Det här med gravidhormoner... Det är ju ett jävla påhitt alltså. Jag ansåg mig själv ganska stabil tills Micke försiktigt försökte antyda att jag är lite känsligare nu. Jag reagerade med ilska. Vad var det för idiotisk kommentar?! Men vänta lite nu...varför blir jag arg av det? Det kan väl inte vara så att han har rätt? Hmm.
Vid närmare eftertanke insåg jag att jag inte alls är särskilt stabil alla gånger. De tre första månaderna var jag irriterad på det mesta för det mesta. Micke stod nästan alltid i skottgluggen, stackaren, och fick en och annan salva.
Den initiala ilskan har sedan allt mer gått över i löjligt lättretade tårkanaler. Jag blir så enormt ledsen och känslosam av de mest konstiga saker. Det är som att jag KÄNNER så himla mycket helt plötsligt. Som igår kväll, då mindes jag helt plötsligt att det förr i tiden fanns änglamakerskor. Oj, vad ledsen jag blev över alla dessa hemska öden. Jag gav en jättetrött Micke en högst ofrivillig (från hans sida) lektion i ämnet med tillhörande konstaterande att kvinnor alltid fått utstå så sjuka grejer genom historien. När klockan passerade midnatt checkade han helt enkelt ut och somnade ifrån min tårfyllda historielektion.

Andra saker som fått mig att gråta de senaste veckorna:

  • En gullig Ica-kasse (den hade julmotiv med en tomte)
  • Sofias Änglar
  • Synen av Noelle sittande i soffan
  • En tappad (mycket ensam) vante på vägen
  • Micke köpte hem fel godissort (vem vet INTE vad harpluttar är!?)
  • Tanken på min pappas gulliga kinder
  • Noelles små händer
  • Noelles små tänder
  • Ett antal låtar
  • Micke säger elaka saker (typ "vilka torra händer du har, Emma" eller "skynda dig nu, annars blir vi sena")
  • Lukten av vår

Glad pappa.

Likes

Comments

Här kommer den - min förlossningsberättelse. Jag läste själv säkert 100 stycken när jag väntade N, så alltid finns det någon som vill läsa. 1 år har gått, men denna dag glömmer jag aldrig!

16:e februari 2016. Klockan är 9.30 och jag vaknar under mitt varma täcke i vår nya lägenhet i norra Helsingborg. Vädret är halvmulet och än har våren inte riktigt hittat hit. Jag tittar på min mobil med grusiga ögon - ett sms från min svägerska som påminner mig att idag är den stora dagen och hon undrar om något är på gång. Jag har så klart full koll på att jag precis har vaknat upp på mitt BF-datum; dagen är sedan länge inringad i kalendern på köksväggen och vi har räknat ner till just denna tisdag ända sedan vi mötte varandras blick över plustecknet på teststickan i juni.
Men jag känner ingenting. Absolut ingenting. Det skrev jag också i mitt svar till svägerskan. "Idag blir det ingen bebis." Det var ju inte konstigt. De flesta går över minst en vecka med första barnet och enligt min egen beräkning borde det inte vara dags än på 4-5 dagar.

Jag åt frukost, drack kaffe och kollade igenom telefonen. Förmiddagen gick i maklig takt och runt lunch var det dags för dagens långpromenad. Varje dag det senaste halvåret gick jag en långpromenad per dag med mycket få undantag. Jag har gått runt hela Göteborg känns det som. Sedan flytten gick till Helsingborg i december så hade stadspromenaderna bytts ut mot långa skogspromenader istället då vi bor med en underbar lövskog som närmsta granne. Sammandragningarna jag hade några gånger i timmen reagerade jag knappt på längre. Jag hade haft starka sådana sedan vecka 30, om inte längre. Min mamma hade sagt att det bara var bra eftersom min livmoder tack vare dessa skulle bli så stark att förlossningen gick lättare. Jag skulle hämta någonting i vardagsrummet när jag fick den första värken. Oj, vilken kraft! Jag var tvungen att dimpa ner på soffkanten och hämta mig. Vad var det som hände? Var det en VÄRK..? Äsch, jag hade nog bara böjt mig för snabbt.

10 minuter senare går jag på grusvägen i skogen. Pang! En lika stark värk till! Jag fick stanna upp och andas. Herregud, vad är det som händer? Är det så här det kommer kännas när det väl är dags? Min och Mickes överenskommelse sedan flera veckor tillbaka är att jag ringer så fort jag tror att någonting är på gång. Sms kan jag skicka när som helst utan att han behöver avbryta jobbmöten, men ringer jag - då jävlar måste han svara direkt!
Ett par veckor tidigare hade jag råkat glömma vår deal när han var på gymmet. Jag blev akut sugen på semla och ringde för att be honom köpa med en hem. Han hade hoppat av löpbandet i full galopp och enligt honom själv "riskerat liv och lem för en jävla semla". Jag tänker på detta där jag går i skogen och gör valet att inte ringa, istället skickar jag ett sms där jag skriver att jag möjligtvis, kanske har lite värkar och att han kanske kan avrunda. Pang! En värk till. Jag lutar mig mot ett träd och andas djupt. Herregud, hoppas ingen ser mig.
Precis då ringer mamma. Hon frågar hur läget är och jag svarar att jag har konstiga värkar var 10:e minut och att de gör "lite ont". Jag säger också att det säkert inte är på riktigt och att det nog snart lugnar sig igen. Jag får en värk till och får anstränga mig för att inte kvida. Mamma anar förmodligen läget och frågar försiktigt vart jag är eftersom det låter som att jag är ute. Jag svarar att ja, jag är ute i skogen med hunden. "Jag tycker nog att du ska gå hem. Nu. Gå hem NU Emma." säger mamma. Jaja, säger jag och knallar hemåt. Tar ett par värkar till på vägen, stödd av passande träd. Klockan är 14.

Väl hemma fortsätter värkarna att bli mer och mer intensiva men fortsätter komma var 10:e minut. Jag har tid hos min barnmorska klockan 15 och tänker att jag ska rådfråga henne. Jag har turen att ha mitt MVC i grannhuset. Jag vill ju inte vara den som åker in till förlossningen och får vända i dörren pga att jag inbillat mig alltihop. Jag vet ju inte hur min smärtålighet är. ÄR detta the real deal eller är jag bara gasig eller något? Jag ser framför mig hur jag åker in och blir undersökt på förlossningen och de stackars överarbetade barnmorskorna uppgivet konstaterar att det bara var en fis på tvären. Pinigt.
Micke ringer 14.30 och låter lite stressad. Han har gjort klart det han behöver så han vänder hemåt nu. Jag säger åt honom att möta mig på MVC om 30 minuter. Nästa halvtimma är ganska obehaglig. Värkarna börjar bli svåra att hantera. Jag lutar mig över en stolsrygg under de kommande värkarna och förstår sakta men säkert att detta inte är en övning. Jag borde nog åka in ändå. Jag ringer förlossningen. De tycker jag ska stanna hemma. "Det avtar nog ska du se. Sånt här tar lång tid förstår du. Har du tid på MVC? Men så bra, då får du gå dit istället."

15.00 i väntrummet på BVC. Jag sitter i en av sofforna och Micke kommer in. En mamma med sin 3-åriga son sitter i en av de andra sofforna. Samtidigt som Micke slår sig ner bredvid mig får pojken en Läkerol av sin mamma för att han varit så duktig inne hos doktorn. Rätt som det är sätter han tabletten i halsen och får ingen luft. Han börjar låta obehagligt och på några sekunder är både en sköterska och en läkare framme hos honom. Micke tittar bestört på när de hjälper pojken. Jag sitter bredvid och har en riktigt stark värk. Värken skrämmer mig men jag vill inte störa de som hjälper pojken så jag lider i tystnad. Precis när värken är över så hostar pojken upp halstabletten. Micke vänder sig till mig, tittar på mig, och konstaterar att "jag ser ut att må prima". Jag funderar på om jag ska avliva honom på plats.

15.30 inne hos barnmorskan. Jag har under senaste halvtimmen haft 5 rejäla värkar och min annars så lugna barnmorska börjar se lite stressad ut. Hon ber att få undersöka mig och jag tackar ja. Ett par cm öppen, utplånad cervix, buktande fostervattenblåsa och rejält värkarbete. "Jag ringer förlossningen, ni åker in nu."
Här någonstans går det upp för Micke vad som håller på att hända. Stresshjärnan tar över och han börjar virra omkring. Han får order om att springa hem, hämta BB-väskan och komma tillbaka för att hämta mig med bilen. Han börjar ringa massa konstiga samtal och går ut med hunden i stället. Till slut kommer han i alla fall med bilen. Jag har nu värkar var 3-5 minut och de är otroligt starka. Jag ser för min inre blick hur mormor 55 år tidigare föder min mamma i en taxi i Göteborgs innerstad. Jag vill INTE krysta ut detta barn på bilgolvet utanför Olympiastadion. Vi hamnar naturligtvis bakom två skolbussar som ska hämta upp elever från områdets skola. Jag sitter på passagerarsätet med ansiktet pressat mot den kalla rutan. När jag får en värk förvrids ansiktet till en hemsk grimas och jag brölar rätt ut. Förlåt, du skolpojke, som råkade vara placerad precis på andra sidan glaset. Jag hoppas att du inte har men för livet.

16.15 skrivs jag in på förlossningen. Jag halvsprang in på avdelningen medan Micke parkerade bilen. Samtlig personal var just då i deras lunchrum så jag hittade först ingen. När jag till slut lokaliserade dom ställde jag mig i dörröppningen, fick en värk, brölade, och ropade sedan "men hjälp mig då!" Jag fick ett rum, de kopplade CTG, jag hade värkar var 3-5 minut och försökte förklara för barnmorskan att jag inte kunde ligga där i 20 minuter medan de skulle ta kurvan. Hon verkade hålla med för jag fick ganska direkt en undersökning där hon konstaterade 3 cm öppen. Här någonstans börjar jag tappa känslan för tid och rum. Runt 16.30 fick jag nämligen något jag tror kallas för värkstorm och jag öppnades från 3-10 cm på en timma. För att ha något att jämföra med så är det normala 1 cm i timmen. När det går så fort som det gjorde för mig så får man ingen ordentlig paus mellan värkarna. Allt är otroligt intensivt och att få bedövning är bara att glömma. Det är en sån kraft i smärtan att kroppen gör som den vill. Jag upplevde att jag tappade all kontroll och det var bara att följa med kroppen. Jag försökte höra och ta till mig när barnmorskan sa något men det gick knappt. Precis när hon skulle kolla efter om jag var redo för att krysta fick jag en sån jävulsk värk och det sa SPLASH! Vattnet gick. Värkens kraft gjorde att det blev som en tryckvåg som jag tror mig uppfatta träffade både barnmorska och vägg. Hon hämtade sig dock snabbt och sa "nu är det dags. När du känner att det trycker så tar du i." Jag tänkte HJÄLP och sedan tänkte jag HUR FAN GÖR MAN ENS!? Barnmorskan, som tydligen kunde läsa tankar, svarade "gör som när du bajsar!" Jaha. Så fint. Okej, det vet jag ju i alla fall hur man gör.

18.16 föds vår dotter. Från att ha haft så ont att jag trodde jag skulle dö, till att under några sekunder ha ÄNNU ondare, så var all smärta borta. Hon var ute. Slurp kändes det, och sedan lades en skrikande liten människa på mitt bröst. Hon var ute. Hon var helt plötsligt på andra sidan. Jag kunde känna henne mot min hud, jag kunde ta på henne, jag kunde titta på henne. Hon var perfekt. Hon var det vackraste jag sett och jag ville bara absorbera in henne i min egen hud. En helt omöjlig känsla. Jag var helt förbi av smärtan och kraftansträngningen men nu var hon här.

Jag fick anstränga mig till mitt yttersta för att bita ihop under närmsta timman. Moderkakan skulle ut. Ett kryst till. Det gick bra och var inte så farligt. Värre var att bli undersökt efteråt. Jag ville bara bli lämnad i fred med min dotter och Micke. Jag hade gjort mitt. Kunde de bara sluta pilla och hålla på. Men nej, ett par stygn skulle sättas och jag blödde för mycket. Kissa kunde jag inte heller så kateter skulle in. En timma till tror jag det tog innan allt var klart. Jag var sedan väldigt svag i ett dygn efteråt pga blodförlust. Det gjorde inte så mycket tyckte jag. Jag var i extas över att ha klarat det. Jag hade förlöst mitt barn och hon var frisk. Jag kunde gott ligga i denna blodiga säng med henne i mina armar för alltid.

Första natten fick vi sova kvar på förlossningen eftersom det var fullt på BB. Morgonen därpå fanns det plats och vi fick ett eget rum med underbar utsikt över sundet. Noelle kom med vårens första dag och solen speglades i havet. Hela vår värld var i detta rum. Tiden stod still.
Jag blev stadigare och kunde duscha och röra mig igen. Vi fick blommor och lyckönskningarna haglade tätt. Vi ville hem och börja vårt liv som familj. Sagt och gjort. Efter två dagar körde vi hemåt med vår nya skatt och livet blev aldrig detsamma igen.

Nu har det gått ett år. Ett nytt liv växer i min mage och snart ska jag möta denna utmaning igen. Jag är rädd men självsäker. Att föda barn ger ett självförtroende som man inte vet finns innan. Det finns ingenting jag inte klarar av. Min kropp är stark och fantastisk. Jag älskar den. Att föda ger också ett band till alla andra kvinnor där ute. Det vi gör är inget mindre än ett hjältedåd. Vi är såna jävla kraftpaket och ingenting rår på oss. Jag har en sån otrolig respekt för alla mammor. Vi är hjältinnor!

Likes

Comments

Gravidinlägg!

Aarrgh! Så missade jag veckoövergången. Det går FÖR fort! Jag har precis gått in i vecka 18 men här kommer inlägget för vecka 17. Har man 3 lägenhetsvisningar med tillhörande städningar och ett 1-årskalas på samma vecka så räcker tiden helt enkelt inte till.
MEN! Jag mår bra! Äntligen har jag blivit av med nästan alla krämpor. Det enda jag dras med nu är foglossning i ryggslutet men jag tar hellre den fysiska smärta som det innebär än att vara så fruktansvärt trött som jag varit. Illamående är också ett minne blott så jag är nöjd. Jag känner faktiskt nästan inte av graviditeten alls. Jag är pigg och glad. Fladdret i magen tilltar och nu är det lätt att avgöra vad som är bebis och vad som är tarmrörelser. I slutet av veckan har jag också lyckats känna en välriktad spark med handen på utsidan av magen. Snart får Micke också börja bekanta sig med bebis. Äntligen!
Vi har fått hem armbanden från Libero som gör att jag kan skicka vibrationer till Micke vid varje spark också. Hurra! Jag älskar tanken på att han också får chansen att lära känna barnets dygnsrytm och vanor. Små buzzar under arbetsdagen så han kan skicka en tanke till lillhjärtat.

Morgonmage i vecka 17.

Likes

Comments

Gravidinlägg!

Kom på att jag snart är förbi hela vecka 16. Jag som skulle skriva varje vecka. Vore ju typiskt om jag glömde redan andra veckan, men jag kom på det i tid!
Jag byter vecka på måndagar och varje onsdag har jag tappat räkningen på vilken vecka det är igen. Jag skyller på hormoner och mycket i huvudet.
Hur som haver - denna vecka har jag inte mått särskilt bra tyvärr. Mycket huvudvärk, nacksmärtor och ryggvärk. Och så tröttheten då. Man är ju inte mycket att ha vissa dagar alltså... Jag har ju som sagt tagit mina prover och blodvärdet var bra. Men härom dagen ringde min barnmorska och berättade att mitt järnvärde ligger på hälften av vad det borde. Och då äter jag ändå järntabletter sedan vecka 5. Dessutom har jag väldigt lågt blodtryck på 90/55 så jag misstänker att huvudvärken kanske hänger ihop med det.
Tycker inte att jag känner av bebisrörelser nåt särskilt nu heller. Det fladdrar och så ibland men det är fortfarande ganska svårt att identifiera vad som är vad. Jag längtar efter de riktiga rörelserna!
Jag försöker komma ihåg hur denna tid var under förra graviditeten men jag minns inte. Vet bara att jag (förutom foglossning och trötthet) mådde väldigt bra till största delen så jag tror det vänder snart. Jag mår säkert bättre om några dagar igen!

Bebis är ca 16cm lång och kan nu börja uppfatta ljud och ljus. Hurra! Vi är sååå nyfikna på vem bebis är och ser väldigt mycket fram emot ultraljud i början på mars. Vi funderar på namn men har inget klart än så länge.
Min mage fortsätter växa och känns ibland väldigt stor för sin vecka och ibland väldigt liten. Jag hade ingen bild inför detta inlägg så jag fick ta en lite snabbt. Här kommer den!

Kvällsmage vecka 16. Alltid större på kvällarna.

Likes

Comments

Jag har precis lyckats lura i Micke att det är fettisdagen idag. Drastiska sug kräver drastiska åtgärder. I detta fallet blev det en vit lögn. Men, till mitt försvar - hur dum är han egentligen? Vem går på att det är fettisdagen idag? Det är ju för helvete inte ens tisdag! Så han får skylla sig själv. Han lovade hur som helst att köpa med semlor hem. Win!
Jag hoppas nu innerligt på att han hinner nämna detta på minst 1 jobbmöte! Om han blir sur ska jag skicka denna bild på mig föreställande en gullig kanin till honom. Då mjuknar han nog igen.

Jag och Pekka som kanin. Pekka är finnen i pannan.

Likes

Comments

Varje kväll runt 22.30 tar jag min dagliga dusch. Noelle sover, allt är... (PAUS HÄR FÖR ÅRETS STÖRSTA NYS. Jag lät som en gammal häst och den var så lång så läpparna hann fladdra) ...gjort och efteråt kan jag gå och lägga mig ren och fräsch i sängen. Dessutom har jag gjort till tradition att tvinga Micke att sitta med inne i badrummet för att hålla mig sällskap. Han sitter ofta på toastolen och svettas av ångorna medan jag pladdrar på om än det ena, än det andra. Ibland svarar han men oftast suckar han mest och klagar på värmen och att jag tvålar för noggrant och långsamt. Men äsch, jag ser det som kvalitetstid. Man får helt enkelt ta vara på den barnfria tiden till max.
Ikväll roade sig Micke med att rita diagram (reservation för fel ord) över mitt humör spritt över dagens timmar. Mycket intressant. Mycket spritt. Mycket roande och mycket oroande. Han fick göra sitt eget också, så vi kunde jämföra när vi bör passa på att umgås och vilka tider vi hellre ska spendera i olika län.
Vi kunde snabbt konstatera att morgnar och strax innan lunch gör vi bäst i att inte prata. Alls. Däremot timmarna mellan frukost och lunch, samt sena kvällar är vår prime time. Detta är ju en jättebra grej. Vi tipsar glatt vidare om kartläggningen!

Här är bilderna på mickes tolkning över mig och han själv en vanlig vardag:

Mitt överst. Mickes under.

Likes

Comments

Alltså. Ibland snubblar man över saker som man, på grund av ren glädjeyra, nästan inte kan hantera. Tv-programmet Mandelmanns gård är ett bra exempel. ELLER! Denna video som jag precis såg. Ett rum fyllt av så otroligt talangfulla personer vars röster gör att jag genast älskar var och en av dom helt orimligt mycket. Och de har gjort valet att lägga sin talang på ett Disneymedley acapella! Jag vet knappt vart jag ska ta vägen så sjukt härligt det är!

Hade jag fått välja en supertalang så är valet huvudtjejens röst. Och varje dag hade jag gjort världen till ett mer fantastiskt ställe genom att sjunga Disneylåtar för ALLA! "Hej dagisbarn, här får ni en sång!" "Hej alla gamlingar på hemmen, ni får en hel konsert!" Hej du som jobbar här i kassan på Ica, en trudelutt till dig medan jag packar upp varorna på bandet!" Osv osv osv.

Och skulle jag träffa någon särskild som verkade extra TRUMPen så skulle han få höra varenda liten sång. Ingen kan ha en rutten människosyn till En Helt Ny Värld.

Nu får jag helt enkelt hoppas på att dessa människor sätter ihop en konsert och kommer till Sverige. Jag skulle betala alldeles för mycket pengar för att få lyssna.

Här är videon:

Likes

Comments

Första renodlade gravidinlägget!

Vi har nu kommit till vecka 15 på rekordtid. Ingen har kommit till vecka 15 snabbare i historien. Jag hinner inte registrera allt som händer men jag fick syn på magen härom dagen och kunde snabbt konstatera att saker hänt! Jag är ungefär lika stor nu som jag var i vecka 20 sist, om inte ännu större. Som pappa sa - vart ska detta sluta? Men jag blev ju aldrig jättestor sist så det ska nog mycket till om jag ska bli det nu.

Hur som helst; jag tänkte uppdatera om graviditeten en gång i veckan framöver. Let's get to it!

GRAVID VECKA 15!
Bebis är nu ca 14cm lång från topp till tå enligt 1177. Stort ju! Jag TROR att jag kan känna den lite ibland. Som små, mjuka petningar från insidan. Underbart! Med första kände jag inte förrän senare. Magen har ju definitivt kommit för att stanna också och det är skönt. Det är ju lite småjobbigt under de veckor som man mest ser plufsig och sliten ut men ingen förstår varför.
De första 3 månaderna är jävligt pissiga över lag för att tala klarspråk. Det är en enda lång, extrem bakfylla 24/7. Lägg på en bedövande trötthet och hormoner som gör en fullständigt rabiat så har vi ett långt helvete som dessutom ackopanjeras av en ständigt närvarande rädsla för missfall. Detta är den obehagliga sanningen för mig och typ alla andra men det pratas aldrig om eftersom man ofta genomlider denna period i hemlighet. Dessutom "får" man ju såklart inte tycka illa om något så välsignat som en graviditet. Man ska vara tacksam. Och det ÄR man. Inunder de konstanta vågorna av illamående, apatin, de hormonella utbrotten osv... Men det är först NU - när de där grejerna börjar försvinna mer och mer och de istället ersätts med en liten babykula, små puffar inne i magen och återkomst av energi som bebislyckan tar över. Lyckan som gör att man nästan trotsar tyngdlagen och lättar från marken. Denna gång vet jag ju dessutom vad som väntar på andra sidan. Det lilla livet som finns där inne i min mage är värt allting. Det finns inga helveten jag inte skulle gå igenom.


Likes

Comments

Och så gick det visst en vecka ja... Tiden går otroligt fort och det är ofta fullt upp på dagarna. Det får bli lite snabb recap helt enkelt.

Vi har valt mäklare och börjat förbereda för att lägga ut vårt älskade hem till försäljning. Sorgligt och roligt på samma gång. Detta är mitt och Mickes första gemensamma hem. Noelles första hem och bebisen i magen hinner också komma innan vi flyttar. Det innebär många minnen i väggarna så klart men å andra sidan ska det bli fantastiskt roligt att barnen får växa upp i hus, som jag själv gjorde. Ett liknande hus faktiskt, på en liknande gata. Mitt liv gör en loop!
En liten detalj i det hela är ju att husköpet faller om vi inte får den summa vi behöver vid försäljning av vår lägenhet. Jag försöker inte oroa mig utan lita på mäklarens försäkringar. Det skulle ju bli ett jäkla antiklimax om det inte blir något hus! Vi vill ju bo där de närmsta åren, medan vi jobbar mot vårt mål - en villa i stadsdelen Olympia. Några miljoner till behövs men äsch - petitesser!

En annan stor grej (i min värld) som hänt sedan sist är att jag tagit prover. Blodprov alltså. För det gör man när man väntar barn. Inga konstigheter! Eller...?
JO. Väldigt mycket konstigheter. Enormt mycket konstigheter. Det är min stora fobi. Så till den milda grad att jag gått i fobiterapi i flera år utan att bli "botad". Men jag klarade det! Egentligen tror jag att man tar stick i fingret massor av gånger under en graviditet, för att kolla olika värden osv. Inte jag - jag gör det inte en enda gång. Men jag tvingar mig att ta blodprov 1 gång under graviditeten i alla fall. För bebis skull. Som tur är har jag en förstående barnmorska! När jag väntade Noelle fixade hon så jag fick ta lustgas och allt möjligt under tiden. Denna gången gick det utan. Panikångestattack delux, men nu är det bakom mig och allt var som det skulle med mina prover. Hurra!
Min gulliga barnmorska var så glad att det gick bra att hon tog kort på oss efteråt haha!:) Varsågoda!


Vi har också varit på premiärbesök på Leos Lekland sedan sist! Jag, Noelle, min mammakompis Tilda och hennes pojkar på 5 och 1 år. 5-åringen lekte och lekte och lekte; provade allt och var helt orädd. Precis som det ska vara. Att våra småttingar skulle haka på i nästan samma tempo kunde vi inte drömma om! Men de var nästan lika vilda - klättrade på allt, åkte rutschkana, "hoppade" studsmatta, lekte i bollhav osv, osv, osv. Svettigt och superkul för alla inblandade alltså!
Här har vi lillpelle med sin kompis i bollhavet:


Och så har jag fyllt år! 27! Hurra igen! Gravid på födelsedag i år igen men inte mindre firad för det. Kvällen innan var jag på en kompis inflyttningsfest i Malmö vilket var jättekul bara det och bonusen blev att jag blev grattad av mina bästaste vänner på tolvslaget. Morgonen efter blev jag väckt med sång, vilket kan tyckas självklart. Men det är det tydligen inte i min kära sambos värld så jag har fått tjata mig till detta. Illa. Men i år skötte han det bra. På kvällen åt vi ute och hade barnvakt för typ 2:a gången sedan vi blev föräldrar. Lyxigt! Samma härliga vänner som jag vittnat festa hårt kvällen innan sadlade helt enkelt om till nannys.

Bäst på fest och utmärkta bebispassare!

Likes

Comments

Jag vet inte vad ni gjort idag men vi har i alla fall köpt en villa. Herregud hjälp. Vad är vi för människor? Härom dagen låg jag och Micke i vår lite smuliga soffa, iklädda mjukisar och umgicks med våra telefoner.
E - Kolla huset jag skickar till dig nu. (skickar Hemnetlänk)
M - Ah det var fint. Hade passat oss perfekt nu när familjen växer.
E - Jag tror vi tar och köper det, tycker inte du?
M - Jo, okej.

Och typ så gick det till. Nästan. Några dagar senare är det i alla fall vårt och vi har knappt hunnit fatta det. Men OJ vad glada vi är! Tänk att i vinter så bor vi i ett renoverat hus på en lugn gata med våra TVÅ barn. I en idyll dessutom. Promenadavstånd till stranden, dagis och skola runt knuten, vacker natur att upptäcka och 10 minuter till Helsingborgs centrum.

Ja, livet alltså. Det är ju för det mesta väldigt bra. Lille bebisen i magen växer gör mig trött, hungrig, lycklig, illamående och känslosam. Noelle blir snart 1 år och är så otroligt rolig att vara mamma till. Hon är nästan alltid glad, och när hon inte är det så är hon förbannad. Äpplet föll liksom inte så långt där.  Hon busar med oss och verkar ha fått en stor portion humor. Det är mycket som händer i hennes utveckling nu och det är väldigt roligt att få följa henne varje dag.

Vardagen bjuder på en hel del just nu. Nu gäller det att hänga med!


Likes

Comments