det gått nästan två veckor, jag måste säga att det känns som tiden har gått väldigt väldigt långsamt. Jag har hunnit uppleva så himla mycket både konkret men också mentalt. De senaste dagarna har varit som en bergodalbana men jag måste säga att jag inte kunde ha fått en bättre värdfamilj. De är helt fantastiska! För er som inte vet tar jag hand om en flicka på 21 månader. Hon heter Carmen och kräver minst sagt all ens uppmärksamhet om inte mer. Hon är ett väldigt glatt barn men antagligen ett av de mest envisa barnen jag någonsin har träffat.

På förmiddagen är hon på dagis men kommer sedan hem vid 2 tiden. Då brukar hon sova en stund innan det blir lek för hela slanten. Hon har dockor, kritor och lego men favorit leksaken är ett piano som konstant spelar samma låtar. Är pianot framme så är det dags att sjunga och dansa. Helst samma låt där man ska snurra runt i en cirkel om och om igen. Lite snurrigt. Hon är väldigt fäst vid sina föräldrar, framförallt sin mamma så henens humör kan ändras på en sekund. Helt plötsligt ropar hon oh mami, oh mami, nästa sekund ler hon så starkt att alla jordens isar kan smälta. Hon är en väldigt emfatisk madonna om jag får säga det så.

Hon är väldigt framåt och säger tex hola till alla hon möter, men hon släpper inte in många på djupet. En kram finns liksom inte på världskartan. Så i början var det lite svårt för jag visste inte riktigt vad jag skulle göra för att nå fram till henne. Men de tre senaste dagarna har varit helt fantastiska. Hon lyser upp i solsken när hon ser mig och det smälter mitt hjärta en del. Hon har även kommit på en egen låt (kom ihåg hon är enbart 21 månader så hon pratar inte än, enbart enstaka ord) den går Emma, Emma, Emma. Hon brukar sjunga den antingen när jag inte är där som ett sätt att ropa på mig eller när jag är där för då vet hon att hon får alla att le. Sedan säger hon Mano eller manita (= hand/ liten hand). Väldigt söt är hon.

Föräldrarna, Mari Carmen och Dani är även de helt fantastiska. Inte bara för att de har öppnat upp deras hus för mig utan hur de är som personer. De är genuint snälla och hjälper mig med allting. De var en fantastisk axel att gråta på när jag inte mådde så bra här om dagen och för att hjälpa mig med min spanska. För att hjälpa mig med detta problem har de satt upp gula post it lappar i huset där det står abrir/ cerrar la puerta (open/close the door), subir/bajar las eskaleras etc.

Är så nöjd med att jag fick komma till den här familjen och jag känner mig verkligen som en av dem. Även med mor och far föräldrarna- som jag dock inte kan kommunicera med än, enbart enstaka ord. Även där går det lättare. de första dagarna log jag och sa si. (gör väll detta fortfarande) men jag försöker förklara på en enkel spanska vad jag har gjort idag och saker om mig själv. Sedan kan det även bli små kommentarer så som tu zapatos etsa benita (antagligen väldigt mycket fel i den meningen, men ni förstår. Jag kan ett ord så då säger jag det och försöker länka ihop det med de fåtal adjektiv jag har alternativt med kroppsspråk). Små steg i taget.

Jag måste ändå säga att jag har det bra och jag har även träffat lite vänner (även spanska vänner), men jag börjar känna att det finns andra saker jag vill göra istället som jag kan lära mig mer på. Går i tankarna på att eventuellt flytta härifrån, men ingenting är planerat än så jag tar mest dagarna som de kommer.

Carmen

Carmen med farmor och farfar

Bild från Mari Carmen och Danis bröllop

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hola,
¿Como estas?
Soy muy bien aquí en Algeciras. El clima es caliente y me he integrado en España.

Det är redan min 10:e dag här. Herregud vad fort tiden går. Dagarna har dock sett ganska lika ut. Jag har gått upp 7:45 för att gör Carmen redo inför dagis, gjort mig iordning själv och sedan varit ledig fram till 15:00. Då kommer Mari Carmen hem, vi äter Lunch för att sedan promenera till Danis föräldrar för att hämta Carmen. Eftermiddagarna består av sång och lek innan det blir dags för middag och sedan sängdags.


Dagarna har jag spenderat med att upptäcka staden men även studera en del. Jag pluggar både spanska men också inför högskoleprovet som är i oktober. Jag har kommit att bli en stammis på ett café med världens godaste kaffe.

Igår kväll var jag ute och åt tapas med två nyfunna vänner (en amerikan och en kanadensare). Idag har jag även träffat en nybliven spansk vän. Det är kul att man träffar så olika typer av människor. Alla är så olika men fantastiska på sina egna sätt, det är sjukt kul att se. Man lär sig så mycket genom att prata med olika människor för alla har olika sätt att förhålla sig till och se på världen.

Min älskade jamón de Serrano

Här bor jag

Likes

Comments

Det har minst sagt varit en turbulent vecka. Väldigt mycket upp och ner men det känns som att det börjar bli lättare. De första dagarna ifrågasatte jag varför jag ens kom ner hit. Allting har liksom varit så svårt. Mycket svårare än jag trodde. Men som jag sa de två senaste dagarna har känts mycket bättre.

Jag har äntligen hittat en privat lärare i spanska så igår hade jag min första lektion. Det gick faktiskt jätte bra och jag är väldigt motiverad att lära mig mer för att jag ser till vilken användning jag har det. Lektionen hölls hemma hos läraren och hon bor på andra sidan stan så jag fick en fanatisk morgon promenad genom de vackra gatorna. På vägen tillbaka gick jag långsamt och strosade genom de små gränderna. Jag känner verkligen att jag är i Spanien. Det är vita små hus, med smala gränder, mänskor, marknader och en stekande sol som på något sätt lägger sig som ett plåster över de trasiga gatorna och sprickorna i väggarna.

Idag har jag varit och tränat. (Att fixa gymkort på spanska var inte det lättaste, men det gick) följt av en promenad i stan och en kaffe på mitt favorit café. Oj vad jag kommer spendera tid här  en kopp kaffe i solen i en spansk gränd. Det kan inte bli bättre

Vägen till stranden

Lite bilder från Algeciras

Likes

Comments

Vad definierar en människa? Är det ens personlighet, deras handlingar eller rent utsagt deras åsikter och vad som försegår bakom pannbenet? Det är svårt och säga och många, däribland mig själv, skulle säga att det är en blandning av allting. Självklart definierar inte en handling dig som människa men det bidrar till det pussel som utgör en komplett person. Så vad händer med ens identitet när den förlorar talet? Hur definieras man om man inte kan uttrycka alla de tankar som försegår bakom ridåerna?

Igår var jag med om en märklig situation. En situation där jag inte kände mig som mig själv. På eftermiddagen kom Danis föräldrar förbi och jag lämnades ensam med dem och Carmen. Helt plötsligt stod jag inför en situation där min hjärna var på högvarv men så fort jag öppnade munnen kom det inte ut ett ljud. Jag kunde inte formulera de tankar som jag ville förmedla. Medan de pratade spanska stod jag som ett fån och försökte snappa upp sammanhanget, men jag ansträngde mig så hårt att jag inte uppfattade variationerna i tonläget. Jag missade helt och hållet när frågorna var riktade mot mig.

Helt plötsligt stod jag inför ett existentiellt kris. Vem är jag? Både utifrån mina men även deras ögon. Den Emma som vanligtvis pratar och pratar kunde helt plötsligt inte säga ett ljud. Jag blev den tysta som iakttog men inte bidrog. Frågorna som ställdes till mig kom mer som en chock och det gick inte annat än att svara si, claro eller vale. Det var liksom det som kom ut.

Vad jag har lärt mig dock är att om man kan dessa tre ord har man kommit långt. Det hjälper även om man tar fram sitt finaste leende och ser så intresserad ut som man möjligtvis kan. Skämt åsido. Även om dessa ord hjälper dig så är det inte allt du vill säga. Det bubblar inom dig, allt du vill göra är att uttrycka dig själv. Men det är ett stort hinder i vägen och då når liksom aldrig fram.

Det är svårt att integrera sig i en kultur och komma in i ett sammanhang när ens riktiga personlighet aldrig får chansen att komma fram. Man blir liksom fast bakom en barriär och man når aldrig dit. Det är inte konstigt att de som är retoriskt kompetenta blir framgångsrika. Det är faktiskt inte alls konstigt när man tänker på det. För allting vi gör och förmedlar till världen är ju genom kommunikation på olika vis. Detta kan innefatta tal, skrivande, konst, musik mm. Vad alla har gemensamt är att man uttrycker det som har bäddats djupt inom dig.

Tänker man på det är ju kommunikation identitet. Vad man väljer att prata om, tänka på eller vilka åsikter man väljer att förmedla bidrar ju till vem man är. Utan förmågan att kunna uttala sig själv kan man inte vara artig, omtänksam eller snäll för den delen heller. Språket har blivit en sådan viktig del av vem vi är.

Men står man helt plötsligt inför en situation där sammanhanget gör att du inte kan uttrycka dina känslor är det lätt att känna sig förlorad. Visst kan man uttrycka sig på andra språk så man är ju fortfarande kompetent. Men känslan av att hamna i en situation där man är medveten om vad som händer men inte på något sätt kan delta är fruktansvärt. Lite gäckande då man innanför pannbenet vet exakt vad det är för tillstymmelse men p ga brist i språkkunskaper tycks ingeting förmedlas så du vill. Utifrån andras ögon blir man helt plötsligt stämplad som någon man inte är.

Det är klart att man inte är förlorad som människa för att man inte klarar av varje situation, det gör ingen. Men som människa sätter man sig ofta i de situationer som man trivs i, där man vet hur man kan kommunicera. Men för att få förståelse för annat och andra är det egentligen först när du tar vatten över huvudet som du verkligen kan testa dina gränser och utvecklas. För en gång skull är man inte den som har lätt för sig eller förstår allt. Men oavsett vad är det en förskräcklig känsla att inte utåt kunna visa vem man är eller vad man går för. Man har förlorat sin identitet.

Likes

Comments


Jahopp då har man lämnat Spanien bakom sig för att bege sig till brittisk mark. Och nej det är inte vad ni tror, jag har inte tagit första bästa flyg över till England utan jag befinner mig just nu i Gibraltar. Gibraltar är en jätte söt stad med mycket pondus 30 min från Algeciras som är den sista kolonien kvar i Europa. Det har varit ett Brittiskt territorium sedan början av 1700 talet så det var riktigt mysigt att strosa runt på de gamla brittiska gatorna. Trots närheten till Spanien är det en stor skillnad, främst tyckte jag att det låg i arkitekturen men jag är inget proffs så jag vill inte uttala mig mer om det. För att ta sig in var man tvungen att gå igenom passkontrollen vilket kändes konstigt, helt plötsligt var jag på brittisk mark trots att jag säg över till stranden som jag låg på enbart några dagar tidigare. Det var också konstigt att höra engelska då knappt någon talar engelska i Algeciras, verkligen ett fåtal. Jag och familjen åkte över och hade en fantastisk dag.

Gårdagen var en väldigt tuff dag. Det börjar verkligen slå mig vad jag håller på med och jag tror att allting kokade över. Jag kunde inte längre hålla inne tårarna och efter ett mycket känslosamt samtal med min kära vän Klara hade jag nästan bestämt mig för att dra där ifrån, det kändes som att det inte var det som jag hade signat upp på. När familjen sedan kom hem satte vi oss ned och pratade och återigen letade sig tårarna fram. Jag berättade precis hur jag kände. Hur jobbigt det är att vara i ett sammanhang där jag inte känner någon, inte har fått tag i någon spanska lektion (vilket var syftet med resan) och förstår inte vad folks säger. Det är inte bara det att man inte kan tillföra något till konversationerna. Hela ens personlighet förändras. Språk ger identitet och utan att kunna kommunicera kan jag inte vara den Emma som jag är eller vill vara för den delen heller. Jag är liksom bara där i bakgrunden, jag är ingen! Men efter ett långt och fint prat bestämde jag mig för att jag skulle stanna och prova och familjen menade att det var vanligt i början. Det kommer bli lättare med spanskan, jag kommer träffa folk, håll ut! Så det gjorde jag, eller gör jag snarare.

Bara genom att prata om det kändes det bättre och på eftermiddagen kom Danis systerdotter förbi som är 18 år gammal och ska börja studera juridik här i Algeciras. Hon bjöd med mig att följa med henne och hennes kompisar på kvällen. Det var en upplevelse i sig. För det första var hon och hennes kompisar 18 år och yngre och nu kan jag verkligen känna av att ålder, eller snarare erfarenhet, spelar roll. Jag kände mig som en pensionär i vissa anseenden gentemot dem. Men det var ändå väldigt roligt att få hänga med tonåringar i Spanien. Alla gick till hamnen där de stod på typ en parkerings plats och drack alkohol som de hade köpt på en affär på hörnet. Nu snackar vi uppskattningsvis 200-300 i åldrarna 13-18 som står i sina grupper och umgås. Här kunde INGEN engelska. Det var väldigt jobbigt men också väldigt roligt. Efteråt gick vi till ett kasino följt av till en spansk klubb med spansk reggaeton musik. Väldigt bra musik faktisk! Väldigt roligt och jag träffade faktiskt mycket folk trots att jag inte kunde språket vilket var fantastiskt!

Nu ska jag iväg och äta och umgås med lilla Carmen som konstant vill att man ska sjunga the wheel on the bus goes round and round… och if you´re happy and you know it clap your hands… Några månader till av detta och jag kommer att gå i taket haha.

Hasta luego

Likes

Comments

Morgonen har spenderats på bästa tänkbara sätt, vid stranden! En av de bra sakerna med att bo i Spanien är att jag helt plötsligt har förlängt min sommar. Istället för att mysa i stora stickade tröjor och härliga kappor består min garderob till mestadels av klänningar, byxdressar och shorts. Fantastiskt skönt om jag får säga det själv.

I morse fick jag ett meddelande från En tjej som heter Valerie. Hon är från Florida men bor hos en av min värdpappas arbetskamrater. Tydligen jobbade hon som Au-Pair här i Algeciras förra sommaren men är nu tillbaka fram till oktober. Hon frågade om jag ville hänga med till stranden och självklart svarade jag. Wihoo en kompis!

Det var mysigt att få prata av sig med någon som går igenom samma sak. Trots att jag enbart har varit här en heldag så började jag känna mig ensam. Jag kände att jag riktigt gick på väggarna hemma i huset. Så det var roligt med lite umgänge. Vi låg på stranden och solade och pratade om allt mellan himmel och jord. Mestadels resande då det är ett stort intresse för henne också (mamma det är inte bara jag som åker jorden runt och flänger och far).

Vid 12:30 Fick vi bege oss hemåt då Carmen och Mari Carmen snart därpå skulle anlända. Jag hann snabbt ta en dusch innan energiknippet susade förbi på sina bara små fötter. Nu blir det en eftermiddag fyllt med lek med en 21 månaders bebis.

Utsikten från mitt rum i morse

Stranden! Berget i bakgrunden är Gibraltar. Dit får det bli en utflykt till under mina dagar i Spanien. I och med att det är ett brittiskt territorium pratar man engelska där tillskillnad från här där enbart ett få antal förstår språket.

Vägen till stranden, algeciras har en stor hamn så det är den man ser delar av i bakgrunden

Likes

Comments

Jag känner mig tom. Mitt hjärta bultar, hjärncellerna sprinter fortare än någonsin och ögonen blinkar bort vattenbildningen som tränger på från insidan ögonlocken. Jag vill skrika, gråta skratta. Men så fort jag öppnar min mun får jag inte ut ett ljud, inte ens en reaktion. Jag är så överväldigad att jag känner mig tom. Hur kan det bli så? Att det blir för mycket så istället för känna allt stänger kroppen av helt och hållet.

Alla intryck, nya människor, nytt språk, nya rutiner. Ett nytt jag! Vill jag ha det så? Vad av det här vill jag? Ibland kan jag känna att jag målar up en bild av hur jag borde vara. Den perfekta Emma bryr sig inte om vad andra gör och tycker, är modig och ser möjligheter i det svåra. Men när motgångar kommer emot mig undrar jag: Är det här något jag har valt eller är det bilden av vem jag vill vara som tar besluten.

På ett sätt är jag glad för den sidan av mig själv som vågar sticka iväg. Det får mig att utvecklas. Jag menar kolla bara på mig nu, jag sitter i Spanien!! Men samtidigt får det mig att känna denna tomma känslan inombords. Vad håller jag på med? Vad gör jag här? Det är lätt att i motgångar ifrågasätta sina beslut om vad i hela friden man håller på med.

Jag började att skriva denna text för att reda ut min tankar, ta reda på hur jag känner. Det lättaste sättet för mig att få bukt på mina känslor är att skriva ner ord för ord, mening för mening. Någonstans inom mig vet jag vad som är fel, vad som gör ont men försvarsmekanismerna sätter på en mantel, ändrar de lätta struktur som jag så lätt förhåller mig till. Jag sätter upp en front. Jag intalar mug själv att JAG ÄR OKEJ.

Jag insåg just att detta inlägg blev väldigt personligt och om ni inte fattar vad jag har skrivit så är det okej. Jag skrev det i mitt första inlägg att jag inte vet vad för syfte denna bloggen ska ha. Men jag vet vad denna bloggen inte ska bli: Den ska inte bli en blogg där jag förfinar min upplevelse, berättar hur fantastiskt allt är men tar bort det svåra. Jag tänker skriva de ord som min hjärna beordrar mina fingrar att skriva ner. Jag tänker skriva sanningen. Välkommen till den fantastiska världen av Emmas komplexa hjärna.

Ni tänker säkert nu att jag bara rabblar massa ord och förstår säkert inte alls vad jag har skrivit om. Jag ska försöka förklara konkret vad det är som händer. Både bra och dåligt.

Igår lämnade jag min säkerhet bakom mig och satte mig på planet som skulle ta mig till mitt nya hemland, Spanien. Inte ens när mamma gav mig en sådan varm kram som enbart mammor kan ge, förstod jag vad jag skulle göra. Det var först när jag landade på Schipol i Amsterdam och stod och väntade vid gaten för påstigning till Malaga som jag tillät mig själv att förstå. Helt plötsligt kunde jag höra spanska runt omkring mig, såg uppenbara spanska medborgare men öven uppenbara turister som i sina solhattar alla satt förväntansfulla för vad som komma skall. Det var först då jag förstod, först då jag insåg vad i hela friden jag höll på med och jag kunde inte sluta le. Ett leende för att jag inte var en av turisterna i solhattar utan jag ska flytta till Spanien, men också ett leende för att jag var så sjukt stolt över mig själv. Det var en av de få gångerna i mitt liv som jag kände att om jag kunde skulle jag gett mig själv en kram och sagt hur fantastiskt duktig jag är.

Leendet höll sig kvar hela flygningen och vid 16:20 landade jag på Malagas flygplats. Utanför väntade min värdmamma Mari Carmen och tillsammans körde vi 1.5 timmar för att komma fram till Algeciras och mitt nya hem. Bilturen gick fantastiskt bra, vi pratade och skrattade och likadant hände när jag kom fram till huset. Där stod Dani (pappa) och Carmen (21 månader gammal dotter) och väntade. De visade mig runt i huset (får skriva ett inlägg senare enbart om huset annars blir det här inlägget alldeles för långt) följt av en promenad runt i stan. (samma sak här, det kommer ett inlägg senare om Algeciras)

Allting låter underbart, iallafall i mina öron, så vad är det som är fel? Jag tror att verkligheten har slagit mig. Jag är i Spanien nu, så det är nu jag ska lära mig språket och träffa människor. Men detta nuet korrelerar med en annan känsla, tvånget. Jag känner mig tvingad att lära mig språket, tvingad att älska denna stad och tvingad att träffa vänner. Om tvingad är fel ord så är det iallafall vad jag vill. Men hittills har jag inte funnit någon spanska kurs, staden har inte så mycket turister så det säger sig självt att det inte finns några spanska kurser. De som verkar finnas är privata, vilket innebär att jag kommer ha en privat lärare. Å ena sidan är det fantastiskt för man lär sig säkert en del om man väljer att spendera de pengarna. Å andra sidan möter man inget nytt folk. Jag tror att det är där skon klämmer. Jag har kommit ner till ett nytt ställe och känner ingen, känner mig ensam helt enkelt. Om jag nu inte kan träffa människor på spanska kursen som jag hade tänkt, måste jag helt enkelt lösa det på något annat sätt.

Enbart genom att skriva detta inlägg mår jag genast bättre och det är precis därför jag gillar denna blogg. Det är ett sätt för mig själv att skriva av mig. Jag har kommit fram till problemet nu återstår det enbart att finna en lösning. Jag tänkte skaffa gymkort, kanske träffar man vänner där. Mari Carmen rekommenderade ett språk cafe, jag kan svänga förbi där, sätta mig på ett café, gå till stranden etc. Om man tänker på det finns det väldigt många ställen man kan träffa nya människor det gäller bara att vara öppen för det. En nära vän som jag fick i Australien träffade jag faktiskt helt oplanerat på stranden.

Med det sagt tror jag att jag nu borde avsluta detta inlägg. Det är tufft nu i början då man ska bygga upp det liv som man vill ha från grunden. Men vill man något tillräckligt mycket och inte har för stora förväntningar går allting bra. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det ju heller inte hela världen om jag inte skulle lära mig spanska flytande eller får bästa vänner här. Jag ska försöka så gott jag kan, funkar det så funkar det och funkar det inte så är jag helt enkelt ämnad för något annat någon annanstans.

Njut var ni än är, för det tänker jag iallafall göra här i Spanien!

Hann med en Juice på Landvetter innan flyget gick

Likes

Comments


Imorgon bär det av mot mitt nya äventyr, mot Spanien. Det är en skräckblandad förtjusning då jag verken kan språket eller känner någon människa.

Imorse hann jag med en frukost på Kafferosten med en av mina absolut bästa vänner, Klara. Det blev väldigt bra timat i tid, då hon kom hem igår kväll efter ett år i Hamburg. Efter timmar av skratt och prat om fina minnen gick vi nostalgiskt genom Haga och förbi Rudebecks, vår gamla skola. Det känns sjukt att det enbart var ett år sedan man sprang ut från de dörrarna. Så mycket har hänt sedan dess och jag känner mig rent mentalt så långt ifrån den tjejen jag då var.

Planet lyfter om 19 timmar så jag borde verkligen börja packa, men hur packar man ner sitt liv i en väska? Har dragit mig länge nu så borde börja ta tag i det. Men jag ska inte klaga, eftermiddagen har jag fått spendera med Oskar och kvällen spenderas med resterande familj. Har jag tur kommer nog Johanna förbi en snabbis innan det bar av till sängs och för att sedan ta mitt pick och pack och dra till Spanien!

Nästa gång jag skriver blir nog nere i soliga Algeciras.

Adios

Likes

Comments

Jag sitter på balkongen inlindad i en filt från topp till tå. Regnet öser ner metern bredvid mig och jag känner hur hela min kropp ryggas tillbaka. Jag trivs under min varma filt, jag trivs i tryggheten. Men utanför filten väntar något annat, något nytt. Det är en hel värld som väntar på mig, en värld som väntas på att bli upptäckt. Jag har många gånger fått frågan hur vågar du? Hur vågar du som 12 åring åka till Kanada i en månad själv, hur vågar du flytta till Australien själv som nybliven 17 åring, som 18 åring åka ner till Afrika och besöka sponsrade skolor och hur vågar du som 20 åring åka jorden runt- 13 länder på 6 månader. Jag har samma svar då som nu, varför skulle jag inte våga?

Jag tror att det är känslan av att misslyckas som skrämmer folk, att inte vara tillräcklig. Men vad är egentligen att misslyckas? Så länge man gör sitt bästa och kastar sig ut i världen för att upptäcka så kan ju ingenting gå fel. Detta kan jag säga efter att ha fastnat vid gränser, fått vägg löss, kloakvatten över väskor och drabbats av Malaria på resande fot mm. Är det verkligen att misslyckas? Svar NEJ. Det är problem som uppstår längst vägen och dessa problem ser man till att lösa. Självfallet är det inte önskvärt att utsättas för dessa problem, men de gör en ju inte misslyckad. Snarare tvärt om, de är när man utsätts för prövningar som man verkligen kan se vad för kött och ben man är gjord av. Det är av dessa problem som man kämpar sig igenom och förhoppningvis kommer ut ur som en starkare människa.

Så hur kan jag applicera detta på mitt nya äventyr? Jag ska åka till Spanien helt själv, jag känner ingen där, jag kan ingen spanska och jag har egentligen ingen aning vad jag håller på med. Det låter vansinnigt, jag vet. Men är inte det de fina? Att inte veta och att inte ha någon aning om hur det kommer att gå? Jag menar allting kan hända, på gott och ont. Jag kan avsky det, jag vet. Men jag kan också älska det. Det finns alltid en risk av att något inte går som planerat, men det kan ju inte stoppa en från leva det liv som man vill leva. Vill jag åka till Spanien så är det klart jag ska åka dit. Än hur vansinnigt det kan låta.

Jag vet att det krävs en del mod att åka och jag säger inte att vem som helst bara ska kasta sig in med vatten över huvudet. Alla måste utgå från sig själva. För någon är det modigt att ta bussen själv in till stan. Om du då gör detta, grymt jobbat, grattis! För mig är det en utmaning att åka någonstans där jag inte känner någon eller kan språket. Så samma sak till mig, grymt jobbat, grattis! Man får utgå från sin egen situation och hela tiden se till att utvecklas framåt. Det är ingen tävling om vem som är modigast eller vem som har gjort mest. I slutendan är en själv den man har så se till att vara lycklig över den du är och fortsätt våga utvecklas.

Nyckeln tror jag ligger i ens inställning. Går man in med inställningen att om man inte klarar ett visst problem är man misslyckad. Ja då är man misslyckad, för att ens inställning till ett misstag går hand i hand med att vara misslyckad. Men så behöver det inte vara. Säg att jag åker ner till Spanien och jag avskyr det. Jag träffar inga människor, lär mig inte språket och känner generellt att jag inte får ut någonting av det, gör det mig misslyckad? För att jag inte klarade av det? Klarade av vad? Oavsett vilka jag träffar, hur mycket spanska jag kommer ha lärt mig eller hur mycket jag tycker om Spanien så kommer det alltid ha varit en lärdom. Jag har försökt att integrera mig, försökt att lära mig. Gillar jag det är det fantastisk, gillar jag det inte så vet jag iallafall att jag har försökt och att Spanien inte är min kopp av te. Går man in med den inställningen så kan man ju inte misslyckas.

Regnet har nu börjat leta sig mot mina tår och jag känner hur hela min kropp skriker. Jag fryser, jag vill in till värmen, till tryggheten! Vattenmolekylerna lägger sig som kristaller på mina tår och jag känner hur alla mina hårstrån på hela min kropp ställer sig upp. Trots det sitter jag kvar, jag känner mig förlamad från topp till tå. Varför vill jag in till det säkra och det jag vet när jag kan stanna utanför och testa mina gränser. För att veta om det säkra måste man först ha provat det osäkra.
Det är först när filten kommer av och man testar sina gränser som man verkligen lever.

Likes

Comments

Tjabba, tjena hallå. Just nu sitter jag väntandes på centralstationen för att bege mig hem etter två fantastiska dagar i Stockholm. Jag åkte upp tidigt igår morse på en konferens för att prata igenom det kommande året. Dagen bestod av mycket information och diskussion men det var väldigt trevligt att träffa mina arbetskollegor som sitter utspridda runt om i hela landet. Jag jobbar b la som ambassadör på Explorius, så jag håller i intervjuer och möten för blivande utbytesstudenter. Jag absolut älskar mitt jobb, det är så fantastiskt att träffa de förväntansfulla studenterna samtidigt som det är ett kul sätt att minnas tillbaka på mitt egna utbytesår. 2013/2014 befann jag mig i Australien och det har kommit till att bli som ett andra hem för mig. Har faktiskt varit tillbaka varje år sedan dess… Det har även get mig andra jobb möjligheter. Jag har bland annat jobbat på kontoret med de administrativa, jag har jobbat i Washington D.C och har varit i New York, Stockholm, Malmö mm. Ett fantastiskt jobb helt enkelt!

Så att få träffa arbetskollegor som jag enbart har haft kontakt med via mejl var väldigt kul. På kvällen begav vi oss till Sue Ellen där vi avnjöt en fantastiskt god middag. Efter många skratt och ett glas vin eller två begav vi oss tillbaka till hotellet. Dagen har jag spenderat med att träffa Sarah, en kompis hemma från Göteborg. Vi konstaterade att det var ett och ett halvt år sedan sen vi senast sågs. Helt sjukt hur fort tiden går! Efter en jätte god lunch sitter jag nu här i väntan på tåget. Har lite jobbrapporter från New York som måste skrivas klart annars ska jag försöka få lite sömn på tåget innan jag ska träffa Johanna ikväll.

På tal om att tiden går så fort, jag åker till Spanien i övermorgon, i ÖVERMORGON! Helt sjukt.

Middag på Sue Ellen

Likes

Comments