View tracker

"Andas, det blir bättre." Ja men det är inte så enkelt att bara "andas" när det känns som att det ligger en tegelsten över bröstkorgen, och ångesten fäller en.

Att leva med ångest, panikångest och depression är inte lätt. Det är som en kamp mot sina egna tankar för att ens kunna överleva. Oftast är det jobbigt att bara ens kunna kliva upp ur sängen på morgonen.

Jag vet hur det är att bli illa bemött av människor som absolut inte har någon som helst förståelse för hur det känns och vad man tänker. Att komma in akut och säga att man absolut inte mår bra, för att sedan få höra "du kanske bara har ätit något olämpligt?" skrämmer mig på något sätt. Att man måste sitta och förklara flera gånger för personen vad som är fel, innan personen fattar.

Att höra "ryck upp dig" när man har sådan ångest, och tårarna bara rinner är så jobbigt. För då kan man ju liksom säga till någon med värk att "sluta ha ont". Det är inte så enkelt, det går inte över på bara en sekund.

Men när ångesten väl har lagt sig, så sitter man där utan att ha en blekaste aning om hur man känner.

Jag vet hur det känns när hela själen är trasig, det känns som min själ har gått i tusen bitar. I frustration så undrar jag varför jag känner såhär. Alla mörka tankar blir värre, även fast jag skriker "snälla, låt mig vara. jag vill inte."

När ångesten kryper sakta fram, för att sedan bli så stark så att det enda man vill göra är att skrika, då vill jag inte låta ångesten vinna över mig. Men det är så svårt, hur mycket jag än försöker stoppa ångesten, hur mycket jag säger att jag inte vill, så ligger ångesten där ändå och när jag väl tror att den börjar lugna ner sig så slår den till som en blixt från en klar himmel. Ingen har sagt att det är enkelt, jag försöker att göra det bästa av situationen även fast det gör så himla ont i själen. Men ändå så känns det bara som att allt blir fel, och likt alla höstens löv känns det som att jag faller ner till botten

Folk pratar alltid om hur fint det är med känslor, men inte lika mycket om det dåliga. Kanske är det för att det är en sådan tabu kring ämnet. Ingen ska behöva skämmas, eller lida i tystnad kanske för att dem skäms eller på något sätt blir illa bemött. INGEN ska behöva känna sig ensam, även fast jag känner så. Men jag vet att ingen är ensam om att må dåligt. Våga prata, lyssna och stötta.



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag är som alla andra människor, har samma värde. Men kanske har jag andra förutsättningar och andra sätt att bete mig på, men ja är inte mindre värd för det.
Jag får ofta höra att jag ser snäll ut, att jag oftast är glad. Visst, det är absolut inget dåligt med att få höra det. Det är bara positivt, men bara för att ja alltid ser snäll ut, betyder det väll inte att jag inte kan bli arg, irriterad osv? Bara för att jag kanske alltid verkar glad, betyder det väll inte alltid att allt är bra? För psykisk ohälsa syns inte alltid, det är inte alla som kan se på en att man absolut inte mår bra.

Man kanske ser glad ut, alla kanske tror att allt är bra. Att man har vänner, att man har allt för att kunna må bra. Men bara för att man verkar glad, behöver det ju absolut inte betyda att man är det. Folk svarar kanske att allt är bra, för att de orkar inte göra någon sorts förklaring till varför. Eller att de kanske känner att ingen ändå kommer lyssna, så då är det kanske lika bra att bara säga att allt är bra.

Ska man verkligen behöva ljuga om hur man mår för att det känns som ingen lyssnar? Ska man alltid behöva vara glad, se ut på ett visst vis osv för att passa in? Ska man behöva skämmas över hur man mår? Ska man behöva tro att vissa ser annorlunda på en för att man mår dåligt?

För som sagt så även fast man alltid ser glad ut, behöver det inte alls betyda att det är så. För det kan vara så lätt för vissa att bara spela med, att bygga upp en fasad och få folk att tro att det är bra. För alla människor kämpar med något i livet. Vi alla kommer stöta på saker i livet som är jobbigt, och det är absolut inte fel att vara ledsen när det händer jobbiga.
Varför snackas det så mycket om det som är dåligt på sociala medier, men även utanför sociala medier? Får det verkligen folk att må bra? Till exempel när någon dött, varför läggs det ut så mycket då? Är det verkligen så att man måste visa att man var den som stod personen närmast? Får man verkligen anhöriga att må bättre? Är det inte mycket bättre att stötta varandra istället för att lägga ut allt på sociala medier?
För det första man oftast för är att lägga ut någon sorts bild och text om det som har hänt. Men hur skulle man då reagera som anhörig att istället få reda på vad som har hänt via sociala medier, istället för att få ett samtal om det? Skulle du själv tycka att det vore kul att få in på Facebook och sedan få läsa om att någon du känner osv har dött?
Vi kan inte hålla på att lägga ut allt negativt som hänt, på något sätt måste man ändra på sitt tankemönster och faktiskt inse att man inte man inte mår bra av allt negativa som sker runt omkring en. Man måste försöka på något sätt att kunna bryta det, även fast det känns tungt så måste man tillsammans försöka tänka mer positivt. Det kommer inte vara lätt, det kommer ta tid. Men kom ihåg att vi alla har varandra, för ingen är ensam.

Likes

Comments

View tracker