Jag försöker för mycket.

Hela tiden, varje sekund. Om jag låter mig själv att falla så är inte mina känslor något att leka med. Dom är på riktigt.

Dom senaste åren har varit sjukt jobbiga och saker blir ju inte direkt bättre, allt känns bara så omöjligt och ett "bra" sommarlov, slutade i katastrof.
Alla mina planer inför sommaren ställdes in, och nu står jag här tom igen, som vanligt.

Många uppfattar mig som överdriven..

Och jag vill verkligen inte skylla allt på hur jag tidigare haft det, men jag har kommit till det stadiet där jag inte litar på någon, ingen förutom en. Och ibland är det tillo med svårt och berätta saker för den med, för innerst inne är jag så mycket mer, inte denna människan folk har lärt känna. Jag är något större, något mycket bättre, men det blir såhär.. När man misslyckas, väljer fel val, bryr sig om fel personer, och tillslut lägger sig ner av sorg, och försöker panikslaget hitta luft att andas.
Jag har blivit såhär av hur mina misstag har varit, och desstu mer folk ljuger, håller undan sanningen och går bakom min rygg blir jag mer och mer instängd, jag vill ha kontroll på allt och alla för kunna andas, men det är ju omöjligt.
Men ständigt så blir man allltid ledsen i slutet.

Många år har gått..

Men jag har inte ändrat mig, och om jag har ändrat mig så är det när jag har blivit sårad, folk som sårar mig säger "du är annorlunda nu, än vad du var förut" men såklart, alla folk tar åt sig kommentarer, alla människor mår dåligt på något sätt. Och det är inte alls fel, vi är bara människor, men ibland glömmer jag bort det, och försöker vara något som inte ens finns.

Men jag har bestämt mig, jag ska försöka må bra igen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments