Jag är så fruktansvärt arg och ledsen. Arg på mig själv, arg på folk runt omkring mig och ledsen för att jag inte har någon kontroll. Sist jag hörde något från läkaren som opererat min nacke så lät det "det är ingen brådska med en till operation, Emma ska planera sitt liv och inte tänka på det", så det var det jag gjorde.
Jag började planera, kollade upp vilken körskola jag skulle ringa till och började plugga teori. Planerade jobb även om jag visste att jag bara kunde jobba halvtid. Glad av tanken att jag skulle få nån sorts ekonomi igen. Jag skulle äntligen få komma till en smärtcentral med hopp om att få rätt medicinering, lära mig att leva med smärta. Några veckor senare kom ett brev, "din operation är planerad 28/8".

Jag känner mig helt jävla matt och jag har ingen aning om vad som kommer hända. Jag vet inte om jag fortfarande riskerar att bli stelopererad. Jag vet inte om det kommer bli bättre eller sämre, eller om det inte blir någon skillnad alls. Den 22/8 ska jag ha möte med läkaren, försöka reda ut allt och få förståelse. Egentligen vet jag att jag kommer kunna göra allt som jag planerat, men det skjuts upp. Om och om igen känns det som det jag bygger upp rasar, pga den där jävla olyckan. Just ikväll känns livet inte längre hanterbart.


"Så många negativa besked som har nått min dörr.
​Där jag redan blivit van med frasen "Det var bättre förr".
Ni vet den där "En olycka kommer sällan ensam".
​Jag vill bara leva, inte bara överleva, evig väntan.
Av att andas utan tryck på bröstet, utan darr i rösten.
​Jag vill bara mätta hungern, jag vill bara släcka törsten.
Finna trösten att jag kan krossa sönder alla hinder.
S​å jag övervinner rädslan och maktlöshetens svindel.
Försöker bli hel, så jag kan leva leva leva igen".





Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

När olyckan hände så blev ligamenten i min nacke trasiga. Akademiska sjukhuset i Uppsala opererade min nacke, satte in en titan plåt och titan skruvar så jag blev lite stelopererad. Jag var inlagd i Uppsala i 2 veckor, resterande 1,5 månad var jag inlagd på Umeå sjukhus. Då hade jag ingen aning om att det var fel på min nacke. Det var inte förrän jag las in på Sjukhus rehab i Härnösand som jag var nog frisk för att förstå att nacken inte fungerade som den gjort tidigare. Idag är min nacke mitt största hinder.

I nästan 2 år var jag i princip smärtfri, som jag minns det. I 1 års tid har jag haft ont varje vaken sekund. Det värker i min nacke, ut i mina skulderblad, ibland ner i ryggen och i högerarmen hela tiden. Ibland kan jag inte hålla i ett glas för då tappar jag det. Det blir inte längre bättre av att ta promenader eller ligga ner och vila, som alltid funkade förut. Nu gör det bara ont konstant. Dom tror att det är nervsmärtor jag har fått, är det så kommer det aldrig försvinna. Jag provar ut nya mediciner hela tiden men inget får smärtan att försvinna. Har jag tur lättar smärtan lite grann men det är sällan som det händer numera.

Jag har så svårt att inte klandra mig själv för att jag satte mig i den där jävla bilen för över 3 år sen. Samtidigt som jag vet att jag inte får tänka så. Det hade kunnat vara mycket värre. Jag sitter inte i en rullstol, jag kan vara med och göra saker så länge jag får vila. Framförallt så överlevde jag, hade jag varit äldre är risken stor att jag inte hade gjort det. Jag måste tycka om min kropp för att den har rehabiliterats sig så bra, jag kan ju sitta upp igen även om det värker och jag måste lägga mig ner eller gå lite efter en stund.

Jag har gått på Hjärnskade rehab för unga vuxna under en lång tid, dom har hjälpt mig mycket. Efter sommaren börjar jag på ett nytt rehab med all fokus på smärtan. Hur jag ska leva med smärta, hur jag ska underlätta för mig själv och förhoppningsvis hitta en medicinering som fungerar. Jag har stått ut med det här länge nu, jag klarar sommaren ut också.
Jag vet att jag kommer bli friskare än vad jag är just nu. Jag måste bara fortsätta kämpa.




Likes

Comments

Hej! Jag är en före detta "Västernorrlandsbo" som sen ett år tillbaka är bosatt i Hallstavik, Stockholms län. Jag bor med min sambo David, våran unghund Simba och varannan helg har vi Davids snart treårige son hos oss. Dom tre killarna är absolut bland det bästa som hänt mig!

Jag kommer skriva om vårat vardagsliv men också om konsekvenserna/livet efter min trafikolycka (6/3-2014). Att leva med en hjärnskada, hjärntrötthet och konstant smärta. Rehabiliteringen är för min del långt ifrån klar även om jag kommit långt jämfört med den akuta perioden. Livet är så jävla tufft och orättvist, men också så jävla mycket bättre.

Likes

Comments