Förlossning, Blogglistor

​Hittade en klockren lista på en annan blogg som fick mig att skratta högt. Detta är så jävla sant. Och så jävla kul. I stundens hetta var det ett riktigt helvete, men nu i efterhand så längtar jag till nästa gång och ler igenkännande på varje punkt. Häftigaste upplevelsen, ever!

1. ”Har jag kissat på mig?”
Nix, det var vattnet som gick. Eller… det kan lika gärna vara vattniga flytningar, det är tydligen helt normalt mot slutet av graviditeten.

2. ”Sjukhusskjortan är kanske världens skönaste plagg!”
Får man ta med sig den hem? Den funkar ju kanon istället för morgonrock. Eller mjukisbyxor. Eller varför inte som en blus till ett par strumpbyxor?

3. ”Hmm, nu gör det nog lite lite ont längst ner i magen, jag har nog en värk.”
När du väl fått värkar vet du hur det känns. Det där innan, den molande mensvärksliknande känslan är bara förstadiet till värkar.

4. Rosa hästar, narnia eller en rejäl sommarfest!
Lustgasen kan göra dig fullare än någonsin och även göra så att man ser och hör saker som inte finns.

5. ”Nu bajsar jag på mig. På riktigt.”
Japp, så kan det kännas när krystvärkarna startar, det är helt normalt.

6. ”Uahhaaa! Vrååål!”
Eh? Kommer det där ljudet från mig? Kroppen ger ifrån sig alla möjliga ljud under en förlossning. Hej avgrundsvrål och urkvinna!

7. ”Jag kan INTE kuta ryggen mer nu, jag har en stor badboll till mage i vägen”
Att narkosläkaren ber dig skjuta ryggen ännu mer än du redan gör, mitt i en värk, kan kännas omöjligt när du ska få epidural.

8. ”Känseln i ena benet är helt borta, ska det vara så?”
En epidural kan ge den biverkningen.

9. ”Hur kan en sån liten bebis låta så mycket?”
Även om de är små när de föds kan de låta mer än man tror.

10. ”Du är den finaste bebisen jag någonsin sett”
Alla måste hålla med dig, det har aldrig fötts någon vackrare bebis.

HÄR är originalinlägget. :)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Graviditeten, Förlossning
Jag kommer vara rak och ärlig om min upplevelse, så är du känslig eller stör dig på sådant kan du sluta läsa nu. Just sayin.
 
På fredag sitter vi och tittar på idol och planerar helgen, vi ska hämta ett matsalsbord och möblera om hemma och fixa i ordning ifall bebisen kommer snart. Har inga känningar förutom de små förvärkarna jag haft i ett par dagar. 
 
På lördag morgon vaknar jag och känner att jag har ganska starka sammandragningar, men tänker inte mer på det. Går på toaletten och när jag torkar mig så kommer det lite blod. Ringer in till förlossningen som säger att det inte är någon fara, så pass lite blod gör ingenting och det är bara kroppen som förbereder sig. Det visste jag ju, men har blivit tillsagd att alltid ringa om det kommer blod. Hoppar in i duschen, äter frukost och så åker vi iväg och hämtar matsalsgruppen. I bilen konstaterar jag flera gånger att sammandragningarna faktiskt är ganska starka. Vi tittar på varandra och blir sådär förväntansfulla, för det börjar närma sig på riktigt även om det kan vara några dagar kvar. 
När vi kommer fram till dem med bordet så skrattar jag när jag ser huset, massor av trappor upp till ytterdörren. Ja, om inte vi får igång bebisen nu så vet jag inte vad. Upp och ner gick jag för dessa trapporna med en stol i taget (åtta stolar , alltså åtta vändor). Det tog sin lilla tid då jag pausade när sammandragningarna kom. Sen åkte vi till Christer och Jeanette och pratade en stund innan vi åkte hem igen. Fortfarande bara starka, återkommande sammandragningar. 
Efter att jag vilat på soffan en stund här hemma så började det göra lite ont. Så vi åkte och köpte mat till Marcus att ha med sig till förlossningen. Och ingredienser till fish and chips. Slängde ihop lite lördagsmat och väntade in Alex och Carro som vi inte träffat på evigheter. Det var skönt att dem kom, för då slutade jag känna efter så mycket efter sammandragningarna. Däremot blev dem starkare så vissa gånger blev jag lite tagen av hur obehagligt det var. Vid tio-tiden fick jag tacka för mig när orken började tryta. Marcus frågade när han skulle ställa klockan för att åka till förlossningen och jag skrattade bara och tyckte han var lite knäpp, sa att han kommer få sova ut och att vi kommer vakna imorgon bitti här hemma och dessa sammandragningar är ett minne blott. Trodde jag, ja.
Klockan 00:58 tittade jag på klockan och tyckte att denna sammandragning gjorde lite väl ont. Nästan så att jag fick "andas mig igenom den". Låg och vilade och försökte tänka på annat än dessa förjävliga förvärkar (som sagt, trodde jag). 03.02 började dem bli allt tätare och starkare. Väldigt oregelbundna dock så jag slutade klocka dem för att inte stirra mig blind på det, för även om det kanske var riktiga värkar så ville jag ju stanna hemma tills jag inte klarade av mer. Magen kurrade så jag bestämde mig för stt för första gången under denna graviditeten gå upp och äta mitt i natten. Kom inte så långt dock för att när jag satte mig upp så trodde jag att jag kissade på mig. Eller nej, kanske gick vattnet nu, tänkte jag alldeles exalterad. Gick in på toaletten och drog förväntansfullt ner trosorna, där drabbades jag av en lite panik när jag såg att det inte var vatten, det var bara rent blod. Ringde förlossningen och hon sa att vi skulle åka in direkt, att jag skulle skynda mig att väcka min sambo och göra oss redo för bebis. Va?! Men jag hade ju inte ont än, då kan det ju inte komma en bebis? Blev rätt lugn när jag lade på och gick in till sovrummet och försökte väcka Marcus. Lättare sagt än gjort. Killen har varit på helspänn i flera veckor, vaknar lätt, beredd på telefonen och allt vad det innebär, men när det väl gäller så får jag knappt kontakt med honom. 
- Marcus, vi ska åka och hämta hem Liam, säger jag lite nervöst men ändå glad. Han reagerar inte så jag säger det lite högre. Som svar får jag, nej. Vadå nej? Plötsligt flyger han upp ur sängen och förstår, fast ändå inte. Han klagar på att han är trött och jag skrattar, jag då?! Marcus plockar hafsigt ihop BB-väskan och alla grejer till hallen medan jag i lugn och ro pillar med det sista (gick inte så bra eftersom jag glömde filten till bebis och lite annat smått, men äsch då). 
Ute är det riktigt pissväder och jag får ångest över att Diesel måste ut till hundgården. Jag ville verkligen inte lämna honom där i den stormen och det regnet som öste ner. Men han verkade förstå vad som skulle hända för han hoppade direkt in i hundkojan och lade sig ner och sov. 
Klockan var strax före 04.30 när vi lämnade gården. 
 
 
Väl inne på SPECIALförlossningen tog dem emot oss med öppna armar, vi fick oss ett rum och rätt fort skulle vi ta blodprov, göra både vaginalt och vanligt ultraljud, undersökning där nere, ja dem kollade allt. Jag trodde det var rutin när man kom in. Men plötsligt säger dem att det inte är någon fara, att allt ser bra ut men jag kommer få ha extra tillsyner under förlossningen på grund av den rejäla blödningen jag fick, och dessutom fortfarande hade. Jag förstod aldrig att dem trodde att något hade kunnat vara fel, så där blev jag rädd. Dem konstaterade att moderkakan satt kvar och inte hade glidit ner, att bebisen mådde toppen och att jag nu skulle få äta lite. Nu var klockan strax efter 06- och jag var såå hungrig!
Vi satte på radion och det spelades julmusik, då insåg vi att det faktiskt var första advent. Vi fick oss smörgåsar som jag med nöd och näppe fick i mig, sedan lade vi oss och vilade litegrann. Dagen gick rätt fort trots att vi satt i samma rum i fleeeera timmar. Jag hade konstigt nog kul. Man är så himla förväntansfull så tiden existerar inte. Man lever i nuet.
Vid tio började värkarna göra lite mer ont så jag fick bada. Sedan var det tillbaka till pilatesbollen, och gåbordet. Så höll det på fram till klockan 14 då den bästa barnmorskan av dem alla kliver in. Hon tyckte att det inte hade hänt tillräckligt mycket, men ville ändå att allt ska gå så naturligt som möjligt så hon bestämmer att om inget hade hänt kl 15 så tar hon hål på hinnorna. Då var jag öppen 4cm. 
Klockan blev 15 och det togs hål på hinnorna och jag blev allt mer påverkad av smärtan så jag bad om lustgas. Det var lite meck att få till det så det klickade med värkarna, men när man lyckades så var det awesome! Blev lite snurrig först, men det var lugnt i och med de smärtor man faktiskt har. Helt plötsligt blir värkarna starkare och tätare och någonstans efter vägen tappar jag kontrollen över mitt positiva tänk och min andning och jag drabbas av panik. Jag skriker rakt ut i lustgasmasken för att värkarna aldrig tar slut, jag hinner inte vila. Hur jag än försöker så är det en ny värk som slår mig på käften och jag tror jag ska dö. Jag är med i rummet men ändå inte, jag bara försvann. Andades så mycket lustgas så jag kräktes. Att kräkas i en värk var förjävligt. Marcus berättade att jag satt fast i masken och dem fick be mig att lägga ifrån mig den en stund. Det kom jag inte ihåg, tills han sa det. Bestämde mig för att ta ryggbedövning trots att det var det sista jag ville. Men när hon gjorde en undersökning och jag endast var öppen 6cm och med dessa smärtorna så hade jag inget val. Det kände jag själv. Kände mig sjukt misslyckad som inte klarade mitt mål. Men nu i efterhand är jag nöjd över att jag klarade mig så länge! 
Fick ryggbedövningen och var så hög på lustgas och smärta vid det laget så innan han ens bedövat mig sa jag att smärtan släppte. Det hade dem roligt åt. Efter ett tag var jag en människa igen. Bedövningen tog så himla bra så nu satt jag och tittade på ctgn och sa, oj nu har jag en värk. Nu var det bara vila som gällde. Uppladdningen inför krystningen. Klockan var kring 17 när jag fick ryggbedövningen och jag kunde äntligen få i mig en kaka efter 11 timmar utan någon som helst matlust. Två ballerinakex och lite gott att dricka så var jag redo igen. Fick sitta på pilatesboll och snurra för att kunna öppna mig.
Har ingen riktig tidsuppfattning när saker hände och hur länge någonting tog vid det här stadiet. Allt var en dimma av trötthet och utmattning, dock utan smärta eftersom jag var så bedövad. Men vid två tillfällen var jag tvungen att svepa ett glas med saft i alla fall, för att reta bebisen. Det var av saften jag spydde en andra gång. Stark jordgubbssaft att svepa när man inte ätit ordentligt gav en sockerkick och illamående utan dess like. Blä.
Vet inte riktigt vad klockan var när jag var fullt öppen, men eftersom det var någon kant som bebisens huvud inte hade tagit sig över så försökte hon flytta på den kanten vid några tillfällen, men den var envis. 
Efter att inte ha känt en enda värk under någon timme så började jag känns ett tryck neråt, blev tappad på urin för att vara tom och helt plötsligt när jag sitter på pilatesbollen igen så känns det som att jag måste krysta. Obehagligt när man sitter på en boll och ingen barnmorska är där. Dem kom in och jag fick lägga mig i sängen, tror det var vid detta tillfälle som dem berättade att dem ser en massa hår! Wow! Och så började krystvärkarna. Skönt, uttryckte jag det när jag sa till Marcus hur det kändes. Men det var ju inte så jag menade riktigt. Skönt för stt kroppen trycker på, att man är på slutspurten, att man nu ska få jobba istället för att bara sitta och andas! Jag krystade på en halvtimme ungefär och jag gjorde det riktigt bra. Jag hade kontroll, visste hur jag skulle trycka för att använda rätt muskler och framför allt, jag tryckte ner allt i en krystning istället för att gapa rakt ut. Är sjukt stolt över mig själv! Enda gången jag stönade och hade lite svårt för att samarbeta var när jag var tvungen att ändra ställning och jag trodde att mitt bäcken skulle gå av. Men det gick över i samma sekund som jag fick krysta igen och flytta på bebisens huvud, haha.
Marcus har filmat hela skedet (från sidan) när bebisen kommer ut och jag tycker det är helt underbart att se hur fint allt gick! Man märker knappt att jag krystade det sista för allt gick så lugnt och tyst till, och helt plötsligt var våran lille gosse ute! Så mycket lycka, minns att jag kollade på honom och bara storgrät, tittade på Marcus och grät ännu lite mer. Vi var så inställda på vår pojke så vi började skratta när barnmorskan efter ett tag frågade ifall vi kollat om det verkligen var en liten Liam, vilket vi inte hade gjort. Ingenting spelade någon roll.
 

Mina barnmorskor (Hilda och Moa) som jag hade med från klockan 14 fram tills Liam var ute klockan 21.01 var helt otroliga. Jag hade inte kunnat önska mig bättre personal och jag är glad över att dem fick vara med när Liam tog sitt första andetag utanför magen. I samma veva som han kom ut så blixtrade det till ute. Jag kommer för alltid komma ihåg stormen gorm som kom med min son. Och snön som föll när vi låg där i sängen. Det var en stormig dag både vädermässigt och känslomässigt. Den 29 november 2015 är den hittills bästa dagen i mitt liv.
 


Marcus ska ha all eloge och kärlek för att han var så sjukt lugn och visste precis vad han skulle säga och göra för stt hjälps mig igenom allt. Vi var verkligen ett bra team och till och med barnmorskan reagerade på det. Och hon tyckte att vi hade så bra stämning inne hos oss. Massor av skratt och bra musik trots värkar och barnafödande. Hon berättade att hon tyckte det var jätteroligt att få vara med oss och att hon ibland kände att hon inte behövdes för att vi klarade oss så bra själv.
Hade även en barnmorskestudent som var hur grym som helst! All kärlek till dem två! Skulle vilja skicka en insändare till tidningen, eller skicka blommor till dem, eller vad som helst för att visa uppskattning för all den hjälp och stöttning vi fick under förlossningen. Undersköterskan kan däremot ändra attityd och rycka upp sig, för hon var den enda av alla människor vi träffat dessa dagar på både förlossningen och BB, som varit butter.
 
Min förlossningsupplevelse är så positiv den bara kan bli, trots att det inte alls blev som jag tänkt mig (stanna hemma länge och inte ha ryggbedövningen). Är imponerad över både Marcus och personal, men framför allt mig själv som tog mig igenom detta med huvudet högt och fick en välskapt pojke på mitt bröst. Dessa dagarna kommer jag för alltid minnas. Den första advent 2015 med storm utanför fönstret som pendlade mellan regn, hagel, snö och lite åska och blixtrar på det, en radio som spelade julmusik och ett kallt förlossningsrum som fylldes med massa värme och glädje. Mysigaste adventsfirandet någonsin.

Likes

Comments