Header
View tracker

I fredags satt vi på uteservering långt in efter midnatt men dagen därpå var jag tvungen att dra på mig diverse varma tröjor, halsduk och vantar för att skydda mig från den bitande kylan. Idag köpte jag vinterjacka och mössa. Luften är känns nästintill iskall här nu, och det får mig undra hur jag ska överleva femton grader kallare om bara månaden.

Med vintern kom även den traditionsenliga förkylningen. Med förkylningen kom ångesten. Av insikten av att bara ha arton dagar kvar i denna stad, bara två helger kvar. Jag är inte redo för tiden. För kylan. För mörkret. För förkylningarna. Men jag är så medveten om att jag inte kan springa från den eller gömma mig för den, tiden. Så jag går till skolan ändå, sitter i timmar på kaféer, ölar, planerar in aktiviteter.

För på fredag tänds julbelysningen som just nu pryder staden i sitt slockna tillstånd. Om åtta dagar far jag till Madrid och om tjugotre väntar Berlin. Jag är lika beredd som oförberedd. Hur det går ihop vet jag inte. Hur jag går ihop vet jag inte. Jag måste bara absorbera årets alla intryck och ta mig över målsnöret till nästa kalendermaraton utan att snubbla.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

För alltså helt plötsligt handlar det inte om någon annan än dig själv. En dag kommer du vakna upp och inse att du inte kan fortsätta leva ditt liv på det sätt som enbart går ut på att behaga andra, precis som du gjort nästan varje dag sedan händelser och ageranden började lagras i ditt minne. Det mår du inte bra av, och det är du medveten om. Du inser att när det kommer till sista ordet gällande allt får du inte lyssna på någon annan än dig själv och din egen kropp. Det handlar om dig, dig, och ingen annan. Ibland kanske det känns som om inte ens du själv vet vad du vill, kanske känns det så ganska ofta, men om du inte åtminstone inte försöker kommer du aldrig att veta. För ett liv levt utefter andras åsikter är ett bortkastat liv. 

En dag kommer detta uppenbaras och det kommer vara som en revolutionerande ny upptäckt för dig. För mig tog det tjugo år och fyra månader innan polletten trillade ner. Och jävlar vad den föll. Från ingenstans en natt i ett iskallt juni. Och nu kan jag inte tänka mig ett liv där jag skulle låta andras tankar och åsikter komma före mina egna var gäller mitt eget liv. Mitt, mitt och ingen annans.

Likes

Comments

View tracker

World Press Photo ställer just nu ut på CCCB (Centre de Cultura Contemporània de Barcelona) och här lät jag återigen verkligheten ge mig en rejäl (men välbehövlig) käftsmäll. Dels genom de fruktansvärda historierna bakom bilderna, men också det faktum att vi som har mat, hem, familj och mer än lagom med pengar, betalar en slant för att glo på bilder på människor som med stor sannolikhet inte längre är vid liv, och sedan när vi är klara spatserar vi ut därifrån och fortsätter våra liv. Jag till exempel gick vidare till skolan, som jag studerar i nästintill gratis, får bidrag för och har möjlighet att ta lån för om jag så önskar. Dessutom i ett annat land.

Jag menar inte på att det inte berör oss, eller att det inte är lärorikt eller att vi går därifrån utan att ta med oss någonting, jag menar bara på att det någonstans är en ganska sjuk princip.

Däremot önskar jag varenda människa att gå och se sådant här. Att låta sig lära om allt från båtfärderna över medelhavet, till levnadsförhållandena i länder såsom Kina och Ukraina, eller påminnas om att Ebola är ett lika (om inte ännu värre) stort problem i Västafrika som det var när media rapporterade kring det varje dag.

Här följer två exempel på berättelser som nästan fick mina organ att inte vilja orka mer, men jag måste, jag vill kämpa.

RONGHUI CHEN
China, City Express, 2nd Prize Singles, Contemporary Issues.
"Wei (19) works in a factory in Ylwu, eastern China, coating polysterene snowflakes with red powder. He wears a Christmas hat to protect his hair, and goes through at least six face masks a day. Some 600 factories in Ylwu produce around 60 percent of the world's Christmas decorations. The factories are staffed largely by migrant laborers, who work 12-hour days for between 270 and 400 euros a month. Wei, who comes from rural Guizhou, 1.500 kilometers away, is not entirely sure what Christmas is, but thinks that it is a foreigner's form of Chinese New Year."
Hur sjukt. Han arbetar med juldekorationer och bär tomteluva för nästan inga pengar alls, samtidigt vet han inte vad hans arbete innebär, eller vad han bär på huvudet. Sverige förväntas spendera 75 miljoner kronor i julhandeln under bara december, det är tio miljoner mindre än vad kostnader för att välkomna flyktingar under 2016 beräknas till. Förstår ni hur sjuk västvärlden är?

GLENNA GORDON
USA, for The Wall Street Journal / Time, 2nd Prize Stories, General News.
"On 14 April, 276 girls were abducted from their school dormitory in Chibok, a remote town in Northern Nigeria, by the militant Islamist group Boko Haram (whose name translates roughly as 'Western education is forbidden'). Boko Haram seeks the establishment of an Islamic state in Nigeria, and opposes secular education, especially for girls. The group has for some years been attacking schools, killing civilians, kidnapping pupils, and conducting forced recruitment into its ranks."
Men så länge det inte är ett hot mot vita eller västvärlden, så är det väl ingenting att bry sig om? Det verkar vara det en majoritet av medier och politiker vill få oss att tro. Jag tror på en typ av människa, den goda typen, den som förtjänar liv, glädje och möjligheter. Det skrämmer mig att fler och fler går emot dessa värderingar.

Likes

Comments


(obs. var i skogen (massa citationstecken här) igår och allt var så kaosartat det bara kan bli när två skogsoerfarna ska ta sig an träd och hal jord. Men det var fint. Ni ser ju själva.)

Likes

Comments

Bör jag må dåligt över att detta leende var mitt samtidigt som Paris begravdes i ett mörker av terror? Bör jag inte då må dåligt över att vara vid liv? För det som händer i Paris, händer på många platser världen över, varje dag.

Jag tänker på Paris, på det som skett och på de människor som går sönder idag, precis som alla andra skriver att de i sociala medier. Jag låg en lång stund i min säng, glodde upp i taket och lät tankarna spinna på. Men jag tänker inte bara på Paris. För det är inte bara Paris det gäller, det är inte bara fransoserna det handlar om. Det är mänskligheten, och mänsklighetens misär. Att människor kan med att ta sig rätten att ta livet från oskyldiga. Att människor kan se det tragiska i det som hänt i Paris, men inte se det tragiska i det som händer i exempelvis dagens Syrien. Att människor fortsätter tro att det finns en skillnad på människa och människa, även när det handlar om mord, terror, sorg och rädsla. Att allt det här är vårt fel, VÅRT fel, men att vi väljer att se förbi det, att vi väljer att sörja en världsstad i blodbad men sen vägrar hjälpa de som gått samma öde till mötes, bara på en annan plats på jorden. Förstår ni hur ironiskt tragisk mänskligheten är då?

Någon gav oss en hel värld och vi förstörde den.

Någon gav oss ett helt liv och vi förstörde det.

Vad gör våra tankar när de ändå bara stannar i våra huvuden? Varför ska vi skänka tankar åt dem som fallit offer för terrorismen när vi ändå inte inkluderar alla?

När ni frågar mig om jag tänker på Paris, är detta vad jag tänker på.

Likes

Comments

Femtiofyra dagar tog det innan hemlängtan slog till. Eller som jag läste någonstans: det är frånvaron som gör ont, hemlängtan är beviset på att det är värt det. Bläddrade bland mina hundratals dokument och fann detta jag skrev strax efter jag lämnade Göteborg nu senast. Tänkte publicera det som en påminnelse till mig själv om det fina och fula med att ge sig iväg och utmana sin mentalitet.

Från mig, till mig:

"Låg sömnlös, blev sådär mer än lagomt berusad, jobbade, och gjorde precis allt det där som på senare år blivit mitt liv hemma i Göteborg. ”Hemma i Göteborg.” Sedan kramade jag om exakt samma människor, på exakt samma plats, som jag kramade om för exakt fyra månader sedan. Då var det för vi ej hållit om varandra sedan i januari. Nu var det för vi inte vet nästa gång vi kommer skratta tillsammans. Läskigt hur en känner sig som mest ensam när man tar avsked av de man vet älskar en – för att ge sig iväg på egen hand och kanske träffa människor en inte alls kommer komma överens med.

Sista kvällen i min säng på min gata hemma i stan grät jag, likt ett hällregn som aldrig verkar vilja ge vika. När jag i vintras gav mig iväg på äventyr, på obestämd tid i ett land väldigt många mil längre bort från Sverige än Barcelona, fällde jag knappt en tår. En resa vars slut gav mig livets värsta förvirrade tillstånd hittills – och det var därifrån tårarna som rann längs mina kinder den nittonde september uppstod. För jag hade ingen aning om vart jag egentligen var på väg, eller varför. Det enda jag visste var att det var något jag behövde göra. Lossa de trådar som min trygghet fäster vid."

Likes

Comments

Tar mycket bilder på de minsta lilla sakerna jag lägger märke till här snarare än för att minnas händelserna. Här kommer en del jag sparat på senaste.

Har fått en grej för att dokumentera roliga/konstiga/onödiga utsmyckningar eller kladd på toaletter. Gärna när jag är en aning berusad med så allting blir SÅ mycket mer spännande med. Typ som ovan. Gris får blomma Barcelona. Japp.

Eller den här. GIV MIG DANMARK TILBAGE. Jaaapp. Jag tycker det är skitkul.

12 november och jag kan gå klädd såhär. Det ni!!!

Finaste kiosken. Folk glodde på mig som jag helt tappat det när jag ställde mig för att fota. Jag log obehagligt tillbaka. Ne okej det gjorde jag verkligen inte.

Sprider glädjecitat vart jag än går. OBS det var inte jag som skrev men tydligen jag som hälsade. Även detta på en toalett på en bar någonstans på en smal gata i Gótico.

Kollektivt arrangerade soppmiddagar för 1-2 euro per person är lätt bästa student/budgetkonceptet. Umgänge, mat och hemma-hos-häng. Det är så fint att få komma hem till någon istället för att alltid mötas upp ute. Kontraster liksom. Här till exempel, under banderoller och festligheter som om det vore födelsedagsfirande, trots att ingen fyller år. Ingen vet hur länge de suttit uppe, men de var liksom stämningen.

Numera är stranden utbytt mot Montjuїc som gäller när jag snörat på mig mina nikes. Häromdagen tog jag mig hit före turisterna och stod och glodde ut över stan och inte kunna förstå över hur det kan vara så stort. Så mycket hus. Så mycket folk som inte syns till men en liksom vet att det promenerar några miljoner där nere någonstans. Märkligt.

Given selfie i mataffären när det finns fler speglar än varor. Nästan. Här i total bakfylletrans. Sen promenerade jag runt med 1,5 liter cola under armen som en femtonårig pojk med hög testosteronhalt.

Barcelona vad jag tycker om dig ändå.

Likes

Comments

Det här med att SD sprider dessa flygblad till människor på flykt i Grekland gör mig stum. Tyvärr verkar partiet lyckats hjärntvätta allt fler av Sveriges befolkning, men vi är så många som aldrig kommer stå på deras sida, och de har ingen rätt att väva in våra namn genom att hävda att det är "the people of Sweden" som ligger bakom denna information. Eller, "information." Jag tror inte på ett ord som står på detta papper. Jag vill inte vara en del av svenska folket om det är denna bild av oss som sprider sig till de som behöver vår hjälp. Mer publicitet åt Niklas Strömstedt som valde att sätta ner båda fötterna på bästa sändningstid i Så mycket bättre. Att vi står emot är så himla viktigt. Sörj inte - organisera er.

Likes

Comments

Tänk att 2015 var året jag på riktigt började uppskatta naturen. Tänk att det tog tjugo år innan jag tillät naturen fylla mig med positiv energi. Jag promenerar längs Barcelonas gator och låter storstadspulsen forsa genom mina ådror, och jag älskar det, men jag längtar efter den. Naturen. För första gången i livet vill jag fjällvandra. Plocka svamp. Åka skidor. Dricka varm choklad i skogen.

Tänk att jag fått leva i sommar kanske 310 dagar av detta år. Tänk att jag spenderat nästan åtta månader av detta år utanför Sverige. Tänk på alla jag träffat. På allt jag gjort för första gången. Backar tiden ett år. Min kropp och mitt psyke var instabilt. Jag skadade mig själv. Jag hatade mig själv. Tänk vad en kan växa i sig själv bara genom att våga. Öppna alla sinnen, förstå, lära. 

Jag är fan bäst i världen.

Likes

Comments

Jag är så jävla stressad. Jag har inte det minsta att vara stressad över egentligen, men satan vad stressad jag är. Ni vet, sådär inombords så det liksom rubbar all fokus, inspiration och tankekraft. I morse när jag vaknade bestämde jag mig därför för att testa en dag helt utan internetuppkoppling. Det såg ut ungefär såhär:

Att starta dagen på terrassen och äta frukost, och låta solens strålar omfamna min kropp som är klädd i endast shorts och linne, i november, det är guld. Det är även lugn. För en gångs skull är jag lugn här.

Bor ett stenkast från Raval numera, så här promenerade jag runt i förmiddags.

Hamnade på MACBA - Museu d'art Contemporani de Barcelona - men eftersom jag inte gärna är så intresserad av konst och museum som jag önskar, gick jag runt inne i deras butik och bläddrade bland böcker istället.

Sen satt jag på en bänk utanför och läste min egna bok.

I Raval finns en liten gata som heter Carrer Riera Baixa. Här kryllar av second hand butiker. Jag tänkte att eftersom jag sparat in tio euro på att inte gå in på macba, så kanske jag kan få något annat för de pengarna. Så himla hållbart ekonomiskt tänkande, jag vet. Tackar butiksbiträdet som var så ivrigt flörtig och prutade ner halva priset åt mig utan att jag behövde öppna munnen i princip. Nu har jag en varm tröja och är redo för kyla, om det blir någon det vill säga.

Efter skolan fick jag nog av att vara utan internet, och jag tycker inte gärna att jag ska hålla mig från att inte göra något om jag vill det. Samtidigt var mitt inre inte mer avkopplat bara för att min telefon var det. Jag tror egentligen att jag vet vad jag borde göra för att lugna mina nerver lite, men jag vill inte det än, jag vill hålla ut lite till. Fortsätta hålla andan och kväva mig själv tills jag är redo att rena lungorna med ny luft.

Likes

Comments

  • Twitter
  • Blogkeen
  • Nouw