Varför är det så, här i livet, att vissa människor råkar ut för fler konstiga saker än andra? Och framför allt - varför är jag en av de människorna? Jag tror bestämt att det är dags att pausa lite från gravid- och bebistjöt. Tillbaka till anekdotberättande och bjussning av mig själv. Jag fattar ibland inte hur jag hamnar i så många konstiga situationer som jag gör. Inte lika ofta nu för tiden, men det beror nog snarare på att jag är hemma med barnen nu. Framtiden har säkerligen många konstiga upplevelser i sitt sköte...

På tal om sköte. Jag har varit på gynundersökning. En gynundersökning utöver det vanliga. Jag behöver skriva om den för att bearbeta den märkliga upplevelsen som det utvecklades till.

Jag inte hur det är med andra, men av någon anledning så blir jag som Pippi Långstrump på kafferep när jag ska göra något jobbigt. Ni vet, tar i från tårna och blir för mycket för att dölja den egentliga osäkerhet som gömmer sig där bakom fasaden. Gynundersökningar är ingen syssla som jag önskar spendera mycket tid på så att säga, och då blir det lätt att jag istället blir lite för laddad. Jag försöker helt enkelt överprestera. Hur överpresterar man på en gynundersökning, undrar du då? Jo, man låtsas vara så jävla cool i sin nakenhet att man tar av sig byxor och trosor redan innan de hinner be om det. Som för att visa hur trygg och säker jag är. Lätt och ledig änna. Stå bakom ett skynke liksom, varför då? Jag är så trygg i den här, inte alls jobbiga, situationen så ni behöver inte ens be mig. Pang bara, så är jag naken. Den där gamla britsen ja, den vet jag hur den funkar, jag sätter mig och hasar så jääävla långt ner att jag balanserar på gränsen att drutta med framstjärten först på det hårda golvet. INGA problem!
Det kan säkert vara bra i vissa situationer att överprestera, men detta är inte en sådan situation. Det enda som händer är att jag står där, endast iklädd strumpor på underkroppen, som någon övertänd Kalle Anka, innan de hunnit dra för gardinerna mot gatan.
Det är förmodligen på grund av denna självsäkra fasad som gynekologen denna gång frågade om det möjligtvis hade varit okej för mig att en elev var med under besöket. Innan jag hunnit tänka efter hör jag mig själv svara "Ja men självklart! Inga problem. Bara trevligt!" Men alltså va? Vad säger jag!? Det vill jag ju naturligtvis INTE! Och vadå trevligt!? Jag framstår ju bara som pervers. Som att jag inte kan tänka mig något härligare än att ha en bunt okända människor stirrandes på fröjdeskapet i ordentlig belysning. Framför mig ser jag skräckscener där en ung pojkvasker står lutad över mig och kliar sig koncentrerat i huvudet så att finnarna fjällar ner i fittis. Jag vågar i alla fall inte ångra mig så i nästa stund ligger jag på plats. Jag pustar ut en aning när eleven visar sig vara både kvinnlig och finnfri. Det skulle jag inte gjort. Det blir snabbt klart för mig att det är eleven som ska genomföra undersökningen. Det är dessutom hennes första gång...
För er som inte varit med om någon gynekologisk undersökning så kan jag berätta att det finns ett stavformat metallverktyg med ett handtag längst ner som används för att...eeh...öppna upp för fri sikt. Detta verktyg ska nu användas av den allt mer nervösa eleven. Det gör ont och går inget vidare. Efter några högst obehagliga minuter har hon fortfarande inte lyckats få den på plats. Då säger den riktiga gynekologen (eller barnmorskan eller vad hon nu var) att hon kanske ska prova den mindre storleken. VAD SÄGER DU MÄNNISKA!? Skriker jag för mitt inre. Finns det en smalare variant!? Varför BÖRJADE du inte med den och varför antog du att jag behövde storlek large!? Elevjäveln ber om ursäkt och jag, trevligheten själv, fyrar av ett stelt leende och mumlar sammanbitet tillbaka att det är okej. "Snart är det över." tänker jag. "Hahaha!" skrattar ödet.
Eleven har blivit ännu mer nervös av den dåliga starten och vill naturligtvis göra bättre ifrån sig inför det nya försöket. För att underlätta för oss båda smetar hon på en extra rejäl mängd glidslem (som det så fint heter inom vården) och lyckas få verktyget på plats. Sedan händer det... FLOP! Hon tappar greppet och stavtången klappar igen med en smäll och flyger ut och skvätter ner eleven med glidslem ända upp till de imaginära finnarna. Jag skriker till av chock, gynekologen/barnmorskan skriker till av förvåning och eleven skriker av panik, skräck, äckel och chock. Metallstaven rullar bort över golvet med buller och bång, kling och klang.
Det blev en jobbig tystnad, eleven torkar sig i ansiktet och viskade förlåt. Gynekologen/barnmorskan tar över och besöket är över illa kvickt.

Herregud. Och jag tyckte att gynundersökningar var jobbiga förut! Undra hur det gått för eleven...hon kanske tänker om hela sitt yrkesval? Kanske med all rätt. 

Detta är, på riktigt, en helt sann historia. Tyvärr.

Efter en snabb googling så antar jag att detta är det omtalade verktyget.



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Min goa tjej börjar bli stor. Helt plötsligt är hon ingen bebis längre, utan ett barn med vilja, fantasi, humor och känslor. Det är fantastiskt kul att se hur hon utvecklas och vilken person hon blir. Jag vill skriva ner lite så jag kan gå tillbaka och komma ihåg.

Hon är 1.5 år gammal nu och hjälp vad härlig hon är! Hennes personlighetsdrag blir allt tydligare och vi kan numera kommunicera med varandra "på riktigt". Hon förstår det mesta och gör grejer på uppmaning. "Kan du hämta bollen och ge den till pappa" t.ex, eller "hämta nappen och snutten så går vi och lägger oss". Då hämtar hon napp och snutte och går in och lägger sig i sin säng.
Hon är väldigt kärleksfull och omhändertagande om sin lillebror. Hon vill gärna hålla honom och när hon får det så klappar hon honom försiktigt och säger "heej!", sedan petar hon försiktigt på hans ögon, öron, mun, näsa, händer och fötter och så får vi hjälpa säga vad de olika kroppsdelarna heter. Det är förresten något hon är duktig på. Hon kan peka ut de flesta kroppsdelar på sig själv. Ett annat expertämne är djur. Hon vet hur alla låter och ser ut.
I övrigt är hon lugn, inkännande, busig och nyfiken. Hon tycker om att pilla med grejer för att förstå hur de funkar och hänger ihop. Att plocka isär och sedan sätta ihop är en favoritsyssla. Hon dansar till nästan all musik, älskar när man sjunger och gör rörelser till, nynnar lite själv ibland och spelar ofta musik ur sin musikbok. Hon kan själv alla rörelser till Hjulen på bussen, Imse vimse spindel, I ett hus vid skogens slut osv. Och så drakdansen förstås! Bolibompa tittar vi på varje kväll, och varje kväll dansar vi drakdansen ihop.
Hon äter i princip allt hon blir bjuden på utan protest och är superduktig på att äta själv med gaffel eller sked. Favoriterna just nu är lax och ärtor. Nattningarna går på ca 30 minuter om någon av oss ligger i sängen med henne och håller om. För tillfället har vi en tanke om att det kan vara bra för henne att lära sig somna själv så nu sitter/ligger vi bredvid utan att hålla och då tar det 1-1.5 timma istället. Jag och Micke växlar mellan att tänka att det är dumt att ändra på ett vinnande koncept och sedan istället tänka att det är bra för henne att kunna somna på egen hand, både för hennes egen skull men också för att det ska gå att ha hand om nattningen även om man är själv hemma med båda barnen.

Några av orden hon kan:
Mamma
Pappa
Lillebo (lillebror)
Äta
Tutte (snutte)
Tut tut (bil)

Sedan pratar hon en jäkla massa rappakalja. Många saker upprepar hon och säger ofta men vi kan inte riktigt lista ut vad det betyder. Himla rolig är hon i alla fall när hon går runt med bestämd min och "pratar".

Likes

Comments

Andras oflyt, otur, eller till och med olycka. Varför är det så lockande att läsa om? Varför finns det inga böcker eller filmer som endast skildrar härliga perioder i folks liv? Förmodligen för att det inte är så intressant. Man är upptagen av sitt eget skapande av lycka. Detta är orsaken till min senaste frånvaro från denna blogg. Jag skulle tråka ut dig med min lycka. Eller irritera dig kanske... Jag utgår från det i alla fall. Jag vet ju själv att jag aldrig brukar vara särskilt intresserad av att läsa inlägg om det bara är ospännande lycka vareviga gång. Det är ju visserligen hundra gånger bättre än t.ex instagramkonton med 85% selfies eller en never ending story om vilken träning och vilken mat någon ägnat sin dag åt. Alltså; verkligheten lockar mest. Kärleksbrist, trasighet och fransar.
Min verklighet den senaste månaden är lycka, lycka och mer lycka. Det är ju fantastiskt förstås, men också lite läskigt. Det betyder ju att det bara kan bli sämre sedan...men jag njuter så länge det varar! Jag orkar inte skriva någon lång, mer ingående text just nu. Dessutom är jag rädd att jinxa något. Men en liten lista på saker som är jävligt bra just nu kan jag kosta på!

- Otto är världens snällaste spädis! Båda våra barn har varit riktiga sovbebisar den första tiden. Jag vågade inte hoppas på samma tur igen men han sover och är nöjd i princip hela tiden som han inte äter. Eller så ligger han tyst och tittar sig omkring. För detta är jag väldigt, väldigt tacksam då det förenklar ALLT. Han sover bra själv, med oss, i bilen och i sjal. Hallelujah!
- Micke är föräldraledig ihop med mig. Hela juli och augusti har vi varit hemma ihop. Det underlättar för mig såklart men framför allt så gör det att vi kan fortsätta ge Noelle all den uppmärksamhet som hon förtjänar under sin första omvälvande tid som storasyster.
- Jag och Micke TRIVS med att vara hemma ihop. Jag är glad att vi inte går och nöter på varandra utan faktiskt uppskattar varandras sällskap.
- Noelle är världens bästa storasyster. Hon är så liten själv men ändå visar hon så mycket kärlek och omtanke för honom. "Lillebo" är hemmets mest frekventa ord utan konkurrens. Hon "pratar" om honom mest hela tiden.
- Alla är friska!
- Vi åker på lagom stora utflykter för en familj med en pyttis och en 1.5-åring. Picknickar i parker, kaffestugor på landet, slottsträdgårdar, lekrum på stan, halvdagar vid havet, lekplatser osv är sånt vi underhåller oss med denna sommar. Koseligt så det förslår!
- Sist, men inte minst, är jag jävligt tacksam över att jag lever i detta land och med den fina man som jag valt. I mitt liv som småbarnsmamma är jag inte ensam. Micke är lika mycket förälder som jag. Vi delar på allt här hemma och vi delar på allt med barnen. Det har varit självklart från första sekund och något annat hade jag inte accepterat. Dessutom finns här allt för att ge både mig och mina barn varje möjlighet till att leva som vi vill. Vad jag eller dom än vill göra i framtiden så finns det inget som hindrar oss!

Noelle och Otto på sin 1.5-årsdag och 1-månadsdag.

Likes

Comments

Jag har tänkt skriva detta inlägg i flera dagar men jag har verkligen så lite tid. Om jag trott att jag har lite tid förut så visste jag inte vad jag pratade om. Det är lite oroväckande med tanke på att:
1. Han kan fortfarande inte röra sig. Denna gången vet jag ju att det är då det verkliga jobbet börjar. Än så länge ligger han ju still där jag lägger honom.
2. Micke är pappaledig. Vi är alltså två föräldrar på två barn och ändå är det mycket sällan som jag inte har något som måste göras. Alternativt sitter fast under sovande bebis.

Huuuuur ska det gå när Micke börjar jobba!? Jag måste snabbt få in fungerande rutiner. Det löser sig. Skit i det nu. Låt mig presentera...... Otto!


Idag är han 11 dagar gammal. För 11 dagar sedan växte mitt hjärta till dubbel storlek. Ja, alltså när chocken efter att han faktiskt kommit ut lagt sig. Han föddes genom den berömda ketchup-metoden. Ni vet de där hopplösa ketchupflaskorna i glas som man får på amerikanska diners. Först händer inget, sen händer inget, efter det händer inget och helt plötsligt kommer allt på en gång. En timma efter första riktiga värken var han ute och jag låg med honom på bröstet och blundade i 30 minuter innan jag ville ta in något annat i min värld. Jag ska skriva en förlossningsberättelse när jag får tillfälle.

Jag mådde bra direkt efter förlossningen. Bättre än efter förra gången. Förmodligen tack vare att jag slapp stygn och förlorade mindre blod denna gång. Jag hade dock huvudvärk, ryggvärk och lätt feber i några dygn efteråt. Dessutom kändes det i några dagar som att hela mitt bäcken satt löst, vilket var lite läskigt. Det tog mig 6 dagar att känna mig tillräckligt återställd för att ge mig ut ur huset, Då tog vi en halvdag på stranden, vilket var jättehärligt. Igår, 10 dagar efteråt, kände jag mig äntligen som vanligt igen. Jag kunde till och med tänka tillbaka på förlossningen med glädje!

Noelle är supergullig med honom. Hon är snål med pussar i övrigt men hon vill pussa på honom så fort hon kommer åt. Att ge honom nappen eller lägga grejer på honom är också något hon gör och så fort han gnyr till så bli hon bekymrad och vill titta till honom. Fina unge! När hon var så här liten visste jag ingenting om att ha barn och jag var så ivrig på allt som skulle hända och allt hon skulle lära sig. Denna gång njuter jag mera av nuet och att han är så liten och behändig. Spädbarnstiden är verkligen underbar och nu vet jag att den är över snabbt.

Han sover mycket och äter inte riktigt så mycket som jag skulle vilja. Noelle fick snabbt en bra matrutin av sig självt men denna lilla kille får vi hjälpa lite mer. Han sover än så länge mellan oss i sitt babynest eller tätt intill mig och äter 3-4 gånger/natt. Jag och Micke tar varannan natt och det funkar bra.

Jag har satt ihop några bilder på Noelle och Otto för att se eventuella likheter/olikheter. Jag vet inte vad jag tycker. Det finns ju absolut likheter, t.ex över näsan. Men än så länge tycker jag nog de är ganska olika. Otto har blonda bryn och fransar vilket vi är jätteförvånade över. Både jag och micke är ju väldigt mörka. Det ska bli väldigt kul att se hur han förändras. Med Noelle har det hänt massor på knappt 1.5 år så vi får väl se om han fortsätter vara blond eller om han mörknar.


Noelle och Otto. Kort 1: på väg hem från BB. En vinterklädd och en sommarklädd. Kort 2: ligga hud mot hud med sin nyfödda är bland de bästa känslorna i världen. Kort 3: Syster och bror ca 10 dagar gamla.

Likes

Comments

Idag är det torsdag. Min sista torsdag som gravid för på lördag blir det vräkning av bebis. Det känns konstigt. Ska jag aldrig mer vara gravid? Har jag varit gravid hela livet? Eftersom vi valt att skaffa barnen tätt så känns det som att jag varit gravid i två år och jag pendlar mellan att längta efter min egen kropp till att vilja ha min bebis sparkandes där inne för alltid...men ju längre jag går, ju större jag blir, desto jobbigare blir det. Det är påfrestande business att skapa en människa från praktiskt taget ingenting!

För mitt förhållandes skull så är det nog bra att det är dags på lördag. De procent som jag går ner i effektivitet får ju Micke gå upp på något sätt. Dessutom får han hantera stormar av hormoner titt som tätt. Igår åt vetskapen om vad som väntar mig på lördag nästan upp mitt psyke och jag var tvungen att kanalisera bort tankar och oro. Det tog sig sin form i storstädning. Jag kittade upp mig med diverse städattiraljer och påbörjade skrubbandet. Efter ett par timmar var jag helt slut och kroppen sa ifrån med smärta och sammandragningar var 5:e minut så jag bröt ihop på soffan och grät (som man ju gör). Micke fick ta över men NÅDE HONOM OM DET INTE SKEDDE PRECIS SÅ SOM JAG VILLE HA DET! Jag tyckte inte han var tillräckligt noga så jag bröt ihop igen. Helt och fullständigt irrationellt kan tyckas men då vill jag förklara för alla som inte själva burit ett barn att hjärnan blir konstig. Den säger till en att man är 100% ansvarig för den lilla bebis som man skyddat med sin kropp och sitt liv de senaste 9-10 månaderna. Då vill man inte ta hem den lille till något annat än ett kliniskt hem. Gärna vadderat från golv till tack. Gärna skrubbat på varenda kvadratmillimeter med bakteriedödande. Gärna rensat från plast, hårstrån, parfym, ofiltrerad luft, ljud, starkt ljus, människor, djur, demoner och i princip allt annat också, bortsett från sig själv i sin renaste form, liggandes i en säng av moln, skapad av guds änglar. Dessa krav lyckades inte Micke att möta vilket ju förstås var katastrof. Tills det att han satte mig på en stol i duschen, med släckta lampor i 40 minuter. Sedan hade jag ångtvättat ut det värsta hormonkladdet i hjärnan.

Igår var jag också på mitt sista barnmorskebesök. Hon undersökte mig och konstaterade att det mycket väl kunde sätta igång av sig självt innan lördag. Bra. Lite mer tidspanik. Nu gäller det att allt blir redo igår, senast ikväll, tänkte jag och köpte helt sonika en bil. Eller jag och jag...och köpte och köpte. Jag och Micke skrev på ett leasingavtal för en ny bil. Sedan ringde jag mamma (som ska vara barnvakt åt Noelle medan vi är på förlossningen) och tvingade hit henne en dag tidigare så hon kommer redan i eftermiddag. På kvällen hann jag dessutom med att bädda liggdelen och sortera lillebrors kläder för 30:e gången.

Vecka 38 i övrigt då. Den började med att bebis tog ett par sovdagar. Han var skrämmande lugn och vi var på väg in för att kolla till honom både 2 och 3 gånger. Eftersom jag ändå kände honom så blev vi hemma och efter 2 dagar så kom han igång igen och verkade ha samlat på sig massor av energi för hjälp vad han har hållit igång. Helvild har han varit. Kul och mysigt för det mesta men ont när han tar spjärn med båda fötterna mot revbenen och trycker ner sitt huvud i bäckenet. Han hickar fortfarande mycket och sammandragningarna kommer fortfarande ca var 10:e minut.

Mitt SF-mått är högt och ligger på 36 cm, vilket är på övre kurvan. Det kan betyda att han är lång/stor. Det kan också bero på annat men jag har en känsla av att det är en långis. Ska jag gissa på storlek så tror jag på 3800g och 53cm. Min startvikt inför denna graviditet var 60kg och idag stod vågen på 72,5kg. Ändå rimligt tycker jag. Tror jag gick upp ca 12kg med Noelle också.

Jag har satt ihop lite bilder från mina graviditeter. Jag tycker de är kul att se så jag lägger upp dem här för allmän beskådan. Ni är många som läst och följt, vilket är kul. Jag vet att det blivit mycket (bara) gravidsnack det senaste men det kommer ju förändras nu. Nästa gång jag skriver så är vår nya familjemedlem här! Så underbart!

Först - bilder från min graviditet med Noelle:


Här är bilder från denna graviditet med lillebror:


Och här har vi bild på kroppen innan och under den korta period emellan graviditeterna. Efterbild får komma senare.


Nu ska jag läsa peppiga historier från andras igångsöttningar! Puss och kram!

Likes

Comments

Höll på att skriva vecka 47 som rubrik och det säger väl ungefär hur jag känner mig. Nu börjar jag bli klar med denna graviditet. Jag vill ha min bebis NU. Kroppen visar allt tydligare att det närmar sig också. Sammandragningarna har blivit ännu intensivare, och då har dom ändå varit starka länge nu. Jag snittar väl på 4/timman utslaget över dygnet. Mer sällan ibland och oftare ibland. Förvärkarna (de onda) kommer också oftare nu. Kanske 4-5 om dagen. Jag har också börjat känna tyngdkänsla ner i kroppen och vissa rörelser känns så långt ner så att jag nästan tror att han är halvvägs ute redan.

Jag är större nu än vad jag var under förra graviditeten. Det märks på kläderna och det känns. Men än så länge har jag, precis som sist, helt sluppit bristningar i huden. Jag tror faktiskt inte jag kommer få några (på bilden är det märken från tröjan som syns). Hormonranden jag fick på magen förra gången är betydligt svagare nu. Undra om det har att göra med att det är en kille denna gång? En annan skillnad är att Noelle låg bara på vänster sida av magen. Lillebror ligger bara på höger. Ser lite lustigt ut vid sammandragningar ibland.

Denna vecka har jag också nått en helt ny nivå av halsbränna. Herregud säger jag bara. Den är inte nådig. Kroppen behöver vila en del och därför är det mycket tacksamt att Micke är hemma på pappaledighet juli och augusti.

Igår var jag hos min läkare och fick datum för igångsättning! Det är helskumt att veta när man ska föda. Typ som att veta när man ska dö, fast tvärtom, fast inte. Ja, ni hör ju. Bara konstigt. Men lyxigt att kunna planerna, räkna ner, förbereda sig och ladda. Jag läser böcker och googlar förlossningsberättelser som en tok. Ibland känner jag mig riktigt peppad och redo och ibland känner jag för att fly landet (som att det skulle hjälpa).

I vecka 38+0 ska det i alla fall ske! Noelle föddes i 39+6 men jag tror banne mig att lillebror kommer vara större i alla fall!

Nu har jag en dryg vecka kvar med magen om det inte sätter igång tidigt. Jag ska göra mitt bästa för att njuta så länge det varar. Nästa vecka får det bli någon typ av sammanfattning!

Magen i vecka 37.

Likes

Comments

Detta inlägg skrev jag igår kväll. Sedan försvann det precis när jag skulle publicera. Blev så irriterad att jag somnade(?)
Nu skulle jag skriva om det tänkte jag och då är allt kvar?! Fattar inget med oj, så bra! Firar mer en powernap. Energi är inget jag har i överflöd just nu...

Då ska vi se. Vecka 36 är snart förbi och jag börjar känna mig stor. Eller stor och stor, snarare otymplig. Jag har turen att slippa bli stor någon annanstans än just över magen, så jag vill ogärna klaga men nu är jag fan inte smidig längre alltså. Bebis ligger långt ner med huvudet så det trycker och tynger nedåt, samtidigt är hans rumpa och fötter ända uppe vid revbenen vilket är rätt obehagligt. Vart är alla organ liksom och hur platta är dom nu egentligen? Blåsan och magsäcken är båda uppenbarligen väldigt komprimerade eftersom jag inte känner hunger längre men kissar hela tiden. Att ligga plant eller sitta lite framåtlutat går fetbort pga halsbränna och/eller ryggont. Jag flåsar och stånkar vid varenda rörelse känns det som. Samtidigt som jag längtar ihjäl mig efter min egen kropp så njuter jag verkligen av all rörelse där inne. Jag är bortskämd med mycket gymnastik från honom. Väldigt mysigt plus att jag slipper oroa mig. Det är både sorgligt och skönt att tänka att detta kan vara sista gången jag får uppleva detta.

Sammandragningarna fortsätter som vanligt. En del molvärk ibland. Jag har slutat klocka eftersom jag inser att det med största sannolikhet kommer hålla på såhär nu fram till igångsättningen. Det är inte tecken på att något är på gång utan min livmoder har bara fått för sig att bli den starkaste jävla livmodern i mannaminne. Vi får se om några veckor om jag är tacksam för det eller inte.
Han fortsätter hicka mycket. Jag känner det som mest strax över höger ljumske.

En utmaning med att vara höggravid på sommaren (förutom att leva i ständig skräck över den brinnande förlossningsvårdkrisen i kombination med semestertider) är detta med kroppsbehåring. Jag är mörkhårig och blekskinnad - en dålig kombo när det kommer till benhår. Det jag vinner i att slippa färga håret på huvudet förlorar jag i ett pressat rakschema för resten av kroppen. Om det finns ett test för att få bli yogamästare så passerade jag det under en dusch nu i veckan när jag bestämde mig för att ansa allt. Herregud säger jag bara. Det är inte rimligt med denna mage.

På onsdag ska jag få min tid för igångsättning. Det betyder att jag måste sluta leva i förnekelse nu. Förlossningen är nära och jag behöver vara förberedd. I mitt förlossningsbrev har jag tre punkter och that's it.
- pudendusblockad
- aktiv hjälp med mottryck vid utdrivning
- sen avnavling

I övrigt litar jag på mig själv och personalens råd i stunden. Jag hoppas på att klara mig utan ryggbedövning även denna gång.

Mage x2 i vecka 36.

Likes

Comments

Det får bli en dubbel veckouppdatering. Jag är nu i vecka 35 och det närmar sig bebisleverans med stormsteg! Vecka 34 kommer jag tyvärr inte ihåg om det var något särskilt som var utmärkande i. Eller jo, min hjärna blev luddigare än någonsin! Jag känner mig mer och mer kognitivt påverkad och längtar till att få lära känna min riktiga hjärna igen. Mitt minne är just nu helt uselt och jag gör många simpla misstag och tankevurpor. Första halvan av vecka 34 var jag jättetrött för att sedan bli piggare igen. Sammandragningarna fortsatte som vanligt med ungefär 4 st smärtfria sådana i timmen.

Den stora grejen under förra veckan måste ändå vara att jag BESEGRADE min fobi. Efter åratal av kämpande med olika terapeuter så klarade jag av att ta ett blodprov med hjälp av min läkare Monica. Fantastisk känsla efter att ha kämpat så hårt. Nu är just den delen inte i närheten av lika ångestfylld inför förlossningen. Bra det eftersom ångesten över resten av upplevelsen räcker så att säga.
På tal om det så ska jag inom kort få ett datum för igångsättning. Detta för att förhoppningsvis kunna få uppleva en förlossning på ett bättre och mer kontrollerat sätt än förra. Det känns bra eftersom det dessutom hjälper oss att få hjälp med Noelle när vi behöver åka in. Mamma och pappa åker ner till oss under några dagar då.

Vecka 35 nu då. Den kickades igång med bröllop i dagarna 3. Min bror gifte sig och gjorde det med bravur skulle jag vilja säga. Bröllopet var 6 timmar uppåt i landet och eftersom det var barnfritt så fick Micke stanna hemma med Noelle. Jag åkte med min familj. Förlossningsväskan låg redo i bilen under hela helgen men behövdes aldrig användas. Tur det! Hade ju varit kass tajming om man säger så.

Veckan har fortsatt i lugnare tempo men tempo till trots så börjar det kännas annorlunda nu. Magen känns tyngre och mer ansträngd. Det senaste dygnet har jag dessutom haft betydligt fler sammandragningar igen. Igår eftermiddag kom de med ca 7 minuters mellanrum under många timmar. Molvärken är också tillbaka till och från och som att inte det räckte så har jag helt plötsligt fått en hyfsat skarp smärta i höger ljumske. Kroppen tvingar mig att ta det lugnt nu. Det är sommar och i mitt huvud vill jag göra 1000 saker men får nöja mig med korta, långsamma aktiviteter.

Jag känner verkligen hur det närmar sig nu. Han känns stor i magen och rör sig mycket. Det tycker jag är härligt och vet att jag kommer sakna. Det känns också som att han fixerar sig mer och mer för det ilar rejält ner i fiffi ibland. Hade jag inte planerat en igångsättning så tror jag att det hade satt igång sig självt 1-2 veckor före BF. Nu får vi hoppas att jag hinner till induktionen innan han bestämmer sig för att det är dags själv.

I skrivande stund är jag och Noelle hos mina föräldrar i stugan vid sjön. Mamma och hon gör något och jag vilar mig efter en besvärlig natt (mest för Noelles del). Strax ska jag trotsa molvärken och ta tag i dagen!

Magen i vecka 35.

Likes

Comments

Förra veckan var vecka 33 och jag får försöka komma ihåg vad som utmärkte den. Jag hade häcken full (säger man så även om man inte är från Skara?) och fick aldrig tid och ro att skriva något. Ibland händer allt på en gång och förra veckan blev det helt enkelt för mycket.

Men vad graviditeten gäller så var vecka 33 bättre än vecka 32. Jag har aktivt försökt ta det lugnt (haha va? kan ju omöjligt vara korrekt svenska...) och det har hjälpt. I slutet av veckan gjordes en uppföljning av min tapp för att se så att kroppen inte planerar en förlossning i absolut närtid. Tjötade mig till ett tillväxtultraljud också eftersom jag inbillar mig att bebis är enormt stor och abnormt start. Tappen hade växt tillbaka, vilket jag inte ens visste att den kunde, och bebis låg inte mer än 3% plus och vägde 2200g. Hurra! Så skönt! Nu vågar jag åka på min brors bröllop även om det är 7 timmar bort och framför allt så behöver jag inte gå och oroa mig för en alldeles för tidigt född bebis.

Jag är mitt uppe i sommarens alla festligheter och är tacksam att jag får må hyfsat bra så jag orkar med. Kroppen känns fortfarande inte allt för tung.
Däremot har den lamslående tröttheten kommit tillbaka till och från. Jag måste sova mycket mer än vanligt och är så tacksam för att Noelle är världens härligaste unge och för att Micke är världens tryggaste pappa.

Lillebror rör sig fortsatt mycket. Ligger låååångt ner med huvud och hickar flera gånger på dag. Sammandragningar har jag ca 3 i timman dygnet runt.

Nu vaknar nellie och jag ska iväg till barnmorskan!

Magen i vecka 33.

Likes

Comments

Mycket tredje trimestern-göttiga grejer i detta inlägg. Därför börjar jag med att skriva vad JAG menar med olika grejer. Känsliga läsare göra sig icke besvär.

Sammandragning - magen blir stenhård och ansträngd. Det går som en våg i kroppen och det känns som att både mage och lungor drar ihop sig. Håller ca 1 minut.
Förvärk - magen blir nödvändigtvis inte hård men det känns som att någon kramar ur livmodern som en blöt disktrasa samtidigt som jag har skarp "mensvärk". Håller ca 1-2 minuter.
Slempropp - en fiffig sak som bildas vid ingången till livmodern för att förhindra att bakterier och annat skräp ska kunna nå barnet. Är som en stor geléklump som släpper innan eller under förlossning.
CTG - band med mätare spänns fast på magen för att mäta sammandragningar, bebis hjärtfrekvens och rörelser.
UL - ultraljud
VUL - vaginalt ultraljud
Tapp - alltså livmoderhalstappen. Jag kan inte så mycket om denna mer än att den förkortas och försvinner när kroppen gör sig redo för förlossning så att bebis kan komma ut.

Vilken märklig vecka! Jag börjar tro att jag jinxade någonting förra veckan när jag skrev om hur himla bra allting var...De första dagarna av denna vecka var bra. Kände mig stark och frisk, precis som föregående vecka. Sammandragningarna som kom någon gång i halvtimmen var vardagsmat och inget jag tänkte på. Sedan hände något. Helt plötsligt accelererade allt och på bara någon dag fördubblades mina sammandragningar. I måndags hade jag tid hos barnmorskan och berättade då att jag har ganska intensiva sammandragningar en gång i kvarten. Dessutom har jag förvärkar 1-2 gånger per dag som gör rätt ont. Som pricken över i gick dessutom en bit av slemproppen den 15:e. Hon tyckte definitivt att jag skulle kolla upp detta på förlossningen så att det inte är något på gång redan. Eftersom jag ändå hade tid hos min klaraläkare där dagen efteråt så bestämde jag mig för att vänta tills dess.
Under natten till tisdagen hade jag sammandragningar och molvärk i princip non-stop hela natten. Sov knappt pga detta och vid 06 fick jag en stark, intensiv förvärk som höll i 6(!) minuter. Under 6 minuter hinner man tänka en jävla massa och jag blev rätt nojig. Jag vill inte föda i vecka 32. Dessutom har vi inte förberett klart hemma och jag har massa grejer under sommaren jag vill hinna med.
Med barnmorskans "jag kan inte lugna dig med att detta är helt normalt tyvärr" ringandes i huvudet så bestämde jag mig för att inte vänta in min tid på lasarettet utan ringde in med en gång. Väl där gjordes först CTG. Bebis var helt vild i magen och hjärtfrekvensen växlade mellan 160-200/minuten hela tiden. Hans normala är 145. Jag tyckte det var väldigt högt och fick känslan av att barnmorskan där också tyckte det för hon ville att jag skulle ligga ytterligare en halvtimma. Den halvtimmen var precis likadan som den första.
Jag fick sedan göra ett VUL för att se så att tappen inte påverkades av mina sammandragningar. Under min första graviditet låg min tapp på 4.5-5 cm hela vägen fram till förlossning. Nu var den 3.5 vilket tydligen var helt godkänt. Läkaren tyckte hjärtljuden var normala och fina så jag blev hemskickad. Jag behövde inte ens tänka på att ta det lugnt sa han.

Jag kände mig inte särskilt lugnad av någon anledning men skulle ju tillbaka efter någon timma igen för mitt ursprungliga möte med min klaraläkare. Hon märkte snabbt att jag var stressad över detta. Efter lite utfrågning om det ena och andra och en rejäl och oförberedd gråtattack från min sida så gör denna underbara kvinna och läkare precis det jag behöver. Hon ger mig ett UL så jag får se att bebis mår bra, hon kollar hjärta, navelsträng och allt annat noga och mäter även hans puls som nu har gått ner ända till 120 (hmm väldigt lågt nu vid närmare eftertanke). Sedan går hon igenom CTG-kurvan jag gjorde förut. Hon förklarar och lugnar tills det känns bra. Till skillnad från läkaren innan vill hon att jag knappt ska resa mig ur sängen resten av veckan -min kropp säger tydligt till att det är dags att vila menar hon på. Dessutom bokar hon in mig redan på fredagen igen för ett nytt VUL så vi verkligen kan utesluta att tappen är påverkad. Jag kan inte med ord uttrycka vad allt detta betyder för mig. Hon är så otroligt lyhörd och tvekar aldrig att göra det lilla extra. Jag går alltid stärkt från mina möten med henne och jag önskar att alla gravida kvinnor som känner oro eller bara önskar extra stöttning får träffa en lika bra läkare som min fina Monica!
Att hon dessutom är på god väg att bota min fobi är bara ytterligare bevis på vad rätt person på rätt plats kan betyda. Innan jag gick hem gav hon mig nämligen en spruta i magen (!!!!!!) och sedan hjälpte hon mig att ge henne en spruta i magen (!!!!!!!!!!!!!!!!!!). Snacka om att jag gick hem med världens lättaste steg. Eller ja - vaggade med korta, lätta steg snarare.

Sedan blev det onsdag och hela min kropp skrek efter vila. Det fick den inte eftersom jag fortfarande har en ettåring att ta hand om. En ettåring som just den dagen inte tyckte att någonting var bra. Min annars så nöjda tjej gnällde konstant. Ingenting dög i mer än 2 minuter. Framåt 15-tiden tyckte jag att jag knappt hade paus mellan sammandragningarna och började klocka dem. På en timma hade jag 11 stycken. Och då var samtliga riktigt ordentliga. När Micke sedan äntligen kom hem var jag helt slut. Slut i hela kroppen och hela huvudet och jag grät för allt och inget.
Han parkerade mig i soffan och bokade av allt på torsdagen för att kunna stanna hemma och ge mig en dag off. Tack och lov.

Idag är det torsdag. Sammandragningarna sätter igång så fort jag rör mig men eftersom Micke är hemma så kan jag ta det lugnt. Kroppen får vila och det är som natt och dag mot hur gårdagen var. Det känns skönt att få komma tillbaka in för ett VUL imorgon.

Det positiva med allt är att jag ju iaf känner honom nästan hela tiden och behöver inte oroa mig över att han känns slö. Jag vet inte om det är hans rörelser som retar till sammandragningar eller sammandragningarna som retar han till att röra sig, men hur som helst så är det inte mycket vila för hans del nu.

Annars:
Ryggen är helt okej.
Han hickar typ hela tiden. Antar att han övar på att andas.
Jag får konstiga lock för öronen då och då.
Jag har blivit sjukt ådrig.
Jag har blivit lite extra hårig. Typ fått en raggarsträng på magen. Hurra.

Idag går vi in i sommarmånaderna och det betyder att det bara är slutspurt kvar!

Mage med sammandragning och mage utan sammandragning i vecka 32.

Likes

Comments