Header

Hej på er!!
Igår var som sagt lillebror, Mysan, mamma & hennes sambo på besök & när mamma och Magnus körde tog dom med sig Milton som skulle sova hos dom tills idag. Där efter kom Sanna, Jasmine och Lindi hit också och vi började "kröka" lite. Kvällen var så himla rolig med massa spelande, drickande, dansande och sjungande. Jag, Mysan och lillebror hamnade i sängen runt 04.30 och somnade snabbt där på. Idag har vi bara tagit det lugnt, lillebror har åkt hem och jag och mysan inväntar mamma som snart kommer med Milton. När dom kommit så ska vi gå bort till Mysan och grilla lite, en lugn söndag med andra ord. Kram på er :)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 76 readers

Likes

Comments

Alltså det här med att göra inlägg varje dag är jag jätte dålig på känner jag, men hej!
Idag är det fredag och Milton & jag vaknade vid tio(!!!) idag. Han har börjat sova så himla länge om dagarna & det är jätte skönt för mig då jag inte lyckas somna förrän sent på nätterna.
Idag har vi iallafall bara varit och handlat lite och sitter nu hos min faster. Ska alldeles strax bege oss hemåt för att ta tag i städningen och tvätten, sen blir det bara att ta det lugnt för Mysan kommer och sover hos oss inatt. Skoj!! :)
Imorgon kommer min mamma och hennes sambo och hälsar på med hundarna & eftersom vädret skulle bli bra lär vi nog gå ut en runda. Ha det så bra så länge, så hörs vi när vi hörs. Trevlig helg på er! :)

  • 76 readers

Likes

Comments

Hej på er!
Hela dagen idag har jag bara legat i sängen till en serie och gosat med min lilla prins. Runt sju tiden begav vi oss till Ica för att handla mat och blöjor och där efter gick vi hem till mina kusiner och hälsade på. Milton somnade gott runt halv elva i vagnen och då begav vi oss hemåt. Nu ska jag starta ett avsnitt av riverdale för att sedan sova. Imorgon väntas tvätt och städ, wihooo...
sov gott med er :)

  • 96 readers

Likes

Comments

Hej allihopa!
Sedan flera veckor tillbaka har jag haft en enorm inre stress, vilket resulterat i att jag bara gjort precis det jag måste och sedan skitit i allt annat. Det enda jag prioriterat är Miltons alla läkarbesök varje dag nästan och att försöka ta hand om mig själv mitt i all stress. Nu dom senaste veckorna har jag även planerat och fixat med miltons dop också, som ska vara imorgon. Eller idag blir det eftersom klockan stått över till en ny dag. För några dagar sedan såg jag så himla mycket fram emot det, men nu vill jag bara få det överstökat för att jag känner mig så himla utmattad. Missförstå mig inte, det ska bli jätte roligt, men fy vad skönt det ska bli att lägga det bakom sig och sedan försöka koppla av då Miltons läkarbesök blivit mindre eftersom vi checkat av det mesta nu.
Milton har enda sedan han föddes varit en väldigt lugn och lätt bebis att ta hand om, trots att alla sagt att det bara är för han är så liten och låg i kuvös. Men han är det fortfarande. Han sover från 21.00-06.30 varje dag + någon timme mitt på dagen & när han väl är vaken så ligger han och pratar eller leker med sina händer (som han nyss upptäckt & tycker är jätte roligt). Såååå, jag har verkligen fått ett lugnt barn och med tanke på att jag är ensamstående så är det väldigt skönt.
Oj vilket blandat inlägg detta blev, men nu vet ni varför jag knappt skrivit något.
Trevlig helg på er, så hörs vi när vi hörs!

  • 122 readers

Likes

Comments

Den 20/12 blev vi flyttade till Helsingborg, men tråkigt nog var jag dunder-förkyld med hög feber & var tvungen att åka hem till mig istället då jag inte kunde smitta resterande barn eller Milton, så under 1,5 vecka fick min pappa vara hos min lilla prins då jag var hemma och var sjuk. Så bilderna här över är tagna av min pappa.

Den 30/12 fick jag äntligen träffa min prins igen & det enda vi gjorde den kvällen var att mysa en massa! & herregud vad han vuxit sedan vi skildes åt i Lund <3

Miltons första nyår & det var bara vi två & jag fick ha honom inne på rummet för första gången. Vilken känsla det var!!

Miltons första bad & efter det får man såklart mysa i pyjamas <3

Ja, den känslan ni. Den var obeskrivlig.

Enda gången han sov bra, var intill mig & så sover han än idag. Det mysigaste som finns är att somna till hans andetag & jag är sååååå trött på folk som tycker jag gör fel och låter honom sova bredvid mig i min säng och inte i sin egna, but I don't give a fuck :-)

Den 19/1-17 var dagen då vi äntligen(!!!) flytta hem. Den känslan, den går inte att beskriva. Så in i helvetes jävla glad (ursäkta språket) nervös och livrädd, det var precis det jag var. Men SHIT vad skönt det var att komma hem tillsammans med mitt älskade lilla hjärta <3

En del tre om miltons utveckling efter att vi flytta hem, kommer senare. Så håll utkik! :-)

  • 135 readers

Likes

Comments

Lilleman ligger snarkandes bredvid mig i sängen vilket han gjort i några timmar nu. Han har alltid sovit väldigt bra men nu dom senaste nätterna har han sovit från ungefär 22.00 till 02.00, sedan 03.00-07.00 & där efter till 10.30. Alla gånger under natten har jag väckt honom då hans blöja behöver bytas & samt få honom att äta & någon gång när jag inte väckt honom för att se ifall han vaknat av sig själv har han sovit från 22-07 ungefär vilket är jääävligt länge enligt mig. Iallafall för att vara en bebis, eller har jag fel? Medan han sover så bra så känner jag att jag också borde kunna sova, men icke! Mitt huvud känner tydligen inte alls för att sova då, utan att ligga och tänka på en massa & vrida och vända på sig är ju mycket bättre. Blääää.
Ikväll/inatt har jag dock fått plockat undan ordentligt i hela lägenheten, tvättat och diskat & även packat ihop grejer som lilleman ska ha med sig imorgon då han ska sova hos min pappa för att denna mamman ska ha tjejkväll, vilket är behövligt! Ungefär varannan helg över en natt har Milton sovit där så att jag får lite avlastning och kan tänka på mig själv för några timmar. Bara det där att kunna städa, tvätta, ta ett bad eller handla behövs ibland i lugn och ro utan att bli avbruten för att Milton är gnällig, vill ha mat eller vad som helst. Men imorgon ska jag umgås med tjejerna, äta och dricka gott & snacka en massa skit vilket jag ser fram emot så himla mycket!! Dock saknar jag min prins bara jag tänker på tanken av att han ska vara i väg ett dygn, haha..
Nä nu flög mitt skrivande iväg och jag måste försöka tvinga mig själv till att sova nu. Godnatt på er! <3

  • 150 readers

Likes

Comments

Den 28/10 var första gången jag äntligen fick ha min prins i famnen då han var tillräckligt stabil för det. Att hålla en sådan liten människa i sin famn var så himla läskigt men herregud vilken känsla!! Vi gosade i några timmar & efter den dagen fick jag sitta med honom i minst två timmar per dag & då skulle man göra det i sträck eftersom han var för svag för att bäras fram och tillbaka ur kuvösen hela tiden.

Denna blöjan som var så stor för honom, var ungefär som ett trosskydd när man väckla ut den. Fatta hur liten han var?!

Efter fem dagars stickande i mina armar & händer blev jag rejält blåslagen. Herregud vad ont det gjorde överallt. Att ha havandeskapsförgiftning och vara extremt svullen av vätska i kroppen, resulterade det tydligen i att man var svårstucken (mer än vanligt alltså)

Första bilden på Milton med öppna ögon, samt hans allra första body som var i storlek 36(!!!)

Lite av miltons utveckling när vi var kvar i Lund. Herregud vad mycket som hände på dom 8,5 veckorna & att få uppleva den utvecklingen med honom utanför magen var helt magiskt!!

I ett annat inlägg tänkte jag fortsätta med resterande av utvecklingen, men då hade vi flyttats till Helsingborg. Nu hör jag att lilleman börjar vakna, så dags för mat & blöjbyte sen får jag ta tag i städningen av lägenheten. :)

  • 156 readers

Likes

Comments

Förlåt för en så himla sen fortsättning som jag lovade er sist, men en del kom i vägen och att fortsätta på inlägget var det sista jag kunde tänka på.

-
efter att jag ringde pappa och bad honom hämta mig och min kusin, så körde han oss in till Helsingborg där dom stod och väntade vid dörrarna. Jag minns att min första tanke var "har dom verkligen så lite att göra så dom måste stå där och vänta på oss". Dom tog emot mig och visade oss in i ett litet rum där dom kopplade upp lillkillens hjärtljud direkt och började sedan ta blodprov, kolla blodtrycket, göra gynundersökning och sedan kolla blodtrycket igen. Jag fick lämna ännu ett urinprov och sedan försvann dom ut ur rummet en liten stund. När läkaren sedan kommer in i rummet igen så säger han att jag har misstänkt havandeskapsförgiftning och att dom har ringt efter en ambulans som ska ta mig till Lund. Chockad som jag blir och inte riktigt förstår hur allvarligt det är, så säger jag att pappa kan köra mig då han ändå är där, men det gick inte alls då dom behövde ha koll på mig hela vägen. Jag såg på pappa att han blev lite orolig och likaså läkaren, men jag förstod fortfarande inte varför dom tvunget ringt efter ambulans, för jag var ju bara yr men annars väldigt pigg.
Pappa körde min kusin hem och hämtade grejer till mig och medan jag var kvar i Helsingborg i väntan på ambulansen så gjorde dom ultraljud och jag fick se lillkillen spralla omkring i magen ännu en gång vilket fick mig ännu lugnare. Är han så sprallig och mår bra, hur allvarligt kunde då detta vara liksom?
Ambulansmännen kom och dom kollade direkt mitt blodtryck när vi kom in i ambulansen och så fortsatte det var femte minut ungefär tills vi kom fram till Lund. Direkt när ambulansdörrarna öppnades stod pappa där och jag blev genast lugnare än någonsin. Jag kom upp på ett rum, där en annan kvinna låg & det visade sig att pappa inte fick stanna kvar över natten vilket gjorde mig rädd då jag aldrig sovit själv på sjukhus förr, haha.. långt om länge somnade jag men vaknade en gång i timmen då mitt blodtryck kollades så ofta & vid sju på morgonen kunde jag inte somna om igen.
Hela dagen den 20/10, är väldigt suddig, jag minns att pappa var där ett tag och att även mysan & Anneli hälsade på men inget annat än det.
Den 21/10 väntades ultraljud igen samt att dom skulle kolla mitt flöde. Ultraljudet såg bra ut & hon som kollade flödet sa att det också såg bra ut, men direkt när vi var klara med flödet så kom läkaren in & det första han frågar är "jaha vet du nu när du ska föda?" Öhm, det är väl klart jag gör tänkte jag, han är beräknad till den 28/1 så det är tre månader till. Men istället svarade jag nej. "När tror du att det blir då? Jag kommer ner och pratar med dig sen för jag måste ta detta samtalet" sedan gick han. Jag blev nerkörd i rullstolen till mitt rum & där satt farmor och väntade & jag minns hur glad jag blev & berättade sedan vad läkaren hade sagt. Under resten av dagen tänkte jag bara på det & lagom till att pappa kom & farmor körde hem, så fick jag ett eget rum & då minns jag att vi berättade för en sköterska vad läkaren sagt, men att han inte hade kommit på hela dagen men hon visste tyvärr ingenting. Denna natten skulle pappa få stanna över eftersom jag fått eget rum, så vi kollade på tv tills jag upptäckte att jag blödde från underlivet. Vi ringde på larmet och jag fick gå in i ett annat rum för en ny gynundersökning men tack och lov såg allting bra ut. Där efter somnade vi och vaknade sedan av att dom tog prover flera gånger under natten & sedan på förmiddagen åkte pappa hem och min styvmamma kom istället för att sova hos mig. Jag blev flyttad till ett annat rum på förlossningen om jag inte minns helt fel & det enda jag minns från den 22/10 är att jag var väldigt trött och svettades så jag fick panik. Trots att vi inte hade någon värme igång på rummet och jag hade kalla blöta handdukar på mig så svettades jag medan alla sköterskor & Mia frös. Jag hade även fått kateter då jag inte ens fick resa mig för att gå på toa & alla mina organ började lägga av. Mitt blodtryck låg mellan 220/110-227/120 trots blodtryckssänkande & det kollades ungefär var femtonde minut. Under natten kunde jag inte alls sova för jag fick såna enorma smärtor i magen och bak i ryggen så jag ställde mig upp och luta mig mot sängen (trots att jag ej fick resa mig) medan Mia masserade min rygg och sprang med blöta handdukar. Sköterskor kom in och gav mig morfin och där efter somnade jag & minns ingenting förrän den 24/10. Ett helt dygn är alltså helt borta, men jag har fått det återberättat så jag tänkte skriva det jag fått höra.
Morgonen den 23/10 runt 9.00 så var det rond och läkaren berättade att jag har mitt barn ute inom en timme då mina värden blivit värre. Mia frågade om vi kunde vänta på pappa som var på väg in & var på plats inom 20 minuter men det gjorde vi inte så hon fick gå in på toan snabbt och byta om till operationskläder. När hon sedan kom ut frågade jag varför hon hade såna kläder på sig & då visste jag inte ens att någon hade varit där inne och pratat med oss, trots att jag var vaken och hade svarat dom när dom förklarat hur allt skulle gå till. Läkarna kom in igen och Mia berättade då att jag inte mindes det & där efter fick dom springa med mig upp på operation. På vägen dit började jag kräkas och medan dom satte ryggmärgsbedövning kräktes jag ännu mer och beklagade mig för smärta i benet då dom stuckit fel. Tillsist blev det rätt och operationen började medan jag fortsatte att kräkas och stötta Mia som tydligen var helt panikslagen. Milton var ute 10.11 och Mia fick gå in i rummet bredvid och kolla på honom medan jag blev körd till intensiven där jag bara kräktes mer och blev ännu sämre. Mitt blodtryck låg på 220/115 och organen visade inget bättre, utan sämre. Jag frös så att jag skakade trots massa täcken och värmefiltar. Det enda jag minns var att pappa och Mia helt plötsligt stod på vars en sida om mig när jag öppnade ögonen & såg helt ledsna ut. Jag minns även att jag sa att jag inte orkar vara vaken och fryser & sedan är allt svart. Natten hade fortsatt lika dåligt och det var inte många som trodde att jag skulle klara mig.
Morgonen den 24/10 vaknade jag upp och var jätte hungrig och ville duscha, läkarna var helt chockade över detta & ville först att jag skulle testa sitta upp en stund i sängen. Jag såg även att där låg bilder på en bebis i sängen & jag berättade för dom att någon glömt sina bilder på min säng, men så var inte fallet. Bilderna var mina. Det var min bebis. Det tog lång tid innan jag trodde dom då jag var övertygad om att han låg och sparkade i magen då jag kände det, men de var visst bara min livmoder som drog ihop sig.
Mina värden var mycket bättre och på kvällen fick jag för första gången träffa min son. En liten kille på 672g och 24cm. En skrämmande men helt underbar känsla.

  • 159 readers

Likes

Comments

I början av juni kände jag att någonting var fel med min kropp. Jag gick upp i vikt, mina kläder klämde och jag hade knappt någon aptit. Mina tankar var direkt att jag blivit gravid, men det kunde inte stämma, så jag försökte förtränga det. Trots det kunde jag inte komma på någon annan anledning till att jag gick upp i vikt och kom sedan på att min mens faktiskt var väldigt sen och jag inte haft den på hur många veckor som helst. Jag köpte ett graviditetstest och kollade på det i flera dagar, innan jag bestämde mig för att få svar på mina misstankar. Två streck. Det visade två streck och jag räckte genast över testet till min kusin som var med mig inne på toan. ''du är gravid Emma, där är två streck!!!''. Nej, detta kunde inte stämma, samtidigt som jag innerst inne visste att det gjorde det. Vi bestämde oss sedan för att jag skulle göra ett test till som min kusin hade hemma. Två streck där med. Jag var gravid.
Under dom kommande dagarna fanns bara det i mitt huvud och jag visste inte alls vad jag skulle göra. Jag har alltid sagt att jag aldrig kommer kunna göra abort, men var det de enda valet nu? Långt om länge bestämde jag mig för att behålla det lilla livet inom mig, vilket idag är det bästa jag någonsin gjort i mitt liv. Under sommaren som gick var det stora funderingar på vad som skulle hända, samtidigt som jag visste att allt skulle lösa sig då jag har min familj vid min sida. Folk började snacka skit, klanka ner på mig och sprida rykten om både det ena och det andra vilket gjorde att jag fundera på mitt val. Men dagen då ultraljudet var, kunde jag inte tänka på något annat än att behålla barnet. Det var en kille, en sprallig, frisk liten kille skulle jag få. Det var först då jag förstod att jag var gravid på riktigt och efter den dagen har jag bara blivit starkare och struntat i vad folk sagt och tyckt om mitt val. Vissa dagar har såklart varit jobbigare än andra, men det var det mest självklaraste valet jag någonsin gjort i mitt liv efter att jag såg honom på den lilla skärmen. Min lilla kille.
Magen fortsatte växa, mitt psyke blev starkare och allt i mitt liv började fixa sig. Jag hade äntligen fått kontakt med mamma igen, min familj fanns där dag som natt ifall det var något, jag fick lägenhet och dom få vännerna som stannade kvar trots mitt val, stöttade mig mer än någonsin och jag kunde inte vara lyckligare. Jag åkte till Mallorca med mamma och hennes kille och hade det helt underbart trots att jag kände mig jätte dålig under hela resan, jag var yr, kräktes jätte mycket, hade huvudvärk och konstant illamående. Men jag var där med två personer som är helt fantastiska, så resan var enligt mig väldigt bra ändå.
Den 19/10, skulle jag på en vanlig kontroll hos barnmorskan men min ångest och illamående samt yrsel tog över och jag funderade nästan hela dagen på att inte åka dit, men jag skulle ju trots allt få höra lillkillens hjärtljud och mäta magen för första gången, så jag tog med mig min kusin dit vilket räddade mitt liv.
På besöken hos barnmorskan kollade man blodtrycket och tog urinprov, vilket visade att jag hade jätte högt blodtryck, (trots att jag legat i vilande läge sedan vi kom dit) och jag hade även äggvita i urinen. Vad det betydde visste jag inte alls, men hon ville att jag skulle åka in till helsingborgs sjukhus för att göra fler undersökningar & hon hade redan ringt dit så dom väntade på mig. Jahap tänkte jag.. Jag ringde pappa och han kom och hämtade mig i landskrona.

Fortsättningen kommer imorgon så håll utkik!

Likes

Comments

I skrivandets stund är jag på väg in till min lilla kämpe. Har inte varit hos honom sedan tio i förmiddags då jag varit på möte i Helsingborg, men nu ska vi mysa i några timmar innan det är dags för mig att sova.

Tänkte faktiskt börja skriva om hur hela sjukhusvistelsen började sen, men det får ni vänta med tills jag myst klart med Milton. Vi hörs senare! Puss

  • 189 readers

Likes

Comments