Header
View tracker

Jag är i chock.

..och jag finner inga ord..



Döden. Den är så.. jag vet inte. Jag finner verkligen inga ord.

Idag (red. igår. är dock fortfarande vaken när jag skriver detta) förlorade jag ytterligare en i min närhet. En person som var alldeles för ung. Hon existerar inte längre. Hon är borta förevigt. Det går inte att föreställa sig det. Hur kan en person man pratat med, en person jag har haft i i min famn när jag kramat henne så många gånger sluta existera? Någon jag skrattat och gråtit med. Hur?!

Hon är inte den första jag förlorar men ändå är chocken lika stor varje gång. Det är så oerhört svårt att ta in. Jag finner verkligen inga ord för det här. I timmar jag suttit och försökt tänka, försökt förstå, men jag kommer ingen vart i mina tankar. Döden är så mycket mer än vad vi någonsin kommer kunna förstå.


Min hjärna la av sekunden jag fick reda på det. Efter det har jag gått på som en maskin. Gjort det jag behövt göra, men jag har inte varit närvarande. Timmarna har gått så otroligt långsamt, som om tiden stannat, fast samtidigt på något helt ologiskt sätt har det gått så fort. Klockan är snart tre på natten när jag skriver detta (publicerar detta senare dock) Vad har jag gjort dessa timmar? Hur kan hjärnan bara stänga av såhär? Och utmattad är jag trotts att jag bara suttit här och tänkt.


En sak jag har tänkt på är iallafall bristen på svensk sjukvård. Som ni vet sedan tidigare inlägg så har jag länge varit insatt i detta och många gånger klagat på dess brister.
När man är så psykiskt sjuk att man inte kan tänka klart MÅSTE det finns folk som kan hjälpa en med att tänka samt få vardagen att fungera. Men dom resurserna FINNS INTE. Det är inte bra betalt jobb och inget jobb folk gärna söker sig till. Det är tung psykiskt att jobba med så sjuka människor. Du måste ha en fasad ovh hjälpa patienterna med deras problem. Personalens privatliv och känslor får verkligen inte blandas in men det är så svårt att hålla borta dom två grejerna i ett sådant jobb där man verkligen kommer nära inpå folk.
Jag har sätt personal som nästan brutit ihop för att jobbet är så hårt. Och till er personal som verkligen kämpar för våran skull, ni ska ha ett enormt tack.
Men det är få, alldeles för få. Och många av dom arbetande som inte passar inte på ett jobb som detta. Det är en av anledningarna till att det är en sådan brist på bra hjälp att få om man är psykiskt sjuk. Alldeles för lite pengar läggs för att skaffa mer och bättre personal, mer platser samt bra hjälpmedel. Det är värdelöst att det är så, för det är sååå många liv som hade kunnat räddas och rätt hjälp fanns till. Jag tänkte starta upp en "fond" för att samla in pengar till svensk psykvård. Kommer meddela när det sker. En person kan inte göra allt, men alla kan göra något.

Va inte rädda för att nå ut till folk med psykisk ohälsa. Jag är otroligt trött på att folk tippar på sina tår runt oss. Prata med oss, lyssna på oss, finns till. Det krävs inte mycket. Så för gudsskull, tippa inte runt på tå och va rädda för att nå fram till oss. Många gånger räcker det med att bara ha någon där.


Till minne av alla fina änglar som inte längre finns med oss. <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

När livet vänder ryggen till får man verkligen reda på vilka som verkligen finns där för en. Det har funnits stunder så jag känt mig ensammast i hela vida världen. Som om ingen förstod mig, som om jag inte passade in någonstans, men jag hade sååååå fel. Jag har fått stöd från alla håll och kanter. Så många som gillat, delat och skrivit till mig när jag öppnat mig om mina psykiska problem.

Jag har varit livrädd för att dela med mig till andra om hur jag mått. Jag har alltid varit den glada och spralliga tjejen som får andra att skratta och jag har velat att folk skulle ha den bilden av mig, men jag insåg också att psykisk ohälsa inte är något man ska dölja. Så när jag väl öppnade upp mig fick jag ett sånt otroligt stöd som jag skrev tidigare. Vänner, bekanta, släktingar, ingifta släktingar, kollegor och vänner till mina föräldrar. Överallt. Och detta inlägget är till er.

Tack. Tack, Tack Tack. Jag kan inte tacka er tillräckligt för era fin ord, eran omtanke och stöttning. Jag är så lyckligt lottad och känner sån enorm kärlek i kroppen pågrund av er.

Jag vet nu att jag inte är ensam och det är så skönt!


Hela collaget får inte plats av någon konstig anledning. Skall försöka lösa det!

Likes

Comments

View tracker

När jag först skrev om mitt mående (LÄNK HÄR ) blev väldigt många chockade. Både vänner och bekanta hörde av sig till mig och var förvånade, chockade och många var även ledsen för min skull. Jag var i en tung period och fick ingen hjälp. Svenska psykvården suger. Jag blir arg när jag tänker på det. Så jag var tvungen att riskera mitt egna liv för att få hjälp. När jag väl fick hjälp hade jag turen att få en bra läkare, något som tyvärr är väldigt ovanligt har jag av egen erfarenhet sett, något mina vänner också fått uppleva tyvärr.


Så ja, tiden efter psyket då. Det var väldigt konstigt att komma hem, men det gick ovanligt bra. Tidigare bodde jag och mitt ex i en lägenhet som var ett korttidsboende, annars växlade jag mellan mamma och pappa som är skilda, så den största förändringen bostadsmässigt var att bo på ett ställe. Jag flyttade alltså tillbaka till enbart mamma av flera orsaker.


Jag har regelbundna möten med socialen som hjälper mig att bygga upp en fungerande vardag i samarbete med ett boendestöd som kommer hem till mig varje vecka och öppenvården som erbjuder läkare, psykologer, sjuksköterskor, m.m. Jag går dock INTE hos en psykolog då det inte funkat för mig. Jag klarar inte av att prata på begäran och ogillar att prata med någon som har som yrke att lyssna. Lite konstigt tänkt av mig kanske.


Minns att en vän (eller kanske numera bekant) var arg på mig för att jag tog en överdos och inte pratade med en psykolog om det istället och mina problem var djupare än så. Lite snack kunde inte lösa det. För många gör det de, men inte för mig somsagt.


Nu i efterhand är jag såååå otroligt glad att jag tog dendär j*vla överdosen som gjorde att jag fick komma in på psyket där jag träffade världens finaste människor. Jag är en helt annan människa. Jag klarar större motgångar, jag har lärt mig att tänka på ett annat sätt.


Alla problem är inte lösta. Jag är fortfarande utmattad och deltidssjukskriven men för första gången på flera år klarar jag att gå en hel dag utan att behöva lägga mig och sova flera timmar under dagen för att orka resten av dagen. Jag faller inte ihop i tårar av utmattning lika lätt längre och det är väldigt väldigt stora framsteg för mig!


Det som hjälp är väl att jag fått så väldigt bra mediciner. Äter flera flera stycken om dagen. Ser ut som en jättesjuk person om man ser mitt medicinskåp, menmen haha. Jag mår bra och det är huvudsaken.


Många är väldigt emot min ”starka” medicinering och försöker få mig att sluta men jag känner att jag inte är redo än. Det är inte ens ett år sen jag kom in på psyket. Jag är inte klar än. Jag har en lång väg att gå och slutar jag med medicinerna nu så kan jag sååå lätt falla tillbaks i depressionen.


Jag har återkommande depressioner- Något vi kom fram till på psyket. Det är precis som de låter, det återkommer titt som tätt och det jag kan göra för att hålla mig ”över ytan” så länge som möjligt är att fortsätta med min medicinering som gör mig starkare och starkare.


Heja mig! Heja livet!

Likes

Comments

Jag har lätt för att få finnar och oren, fet hy men har hittat två produkter jag ABSOLUT älskar!!

​Dessa produkter kostar endast 99 kr styck och håller länge. Haft ansiktsmasken ett bra tag. 

Jag är en person som vill se resultat direkt så när jag har ansiktsmask på vill jag att jag ska se en förändring såfort jag tar bort den och fantastiskt nog gör jag det med denna. Hyn blir lenare, renare och ser allmänt fräschare ut.

Klicka på bilden där det finns länkar, eller på länkarna under bilden för att komma till en återförsäljare.  

Likes

Comments

Så mina vänner. Ni fick följa mig under min bröstförstoring och dagarna därefter. Nu tänkte jag uppdatera er om hur det gått det första året. Snabbt har det gått iallafall.Den vanligaste frågan jag får är hur dom känns att klämma på. Jag skulle vilja säga att det känns litelite hårdare än vanliga men det är inte en jätte skillnad. Min pojkvän (ja jag har en ”ny”. Inte uppdaterat er om det men jag och Linus valde att gå skilda vägar och är nu idag väldigt bra vänner istället. Jag träffade Min fina Jonatan efter ett par månader och nu är det vi) säger att det känns som stressbollar nästan om ni känt på såna haha.Läkarna la snittet under brösten och inte i armhålorna som man även kan göra. Ärren är inte jättesynliga längre vilket är jätteskönt tycker jag.

Ser ni det tunna tunna vita sträcket? Det är ärret. Lyfter upp bröstet på bilden för annars hamnar det i "bröstvecket" och syns inte!


Som många vet, men även många har missat så fick jag ju denna operationen gratis. Den finansierades av vad jag antar är er skattebetalare. Känns lite ”roffigt” men anledningen till att jag fick operationen gratis var pågrund av en missbildning i bröstkorgen. Jag har något som kallas trattbröst vilket innebär att det går inåt mellan mina bröst. Som med andra missbildningar så får man chansen att ”fixa till” dom. Mitt problem går inte att fixa såvidare man inte knäcker ut benen som går inåt, men det är en för stor operation, så dom valde att förstora brösten så dom blir mer pushiga och döljer inåtgropen. Jag fick välja mellan ett antal storlekar upp till en viss gräns. Jag valde den största vilket inte är jättestort. I nuläget har jag storlek 65E.

Jag fick snabbt stora bristningar på brösten men dom är otroligt nog borta. Kanske tack vare oljan Bio Oil (LÄNK HÄR), eller att jag hade en skinroller (LÄNK HÄR), kanske en blandning, kanske hjälpte solens strålar i somras till, eller så hade jag tur.


Fördelen med att ha silikonbröst är att oavsett om jag står upp, ligger på rygg eller på sidan, så håller dom sig på plats helatiden. Många med stora bröst upplever att dom ”glider” ner i armhålorna eller upp mot hakan om man ligger på rygg, så är det inte för mig.


Nackdelen är ju att jag har en storlek som inte finns i vanliga butiker vilket innebär att det blir väldigt dyrt att köpa BH.. Men det är väl den enda nackdelen faktiskt haha

Likes

Comments

Ingen har väl missat att det är en flyktingkris. Mitt hjärta blöder varje gång jag läser om det eller tänker på det. Jag och min familj har försökt hjälpa till så gott vi kan genom att bland annat skänka kläder.


Något som gör mig upprörd är att dagligen se folk klaga på att folk kommer till Sverige. Alltså, snälla förklara för mig varför dom inte har lika mycket rätt att komma till Sverige som vi har. Många av oss Svenskar föddes i här. Vi kom till hit till denna plats genom födsel och då anser en del att vi har mer rätt till dehär landet än folk som invandrar hit. Vi alla kom hit men på olika sätt.


Vi människor skapade inte jorden, vi äger inte den mer än någon annan gör. Den är till för alla och jag tycker då att det är så fruktansvärt löjligt att vissa då säger ’Sverige är mitt land, jag vill inte ha hit invandrare’.


Min fråga är då, vad gjorde du för att Sverige skulle bli DITT? Du hade turen att födas här men du äger inte Sverige för det. Du har inte rätten att säga att Sverige är ditt och ingen annans. Vi är alla en stor familj som kom hit av en slump. Vissa hade turen att födas i ett land där man slipper fly från sina liv, andra inte.


Kan du ärligt sitta framför någon på flykt och säga ’Åk tillbaks till ditt land där det bombas och krigas’. Tänk om det hade varit du istället. Tänk om du vaknar en dag av en smäll och hela din by är förstörd. Platsen där du växte upp, lärde dig gå, tala, leka. Allt är borta inom loppet av några sekunder. Du tvingas packa en liten väska med det allra viktigaste, ta med din familj, om dom ens lever, och fly fort som fan. Du sätter dig i en liten båt med alldeles för många passagerare. Några trillar av, drunknar. Kanske är det någon du känner. Du sitter där, kall, hungrig, törstig och trött. Du vill sova utan att frukta för ditt liv. Du har inget hem längre, ingen trygg plats. Du hoppas att du har turen att få börja om på ett nytt ställe. Du hoppas att du träffar på människor som vill hjälpa dig. Men vart du än vänder dig finns det folk som säger att du inte är välkommen. Att du inte är lika mycket värd som dom, endast för att du inte hade ”turen” att födas i det landet.


Så säg mig, kan du ärligt sitta framför en flykting och säga ’åk hem’? Kan du det? Om svaret är ja så vill jag inte att du besöker denna bloggen igen. Har du mig på facebook kan du faktiskt ta bort mig också, för jag vill inte omringa mig med människor som inte ser lika värde i alla. Som har samvetet att be någon åka tillbaks till ett land där ingenting förutom rädsla och skräck finns kvar.

Likes

Comments

HEJ. Gud vad jag saknat bloggen men har faktiskt inte haft orken eller tiden men nu så, nu ger vi det en chans - igen. Bästa Oliver fixade in headern då jag inte är den bästa inom sånt haha.

Iallafall, vad har hänt sen sist? Massor. Jag och Linus, som ni så väl känner till, har gjort slut. No hard feelings. Vi är väldigt bra vänner forfarande! Vi gjorde slut i början av sommaren.

Senare i somras så drog jag och ett härligt gäng tjejer iväg till RHODOS och herregud säger jag bara. Jag var redigt trött på alkohol när jag kom hem haha. Kom även hem med två nya tatueringar. En på revbenet (som förövrigt gjorde så gaaalet ont) och en bredvid ena fotknölen. Det var iallafall helt underbart där. Vi festade, solade, badade, gick på en axwell ”konsert” och bara njöt.

Här kommer ett gäng bilder från Rhodos och på tatueringarna.

Livet flöt på bra därefter. Efter många om och men valde jag att fortsätta i skolan vilket jag är väldigt glad för. Sedan hände en liten jobbig grej men jag fick väldigt mycket stöd och tog mig igenom det. Samtidigt som det skedde träffade jag en helt underbar person. Eller ja, träffade igen. Vi träffades första gången i april då jag fortfarande var tillsammans med L. Denna människa gjorde en fylletatuering på mig i form av ett hjärta, och sen var det inget mer med de. Månaderna gick och vi tänkte inte alls på varandra förens vi hittade varandra av en slump. Då var jag dessutom singel. Inte alls intresserad av att hitta något nytt så ”snabbt” men vi klickade sååå bra. Samtalsämnena flöt på i timmar och tillslut föll jag för hans charm. Denna underbart fina människa kan jag stolt idag kalla min pojkvän. Jag vet att det gick ”snabbt” från L till min nuvarande pärla, men det var inget jag stressade fram och man kan inte hjälpa vart ens känslor hamnar. Idag mår jag jättebra med J och förhoppningsvis är framtiden med oss.

Likes

Comments

idag vill jag ta upp något som är förbjudet att prata om för många.
psykisk ohälsa.

När jag pratar om min ångest, eller att jag faktiskt legat inne på psyket drar sig många undan, kollar snett på mig, ler lite obekvämt eller säger 'men såna som du ska väl inte ligga på psyket'

Förlåt, men vadå såna som mig?!

I alla mina år har jag valt att visa min glada och spralliga sida och det är så jag antagligen alltid kommer ha det. Det har liksom blivit som en vana för mig, men jag är också "känd" för att vara väldigt frispråklig och ärlig. Och nu tänker jag vara ärlig o lite "frispråklig".

Jag är så jäääävla trött på folk som dömer oss som varit på psyket, för många tror att vi ligger där inne och skriker, inte kan prata, skräms och jagar besökare.

Jag ska tala om för er hur det är.

Vi hade ett pysselrum, där tillbringade vi timmar framför pussel (himla bra tidsfördrivt som gör att man glömmer alla dåliga saker), vi pärlade en hel del armband till närastående också, vi spelar spel, turas om att springa till bageriet. Vi myser ner oss i soffan och ser på en trevlig film. Vi gråter ihop, men framförallt skrattar ihop.

Jag har lärt känna så fantastiskt underbara och kreativa människor där inne som jag nu kan kalla min extrafamilj. Det är människor, som precis som jag, älskar att ha roligt, leva livet och njuta av dess skönhet, men som bara hamnat lite fel och behöver hjälp att komma upp igen.


Ni som känner mig vet att jag är en social, sprallig, glad brud. Det är sån jag är, men ändå dömer ni mig. Jag är trött på de. O jag är trött på att spela, låtsas och undvika att prata om vad jag gjorde från den 16 februari och 6 veckor framöver.


Vissa av er har läst min artikel på nyheter24, om hur svårt de är att komma in på psyket. Det va de också, jag tvingades göra en himla dum grej, fucka systemet, o komma in. Låg i ETT DYGN medvetslös med drygt 5 slangar i mig + syrgas. Endast för att få komma in på psyket..

Jag skrämde och sårade många närstående för att få komma in, och de ber jag om ursäkt om, MEN jag har kommit ut som en ny människa. Jag har dessutom fått grymt bra mediciner. Mediciner är också lite tabubelagt av många, men lägg av med de. Medicinerna gör inte att du är lycklig förevigt, men dom gör att du orkar kliva upp ur de svarta hålet och ta tag i ditt liv.
Jag ÄLSKAR mina mediciner och är evigt tacksam över att jag lever i ett samhälle där vi har råd att ha mediciner.


Och tillsist vill jag säga: TACK psyket och min avdelning, mina vänner och familj som besökte mig, men de största tacket ska mina nyfunna familjemedlemmar ha. Jag älskar er!

Likes

Comments

Hallåhallå bloggen. Jag är tillbaks efter en lång paus. De senaste två månaderna har varit väldigt dramatiska.

Låg inne på sjukhus ett par veckor, varit på många jobbiga möten, äntligen fått bra och fungerande medicin, min dator har även hunnit bli stulen.. Min älskade macbook, så häromdagen gick jag och min pappa och köpte mig en ny. Blev en surface pro 3. Det var ett saftigt pris på 11 lax, men det är väl vad bra datorer kostar.

Håller dessutom på att planera lite för framtiden. Nästa onsdag ska jag på en härlig ansiktsbehandling. Kollar även på att eventuellt göra skalfasad-tänder. Och så håller jag på att boka en resa till Rhodos med ett gäng härliga brudar! Så jag har en del hel roliga saker på G, vilket känns jättebra!


Likes

Comments

Jag och en fin vän sitter och snackar solglasögon helt random och jag fick ett litet sug för att leta upp några snyggingar, Kom in på Le Specs hemsida och jag gråter nästan solglasögons-dödens-tårar. De tre översta är TO DIE FOR, verkligen. Älskar dem lika mycket. Mitt nästa lite "större" inköp kommer bli ett gäng av dessa skönheter. Glasögonen nr 3 är dessutom Limited edition!!!! 😰

Dom andra glasögonen i ordningen är lite lika Audrina Hepburns brillor, om ni inte vet vem hon är så har ni en del arbete att göra!

Likes

Comments