View tracker

Man kan spendera timmar på sitta bläddra bland bebiskläder. Såå små och söta så bjuder på lite ihop plock till Flicka, pojke och unisex.

Eftersom jag är påtok för trött för att göra det sista collaget för pojke så får ni nöja er med dessa två så länge så får jag pussla ihop ett för pojke i mon :)

Likes

Comments

I dag stod det besök hos barnmorskan på schemat.
Eftersom Robin låg och sov efter att ha jobbat natten så tog jag med mig min lilla mamma till barnmorskan. Hon tycker alltid det är lika spännande och kul att följa med.

Som många vet är jag ganska liten om magen för vara gravid och bara ha 1 månad kvar. 3 veckor sen senaste besöket hos barnmorskan. Magen låg kvar på 29 cm som förra gången så hon mätte om den igen, fick den tillslut till 30cm. Det var likadant förra besöket, då fick hon den först till 28cm men de var samma som ytligare gången innan, så hon mätte om den och fick den till 29cm. Så sen den 12 december har magen bara växt ca 2cm. Så hon bokade in det 7:de ultraljudet under denna graviditeten. Det har blivit några stycken inblickar hos bebisen. Så på måndag nästa vecka blir det en tripp till Västervik för att kolla tillväxten på Bebisen. Våran Bebis kanske är lite mindre än medelbebisen men ligger fortfarande kvar innanför kurvan. Hon tror inte att det är någon större fara men som alla säger när man är gravid bättre kolla en gång för mycket än en gång för lite. Det håller jag med om. Men för mig gör det ingenting om bebis är lite mindre än medelbebisen. För den ska ju trots allt tryckas ut. Bara liten Bebis mår bra där inne. Blev även lyssna på hjärtat igen och det lät fint.

Efter de blev det luncha med mamma, för att sedan bege mig till blåkusten för att lämna pisseprov. Skulle gjort det den 5 januari men helt glömt bort det. Inte lätt att ha allt i huvudet. När det gäller mig så får man ha överseende med att jag är glömsk och förvirrad. För er som inte vet så åkte jag ju på en urinvägskatarr i början av oktober. Efter det har jag fått besöka blåkusten 1 gång i månaden för att lämna pisseprov för att se att det inte finns några bakterier i urinen som kan vandra vidare upp till Bebisen. Så nu är det förhoppningsvis bara 1 pisseprov kvar innan Bebis är här. De tidigare proven har inte visat något speciellt och jag tror inte detta heller visar något om jag känner min kropp rätt.

Efter det blev det åka upp till stallet och andas lite hästdoft borsta och mysa med min donna för att sedan låta henne leka av sig i paddocken. Det var full bus i dom små benen och rumpan var mer i luften än på backen. Byggde upp ett litet hinder till henne så hon fick skutta lite.

Min svarta skönhet fick bli offer för systemkameran idag. Har ju faktiskt inte använt min kamera på väldigt länge så kan ju faktiskt vara dags att börja använda den igen. Kommer ju som sagt en Bebis som lätt kommer bli offer för kameran i framtiden. Så nu när jag inte är så rörlig av mig kan jag ju pilla med systemkameran igen alldeles perfekt tillfälle. Blev en mysig stund i stallet med personerna där uppe. Ska nog ta mig dit någon mer dag och ta lite bilder.

Robin har dragit iväg till jobbet och jag vet inte riktigt vad jag ska sysselsätta mig med när han inte är hemma. Har svårt för att finna ro och krypa ner i sängen och sova. Folk som känner mig vet ju att sova, äta och slappna av är överskattade saker i mitt liv. Men har inte så mycket till val pga foglossningar. Så ska väl göra mig lite kvällsmat för sedan ta det lite lugnt och läsa lite innan det blir slå ihop de små blå. För i mon är det en ny dag då det står nya grejer på schemat som ska antas.

Likes

Comments

Det var ett tag sen sist, var som sagt lite ner gången, slut körd och hela arslet fullt med saker att hinna med när jag slutade skriva sist.
Det var början av det som kommer varje höst. Men nu är det nytt år och nya tag. Efter nyår blir det alltid enklare. Det vänder och varje dag blir lite ljusare. Jag överlevde även förra årets mörker och höst depression. Nu kan det bara bli bättre och bättre tills det blir oktober igen.

Det är mycket som har hänt sen sist. Vi har flyttat ihop, i mitten av November. Så jäklar underbart att få leva varje dag ihop med den man älskar. Fast att det innebär att lära känna den man älskar på ett ännu djupare plan. Lära sig förstå varandra och hur man fungerar ihop. Lära sig att älska varandras bra sidor och varandras brister. Kärleken sätts på prov och alla dagar är inte alltid dom lättaste men det var ingen som sa att saker ska vara enkla. Bara man tar sig igenom saker och ting hand i hand.

Hundarna och katterna älskar nya stället, fast tror dom är mest glada för att matte har kommit ner på jorden igen och fått kaoset som var sist ur vägen. Dock är jag fortfarande glömsk och förvirrad stundtals.

Som sagt jag har snart varit hemma en månad med gravidpenning. Säger bara tack gode gud att jag sökte det. Jag var sliten på slutet både i kropp och själ. Lite av bristningsgränsen att trilla isär i små bitar. Men jag lyckades hålla ihop utan att gå sönder allt förmycket. Denna månad har jag tagit dagarna som dom kommer. Fröken stressad försöker finna en harmoni och slappna av inför det som komma skall. Jag måste erkänna att det är lite skönt att slappna av även att jag fortfarande har väldigt svårt för det, ska bara... men ska bara... måste bara... Har inte riktigt funnit avstängningsknappen på hjärnan. Men själen läker sakta men säkert från stressens alla sår.

Säger inte hjärnan nej så gör iaf kroppen det. Så fort jag tar på mig för mycket får kroppen lida till slut. Foglossningar från helvetet brukar sätta stopp för min framfart. Har som sagt svårt att låta bli att vara igång och fixa ställa och styra. Men nu får jag många gånger betala för att jag inte kan ta det lugnt. Hästen fick jag sluta rida i slutet av november för fogarna gjorde att jag knappt kunde röra på mig 5 nästkommande dagarna.
Precis innan jag gick hem från jobbet innan jul, hade jag såna sjuka foglossningar att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen för det värkte och värkte. Vissa kvällar ville jag helst bara banka huvudet i väggen för kunna tänka istället för känna värk. Det har lugnat sig en hel del men så fort jag gör lite förmycket så vet jag att jag får lida. Som i dag har jag inte gjort speciellt mycket vad jag själv anser. Efter frukosten tog jag en lite längre promenad med hundarna på 3km vilket inte ens är i närheten av vad jag gick med dom förr, då det inte var ovanligt att jag gick över milen. Bara några timmar senare är det bara att hälsa foglossningen välkommen. Men barnmorskan säger att benen inte kan trilla av så litar på henne även att det känns som någon försöker slita av benen.

Som sagt min lilla häst har jag fått sluta rida helt. Dels för foglossningarna, rida 1 dag betydde att jag knappt kunde röra mig nästkommande 5 dagar. Mot slutet var det även lite svårt att ta sig ner från häst ryggen, fick hoppa av i damsadelsits. Sen även sista gången jag red hade jag ganska mycket sammandragningar. Sen har jag nog en sambo som skulle kolla lite snett på mig om jag inte hade slutat. Även om jag känner min häst så kan det innebära en del risker med att rida och vara gravid. Vi är ju faktiskt två stycken som väntar på bebis. Bästa Åsa håller henne igång åt mig. Jag har hästabstinens så det står härligt till och jag väntar som ett barn innan julafton på att bebis ska komma ut, så jag kan läka ihop snabbt och kravla mig upp på hästryggen igen och känna den lycka som min häst ger mig. Sitter ofta kollar igenom bilder och filmklipp på min svarta donna och drömmer mig ofta tillbaka och saknar våra stunder. Men snart så. Nu är det inte långt kvar. Fast jag vet att mitt liv kommer snurra några varv när liten är ute och det kan dröja längre än jag tror innan jag är uppe på hästryggen igen. Men man kan ju alltid fantisera. Det gäller hålla hoppet vid liv.

För övrigt trivs jag ganska bra som en liten tjockis. Visst väntan börjar bli dryg bebis hade fått komma ut för länge sedan så jag hade kunnat få se vem det är som gömmer sig där inne är så nyfiken.
Självkänslan är inte den bästa när man känner sig som en valross som fastnat på strandkanten svårt att röra sig. Vissa lägen känner man sig ganska osexig med en stor mage. Gravidhormoner som gör en prickig så här i slutskedet.
Smärtan som hindrar en från att vara så aktiv som man brukar vara, jag längtar efter att få tillbaka min kropp och röra på mig igen.
Men något som jag gillar med att vara gravid är att slippa 3-veckorsbergodalbanan. Att må bra en vecka, vara irriterad en vecka och vara känslig/dödsdeprimerad en vecka sen börjar det om igen, utan istället ha ett lugn inom sig utan att känna kaos och panik på insidan pga de vanliga hormonerna en kvinna har. Vilket skulle kunna få mig att överväga att vara gravid föralltid för att finna denna harmoni. Man kan för engångsskull titta på medan andra människor brottas med sig själva. Medan man själv känner ett enormt lugn och tänker gud vad skönt att jag inte behöver slåss med det där också. Jag har fått brottas med mig själv dagligen i så många år. Man kan se saker som man vet att det hade irriterat en men istället för känna irritation rycker man på axlarna vänder ryggen åt och går vidare. Varför göra en grej av någonting som inte ens har en betydelse? Ska bli spännande och se om jag får behålla mitt ständiga lugn eller om mina humörsvängningar kommer tillbaka när bebis kommer ut? Jag hoppas på att få behålla min harmoni.

Dock börjar förlossningen närma sig och jag ljuger om jag säger att jag inte är nervös. Jag har skjutit det åt sidan och gör det fortfarande. Jag vill inte inse att bebis måste komma ut. Så jag tänker fortsätta blunda för det tills båda fötterna är inne på sjukhuset för annars har jag en känsla av att jag kommer få panik av bara tanken på det. Blir jag nervös och rädd kommer jag bli en mycket svår människa att leva med, och stackars Robin kommer får dra ut mig under sängen kedja fast mig i bilen för ta mig till förlossningen. Hahaha Så kommer fortsätta skjuta nervositeten och rädslan åt sidan. Det är så många kvinnor här i världen som har fött barn och klarat det galant så varför skulle inte jag klara det? Bara hoppas jag är stark nog för detta.

Blev visst ett lite längre inlägg än vad jag tänkt mig men så här är läget just nu iaf :)

Likes

Comments

Vissa gånger i livet kommer man till ett vägskäl som gör att man står och dunkar huvudet i betongväggen. Lite så känns det just nu... Jag sitter fast och jag har inte en blekaste aning om vilken väg jag ska gå, går jag åt höger så kommer jag stå och banka huvudet i betongväggen dag ut och dag in i 365 dagar om året. Jag vet om det, även om ni inte tror att jag vet ( men jag är mer medveten än så, men jag måste blunda för hålla ihop)... Går jag åt vänster kommer mitt innre trilla ihop i små bitar och bli ett helt helvete att försöka pusla ihop är jag stark nog för det? Jag har inte ork att lägga om livets pussel igen😕 Är det dags att titta sanningen i vitögat och upptäcka den bittra sanningen som jag så gärna inte vill se? Är jag redo att gå igenom en sån här sak just nu? Jag tvivlar på det och jag vet jag kommer ångra mig och anklaga mig själv för resten av livet... Jag skulle behöva plöja en väg raktfram genom livets taggiga snår. Men alla vet att det är mer jobb med att bygga en egen väg än att använda en som redan existerar. En natt som denna önskar jag att livet hade en facitbok så man hade kunnat fuska lite. Se hur svaret ser ut för sedan kunna ta sig dit på bästa sätt. Men livet kom utan något facit. Jag är väl medveten om hur saker och ting ser ut runt omkring mig och jag vet att jag måste ändra på något. Men jag vet inte på vad... Därför står jag här och stampar och kör huvudet i väggen gång på gång.
Jag hoppas på ett litet tecken som visar mig vägen.

Likes

Comments

Ja jag har massor att skriva om egentligen, men jag är låg väldigt låg just nu det har varit mycket sista tiden och detta väder gör det inte bättre. Jag jobbar för hålla mig över ytan vill faktiskt bara gräva ner mig i ett hål och aldrig mer kliva upp som det känns just nu. Livslusten har slocknat en aning men jag vet det är bara känslor och alla känslor man känner är faktiskt inte äkta (tur är väll det). Det gäller att lära sig vilka känslor som är äkta eller inte. Jag vet att livet är inte så illa som det känns vissa dagar. Jag får bara försöka acceptera att det är så här jag känner och jag gör så gott jag kan. Alla dagar kan inte vara bra dagar och det är okej att inte alltid må bra. Det är faktiskt tillåtet att må dåligt. Det gäller bara att vänta ut stormen, för sedan uppskatta när de bra dagarna kommer tillbaka. En dag i taget, tillslut vänder det jag lovar. Intalar mig att man behöver dessa dåliga dagar för verkligen kunna uppskatta de goda stunderna i livet.
Just nu är jag så tacksam för min underbara pojkvän min andra halva. Han bär upp den delen av mig själv som jag tappat och släpar efter mig. Han hjälper mig när jag inte orkar... Han fixar saker som jag vet att jag aldrig skulle hinna med... Han finns här när jag bryter ihop och går sönder... Framför allt han accepterar att jag inte är som alla andra och inte alltid fungerar som jag ska... Tack för jag får vara liten och ledsen ibland. Tack för du sätter ihop alla mina trasiga bitar när jag trillar isär och tack för att du älskar mig lika mycket som jag älskar dig. Tack för du lugnar mitt stressade sinne och tarhand om mig när jag inte är stark nog.

Du får mig att inse att livet är så mycket mer än alla måsten som ständigt ligger och trycker på axlarna. Ibland måste man faktiskt ingenting. Du får mig att släppa bördan och andas emellanåt. Det finns faktiskt väldigt fina saker här i livet det gäller bara att stanna upp några sekunder för att öppna ögonen och se allt fint man har runt om sig. Lära sig se alla små guldkorn i vardagen. Jag har varit så inkörd på att "bakom kullen är mitt mål och dit ska jag". Att jag sällan stannar upp och uppskattar allt det fina runt omkring mig. Fast det är ju inte slutdestinationen som är livet, utan det är ju vägen dit som är livet.
Jag ska försöka rycka upp mig lite fast att det är svårt vissa dagar. Det gäller bara att försöka vända de negativa känslorna till posotiva. Gu så lätt det lät om de ändå var lika lätt i verkligheten då hade jag aldrig haft dessa problem på hösten.

Smärtan du känner i dag, är styrkan du får i mon❤

Likes

Comments

View tracker

Nu har höstrusket hittat hit😣 Min enda tanke när jag går utanför dörren är att jag vill Emigrera till ett ställe nära ekvatorn. Jag och min kropp är verkligen inte byggd för dessa låga temperaturer och fuktigheten i luften. Jag brukar säga att hösten är min bästa årstid men efter en del funderingar så ändrar jag mig igen, september min bästa årstid när det börjar bli svalt på nätterna och fortfarande varmt och soligt om dagarna.😄 Sommarens måsten om att ligga trycka i solen är då över (jag gillar som sagt inte sola för jag har på tok försvårt att sitta stilla😂 5 minuter och jag är rastlös.) När oktober kommer, kommer även den kalla vinden och regnet, då vill jag helst inte gå utanför dörren fråns våren kommer. Men äger man en djurpark måste man ut flera gånger om dagen.
Med hösten kommer även en liten inre bitterhet jag hatar att frysa och hur mycket jag än knölar på mig så fryser jag ändå alltid någon gång per dag. Jag ogillar verkligen kylan och blir automatiskt lite små sur av att vara kall. Jag får bråka med mig själv mycket mera jag får tvinga mig göra måsten som jag inte vill göra pga kylan. För jag tänker inte vara den som drar täcket över huvudet och inte tänker göra något alls tills värmen kommer tillbaka. Även om mina känslor säger till mig att gömma mig i ett varmt krypin tills kylan är över. Men det är inte sån jag är. Men att hela tiden trycka sig själv framåt, övertala sig själv att göra saker och ting är Energidränerande.😥 All liten extra gnutta energi går åt för att tvinga sig själv att fungera "ett normalt liv". Precis innan vårkanten brukar jag vara extremt deprimerad av kylan, mörkret, fuktigheten och samt all energi som jag måste förbruka för att få min normala vardag att fungera för mitt inre har packat sin väska och dragit och återkommer inte fråns ljuset och värmen är tillbaka. Då får jag äntligen leva igen utan behöva tvinga mig själv till allt.
Inte nog med det, den där jäklar kroppen vill inte heller vara med. Så fort det blåser på den blir den spänd och stel kroppsdelar som jag inte haft några problem med innan värker i tid och otid så fort dom blir kalla. Kläder i flera lager helst pösiga och stora så man får luft mellan kläder och kropp för hålla värmen annars säger urinvägarna upp sig. Som dom redan har gjort för iår😥
Från det att jag var 9år upp till 19 års åldern så har det minst varit 1 urinvägsinfektion varje år (oftast flera) pga kylan.
Det har aldrig behövts mycket räcker med att golvet är kallt, klinkers eller stengolv är en ren mardröm, bilsätet är kallt innan rumpvärmen går igång, en kall stol eller bänk inomhus.
Att använda sig av jeans är inte ens att tänka på det är som att ropa hej till urinvägsinfektionen.
Jag har fått lära mig att anpassa mig att aldrig använda jeans när det är kallt, ha jackor som går ner över baken, aldrig sätta mig på något utomhus som är svalt, aldrig gå utan skor på kalla golv, Alltid se till att sätta mig på något varmt om jag måste sätta mig på något svalt tex bilsätet, Undvika blåst mot njurarna, och framför allt att se till att jag aldrig står och små fryser längre stunder. En miss och jag vet vad som väntar mig.

Nu var det faktiskt bra länge sedan jag hade urinvägsbesvär som jag varit tvungen att uppsöka läkare för. Att jag får det titt som tätt och kan hinna bota det med massor med vatten tillhör min standard.

Denna gång var den inte den vanliga urinvägsinfektion som gör att det svider som fan i slutet när du kissar och konstant känner dig kissnödig.
Utan snarare urinrörskatarr som oxå kan uppkomma av kyla. Symptomen av det är att det bränner konstant i urinröret hela tiden. Att kissa är rena befrielsen för det "svalkar" urinröret, det rena helvetet är torka sig och du måste vidröra och det gör ont som bara den. All beröring av urinröret är sjukt smärtsamt. Samt att det känns som det blir vakuum i urinblåsan efter du kissat och smärtar i magen i 10 min efteråt typ.

Först visste jag inte vad det kunde vara men med efterforskning så hittade jag urinrörskatarr något jag inte ens visste fanns.

Så igår blev det spendera tid på sjukhuset. Besöket tog nästan 2 h och mesta av tiden bestod av att vänta för att lämna lite urin. Men till slut fick jag antibiotika att äta 3 gånger om dagen i 5 dagar hoppas innerligt att det fungerar. Sen blir det pisseprov 1 gång i månaden tills bebis är ute så vi vet att bakterierna försvinner så det inte vandrar upp till lilla bebis i magen.

Likes

Comments

Ja veckan rullar på. Måndagen vet jag bara att det gick fort på jobbet bytt avdelning och få börja använda hjärnan igen det tackar vi för. Resten av måndagen har fallit i glömska, Robin kom på kvällen/natten. Tisdagen blev det en tripp till Västervik för andra ultraljudet😍

Bebisen var inte alls lika blyg nu som den var gången innan. Allt såg bra ut 😊 Var så häftigt att se en liten mini människa. Kunde se hur den låg och drack fostervatten och suttade på tummen😍

Jag vill bara ha ut den nu. Vill veta vad det är för liten plutt som bor i min mage. Det blir allt verkligare och verkligare. Nu när man känner tydligare när den rör på sig. Jag är nog en av det människor som faktiskt tycker det är mysigt att vara gravid. (om man bortser veckorna mellan vecka 5-15 då jag var ständigt illamående) Får se vad jag tycker längre fram när jag blir större och sparkarna hårdare 😂

onsdag och torsdag är dagar utan mening i stort sätt. Tråkig vardag för mycket att göra och förlite tid typ. Umgåts en del med syrran och i dag blev det en skogstur med Liza😄 I mon blir det fredag med spänning 😉 Efter jobbet blir det packa transport och lasta häst för åka 39mil för att tävla säsongens sista TREC tävling på lördag😄😄😄 Det ser jag fram emot även att det inte blir mycket vila denna helg. Även fast jag känner kroppen hade behövt mera sömn. Men sova kan man göra när man är gammal, lever gör man bara en gång bäst ta vara på livet och krama ur varje sekund 😉

  • 95 readers

Likes

Comments

Ja helgen var inte den bästa precis. Lördagen var jag deprimerad klev inte ur sängen innan kl 15. Robin jobbade som sagt och jag blir väldigt låg och nere och känns helt meningslöst vara ledig när han jobbar. Vi har extremt lite tid ihop och vetskapen att det dröjer dagar/ veckor innan vi ses igen, sänker mig ganska mycket. Har ingen lust att göra någon ting, vill bara sitta och vänta tills jag får träffa han igen. Jag vill bara att dagarna ska springa iväg vilket dom redan gör på sätt och vis. För mycket måsten på för kort tid och en haltande energi. Så lördagen kunde jag lika gärna skitit i att ha i min vecka 😂

Söndagen var en mycket bättre dag Robin ringde och väckte mig, det var dags för pay and jump i Blomstermåla. Allt kändes bra först på plats så allt var på topp och bästa Ebba var där oxå. Sunny gjorde två klockrena rundor. Älskade lilla häst 😍

Det var verkligen en toppen bra dag fint väder bästa sällskapet😍 och 2 kanon bra rundor😄 Hon är bra att skapa lycka min lilla häst.
Och än så länge verkar bebis inte ha någonting emot att hoppa och skutta även att jag snart är halvt gången.

  • 99 readers

Likes

Comments

Igår blev det en lång dag på jobbet, glömde hörlurarna hemma och stod och gjorde samma sak från det att jag började till det att jag gick hem. Men har fått reda på att jag äntligen får byta avdelning efter 10 månaders väntan. Lite positivt iaf.
Efter jobbet var jag rätt låg inte speciellt mycket att se fram emot. Brukar alltid träffa Robin men han jobbar 12h helg.
Så blev äta en Subway mumms skulle kunna leva på det.
För att sedan åka upp till stallet skulle egentligen rida men jag hade inte alls lust med det. Så blev bara att mysa med Sunny och göra mat åt henne.
Jag stod klia henne på bogen och hon kliade snällt tillbaka. 😂

Hon vet hur hon ska muntra upp matte när jag är låg 😊
Det blev åka hem och ta en lugn kväll med husdjuren tillslut var jag så rastlös och uttråkad att jag gick och la mig. Jag har som sagt väldigt svårt att inte göra någonting.

Idag blir det en lugn dag fixa lite här hemma spendera tid med mina husdjur. Packa Sunnys utrustning inför i mon. Då är det dags för pay and jump I Blomstermåla. Sen har jag insläppet i stallet och kvällspasset.
Jag hoppas denna helg går fort och det snart blir tisdag då jag får träffa Robin igen för vi ska till Västervik på ultraljud😄 om jag får ledigt från jobbet vill säga men det får jag troligen reda på på Måndag.

Likes

Comments

Ja dagarna rusar iväg fortare än kvickt. Har haft ganska fullt upp senaste dagarna städat lägenheten det var tydligen någon och kollade på den i onsdags.

Robin har hjälpt mig snickra ihop ett nytt galler till Sunnys nya box. Så några dagar har vi ägnat oss åt att måla, snickra och skruva upp lite saker. Igår fick hon flytta över 😊

Det andra gallret som satt hade blivit lite murket. Men blir jätte bra med nya gallret. Måste ju säga min kille han är för bra att ha😄

I början av veckan var jag hos optikern kollade synen, för ser typ inget i mina glasögon, och det var inte så konstigt med den styrkan jag hade i glasen var på tok försvag. Så har lite bågar hemma att välja mellan. Beslutsångest som vanligt.

Idag är en sån där ovanlig dag jag tog mig sovmorgon gu såå skönt 😄 inget inplanerat innan jobbet och det är sällan jag har oplanerad tid måste jag säga så ska bara passa på ta det lugnt lulla runt innan jobbet. Kroppen behöver ta det lugnt. Jag om någon hade behövt ta det lugnt oftare. Försöker tänka på det men inte alltid lätt.

Likes

Comments