Innan jag blev gravid så medicinerades jag för PMDS. Lite kort fakta om PMDS för dom som inte riktigt vet vad det är.

PMDS är en kraftigare form av PMS.
PMDS står för premenstruellt dysforiskt syndrom, där ordet ”dysforisk” kopplas till bl.a. nedstämdhet, olust och retlighet.
PMDS innebär inte enbart att PMS-symptomen är kraftigare, utan att de är de psykiska symtomen som upplevs som värst. Detta kan göra att man lättare hamnar i konflikter, helst vill vara ifred och periodvis undviker att umgås med andra människor.

Diagnosen PMDS ställs om man lider av flera olika psykiska symtom inför mensen, som så kraftigt påverkar livet att man inte kan fungera som vanligt. Denna definition beräknas omfatta mellan 3 och 5 procent av alla kvinnor som har mens.
Om man har PMDS kan symptomen likna de vid depression eller ångestsjukdom, men i fallet med PMDS försvinner besvären när mensen har startat. En behandlingsmetod att ta till vid svåra PMDS-problem är också antidepressiva läkemedel, men då tar man dem endast under den period varje månad då man känner av PMDS.

Detta är en riktig jävlar bergochdalbana från helvetet att leva med kan jag lova. Som sagt innan Elliot blev till så hade jag börjat söka hjälp för detta och försökt få en ordning på det. Men medan Elliot låg i magen var det harmoni i kroppen för PMDS:en försvann och jag la av med medicinen.

Lider du av PMDS så är det väldigt svårt för dig själv att förstå vad som händer i kroppen. För 1-2 veckor mår du hur bra som helst, allt är frid och fröjd, och du är världens lyckligaste människa typ. Sen en morgon när du vaknar så känner du bara "nä men varför över huvud taget vaknade jag?" Finner ingen anledning till att leva, finner ingen anledning till att kliva upp. Ingenting spelar någon roll. Allt det du en gång älskat och allt det som någonsin har betytt något saknar helt värde i dina ögon. Man känner sig bara likgiltig. Det du älskade igår betyder ingenting i dag. Du har allt du någonsin har önskat men ändå kan du inte känna någon glädje. Man är bara ledsen (du skulle kunna gråta floder som om du hade förlorat hela världen), nedstämd ( det känns som hela din kropp sörjer något som inte existerar) och helt orkeslös (du skulle vilja göra så mycket, fast det enda du gör är att sitta och stirra rakt ut i tomma intet för du orkar inte göra något annat, allt som måste göras får du tvinga dig till.) Fast man har ingen anledning till att känna som man gör. Som sagt man vaknar en dag och inser att allt på insidan har övergett en. Man är berövad på sig själv, det enda som är kvar är ett stort svart hål som skaver och nöter och man får känslan av panik, för det spelar ingen roll vad man gör det går inte få bort känslorna. Ångesten äter upp en inifrån för man har ingen som helst anledning att må så här dåligt.

Utan medicin går jag igenom ca 17,5 depressioner och ångestsymptom på 1 år då mina menscykler är så täta, så mår jag bra i 7 dagar och dåligt i 14 dagar. Varje gång är jag så långt nere på botten att jag inte finner någon som helst anledning att leva. Så här har jag haft det i över 13år, vilket innebär att jag genomlidit 227,5 depressioner och ångestsymptom på de 13åren. Jag har lärt mig att det går att leva med, jag har lärt mig att stanna kvar i livet fast att de enda jag vill är att försvinna. För mig är inte självmord ett alternativ även om jag lider av självmordstankar under dessa perioder. Livet har så mycket mer att ge enligt mig. Men det blir fruktansvärt påfrestande för de man lever ihop med. Oftast är det ens närmaste som märker det först. Man lägger inte märke själv till hur man mår, man märker att något är fel men man reflekterar inte till PMDS:en, utan det tar 1 vecka innan man själv upptäcker det. Man får bråka med sig själv något gudförbannat för ens re ut en normal vardag. Man måste nästan bli arg på sig själv för orka kliva ur sängen. Vad man än måste göra måste man bli arg på sig själv för att frigöra adrenalin för att orka göra saker som annars är så naturligt att göra. Att köra kroppen på adrenalin är inte att rekommendera. Men det är mitt sätt att ta mig igenom vardagen under dessa perioder, för jag vägrar att ge upp och bara ligga i sängen i 14 dagar och spela död. För det är vad jag skulle göra om jag inte hade förmågan att tvinga mig själv att försöka vara normal. Men man känner sig långt ifrån normal.


För 1 vecka sedan började jag sätta in medicin igen för kände att det börjar gå över styr. Jag mår så fruktansvärt dåligt psykiskt emellanåt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Så sista veckan har jag haft såna sjuka biverkningar. Jag har mått illa konstant som jag vore riktigt jävlar åksjuk ända ut i fingertopparna så fort jag ställer mig upp vill jag bara sätta mig eller lägga mig ner pga av att jag mår så illa. Jag har haft riktigt skärande huvudvärk snarlik migränhuvudvärk. Kommer på mig själv gång på gång att jag biter ihop käkarna för att inte huvudet ska trilla av axlarna typ. Är så mör i käkmusklerna och så ont i tänderna att det känns som dom ska trilla ur munnen. Sen så trött. Trött, trött, trött hela tiden jag vill bara sova om så 24 h på dygnet. Även om jag sover 10-11h så är jag så sjukt trött och vill bara fortsätta sova.

Det tar ca 10-14dagar att fasa in medicinen som man mår riktigt dåligt. Bara att hålla ut för det blir bättre sen. Förra gången så medicinerades jag 14 dagar sen uppehåll 14dagar vilket inte funkade speciellt bra. Då jag precis blivit av med biverkningarna så var det dags att sluta med medicinen och då är det samma biverkningar som när man börjar. När medicinen gått ur så var det dags att börja igen. Så levde ständigt med biverkningar.

Var hos läkaren i måndags då vi bestämde att jag skulle gå på dom dagligen för att slippa dessa biverkningar dom ger. Han menade på att det är inte bra för kroppen att börja och sluta med dom om man får såna biverkningar och helst ska man inte periodmedicinera med såna preparat. För det kan även öka risken för att biverkningar med ökad ångest och självmordsbenägenhet kommer och det vill man inte riskera.

Igår kände jag att dimman av biverkningar lättade lite och jag orkade ta mig för att storstäda och rensa både tvättstugan och kök. Skönt känna sig lite mänsklig igen. Det är på väg åt rätt håll igen. Bara hålla ut i 7 dagar till sen kanske jag äntligen känner mig som en människa igen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Här är det regn på både ute och inne. Hösten kom över en natt och jag har så svårt när det blir blött ute. Jag var inte riktigt redo. När regnet kommer sköljer det bort insidan på mig. Höstdepression till max. Förra hösten klarade jag mig hyfsat bra med lilleman i magen. Kroppen var harmonisk på ett annat vis fast jag hade det tufft även då. Nu är det kaos på insidan. Allt blir kaos.

Ni vet kanske känslan när man vaknar och det första man tänker "fan jag vaknade i dag oxå, jag som hoppas på att aldrig mer behöva vakna." (ni som aldrig känner så, var lyckliga) Ja precis sån blir jag när hösten slår till samtidigt som mina PMDS besvär sätter in. Ni som känner mig vet vilken energi sprakande människa jag är, men detta är så tvärt emot. Jag vill bara krypa ner i mitt hål i golvet och försvinna.
Livet tar verkligen en ny vändning när man skaffar barn. Speciellt med den början vi fick, det trasade sönder mycket inom mig för att orka hålla ihop och kriga. Min kropp skyddar sig med förtränga saker, för orka mera, för sedan ta fram det när livet lugnar ner sig och bearbeta det i sömnen (hellu underbara mardrömmar😈 "favorit i repris"). Mot slutet var jag i bristningsgränsen jag räknade dagar, jag höll på att gå i tusen bitar, men jag hade inget annat val än att jag var tvungen att orka en dag till. Jag trodde jag skulle bli galen innan vi fick den hjälp vi behövde. Det kom i sista sekund. Men jag är en individ med en djävulsk styrka på insidan, men jag är oxå en otroligt känslig individ med ett skadat psyke. Vilket gör att även om jag orkar till slutet så blir följden ett söndertrasat inre som är svårt att laga, det tar tid och vägen tillbaka är lång.

Jag är trasig och jag vet inte riktigt hur jag ska pussla ihop alla mina bitar. Jag har försökt nu i flera månader att hitta tillbaka men det är svårt att pussla ihop alla bitar. Speciellt när vissa delar saknas. Den första tiden har lämnat sina spår. Hormonerna lever sitt egna liv. Höstdepression kom för tidigt.

Så här står jag med en insida som är lika trasig som om någon sprängt en atombomb på insidan ungefär. Jag vet inte hur jag ska få någon ordning på det heller. Jag måste hitta en ny lösning. För jag vill vara en hel mamma till min son❤️

Så nu har det gått så långt att mitt svarta hål håller på att äta upp mig från insidan. Det skaver på insidan hela tiden. Känner mig obekväm och illa till mods. Jag börjar få smått panik och jag vill bara komma åt och gräva ut insidan jag vill få bort obehaget inom mig. Jag vill inte känna så här längre. Instinkten säger att jag ska lägga mig ner och rulla, rulla bort det obehagliga. Ärligt talat håller jag på tappa fattningen över mitt trasiga inre. Jag vill gå i cirklar. Jag vill banka huvudet i väggen. Jag har inte förmågan att vara stilla eller ha det tyst längre för det är så jäklar obehagligt på insidan. Det nöter och det skaver och jag har blundat för det alldeles för länge.

Men igår var obehaget så stort att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Kände paniken att inte klara av situationen. Insidan skriker, bönar och ber efter hjälp. Hålet växer större och större, obehaget blir värre och känslorna tar över. Jag vill bara skrika rakt ut av full styrka i ren panik. Jag vill inte känna så här längre. Jag måste bara få en tid att andas och läka. Innan jag kryper allt för långt in i mitt svarta hål. Jag måste fånga upp det innan allt jag byggt upp brister.

Jag orkar inte må dåligt längre och jag behöver hjälp för komma över ytan igen. Inte idag, inte imon, men en dag. När dom övergripande negativa känslorna har försvunnit och de positiva känslorna står och knackar på framtidens dörr.

Så jag började igår redan med medicin. Obehaget på insidan sjönk tillbaka lite grann iaf skaver inte fullt så mycket på insidan och jag hoppas det försvinner helt inom kort. Men dessa biverkningar som medicinen ger, är inte att leka med. Jag mår så fruktansvärt illa i kroppen. Det är som om man är riktigt åksjuk i hela kroppen och det skär i huvudet. Och en sjuk trötthet. Men jag vet att det blir bättre. Jag ska vända om och ta mig uppåt igen, jag behöver bara få andas en stund.

Likes

Comments

Feberpäls? Någon annan som hörts talas om det innan?

Detta ord stötte jag på igår kväll/natt. Jag har aldrig hörttalas om det innan. Men insåg väldigt snabbt att jag stött på det innan utan att vara medveten om det.

När jag googlade hittade jag detta om feberpäls.

Vissa kattungar kan se "blekta ut".
Där det i många fall är de längsta stickelhåren som ser extra glansiga och glittrande ut pga av att de är så pigmentlösa.

Feberpäls – eller frostade katter som vissa kallar det, det kan vara lite förvirrande för vissa menar på att det är två olika saker medan andra menar få att det är samma sak.
Det kan uppkomma av flera olika saker:
° Att kattmamman varit sjuk eller farit illa under dräktigheten
° Av för mycket fostervatten
° Ungarna haft låg födelsevikt
° Fel kroppstemperatur
° Smärre infektioner.

Feberpäls är tydligen inget farligt i sig, det är en störning i pigmenteringen och växer bort med tiden.
Det finns kattungar som fått det till följd av ögoninflammationer, mastit hos mamman eller febertillstånd, därav namnet.

Man kan jämföra det med när en sjuk människa kan få ljusa naglar som sedan växer ut och blir som vanligt när man är frisk igen.
En del rykten säger att visst foder kan ge feberpäls, eller kallt vaccin. Men när det ibland förekommer hos nyfödda kattungar så är det ju inte så troligt.

Det finns teorier om att det just är feber eller temperatur som påverkar pälsen. Alltså skulle de mörka partierna på kattungen (huvud, ben, svans osv) ha varit de svalaste när/om den hade feber och därav blektes de inte lika mycket som de kropps delar katter blir varm om när den har feber.

Ja jag hade ju 2 kattungar från samma kull och när jag köpte dom var dom helt gråa över ryggarna, de som hade mamman visste inte varför dom var så för mamman var svart och vit.

Men detta växte sakta bort.

Till slut var både Tilly och Tusse svarta istället för gråa.

Så igår fick jag svar på varför de var gråa på ryggarna när det var små, för sedan förbli svarta när det vuxit bort.

Dom hade den så kallade feberpälsen och när jag tänker efter nämnde ägaren att mamman hade fått infektion under dräktigheten.

Likes

Comments

Tänk vad tiden rusar iväg det är över 1 år sedan vi fick reda på att lilleman existerade. Måndagen efter midsommar.
I dagens läge är han snart 5månader och det är nu som först jag börjar hitta tillbaka efter denna enorma omställning.

Efter en oväntad graviditet, stora omställningar i förberedande syfte att bli förälder. Lite problematiskt sluttid på graviditeten. En otroligt svårsmält förlossning. Sen 3.5månad av problem det ena som avlöser det andra.
Tittar jag tillbaka för lite mer än 1,5 månad sedan trodde jag ärligt talat att jag skulle gå under. Varje dag kändes som en evighet och jag trodde inte jag skulle orka hålla ihop en dag till. Men så fel jag hade, titta här står jag på andra sidan av mitt enorma taggbuskesnår. En aning tilltufsad men jag står upp. Nu när saker håller på sjunka in vet jag faktiskt inte hur jag ska bete mig när jag tänker tillbaka. En del av mig vill skratta och hoppa så tårarna sprutar av lycka. För mot slutet trodde jag inte jag skulle orka, men jag orkade. En annan del av mig vill bara gråta i mängder, det gör ont att tänka på allt. Man har fått sig en och annan törn. Vissa saker känns lite orättvist, så som vi har fått kämpa.

Men jag väljer att stoppa alla känslor i en liten låda i mitt inre och lägga på locket. Där kommer jag förvara alla känslor tills att jag en dag vet vad jag ska göra med dom.

Just nu försöker jag ta mig tillbaka till en hållbar vardag få livet att fungera så som jag vill efter alla omställningar osv. Jag börjar finna mig själv igen jag börjar bli starkare igen. Jag kan tillåta mig själv att börja njuta en smula av livet. En dag i taget sakta men säkert.

The pain you feel today, is the strength you feel tomorrow♡

Likes

Comments

Ja jag höll ju på pyssla lite förut men det hamnade på hyllan när Elliot inte mådde så bra.
Men lilleman mår mycket bättre tack vare sin medicin. Efter det åkte vi ju på en förkylning men den har vi oxå kommit över.

Så medan lilleman sov bestämde jag mig för att pyssla klart det jag höll på med sist.

Som sagt hade skaffat mig allt jag behövde...

Färg, mjukisdjur, träkulor, elastisktsnöre och ringar.

Jag började lacka kulorna jag tror det var precis efter att Lilleman föddes.

Ja och där fick dom hänga på tork bra mycket längre än vad de behövde. Lackade dom ytligare en gång och när de torkat plockade jag av dom och slängde ner dom i min pyssel låda och där har dom legat och mognat eller något 🙈

Men i dag tog jag tag i det igen. Fick elda lite på snöret för att få i det i träkulorna, antingen var snöret förtjockt eller var det för små hål i kulorna, men skam den som ger sig. Sen knyta fast ringarna i ändarna. Efter de syde jag fast mjukisdjuren.

...sen nästan klar. Behöver dock mäta avståndet på den grå vagnen men den är i Robins bil, så fick pröva den på stallvagnen så länge.

Fick hänga den åt fel håll så man ser annat än bara rumporna på mjukdjuren när jag skulle ta kort. Som sagt djurens ansikten ska vara vända in mot bebis😊

Likes

Comments

Helt plötsligt kändes det som om vi var tillbaka på ruta ett. Elliots symptom var tillbaka igen. Det började igen på måndag kväll förra veckan. Kände lite lätt panik när han skriker av smärta och man är helt maktlös och inget kan göra. Ja hoppades att det bara var för en dag.

Tisdagen var jag inte riktigt pigg ont i huvudet och i halsen något för jävligt. Visst brukar man vara lite konstig i halsen när man blir förkyld. Men denna gång har jag haft riktigt halsont. Kan inte minnas när jag hade så här ont i halsen sist. Även denna dag var lilleman helt  otröstlig när det var som värst för han. Jag bestämde mig för plocka bort puréerna igen. Vilket resulterar i att han äter sämre.

Natten till onsdagen vaknar jag i panik för jag har korkat igen totalt i näsan. Av någon konstig anledning hållet jag alltid på ta död på mig själv när jag blir täppt i näsan för jag andas bara i näsan. Förmågan att öppna munnen när man sover existerar tydligen inte. För ens ta mig ur sängen för ta hand om lilleman fick jag knapra ibumetin som lösgodis. Livet som mamma. Upptäckte då att det är inte möjligt att ligga i sängen hela dagen för återhämta sig på 2 dagar. Så febernedsättande och nässpray måste en kvinna uppfunnit. Tanken var att jag skulle ringa läkaren angående lilleman. Men jag orkade helt enkelt inte. Men kändes som lilleman var lite bättre men inte helt bra iaf.

Torsdagen rastlös till tusen varför har man all motivation till göra saker när kroppen inte orkar göra något? Lilleman och jag spenderade mesta dagen i sängen. Jag uttråkad och febrig fast jag knaprade febernedsättande till max. Samt en bebis som blev ledsen så fort han inte fick vara nära mig. Sånt här gör vi när jag är sjuk och uttråkad.

tar massa selfis till lillemans förtjusning. Av en ren slump upptäcker jag att Elliot är het som en kamin. Då han inte visat några tecken på att ha feber. Bara att ta tempen på han 38.8g febern verkade inte bekomma han speciellt. Men det var då jag kom på att hans symptom inte berodde på refluxen som blivit värre utan att han hade lika ont i halsen som jag. Så lilleman och jag har haft sjukstuga några dagar men är nu äntligen på bättringsväg igen. Bara lite snor kvar.

Likes

Comments

Ja igår gick Lillen och jag blev med hamster🐹
En vän till mig har börjat med hamstrar och hamster utställningar. Så när hon berättade att hon skulle sälja sin långhåriga guldhamster så kunde jag ju inte motstå att öppna dörrarna åt den lilla sötnosen😍

En liten lurvetuss aldrig hört talas om långhåriga hamstrar, hamstrar med stamtavlor, utställningar för hamstrar osv. Men det existerar tydligen och ja nu har vi en utställningshamster i familjen.

Så när Robin åker på festival så shoppar lillen och jag husdjur😊 Nästa år Robin plockar jag nog hem en afrikanskigelkott 😂 för det har jag alltid velat ha.

Denna lilla middemouse, så vi valt att kalla han då han heter Flingans it's midnight har sysselsatt mig ordentligt sista dygnet 😂😂 För jag håller nämligen på att rusta upp hans enorma bur 😄 spackla, slipa, måla. Sen blir det fram med såg och skruvdragare för det ska byggas ett skåp den ska stå på. Får vi se om jag lyckas😂

Ja så för tillfället så bor Middemouse på köksbordet🙈(så klart i en tillfällig bur) Tur inte Robin är hemma han hade fått spunk på mig😂 Förhoppningsvis är hamstern på plats när husse kommer hem. Men tills buren blir färdig målad så får han vara på bordet för annars har jag en hund som mer än gärna vill jaga den lilla hamstern och tugga lite på han så han piper. Tror inte Middemouse gillar det välkomnandet.

Sen i slutet av Juli ska vi med Sanna på utställning😄 Vi rivstartar med att följa med på SM i hamsterutställning😊

Likes

Comments

Sen lillen fick medicin började han svepa flaska efter flaska i en rasande fart. Som han aldrig sett mat innan. Inte konstigt det när han har haft för ont för att äta. Men i takt med att han blivit bättre ju mer kräsen har den lilla grabben blivit. Medicinen han får på morgonen är mumms och medicinen som vi får efter varje mål är mumms. Så mot slutet så åt han inte mer av mjölkersättningen än att han stillade hungern. Senaste tiden om han själv fick välja så skulle han leva på medicin. Så det var bara att smaka på allt det lillen får i sig.

Gaviscon söt, smakar inte illa på något sätt. Nexium oxå söt smak, bättre än Gaviscon. Mjölkproteinsfriersättning alfaré, urk smakar förjävligt. Kan lova att jag spottade och fräste fy vale så illa de smakade. Jag vet i början när jag skulle gå över på althéra fick jag ha i vaniljsocker för att ens få han äta. Andra mammor som beskrivit smaken av mjölkfriersättning kallar det rävkiss😂 Jag förstår att lillen vill leva på medicin istället för ersättning. Det blir svårt få han äta om han inte tycker om smaken. Speciellt när det finns godare saker att äta. Så prövade slänga i vaniljsocker igen och vips så blev matlusten lite bättre. Men som sagt det blir inte bra om dom går på vaniljsocker när tänderna kommer. Så en tripp till affären köpa morotspuré. I med en tesked i ersättningen och det var som en vattenvirvel i flaskan igen. Mumms tyckte lilleman. Det är ju trots allt bara 5 dagar kvar tills han är 4 månader så klart man får tjuvstarta lite innan😄

Likes

Comments

Jag tänkte jag skulle bada lilleman så han luktar gott igen. Men efter middagen slocknade han som en klubbad säl. Så jag tar mig tiden att uppdatera lite.

Som sagt i onsdags var jag och Farmor Eva i Västervik och träffade Anders barnläkare. Vi var beredda att kriga för att få göra ett 24h ph-test på Elliot för konstatera mina misstankar om reflux. Jag hade punktat upp allt vi genomgått med lilleman sen dag 1. Det blev "bara" 3st A4 sidor.
Bara från parkeringen upp till avdelningen och väntan på läkaren hade Elliot lyckats spy ner sig totalt. Jag berättade allt för läkaren. Han kikade lite på han, så sa han "vi ska sätta in 2 mediciner här i dag för både du och jag vet ju vad det är han lider av". Jag sa att jag tror han lider av reflux och Anders sa att det tror han med så vi skulle få mediciner mot detta.

Jag frågande angående ph-test. Anders sa jag kan skicka remiss till Kalmar ang ph-test men då får ni vänta innan ni får komma dit för sedan koppla upp i 24h sen komma fram till samma slutsats om att medicinera mot reflux. Han menade på att det kan inte vara så mycket annat än reflux och varför vänta när vi kan börja medicinera redan i dag. Det har han en poäng i. Väntat har vi gjort tillräckligt.

Han tror att detta även ska lösa vårat vikt problem. Men är det så att han fortsätter gå upp lika dåligt i vikt som innan så är det laryngomalacin som hämmar viktuppgången och då blir det att kolla upp halsen med kamera.

Var och hämtade ut båda medicinerna med en gång. Den ena till för att ändra pH värdet på magsyran så den inte är så frätande och den andra medicinen fås efter varje måltid och bildar ett skum över maten så maten stannar kvar i magen och inte rinner upp. Redan framåt kvällen märkte vi skillnad på lilleman som sällan ler eller pratar kvälls tid.

Spyorna har minskat brutalt visst han spyr fortfarande mellan åt speciellt om han spottar ur medicinen eller om det läckt upp lite efter man gett medicinen då har det tendens att läcka en hel del ur han. Men en annan som är van att han spy konstant hela tiden är överlycklig. På kvällarna är han inte längre otröstlig och skriker av smärta. Han pratar och skrattar för fullt mellan åt. Vi har fått höra så mycket nya ljud från han som vi aldrig fått höra innan. Speciellt när han vill något så är "gråten" på ett helt annorlunda vis och inte bara gallskrik och ligger och slår med armar och ben av smärta. Ny är det en mer gnyende gråt inte alls lika brutal som innan. Så skönt att se han så mycket gladare😊 Den ända farhågan är om han skulle bli förstoppad igen. Ena medicinen kan göra han hård i magen, men jag håller tummarna för att det inte ska bli så. Tycker vi haft nog med bekymmer tycker vi kan få lite medvind nu. Få slappna av och njuta lite.

Likes

Comments

Ja igår var jag bara tvungen spy lite galla på livet, ventilera mig bryta ihop och på nytt ställa mig upp. Det är så man får överleva vardagen.

Men iaf senaste tiden har vi badat i spyor. Lilleman spyr bara mer och mer. I början spyr han mjölkersättning, sen spyr han "vatten" någon genomskinlig vätska som rinner ur han. Sen spyr han segt genomskinligt slem som snor ungefär. Det rinner ur han konstant, från det att jag matat han till det att han ska ha mat igen. Jag skulle vara lycklig om jag kunde räkna spyor. Men det går inte, ibland läker det ur han vid varje andetag han tar. All ersättning jag ger han rinner ur igen. Han kan inte ha 1 klädesplagg i 5 minuter innan det är ner spytt ibland hinner man inte få på kläderna innan dom är ner spydda.

Tillslut når allt en gräns. Vi började varje morgon med att ge han så mycket mat han ville ha ca 190ml (för hela tiden får jag inbankat i huvudet du måste mata han lite till så jag matar han tills han inte tar emot mer mat) efter första målet började han spy fram till nästa mål. Han fortsatte spy tills det är dags för mat igen men då vägrar han ta emot mat. Han kanske tar några klunkar sen total vägrar han tar maten i munnen och spottar ut, han blir arg och ledsen när man försöker ge han mat. Man låter han vara ett tag, blandar ny mat och försöker igen. Så håller man på under 5h tid innan han har bestämt sig för att äta igen. Han äter igen och när han ätit klart börjar han spy eller som jag brukar säga han läcker. Framåt eftermiddagen börjar han bli otröstlig han gråter och gråter. När man försöker ge han mat slår han med huvudet och skriker och gråter. Så fort man tar bort nappflaskan kör han in hela händerna i munnen och suttar på och visar med hela kroppsspråket att han är hungrig men så fort man ger han flaska blir han lika arg och ledsen. All mat han får i munnen spottar han ut. Sen på kvällen börjar han gallskrika av både hunger och smärta. Vad man än erbjuder så duger det inte. Sent på kvällen slocknar han av utmattning och sover hela natten sen börjar det om igen. Dag efter dag. Ärligt talat jag gick och räknade dagarna tills de att läkaren skulle ringa. Jag måste bara genomleva detta 2 veckor till osv. En dag till bara en dag till. Jag måste orka en dag till.

Det gick så långt att han endast tog emot mat 3 gånger på ett helt dygn.
Sen han har varit nyfödd har han skrikigt så luften tar Slut. (han skriker för fullt men det kommer inget ljud) sen drar han efter andan och fortsätter skrika tills luften tar Slut och han skriker ljudlöst tills han drar efterandan igen. Han spänner sig slår med armar och ben och visar tydligt att det gör ont. Men inget kan jag göra som hjälper han. Men som sagt en kväll när Robin var på jobbet och jag var hemma med lillen. Veckan innan hade varit riktigt tuff när Robin jobbade kväll. Nu skulle han jobba en kvällsvecka till. Lillen mådde dåligt väldigt dåligt. Framåt kvällen när han skriker och gråter som han brukar så var han värre än någonsin. Han skriker så han tystnar han blir först röd i ansiktet, sen blå, sen brukar han dra efter andan, folk som ser detta brukar få lätt panik för han inte andas. Men Robin och jag är ganska vana vi vet att han kommer dra efter andan. Det är så han alltid gjort. Men denna kväll skrek han tills luften tog slut, ljudet avtog, han blev röd i ansiktet, han blev blå i ansiktet, hela han blev blå, då började jag känna paniken han drog inte efter andan, han blev tillslut helt vit i ansiktet, sekunderna blev till evighet innan han drog efter andan och när han väl gjorde det säckade han ihop till en degklup i min famn. Hans blick var helt förvirrad som "vad fan hände?"  Det tog en stund innan han blev sig själv igen, då han på nytt blev otröstlig. Samma sak en gång till han skriker och slår med armar och ben luften tar slut ljudet försvinner,  han blir röd i ansiktet, han blir blå i ansiktet, hela han blir blå , han blir vit drar efter andan och säckar ihop. Då fick jag nog jag ringde 1177 berättade min situation och hon sa att jag skulle åka till akuten. Sagt och gjort Robin fick komma hem och vi tog oss ner till akuten i kalmar sent på kvällen. Där dom kollade hans syresättning och tog blodprover på han. Det var okej dom sa att vi skulle kolla upp detta med att han spyr så mycket helst göra ett PH-test på magsyran men att vi skulle vända oss till Västervik för han redan har en läkare där jag skulle ta upp det när läkaren skulle ringa veckan efter på onsdagen.

Jag fortsatte räkna dag efter dag. Min morot var att läkaren skulle ringa. Jag måste bara hålla ihop till 17 maj. Veckan var olidlig. Morgonen var ganska okej och man tänker vi klarar oss fram till 17 maj. Kvällarna var hemska efter Lilleman slocknat av utmattning efter allt skrikande och gråtande satt jag tjöt och tänkte inte en dag till som denna. Nästa morgon var det okej igen och kvällen var hemsk och nästintill olidlig. Jag prövade mig fram med saker jag gav honom inte så mycket mat som han i vanliga fall fick utan jag försökte mig på mindre portioner med ännu tätare mellan rum. Han spydde inte fullt lika mycket men ja han spydde lite iaf. Men hans smärta vart den nu än sitter halsen ? magen? tarmarna? ( jag tror det är i halsen refluxsjukdom,  men kan lika gärna vara något helt annat) spyorna minskade lite och smärtan avtog iaf. Jag trippade runt på tå jag hoppas, jag hoppas att det får bli så här nu att han slipper smärtan. Han var glad, skrattade och pratade.

Och under all denna tid så höll jag på med den ständiga jakten på mordersmjölkersättningen alfaré som dietisten tyckte vi skulle gå över till. Som jag nämnde tidigare fanns den inte på något apotek i Västervik. Inget napp på Facebook inte på apoteket här hemma. Jag har jagat dessa burkar som en galning men ingenstans går det få tag i dom. Jag pratade med vårat lokala apotek. Dom hade inte den hemma och kunde inte beställa hem dom utan ett recept. Jag sa jag väntar på recept kan ni inte ta hem det tills jag fått mitt recept så slipper jag vänta sen på beställning och leverans. Men inte det. Så traska hem och vänta vid brevlådan, fick receptet på en torsdag direkt till apoteket och hoppas på att dom skulle vara hem till måndag. Hon la beställningen och sa till mig ja nästa torsdag kan vi få hem dom tidigast. Som att skjuta sig i foten bara 1 vecka väntetid. Vänta vänta vänta...

Den 17 maj var äntligen  här och läkare  skulle ringa. Som jag räknat dagar till denna dag som när man var liten och räknade dagar inför sin födelsedag. Så jävla sjuk. Problemet var bara att Lilleman blev bättre 4 dagar innan läkaren skulle ringa. Jag rabblade upp allt i en salig röra. Det var lite mer en än månad sedan vi träffade läkaren och jag skulle kunna prata med han i 2h för förklara vad som hänt. Han har ju ingen aning om att vi gått över till mjölkfritt och även väntar på nästa mjölkfriasort osv osv Men jag sa hade du ringt i fredags hade jag tjutit i telefonen och bönat och bett om hjälp. Jag sa jag har räknat dagarna för detta samtal. Jag förklarade att jag hade dragit ner på hans mat och försökte mata oftare. Detta hade hjälpt. Han tyckte det var bra gjort och att jag skulle fortsätta så och skulle det vara problem skulle jag höra av mig igen. Annars skulle vi synas i sommar på nästa ultraljud av hjärtat. Men man ska inte ropa hej förtidigt. När väl man börjat känna lite lättnad så dras marken under fötterna bort.

Samma kväll började han att spy mer igen. Det började konstant rinna ur han. Men torsdagen var nästan här, dags hämta ut 20 burkar alfaré till ett värde av 5380kr Tack och lov att det går få på recept då det går åt en burk på 3-4 dagar. Det blev att byta ersättning. Spyorna håller i sig. Magen som ni vet sen innan att vi har haft jäkliga problem med blev ännu bättre, laktulosen har vi slutat med samtidigt som han började äta rapsolja och han bajsar själv och verkar inte ha någon form av magknip. Så här bra har inte avföringen varit sen vi var på BB. Men han spyr och spyr och spyr. Allt man matar han med spyr han upp. Han är blöt av spyor jag är blöt av spyor allt runt omkring han är blött av spyor. Han börjar nu igen bli otröstlig och skrika som något gör väldigt ont i han. Inte fullt så som innan men jag ser samband sen innan vart vi är påväg igen.
Igår bröt jag ihop totalt igen som sagt. Det är så svårt att vara stark just nu.

Idag hade jag en telefontid med dietisten jag berättade läget hur svårt det var att få tag i ersättningen och att vi kunde byta i torsdagskväll som först, att vi börjat med rapsolja och första dagarna åkte oljan rakt ut i blöjan som om man hade hällt olja direkt i blöjan vi slutade med laktulos. Det blev bättre. Problemet var bara att rapsoljan och ersättningen siktar sig och oljan ligger på toppen av etsättningen och när elliot äter så äter inte alltid upp allt och kvar i flaskan blir då oljan. Jag berättade att jag upplever han bättre i magen sen vi började på alfaré men att han spyr massor fortfarande. Hon sa att hon skriver nytt recept med kalogen istället för rapsolja samt att vi ska byta ersättning igen från alfaré till alfamino för ännu känsligare barn. Men att det tråkiga är att det tar ca 14dagar innan vi kan börja med det. Vänta... vänta... vänta...

Jag berättade allt för henne som hänt sen sist. Hon gav mig ett nummer för att ringa till barnmottagningen och boka en ny läkartid. Sagt och gjort jag förklarade mina problem och vi fick en tid nu på onsdag i Västervik. Så åter igen håller vi tummarna och räknar några dagar.

Likes

Comments