Idag är det torsdag. Min sista torsdag som gravid för på lördag blir det vräkning av bebis. Det känns konstigt. Ska jag aldrig mer vara gravid? Har jag varit gravid hela livet? Eftersom vi valt att skaffa barnen tätt så känns det som att jag varit gravid i två år och jag pendlar mellan att längta efter min egen kropp till att vilja ha min bebis sparkandes där inne för alltid...men ju längre jag går, ju större jag blir, desto jobbigare blir det. Det är påfrestande business att skapa en människa från praktiskt taget ingenting!

För mitt förhållandes skull så är det nog bra att det är dags på lördag. De procent som jag går ner i effektivitet får ju Micke gå upp på något sätt. Dessutom får han hantera stormar av hormoner titt som tätt. Igår åt vetskapen om vad som väntar mig på lördag nästan upp mitt psyke och jag var tvungen att kanalisera bort tankar och oro. Det tog sig sin form i storstädning. Jag kittade upp mig med diverse städattiraljer och påbörjade skrubbandet. Efter ett par timmar var jag helt slut och kroppen sa ifrån med smärta och sammandragningar var 5:e minut så jag bröt ihop på soffan och grät (som man ju gör). Micke fick ta över men NÅDE HONOM OM DET INTE SKEDDE PRECIS SÅ SOM JAG VILLE HA DET! Jag tyckte inte han var tillräckligt noga så jag bröt ihop igen. Helt och fullständigt irrationellt kan tyckas men då vill jag förklara för alla som inte själva burit ett barn att hjärnan blir konstig. Den säger till en att man är 100% ansvarig för den lilla bebis som man skyddat med sin kropp och sitt liv de senaste 9-10 månaderna. Då vill man inte ta hem den lille till något annat än ett kliniskt hem. Gärna vadderat från golv till tack. Gärna skrubbat på varenda kvadratmillimeter med bakteriedödande. Gärna rensat från plast, hårstrån, parfym, ofiltrerad luft, ljud, starkt ljus, människor, djur, demoner och i princip allt annat också, bortsett från sig själv i sin renaste form, liggandes i en säng av moln, skapad av guds änglar. Dessa krav lyckades inte Micke att möta vilket ju förstås var katastrof. Tills det att han satte mig på en stol i duschen, med släckta lampor i 40 minuter. Sedan hade jag ångtvättat ut det värsta hormonkladdet i hjärnan.

Igår var jag också på mitt sista barnmorskebesök. Hon undersökte mig och konstaterade att det mycket väl kunde sätta igång av sig självt innan lördag. Bra. Lite mer tidspanik. Nu gäller det att allt blir redo igår, senast ikväll, tänkte jag och köpte helt sonika en bil. Eller jag och jag...och köpte och köpte. Jag och Micke skrev på ett leasingavtal för en ny bil. Sedan ringde jag mamma (som ska vara barnvakt åt Noelle medan vi är på förlossningen) och tvingade hit henne en dag tidigare så hon kommer redan i eftermiddag. På kvällen hann jag dessutom med att bädda liggdelen och sortera lillebrors kläder för 30:e gången.

Vecka 38 i övrigt då. Den började med att bebis tog ett par sovdagar. Han var skrämmande lugn och vi var på väg in för att kolla till honom både 2 och 3 gånger. Eftersom jag ändå kände honom så blev vi hemma och efter 2 dagar så kom han igång igen och verkade ha samlat på sig massor av energi för hjälp vad han har hållit igång. Helvild har han varit. Kul och mysigt för det mesta men ont när han tar spjärn med båda fötterna mot revbenen och trycker ner sitt huvud i bäckenet. Han hickar fortfarande mycket och sammandragningarna kommer fortfarande ca var 10:e minut.

Mitt SF-mått är högt och ligger på 36 cm, vilket är på övre kurvan. Det kan betyda att han är lång/stor. Det kan också bero på annat men jag har en känsla av att det är en långis. Ska jag gissa på storlek så tror jag på 3800g och 53cm. Min startvikt inför denna graviditet var 60kg och idag stod vågen på 72,5kg. Ändå rimligt tycker jag. Tror jag gick upp ca 12kg med Noelle också.

Jag har satt ihop lite bilder från mina graviditeter. Jag tycker de är kul att se så jag lägger upp dem här för allmän beskådan. Ni är många som läst och följt, vilket är kul. Jag vet att det blivit mycket (bara) gravidsnack det senaste men det kommer ju förändras nu. Nästa gång jag skriver så är vår nya familjemedlem här! Så underbart!

Först - bilder från min graviditet med Noelle:


Här är bilder från denna graviditet med lillebror:


Och här har vi bild på kroppen innan och under den korta period emellan graviditeterna. Efterbild får komma senare.


Nu ska jag läsa peppiga historier från andras igångsöttningar! Puss och kram!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Höll på att skriva vecka 47 som rubrik och det säger väl ungefär hur jag känner mig. Nu börjar jag bli klar med denna graviditet. Jag vill ha min bebis NU. Kroppen visar allt tydligare att det närmar sig också. Sammandragningarna har blivit ännu intensivare, och då har dom ändå varit starka länge nu. Jag snittar väl på 4/timman utslaget över dygnet. Mer sällan ibland och oftare ibland. Förvärkarna (de onda) kommer också oftare nu. Kanske 4-5 om dagen. Jag har också börjat känna tyngdkänsla ner i kroppen och vissa rörelser känns så långt ner så att jag nästan tror att han är halvvägs ute redan.

Jag är större nu än vad jag var under förra graviditeten. Det märks på kläderna och det känns. Men än så länge har jag, precis som sist, helt sluppit bristningar i huden. Jag tror faktiskt inte jag kommer få några (på bilden är det märken från tröjan som syns). Hormonranden jag fick på magen förra gången är betydligt svagare nu. Undra om det har att göra med att det är en kille denna gång? En annan skillnad är att Noelle låg bara på vänster sida av magen. Lillebror ligger bara på höger. Ser lite lustigt ut vid sammandragningar ibland.

Denna vecka har jag också nått en helt ny nivå av halsbränna. Herregud säger jag bara. Den är inte nådig. Kroppen behöver vila en del och därför är det mycket tacksamt att Micke är hemma på pappaledighet juli och augusti.

Igår var jag hos min läkare och fick datum för igångsättning! Det är helskumt att veta när man ska föda. Typ som att veta när man ska dö, fast tvärtom, fast inte. Ja, ni hör ju. Bara konstigt. Men lyxigt att kunna planerna, räkna ner, förbereda sig och ladda. Jag läser böcker och googlar förlossningsberättelser som en tok. Ibland känner jag mig riktigt peppad och redo och ibland känner jag för att fly landet (som att det skulle hjälpa).

I vecka 38+0 ska det i alla fall ske! Noelle föddes i 39+6 men jag tror banne mig att lillebror kommer vara större i alla fall!

Nu har jag en dryg vecka kvar med magen om det inte sätter igång tidigt. Jag ska göra mitt bästa för att njuta så länge det varar. Nästa vecka får det bli någon typ av sammanfattning!

Magen i vecka 37.

Likes

Comments

Detta inlägg skrev jag igår kväll. Sedan försvann det precis när jag skulle publicera. Blev så irriterad att jag somnade(?)
Nu skulle jag skriva om det tänkte jag och då är allt kvar?! Fattar inget med oj, så bra! Firar mer en powernap. Energi är inget jag har i överflöd just nu...

Då ska vi se. Vecka 36 är snart förbi och jag börjar känna mig stor. Eller stor och stor, snarare otymplig. Jag har turen att slippa bli stor någon annanstans än just över magen, så jag vill ogärna klaga men nu är jag fan inte smidig längre alltså. Bebis ligger långt ner med huvudet så det trycker och tynger nedåt, samtidigt är hans rumpa och fötter ända uppe vid revbenen vilket är rätt obehagligt. Vart är alla organ liksom och hur platta är dom nu egentligen? Blåsan och magsäcken är båda uppenbarligen väldigt komprimerade eftersom jag inte känner hunger längre men kissar hela tiden. Att ligga plant eller sitta lite framåtlutat går fetbort pga halsbränna och/eller ryggont. Jag flåsar och stånkar vid varenda rörelse känns det som. Samtidigt som jag längtar ihjäl mig efter min egen kropp så njuter jag verkligen av all rörelse där inne. Jag är bortskämd med mycket gymnastik från honom. Väldigt mysigt plus att jag slipper oroa mig. Det är både sorgligt och skönt att tänka att detta kan vara sista gången jag får uppleva detta.

Sammandragningarna fortsätter som vanligt. En del molvärk ibland. Jag har slutat klocka eftersom jag inser att det med största sannolikhet kommer hålla på såhär nu fram till igångsättningen. Det är inte tecken på att något är på gång utan min livmoder har bara fått för sig att bli den starkaste jävla livmodern i mannaminne. Vi får se om några veckor om jag är tacksam för det eller inte.
Han fortsätter hicka mycket. Jag känner det som mest strax över höger ljumske.

En utmaning med att vara höggravid på sommaren (förutom att leva i ständig skräck över den brinnande förlossningsvårdkrisen i kombination med semestertider) är detta med kroppsbehåring. Jag är mörkhårig och blekskinnad - en dålig kombo när det kommer till benhår. Det jag vinner i att slippa färga håret på huvudet förlorar jag i ett pressat rakschema för resten av kroppen. Om det finns ett test för att få bli yogamästare så passerade jag det under en dusch nu i veckan när jag bestämde mig för att ansa allt. Herregud säger jag bara. Det är inte rimligt med denna mage.

På onsdag ska jag få min tid för igångsättning. Det betyder att jag måste sluta leva i förnekelse nu. Förlossningen är nära och jag behöver vara förberedd. I mitt förlossningsbrev har jag tre punkter och that's it.
- pudendusblockad
- aktiv hjälp med mottryck vid utdrivning
- sen avnavling

I övrigt litar jag på mig själv och personalens råd i stunden. Jag hoppas på att klara mig utan ryggbedövning även denna gång.

Mage x2 i vecka 36.

Likes

Comments

Det får bli en dubbel veckouppdatering. Jag är nu i vecka 35 och det närmar sig bebisleverans med stormsteg! Vecka 34 kommer jag tyvärr inte ihåg om det var något särskilt som var utmärkande i. Eller jo, min hjärna blev luddigare än någonsin! Jag känner mig mer och mer kognitivt påverkad och längtar till att få lära känna min riktiga hjärna igen. Mitt minne är just nu helt uselt och jag gör många simpla misstag och tankevurpor. Första halvan av vecka 34 var jag jättetrött för att sedan bli piggare igen. Sammandragningarna fortsatte som vanligt med ungefär 4 st smärtfria sådana i timmen.

Den stora grejen under förra veckan måste ändå vara att jag BESEGRADE min fobi. Efter åratal av kämpande med olika terapeuter så klarade jag av att ta ett blodprov med hjälp av min läkare Monica. Fantastisk känsla efter att ha kämpat så hårt. Nu är just den delen inte i närheten av lika ångestfylld inför förlossningen. Bra det eftersom ångesten över resten av upplevelsen räcker så att säga.
På tal om det så ska jag inom kort få ett datum för igångsättning. Detta för att förhoppningsvis kunna få uppleva en förlossning på ett bättre och mer kontrollerat sätt än förra. Det känns bra eftersom det dessutom hjälper oss att få hjälp med Noelle när vi behöver åka in. Mamma och pappa åker ner till oss under några dagar då.

Vecka 35 nu då. Den kickades igång med bröllop i dagarna 3. Min bror gifte sig och gjorde det med bravur skulle jag vilja säga. Bröllopet var 6 timmar uppåt i landet och eftersom det var barnfritt så fick Micke stanna hemma med Noelle. Jag åkte med min familj. Förlossningsväskan låg redo i bilen under hela helgen men behövdes aldrig användas. Tur det! Hade ju varit kass tajming om man säger så.

Veckan har fortsatt i lugnare tempo men tempo till trots så börjar det kännas annorlunda nu. Magen känns tyngre och mer ansträngd. Det senaste dygnet har jag dessutom haft betydligt fler sammandragningar igen. Igår eftermiddag kom de med ca 7 minuters mellanrum under många timmar. Molvärken är också tillbaka till och från och som att inte det räckte så har jag helt plötsligt fått en hyfsat skarp smärta i höger ljumske. Kroppen tvingar mig att ta det lugnt nu. Det är sommar och i mitt huvud vill jag göra 1000 saker men får nöja mig med korta, långsamma aktiviteter.

Jag känner verkligen hur det närmar sig nu. Han känns stor i magen och rör sig mycket. Det tycker jag är härligt och vet att jag kommer sakna. Det känns också som att han fixerar sig mer och mer för det ilar rejält ner i fiffi ibland. Hade jag inte planerat en igångsättning så tror jag att det hade satt igång sig självt 1-2 veckor före BF. Nu får vi hoppas att jag hinner till induktionen innan han bestämmer sig för att det är dags själv.

I skrivande stund är jag och Noelle hos mina föräldrar i stugan vid sjön. Mamma och hon gör något och jag vilar mig efter en besvärlig natt (mest för Noelles del). Strax ska jag trotsa molvärken och ta tag i dagen!

Magen i vecka 35.

Likes

Comments

Förra veckan var vecka 33 och jag får försöka komma ihåg vad som utmärkte den. Jag hade häcken full (säger man så även om man inte är från Skara?) och fick aldrig tid och ro att skriva något. Ibland händer allt på en gång och förra veckan blev det helt enkelt för mycket.

Men vad graviditeten gäller så var vecka 33 bättre än vecka 32. Jag har aktivt försökt ta det lugnt (haha va? kan ju omöjligt vara korrekt svenska...) och det har hjälpt. I slutet av veckan gjordes en uppföljning av min tapp för att se så att kroppen inte planerar en förlossning i absolut närtid. Tjötade mig till ett tillväxtultraljud också eftersom jag inbillar mig att bebis är enormt stor och abnormt start. Tappen hade växt tillbaka, vilket jag inte ens visste att den kunde, och bebis låg inte mer än 3% plus och vägde 2200g. Hurra! Så skönt! Nu vågar jag åka på min brors bröllop även om det är 7 timmar bort och framför allt så behöver jag inte gå och oroa mig för en alldeles för tidigt född bebis.

Jag är mitt uppe i sommarens alla festligheter och är tacksam att jag får må hyfsat bra så jag orkar med. Kroppen känns fortfarande inte allt för tung.
Däremot har den lamslående tröttheten kommit tillbaka till och från. Jag måste sova mycket mer än vanligt och är så tacksam för att Noelle är världens härligaste unge och för att Micke är världens tryggaste pappa.

Lillebror rör sig fortsatt mycket. Ligger låååångt ner med huvud och hickar flera gånger på dag. Sammandragningar har jag ca 3 i timman dygnet runt.

Nu vaknar nellie och jag ska iväg till barnmorskan!

Magen i vecka 33.

Likes

Comments

Mycket tredje trimestern-göttiga grejer i detta inlägg. Därför börjar jag med att skriva vad JAG menar med olika grejer. Känsliga läsare göra sig icke besvär.

Sammandragning - magen blir stenhård och ansträngd. Det går som en våg i kroppen och det känns som att både mage och lungor drar ihop sig. Håller ca 1 minut.
Förvärk - magen blir nödvändigtvis inte hård men det känns som att någon kramar ur livmodern som en blöt disktrasa samtidigt som jag har skarp "mensvärk". Håller ca 1-2 minuter.
Slempropp - en fiffig sak som bildas vid ingången till livmodern för att förhindra att bakterier och annat skräp ska kunna nå barnet. Är som en stor geléklump som släpper innan eller under förlossning.
CTG - band med mätare spänns fast på magen för att mäta sammandragningar, bebis hjärtfrekvens och rörelser.
UL - ultraljud
VUL - vaginalt ultraljud
Tapp - alltså livmoderhalstappen. Jag kan inte så mycket om denna mer än att den förkortas och försvinner när kroppen gör sig redo för förlossning så att bebis kan komma ut.

Vilken märklig vecka! Jag börjar tro att jag jinxade någonting förra veckan när jag skrev om hur himla bra allting var...De första dagarna av denna vecka var bra. Kände mig stark och frisk, precis som föregående vecka. Sammandragningarna som kom någon gång i halvtimmen var vardagsmat och inget jag tänkte på. Sedan hände något. Helt plötsligt accelererade allt och på bara någon dag fördubblades mina sammandragningar. I måndags hade jag tid hos barnmorskan och berättade då att jag har ganska intensiva sammandragningar en gång i kvarten. Dessutom har jag förvärkar 1-2 gånger per dag som gör rätt ont. Som pricken över i gick dessutom en bit av slemproppen den 15:e. Hon tyckte definitivt att jag skulle kolla upp detta på förlossningen så att det inte är något på gång redan. Eftersom jag ändå hade tid hos min klaraläkare där dagen efteråt så bestämde jag mig för att vänta tills dess.
Under natten till tisdagen hade jag sammandragningar och molvärk i princip non-stop hela natten. Sov knappt pga detta och vid 06 fick jag en stark, intensiv förvärk som höll i 6(!) minuter. Under 6 minuter hinner man tänka en jävla massa och jag blev rätt nojig. Jag vill inte föda i vecka 32. Dessutom har vi inte förberett klart hemma och jag har massa grejer under sommaren jag vill hinna med.
Med barnmorskans "jag kan inte lugna dig med att detta är helt normalt tyvärr" ringandes i huvudet så bestämde jag mig för att inte vänta in min tid på lasarettet utan ringde in med en gång. Väl där gjordes först CTG. Bebis var helt vild i magen och hjärtfrekvensen växlade mellan 160-200/minuten hela tiden. Hans normala är 145. Jag tyckte det var väldigt högt och fick känslan av att barnmorskan där också tyckte det för hon ville att jag skulle ligga ytterligare en halvtimma. Den halvtimmen var precis likadan som den första.
Jag fick sedan göra ett VUL för att se så att tappen inte påverkades av mina sammandragningar. Under min första graviditet låg min tapp på 4.5-5 cm hela vägen fram till förlossning. Nu var den 3.5 vilket tydligen var helt godkänt. Läkaren tyckte hjärtljuden var normala och fina så jag blev hemskickad. Jag behövde inte ens tänka på att ta det lugnt sa han.

Jag kände mig inte särskilt lugnad av någon anledning men skulle ju tillbaka efter någon timma igen för mitt ursprungliga möte med min klaraläkare. Hon märkte snabbt att jag var stressad över detta. Efter lite utfrågning om det ena och andra och en rejäl och oförberedd gråtattack från min sida så gör denna underbara kvinna och läkare precis det jag behöver. Hon ger mig ett UL så jag får se att bebis mår bra, hon kollar hjärta, navelsträng och allt annat noga och mäter även hans puls som nu har gått ner ända till 120 (hmm väldigt lågt nu vid närmare eftertanke). Sedan går hon igenom CTG-kurvan jag gjorde förut. Hon förklarar och lugnar tills det känns bra. Till skillnad från läkaren innan vill hon att jag knappt ska resa mig ur sängen resten av veckan -min kropp säger tydligt till att det är dags att vila menar hon på. Dessutom bokar hon in mig redan på fredagen igen för ett nytt VUL så vi verkligen kan utesluta att tappen är påverkad. Jag kan inte med ord uttrycka vad allt detta betyder för mig. Hon är så otroligt lyhörd och tvekar aldrig att göra det lilla extra. Jag går alltid stärkt från mina möten med henne och jag önskar att alla gravida kvinnor som känner oro eller bara önskar extra stöttning får träffa en lika bra läkare som min fina Monica!
Att hon dessutom är på god väg att bota min fobi är bara ytterligare bevis på vad rätt person på rätt plats kan betyda. Innan jag gick hem gav hon mig nämligen en spruta i magen (!!!!!!) och sedan hjälpte hon mig att ge henne en spruta i magen (!!!!!!!!!!!!!!!!!!). Snacka om att jag gick hem med världens lättaste steg. Eller ja - vaggade med korta, lätta steg snarare.

Sedan blev det onsdag och hela min kropp skrek efter vila. Det fick den inte eftersom jag fortfarande har en ettåring att ta hand om. En ettåring som just den dagen inte tyckte att någonting var bra. Min annars så nöjda tjej gnällde konstant. Ingenting dög i mer än 2 minuter. Framåt 15-tiden tyckte jag att jag knappt hade paus mellan sammandragningarna och började klocka dem. På en timma hade jag 11 stycken. Och då var samtliga riktigt ordentliga. När Micke sedan äntligen kom hem var jag helt slut. Slut i hela kroppen och hela huvudet och jag grät för allt och inget.
Han parkerade mig i soffan och bokade av allt på torsdagen för att kunna stanna hemma och ge mig en dag off. Tack och lov.

Idag är det torsdag. Sammandragningarna sätter igång så fort jag rör mig men eftersom Micke är hemma så kan jag ta det lugnt. Kroppen får vila och det är som natt och dag mot hur gårdagen var. Det känns skönt att få komma tillbaka in för ett VUL imorgon.

Det positiva med allt är att jag ju iaf känner honom nästan hela tiden och behöver inte oroa mig över att han känns slö. Jag vet inte om det är hans rörelser som retar till sammandragningar eller sammandragningarna som retar han till att röra sig, men hur som helst så är det inte mycket vila för hans del nu.

Annars:
Ryggen är helt okej.
Han hickar typ hela tiden. Antar att han övar på att andas.
Jag får konstiga lock för öronen då och då.
Jag har blivit sjukt ådrig.
Jag har blivit lite extra hårig. Typ fått en raggarsträng på magen. Hurra.

Idag går vi in i sommarmånaderna och det betyder att det bara är slutspurt kvar!

Mage med sammandragning och mage utan sammandragning i vecka 32.

Likes

Comments

Jag har levt i förnekelse. Förnekelsen av att min bebis börjar bli stor. Eller stor och stor - ett litet, självständigt barn. Men imorse vaknar jag av ljudet av små, tassande steg i hallen följt av att tv:n sätts igång. Jag kollar på klockan som visar strax efter 09.
Lillfisen har då vaknat inne på sitt rum, knatat ur sin säng, hämtat sitt vatten, hämtat fjärrkontrollerna, satt sig till rätta och satt igång tv:n och Apple-tv. När jag kommer ut försöker hon få igång Visor med Doreen - favoritprogrammet.

Hon föddes ju nyss?! Nu har hon tofs i sitt lockiga hår, munnen full av tänder, hon går, springer, klättrar och hon kan göra sig förstådd med allt fler grejer. Hon vet hur alla djur låter, hon hämtar skorna när hon vill ut, hon öppnar dörrar, borstar håret, tar på sig solhatt, blåser på maskrosbollar, kastar bollar, sjunger sånger med tillhörande rörelser, hämtar böcker hon vill läsa eller leksaker hon vill leka med, frågar "e de?" om allt och inget och försöker upprepa det man säger, klappar fint på djur, ger andra barn sina leksaker och är VÄRLDENS GOASTE UNGE alla kategorier. Så lugn och tänkande. Ändå självständig och bestämd. Mitt lilla, stora hjärta.

Vad jag hittade när jag gick upp.

Likes

Comments

Vem kunde tro att vecka 31 skulle bli min bästa graviditetsvecka (hittills)?! Men så är det faktiskt. Jag har mått så himla bra! Haft energi, sluppit ryggont, känt mig stark och sovit bra. Jag har bara kunnat njuta fullt ut av det fantastiska som händer i min kropp.

I början av veckan hade jag en konstig natt då jag vaknade av ett extremt illamående. Jag fick sitta upprätt och koncentrera mig på andningen i nästan två timmar innan det lugnade sig. Bebis knölade samtidigt runt och nedåt som aldrig förr. Vet inte vad som hände men jag har inte känt något konstigt efter det. Mer sammandragningar kanske. Jag har typ 2 i timman nu skulle tro. Minst.

De sista dagarna av veckan tycker jag att han blev lugnare i magen. Ändrade sitt rörelsemönster liksom. Blev lite nojig såklart men nu verkar han vara tillbaka som vanligt, vilket är skönt. Jag försöker ha lite koll så jag ska kunna märka om något förändras men det är svårt när jag har så fullt upp på dagarna.

Magen i vecka 31.

Likes

Comments

Vecka 30! Känns som en milstolpe på något vis. Nu börjar nedräkningen! Det börjar sjunka in på riktigt att vi väldigt snart har ett till litet barn hos oss. Det är en liten gnutta skrämmande med tanke på att jag kommer vara själv med två barn under två på dagarna. Hur roddar man det liksom? Med sovningar, matningar, blöjor, aktiviteter och allt där emellan. Hur ska min tid och kraft räcka? Jag har någon form av luddig plan att ha lillebror i sjal mycket för att kunna ha honom nära och samtidigt ta hand om Noelle som jag brukar. Vi har ju också vår lösning med sovarrangemang uttänka och nu håller vi tummar och tår för att vi ska få en sovbebis. Jag tänker också att det är värt att investera i prylar som gör vardagen enklare. Kanske någon typ av självgungande babysitter, en bra sele, vattenkokare gjord för ersättning möjligtvis. Vi har redan satsat på bra vagnar och sängar för att underlätta för oss själva. Hellre lite tomt i plånboken ett tag än tom på ork!

Vecka 30 har annars bjudit på förvärkar. Några varje dag och de gör ont. Blir egentligen inte klok på dem eftersom de inte alls hör ihop med mina sammandragningar. Det gjorde de iofs inte förra gången heller så det är väl bara så det är för mig helt enkelt. Sammandragningar får jag ett par/tre gånger i timman. Magen blir stenhård och det känns ansträngt. Förvärkar får jag kanske 3-4 gånger per dag och då håller de i någon minut och gör ont men magen är mjuk.
Halsbränna har jag mest hela tiden mer eller mindre. Inte bara när jag ligger ner längre.
Bebis håller fortfarande igång mycket. Tycker jag känner honom nästan hela tiden. Han känns stark.

Jag gjorde ett tillväxtultraljud i veckan som visade att moderkakan flyttat upp och är därmed inte längre en risk! Hurra! Det visade också en frisk liten pojk som ligger +3 på kurvan. Lagom tycker jag.

Nu är jag i Skövde hos mina föräldrar för att stanna en vecka. Dels för att få kvalitetstid, dels för att de och Noelle vill hänga och dels för att ge Micke en välförtjänt semester.
Nu piper ugnen! Hej svejs!

Magen vecka 30.

Likes

Comments

Här har det visst blivit lite skralt med inlägg. Det beror till viss del på att jag inte gjort överdrivet mycket. Första halvan av vecka 29 har jag varit fortsatt sängliggande pga min foglossning. Sedan hörrni! Sedan gick jag på andra omgången akupunktur och dagen efter vaknade jag SMÄRTFRI! Det är ju ta mig fan helt sjukt. Det funkade verkligen! Första gången hände ju ingenting så jag höll på att tappa hoppet. Det var ju en faslig tur att jag ändå gav det ett försök till! Nu känner jag av ryggen vid ett par tillfällen under dagen och det är oftast bara lite bakgrundssmärta liksom. Alltså jag är så lycklig över detta så det är inte klokt! Äntligen kan jag vara fullt fungerande mamma till Noelle igen. Jag försöker ta igen genom lek i skogen, lek på lekplats, massa bus, bygga badland i badrummet, fixa goda grejer att äta osv osv. Massa skoj har vi! Gladast av alla är nog ändå Micke, vars själ blev 200kg lättare så fort jag blev bra. Gullmicke som har tagit hand om oss så bra de senaste veckorna.

Bebis har också tagit igen. Han var ju lugnade förra veckan men nu jäklar. Han är igång mest hela tiden och jag älskar det! Vi lär liksom känns varandra, lillkillen och jag. Nu tycker jag dessutom att jag kan känna igen ett litet barns rörelser istället för konstiga buffar och kickar. Det är väl så att han i princip är färdig nu och ska mest tjocka på sig, så det kanske är därför. Han håller mest till på höger sida och ligger neråt med huvudet sedan ett tag tillbaka. Han har ofta hicka. Ett par gånger om dagen.

Sammandragningarna fortsätter att bli fler och något mer intensiva, men de gör inte ont och jag känner inget tryck neråt än så det är inget som oroar mig. Känns mest bra att kroppen tränar upp sig inför den stora dagen. Idag fick jag en obehaglig påminnelse om vad som komma skall när jag helt plötsligt fick något som måste varit en värk. Stark och jävlig. Blev lite chockad och tänkte att om det kommer fler så är det bråttom. Men det kom inga fler som tur var. Det hade ju varit alldeles för tidigt, han får allt stanna ett par månader till. Men...fan. Just det. Det gör så jävla ont. Jag trodde inte jag hade förträngt något men det har jag nog. Men! (igen) Jag blev inte rädd. Jag blev typ...laddad? Det var ju bra! Jag är ju lite rädd för att bli rädd när det är dags. Känns som att kroppen låser sig då. Men jag ska verkligen försöka jobba på peppen istället. Det är väl dags att börja tänka lite på det åtminstone. Förlossningsfanskapet.

Magen vecka 29.

Likes

Comments