Header
View tracker

Nu säljer jag min Nikon D7000 och Canon eos 100D.

Maila fotografenemz@gmail.com vid intresse!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker
Novell: Förbjuden kärlek.

Del 1

25 augusti:

Skolan har precis börjat igen och allt är som vanligt.
Men en sak är annorlunda. Min pojkvän Marcus sitter framför mig och jag är inte ens glad att skolan har börjat igen och att vi träffas varje dag?
Långsamt tappar jag fokus på engelska lektionen och börjar tänka på en underbar vecka under sommarlovet.

Veckan då jag var med Sam på Öland. Vi var där med en fotoförening som vi båda är med i. Varje dag åkte vi i fotoföreningen iväg till olika vackra platser och fotograferade. Jag och Sam fotograferade alltid varandra och hade så kul med varandra.
Den femte dagen då var vi och fotograferade solnedgången vid Böda strand, en helt magisk kväll. Jag fick en jätte fin bild på solnedgången och siluetter av ett äldre par som höll varandra i handen.

-Sam, Sam!! Kolla vilken magisk bild jag tog! Skrek jag lyckligt.
-Såå otroligt vacker bild säger Sam samtidigt som han står väldigt nära mig och kollar på mig speciellt.

Det liksom kändes som att han skulle kyssa mig?? Men sådär kan han inte göra? Han vet ju om att jag har en pojkvän.
Mitt hjärta började bulta snabbare. Jag backade snabbt några steg bakåt och gick sedan därifrån utan att säga något.
Mina tankar snurrar? Varför kände jag något speciellt när han kom närmre mig? Såhär kan jag inte göra! Jag älskar ju Marcus.

Jag kollar bak och ser att Sam blir lite ledsen men förvirrad och han börjar långsamt å mot mig.
-Vad ska jag göra nu då? Tänk om han kommer och frågar mig vad jag känner? Varför jag gick iväg vad ska jag då svara? Tänker jag.

-Bella, stanna!
Jag kollar försiktigt bak och tvekar men stannar upp tillslut. Sam kommer gåendes fram till mig och säger:

- Jag vet att du inte är singel men du ska veta att jag känner att vi har något speciellt tillsammans.

Likes

Comments

Idag var jag på SIHS och de va såå kul!
Ångrar dock att jag inte åkte dit redan imorse haha.

Jag tog med mina systemkameror också!
Ångrar det inte ett dugg, liksom kolla bilderna!!

Likes

Comments

Imorse red jag Max för första gången o de gick toppen!!
Ridläraren sa att jag verkligen fick fram hans bästa sida o de va så kul o höra! 😍
Fick super mycket beröm hela tiden och det kändes jätte bra o man blir så glad också!!

Under dagens ridlektion övade vi på att trava över bommar o sen hoppa över låga hinder (sockerbitar) o sen skulle vi även räkna hur många galoppsprång de va imellan de två hinderna.

Är mycket nöjd med träningen o ser framemot nästa gång då jag ska hoppa på riktigt😍

Sen efter skolan drog jag till min medryttarhäst, Meyja. 😍
Kom fram vid 16.00 och sen nör jag hade bortstat klart var det helt bäcksvart..tråkigt men men då fick Meyja på sig en massa refelexer o självklart jag också!

Så sen red vi ut en liten runda med pannlampor för de fanns inga lampor där o tyvärr så fungerade inte min så de va väldigt jobbigt att rida när de va så mörkt.. Sen red jag en stund på ridbanan men kul var det iallafall!

Så värt att rida två gånger på en dag. 😍

Likes

Comments

Likes

Comments

Tankar och åsikter

Såhär sent på natten så måste jag bara få skriva av mig.

La mig nyss i sängen för o sova men började istället tänka på min farfar som jag inte har träffat sen jag va liten.
Har inte träffat han pga att han o min farmor inte är tsm längre och jag har dålig kontakt med alla på pappas sida.

Men iallafall i mars förra året.. då fick jag veta att min farfar dog på fars dag.

Minns när jag fick veta det så väl. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag grät inte.
Allt bara stod stilla. Jag visste inte vem de va jag hade förlorat. Jag visste inte ens hur han såg ut. De värsta av allt va att min "låtsas" farfar som jag växt upp med har jag jäääätte länge trott va min riktiga farfar??
Men jag älskar min "farfar" han är såååå snäll o jag har alltid kallat honom för farfar o de e han jag minns som min riktiga farfar också..
Det är så jobbigt.

Just nu bara undrar jag hur mitt liv hade varit om jag hade haft bättre kontakt med honom och varför fick jag inte veta det tidigare??

Liksom vem ringer o ba "Din farfar dog för flera månader sen??"
Även fast jag knappt kände honom ville jag gå på hans begravning. Har aldrig varit på begravning förut heller.

Ta vara på era släktingar och håll kontakten med alla så ni inte ångrar er senare i livet..

Likes

Comments

Tankar och åsikter, Min hörsel

Jag måste bara få berätta att jag tycker att riksgymnasiet för döva och hörselskadade inte egentligen är ett bra gymnasium. Det är ett gymnasium för döva och hörselskadade så jag trodde att alla lärare där skulle kunna teckenspråk. Kan alla det? Nej verkligen inte. De döva har till och med tolk på vissa lektioner, det är helt sjukt! Det ska inte behövas. Om det är ett gymnasium för döva så måste det ju vara lärare som kan teckenspråk!

Bara för att man är döv så är man inte korkad.

Undervisningens kvalité är så dålig i de skolorna för döva och hörselskadade.

Helt ärligt så skulle det vara så mycket bättre om det fanns färre skolor och gymnasium för döva och hörselskadade och att utbildningen då är lika bra som i de ”vanliga” skolorna.

Jag gick ju i en grundskola i 4 år för hörselskadade och direkt när jag började där märkte jag skillnad. Jag fick aldrig läxor, lärde mig nästan ingenting.

Det är exakt samma sak i riksgymnasiet för döva och hörselskadade. Det går såå långsamt fram på lektionerna, det är inget tempo. Visst det är skönt när det inte är för mycket press i skolan och så men det är verkligen inte roligt när det är för lätt, inte krav alls och man märker inte ens att man har lektioner.

Jag gick ju på riksgymnasiet för 1 månad sen, men jag var inte nöjd för att jag utbildningen var jätte låg och dessutom fick jag inte foto, vilket jag trodde att jag skulle få. Så jag bestämde mig för att byta till ett gymnasium som finns i Stockholm. Där är utbildningen jätte bra och tempot är toppen. Men då kommer självklart nästa problem. JAG HÖR INTE. Jag hör inte vad jag får som läxa, vad jag ska arbeta med på lektionen, hör inte mina klasskompisar varken på lektionerna eller rasten.

Det värsta måste nog vara alla gånger då uppgiften på lektionen är att samarbeta med några om något. Då ska ju alla prata tyst för att alla ska höra. Det är ju ca 10 stycken grupper med tre i varje grupp i ett rum. De runt omkring mig viskar men ändå så hör jag inte för att det blir som att alla skriker för mig och de som jag är med viskar. Det är obeskrivlig jobbig situation o jag hör ingenting och kan inte delta för att jag inte ens vet vad vi ska arbeta om. Det värsta är när det är grupparbeten på engelska lektionen. Då är det helt omöjligt. Jag läser alltid på läpparna vilket underlättar mycket men när någon pratar engelska så är det mycket svårare, det blir omöjligt att avläsa.

Om jag fick bestämma så skulle jag göra skapa förskolor där ”fröknarna” faktiskt kan teckenspråk, grundskolor där lärarna kan teckenspråk och inte har nått problem med att använda tekniken och att tempot är samma som i en vanlig skola. Jag skulle även skapa gymnasieskolor och högskolor där lärarna är teckenspråkskunniga och det ska finnas slinga där. Kvaliteten ska vara detsamma på en skola för hörselskadade och döva som i en skola där alla är hörande. Alla linjer ska även finnas.

Oavsett om man är döv, hörselskadad eller hörande så har alla rätt till samma kvalité på utbildningen. Jag ska inte gå in allt för djupt på detta men detsamma gäller fritiden. Alla ska ha rätt att utöva den sport man vill. Visst man kan inte begära att t.ex. alla fotbollstränare ska kunna teckenspråk. Men det skulle vara bra om det i alla fall fanns några klubbar inom varje sport som faktiskt har tränare som är teckenspråks kunniga eller att man kan ha tolk men det är nog inte lika kul.

Hoppas ni förstår vad jag menar!

Likes

Comments

Tankar och åsikter, Min hörsel

Visst jag är inte egentligen helt döv eller alltså de beror på hur jag ser det men det är så jobbigt att liksom vara mellan två världar. Döv o hörande världen.

Att leva i döv världen är något positivt men även väldigt negativt. Alla vet vilka alla är i döv världen vilket leder till att man har många vänner och det är positivt. Man har alltid något gemensamt med alla, alla kan teckenspråk vilket gör att det är enkelt att kommunicera. Det bästa måste nog vara att man känner sig ändå rätt så trygg i döv världen. Ett exempel är när tre döva killar kom åkandes förbi med deras EPA oh jag var utan för café 019 (där alla döva o hörselskadade i Örebro hänger) och då började de teckna med mig. Vi kände inte varandra och jag hade aldrig sett de förut. Kanske hade de sett mig på facebook eller instagram, vad vet jag? Men de var trevliga och vi pratade på ett tag.

Det där hade aldrig hänt om jag var hörande. Jag hade aldrig börjat snacka med en hörande från ingenstans. Hade bara känt mig otrygg. Hörande killar haffar bara. Döva killar börjar prata för att de är trevliga

Men det negativa är att om man gör ett enda misstag eller något som alla de andra anser är fel så får hela döv världen reda på det på kanske en dag. Då är det inte kul att ha alla emot sig och att alla snackar om en. T.ex. när jag skulle byta skola så var det endast tre som visste om det, mina två bästa vänner och min pojkvän och självklart min familj.

Mamma ringde till min mentor vid kl 9.00 en fredags morgon och sa att jag ska sluta där. Klockan 9.45 fick jag ett sms från min bästa vän där de stod att en hade kommit fram till henne o sagt ”Synd att Emma lämnar Örebro” Det gick bara 45 minuter!?

Det dröjde en timme innan de andra två döv gymnasieskolorna visste om det och det dröjde bara några få timmar tills de döva i Stockholm visste om det. Det är helt sjukt. Dessutom är det fullt med rykten i döv världen, visst alla kan inte gilla alla men man behöver inte skapa rykten bara för det!!


Just nu är jag inte så "aktiv" i döv-världen eftersom jag inte är med så många döva längre, eller jo har kontakt med några.
Men flera har säkert glömt bort mig. Fast är rätt så säker på att om något stort skulle hända mig så skulle rykten o sånt börjas spridas direkt..

"Döv-världen" är bra o stor ibland, men oftast liten o grov.

Men att leva som döv i den hörande världen, Ja det är skit svårt!!

I den hörande världen tror jag att flera ser upp till mig o har en massa frågor till mig som de inte vågar ställa, hehe.
Jag är helt öppen o kan prata om allt angående min hörsel.
Men de finns även en del som bara kollar snett o tror att jag är farlig. Liksom drar förhastade slutsatser.

Det jobbigaste är nog när folk inte förstår att jag faktiskt inte är korkad pga att jag inte hör..
Att folk tror jag är otrevlig pga att jag inte är hörande..
Det finns så mycket normer om döva o hörselskadade också att de e helt sjukt..

Att jag är döv har påverkat mig mycket som person men har nog allra mest gjort mig starkare!
Jag har blivit modigare. Jag vågar stå upp för den jag är och mina åsikter.

Jag skäms inte att jag är döv.
Jag är stolt över det.

Tack vare att jag är döv så har jag träffat kärleken i mitt liv samt lärt mig teckenspråk.

Likes

Comments

Tankar och åsikter, Min hörsel

2008-2015

När jag gick i 2:an så tog jag hörseltester i skolan flera gånger i månaden och sen efter ett tag så blev det förändring på mitt diagram.Jag började höra sämre och sämre.

Sommaren 2008 fick jag hörapparater. De var ljus rosa och jag var så stolt över dem.

Men det blev ingen annan dålig förändring i mitt liv, jag bara hörde bättre då jag använde mina hörapparater. Men trots att jag fickbesked om att jag är hörselskadad så fortsatte det gå bra för mig i skolan. Jag fick teknik i skolan som skulle hjälpa mig att höra bättre. Jag använde tekniken varje dag och hörde allt läraren sa, vilket kändes jätte bra. Jag hade bra vänner som var hörande men de accepterade mig iallafall. Jag tränade gymnastik och kunde utöva det även fast jag hade hörapparater bakom öronen och jag hörde ändå vad mina tränare sa till mig. Men sen efter ett år började jag bara höra sämre, jag blev gravt hörselskadad så då fick jag byta till andra sorters hörapparater. De var svarta, lite glittriga. Jag använde de varje dag i ett år.

Min lillebror blev hörselskadad och han fick börja i en annan skola, en skola där det fanns andra hörselskadade och där fick man lära sig teckenspråk. Jag gick kvar i min klass med hörande elever för att jag trivdes!!

Men sen kom sommaren 2010. Jag började tycka att mina hörapparater slutade fungera och trodde att de var trasiga. Men sanningen vara tt de fungerade men det var bara så att jag snabbt började höra sämre och sämre. Jag slutade att använda vänster hörapparat helt under hela den sommaren.Vi pratade med min före detta audionom och hon sa att det inte finns någon annan hörapparat jag kunde testa men däremot så rekommenderade hon att jag skulle operera in cochlearimplantat för att det var enda lösningen som fanns för att jag skulle kunna höra bättre igen. Men innan jag kunde göra det så var jag tvungen att åka till CI-kliniken och testa min hörsel.

Först så skulle jag göra ett vanligt hörseltest utan och med mina hörapparater. Ja ni vet hur det går till. Man trycker på en knapp när man hör ett ljud.

Jag minns det så tydligt. Jag satt i det ljud-isolerade rummet och jag kunde se min mamma som satt utanför rummet. Tiden gick långsamt och jag bara väntade på att det skulle komma ett ljud så att jag kunde trycka på knappen. Det gick en minut, fem minuter och jag hörde inte ett ljud. Jag trodde först att högtalaren bara var trasig men sen så kollade jag på mamma och såg hur ledsen och orolig hon var.

Men de sa inget. Jag fick göra nästa test. Det var någon som pratade i en högtalare och jag skulle säga det jag hör

Ex. ”Nu har du: Gräs” Då ska man säga ”Gräs” Jag visste vad jag skulle göra och den här gången hörde jag ljud i alla fall. Jag sa det jag hörde och när jag var klar så såg jag att mammas tårar började rinna och jag hade hört fel på nästan alla ord.

Där kom svaret; Jag höll på att bli döv. Jag kunde inte teckenspråk och jag kände INGEN annan som var hörselskadad (förutom min lillebror då) och jag hade aldrig träffat en döv.

Så efter sommarlovet 2010 började jag i samma skola som min lillebror. En skola där alla andra också är hörselskadade.
Dagarna gick fort. Men det tog ett tag innan jag trivdes i min nya skola, jag ville ju egentligen inte ens börja där.

Den 31 mars 2011 opererade jag in CI på vänster öra.

Den 8 september 2011 opererade jag in CI på höger öra.

Jag kommer ihåg det så väl när jag skulle andas in narkosen men jag gjorde verkligen allt för att inte bli nedsövd men ändå så blev jag det såklart.

Aja jag ska inte gå in allt för mycket på detalj om minoperation men efter operationen så blev jag döv (vilket jag fortfarande är) men när jag använder mina cochlearimplantat så hör jag bra men inte på samma sätt som ni andra hörande hör.

Jag lärde mig teckenspråk i skolan och av min pojkvän, så ärglad att jag lärde mig det för annars skulle det vara omöjligt att kommunicera med mig ifall mina cochlearimplantat går sönder.

Jag gick i samma skola från 5:an till 9:an sen var jag ju tvungen att börja gymnasiet. ;))

Gick i en klass i årskurs 5-9 där vi var ca 12 stycken ochalla andra var också hörselskadade. Jag kände mig självklart trygg där trots att jag inte ville börja där från början.

Sen när det började närma sig gymnasieval så var jag säker på vilken inriktning jag ska gå; estetiska programmet, inriktning foto. Jag var och kollade på riksgymnasiet för döva och hörselskadade i Örebro och tyckte det verkade ganska bra. Man får bo på ett kollektiv eller hos en värdfamilj om man börjar på riksgymnasiet för döva och hörselskadade och så får man teckenspråksundervisning, man har döva och hörselskadade klass kompisar och lärare och alla lärare kan teckenspråk.

Min inriktning fanns inte där, så bestämde mig för att kolla efter ett vanligt gymnasium i Stockholm.

Så jag hittade ett jätte bra gymnasium i Stockholm där rektorn har erfarenhet av hur det är att ha en döv/hörselskadad elev på skolan och det fanns även spetsutbildning på foto där. Så jag hade bestämt mig för det gymnasiet!

Ända tills det var få dagar kvar tills gymnasie-antagningen stängdes så började jag bli orolig för att jag inte kommer höra. Så tänkte istället:

”Det är bättre att jag går i en skola där jag inte får foto och att jag hör än att jag går i en skola där det finns foto och att jag inte lär mig något”

Så i sista sekund så valde jag att börja på riksgymnasiet för döva och hörselskadade där även min bästa vän och min pojkvän hade bestämt sig för att börja. Jag tänkte inte på det så mycket sen först det började närma sig skolstart. Fick veta att både min bästa vän och min pojkvän fick bo på kollektiv men det fanns inte plats för mig så fick bo hos en värdfamilj. Av personliga anledningar så var jag orolig för att det inte skulle fungera. Men jag hade fel. De var jätte trevliga och snälla och jag trivdes såå bra där. Jag kände alla i min nya klass, typ alla. Så det var inga problem i skolan. En från min klass i grundskolan gick i samma klass som mig i gymnasiet också. I början var skolan rolig, mest för att jag hade honom att prata med och tänkte på annat hela tiden. Men sen varje gång det var dags för bild lektion så blev jag bara på deppig. Jag ville ju ha foto! Inte bild. Jag började hata mitt schema allt mer och mer. Började vid 8 varje dag och slutade vid klockan 16 och 17 varje dag och hade många håltimmar. Efter ett tag insåg jag att jag inte lär mig någonting i skolan heller. Började dagdrömma i skolan om hur det skulle vara ifall jag gick i gymnasiet i Stockholm där de faktiskt har jätte bra utbildning. Helt plötsligt en dag vaknade jag upp och bara hade bestämt mig för att byta gymnasium. Det gick 10 dagar om sen var jag utskriven från riksgymnasiet för döva och hörselskadade och blev inskriven på gymnasiet i Stockholm.

De första dagarna i gymnasiet var jätte bra och jag hade inga problem. Men sen märkte jag att lärarna gick runt i klassrummet och pratade mot tavlan vilket gjorde att jag missade mycket. Jag hör inte när jag får läxor och hör inte heller vad vi ska arbeta med på lektionen. Jag hör inte mina klasskompisar på rasten. Jag vågar inte sätta upp mitt hår för att jag är rädd för vad alla andra ska tycka. Jag kan inte längre lyssna på musik på rasterna och prata med någon samtidigt. Jag hör inte ens vad mina kompisar säger även fast det är en tyst miljö. Jag har aldrig haft problem förut med att inte höra som alla andra men under år hösten 2015 var det så…

Även fast jag har börjat komma närmre några i klassen så känner jag mig så utanför..
För jag är liksom inte normal, inte som dom.


Likes

Comments