View tracker

Igår fira vi lillajul med flickorna! Satt hos mig och Milli och prata massa strunt, drack lite och sen tog vi vägen till Pargas nattklubben. Jag älskar att dansa, då man kan sluta tänka för en stund, känna musiken, rytmen. Det är då jag känner mig i liv.

Tyvärr så sluta inte natten så bra. Det var en slagsmål, och en som dog. Det är nånting jag kommer aldrig och glömma. Att se honom ligga där, ambulanspersonalen försökte rädda honom men det gick inte. Och att människorna kuna bara gå tillbaks in och fortsätta festa. Det gjorde vi inte, vi kunde inte bli kvar. Inte efter att nån hade tagit ett liv. Vi for hem, de var den sjukaste lillajulen nånsin.

Hoppeligen har jag något roligare att berätta nästa gång!

xoxo Emma

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Är inte riktigt en vintermänniska, åtminstone när det inte finns snö och det är bara mörkt. Har alltid kallt och sover med yllesockor till och med på sommaren, så minusgrader är inte riktigt min grej. Men snö älskar jag! Tyvärr så ser det inte ut som att vi skulle få något snö hit. Inte ännu.

Så här en liten throwback till sommaren, att få bort mina tankar från mörkret utanför fönstret.

​Älskar att bo i skärgården, kan inte ens tänka mig att bo nånstans där havet inte är nära. 


- Emma

Likes

Comments

View tracker

Varför är det att jag inte kan funktionera ordentligt fören klockan 22 på kvällen. Känns som att hjärnan inte riktigt fungerar på dagen, men direkt det är dags att sova, så börjar det hända. Jag skulle kunna vara uppe hela natten, njuta av tystnaden, mörkret och bara tänka. Jag tänker massor, oftast för mycket och på för komplicerade saker så jag blir helt råddig i huvudet. Eller råddig är jag ju hela tiden :D

Har suttit ute i bilen med kompisarna och funderat på hur bra liv vi egentligen har. Fast det finns stunder då allting skiter sig. Då Millis pojkvän är otrogen med sin ex-flickvän och min pappa berättar att han vill att jag flyttar ut, att dom inte orkar mera. Då jag bär upp mina saker till översta våningen och flyttar in hos Milli. Då vi båda sitter på soffan och känner oss värdelösa och misslyckade. Då har vi varann, jag har min mamma 50km från mig, mamma som skulle ha tagit mig dit ifall jag inte skulle ha skola här. Då har Milli sin familj, sina vänner. Jag har mina vänner. Våra vänner. Vi alla har varann. Vi har tak på huvudet, utbildning, mat, kläder, människor som bryr sig. Tillsammans är vi starka, vi klarar oss. Vi går vidare. Vi är glada och tacksamma för det vi har. Allting ordnar sig nog, före eller senare.

Vi har roligt med varann och vi vet att dom människorna som har vänt ryggen åt oss, de kommer att förstå att livet är för kort för att vara bitter och arg. Man skall skratta, leva, älska och förlåta. Det är vad vi gör. Och det borde alla göra. 

-Emma

Likes

Comments

Jag hittar mig själv oftast sittandes på sängen, undrandes vad det skall bli av mig, vart är jag på väg, vem är jag? Då jag egentligen borde fråga mig frågor som, vart jag vill vara på väg, vem vill jag bli? Och sen börjar jag tänka på hur mycket viktigare saker det finns. Som allt som hände 13.11, då flera tusen människor dog. Är det nån idé med att försöka vara bra, försöka göra något av sig själv, då man inte har kvar något tro för mänskligheten. Att om vi fortsätter såhär, tar det inte läge då hela världen är i kris. Är det då mera nån som bryr sig ifall jag har en utbildning, eller om jag har legat med halva Pargas? Och nej, tack och lov så det har jag inte gjort.

Om hela världen rasar och alla dödar varann, hinner jag då bry mig om att halva familjen har vänt ryggen åt mig? Hinner jag sitta på sängkanten och fundera över saken? Helst skulle ja villa glömma, inte bry mig. Därför hoppas jag att mitt förhållande klarar av alla dessa mil och vi sticker ihop fast vi aldrig ser varann. Då kan jag säga adjö i mars och flytta till Sverige.


-Emma

Likes

Comments