Header

Likes

Comments

Ur arkivet.

Likes

Comments

När jag sluter ögonen och dagdrömmer mig bort så hamnar jag alltid på Bali. Därför är kanske det inte är ett sammanträffande, eftersom jag och Elsa äntligen bokade vår efterlängtade resa dit för ett par dagar sedan. Tre veckor väntar i vad som verkar vara definitionen av paradiset. Första februari 2017 går planet till Amsterdam där vi sedan kliver på sista flygningen som tar upp mot 16 timmar. Önskar att det var en ''One-way-ticket to paradise''.

Likes

Comments

Rotade fram min gamla dator för en stund sedan och kollade igenom i princip alla mina sparade bilder i iPhoto. Att gå igenom alla tog ett bra tag men oj vad det var värt besväret. Återfann en massa bilder som jag faktiskt glömt bort att jag hade fotat. Härligt va? Så slängde över ett urval på mitt USB minne och vips så har jag dem även i min nya dator. Kanon.

Dessa bilder är tagna på Råön, en ö intill Gullholmen för ett par somrar sedan. Fyra sedan, om jag inte minns helt tokigt. Kan inte riktigt sätta fingret på varför jag känner så mycket för just dessa, men gillar omgivningen och det liv som är fångat på bild. :-)


Glad torsdag

Likes

Comments

Klockan är snart tolv och jag har precis placerat mig i sängen efter en lång, men händelserik dag. Jag sitter nyduschad i sängen med några kuddar som ryggstöd och datorn vilar i mitt knä. Av automatik öppnar jag den, trots att jag inte ska göra något speciellt. Så hamnar jag på diverse olika bloggar, skrollar igenom hemsidor med bikinis och helt plötsligt är jag inne på Google Maps. Jag hinner knappt tänka efter innan jag knappar in 97 Elm Grove Road, London, United Kingdom, en sökning som inte så konstigt nog redan är sparad och sitter som berg i muskelminnet. Och så var jag tillbaka på en plats som visserligen inte är mitt hem längre, men som en gång var. En plats som gör mig varm ända in i själen, en plats som får mig att blicka tillbaka och minnas. Det är som att spela den där låten som man lyssnade på om och om igen efter den första riktiga hjärtesorgen. Man minns allt. Både det bra men också det dåliga.

Att bli såhär nostalgisk känns nästan som ett tecken på att man börjar bli gammal... Eller låt oss säga äldre, för man kan omöjligt räknas som gammal vid 19 års ålder. Hursomhelst lämnar jag den fina röda dörren in till Värdis bakom mig och börjar bege mig mot bussen, genom att lätt klicka på musplattan. Samma väg som jag gått så många gånger tidigare, både stupfull och spiknykter. Vägen där jag sprungit 07.15 med en halväten macka i ena handen mot bussen, men väl framme glömt att vifta med handen och sett hur 33:an mot Richmond susade förbi. Jag ser mig själv på andra sidan av vägen, som lägger benen på ryggen mot tågstationen för att kanske hinna med tåget till skolan. På vägen till station passerar jag på höger sida parken där jag ofta satt på en bänk och läste, lyssnade på musik eller räknade sekunderna mellan flygplanen ovanför, som oftast ganska exakt blev 50 sekunder. På den där bänken fälldes också en och annan tår av hemlängtan, när det bara blev för mycket.

En konstig känsla växer inom mig där jag sitter i mitten av alla dessa känslor och minnen som sköljer likt en våg över mig. Fan vad jag saknar det där livet. Det var så annorlunda. Jag börjar fundera på hur man kan sakna att rosta ett korvbröd till frukost i brist på annat, för det känns inte alls vettigt. Kanske är det för att saker och ting alltid fann en väg att till slut bli okej. En dag som började tokigt kunde sluta på ett café i Chelsea eller längs Themsen, promenerande ensam eller i sällskap. Eller ännu bättre, på ett dansgolv eller varför inte slå på stort och säga på en efterfest med Avicii. För sånt kan ju faktiskt hända i London, och det har hänt. Mest troligt är nog att veta att den där tiden är förbi. Men jag kan inte för mitt liv förstå att något så uppenbart - faktiskt kan vara så svårt att förstå sig på.


Likes

Comments

THE HIGH LINE - NYC

Mycket snack om NewYork nu, jag vet. Men förbered er; för här kommer det mer! Känner du för att finna ett inre lugn, inte allt för långt bort från stadens hetta, som jag beskrev i inlägget under, så bör du vika av till den faktiskt flygande parken/promenadstråket The High Line, som en gång i tiden var en järnväg. Då järnvägen slutade användas resulterade detta i att den i princip växte igen, och det var då man tog chansen och omvandlade spåret till en cirka två kilometer promenadsträcka som öppnade för allmänheten i juni 2011. I närheten hittar du också Chelsea Market och en rad olika museum. Men välj en dag då det inte blåser så mycket, för den oturen hade vi. Därav inga bilder på mig, mitt hår såg för jävligt ut och sminker ska vi inte tala om. Det var som bortblåst.

Här finner du kost i alla dess slag, men framförallt vackra byggnader i coola och moderna former. Älskar känslan som uppstår när gammalt möter nytt. Kolla bara här under.

Vem tackar nej till att andas in lite frisk luft här efter att ha gått genom avgaser dagarna i ända?..

Likes

Comments

Stadspulsen kunde knappast slå varken hårdare eller snabbare än vad den gjorde i hjärtan av Manhattan, där vi nu konstigt nog befann oss. Vi var mitt i smeten. Mitt bland 12 000 typiskt gulmålade taxibilar som dag och natt trafikerar ön. Mitt bland en blandning av människor som är så unik att jag säkerligen skulle kunna stanna just här på trottoaren och notera förbipasserande i timmar, oavbrutet. Men det kan jag inte göra för framför mig stormar familjen trotsigt fram genom folkmassan, kvarter för kvarter med korta stop i väntan på grönt. Går en, går alla. Precis så fungerar det här. Det är något som vi redan har lärt oss, efter bara två dagar i den amerikanska drömmen, som jag väljer att kalla det. Vi följer strömmen med folk Downtown för att utnyttja dagen till fullo med turistande. Här, i New York, räknas varje sekund som en timme och det är i princip omöjligt att själv inte bli lika hektisk som omgivningen, men är det inte helt fantastiskt?

Ändå gör jag det oväntade. Jag stannar upp. Jag återvänder till någon av alla de hundratals rullarna som man har sett genom åren, som utspelats på dessa gator. Plötsligt ser jag allt. Kostymnissarna med ett stadigt grepp om ett paraply och en tidning under armen, jag ser deras kostymer som skiftar i allt som färgskalan har att erbjuda mellan grått och mörkt blått. Jag ser kvinnor iklädda klackar och tighta så kallade ’’penn skirts’’, alla med en eller två latte on the go. På andra sidan av gatan under fortfarande gröna träd har en grupp samlats runt en man som har en sådan sångröst som får alla kroppens hårstrån att resa sig. Och till höger om mig bjuder man in skolbarnen med hundvalpar i skyltfönstren, vilket får mig att fyllas med ångest. Någon sätter sig på tutan när en kille på skateboard plötsligt far ut mitt på sjunde avenyn och intill trottoaren, där jag förtrollat står, rullar en taxi in för att plocka upp en kvinna i kostym som pratar i telefon och viftar vant med högra handen. Hela jag fylls med avund. Jag vill också leva såhär, alltid påväg någonstans. Men så kommer jag på att det precis är vad jag gör...

Sedan tvingar jag mig själv att sluta dagdrömma och springer ikapp resten av familjen.


Likes

Comments