Detta kommer nog vara mitt sista blogginlägg. Jag kommer även att jag kommer öppna upp bloggen för framtida utbytesstudenter, så om du är en framtida utbytesstudent som läser detta- ha kul! Det kommer bli ett jäkla år, ingen vet hur det kommer sluta men njut och ha den bästa tiden av ditt liv. Är du en framtida utbytesstundet får du jätte gärna maila (emma.hallqvist@icloud.com) mig eller adda mig på facebook eller instagram, om du har frågor eller vill bara prata med nagon som gått igenom detta innan du åker. Även om du har frågor under ditt år så är det bara att höra av sig! Om du är en blivande utbtesstudent tro inte att mitt är kommer bli som ditt. ALLAS år är olika. Person till person. Ställe till ställe, Värdfamilj till värdfamilj. Det kommer gå as fort. Trust me. Det säger bara swish. Efter 4 månader sa jag "oj jäklar nu är det bara 6 månader kvar" Rätt som det är så ar det två månader kvar. Sedan helt plötsligt är det 2 veckor kvar.

Nu till mina sista veckor i Lincoln Nebraska. Dem två första i maj gick långsamt. Väldigt långsamt. Jag ville bara hem, hade hemlängtan som tusan. Men efter två veckor visste jag att det var snart dags for Californa med Amanda och Stephen. Då var det bara två veckor kvar av mina 10 månader. Det var allt lite kul att facetimea med Ablin och planera vad vi ska laga till middag tillsammans om två veckor. Jag menar det har ju gatt två veckor i Sverige utan att jag träffat mina kära vänner. Ser fram emot att få laga risotto klockan 00.00 i sommar med er. Precis som förra sommaren. Njuter gör jag här också. From time to time. Då kan jag komma på mig själv med en känsla att jag trivs rätt bra här. Typ när man åker bil med as hög musik med sina vänner. Eller att sova i min fantastiska säng. Eller att gå på mitt favorit cafe The Mill. Eller gå promenader på the bike path i det fantastiska vår-vädret. Lyssna på min favoritmusik och bara tänka. Verkligen inte tänka på något speciellt utan bara låta taknarna flyga iväg. Kolla på alla ekorrar och små kaniner som skuttar runt längs kanten. Jag vet att jag kommer sakna Usa, lite iallfall. Sista dagen i High school var svårare än vad jag trodde. Det kändes nästan som att jag skulle kunnat stanna lite till, fast jag ville ändå hem. Jag var på ett sätt väldigt redo att få åka hem men ända inte. Det är en väldigt konstig känsla. Väldigt konstig. Känslan att nästan vara hemma är overklig. Efter Californa hade jag en vecka kvar. EN VECKA.

Califoria var så jakla bra. Och mysigt. Vi hade en väldigt busy agenda, hela tiden hade vi något for oss. Första natten bodde vi på Pepperdine University i Malibu där Stepehn precis tagit sin masters degree, och den dagen hikeade vi på morgonen, åkte till Griffith abservatoy och sedan Venice och så var den dagen slut. Dag två kom Stephen och Amandas kompis JD dit, eller han landade 2 på natten så jag vaknade upp på hotellet morgonen därpå och det var en till i vårt hotellrum. Jätte rolig och skön kille. Senare den dagen åkte vi till Santa Monica för lite shopping och efter det till stranden. Efter det åt vi middag på ett supermysigt fiskställe. Senare den kvällen åkte vi till Anaheim, vilket är typ 2 timmar söder från Malibu. Dagen efter gick vi på Disney. 16 timmar, 20,000 steg, ett besök till sjukstugan senare och vi var tillbaka till hotellet. 4 timmars sömn efter det och vi var påväg tillbaka till Lincoln. Ville gärna stanna kvar där ett tag till.

Jag börjar redan kanna nu att det dåliga med mitt är har spelar ingen roll längre. Det ha varit en fantastisk resa som inte slår någonting alls. Aldrig har jag lärt mig så har mycket på ett år och ett utbytesår är nog det mest lärorika år i hela mitt liv. Och nu är det över. 

Nu är jag hemma. Det är ännu mera sjukt. Men att komma hem var det bästa som hänt mig på lögn. Jag hade varit redo att få åka hem så himla länge. Och vips så var jag hemma. Tack för allt support från alla er här hemma under året, det har verkligen betytt jättemycket. 

Puss på er. (Jag är alldeles för trött för att ladda upp bilder från min sista tid men jag kanske gör det senare) 


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Yes that is true. It is only 4 weeks left. That is crazy. I am actually coming home soon.

So what has happened since last time? Well mom and dad finally came. They surprised me Wednesday after practice. Amanda picked me up from school, we were "going to Target". Even though we were going to Target she drove the way to our house and she said that her mom (H-mom Karen) maybe wanted to go with us. When I got home Karen was looking out the window and then she asked me if I could go downstairs to get the bisquets. I had the feeling that I would find more than some bread down there so I recorded it all and when I walked down the stairs I saw that mom and dad were sitting in front of the fireplace.

To hug them after almost 8,5 months was pretty awesome. That feeling is hard do describe.

We spent the night at an ice cream place and the day after mom and dad went to my school and we had a tour of the it, and they also got to see some of my teachers etc. Later that night we and Calvin went to my favorite restaurant Blue Sushi downtown in Lincoln. The second day was good Friday (langfredagen) and we went to Calvin's baseball game but it got rained out which means that they couldn't play because of the rain. Later that night we had Easter egg hunt, which is kind of different from the Swedish egg hunt. I mean you get candy but here you have like 100 egg that you put maybe a dollar or a peanut butter cup in and call it good and then the kids get to run around to find as many as possible. Buuuut mom and dad brought some bigger eggs so all of us got to hunt some big ones too.

Saturday was the spring football game. Football is a fall sport which means that you only play it during the fall. During the spring most college football teams have something called a spring game which is a practice but it is like a game, the team plays it self. 78 000 people came to the husker spring game in Nebraska. 78 000 people went to a PRACTICE. Usually there is 95 000 people including the other teams supporters on a regular game day . Well, there isn't much do to here I'll tell you that.

Easter Day, also my 18th Birthday. It was okay. I mean turning 18 here isn't like turning 18 in Sweden. But my host family did a lot of nice things for me. The best thing was probably mom and dad. The day after I had to go to practice and after that we had coffee at the Mill which is my favorite coffee place here in Lincoln, and after we went to Omaha to go to another baseball game and Omaha Zoo. It is like Kolmarden. On the way there we stopped at this big glass church that I went to with Paula and Emmy, and this time it was open so we could go inside. It is so pretty and everything seemed so peaceful, until we found "the prayer against abortion". So apparently it is a super catholic church. Yikes.

We went to Omaha again the day after to do some shopping and just have some QT. Later that night we had dinner at my house and we were just enjoying a beautiful evening. (it is warm here he he)

Their visit was exactly what I needed. I had to take a little break. Now it is back to reality and soon California with Stephen and Amanda. And a lot of graduation parties. And summer. Almost Sweden. Bye.

Likes

Comments

Jo det ska jag allt berätta.

På senaste tiden har mycket varit jobbigt. Väldigt jobbigt. Allting är så olikt. Jag vet nu vad det är jag gillar och inte gillar. Punkt slut. Det kan ingen ändra på. Sättet folk lever här är så otroligt annorlunda. Inget sätt är ju rätt, det är bara att det inte riktigt går ihop.

"Ja men anpassa dig då Emma". Ja ni som tänker så, jag försöker. Men tänk er själva, hur mycket anpassning är rätt mängd? Skulle det vara kul for en nunna att åka på turne med ett rockband, ligga, supa och ta droger dag in dag ut? (en underlig jämförelse men ni fattar) vi kommer från två olika världar. Amerika lever redan många år tillbaka i tiden, och att sedan leva med äldre människor gör skillnaden ännu större. Men men det är en del av upplevelsen. Jag är så glad över att jag har 59 dagar kvar. Samtidigt är det väldigt sorgligt att jag bara har 58 nätter kvar i mig säng. Jag älskar min säng. Där är jag trygg. Men oj vad jag längtar hem. Och oj vad det ska bli skönt. Och oj så mycket jag kommer minnas, oj så mycket jag har lärt mig och oj vad mycket jag kommer sakna.

Igår var det prom. Så himla kul att få uppleva det. Dagen började med att Emmy, Paula, Savannah och jag fixade våra naglar. Sedan gjorde vi oss i ordning hos Emmy i typ 5 timmar. Inte trodde vi att det kunde ta 5 timmar, men vi stod iallafall där 5 minuter innan våra dejter skulle plocka upp oss och panikade för vi inte var klara. (Calvin var ju såklart min dejt) Vi åkte hem till mig, lät familjen ta bilder, sedan åkte vi till Tilly's för att ta fler bilder. Efter det downtown och middag, efter det gick vi till ett cafe och drack espresso. Sedan promenerade vi till Lincoln Grand Station där själva balen var. Det var kul, intressant att se. Annat än att mingla hände inte förutom Prom king & queen osv. Både jag och Calvin var nominerade men ingen av oss vann. Kul var det iallafall! Runt 11.30 rullade alla hem och bytte om, sedan åkte vi till skolan för post prom. Det var väl... kul... Dem underhåller ju ungsommar här precis på samma sätt som ett 12-års kalas. T-shirts, bubble soocer, massa smålekar. Ni fattar. Det bästa var att dem hade mycket mat. Det höll iallafall på tills 4 på morgonen. Då åkte vi hem till Emmy och sov. Tills klockan 8 för då behövde Emmy gå upp. Då kom snälla Calvin och plockade upp mig, vi köpte bagels, åt dem, satte på en film hos honom och somnade som två stockar. Story of my life.

Om 14 dagar fyller jag 18. Om 2 veckor kommer jag ha "det där kontot man får när man fyller 18". Pengarna som man ska använda till typ lägenheter. Den dagen trodde man ju inte skulle komma så här fort. Jag kan liksom gifta mig om två veckor. Aldrig trodde jag att jag skulle känna mig såhär liten när jag snart är myndig. Dessutom hoppas jag att mamma och pappa kommer då. Jag har en känsla av att dem kommer torsdagen innan min födelsedag men jag vet inte. Vi får se om två veckor.

Kram på er alla, snart kan jag faktiskt ge er alla en kram.

Likes

Comments

I was reading through old posts, (sorry Cal you won't understand) and in one of the first posts I was talking about time. Once again, time is a shrewd thing. One thing is that time goes faster if you count days and not months, based on a true story. Last time I blogged for example it was 115 days left of my year and no it is less than 95. That is kind of crazy. Where did time go? It's not here anyway.

I would probably say that I invested the time on different experiences. All experiences have been different. Some have been faster than others. Although I'm gonna be so sad of leaving it is gonna be so good to come home. I can only imagine how it will be when I come home, I'll cry, cry some more and hen cry again. I will miss this so much. When I was leaving California last year I cried a little bit in the car because I was sad to go home from a VACATION. Same with Spain a few years ago (I bet you remember how sad I was mom). So can you just imagine what it will feel like to leave this? No I don't want to think about it.

Update: My package finally came to Sweden so they got some Christmas gifts a few months too late. I've gone to a lot of basketball games, which I love. And now that season is over. Once again, where did time go. Paula, Emmy and I went to Omaha a few weeks ago to shop, look for prom dresses and just have a good time. That was awesome. A trip I will remember for the rest of my life. On the way there we stopped to see a church that's on a hill and it is the most beautiful church I've ever seen. Who came up with the idea of building a church in the middle on nowhere. I was so cool.

Calvin surprised me on Valentines day with some Blue Sushi, my favorite restaurant. I think that restaurant might have the best sushi I've ever had. Believe it or not. And then I got a BIG V-day card and some edible arrangements. I also asked him to prom, even though it is kind of obvious that we are going I thought it wold be fin to surprise him once. After that we had semlor, and I think they turned out kind of good for being in America (we made them ourselves).

This week is going to be long. I am doing tryouts right now for soccer, so we will see what's gonna happen at the end of the week. If I get cut from the team I had a really fun week. And If I'm not gonna play soccer I'll do track which is gonna be fun too. Calvin's grandpa past away Tuesday morning. Really sad. He is in a better place now.

That made me realize how strong my feelings are for Calvin. I don't want him to be sad. To see him cry makes me cry. I love him. It also made me realize that time is limited. It is a full time limited edition. I mean I too have old people I love in my life. I guess all we can think is that everything happens for a reason.



Likes

Comments

Okay I actually like to write in English and Calvin likes to be ale to read my blog, so I'm gonna go for it again.

Now I've started to come across the feelings of me going home. I can see the goal. In 2 months it is prom. 2 months after that I will be on a plane back home. I want to go back. But I really don't want to. I know that Sweden is waiting for me and that all of my friend will still be there no matter what. I am sad that I won't be able to be home for Albin, Maddie and Lukas, Louises 18th birthdays. And mine. Although some things the thoughts of going home makes me sad. I don't know when it turned but it has. The thing is that I do wanna go home but I also want to be able to go back ever once in a while, which is not really gonna happen. Or it is but not every month.

I miss working, I miss public transportation, I miss fresh food. Fish, skorpor, kaviar. Yes, I do have cravings for boiled egg with kaviar. DON'T TAKE KAVIAR FOR GRANTED FOLKS!!!!! I'm kidding. But let's think of the things I will miss here. I will miss Calvin. I will miss our car rides, our times in the kitchen, our time we spent together. Everything we do no matter what we do, I love it. Wrestling, taking Zelda on a walk, singing, laughing. I will also miss my bed. I love my bed. I love my room. I love my house. I'll try to take pictures of it and post them here as memories and to show you guys. I will miss football. That thought also makes me so so so so sad. Not seeing Calvin and friend after the games, Not load up a whole week for the Friday night game, not have the same kind of school spirit. Not being a Knight. (We are called the Knights). I loved football. Hopefully I can come back during football season to watch everybody, especially Calvin play. He makes me so proud.

Here you get treated more like a child, like I've said a billion times. But sometimes I kind of like that (not always). I guess I'm a little bit used to it now. I think about sometimes what my life will be like when I come back to Sweden. First of all I will be 18. I will be able to drink wine with mom on Saturday nights. I will be able to get a drivers licence. I will be an adult. Here I am still 3 years away from drinking wine with mom. (just an example) But I love it here even though it is hard and some things are a pain in the butt. For real. Some things are really hard to accept. But I am in the Midwest. Not really a surprise.

I will miss my friends. I will miss being different. I'll miss being the foreigner or the Swede. I will miss learning new stuff every single day. I will miss teaching others new things. Oh that was one of the best things, to teach people about the other side of the world. Some have no idea what it is like. "Do you have cars?" "Have you ever had pizza?" "Have you ever seen snow?" I will miss having that "pass" of "I'm not from here". I love it. People believe everything I say, like I can say almost anything and they would believe it. It's really funny sometimes.

Things I have to look forward to now is prom on April 1st, my 18th birthday April 16th and warmer weather. Also mom and dad are coming but I don't know when, they do but it's gonna be a surprise. That will be fun.

See you in less than 115 days. Puss & kram


Likes

Comments

Tiden går fort när man har roligt, som jag säkert sagt många gånger förut. Tiden går inte bara fort när man har kul, så länge det händer saker. Jag har upptäckt att om man inte riktigt har koll på tiden går den fortare än vad man tror.

Jag är så glad över att jag bloggat. Och lagt upp många bilder. Jag brukar ibland kika in på bloggen här och skrolla igenom och kolla på bilderna. Det är rätt mysigt faktiskt för det är fina stunder jag haft. Med familj och vänner. Stunder som aldrig kommer hända igen. Karen har plockat ned julen nu och vi har inte längre vår finfina julgran. Men den kommer alltid finnas här. Fotbollsmatcherna kommer jag aldrig få uppleva igen, heja och skrika på mina knights, hänga över staketet och prata med alla glada riddare efter matcherna. Men bilderna och minnena finns kvar. The Husker games (college football) kommer jag inte heller få se igen på ett tag. Att stå i en stor jäkla stadium omringad i rött, sjunga 'All the way up'. Det är coolt. Det är något jag verkligen kommer sakna. Tro det eller ej, men jag älskar verkligen amerikansk fotboll.

Right now it is 2017 (as I hope you all know) and I've of course done some New years resolutions. One of them are that I want spend more time with my family. It might sound silly but I've realized that family is actually important. I want to do more things for me and for others that are important. Another thing is to travel with my girls. (the reason why I write in English is because I'm on my school computer and I mean why not. Calvin will understand;-) I might as well just talk about my new years, it was fun. I was with the family during the day, we did some shopping and after I was not feeling very well, a score throat and a headache. I took a nap (the younger ones did it too) and after that we went bowling. Honestly I don't know where my bowling skills went that day but I think 3 year old Brecken beat me. We went home and had some supper. Nothing fancy at all, just a sandwich. Calvin picked me up and we went to a friends house and we were just hanging out. At 12 Calvin and I and two others walked outside to see the fireworks and I saw maybe two fireworks. Fun!!! No but I was with Calvin so I was happy. After that he took me home.

The following day we had something called a progressive dinner with the family. Appetizers and snacks at Austin, Karlie and the boys house, soup at Rachel and Cody's and dessert at our house. I was still not feeling very well and later that night I discovered that my tonsils were swollen and they were hurting really bad. Anyway, I went to bed.

I didn't got to go to the doctor until a few days later and the doctor said I had strep throat (halsfluss) but my antibiotics worked really well and I was feeling so much better after 24h. I was feeling good until the rest of the week and last Saturday me, Calvin and other people went to the basketball game and like I said, I was feeling good. Although at the very end of the game I passed out. No warning or anything, I just passed out. Luckily Calvin caught me and I was not gone for long, but I did miss the last seconds of the game. Poor Calvin, he was scared.

Nothing else has happened really, it's snowing and sometimes raining here but I like it. But nothing is better then home.

Calvin booked tickets to Sweden a few days ago so now it is decided that he is coming. He will come June 20th to July 7th. That's gonna be so fun. He also got his passport yesterday so we're ready. I'm so excited. 

Also I'm sorry for not blogging much, I stared on this one like a month ago but I didn't fix my pictures and I kind of forgot. But Now I'm back on track. And I'll be home in 19 weeks. 

Likes

Comments

Varför slutar jag blogga?

Hehe sorry alla människor som hann läsa inlägget innan, jag råkade publicera det innan det var klart och nu har jag inte varit här på typ en månad så ja, det var ett oklart (icke klart) inlägg.

Jag mår iallafall bra, jag mår dåligt, sen mår jag bra igen. Allting går i vågor och nu har jag halva tiden kvar. Jag ska försöka tänka på att blogga mer för er som är aningen oroliga, (tänker på dig mormor Så, lite små-snabba uppdateringar; jag och Calvin har snart dejtat i 4 månader. Vi båda är lite olyckligt kära, för vi kommer bli ledsna båda två vad som än händer. Men han är så mycket mer än bara min pojkvän, han är min såkallade bff. Nej men han är gullig. Vi får se väl vänta och se vad som händer senare. Vi har såklart pratat om att han ska komma till Sverige i sommar men det betyder ju också att vi fortfarande dejtar. Hade han varit en julkula hade jag hängt honom på toppen.

Jag har nu jullov och jag saknar Sverige så mycket. Jag måste vara hemma 22 om det är veckodag och 00 om det är helg. Även fast jag har lov. Mina värdföräldrar fungerar bara annorlunda än mina i Sverige. Allting är mycket om familjen, man ska umgås hela tiden. Just nu längtar jag efter att få mysa i mitt rum, lyssna på lite musik, kolla på lite serier eller bara prata med någon i telefon utan att känna att jag gör något fel.

Jag känner mig lite som en dagisfröken, småkillarna är här jämt och dem är galna. Jag och Amanda bodde på ett hotell downtown för några dagar sedan med dem och det var rätt hektiskt. Jag var själv med dem i en minut nere vid poolen och kollade bort bokstavligen en sekund (kollade på vattnet så ingen druttade i) men då puttade ju mellanbrorsan Logan lillebrorsan Brecken in i dekor-rabatten. Bad mom... Vi badade iallafall vidare, beställde pizza och kollade på film och åt massor av snacks. Drömmen för dem. Men jag var helt slut efter den natten. Dagen efter spenderades med Calvin och lite andra kompisar.

Julen var mysig, den 24:e gick vi först i kyrkan och sedan hade vi julafton hos oss med hela familjen. Jag har nog aldrig sett så mycket julklappar i hela mitt liv. Karen har försökt klämma in strumpor med lasersvärd i samma paket för att alla barn skulle få lika många presenter sen oktober. Det har dock alltid slutat med att hon köper mer. Jag fick iallafall massor av gulliga småsaker. Dagen efter hade tomten kommit hem hit och jag Karen, Judson och Amanda öppnade julklappar på morgonen innan vi åkte till Grandma ute på landet. Hon bor två timmar norr om Lincoln och det var en upplevelse ska ni allt veta. Jag fick se att folk faktiskt bor mitt ute i ingenstans. I vissa byar finns det inte ens en affär där man kan köpa mjölk. Min käre vän Louise som också är från Stockholm bor i en liten liten by och jag förstår inte hur hon klarar av det. Hon är grym hur som helst.

Jag har ju inte riktigt bloggat sen Thanksgiving men jag tänker inte berätta om allt ni missat. Ni som har mig på Snapchat får väl vara glada. Dem första bilderna är alfafall från vår julgran och lite annat mys. Sedan är det bilder från vad ni missat ;-) Kram

Likes

Comments

Om man inte fick uppleva saker, då skulle ju livet vara lite trist. Mina vänner, jag älskar er. Min familj också. Jag pratade med Calvin häromdagen om hur mycket jag faktiskt älskar och behöver min familj och vänner, det är liksom inget jag tänkt på speciellt mycket i Sverige. Sånt tar man för givit ska ni veta.

I ett tidigare inlägg skrev jag om uppskattning, kan ni alla snälla bara luta er tillbaka och tänka på alla bra saker ni har i era liv. Jag har två familjer, det är inget alla har. Jag är tacksam, det kanske inte märks men det är jag. Thanksgiving är nu i veckan och det handlar om uppskattning. Det handlar om att ge till dem man tycker om. Hela traditionen startade som en kristen tradition men idag är det som att fira nyår. Alla gör det. Det ska bli mysigt. Äta, skratta, ha trevligt.

Förra helgen kom Louise ned till Lincoln med grandma och Jaden (Karens brorsdotter). Dem stannade här fredag till söndag. Min plan var att jag och Lojsan skulle fika, äta sushi, kolla på fotbollsmatch och prata en jäkla massa svenska. Allt det gjorde vi, plus lite till. En fantastisk helg. Louise och jag går verkligen igenom någonting speciellt tillsammans. FaceTime-samtal på fredagkvällar eller nätter när fel president vinner ett val. Alltid har jag en svensk liten själ att ringa. Oj vad vi ska hänga när vi kommer hem (om mindre än 200 dagar!!!!)

Calvin och jag har dejtat i två månader nu. Han är min bästa vän här. Han får mig att må bra. Men vad som händer i fortsättningen vet jag inte. Nu vet ni. I helgen är det dessutom WinterBall som jag pratade om förut vilket ska bli riktigt kul.

Nu är det så att jag har inte bloggat på mer än två veckor men har verkligen ingenting intressant att skriva om. Jag brukar skriva lite på min skoldator ibland (för svenska hemsidor är inte blockade från skolans internet hehehe), det är enklare att skriva ett långt inlägg men massa små stycken med olika känslor och tankar än att bara skriva på från ett blankt blad. Denna gång har jag varit dålig på att skriva små stycken till mig själv. Jag har så mycket tankar och känslor jag vill dela med mig av men det går liksom inte att skriva ned dem. Sen tror jag inte ni tycker det är så intressant att läsa om hur mycket jag saknar Sverige, familjer eller nyponsoppa när ni liksom kan knalla till Konsum och dricka hur mycket ni vill. Men jag försöker. Bloggen är liksom ett bra ställe för mig att kommunicera. Hoppas ni lär er något:-))

Likes

Comments

Det är allt saker jag upplever, ofta. Känslor i överflod. Saker jag upplever är mest saker jag inser är fel, saker jag känner borde vara viktigt. Eller rättare sagt saker jag känner är viktigt för mig. Respekt. Att man ska kunna diskutera, refektera och arumentera. Förmågan att kunna lyssna är fantastiskt. Att glädjas av andras glädje. Jag saknar ärlighet, trygghet och kärlek. Känslan att komma hem efter skolan, mysa lite framför TVn innan någon kommer hem och vi lagar middag. Mys.

Louise Henriksson, min käre vän. När vi pratade häromdagen, det inspirerade mig. Jag klagar på mycket här men detta är verkligen inte ett fantasi-år. Det är ingen dans på rosor. Vi pratade om att fokusera på rätt saker. Det är svårt. Vi är starka, alla utbytesstudenter är. Du sa att innan vi åkte så sa folk " ååh vad modig du är" och "ååh vad avis jag är". Ja, men ingen pratar om nakdelarna med att åka. Ett utbytesår är ingenitng som passar alla. Det är förmodligen därför inte alla åker iväg heller.

Mamma sa häromdagen att jag vill förmodligen bara ta en paus från Usa och vila upp mig hemma. Åka hem och vila. Jag har liksom glömt bort vissa känslor och mycket känns overkligt. Hur sjukt är det egentligen inte att jag just nu befinner mig på andra sidan jorden från vart du sitter just nu? Den känslan är lite skum. Jag tänker på framtiden, vad ska hända med Calvin om några månader? Vad ska hända med mina vänner? Vad ska hända med min familj? Jag satte på en spellista jag lyssnade på mycket när familjen och jag var i Grekland. Jag tänker på när jag låg nere vid havet och bara kollade ut. Hade ingen aning om vad som väntade. Andades in och andades ut. Hade livets år framför mig. Och då slog det mig att jag har inte riktigt slappnat av eller bara lutat mig tillbaka på länge. 3 månader är allt en rätt lång tid. Men ändå bara 7 månader kvar. Skumt.

Att göra prioriteringar är ingenitng jag är bra på. Oftast fattar jag det den hårda vägen, när det är lite försent att göra något åt saken. Gräva mina egna gravar är jag också bra på. ((Måste bara klämma in att jag saknar svenska uttryck. Översatter man dem blir det helknas ibland, Saturday Candy, Good enough in war, That wasn't yesterday, Ice in your stomach. Que???? Ibland tycker folk jag är rätt skum)) Men att forttå hur amerikaner tänker ibland är lite konstigt. Jag kan nog driva en bok om hur omogna vissa tonåringar är här men vad kan jag göra åt saken. Inget. Men det är där skon klämmer. Det är INTE lätt att försöka låta bli att bli störd på vad vissa gör. Det ÄR svårt att bara gilla läget.

Okej nu till saker som hänt. Jag har klippt av mig håret. Fotbollssäsongen är över. Calvin fick en allvarlig hjärnskakning första halvlek sista matchen så han fick inte spela vidare. (och nej det är inte lika kul att kolla när han står på kanten) Jag tävlade i att skära morötter och frukt garnering, men vann tyvärr inget. Saker som jag och Louise pratade om också är att det blir lättare när man ser fram emot saker och ting. Thanksgiving är om två helger, samma helg har Calvin bjudit mig på WinterBall som är en årlig dans för juniors vid Lincolns country club. Julen är snart, snart halvvägs igenom. Louise kommer troligtvis ned till Lincoln för att hälsa på. Det ser jag fram emot.

Likes

Comments

Jag använder min blogg för att uttrycka mina känslor. Vissa gånger när jag läser igenom mina inlägg kan det låta som att det ända jag gör är att klaga. Så är inte fallet. Jag hat-älskar att vara här. Jag saknar Sverige, naturen, vänner och familj. Jag saknar min vardag och trygghet. Jag saknar min plats i Sverige. Men det finns kvar. Det finns inget i min mage som sager att jag VERKLIGEN vill aka hem. 11 veckor har redan gått.

Det fungerar oftast bäst att skirva ett inlägg när jag är ledsen eller stressad. Jag skriver ned mina tankar och känslor, och det fantastiska är att det kanns alltid bättre efter att jag har bloggat. Även fast jag inte får något svar eller så, men min blogg är nästan som en person, en person som lyssnar och får mig att reflektera över allt som händer. Jag var faktiskt aningen skeptisk till att blogga innan jag åkte, jag är inte en speciellt bra författare, eller intresset att skriva har aldrig varit stort hos mig. Kom gärna med frågor ni har om ni vill ha svar på något speciellt eller om ni vill att jag ska skriva om något ni undrar över.

En uppdatering på mitt och Calvins förhållande, vi dejtar fortfarnade men vi har inte ett datum direkt, det är lite mer laid back. Vi har otroligt kul tillsammans, vi skrattar mycket. Han är smart, mogen och charmig. Vilket jag verkligen gillar. Om det är smart av mig att bli kär när jag är här vet jag inte, men jag tar det lite som det kommer. Mycket kan hända på 8 månader.

I fredags var det match som vanligt i Green Island, cirka 2 timmar med bil ifrån Lincoln. Det var nog den mest spännande matchen, det var jämnt och laget vi mötte var bra. Calvin gjorde den första touchdownen, mycket stolt. Vi vann 27-20 så nu är det playoffs nästa vecka och dem kommer vara här i Lincoln, för efter vinsten från i fredags fick vi home field advantage.

Well that's about it. Puss

Likes

Comments