Har du någonsin varit på väg ut. Gått mot dörren med det enda du inte får glömma. Det kan vara ett brev som ska postas, skoldatorn eller kanske till och med nycklarna dit du ska. När du kommer till dörren lägger du av dig vad du nu har i handen för att ta på dig jackan, skorna och vad mer du nu ska ha på dig. I nästa sekund öppnar du dörren, går ut, sätter dig i bilen, kör dit du ska, och väl framme inser du att den enda grejen du skulle ha med dig ligger kvar på bordet i hallen...

"Happiness is good health, and a bad memory." - Ingrid Bergman

Ni kanske redan har listat ut att detta inlägg kommer handla om minnet. Och inte bara i allmänhet, vilket i och för sig hade varit intressant, men inte lika komiskt som mitt minne. Ovanstående berättelse har hänt mig oräkneliga gånger. När man har ett minne lika kort som väntetiden på en McDonalds cheesburgare får man ofta problem. Inte minst med den andra hälften. Men minnet är lustigt och som tur är, när det väl fungerar, fungerar det betydligt bättre än en cheesburgare :D

... Alltså bättre än vad en sheesburgare smakar :D

... Okej, den liknelsen lät bättre i huvudet...

Det är lite ironiskt att jag nu ska komma ihåg en historia som beskriver mitt dåliga minne. I alla fall, här kommer den.

Jag är IT-ansvarig i Falkenbergs Badmintonklubb. Det innebär att jag har hand om klubbdatorn och ska se till att den finns med på alla klubb-möten osv. För det första kan det vara bra att nämna att det första som hände när jag fick den var att tappa bort laddaren. En ny fick beställas rätt omgående... Klubben vet ingenting, så säg inget ;) Därefter har den "försvunnit" ett antal gånger. Jag antar att det är småfolket* (OBS! inte dvärjar) som lånat den O_O 

Hursomhelst... inför ett möte som vi skulle ha om våran årliga tävling uppmättes ett nytt bottenrekord för hur kasst mitt minne kan vara. Detta är en berättelse som artar sig på samma sätt som detta inläggs inledning. Men den har en liten twist. När detta skedde hade jag inte något körkort men turligt nog är min eminenta far även aktiv i klubben. Vi gjorde oss i orning för mötet, jag packade datorväskan och gick mot hallen. Detta var under de varmare månaderna så det enda jag behövde ta på mig var skorna. Man skulle kunna tro att en sådan liten distraktion inte borde påverka mig, men den här guldfisken är inte att underskatta. Efter en kvarts bilresa är det mitt första steg ur bilen som påminner mig om att datorn står kvar i hallen hemma. Som tur är hade vi lite tid till godo innan mötet skulle börja. 

Min snälla far startar bilen igen och kör mig med en hånleende hela vägen hem igen. Jag hämtar datorn och vi ger oss iväg tillbaka till mötet. Det ska tilläggas att de övriga höghönsen i vår lilla förening inte direkt är IT-experter. De behövde egentligen inte datorn för själva mötet, men alla detaljer om tävlingen låg i datorn. Därav behövde inte datorn användas fören kanske 30 minuter in i mötet. När det var dags för mig att skina och visa den fantastiska digitala tävlingsplattformen som jag byggt upp, hade inte datorn något batteri... Vad tror ni? låg laddaren i väskan? ;)

Efter en tredje tur hem, och ungefär en timme efter ordinarie sluttid för mötet kunde vi bege oss hem en sista gång från denna adress ;)

Jag har nyligen fått jobb på Max Falkenberg och det är faktiskt ett jobb som kräver mycket koncentration och förmågan att hålla många saker i huvudet samtidigt. Hittills har kassan varit mitt hem, och jag kan tycka att jag har rätt bra koll på det. Men här om dagen fick jag prova på drive-through:en. Vi kan säga så att chefen hade samma vecka gått ut med ett meddelande där vi fick höra att väntetiden i driven måste förbättras. Min debut var inte lösningen på detta problem.

Jag kan ändå säga att jag är positiv till denna utmaning eftersom, trots att jobbet varit kul i allmänhet hittills, är det mycket roligare att stå i driven än allt jag gjort tidigare på Max. Dessutom hoppas jag på att mitt minne kommer tränas och bli bättre där.

Jag tror att träning är det bästa sättet att komma ifrån ett dåligt minne. Har ni andra några bra tips får ni gärna kommentera. Jag kommer återrapportera om detta och fram till dess får ni ha det så förbannat bra!

Puss på ljumsken :*


* Min mamma kan vara lite vidskeplig och en dag kom hon hem och sa att vi har småfolk i huset (OBS! inte dvärjar).

Likes

Comments

Tja tja bloggen!

Den typiska inledningsfrasen till en blogg, enligt mig i alla fall. Jag är en typisk kille, det här, min egen, är den allra första bloggen jag läser. Borde jag ändå veta att man inte behöver inleda en blogg med "Tja Tja"? Nja, kanske. Jag är ju inte naiv, men i detta historiska ögonblick väljer jag att vara det.

När vi ändå är inne på temat tycker jag, att vi, kan ta några minuter att prata om de stunder man väljer att göra fel istället för rätt.

Jag är faktiskt en smart person. Jag kan mycket saker, har bra betyg osv osv osv... men, min stora passion är att få folk att skratta. Jag vet inte var jag fått detta ifrån men åtminstone de senaste åren har jag haft en självsyn som tillåter ett väldigt privat utmålande beteende.
Jag bryr mig inte särskilt mycket om folk anser att jag är smart, korkad, knäpp eller galen. Jag bryr mig däremot om jag ses som tråkig. Med dessa personlighetsdrag kan och utför jag lite vad som helst för att få folk att tycka jag är kul att vara med.

Jag tänkte faktiskt inte säga så mycket mer om just det just nu. Kanske för att jag verkligen inte kan komma på något mer exempel förutom ovanstående bilder. Kanske inte. Det är åtminstone mitt mål att underhålla er, mina tittare/läsare/medtrafikanter/vänner.

Ha en förbannat bra fortsättning på denna dagen så hörs vi igen.

Puss puss

Likes

Comments