Akuttid hos sjukgymnast var det ja. Jo tjena. Jag borde förstått redan vid mitt samtal dit att det inte skulle bli något vidare. Jag ringde vid lunchtid och fick prata direkt med den sjukgymnast som jag senare skulle träffa. Jag förklarade att min foglossning snabbt blivit värre och att jag nu har svårt att gå och behöver hjälp omgående. Jag bad om en akuttid, som jag sett på deras hemsida att de kan erbjuda vid behov, och till min glädje fick jag en tid senare under dagen. När vi lagt på tänkte jag att det var lite märkligt att hon inte ställde några frågor så att hon på så sätt kunde avgöra om det fanns något hon kunde göra på plats idag, eftersom det nu var en akuttid det var fråga om. Menmen, jag hade inte så mycket val kände jag. Jag behövde göra någonting för att lindra.

En vän körde ner mig till stan så jag slapp ta bussen. På vägen pratade vi om vilka akutmetoder som skulle kunna finnas till hands. Skulle jag få någon form av TENS-behandling kanske? Skulle jag bli tejpad? Akupunktur är också en metod men med min fobi går ju det tyvärr bort.
Väl på plats så inleder den kvinnliga, åldrade sjukgymnasten med 20 minuters utfrågning om min vardag. Jag pratar om min förra graviditet och att denna graviditet kom tätt inpå. Jag berättar att foglossningen denna gång började redan innan jag visste att jag var gravid och att det sedan blivit värre för varje dag. Jag pratar också om min vardag som föräldraledig med min 1-åring och den fysiska ansträngning som det innebär med många lyft osv. Slutligen berättar jag också om min fobi mot nålar och stick och att jag går under pågående behandling hos min förlossningsläkare för detta.

Det är efter detta det sjukaste händer. Hon har skrivit en hel A4-sida medan jag pratat. Nu tittar hon upp från sitt block, inspekterar mig, och säger *Du ser lite kraftig ut om magen. Är det kanske så att du väntar barn?"
VA!? Vad är det frågan om!? Jag förklarar med bibehållet lugn att ja, det är jag ju som sagt. Det är ju därför jag har FOGLOSSNING. Då säger hon nästa prisförtjänta mening: "Jag är ju inte någon expert på det, trots mitt yrke och det faktum att jag fött 4 barn." MEN VAD GÖR JAG HÄR PÅ EN AKUTTID FÖR FOGLOSSNING DÅ vill jag skrika men lyckas mirakulöst nog fortsätta behålla fattningen. Jag förstår nu att denna kvinna omöjligt kommer kunna hjälpa mig.

Efter detta får jag böja mig åt några olika håll samt ligga på en bår och försöka röra på benen (vilket inte går pga smärtan). Sedan konstaterar hon att det nog är muskulärt och orsakat pga stress och oro. Jag orkar inte ens svara henne längre. Hon upprepar minst tio gånger att akupunktur förmodligen är det enda som kan hjälpa mig och att hon minsann känner många som lyckats utmana sin rädsla för nålar. Detta visar ju bara ännu mer vilken total oförståelse hon besitter. Hon tycker också att jag fortast möjligt ska skaffa en foglossningsbälte (vilket jag tyckte var konstigt om det nu var muskulärt, men jag orkade inte argumentera med denna kvinna) och att jag skulle sluta anstränga min rygg. Briljant! Exakt hur det ska gå till vore bra att veta. "Lär ditt barn att klättra upp i sin matstol själv till exempel." Ja men visst. Men det är ingen apunge vi pratar om här. Hon är ETT år gammal. "Lyft henne åtminstone på rätt sätt." Okej, ja visst. Hur exakt är det? "Det tar vi inte nu utan det lär jag dig nästa gång, ska vi boka torsdag nästa vecka?"

Nej. Nejnejnej. Det ska vi absolut inte. Jag HJULAR hellre bort till närmsta bankomat, foglossning till trots, och tar ut 200 spänn och skänker till IS hellre än att använda dom här igen.
"Du, jag får nog ringa dig om en eventuell bokning i så fall." Hör jag mig själv säga med lugn stämma.

Så - det enda som ens kom i närheten av någon typ av hjälp var rådet om foglossningsbälte. Det kunde jag googlat mig till på under 30 sekunder. Jag har i alla fall köpt ett nu och tänker sova med det i natt. Jag har också bokat tid hos en annan sjukgymnast, En som jag hört väldigt gott om. Det får vara värt några dagars väntetid då. Än finns det hopp!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Sista dagen på vecka 26! Jag var tvungen att dubbelkolla i en gravidapp så att jag skrev rätt vecka. Har ingen vidare koll på veckorna längre. Idag är jag nere på tvåsiffrigt! Alltså 99 dagar kvar till BF. Hurra! Nu kommer det ju troligtvis bli så att jag får tid för igångsättning i vecka 39 så egentligen är det ännu färre dagar kvar. Det känns väldigt nära tycker jag.

I morse när jag gick upp höll jag på att ramla ihop. Min rygg gjorde fruktansvärt ont och jag kunde i princip inte gå. Micke hade inte åkt till jobbet än så han kunde byta blöjan och lyfta i Noelle i sin stol. Jag trodde först att det skulle släppa om jag rörde mig lite men det visade sig vara en allt för hoppfull önskan. Jag kunde nästan inte röra mig alls. Så idag har Micke haft en liten praktikant med sig på jobb och jag har suttit blixt stilla med en vetekudde mot ländryggen. Alldeles strax ska jag iväg på en akuttid till sjukgymnast. Jag vet inte hur mycket de kan göra men förhoppningsvis finns det något som underlättar. Såhär kan det ju helt enkelt inte vara.

Annars i veckan har jag känt lillebror hicka för första gången! Supermysigt! Sammandragningar har jag med nån timmas mellanrum dygnet runt. De gör inte ont. Ibland har jag lite molande värk som håller i nån minut åt gången. Jag har en ny teori om att min moderkaka enbart håller till på höger sida av magen (om det nu är möjligt) för det är alltid bara högersidan som blir hård vid sammandragningar och jag känner rörelser tydligare på vänster sida. Han är väldigt livlig och nu känner jag honom nästan hela tiden tycker jag. Kul! Skönt också att ha lite koll på vad han har för sig.

Nu måste jag rusa!

Mage i vecka 26.

Likes

Comments

Jag och Micke är två genier. Och då är jag ödmjuk. Jag menar, allt som innebär att man löser sömnfrågan som småbarnsföräldrar är genistämpel på och nu har vi hittat lösningen för oss. Noelle är 1 år och 2 månader (that's right. Hon är ETT ÅR OCH TVÅ MÅNADER inte 14 månader. Enligt all rimlighet borde alla sluta räkna ålder i månader efter ettårsstrecket.) och jag är i 6:e månaden av min graviditet, så att hitta en bra metod för att alla ska få sova så bra som möjligt var av högsta prioritet.
Lösningen är en 120-säng till N på hennes rum. Utan ben. Hon älskade den från första stund och är där och leker, myser och tittar ut genom fönstret på dagarna. Hennes rum är babyproofat efter vår bästa förmåga och dessutom kamerabevakat med babymonitor så hon får vara där inne själv när hon vill och hon verkar uppskatta sin nya frihet.
Att natta henne inför dagsvilor och inför natten är nu riktigt mysigt med gott om plats för henne och den som nattar att ligga bredvid. Jag och Micke får sova ihop i vår säng och om/när hon vaknar på natten så går Micke in och lägger sig hos henne och de båda somnar om direkt.

Vi hoppas och tror att detta får fortsätta vara den perfekta lösningen när lillebror kommer. Jag och Micke kan då dela på oss så att en sover med Noelle och en sover med lillebror så vi slipper störa varandra allt för mycket. Hurra!

Noelle i sin nya säng. Bästa investeringen i år!

Likes

Comments

Denna vecka har varit mestadels bra. Lillebror lever verkligen runt i magen och jag känner honom jätteofta och tydligt. Det får mig att fundera på detta med att min moderkaka ska ligga i framvägg...det kan inte ligga en moderkaka i vägen för hans rörelser framåt i magen. Jag förstår det i alla fall inte för då hade jag väl inte kunnat känna honom så tydligt? Kroppsdelar och allt liksom. Så då tänker jag att den kanske inte har flyttat uppåt utan ligger kvar där nere som den gjorde på rutinultraljudet. Det vore ju mindre bra! Vi får se i vecka 32 när jag ska på uppföljande UL.

Den extrema tröttheten har kommit tillbaka denna vecka och jag har behövt sova på dagarna de flesta dagar. Kroppen stänger bara av och jag somnar vart jag än är i princip. Jag var hos min barnmorska för några dagar sedan och hon vill att jag dubblar min järndos. Mitt järnvärde är ju lågt och hon tyckte dessutom att jag såg väldigt blek ut. Hoppas det hjälper!

Magen börjar kännas stor men inte klumpig. Jag trivs med den och tycker det är mysigt. Så fort jag får läge så vill jag helst dra upp tröjan över magen. Av någon anledning så gör det att jag känner mig närmare bebis och som att han blir lite mer delaktig.

Jag fortsätter gå på klarasamtal (aurorasamtal tror jag det heter på andra ställen) och vi ska dra igång min fobiterapi på allvar nästa vecka. Eftersom en stor del av fobin ligger i min avsky för ådror så är veckans läxa för mig att inspektera mina egna. Något jag vanligtvis undviker.

Jag och magen i hissen på sjukhuset. Klarasamtal väntade.

Likes

Comments

Vi är i full gång med visningar av vår lägenhet. Det är spännande, jobbigt och förvirrande. Vi har ju som bekant köpt en villa utanför stan. Vi har köpt den med försäljningsförbehåll vilket innebär att vi behöver sälja vår lägenhet för en viss summa för att köpet ska gå igenom. Sedan vi skrev kontrakt på villan är mina tankar om allt helt förvirrade. Jag vill verkligen flytta till hus och få gott om plats till vår växande familj men samtidigt älskar jag verkligen området vi bor i nu. Angenämt problem men ändå lite småjobbigt.
Vi har fått ett par bud men de är precis under den summa som gäller för att villaköpet ska gå igenom och jag går och velar om jag är glad eller inte. Mest vill jag bara veta hur det blir så att jag kan börja planera framåt. Ovissheten suger.

Micke kom nyss ut i vardagsrummet efter att ha nattat Nellie. Jag lyssnar på Pink Floyd. Han ser besviken ut och gnäller:
-"sitter du och lyssnar på din knarkarmusik igen?"
Alltså jag vet inte, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en lite magstark kommentar från någon vars enda Spotifylista är ett potpurri av melodifestivallåtar.

Annars då. I helgen som var bjöds det på både 1-årskalas och 25-årsfest och jag orkade gå på båda utan större problem - bra ryggen! 25-årsfesten var en av mina närmsta vänners, vilket gjorde att jag helt utan skam kunde stå vid chokladfontänen hela kvällen och äta obscent mycket frukt, snacks och godis. Vad gör man inte när man inte får dricka vin!
Noelle har lekt mycket med jämngamla bästisen Elias vars mamma också väntar en ny lillebror. Perfekt med en kumpan i graviditeten!

- Vill också säga.
I fredags när jag vaknade upp efter min trötthetskrasch möttes jag av den fruktansvärda nyhet som lamslog Sverige och la sig som ett unket täcke över hela landet. Fan ta människor som vill åt vår frihet. För våra barns skull måste vi göra världen bättre. Bara kärlek kan döda hat så låt oss sprida kärlek vart vi än går! -

Jag och Noelle på väg till kalas. Noelle och Elias testar hans nya syskonvagn.

Likes

Comments

Jag tror på att det är bra att berätta om de jobbiga dagarna också ibland. Så jag vill skriva om denna fredag.

Idag tog det stopp. Min kropp och min hjärna bestämde mot min vilja att jag behövde vila nu. Jag gick och la mig igår kväll redan klockan 20 efter en heldag med Noelle i Göteborg och var redan då helt slut. Sedan sov jag till 08 när Noelle vaknade och tvingade mig själv att fungera. Vi åt frukost och bytte blöja, sedan var orken slut igen. Jag förmådde mig inte till någonting. Till slut skrev jag till Micke att jag inte kunde mer och att han får jobba klart så snabbt det bara går. Jag höll mig med nöd och näppe vaken till 11 då det var dags för Noelles förmiddagslur och vi somnade ihop. Klockan 12 vaknade hon och då var Micke, som tur var, redan hemma. Han packade hennes väska och tog med henne på de sista jobbmötena och sa åt mig att inte göra något annat än att vila. "Kommer jag hem till att du städat så blir jag arg". Jag mumlade något svar men sov igen innan de var utanför dörren. Nu är klockan lite efter 15 och jag vaknade precis. Huvudvärken dunkar men jag känner mig sakta men säkert normal igen.

Under min förra graviditet blev jag sjukskriven runt denna vecka. Jag hade foglossningen från helvetet. Det gjorde att jag bara kunde fokusera på mig och min graviditet. Underbart även om det såklart blev långtråkigt ibland. Denna graviditet är jag mammaledig och en sjukskrivning finns inte på kartan. Dessutom vill jag hålla hög standard. Jämt och hela tiden. Noelle förtjänar inget annat. Hon ska underhållas och vi leker mycket såklart. Vi är ute varje dag. Jag vill att hon träffar andra barn så vi planerar in grejer några gånger i veckan. Jag vill att hon äter bra, varierar och hemlagat så jag lagar 1-2 mål mat per dag. Jag vill dessutom inte att det förfaller här hemma eftersom jag och Noelle är här på dagarna och det är trevligare om det är fräscht och fint = småstädar 24/7. Noelle går och äter själv vilket innebär massor av tvätt. Dessutom vill jag själv ha ett socialt liv och hålla mig själv fräsch och frisk. Allt detta med graviditet och foglossning är tufft för kroppen såklart och innebär tiotals lyft och mycket tid på golvet varje dag. Det är helt enkelt annorlunda att vara gravid denna gång.

Nu hoppas jag att eftermiddagen och kvällen blir bra och att jag känner mig som vanligt snart. Helgen är fylld av roliga planer och jag VILL så gärna! Det är tufft att vara gravid samtidigt som man är hemma med en 1-åring och det är aldrig ett alternativ för mig att inte vara 100-procentig när jag är med henne så jag bara kör på. Kanske är det tur att kroppen säger ifrån ibland så man får återhämta sig lite. Bara det inte blir en vana. Den här dagen räcker. Kroppen - du har visat din point och jag fattar!

Jag är så tacksam för min fina Micke och för att han är världens bästa pappa. (OBS! Sjukt att jag hann tänka nu att jag skulle städa undan lite och laga en god middag till oss som tack. Jag har liksom precis skrivit att jag måste ta det lugnt nu, speciellt ikväll. Kan jag bara skärpa mig?!)

Slut i rutan.

Likes

Comments

"Du är som ett chokladhjul på Liseberg. Man kan vinna 200 chokladkakor och bli överlycklig men oftast så får man bara en liten skitnalle"

Denna kommentar fick jag av Micke ang. mina humörsvängningar under graviditeten. Sikken en. Jag har en del funderingar om den där kommentaren i efterhand:

  1. Det är väl knappast 200 chokladkakor i en stjärnvinst. Snacka om orealistiska förväntningar.
  2. Har han någonsin ens spelat på ett chokladhjul på Liseberg? För jag har aldrig varit med om att man vinner nallar i ett chokladhjul.
  3. Menar han att jag sällan är på bra humör? Jag menar, eftersom man sällan vinner stjärnvinsten. För det stämmer ju inte. Jag är nästan alltid på bra humör. Så länge han sköter sig...och det är ju inte upp till mig.
  4. Blir man glad för den lilla skitnallen också? Är det liksom bara olika grader av bra? Eller är lilla skitnallen en stor besvikelse? Att han kallar det "liten skitnalle" talar ju inte för att han skulle skutta av lycka av att få en direkt.

Jaja, nog om det. Jag får konfrontera honom imorgon. Han ska få se på skitnalle om mitt humör efter en 12-timmarsdag med foglossning, pollenallergi, graviditet och 1-åring inte passar herrn.


Ingen fara folks, vi har högt till tak i vår familj!

Mina föräldrar var här på besök i helgen. Väldigt härligt och mysigt på alla sätt! Vi var på en gård och kollade djur, vi hade picknick, vi promenerade i stan, vi lunchade i hamnen och vi spelade spel. De hade med sig en fotboll i plast till Noelle och hon älskar den. Hon går omkring med den i lägenheten och kastar den helt plötsligt allt hon har då och då. Den kommer en hel meter och hon tittar stolt på oss och vill ha beröm. Mamma lärde också Noelle att låta som en häst och nu gör hon det hela tiden. Så fort hon hör oss säga något som låter det minsta likt häst så är hon igång!

Det är väldigt roligt att hon går så bra nu. Det blir enklare att vara ute när hon kan röra sig fritt och hon har helt plötsligt händerna fria. Dessutom är det helt bedårande att se henne tulta omkring. Vår stora lilla tjej!

På vårpromenad på väg till lekplatsen.


Likes

Comments

Jag får se om jag lyckas prestera ett inlägg med min hjärna. Den är för tillfället mer eller mindre ur funktion, Jag kan inte komma ihåg att jag var lika glömsk/virrig/off under förra graviditeten but then again; hade min hjärna fungerat som den skulle så kanske jag hade kommit ihåg det. Bara under denna vecka har jag:
  • Glömt min plånbok i varuvagnen på Ica. Fick springa efter tanten som jag (som tur var) såg tog vagnen jag precis lämnat. Jag flåsade ikapp henne vid husgerådsavdelningen med osmidighet endast en gravid kvinna kan uppbåda och brölade lite lätt. Stackaren blev jätterädd men jag var glad över att ha löst situationen så kvickt.
  • Blivit riktigt irriterad på att jag inte kunde låsa upp dörren till sophuset...med bilnyckeln. Alltså fjärrnyckeln. Vid eftertanke så BORDE soprumsdörrar öppnas med fjärrnycklar eftersom man har händerna fulla av soppåsar när man kommer dit. För det är väl inte bara jag som väntar tills det är 2-3 fulla påsar innan jag tar mig dit...? Ska genast söka patent på denna nyckelidé.
  • Glömt hunden utanför affären. Han har varit tjurig på mig sedan dess.

Utöver denna sinnesförvirring har jag under denna veckan fått återbesök av två gamla vänner jag inte träffat sedan graviditeten med Noelle. Restless legs och halsbränna. Suck och stön alltså. Jag som har fått sova så bra hittills (med undantag för uppvaken Noelle kräver eller när Micke snarkar mig till vibrationsskador), nu ligger jag och vrider mig åtminstone en timma varje kväll innan jag somnar. Jag har också denna vecka fått börja ha en kudde mellan knäna när jag sover, annars är det alldeles för obekvämt för höfterna och magen.
Foglossningen är under kontroll vissa dagar och helt fruktansvärd andra dagar. Jag misstänker att jag har viss skuld i det hela eftersom jag passar på att göra ALLT när den är okej, vilket gör att den är outhärdlig dagen efteråt. Sedan fortsätter det så i en ond cirkel.

Annars mår jag bra! Har mycket energi för det mesta och det är tur eftersom Noelle gärna vill leka både inne och ute hela dagarna. Jag känner mig stabil psykiskt också och saknar verkligen inte menscykelns ups and downs. Våren har kommit också och det är underbart!

Magen i vecka 24.

Åh! Vill lägga till i efterhand att bebis rör sig mycket tydligt nu. Några gånger under dagen och sedan ett riktigt pass sent på kvällen. Ibland tycker jag också att jag kan identifiera en rygg eller ett huvud som pressar upp i min navelhöjd ungefär. Väldigt roligt att få lära känna denna lilla bandit lite bättre!

Likes

Comments

Här sitter jag och päser. Jag blev sugen på äppelpaj och gjorde en. Sedan åt jag halva och låtsades som att jag inte sett att det stod på receptet att det var för 6-8 personer. Oops.

Men vecka 23 då ja. Den är ju strax förbi och jag har haft ganska fullt upp men ska försöka komma ihåg vad som utmärkt sig. Jättemycket foglossning, en del sammandragningar (är det inte tidigt för det?) och annars är det bra! Kände honom mindre under ett par dagar men misstänker att han kanske hade vänt sig om. Jag har ju moderkakan i framvägg också så det tar bort en del.
Jag har denna vecka också haft mitt första klarasamtal för denna gång. Jag har VÄRLDENS bästa läkare så det känns jättebra. Jag har fullkomlig tilltro till henne vilket inte är vanligt för min del att ha. Hon har dessutom erbjudit sig att personligen hjälpa mig med min fobi mot sprutor och stick. Jag har gått i fobiterapi förr utan att lyckas men jag ska ge det en chans till med henne. Det skulle underlätta så mycket om jag kunde få den under kontroll!

Har bara denna bild på magen från veckan och den är hemsk. Men jag orkar inte resa mig för att ta en ny. Jag är för mätt.

Likes

Comments

Jag var på uppföljande ultraljud i Skara, staden jag växte upp i. Det blev en chockerande upplevelse då den manliga läkaren som utförde ultraljudet upptäckte att jag väntade en säl!
"Så här kan vi inte ha det" Sa han. "Vi får abortera." Jag fick panik eftersom jag är i vecka 23 och absolut inte ville göra mig av med mitt barn. "Jag skiter väl i att det är en säl fattar du väl? Du skulle bara våga röra mig!" Skrek jag och sprang där ifrån. När jag kom hem till Micke berättade jag den oväntade nyheten att hans son är en säl. Han tog det som tur var bra och vi gick ut och köpte ett hus med en inomhuspool.
Sälen föddes och jag fick lära mig att ta hand om den. Jag spenderade varenda dag i poolen med honom och när jag en dag fastnade i något på botten och höll på att drunkna så räddade min säl livet på mig genom att andas syre in i min mun och sedan få loss mig och dra upp mig till ytan.

Detta är en i mängden av alla sjuka drömmar jag har just nu. Inte konstigt att jag sällan känner mig utvilad. Det är ju åtminstone spännande att se vad det bjuds på för äventyr när man somnat!

Likes

Comments