Header

Vart ska jag börja? Tror det hände mer under 2017 än vad sethar hänt under de senaste 7 åren haha. Tvåtusensjutton är nog året som jag har gjort mest förändringar i. Jag fick järntabletter, började behandlas för ätstörningar, träffade många nya människor, har lärt mig vilka som alltid ställer upp för mig, sagt upp kontakten med personer som påverkar mig negativt samt fått tillbaka kontakten med flera stycken! Året har varit jobbigt men givande och jag måste säga att de sista månaderna har varit helt underbara.

Jag har verkligen börjat lära mig själv det här året och försöket verkligen bli men egna bästa vän istället för min värsta fiende. Jag har verkligen inte nått målet men är en bra bit påväg har inte alls samma självhat som jag hade i början av året och självförtroendet börjar stiga. Jag tog modet till mig och vågade klippa av mig håret, vilket inte låter som en stor grej egentligen men som hade så stor betydelse för mig comm person. Det kändes som om jag var en bit påväg att lägga så mycket gammal skit bakom mig. Jag har börjat stå upp för mig själv mycket mer än vad jag gjorde tidigare.

Jag har slutat med ridningen som har varit en del av mitt liv sedan 2005 och jag har varit på två anställningsintervjuer. Sagt upp mig från ett jobb jag inte passade mig alls och har nu tjänat ihop pengar till studenten som var målet med jobbet. Sen tog jag även bort lösenordet från bloggen vilket jag hade blandade känslor över och som jag i nuläget känner var helt rätt.

Även om jag mötte otroligt många svårigheter det här året och har gråtit mig till söms flera gånger, känt att livet varit meningslöst och tänkt att det inte skulle göra något om jag dog. Önskat livet ur mig själv och en massa andra saker så är jag fortfarande kvar. Jag lever och har överlevt ännu ett år, jag är stolt över mig själv.

Jag ser så fram emot 2018 och att få jobba mer med mig själv, det är inget nyårslöfte men ett mål och det är att jag ska bli min egna bästa vän. Jag vill kunna älska mig själv och min kropp, jag vill kunna känna att jag kan leva ett normalt liv utan att tänka på kalorier. Det här året ska jag ta hand om mig själv.

Lite övriga höjdpunkter på året har varit konserter jag varit på, Storsjöyran, Mallis, Paris, Midsommar, tog en till helix piercing samt en massa andra grejer. det känns som om mitt lilla introverta jag har börjat bli mer social och faktiskt tyckt om det. Jag blir såklart fortfarande utmattad av att umgås med människor men det känns som om jag har lättare att umgås med folk nu än tidigare. Även om jag hatar människor (LOL).

Så nu vill jag bar önska alla ett gott nya år, och sätt ingen press på nyårslöften eller annat. Gör det som känns rätt för DIG och ingen annan. Vi alla kämpar med olika saker men kan vi bara komma överens om att om vi inte redan prioriterar oss själva i första hand så kan vi börja göra det i år. Börja prioritera dig själv precis som jag ska börja göra. We're in this together!

Min rosa känning är från Gina Tricot och strumporna är från H&M tror jag...

XoXo Emma

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

För ett år sedan idag var det den 15 december 2016, det var en torsdag och jag satt och åt middag och mamma berättade att vi skulle åka in till akuten. Jag frågade såklart varför och det var så att jag hade fått en remiss dit i och med att jag hade kollat upp mina järnvärden tidigare den dagen. Det var den här dagen som förändrade mitt liv för alltid, från och med den här dagen började jag gå upp i vikt, om jag minns rätt tror jag att jag vägde runt 49 kilo den tiden. Alltså otroligt nära min egna max-vikt (50 kg) jag inte ville överträda. För att få lite mer perspektiv så hade jag ett BMI på ca 17,5 och en ska ha ett BMI på minst 19 för att klassas som normalviktig. Idag har jag ett BMI på strax under 20 och då har jag även gått upp ca 7 kilo.

Väl på akuten fick jag göra en massa olika prover och svara på en massa olika frågor, det fick järntabletter utskrivna till mig och jag har för mig att en kapsel innehåll 200% av det dagliga rekommenderade intaget av järn. Jag skulle äta två om dagen. Jag började äta tabletterna och jag började kunna göra saker som jag aldrig kunnat göra förut, tillexempel springa 2 kilometer. Jag började känna mig frisk och träningen började ge resultat. Lite för fort. Jag började få bristningar på låren/rumpan, vilket var jordens undergång från mig med de " långa, smala vackra modellbenen". Sen skaffade jag P-piller också och det visade sig att jag helt plötsligt vägde 52-53. Jag upplevde världens undergång och sökte hjälp hos en kurator på UMO av rädsla för mig själv och vad jag skulle göra för att börja gå ner. Resten är historia och jag har ju redan skrivit mycket under min tid med järntabletterna.

På tisdag ska jag ta nya tester för att se till att jag fortfarande har bra världen efter ett halvår från min friskförklaring.

Kvällen på akuten är det bästa men även det värsta som har hänt mig. Fysiskt år jag bra, psykiskt mår jag bättre än innan men samtidigt är jag mycket mer känslosam nu och det är ofta jag börjar gråta av att titta tillbaka på bilder innan tabletterna för att jag saknar hur jag såg ut då.

Likes

Comments

TW: jag nämner min vikt i inlägget.

Jag vet inte riktigt vad som hände, eller egentligen vet jag ju. Dagen började som vilken dag som helst, vaknade låg kvar i sängen sen gjorde mamma våfflor så åt det till frukost sen gick jag till Elsa hjälpte henne att plocka ihop sen igår, gick hem. La mig bara i sängen och var hur trött som helst.

För ca 45 minuter sedan bestämde jag mig för att steka ett ägg att äta samt dricka vatten då jag har sån himla huvudvärk, antagligen för att jag knappt och druckit eller ätit något under dagen. I vilket fall åt det samt några kakor för att få någon energi till att laga middag. Och nu sitter jag här med min sojakorv och nudlar och får inte i mig det. Jag är så jävla hungrig med det tar emot. Jag vill ju verkligen bli bättre och försöker verkligen. Efter att ha gått på matstöd på sjukhuset AKA ätstörningsenheten i ca 3 veckor och ändå väga 55,9kg tillskillnad från sist jag vägde mig på BUP och vägde ca 58 så kände jag verkligen att jag ska kämpa under lovet och verkligen äta då jag ändå inte har gått upp något men säkert ätit dubbelt så mycket än i vanliga fall. Det läns bara som ett jävla bakslag när man verkligen vill förändra något med det är så svårt. Det får mig att känna mig så jävla värdelös.

I vilket fall. Har tänk att jag ska skriva om matstödet tidigare men det har känts så jobbig att skriva om det, men nu gör jag det ändå.

Matstödet innehåller frukost och lunch, frukosten börjar 7:55 och pågår i en halvtimme. Alltså har man en halvtimme på sig att äta upp en skål fil med flingor/en skål med gröt och sylt, en mjukmacka med pålägg och ett glad juice. Så under dessa veckor har jag inte haft någon sovmorgon, vilket har varit jobbigt. Samt att jag kommit sent de dagar då jag börjar 8:15 vilket känns ganska jobbigt att hela tiden komma ca en halvtimme försent.

Lunchen är uppbyggd på samma sätt, det börjar 11:40 och man har en halvtimme på sig att äta upp portionen av mat man får. Äter man inte upp maten (samma gäller på frukosten) så får man en eller två näringsdrycker beroende på hur mycket mat man har kvar. Det här har ju också då gjort att jag kommer sent till lektioner eller att jag måste gå tidigare och sållar det är alltid kul att sippa lektioner men det blir ganska jobbigt när man är personen som alltid är sen och som alltid får gå tidigare. Den som ibland sitter i matsalen utan mat eller den som inte ens går till lunchen.

Efter lovet kommer det dock bli skillnad, jag kommer iaf börja äta lunch på skolan igen 3/5 dagar men frukosten kommer jag fortsätta äta på sjukhuset.

Nu har min middag hunnit bli kall men jag ska kämpa i mig den ändå.

BTW! Hoppas alla får ett bra lov, för mig är iaf lovet otroligt behövligt och började det på ett asbra sätt igår!

XoXo Emma.


Likes

Comments

Idag skulle vi haft 812 men jag tror ändå att det här var det bästa, iallafall för mig.

Orden är svåra att få ner och inspirationen är på noll men jag ska försöka ändå...

Ibland måste man göra vad som är bäst för en själv, för mig var det att säga till en person att jag tröttnat på att vara det ständiga andrahands valet. Jag kände att en som aldrig prioriterar mig helt enkelt inte förtjänar mig. Jag sa ifrån vilket person tog illa vid sig av. Vi hade inte pratat på kanske 2 veckor förrän i förrgår då personen anklagar mig för att fortfarande vara sur, vilket jag inte är tbh bryr jag mig inte alls. Jag har dock väntat på att personen skulle ta tag i problemet och fråga om vi skulle ses och lösa det eftersom det kändes som att personen då iallafall skulle kunna visa att jag betyder nått. Jag fick inget meddelande förrän tisdagskväll som jag skrev ovan. En liten konversation på totalt 4 snaps sen svarade inte hen och idag skulle vi haft 812 dagar på snapchat. Det känns såklart lite tråkigt att en vänskap ska ta slut på sättet det gjorde men jag är säker på om vi är "meant to be" så hittar vi tillbaka till varandra igen. Efter att ha känt människan i ca 5 år så känns det såklart i hjärtat men samtidigt som en lättnad.

Jag mådde bra när vi väl var med varandra men annars fanns det en form av ångest. Jag tänkte hela tiden "är jag tillräckligt bra?" "antagligen inte då hen valde den personen över mig.."

Jag antar att vi växte ifrån varandra, på gymnasiet ändrades många av mina vänner. Denna person inräknad då. Vissa har jag "hittat tillbaka" till vilket är jättekul! Andra inte.

Med detta inlägg menar jag såklart inte att smutskasta någon, och menar verkligen inte att jag är helt jävla oskyldig. Såklart är jag inte det, jag gjorde säkert en massa fel som personen aldrig sa till mig att de var fel. Vi hade våra stunder och jag ångrar verkligen inte åren vi hade tillsammans men ibland är det bättre att släppa taget än att hålla fast.

Åren vi haft kommer jag aldrig att glömma och alla saker jag fått berättat för mig i förtroende kommer jag aldrig att sprida då jag tycker det är det fulaste en kan göra. Så om du av någon anledning skulle läsa detta inlägg vet du säkert att jag menar dig, och då hoppas jag att du vet att jag har aldrig och kommer aldrig att sprida rykten om dig eller berätta något du har sagt till mig till någon annan. Jag önskar dig ett fortsatt bra liv, och vem vet, I framtiden kanske vi hittar tillbaka till varandra?

Det krävs två personen för en vänskap och vi båda hade våra brister, och nu är det slut.

Likes

Comments

Idag stannade jag hemma från skolan p.g.a. huvudvärk men egentligen stannade jag hemma mest för att jag är rädd för att få ett till migränanfall, vilket jag fick igår. Jag skippade min sovmorgon för att gå på mattestöd med Alma och allt kändes jättebra fram till svenskan då det total vände och jag fick världens huvudvärk + illamående som jag trodde skulle gå över efter lunch vilket det inte gjorde. På mattelektionen efter sa kroppen ifrån totalt och jag åkte hem. Hade inte en tanke på att det kunde vara migrän förrän mamma sa det sen då jag inte haft det på minst 2 år. Blev även så att jag avbokade ridningen och låg och halvsov hela eftermiddagen.

Men nu till det jag har tänkt skriva om i flera dagar, i tisdags hade jag mitt bedömningssamtal på BUP och det gick väl bra... Jag ska iallafall få en ny tid framöver. Själva mötet var jobbigt, tror jag bröt ihop två eller tre gånger. Det som var värst var väl att mamma var med på samtalet men vad jag är gladast över är att de från BUP var kvinnor, det var en överläkare (tor jag) en psykolog och sen någon som också var läkare men var mest med bara för att se hur själva verksamheten typ fungerar om jag förstod det rätt. Mötet pågick ungefär 1,5 timme, jag fick göra en hälsoundersökning med längd/vikt/blodtryck i övrigt var det mest bara prat.

Dagen därpå åkte b.la. min klass till Vålådalen för att fjällvana jag och i stort sätt alla i klassen gick Blanktjärnsrundan och den var jättefin, verkligen! Det blev en dagstur, vi åkte från skolan 8:15 och kom tillbaka till skolan ca 16:45. Det var en mysig tur som var lagom lång och lagom jobbig att gå, sen tog inte jag så många bilder tyvärr utan tog bara bilder vid "rastplatsen". Om ni inte har gått den rekommenderar jag verkligen turen och jag kommer nog gå den fler gånger.

Likes

Comments