Header
View tracker

Jag är aningen vilsen. Har kommit till den fasen där novembermånadens urtrista, kyliga samt mörka vardag hänger som en mantel bakom min rygg. Manteln vajar ordentligt. Jag flyger inte, utan den vajar medan jag steg efter steg försöker ta mig igenom en blåsig vardag som för mig är ny på ett sätt.

Det var längesedan jag kände mig ensam under denna årstid. Det var på något sätt en annan livstid när jag stod ensam.
Jag klarar mig, men ibland är det en sån underlig och märklig känsla.
Sitter och reflekterar kring hur min vardag egentligen ser ut just nu kontra hur jag vill att den ska se ut.
Jag vill för mycket vissa stunder, till den bemärkelsen att jag tröttnar på allt och alla. I en cirkel bland dans, alkohol och skratt försöker jag just nu hänga med. Jag försöker skratta och skrattar gör jag, glad är jag.
Mitt bland allt kaos efter att min ena halva försvann så har jag äntligen fångat det som jag så aktsamt en gång gav bort. Jag ska vara hel igen, jag är hel? Eller är jag? Så mycket frågor, konstant. Är detta ett tecken på osäkerhet? För jag är stabil, jag känner mig stabil iallafall.

Jag har det gott. Det finns människor som är guld värda i min vardag. Människor som jag aldrig skulle kunna tänkas klara mig utan, men på samma sätt som jag en gång i tiden inte ens kunde föreställa mig en vardag utan personen som förr var mitt allt så står jag här nu utan henne, varken som min kärlek eller som min vän. Det är synd, men så får det vara.
Att en gång ha haft den där säcken knuten runt pinnen, vägrat släppa den för innehållet har varit för känsligt till att lugnt och sansat dag efter dag vecka efter vecka, månad efter månad delat med sig av innehållet, tills det längre inte funnits något mer att dölja. Knyta ihop säcken fick jag göra, säga adjö och bege mig.

Jag har vandrat vidare, stannat för en stund. Tveksamt har jag knutit upp den och insett att jag gjort fel. Sedan återigen packat och begett mig.
Jag tänker inte öppna den igen, på länge. Varför? - Jag är rädd. Jag är rädd för vem som ska ta allt mitt innehåll och demolera, förgöra samt kasta bort det, långt åt bara fan. Att innehållet delas med fel själ, fel hjärta.
Jag vågar inte. Tillsvidare traskar jag min väg med manteln bakom min rygg. Ibland måste stålmannen även han promenera.

- E.S

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Bara tänka sig tanken, för 5 år sedan var jag tunn. Tunn i själen och hjärtat, i samma veva försvann fysiken och psyket.
Med en sten knuten runt fotleden var jag på väg ner till havets botten. Smäll efter smäll tappade jag bit efter bit. Det som skulle anses vara perioden jag testade mina gränser, perioden allt "roligt" skulle ske.

Vänner försvann, jag satt instängd.
Det enda som fanns var jag och dom där ljusblåa tabletterna. Waran hette mina vänner, varje kväll 18.00 tittade vi på varandra sedan föll dagens dosering ner. Efter vår stund var man sängliggandes medan dygnets mörka timmar tickade in. När ingen såg grät jag, när människor var närvarande bröstade jag upp mig. Vem fan skulle se mig svag..?
Waran var inte min bästa vän i alla lägen. Waran hindrade mig från att gå ut och ha kul. Waran hindrade mig att upptäcka första fyllan. Jag bevittnade istället andras med skam för Waran på festerna och drog istället till med något tufft i stil med att jag inte drack, eller att jag var "nykterist". Mest för att verka stark, häftig samt få någon slags uppmärksamhet bland alla människor med status. Status? Nej, det var häftigare att dricka.
Jag skapade iallafall någon slags konversation mitt bland alla fulla och odrägliga människor, för man var ju så stark som inte drack.

I själva verket var jag en sårad människa. En människa som tappat hoppet om en vardag bestående av glädje, kärlek och festligheter.
Allt detta pågick i en 16 -årings huvud. Man skulle sticka ut, man skulle dra det längsta strået. Alkohol, tjejer och festa med de coola grabbarna var grejen! Jag var inte grejen. Det var Waran och jag.
Waran hindrade mig från att hålla på med det jag älskade mest av allt - hockey. Waran gjorde mig rädd för att gå ut sent på kvällarna. Waran gjorde mig konflikträdd, osäker, trasig, sårad, underdånig, sorgsen, arg, frustrerad, aggressiv, mindre svag, stark, bättre, bäst. Waran du läkte mig.

Under denna period testades hela jag. En 16-åring nyligen inskolad på gymnasiet, helt nya människor och grupperingar.
Det ständiga tjatet om vad som var inne och vad som verkligen gällde. Girig, framåt och tävlingsinriktad gällande allt som jag var så drogs allt ifrån mina händer. Allt på samma gång.

Idag är jag 21 och kan enbart titta tillbaka och säga, tack! Idag är jag stark och har allt jag enbart skulle kunna drömma om då.
Waran, du var fan helt jävla awesome.

- E.S

Likes

Comments

View tracker

Jag kan inbilla och föreställa mig att kärleken är detta ställe på jorden där vi båda är ämnade till att leva med varandra.
Glada, bekymmerslösa och kära - på en öde ö.
Någonstans ihopkurrade på en strand ligger vi där. Livet, det är lika lugnt och fint som väntan på den otroligt vackra solnedgången.
Jag kan inbilla mig att jag inte saknar dig, men det gör jag. Jag kan stå och säga att du inte betyder något, men det gör du.
Idag sitter jag mer kylig, ensam och trött på en hård klippa och tänker. Optimistisk är jag, för någonstans där ute finns det säkert någon annan.
En annan som får mig att lyfta ögonlocken och blicka framåt igen, framåt till den där öde ön.
Det är dags att packa känsloportföljen för denna gången, ta med den och förhoppningsvis våga öppna den igen. Jag är kär i kärleken, inte i dig.

- E.S

Likes

Comments

Ni vet känslan av en slags osäkerhet. Inte på en själv och inte gällande någon annan, utan mer på vad som sker härnäst.
Jag har kommit längre än vad jag någonsin hade anat, när jag för drygt 2,5 år sedan stod vild och glad, redo att springa allt vad jag kunde med min glaciär-vita studentmössa på huvudet som var redo att smutsas ner under dagen samt kvällens gång.

Jag var vilsen, aningen rädd. Jag ville så mycket, men skulle möjligheterna för en fot in uppstå?
Skulle chanserna dyka upp eller behövde jag jaga dom förgäves? Frågorna cirkulerade ständigt.
Jag slår idag fast vid att allt jagades till 100%. Chanser och tillfällen kan dyka upp, men det är ens egna uppgift att se till att göra något utav dom och skapa något.

​Jag är idag fast anställd på Karlstads största mediekoncern, har köpt min bil och väntar in min nya lägenhet som nu skall byggas och stå klar våren 2018.
​Hinner jag med allt? Jag ville ju resa, jag ville ju upptäcka, jag ville se! Idag är jag så trygg så jag kan säga att jag kommer resa, upptäcka och se!
Ibland undrar jag hur jag någon gång under dessa år inte hamnat i den position där jag tappat greppet. Fokuset låg alltid på målet, ett mål jag än idag fokuserar på samt ett mål som det krävs mycket för att nå. Jag är samtidigt så långt ifrån klar med vad jag vill uppnå i mitt liv.

Det jag egentligen vill förmedla är att oavsett vilken tänkbar sits man än befinner sig i så är alla chanser, tillfällen och möjligheter till ett yrke eller syssla ett ledande koncept till att nå ett steg närmre sin första milstolpe. Man sätter helt enkelt ut sina egna milstolpar, mitt första jobb var min första milstolpe. Jag hade en fot in och där ifrån var det bara att gasa.
Det må vara det värsta och mest slitsamma man kan tänka sig. Men det finns en fras som betat sig fast i mitt huvud sedan jag var tonåring: "It's about work before glory." Klyschigaste frasen - kan tyckas, men så jäkla sant.

Jag må slita när jag som mest orkar det, men fan vad jag ska njuta när jag som mest behöver det!
​Kör hårt vänner, ni är alla grymma, unika och kapabla till allt. Jag lovar.

- E.S

Likes

Comments

Hon kom, hon gick, hon kom sedan gick hon igen.
Jag kom, jag gick, jag kom sedan gick jag igen.


Ska det behöva vara denna frekventa känsla av instabilitet, osäkerhet och desperation? Desperation över att försöka lappa ihop alla sår. Ett sår där. Ett sår här, sår som för mig egentligen inte läkt än.

Jag är trött på att lappa mina sår, skapa ett annat hos henne och samtidigt försöka hjälpa till att lappa ihop det för att det är min plikt. Klart det är. Innerst inne är hon fortfarande hon. Mitt första allt.
Jag är samtidigt smått rädd för en förändring, en förändring som för oss båda egentligen i längden kanske skulle vara friskare.
Det verkar som det är lättare för oss att skymta mot det vi vill ha, istället för att skymta på sanningen. Vad är sanningen?
Klyschigt sagt är livet för kort för att spela spel. Om du älskar någon och vill vara med personen, gå efter honom/henne. Handskas med allt annat senare för vi vet faktiskt inte vad morgondagen har att ge.

Dessa tankebanor dyker personligen enbart upp för att jag vill hennes bästa. Jag hatar tanken, vill inte tänka tanken och mår illa av att ens flika in på dessa banor.
Att bara fått sett henne gå från en vilsen tonåring till en egentligen mer stabil människa i form av visioner och mål.
En stabil människa som är tillräckligt stark för att stå upp för sig själv och sina principer.
En människa som jobbar för sig själv. Jag ler när tänker på det. För denna bergochdalbana av briserade känslor, svek, skrik, svett, tårar, kyssar, sex, tystnad och framförallt skratt har gjort mig till en helt annan människa. En extremt tacksam människa som evigt är skyldig att ge ett tack.

Och precis som allt annat, slutade denna texten oklar med vad jag egentligen vill få ut.

Likes

Comments

Sommarens sista dagar har bestått av sol, vänner, jobb och alkohol. Trött på alkohol? - Ja! Men kul har vi minst sagt haft det med mängder av skratt och roligheter. Vardagarna har bestått av jobb där folk är tillbaka från semestern vilket betyder full rulle för min del! Skönt när det kickar igång på allvar. Det har varit skönt när sensommaren faktiskt har bjudit på lite sol, förra lördagen traskade vi igenom stan från bar till bar för att prova det bästa utbudet av drinkar och öl! Det var en rolig idé och fick kvällen att bli aningen annorlunda än vad det brukar.
Jag är för övrigt inte någon jättebeundrare av hösten, men man får se vad den har att bjuda på. Vill kicka igång ordentligt på flera fronter!

Likes

Comments

Satt igår kväll och ströa igenom lite missade vloggar från Casey Neistat. Mannen har aktivt videobloggat under drygt 530 dagar. Fatta den moralen och arbetsviljan.
Ha en familj med två barn och en fru samt redigera videoklipp man filmat under en hel dag. Sedan ska du även ha tiden till att ha någon slags fritid och även spendera tiden med familjen efter allt är klart.

Ibland önskar man att man kunde ha den inställningen. Jag har länge velat bredda mig på något sätt. Bloggmässigt, fotomässigt och inom branschen jag gillar så mycket - kläder.
Jag sitter länge och tänker, skissar och skriver om vad som skulle passa mig bäst. Men samtidigt, jag bor i Karlstad, känns som man blir så otroligt begränsad från möjligheterna att uppfylla det man vill.

Sedan följer jag även Jon Olssons videoblogg aktivt, i jämförelse med Casey så är Jons vlogg mer som en resedagbok på film. Man får uppleva hans tid på exotiska ställen och miljöer. Det är en lyxig klang på det hela och man vill bara boka en sista-minuten-biljett så fort man kikar in hans vlogg. Sedan har han med sig sin "go to guy" Markus som i princip är anställd av Jon för att filma samt redigera dessa episka dagar.
Caseys vlogg har mer en story i varje episod, det är ett mer vardagligt levnadssätt i USAS storstadsmiljö där man aldrig vet vad som sker härnäst. Om ni inte sett så kika!

Likes

Comments


Har köpt mig en ny kompaktkamera, märket är av Fujifilm - modell X70!
​Den presterar ordentligt och fotar även i RAW-format. 
​Då denna bloggportalen komprimerar bilderna riktigt dåligt så får man inte riktigt chansen att njuta av bildernas kvalité till fullo. Jag knäppte några få bilder i ljusa miljöer som synes ovan. Får även ursäkta för att jag inte lyckades hålla färgtemat på redigeringen!
​Hämtade för övrigt lite lunch på KMTI, jäkligt goda mackor och sallader faktiskt. Thumbs up!  

Likes

Comments

Fullkomligt älskar att dra på mig min mockajacka från Samsöe Samsöe. Minsta lilla smått kyliga väder så åker den på. Enkel jacka som får en neutral vit tisha att glänsa! Den ljusbruna verkar ha utgått, ni finner dock en liknande modell i mörkare brun här.

Likes

Comments

Det var en gång en kille. Osäker, ganska ensam men ändå framåt. Han hade aldrig upplevt äkta kärlek, eller hade han det? Vad han då trodde kanske men egentligen inte. Att en annan tjej skulle ha lika mycket kärlek för honom som han hade faktiskt skulle ha för henne tillhörde aldrig vanligheterna. Han tittade oftast på och föreställde sig själv att en dag vakna upp och leva med en tjej. En tjej han kunde älska och ytterligare älska, villkorslöst med skratt, tårar och ännu mer skratt. Att i skrivande stund repetera ord som älska för att verkligen poängtera att kärlek var det som fattades.

Idag är jag trött. Tänk känslan av att bli inslängd i en centrifug, huvudet spinner i fullvarv och kroppen känns sargad. Med drygt 2h sömn är hjärtat skärrat och gråten sitter ständigt i halsen.
Det är svårt att föreställa sig ett liv utan henne. Tjejen som lärt mig så ofattbart mycket. Tjejen som lärde mig att skratta mer, leva mer. Tjejen som öppnade upp den riktiga kärleken och som verkligen lärde mig att älska är något som alla kan göra.
​Att på den tiden ta emot en osäker kille som hade en aning ensam livsstil. En ensamvarg vars inställning i princip var i stil med att "ingen vill ha mig, någonsin."
Hon lärde mig att öppna upp mig på ett sätt jag aldrig öppnat upp mig på, hon lärde mig verkligen kärleken. Kärleken jag skulle vilja ge henne under alla förhållanden. Goda perioder som onda perioder.

Varje gång jag blivit arg har enbart varit i rädsla, rädsla för att hon ska tappa greppet om vad som faktiskt bör vara. Det är en mekanism som får mig att bry mig om dig, att vilja ditt bästa i alla lägen. Precis som hon lärde mig kärleken vill jag lära henne också. Jag vill kombinera vår kunskap, för jag vet hur smart och otroligt stark människa hon är. Och jag vill vill aldrig sluta lära av henne.

Så mycket hon ställt upp för mig, så mycket jag vill ställa mig på mina bara knän och tacka henne för. Men jag kan verkligen inte ge henne ett tack som i stil låter som ett "Hejdå och tack för allt", för jag är inte redo att släppa dig. Inte nu, inte igår, inte idag och fan inte i framtiden heller.
Du är skatten jag alltid skrev om att jag en gång ville finna, du är den jag ville skydda genom den mänskliga skölden. Du är den som fått mig att inse att jag faktiskt kan älska utan att bli sårad, att vara kär och få samma kärlek tillbaka.

Du gav mig din tid, den mest värdefulla och omtänksamma presenten av alla. Tack.

- Emir Sehalic


Likes

Comments

Instagram@sehalic