Det kommer ibland tillfällen när man behöver skriva av sig lite för att bearbeta saker och ting och just nu är det ett sådant tillfälle, det kan tyckas vara personligt och ja det är det, men det struntar jag i för att jag vill inte dölja något. Ni som har läst inlägget Min historia, mina ord. vet säkert redan att jag är trött på fördomar, sociala regler, hat, mobbing, utanförskap etc etc. Hur är det för er?

Jag ska ärligt talat säga att mitt tålamod börjar ta slut och bägaren börjar rinna över för mig. Vissa perioder är jobbigare än andra och jag ska erkänna att just nu känner jag mig splittrad, trasig. Det känns som att jag och min kropp har levt utifrån ett åtgärdsprogram i närmare åtta år nu. På de här åtta åren har jag bland annat levt med en diagnos, jag har gjort åtta operationer, strulat med taxi, jag har haft komplex och konflikter med mig själv och andra samtidigt som jag ständigt har kämpat för att leva ett så "normalt" liv som möjligt. Om man lägger ihop alla dessa erfarenheter med alla samhällsfaktorer som vi människor dagligen utsätts för så är det kanske inte så konstigt att konstiga tankar dyker upp då och då och ställer till det. Ingen människa lever ett problemfritt liv utan ibland blir ryggsäcken helt enkelt bara för tung för att bära. Att exempelvis vara rörelsehindrad sedan födseln i detta samhälle innebär så mycket mer än att bara sitta i en rullstol och att inte kunna ta sig fram ordentligt, den fysiska aspekten är bara en liten liten del som påverkar och hindrar mig i vardagen. Bara att få tillgång till ett läkarintyg och bilstöd till en anpassad bil som jag i sin tur kan köra är i sig en lång komplicerad process som ska bedömas efter speciella kriterier och gå igenom flera olika myndigheter innan det kan beviljas och tas fram. Allt är i princip lite mer komplicerat och tidskrävande med andra ord. Jag kan förstå att det kan vara svårt att ta in hur det är om man själv aldrig har varit med om det för att det är så lätt att ta vardagliga saker för givet. Det är få, om det ens finns någon som vet vad jag egentligen känner och går igenom. Inte ens jag har haft insikt om det.

För mig är min funktionsnedsättning det normala eftersom jag inte vet något annat, samtidigt känns det inte alltid rätt för att ibland känns det som att min fysiska kropp och min hjärna inte samspelar och tillhör varandra. Det händer ganska ofta att jag glömmer bort att jag har ett rörelsehinder och sedan blir jag förtvivlad när jag kommer på att det finns där. Jag kan till exempel vara på väg att ställa mig upp och gå ifrån rullstolen/rullatorn innan det slår mig att en del av mig är nedsatt. Jag känner mig helt enkelt inte rörelsehindrad men jag är det, och jag vet att jag inte är ensam om det, även om det måste accepteras och uppmärksammas mer.

På grund av en okunskap gällande normbrytande avvikelser så bemöts jag emellanåt av funkofobiska uttryck så som "klarar du verkligen det" eller "vänta, du behöver hjälp". Många är frågande om saker och ting men vågar inte prata om det. Visst, det kan jag ta för att någonstans finns det en förklaring till det men när jag till exempel får höra någon säga "Du är 21 år, är det inte dags att ta tag och skaffa dig ett liv snart?" eller "Vad har du egentligen åstadkommit i livet" så känns det som om jag får en riktig käftsmäll, jag blir uppriktigt arg och ledsen. Anledningen till det är för att jag i hela mitt liv har kämpat dag in och dag ut med att försöka ta mig framåt i livet. Visst, jag kanske inte riktigt lever och har levt som andra människor gör, jag vet faktiskt inte varför det är så men en orsak kan vara att jag lever ett till synes rörelsehindrat liv, i en stol, med en diagnos som stundtals verkar ha en större innebörd än mig själv. Detta kräver lite extra tillgänglighet, utrymme och tolerans, vilket inte alltid är uppenbart. Som om inte det vore nog så har jag gått igenom ett antal processer/operationer och håller dessutom på med ett munprojekt nu som bland annat innefattar två operationer, tandställningar både på utsidan och insidan och sist men inte minst så har jag även en 11 mm stor glugg mellan framtänderna. Nu ska jag inte lägga all skuld på mitt funktionshinder och jag är inte ute efter att beklaga mig över min egen situation, men min fråga till er som hävdar att jag inte har åstadkommit något: Vad har ni själva gjort i era liv? Kanske anser vissa att jag är lite egoistisk nu, men tänk er själva att ständigt sitta i midjehöjd med dessa förutsättningar samtidigt som man hela tiden ska försöka framstå som en fullfjädrad person mitt i bland all denna strävan och med den ständiga stressen och pressen på sig att man måste prestera för att vara någon. Det är ju påfrestande för vem som helst.

Jag har så länge som jag minns påverkats av vad andra människor har för uppfattning, åsikter, tankar, fördomar och bemötande gentemot mig, och dum som jag har varit så har anpassat mig efter detta för att passa in. Detta har med tiden bidragit till att mitt självförtroende och min självkänsla har tagit stryk och allt detta har byggt upp en osäkerhet/rädsla hos mig som alltid finns med i bakhuvudet. Nu på senare tid har jag dock lärt känna mig själv mer som person och jag försöker våga gå min egen väg. Jag känner att jag suggestivt blir starkare och starkare och jag är på väg att bli hel och få det liv jag hela tiden har strävat efter. Ibland kan det dock vara jobbigt att vara något slags mellanting mellan det normala och det onormala för att man tas inte alltid på allvar i många avseenden. Människor tror att alla individer, oavsett vad man har för bakgrund och förutsättningar ska klara av vad som helst. Om man mot förmodan inte visar sig stark alla gånger så heter det att man inte bryr sig eller anstränger sig. Detta stämmer då inte, alla dessa procedurer som exempelvis jag har gått/går igenom tar självklart lite extra tid och kraft och det innebär att andra saker automatiskt får läggas åt sidan och vänta ett tag. Det handlar inte om att inte bry sig, det handlar i mitt fall bara om att jag prioriterar mig själv och min kropp i första hand, för att sedan kunna visa mitt rätta jag fullt ut. Det hjälper inte att klanka ner på mig eller andra individer för att jag har inte valt att sitta i denna sits, ingen kan välja hur och vem man föds till. Idag ställs man ständigt inför nya utmaningar och ibland tar livet oförutsedda omvägar, men jag personligen har klarat av saker som jag aldrig trodde skulle var möjligt och jag kommer försätta att kämpa. Jag försätter att kämpa för att jag vet att oavsett vad som händer så kommer även jag en vacker dag att befinna mig där jag vill vara. Ge mig bara lite tid och utrymme.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Ja, nu har jag spänt och utvidgat överkäken i drygt tre veckor och igår kväll gjorde jag äntligen min sista skruvning. Detta innebär att moment 1 av 2 är över, YEEY! Nu ska jag in till tandläkaren på måndag och börja planera för nästa moment som är rälstandställning som jag ska ha tills det är dax för den sista operationen som är planerad senare nästa år.

Jag är ganska splittrad när det gäller denna resa för att detta har jag påpekat och väntat på ganska länge, men sedan finns det lite som har tillkommit som jag inte riktigt hade räknat med innan. Ett exempel är gluggen som har uppstått på grund av spänningen som är större än vad jag trodde på förhand. Detta gör att jag inte riktigt vill öppna munnen och prata offentligt men å andra sidan kommer det ju gå tillbaka, vet dock inte exakt när. Dessutom måste jag ha gomtandställningen i cirka ett halvår till för att den ska stabilisera och sitta där så att käken växer ihop i det nya läget. Detta i sig resulterar i att jag ett tag kommer behöva ha två olika tandställningar, räls utanpå tänderna och sedan denna tandställning i gommen. Och jag som redan har svårt och prata och äta med gomtandställningen. Nog om det. Allt kommer ju förhoppningsvis bli bra till slut och när allt väl är klart så kommer jag förmodligen att vara stärkt av detta och gissningsvis ta allt det med ro och ett och annat skratt, men vögen dit kommer inte vara spikrak.


Lite oklar bild, men såhär glada är vi för att moment ett är avklarat! (Denna bild togs förra helgen vilket innebär att gluggen har blivit mer eller mindre är dubbelt så stor nu, charmigt värre haha.)

Likes

Comments

Hej!

Det var ett tag sedan sist, igen. En anledning till frånvaron är för att jag har påbörjat en ny resa , dvs ett nytt projekt med mig själv . Efter att tidigare ha genomgått ett antal ingrepp och processer som till exempel tre höftoperationer, en steloperation av rygg och en ben/knä operation så var det nu, för två veckor sedan dags för ytterligare en, den första av totalt två käkoperationer, jag har en för smal överkäke och öppet bett.

Jag opererades alltså för två veckor sedan på grund av att min överkäke var för "smal" så med hjälp av operation och en gomtandställning så håller jag nu på att vidgar den. Jag har inte kunnat/fått äta något annat än flytande och jag har en stor glugg mellan framtänderna som ett resultat av det, men idag var jag hos tandläkaren och tog bort stygn och tittade hur det såg ut. Och idag får jag äntligen börja äta MAAAT också! Ska dock spänna en vecka till och få en ännu större glugg men det spelar ingen roll för att den kommer försvinna sen när jag får en räls (tandställning). Detta munprojekt kommer sedan att avslutas nästa år med en större käkoperation där de flyttar käkarna så att de hamnar i rätt läge och så jag kan bita ihop och äta ordentligt.



I torsdags så tog jag och syrran även en spontan dagstur till Stockholm för att komma ut och rensa tankarna lite. Trots en glugg, hunger och lite svullna kinder(som varit hundra gånger värre) så var det en mycket trevlig dag!


Likes

Comments

           I tisdags hände det, det som jag har drömt om enda sedan jag var liten blev äntligen verklighet.

JAG HAR TAGIT KÖRKORT!!! 🚗

För 8 månader sedan satt jag där osäker på en parkering och skulle för första gången i mitt liv köra en bil, jag som aldrig ens suttit framför en ratt skulle helt plötsligt hantera en bil helt på egen hand. Just då trodde jag aldrig att jag skulle klara det. Stundtals var det motigt men tack vare en bra trafikskola som hade förståelse och den anpassningen som jag behövde så gick allt till slut vägen och nu sitter jag här med det efterlängtade körkortet som betyder självständighet för mig. Jag är evigt tacksam och faktiskt lite förvånad över vad jag faktiskt klarar av. Allt går så länge samhället bemöter alla individer och behov på rätt sätt.


Likes

Comments


Här kommer ännu mer tillbakablickar från sommaren som gått, alltså hur fint och mysigt är inte Gotland? Jag vill bara tillbaka dit nu, titta bara på bilderna liksom. Det roligaste var ju när vi hyrde en 5-sitsig trampcykel och trampade genom hela Visby, haha! Helt klart den bästa veckan denna sommaren! 

Likes

Comments


Så eftersom att jag inte har varit så aktiv här i sommar så tänkte jag leta på lite bilder och passa på att rensa lite i kamerarullen. Här har ni lite godbitar från vår lilla roadtrip som vi hade i slutet av juni, hur mysigt som helst. Älskar Göteborg!

Likes

Comments


Glad midsommar på er, hoppas ni har har haft en bra helg. Här har ni ett litet ihopplock av min midsommar. Jag hade en toppenmysig helg med nära och kära. Är så taggad på denna sommar och allt den kan ge.

Likes

Comments


Idag var det det dop för vår lilla kusin, och efter smörgåstårta och tårtbuffé så gick vi ut och tog lite luft som sedan resulterade i dessa bilder. Dessa två alltså...


Likes

Comments


För ett år sedan tog jag studenten, helt sjukt vad tiden går. Jag skulle göra allt för att få uppleva den dagen igen för att det var verkligen den bästa dagen i mitt liv! Min skoltid var inte lätt och felfri, jag kämpade mycket med allt och stundtals visste jag inte om jag skulle klara ta studenten. Det var först vid dem tre sista åren på gymnasiet som jag verkligen gjorde en förändring och tog tag i saker och ting. Jag hade fantastiska lärare och människor omkring mig som hjälpte och stöttade mig till slutmålet och där jag är idag.

Till slut, för ett år sedan satt jag alltså i aulan på risbergska gymnasiet med en studentmössa, lyssnade på ett inspirerande tal, fick gå upp på scenen och ta emot ett stipendium och sedan avslutades allt med ett känslosamt möte i klassrummet. Jag blir fortfarande tagen av allt när jag tänker på det, jag är så tacksam för allt gymnasietiden gav mig.

Likes

Comments


Hej,

Det var ett tag sedan som jag uppdaterade så jag slänger in lite godbitar från veckan. 
Poolhäng, grillningar, jordgubbar, glass och sena utekvällar med bra människor, hur najs? ☀ Klagar inte.

Likes

Comments