Äntligen har vi fått till en julig stund tillsammans här hemma med mulled wine, peppisar, skumtomtar, ädelost och shortbreads. Mulled wine är verkligen så gott och inte alls lika söt som den klassiska svenska glöggen. Äntligen som sagt. Jag älskar verkligen julen.

Likes

Comments

Sedan lilla familjen åkte hem i lördags kväll så har det varit otroligt tomt hemma. Edgar har letat efter sin nya bästis och varit väldigt "mammig", och jag har mest flummat runt.

Eftersom vi alla har varit sjuka i omgångar så hann jag inte ta så många bilder som jag hade hoppats på men några guldkorn lyckades jag få på Leonél - visst är han bedårande? Jag är så otroligt lyckligt lottad över att min sambo har två så fina döttrar, och även ett litet barnbarn.

Har lyckats pausa lite i skildringen igen men nästa inlägg kommer snart. Ibland är det jobbigare att skriva, och nu är det liksom "om" för exakt två år sedan jag skriver och det river upp en hel del känslor såklart.

Likes

Comments

Vaknade för första gången sedan i onsdags både pigg, fräsch och hungrig. Vad är oddsen att nästan hela familjen får någon form av magbakterie och åker på magsjuka? En veckas besök av familj liksom. Och magsjuka. Jag har ju alltid haft en känslig mage men efter all strålning är den extremkänslig...

Nu är jag ensam hemma igen - lilla familjen åkte hem igår och min sambo är uppe i Rom för att kolla på fotboll idag. Jag firar min aptit med Nyhetsmorgon från sängen och mandelpannkakor med bär. "Efter regn kommer solsken" i dubbel bemärkelse - efter ännu en thunderstorm är det strålande sol.

Likes

Comments

Efter en kort båttur till Valletta idag strosade vi runt i butiker och köpte finaste italienska glassarna man kan hitta här. Jag valde två olika sorbeter, en yoghurtglass och körsbär - och toppade med en jordgubbsmacaron. Namnam.

Likes

Comments

Till minne av min älskade mormor.

Idag skulle vi firat hennes 76-årsdag. Min mormor. För 824 dagar sedan somnade hon in i sviterna av sin cancer. 20 dagar efter det att vi mottagit mitt besked.

När jag som 20-åring lämnade lilla Ulricehamn och flyttade till Göteborg var min mormor min största trygghet. Det var till henne jag for om kvällarna för te och korsord, vin och mormors snittar, söndagsmiddagar med promenader i området där hon bodde. Kvällar med tjejerna på stan var ingenting mot kvalitetstiden hos mormor. När jag stod mellan boenden och inte ville pendla så bäddade mormor upp åt mig, när min mobil blev stulen ur jackfickan på krogen var det till mormor jag åkte. Hon gjorde lunchlådor till mig och vinkade till mig om morgonen med stolthet när jag gick till jobbet i min första pennkjol. Min mormor.

824 dagar senare förstår jag fortfarande inte att hon inte finns med oss längre. Varje gång jag påminns vrids en kniv runt i min mage. Saknad. Ångest. Ångest över att jag inte tillåtit mig själv att sörja. Saknad över att inte få kramas av henne igen, krama om henne igen. Fnittramed henne över ett glas vin, prata om hennes ungdomsår och be om hjälp med frågorna i korsorden jag inte förstår. Min mormor. Jag saknar dig mer och mer för varje dag, men jag bär dig alltid med mig. Grattis på din dag.

Likes

Comments

I söndags morse tände vi första ljuset innan vi åt frukost på vårt favoritställe. Har tagit fram min juliga room fragrance från Zara och hängt upp en pappstjärna. Adventsmys liksom men ingen direkt julstämning. I år firar vi hos mina föräldrar i Sverige och vi kommer vara borta både jul och nyår, så att julpynta innan vi åker? Nej. Däremot var vi förbi den svenska butiken häromdagen och köpte en stor låda med pepparkakor så snart, väldigt snart blir det pepparkakor med ädelost och glögg.

Likes

Comments

Nu har vi besök och den mesta tiden går till att gosa med lillprinsen. Igår åt vi frukost på Giorgios och lunch i Valletta, köpte godsaker på Little Sweden och somnade allihopa med skoskav - åtminstone jag och Amanda.

Jag mötte upp våra besökare för lunch här i St Julians för ett par timmar sedan och ikväll blir det playdate och pizza när Diana kommer över med sin familj.

Likes

Comments

BLACK FRIDAY✔️

Skicka ett mail till mig på emma@emmahq.se för grymma priser på våra fitnessboxar!

Och ja - det där är jag med NIO dagars skillnad. Våra fitnessboxar är grymma. Just sayin.

Likes

Comments

Infektionen som gjorde att mitt CRP var på 360 (normalt för en frisk person är ungefär 3-5) berodde alltså på en blodansamling strax ovanför slidtoppen. Det hade ju skurits och flyttats runt en hel del i mig under operationen - så det var egentligen inte så konstigt. Det är mer väntat än oväntat att man får en infektion efter en så omfattande operation.

Det jag alltså nu skulle göra var att invänta och hoppas att den lilla blodansamlingen skulle släppa av sig själv, för att slippa ytterligare ett kirurgiskt ingrepp. Och att mitt CRP skulle gå ned igen, såklart. Jag började bli stressad. Niclas skulle komma och vi hade bestämt oss för att mötas i Stockholm för en vecka hos hans föräldrar på Ljusterö.

Jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt och jag grät mer än vad jag gjorde något annat. Sköterskorna kom in och höll mig i handen - men vad hjälpte det? Det ENDA jag ville veta var att cancern inte hade spridit sig. Efter ett samtal med den specialistläkare som ansvarade för operationen, och efter hennes samtal med den läkare som nu ansvarade för min vistelse på SÄS, journalutbyten och ännu ett läkarsmtal kände jag mig lite mer trygg. Det kanske är svårt att förstå, sjukhus som sjukhus. Men på Sahlgrenska kände jag mig trygg, de flesta ansiktena där kände jag igen och jag kunde deras namn. På SÄS var allt nytt - dessutom var det en av sköterskorna som arbetade på SÄS som så nonchalant hade avfärdat mig några månader tidigare när jag kontaktade dem med mitt cancerbesked.

Dessutom var jag fortfarande så orolig för att jag skulle spricka. Jag samtalade med en av läkarna på avdelningen - "Kan magen spricka?". Och vet ni vad han svarar? "Jag kan ju inte garantera att den inte gör det, för rent tekniskt kan den spricka...". Alltså. Det var nog det korkaste någon kunde säga till mig. Under de här dagarna hann jag även be en ovälkommen kurator att dra åt helvete. Min ena syster som då studerade just till socionom blev riktigt upprörd - jag hade nämligen tre gånger nom loppet av ett par minuter bett kuratorn att inte stiga in till mig. Ändå satte hon sig bredvid mig, lade sin hand på min arm och sade "Jag förstår...". Nej, du förstår inte och mitt svar var exakt det. "Har du också som 27-åring drabbats av cancer, förlorat möjligheten till biologiska barn, drabbats av en kraftig infektion och gråtit dig hålögd av oro inför resultaten om DIN cancer spridit sig eller inte? Nej, just det - du kan gå nu.". Det här är såklart också något jag tagit vidare - för det är inte okej någonstans.

Till slut kom den där blödningen vi väntat på, blodansamlingen hade släppt. Min CRP hade gått ner ordentligt och jag fick fortsätta med antibiotika i tablettform. Ännu en gång fick jag lämna sjukhuset. Den lyckan.

Jag fick tillbaka lite av ljuset i ögonen och ett hopp väcktes. Och jag skulle få åka till Stockholm.

Likes

Comments

En bekant till mig, vän till min mamma och faktiskt min gamla förskolelärare har nyligen diagnostiserats med cancer. Hon har på samma sätt som jag gjorde när jag blev sjuk, valt att vara öppen från start med vad hon känner, vad som sker och hon håller en öppen dialog via sin Facebook-profil. För mig känns det helt rätt, på så sätt kan man få pepp och feedback, dela med sig till alla och även låta ämnets tabu försvinna lite grann. Jag har full förståelse och respekt för att ämnet är känsligt - och det är upp till var och en att avgöra hur mycket man vill dela med sig av.

Marie, som hon heter, har mötts av kritik för att hon är för personlig - vem tar sig rätten att avgöra hur mycket hon bör berätta? Hon själv, såklart.

Mig hjälpte det otroligt mycket att vara öppen, jag lyckades hålla uppe glöden många gånger tack vare alla heja-rop. Jag fick tusentals mail från både vänner, bekanta och främlingar - men aldrig något negativt. Dessutom är det en omöjlighet att ha ork och kraft till att besvara alla mail, även om man vill, den kraften behöver man för att kämpa mot cancern istället.

FUCK YOU CANCER - påväg mot första cellgiftsbehandlingen augusti 2014 som jag givetvis delade med mig av på mina sociala medier. Jag kommer inte att sluta sprida cancerkunskap!


Mitt första inlägg jag skrev om min cancer var följande:

"Igår postade jag ett inlägg på min instagram som jag sedan raderade. Jag tänkte att jag kanske skulle chocka er. Sen... Efter några vakna timmar tänker jag så här istället: mitt konto är mitt konto, jag gestaltar mitt liv och ni följer. Det här är mitt liv som det är nu. - För inte så längesedan, egentligen för bara ett par dagar sedan, fick jag 'det där' beskedet. Ett besked som man som 27-åring aldrig trodde att man skulle få. Eller ska jag skriva jag? Som jag aldrig trodde att jag skulle få. Men det fick jag. - Sedan den där dagen för ungefär 10 dagar sedan, har ett par dåliga dagar varvats med ljusa fina dagar, vanliga dagar. En blandning av rädsla och ilska, ovisshet, tomhet. - Jag vet redan nu att det livet som för så många är en självklarhet är ett liv jag och min blivande man inte kommer att få. Men jag har bestämt mig för att leva, och livet är här och nu. - Den saken, att välja livet, utesluter inte rädslan. Jag är rädd för allt. Flera gånger om dagen. Hela tiden. Men. Jag är inte rädd för att prata om det. Och jag vill inte att ni ska vara det heller. Jag bearbetar genom att prata och dela med mig. -Jag har inte ont, jag känner mig inte sjuk. Det syns ingenting och det känns ingenting. Fysiskt. Ingen kan möta mig på gatan och SE att jag är sjuk. Jag känner efter flera gånger om dagen. 'Har jag ont nu?' Men nej, inget. Inte en endaste gång. Men vad som står i mina papper och det som mina läkare säger... Jag är sjuk. - Nu sitter vi i bilen på väg till Sahlgrenska igen och om ett par timmar kommer jag att få sova en stund. Idag ska vi påbörja bekämpningen av det som vill ta över mig. Äta upp mig inifrån. 'Det lilla äcklet'. Det där som jag aldrig kommer att tillåta ta mitt liv. Det som finns i min livmoder och som har bestämt att jag aldrig ska få bli mamma. Idag ska det där börja tas bort. - Och en dag, en jävligt bra dag, kommer att jag få säga "YES I did it". Vägen dit kommer att vara lång. Men jag SKA säga de där orden. Jag lovar ✌️ Och fram tills dess: tack alla som finns vid min sida #fuckcancer"

Likes

Comments