emmabroberg

Det här med att hitta hem. Det är så svårt. Ibland kanske man ska tillåta sig själv att tänka utanför boxen av ett hem. Ett hem kanske inte måste vara det vi brukar associera med ordet hem. Kanske är inte alltid ett hem ett par väggar, en dörr och fönster. Ett hem kanske kan vara något helt annat. En plats där man känner sig trygg. En plats där allting känns rätt. En plats som inger känslan av att allting kommer bli bra, oavsett vad som väntar en. En plats fylld av trygghet. Jag ä ganska övertygad om att ett hem inte måste handla om det typiska hemmet. Utan istället för väggar och tak kan ett hem vara två skimrande ögon och ett hjärtslag. Jag tror att det är dem hemmen man ska leta efter i sitt liv. För de andra, materiella hemmen kommer aldrig kännas som hemma utan det där hjärtslaget från personen som ger en känsla av totalt trygghet. Det är det hemmet jag letar efter. Kanske har jag redan hittat det. Har du hittat hem?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​Tankar en tidig måndagsmorgon. 

Man brukar alltid få höra att livet är kort, att man ska ta vara på tiden för att livet är, just kort. Jag har tänkt på det där. Kanske är det inte livet som är kort? Livet är ju trots allt det längsta vi vet att vi någonsin kommer få uppleva. Jag tror inte längre på att livet är kort, i förhållande till allt annat. Livet är ju det som skildrar alla korta och längre skeden. Alla hjärtekross, all lycka, all sorg och all glädje. Jag tror att det som egentligen är kort är vår lycka. Den är alltid begränsad och tillfällig. Tillslut övergår den alltid i något annat. Ibland är lyckan mer närvarande än andra gånger och ibland  lyser den med sin frånvaro. Jag tror man bör tänka mer på det. Lyckan är kortvarig. Man måste ta vara på den. Tillslut ligger man där bland rasorna igen och man har glömt allt vad lycka är. Allt vad man ska kämpa för. Och så bereder det längsta vi någonsin kommer få uppleva som människor ut sig framför oss - nämligen livet. Det är inte konstigt att man blir trött då. 


Kanske vore saker enklare om man inte behövde uppleva det där längsta möjliga? Men kanske går man också miste om de korta stunderna av lycka. Som är det som får de flesta av oss att överleva.

Lyckan är alltid tillfällig. Tyvärr. Men den kommer också tillbaka, även fast den har varit frånvarande.

Likes

Comments

Jag måste erkänna en sak. Vissa dagar är jag svag. Lika svag som ett löv på marken som rycks med av vinden, utan det minsta motstånd. Dagar då jag totalt går ner mig av ett obesvarat meddelande eller uteblivandet av ett sådant får mig att gå sönder. Dagar då jag tittar mig i spegeln och vill slå in den. Dagar då jag inte vill lämna min säng och dagar jag önskar jag kunde spola förbi, för jag vill inte leva dem.
En sådan dag är idag. Trots detta, har jag lämnat min säng, låtit bli att slå in speglar och levt genom dagen trots att jag ville snabbspola den. Vissa skulle vilja påstå att det är starkt eller bra, men jag måste erkänna att jag är så fruktansvärt trött. Det är den största kraftansträngningen som finns för mig. Jobbigare än att simma ett 800 meters lopp på tävling, jobbigare än att springa till bussen man håller på att missa och mycket jobbigare än beep-testet på idrotten. Och det tänker jag stå för.

Ikväll är jag utmattad och därmed fruktansvärt ledsen. Jag vet att det ibland är såhär och att det är en ny dag imorgon och att allt nog är lättare då. Men det gör ont ikväll. Och jag vill inte finnas när det känns såhär. Jag vill bara spola. 

Likes

Comments

Ni vet när det är sådär alldeles pirrigt i hela kroppen. Fast inte för att man är kär (för det pirret älskar jag), utan för att man är stressad. Stressad inombords. Orolig inombords. Hjärtat ökar takten. En av de värsta känslorna jag vet. Innan ångesten tagit sig till uttryck, då den bara ligger och puttrar och väntar på att få koka över och totalt explodera över hela mitt sinne. Jag vill inte. Jag vill inte ha en explosion med kaos i hela huvudet igen. Dunk, dunk, dunk - andas in, andas ut. 3, 2, 1. Svart.

Ångest. Ett fruktansvärt laddat ord. Ovan är ett utdrag ur en av mina dagböcker som jag skrev under min värsta ångestperiod. Då visste jag inte att den skulle gå över. Då visste jag inte hur man hanterade den. Då visste jag inte att det inte var något farligt egentligen. Då visste jag inte att jag inte alls skulle dö. Då visste jag inte att ångesten skulle bli bättre och bättre. Då visste jag inte hur den skulle komma mer och mer sällan. Då visste jag inte att det någonsin skulle bli bra. Tack vill jag bara säga. För jag vet det nu.

Och lika mycket som jag vet att det blev bra för mig. Vet jag också att det kommer bli bra för dig. Ljuset kommer till dig också och ångesten kommer kvävas. Tro mig. Om du vill prata med någon, har frågor eller vill ha någon typ av stöttning, tveka inte att höra av dig till mig, antingen via en kommentar eller på min mejl: emma.broberg2@gmail.com. Jag lyssnar mer än gärna. Kram.

För att vi är inte vår ångest. Vi bara har den. Vi kan växa, falla ut i blom och komma bort från den. Växa oss tillräckligt starka och vackra. För vi är inte vår ångest. Vi har den bara.

Likes

Comments

Imorse kom den första snön för året till Skåne. Jag vakande till ett vitt vinterlandskap utanför mitt fönster, wiii. Mysigaste! Imorse for jag till vårdcentralen för att kontrollera mitt blodtryck, blodsocker och lite annat. Jag hoppas allt ser okej ut. Håll tummarna för mig. Under dagen har jag rensat och möblerat om på mitt rum. Det var roligt ett tag, men nu å andra sidan så är jag dödstrött och har lite stress-ångest känslor.

Under förmiddagen var jag, mamma och min bror Erik ute på en promenad i det fina vädret. Det var sådär alldeles vinterkrispigt och kallt. Älskar när luften luktar kallt. Precis så var det. För en gångs skull (flera månader sedan jag gjorde det sist), så tog jag med min kamera ut och knäppte lite bilder. Ni ser dem ovan. Det var allt för idag. Nu ska jag försöka slappna av för det behöver jag. Andas in, andas ut. Det fixar sig. Kram!

Likes

Comments

Jag har nu bläddrat igenom flödet på mina sociala medier och sett många hylla året som passerat. Jag vill också kunna hylla mitt år och säga att det var det bästa hittills i mitt liv. Men då skulle jag ljuga. 2015 har på många sätt varit väldigt omtumlande och vilset för mig. Jag har under stora delar av året mått väldigt dåligt. Jag har gått och lagt mig om kvällarna med en stark känsla av att jag verkligen inte ville somna, för då skulle det bli en ny dag och det var det sista jag ville. Jag orkade helt enkelt inte ännu en dag. Det har varit det tuffaste jag någonsin gjort. Den tuffaste kampen jag någonsin kämpat. Jag har varit nära att ge upp många gånger, men trots detta är jag här idag. Idag mår jag bättre än på mycket länge. Idag går jag och lägger mig med en stark känsla av att jag inte kan vänta på morgondagen. För jag vet att den blir bra. Och oavsett vad som väntar mig under 2016 vet jag att jag har styrkan till att ta mig genom det. Jag är så tacksam för att jag mår bättre och för alla som stöttat mig på vägen, när jag verkligen inte varit varken den bästa vännen eller flickvännen. Det är jag er evigt tacksam för. Ni vet vilka ni är.

Jag vill avslutningsvis sända ett meddelande till alla er som befinner er i en tuff period just nu. Det blir bättre. Jag lovar. Du måste bara lova dig själv att aldrig sluta kämpa. För ljuset kommer till den som kämpar. Låt 2016 bli året då allt vänder för dig, också. Kramar och gott nytt år alla fina! (Och tack till dig som orkat läsa allt). ❤️

Likes

Comments

Vad roligt att du har hittat hit, till min lilla hörna av internet. Jag är minst lika nyfiken (om inte mer) på vem du är som du är antagligen är på vem som egentligen gömmer sig bakom skärmen. Jag tycker vi tar och presenterar oss (eller i alla fall jag, vad du vill göra är högst frivilligt). Jag heter Emma! Vad heter du?

Jag är 19 år gammal (vilket du förmodligen redan läst dig till) och bor utanför Lund. Personligen tycker jag att kallprat är så himla tråkigt, för jag vill alltid gå på djupet. Jag vill alltid veta mer, lära mig mer och förstå mer (vilket ni nog kommer märka). Jag fascineras av att lära känna någon på djupet, förstå hur de fungerar och vad som egentligen rör sig innanför deras pannben. Därför tänker jag i min lilla hörna dela med mig av just det. Vad som egentligen rör sig innanför mitt pannben. Hur jag fungerar och vad jag stöter på i mitt tillsyntes enkla liv. Jag hoppas du vill följa med mig på vägen!

Jag tänker lämna det såhär nu. Börja såhär. Alldeles enkelt. (Jag skulle aldrig vilja utsätta er för något jobbigt men å andra sidan är ju jag ganska jobbig, så nu blev det väl i sig lite väl motsägelsefullt). Haha.


Bifogar en en bild från drömstaden Gbg. Spårvagn som är påväg. För jag är påväg. Vi alla är påväg någonstans hela tiden. Från något gammalt till något nytt. Från något dåligt till något bra. Glöm inte det.

Likes

Comments