View tracker

Älskade Marcus. Ända sen jag var liten har jag alltid drömt om att hitta den stora kärleken, den där riktigt stora, gränslösa, villkorslösa, hejdundrande kärleken, som överskuggar allt och som man kan leva och dö för.

Mitt från ingenstans, så kom du. Efter dessa år vi känt varandra så förstod jag, att det är dig jag längtat efter i hela mitt liv. Och nu står vi här, du och jag. Jag har aldrig varit så förälskad i hela mitt liv, och jag har aldrig älskat så innerligt och totalt. Aldrig har mitt liv känts så starkt i linje med de högre makterna, med ödet, med karma - eller vad man nu än vill kalla det. Detta är bara så rätt.

Redan från början när vi träffades har vi haft något för varandra, och det visar sig nu, att det var bestämt av ödet redan då att vi är gjorda för varandra. Du är så rätt, så perfekt, specialdesignad för mig. Varje dag bekräftas denna känsla för mig.

Varje morgon när jag slår upp mina ögon och jag ser dig bredvid mig till vänster på kudden bredvid, så fylls jag av lycka. Du fyller mig med lycka och kärlek. Jag har aldrig mått såhär bra i hela mitt liv, sen den dagen vi hittade varandra har du gjort varje dag till de bästa någonsin. Jag har aldrig känt mig så trygg, på alla nivåer, med en annan människa. Jag trivs så fantastiskt bra med dig, jag känner mig hel tillsammans med dig. Jag kommer aldrig att tröttna på dig. Jag vill bara ha mer och mer.

Tack för att du älskar mig, tack för att du vill ha mig, tack för att du är du och tack för att jag får kalla mig för din. Tack för alla skratt du ger mig och tack för din trygghet och värme, tack för att du bär mig när mina ben inte orkar och tack för att du ser mig på det sättet du gör. Tack för att jag får älska dig och tack för att det är vi. Jag älskar dig. Min alldeles egna Marcus.



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Hej på er! Ett tag sedan jag var in här nu. Tog mig en lite paus efter det där inlägget, allt behövde bara landa och jag var tvungen att isolera mig för att orka stå på benen. Så tacksam över att jag har min Marcus, som han lyfter upp mig och visar mig vad kärlek är på riktigt.

Dessa två veckor ganska exakt idag har gått alldeles för fort, är helt dygnsvild och vet knappt vad det är för dag. Jobbat denna helgen, fick för mig att det var en vanlig arbetsvecka och att det var onsdag, trodde det ungefär hela dagen lång. Tydligen var det lördag! Men så kan det vara.

Nog om det, jag är så glad över hur jag faktiskt hanterat hela denna situationen. Fördomar hit, skitsnack dit, det är tur att folk vet mer om en som man själv inte ens hade en aning om! Och att jag dessutom kan gå med huvudet högt utan någon ångest är en sån jävla befrielsekänsla. Aldrig känt mig såhär stark som människa i hela mitt liv. 

Gräsänka är jag också för den delen i två hela långtråkiga veckor då Marcus befinner sig i Miami med grabbarna. En välförtjänt semester för hans del dock, som han sliter på jobbet dagarna i ända. Bästa! Han kommer hem snart, får längta ihjäl mig ett tag till.. 

Kvällen spenderas i soffan, raklång med chips, dip och en Svea i knät!

Likes

Comments

View tracker

Fått sån fin respons av personer jag knappt känner på inlägget jag skrev igår. Ord kan inte beskriva hur tacksam jag är! Tack tack tack och tack igen! 

Dagen har gått i lugnets tecken, kikar lite på nytt till lägenheten och bara njuter av tillvaron med min älskade Svea. Vad skulle jag göra utan henne? Världens bästa vän.

Tacksam för de personer jag har i mitt liv, jag behöver inget annat än er! 

Likes

Comments

​Nu har jag fått nog. 

Någonting jag aldrig har förstått mig på är varför människor seriöst är ute efter att förstöra för andra? Vad ger det att trycka ner en annan individ? För att må bättre själv? Eller är det för att imponera på andra och se ut som att man är tuff och vågar stå för det man tycker? Är det värt det? Att se en annan person må så dåligt? Fattar inte.

Något jag har fått höra senaste tiden är att jag inte är välkommen här i Piteå, jag har inga vänner, jag har ingen som bryr sig om mig, jag borde ha stannat långt bort härifrån och att jag ska definitivt inte visa mig ute bland folk. För att ingen vill se mitt äckliga ansikte? För att jag är en vidrig människa?

Att få höra sådana saker dag ut och dag in, det tär på mig. Det gör så fruktansvärt ont att personer jag värderade ta mig fan högst i världen vänder ryggen mot mig och säger saker som inte är sant. Varför är det ens så?

Har jag varit och handlat i en butik, så vet alla det för då ska någon som antingen jobbar där eller någon som råkade se mig där, SKRIVA det i en gruppchat på facebook, så att alla vet vart jag varit och vad jag till och med köpte? Vad i hela helvete är det som händer?

Jag tänker ofta såhär: Vad händer om det sista man faktiskt säger till någon är ''du är inte välkommen här'', ''du är den vidrigaste människan som finns på planeten'' osv? Hur skulle det kännas om det faktiskt skulle vara så att exempelvis olyckan är framme och det är det sista man sa till någon? ''Jag hatar dig'', är bland det starkaste jag vet man kan säga till någon, spyr bara av att tänka på de orden. De är hemska.

Jag skulle personligen inte kunna leva med mig själv om jag hade sagt så till någon och personen kanske dör. Fruktansvärt att ens tänka så men det kan ju faktiskt hända. Livet är för kort för att sullas bort. 

Jag valde att följa hjärtat och hjärnan denna gången, och det får jag sota för? För att jag följde mina känslor med något som får mig att må bra. Det är katastrof tycker jag. Jag behöver inte dessa människor i mitt liv för fem öre, klarar mig så himla bra utan. Jag har de personer jag behöver i mitt liv och resten kan jag gladeligen bara radera ut ur mitt liv och låtsas som att jag aldrig någonsin känt dem. Det är en sån lättnad att veta vart man har vissa personer. Jag tar inte åt mig längre, det rinner av direkt och jag blir bara mer säker i mig själv och växer som människa. Det som inte dödar dig, gör dig starkare. Det är ett som är säkert. When karma hits you, säger jag bara. 

Likes

Comments