Header

Tjo

Förlåt för min frånvaro det senaste, men jag har en bra ursäkt. Har spenderat tre veckor bland sand och palmer på den fantastiska paradisön Bali och för att balansera det hela, livat upp vardagen med en weekend i Stockholm tillsammans med mina favoritpersoner. Jag kom hem igår och börjar förmodligen jobba imorgon, eller på torsdag. Men den största anledningen till min frånvaro är allt krut som jag har lagt ned på min ansökan till Skrivarakademin då jag ska skriva runt 6 A4 med text. Kanske inte låter så mycket, men nu snackar vi perfektion. Allt måste vara perfekt, det måste väga jämt och väcka intresse. Blir galen på mig själv när jag sitter och bara byter plats på kommatecken, flyttar och tar bort meningar. Hoppas verkligen att det blir bra till slut.

Slänger in lite om helgen senare ikväll. Och bilder från Bali om kameran vill samarbeta : )


Gick Djurgården runt i fredags förmiddag när Sofia var på jobbet. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Shit. Har suttit i en timme och bara rensat datorn på en massa fula bilder. Typiskt mig att knäppa så många foton på samma saker och sedan inte radera dem. Men nu är det gjort! Känns skönt. Snubblade hursomhelst över dessa bilder från Paris... Min favorit är nog bilden längst ned, där jag står framför Eiffeltornet! Den är lite hemlig och mystisk på något vis. Lite ur vår tid. 


Likes

Comments

Vet ni vad?


Jag mår fantastiskt bra, måste jag erkänna. (Förutom att min fot är alldeles svullen eftersom jag ramlade i en trappa på nyår och att jag bara är ledig en enda dag fram till den 15:e.) Jag pratar om en upptäckt som jag gjorde häromdagen framför datorn.

I fredags fick jag äntligen en stund över för mig själv med bara mig själv att tänka på. Jag satt i soffan på övervåningen, med tända ljus, musik i öronen, en filt över benen och en kopp te inom räckhåll. Helt perfekt för att påbörja kartläggningen av min framtid som knackar på dörren allt som oftast, och framförallt påminner mig om att jag inte riktigt vet exakt vad jag vill att den ska innehålla. Det gör mig så stressad. Att inte riktigt veta, bara enstaka tankar och funderingar. Visst, det kanske är bättre än inga alls men på något sätt måste jag erkänna att det skrämmer skiten ur mig. Framtiden är skitläskig!

I vilket fall tycker jag ju verkligen om att skriva, och jag gör det i princip hela tiden. Varje dag. För min del fungerar skrivandet som terapi, som ett enkelt sätt att lufta tankar och så vidare. Det ger mig en kick, och det får mig att reflektera. I bästa möjliga scenario till och med inse viktiga saker och likaså beslut. Dessutom är skrivandet något som ger mig bekräftelse - jag känner att jag är bra på det. Och att inte ta vara på något sådant känns bortkastat. 

SKRIVARAKADEMIN . Stora bokstäver pryder resultatet av min sökning. Skrivarlinjen är en ettårig utbildning som hålls av just Skrivarakademin i Stockholm med start i augusti 2017. Jag läser mig mig till en massa information om utbildningen, bland annat vilka olika kurser som går inom ramen, hur man jobbar och att den är yrkesförberedande. roman, poesi, dramatik, film och autofiktion Därefter är jag såld. Jag skojar absolut inte när jag säger att detta är allt som jag har letat efter. Lite bättre till och med. Could this be my call?

Likes

Comments

''Klockan är 23.53'', skriker någon ut över vardagsrummet, ropet går genom hela lägenheten och överröstar till och med musiken från högtalaren. Om man inte var stressad innan så kan man lugnt säga att man är det nu. Glas klirrar i köket, luckor öppnas och stängs, champagneflaskor tas fram, klackar mot golvet och sorlet av röster. Alla samlar ihop sina jackor och halsdukar, vilka ligger slängda på golvet i högar i hallen. Dörren till lägenheten flyger upp och en efter en flyr upp för trapporna i trappuppgången. Längst upp finns en utsiktsplats, till den finns en nyckel. Som inte går att finna och nu är klockan 23.56.

Två minuter senare tjuter hela trappuppgången av lycka i där vi står på trappstegen längst upp och ser hur nyckeln snurrar runt inne i låset, och så går dörren upp. Vi stormar balkongen skrattandes och möts av en upplyst himmel. Klockan är strax före tolvslag och folk har tjuvstartat firandet med fyrverkerier. Det är så vackert, alla de där färgerna tillsammans. Helt magiskt.

''11, 10, 9, 8...''. Vi räknar ned tillsammans, förväntansfulla för vad som komma skall. Ett nytt år. Och för min del så mycket mer. Ett år som kommer gå ut på att ta tag i mina drömmar, en gång för alla. För nu, i slutet av 2016, så vet jag äntligen att det kommer vara värt det. För nu vet jag vad jag vill. Svårare än så är det inte! För nu slår klockan 00.00.

Min första insikt 2017, blir att jag är så jävla nöjd med min tillvaro just nu. Jag hade inte velat befinna mig på någon annan plats än just här, med mina två bästa vänner. Jag vill stanna här. Blickande ut över den stad som jag så innerligt hoppas kommer bli min nya hemstad detta året. Där det verkar finnas så mycket för mig att hämta. Stockholm är ett måste.


Happy life. Happy me.

Likes

Comments

Kvällen led mot sitt slut och det var jag hemskt glad över, för jag hade lyckats undvika honom nästan hela kvällen. Vilket i och för sig inte alls betydde att jag inte hade sökt efter honom med blicken ett antal gånger. De få tillfällena då vi fått ögonkontakt bröts den utav någon av oss lika snabbt som den hade uppstått. Otroligt nog fann jag det så svårt att inte tänka på honom, trots att han tillslut bara visat sig vara en påse med skit. ’’Fan skärp dig’’, eller något liknande, sa jag tyst till mig själv. Ständigt samma kamp i huvudet mellan mig och någon som jag tyvärr inte kan identifiera. Sedan gick jag nog ut och tog en cigg eller två. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag tänkte eller gjorde, tills det att jag återvände från min korta terapisession där ute på den rökfyllda balkongen.

Där ser jag honom, komma fram bakom ett hörn. Tillsammans med min bästa vän. Så jävla fulla, stödjande mot varandra, snubblande och skrattande mot dansgolvet. Det är som att allt omkring fryser, tiden stannar och mina ben växer fast i golvet under mig. De närmar sig mig, de passerar förbi, men ingen av dem ger mig så mycket som en blick. Och det gör så ont, smärtan går genom hela min kropp, som att blixten precis slog ned. Det som inte får hända har heller inte hänt ännu, men jag visste det och såg det komma. Snart skulle min bästa vän välja en kille framför vår vänskap. Vår vänskap på 10 år. Vilket under att benen fortfarande bar mig.

Mer än så behöver jag nog inte säga, för det är liksom inget man ska behöva se eller höra. Att ens bästa vän står och äter upp den killen man har känslor för öppet, framför hela skolan. Hon som var den första jag ringde när det gällde just honom, och allt annat för den delen med. Hon som visste hur lycklig jag var när jag var tillsammans med honom. Hon som alltid öste tröstande ord över mig. Och nu gjorde hon såhär. Mot mig.

Jag har alltid tyckt att det sorgligaste som finns är hur en röst kan skära sig sådär som den bara kan göra när man är nära till tårar. Det var något jag höll fast vid tills det att du stod framför mig och brast ut i gråt. Dina grötiga ord var betydelselösa, allt det där betydde ingenting. För du var inte ledsen. Du frågade mig ’’Vad du kunde göra för att jag någonsin skulle se på dig igen’’. Du sa att du var full och att du skämdes. Till vilken nytta, kan man undra. Eftersom du ändå slutade upp i en taxi hem till honom senare, samma kväll. Du svek mig inte bara en gång; utan du valde att göra det igen. Tro mig, jag spelar upp samma händelseförlopp gång på gång innanför pannbenet och varje jävla gång slutar jag upp i samma förvirring: varför tänkte du inte på mig? Varför tänkte du inte på allt som vi skulle uppleva tillsammans, allt vi skulle ha gjort, men som nu aldrig kommer bli annat än dagdrömmar?

Jag kan själv inte hjälpa att jag hela tiden återkommer till de där tankarna. Om skadan inte skett. Hur allt skulle vara precis så som det var innan. Vi två i ett kök, lagar middag tillsammans, dricker oss fulla på sprit stulen av våra föräldrar, diskuterande halva natten om framtiden. Men så kommer jag på att det är just du. Du som skulle hålla tal på mitt bröllop men som nu inte ens finns med på inbjudningslistan, du som skulle gå bredvid mig genom livet men som nu inte hinner ikapp, du som skulle torka mina tårar men som nu inte vet att de faller. Alla dessa tankar ger mig en insikt. Att tiden faktiskt har stått still sedan det att du valde bort mig, och att det förmodligen alltid är så det kommer förbli och det är okej. Avståndet mellan oss är alldeles för stort och omöjligt att ta sig över, oavsett hur mycket vilja som ligger bakom. Det är för osäkert, isen är för tunn. Jag är isen, lika skör. Bara ett felsteg kan göra att jag går itu igen och då kommer jag inte kunna laga mig själv.

28 december 2016, skriven av mig.

Likes

Comments

- Can we talk later.

Likes

Comments

Året lider som sagt mot sitt slut, något som nog av automatik leder till att de allra flesta passar på att reflektera och ladda upp för det kommande året. Lyckligtvis är jag en av dem som tittar tillbaka på det gångna året och ler för mig själv. Inte för att 2016 har varit smärtfritt eller ’’en dans på rosor’’, utan för att jag har lyckats vända tunga och sjukt oväntade motgångar till något gynnsamt. Det har så klart varit allt annat än enkelt men det gick. Till slut. Så nej. Jag är inte en av dem som firar in det nya året med lovord och förhoppningar, för vad hjälper det? Visst kan det låta tragiskt och jag ber om ursäkt för detta: men innerst inne vet vi nog (även om det tar emot att erkänna) att lyckan oftast inte kommer ensam, utan i sällskap med oflyt, misslyckande och bakslag. Motgångar är inget som går att undvika för att man börjar det nya året på gymmet, blir nykterist i en månad eller genom att gömma godispåsen på en hylla i skafferiet som man inte når upp till. Motgångar är troligtvis en anledning till att man kan ta till sig de där fantastiska glimtarna i just det man finner lycka i. Det har 2016 lärt mig.

Jag tar med mig ett tungt lass med en massa skit från detta året. Men fan vad det som tyngt ned mig under en så lång period till slut har gjort mig stark. Svek som har lett till ångest, besvikelse och tvivel är bara några av lassets alla bördor. Nu är jag så jävla glad att jag är på väg att göra mig av med allt det där, en tyngd i taget och jag känner varje tag att det blir lite lättare. Att varje fotsteg inte längre kräver samma ansträngning. Förhoppningsvis lyfter jag inte, för varje steg jag tar är ytterligare ett i rätt riktning.


20/12-2016

​Brooklyn Bridge, en kall januarimorgon 2015. 

Likes

Comments