Vad är de egentligen som betyder nånting när allting kommer omkring?

Jag ringde till en vän idag och jag ba, hjälp mig!! Hon frågade ju såklart med vad och jag kände ba jag vet inte. Jag kände verkligen så. Jag vill ha hjälp men jag vet inte med vad.

Som jag sa så har jag fastnat inuti mig själv. Hjärnan spinnet iväg med massa onödig skit och jag kan inte fokusera, jag förstår inte vad folk menar, jag har inget minne, jag svarar fel avdelning på jobbet hela tiden osv osv osv. Jag tappar de, inte från 0-100 utan från 0 - topplocket smäller av. Jag känner mig som en yr höna som bara springer runt runt.

Så jag sa de till henne med gråten i halsen och ba, jag har fastnat här. Jag kommer ingenstans och sjukt dåligt med energi samtidigt. Jag sitter mitt i röran med smutsig disk, ren disk, smutsig tvätt, ren tvätt, julpynt, skitig kattlåda, skitiga golv, klädhögar överallt och allt gör att de blir ännu mera kaos i skallen och ångesten växer och jag vill bara sova bort allt.
Hon är en av en par människor i mitt liv som verkligen känner mig. Hon vet hur jag fungerar och hur de känns. Hon har aldrig förminskat eller aldrig någonsin fått mig att känna mig konstig.
Hon kom iaf hit och när vi egentligen sätter oss ner och jag börjar bubbla så känner jag hur dålig stämning de blir och vad konstiga saker jag pratar om och jag blir bara så jävla trött på mig.
Jag kan inte sluta komma på saker som har hänt mig. Jag kan inte sluta älta i mitt förflutna. Jag vill verkligen gå vidare men jag vet inte hur man gör.

Hur förlåter man vuxna som gjort illa en som barn? Som har suttit så otroligt konstiga saker inpräntade i en om sig själv?

Sen julen. Jag försöker alltid glömma mig själv. För Mios skull. Jag glömmer min egen jul och firar den med honom, för honom. För de går aldrig någonsin att komma ifrån att julen är den största familjetradition vi har i Sverige. Folk åker kors och tvärs till sina anhöriga för att få vara med dom över julledigheten. De bara är så. Och visst firar jag för Mio, men de blir väldigt påtagligt att vi inte har någon familj och jag tänker inte ge mig själv dåligt samvete för att jag sörjer det här just nu. Jag önskar att jag hade en självklar familj som dom flesta andra. Som stod där med öppna armar för oss och jag vet att de snart kommer se annorlunda ut för oss men i år är de så här och de får vara de. Jag tror jag har stött bort de här för andras skull. För att ingen ska kunna säga att julen är för barnen, för de vet jag.

Hon la iaf armarna runt mig och tittade rakt in i min själ och hon sa att, jag vill inte att du ska ha dom här negativa tankarna om dig själv Emma, jag vill att du ska tänka hur bra du är, samtidigt så ler hon och hennes ögon tåras och hade jag kramat henne lite längre så hade hon börjat gråta, så där som bara hon gör i smärta för andra. Och om de så är de enda jag vet idag, så är de att hon aldrig skulle säga ett enda ord som hon inte menar till mig, hon säger de för att de är så hon känner för mig. För de finns aldrig någon tvekan i henne, hon är ärlig i varenda blick.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • 123 Readers

Likes

Comments

Jo men helgen skulle bli fin. Två helt lediga dagar med rolig planering inför Mios kalas, julpynt, julmarknad samt 1a advent.

Vad hände?

Jag fastnade i nån slags apati. Jag föll rakt ur allt vad rutiner heter och tappade all ork. Allt har känts så sjukt tungt att påbörja så de har inte blivit av. Att gå ner i källaren och börja rota i alla julsaker kändes ungefär som att jag skulle ta en tv under var arm och börja promenera 11 varv runt jorden. Och jag fattar inte varför allt ska känns så tungt med sånt magiskt motstånd? Ja och ni fattar ju själv, dessa helger blir en ond spiral bara. Jag känner mig som världens sämsta mamma också, såklart. De blir ju så.

Så idag är de otroligt skönt att få komma till jobbet, där man vet vad man ska göra och man behövs. Man bara fungerar på autopilot.

Annars är de bra tror jag. Har glömt mina antidepp här några dagar så de blixtrar i nervsystemet men de är överkomligt.

Hoppas ni har de gott där ute ❤️

  • 127 Readers

Likes

Comments

Exakt! De den..

Nu känns de så där igen, inuti. Jag ska försöka förklara. Utgå i från mellangärdet och upp över där hjärtat sitter. De känns som jag har en virvelvind som snurrar där, och ger mig frustration till varje led, muskel och cell. Känslan i kroppen gör mig helt ofokuserad och som idag på jobbet att jag frågar samma sak ca 3 gånger och glömmer svaret ändå. En tjej sa: ”haha du har inte vaknat än” jag ba, mmm... för de är inte den. Min hjärna existerar inte känns de som ibland.

De är mycket som snurrar där just nu också, därav allt de här. Jag sover iaf igen tack och lov, så jag vet inte hur många gånger jag har försovit mig den senaste tiden och jag känner så jävla konstig! Vad är de som krävs liksom? Varför funkar saker inte bara som dom ska?
Frustrationen!

Bitarna faller på plats kring mångt och mycket, folk och fä osv. Julen har lagt sig på plats och jag längtar tills jag får börja pynta :)

Eftersom jag sitter fast i mitt eget huvud så ska jag fortsätta tänka utan att komma nånstans. En smärta äter mig inifrån och ut och de enda jag kan tänka på är ett lyckligare slut..

/Emma
❤️
























  • 297 Readers

Likes

Comments

Måndag igen ba.

Hur har helgen varit då?
Jag har varit ledig så för mig har allt vart bra. Känner mig utvilad osv. Känns som helgen har varit lång på nåt vis. Jag har försökt komma ikapp med den förbannade städningen och har visserligen lyckats av absurda själ.

Ifredags så hade jag mina vänners prinsessa sovandes här, jag blir så glad av henne och att hon vill vara hos oss. Hon är 3 år och världens finaste tjej. Vi hade fredagsmys och sånt. Så på em på lördagen gick jag hem med henne.
Så där på kvällen bokade jag ihop en dejt som idag på em här hemma hos mig, därav den intensiva städningen här hemma. Tänkte att nu finns de bara inga alternativ, jag tar inte hem folk om de ser ut så här (sommarkläderna låg kvar i hallen, disk på diskbänken, Mios rum var som man hade kastat in en bomb och stängt dörren, var tvungen att sortera tvätt sen 3-4 veckor tillbaka dom låg kvar i v-rummet, byta sängkläder, osv osv) så allt blev gjort, skönt dock så kom jag i säng väldigt sent men jag tänkte att jag bjuder på de. Tills jag kom till jobbet imorse. Hade stressat så jag kände att spyan var nära. Kommer in på jobbet och alla ser så förvånade ut. Eftersom jag börjar 14 och jobbar kväll.......

Bara ställa in dejten ikväll. Och tänkte på stackars Mio som fått stressa i onödan! Usch
💔

Rensade mitt skafferi igår också, på godis. Och de är så galet. Jag hittade 5 (6?) lösviktsgodis påsar samt två skålar med godis och samt 3 chipspåsar, men alltså seriöst? Jag kastade allt iaf. Nog om de! Nu tar vi nya tag. Jag börjar på måndag, ja alltså nästa måndag. (Eventuellt) går väl ingen nöd på en jävel förutom att kärlen lär slagga igen.

Nä nu ska jag sätta lite fart med sovringen här (
🤣) så jag är utvilad tills kvällspasset. Puss och kram på er fina. Idag skulle mamma ha blivit 61 och jag önskar att jag fick gratta henne som alla andra grattar sina mammor.

Puss
❤️

  • 311 Readers

Likes

Comments

Jag har precis landat hemma här i sängen. Har varit hos ett ❤️ och blivit bjuden på mat och ost & kex osv. Skit mysigt! Hoppas ni har en magisk helg också. Själv jobbar jag, kväll igår 7-16 idag och 7.30-16 imorgon.

Och vet ni? Jag fick hem min remiss och utlåtandet som modigo har skickat till npf-mottagningen, jag fick kopior av allt och när jag läser så blir jag helt mållös. Jag kan inte fatta hur de här kan komma som en sån chock för mig. Fast min teori är att jag trodde aldrig att jag skulle få de här svaret. Jag trodde inte att jag skulle få en diagnos utan jag tänkte nog att dom kommer vifta bort de här och fortsätta tala om för mig att jag inbillar mig eller bara fått för mig nånting. De var de svaret jag trodde jag skulle få så därför blev de så konstigt i min hjärna när allting landade här.

Däremot så blir jag ledsen över att de inte finns nån att fråga vad gäller förlossningen, alltså mammas, eller mina småbarnsår. Mamman avliden. Men sen så står de också att min diagnos har gjort mig begränsad i hela mitt liv och då kände jag bara att de liksom släppte nånting i mig. En sten typ. De finns en förklaring. De är skönt att förstå.

Känner dock att bitarna faller på plats i vuxen ålder vilket känns som en waste of time, 30+ liksom fast jag skulle inte vilja ha de annorlunda heller på ett sätt för då hade jag inte haft mitt liv idag så som jag har de och jag hade inte varit den jag är! Inte för att jag vet om de är så jävla bra men 😂 ni fattar!!

Ja och för övrigt så, livet leker 😍 och jag måste dra igen mina gröna så jag hinner sova nån timme innan plikten kallar.

Helt otroligt tacksam över hur mitt liv ser ut idag. De har kunnat vara en helt annan historia som också har kunnat vara avslutad.

Sov gott ❤️

  • 445 Readers

Likes

Comments

Vi säger de i kör: de bästa som finns! Eller hur?
Känns som vi har levt i ingrodd skit nu i flera veckor. Vilket troligtvis inte stämmer men känslan, ouff.

Så jag har försökt städa, tvättat, rensa, ta bort, lägga till, fixa och trixa. Inte helt lätt om man säger. Springer från projekt till projekt och får ingenting riktigt gjort utan de blir smådutt här och där tills jag fastnar i telefonen och scrollar och scrollar till att ställa mig och laga mat, vika tvätt, rensa skåp, gå igenom post, vattna blommor osv osv samtidigt. Men ack så schöönt när de är klart!

Ja denna helg har verkligen min hjärna varit av, off, lyset är tänt men de är ingen hemma liksom. Ni vet känslan när någon pratar med en, man hör att dom babblar men man fattar inte vad dom menar, så de har resulterat i massor med jobbiga incidenter för mig. Som att åka och handla med ett bankomatkort där utgångsdatum har passerat TVÅ gånger, kört sönder bilen osv ja ni fattar.

Men mitt i detta ”kaos” så sker samtidigt magi, parallellt. Och jag känner att känslan av förnöjsamhet och trygghet bara fyller min kropp vilket sällan eller aldrig uppstår. Som att den sista pusselbiten är på väg in i mitt liv och de gör mig inte alls rädd den här gången utan endast tvärtom. Och ja, jag är så glad för min egen skull...

Puss ❤️

  • 512 Readers

Likes

Comments

På en hel evighet.

Hur mår ni?
Jag har de helt magiskt faktiskt. Knappt så jag förstår själv vad som händer men jag lutar mig tillbaka och åker med 💞

2a november va? Rätt sjukt om ni skulle fråga mig. Vart tar tiden vägen? Läskigt!
Mio har varit borta i snart en vecka nu och jag är så glad för han har de så bra. Han är så lycklig när han får spendera tid i Umeå. Bortskämd blir han dock 😏 med all rätt...

Jobbar kväll ikväll vilket känns så skönt. Fick sovmorgon imorse alltså och så fick jag mysa i världens härligaste famn i några timmar, helt galet 😍
Helgen är uppstyrd med kalas, fix och trix och imorgon kommer Mio min Mio hem ❤️

Var rädda om er underbaringar. Livet är för kort för att inte våga, eller är de jag som börjar bli gammal? Skitsamma, lev!

Puss 🌹

  • 561 Readers

Likes

Comments

Tja! Hoppas ni har en fin helg. Jag hade jobbhelg men igår blev Mio sjuk så jag fick vabba med honom ikväll.

Han sov hos en kompis iförrgår och skulle igår med men han kom hem med huvudvärk, la sig och somnade direkt så inatt fick han feber och har haft till och från hela dagen. Nu har han 38,5 men den stiger säkert inatt.

Och helt seriöst. OM vi ska vara ärliga, #meetoo står mig upp i halsen. På riktigt. För de första så är de så otroligt sorgligt att alla har en sån historia att berätta. Jag blir inte förvånad men kanske lite brydd ändå när man ser vissa. Men de känns som fokuset ligger kvar här på oss liksom, de borde vara på männen ändå. Och jag kan inte sätta fingret på exakt hur då jag inte menar dom där halv reducerade bekännelserna som en del pissråttor lägger upp. ”Åh, i feel so bad” snyft. Men snark på dig känner jag ba. Borde inte män prata med män om sånt här? Alltså jag förstår inte varför de är så djupt rotat i vissa? Och att några ens hade nämnt att dom inte skulle våga ragga längre pga detta gör mig bara såå matt. Vad är de för feeeel på eeer?

Och de värsta ändå, vet ni vad de är? HYCKLERI ! Smutsiga och äckliga hycklare som tex syns i media med sin halv sanna bekännelse, ”jag trodde jag hade rätt till hennes kropp” #itwasmethefuckingwholetime och sitter fortfarande med samma värdering och sjuka syn på kvinnor. Vart gick de så fel? Vad hände er? Nä men vet ni, jag är ingen super femme men jag beundrar dom som orkar ta striden. För de är verkligen ett krig för dessa kvinnor. Räcker att följa nån som har åsikter som dessa så får man se kampen varje dag. Jag orkar knappt med kampen att stå emot alla psykoser som hör av sig och tror att man ska bli smickrad över att dom kommenterar mitt utseende eller min kropp. Snark på er också.. jag vet redan hur jag ser ut, punkt.

Och apropå hyckleri hörrni, så är de nånting som går bort vad de gäller allt i mitt liv. Tex människor som pratar om sina förändringar som dom själva kanske har gjort eller nånting liknande. Oftast så brukar de handla om de, också lever man inte som man lär, alltså jag vill spy. Allt som är kvar är tomma ord.
I mina ögon (öron) så betyder ord inte ett skit. Jag har hört för mycket i mina dar, ni vet den om guld och gröna skogar? De är ju hur du act up som räknas. Hur du beter dig. Be inte om förlåtelse om du inte menar de eller om du inte tänkte förändra ett dåligt mönster du har, snacka inte om nu och då om du tänker vara exakt samma person.

Ja jag vet, jag har för mycket huvudbry men de kan fan inte hjälpas.

Var rädd om dig 🌹

  • 820 Readers

Likes

Comments

Jag gör en chansning och döper min rubrik till måndag trots att jag inte är helt 100 på att de är de, måndag.

Dagarna springer ju förbi oss nu. Eller iaf så känner jag så. Vilken dag är de? Är de helg nu igen? Vilket år är de? Typ så känns de.

Jag vet inte om de gick fram att jag är klar med min adhd utredning så jag tänker att jag vill skriva de här.
Just nu är jag i en jobbig period. Eller hela processen har dragit igång nånting i mig, jag kan inte sätta fingret på exakt vad men någonting är de. Jag känner mig överfull i hjärnan vilket gör att de är helt blankt. De går typ inte att tänka. Jag finner ingen mening med nånting, otroligt motstånd att kliva ur sängen och de finns ingen motivation att gå till jobbet och jag är så där äckligt trött så de känns enda in i benmärgen. De gör typ ont att andas för kroppen är totalt stentrött & utmattad.

Jag har som sagt redan vetat att jag har adhd men de blev ändå konstigt att få de ”bekräftat”. Nu har jag de på papper och vad händer nu, typ!
Jag har valt att inte skriva om de här för att jag har inte varit helt överens med mig själv var jag ska placera allting. Jag har skämts fast hunger efter att få veta vad som är ”fel annorlunda eller konstigt” med mig var så klart större. Så har jag ju känt sen jag började känna. Jag märkte att jag själv hade ett mönster som sticker ut. Jag passade inte in i ramarna om man säger så. Jag har alltid jobbat utanför boxen om man säger 😂

De värsta är nog mitt dåliga mående. Jag har förstått att de inte heller verkar vara ”normalt” och jag själv har trott att jag har knarkat sönder serotonin och dopamin nivåerna, vilken skulle ha lett till mina depressioner och min tröttma men nu har jag liksom fått mitt svar på allt. De blir såklart lite omtumlande. Men jag vill inte att folk eller någon ska behandla mig annorlunda ändå, trots att jag har en ”förklaring” till mina yrningar.

Men snälla döm mig inte, jag är ändå min hårdaste domare ❤️

  • 764 Readers

Likes

Comments

Fast tvärtom...

Kan iaf checka av sämsta dagen på länge ✔️
Eller sämst är väl fel ord tror jag fast mest på pricken ändå.

Psykisk ohälsa va?
Idag har tagit nåt pris på hur ångesten kan äta upp en inifrån. Jag är så van med min ångest så jag blir typ inte rädd för den längre. Idag har den suttit i kroppen alltså fysiskt. Vilket den alltid gör men idag har jag känt mig matförgiftad nästan. Har haft mjölksyra i alla mina muskler, har varit sjukt darrig på handen och känt så i hela min kropp. Som att jag har darrat från märgen och ut. Känt mig stirrig och trött. Svettats som en gris. Och hjärtat rusar i 240.. jag känner mig ful äcklig och värdelös.

Så de är inte den här ”vanliga” ångesten jag har haft idag som jag har kunnat städa bort utan världens panikångest som har gjort att jag knappt kan stå för jag skakar.

Jag brukar heller inte berätta för er om mina panikattacker men idag valde jag att kliva fram, stå för de.

Livet på en pinne va?

  • 806 Readers

Likes

Comments