Postad i: Cloney Girl

Loppan har varit sjukt fin de senaste dagarna. Hon har varit ovanligt lugn och jag har inte behövt ta tillbaka henne lika mycket. Igår hade jag lite glappa tyglar, fortfarande stöd i tygeln men lite "lösare". Jag ville mest känna om hon ökade när jag lättade eller om hon travade på lugnt. Hon förvånade mig ganska rejält faktiskt, men hon var sååå lugn så hon fick trava med halvlånga tyglar och bara jogga. Vi ska träna för Anette ikväll så vi tog det bara lugnt igår. Jag hade fyra travbommar som vi travade över, först gick det ganska fort men efter 2-3 gånger travade hon hur lugnt som helst över bommarna. Jag är sååå stolt! Vi red endast i 30 min igår, men hon kändes så fin och jag ville avsluta med en bra känsla innan Anette-träningen. Hoppas träningen går bra ikväll, nu när alla pass hittills har gått bra så är jag lite orolig att det ska gå dåligt ikväll 😬 Men oavsett vad älskar jag denna ponny mest av allt på denna jord. Jag har ingen aning om vad hon har varit med om i tidigare hem, det enda jag vet är att hon har flyttat runt onödigt mycket. Redan efter 2 månader har hon utvecklats otroligt mycket. Man ser att hon litar på mig och jag känner mig aldrig rädd eller osäker nära henne. Bästis❤️ Bjuder på lite gulliga bilder här nere, godmorgon.

Loppan fick skor i måndags! Äntligen! Jag vet inte om jag skrev det men förra gången så sprakade ju hon hovslagaren, så det gick inte så bra kan man ju säga. Men nu i måndags fick hon lite lugnande innan och stod helt still när den nya hovslagaren skodde henne. Hade hon varit med om något riktigt traumatiskt så hade inte det lugnande hjälpt utan då hade hon "vaknat till liv" direkt. Så det verkar inte vara något riktigt traumatiskt hon varit med om i alla fall, nu vet vi hur vi ska göra för att sko henne. Tillslut kommer inte det lugnande behövas. Älskade pålle

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Självförtroende? Nej, jag har inget sånt. Och det kan jag erkänna. Jag har aldrig trott på mig själv, jag har aldrig någonsin trott att jag kan klara av vissa saker som andra kan. Jag tror inte på mig själv och har inte gjort det på flera år. Därför håller jag mig tillbaka och tar aldrig för mig. Därför är jag på gränsen till att gråta nästan varje gång någon höjer rösten till mig, för att jag helt enkelt inte tål sånt för att jag tycker att det ska vara en självklarhet för andra att jag kommer göra dom besvikna. En självklarhet att jag bara inte kan. Det är också en anledning till varför jag inte tävlar med Kavatina på söndag. Det har gått så dåligt senaste passen och jag är livrädd för att skämma ut mig ännu mer, för att jag inte har något självförtroende alls och vill verkligen inte må sämre än vad jag gör. Jag var rädd för vad folk skulle säga och tycka när jag tog bort min anmälan, att jag är för feg eller att jag inte tar för mig. Visst är det sant, absolut. Jag är bland den fegaste människan man kan möta och jag tar aldrig för mig, men jag kan verkligen inte rå för det.. Jag tror inte på mig själv och det är det absolut värsta problemet jag har, för det har skapat och skapar en massa andra problem som gör att jag tror ännu mindre på mig själv och får mig att må ännu sämre. Jag vill tävla, det har jag sagt i några år och det är sant. Jag vill det såååååå mycket, men det har verkligen inte känts rätt med Kavatina senaste tiden. Det har gått så dåligt och jag är så ofokuserad, jag har varit det enda sen hon såldes och kanske är det därför det inte funkar längre.. Det hade varit så mycket lättare om det var min egna häst jag skulle tävla, hade jag tagit bort min anmälan då så hade jag inte mått lika dåligt. Men nu känns det som att jag sviker så många.. Helt ärligt så skäms jag. Och jag vet att det kommer vara många som tänker "men ge dig, sluta överdriv", dom som aldrig behövt känna det jag känner dagligen. Men jag överdriver inte, tyvärr är det såhär jag känner ofta. Jag vet tex att det är okej att ta bort sin anmälan när det inte känns bra, hur många har inte gjort det. Men jag skäms för att jag gjorde det, för att Kavatina inte är min ponny, för att jag fick en chans men kunde inte ta den, för att jag förmodligen inte kommer få en sån möjlighet igen.

Senaste dagarna har jag varit sjukt omotiverad. Jag har mått väldigt dåligt, jag är väldigt förkyld och mina monster i huvet försöker bryta ner mig. Hittills har dom aldrig lyckats och jag tänker hålla det så, för det är ändå jag själv som är dessa monster. Vilket kanske gör det lättare att kontrollera dom? Men ändå inte, för när det går dåligt tycker jag att jag är en jävla nolla som inte kan något. Så är det, men jag är van och nu gråter jag inte längre när dom orden ekar i mitt huvud. Jag var ändå helt inställd på att tävla. Jag har seriöst köpt tävlingsgrejer för ca 3000kr! Så jag får träna som ett as med Loppan så vi kanske kan tävla.. Just nu känns det nästan lättare att hopptävla än att tävla dressyr, varför vet jag inte.. Kanske för att jag bara varit hästskötare på hopptävlingar och vet någorlunda hur det går till. Men det hade varit kul att tävla dressyr, men just nu ser det mörkt ut. Vi får se vad 2018 har att erbjuda.. Känns som att jag skriver så varje år, "SÅÅÅÅ taggad på tävlingssäsongen 2017!!" Jo eller hur, den blev ju av. "Vi får se vad 2017 har att erbjuda!" Ungefär det 2016 hade att erbjuda då alltså. Det går i samma spår, jag får hopp om att jag kanske kan tävla nästa säsong och sen kraschar allt. Förra året började jag rida Kavatina. Det borde vara nästan exakt ett år sedan nu. Och då var tanken att vi skulle tävla 2017, jag var inställd på det för det var det som sades till mig. 3 månader fick vi, sen skulle hon säljas. Jag krossades ännu en gång, jag sa upp min tillridning på Buck bara någon vecka innan för att jag skulle satsa allt på Kavatina. Buck som betytt mest för mig i ca 1,5 år. Bara för att sen veta att jag inte heller kommer kunna rida Kavatina. Det är väl klart att det kändes som att min värld rasade. Jag hade kunnat stanna kvar på Buck, min lilla racer-ponny. Sen såldes hon till ridskolan, vilket var det värsta som kunde hände enligt mig just då. Eftersom att det enda jag fått höra är att Kavatina är en enmansponny. Så jag fattade verkligen inte alls hur hon kunde säljas till en ridskola. Sen dess har det bara gått utför. Visst har hon det väl bra, men jag kom aldrig tillbaka dit vi var innan hon såldes.. Det var förstört för mig, men jag tänkte att det kanske skulle ändras nu när jag fick ett mål att träna till. Men nej, det gjorde det inte. Det är inte att det gått dåligt de 3 senaste passen. Det har gått dåligt nästan alla pass sen hon såldes till ridskolan. Det är därför som jag tillslut insåg att det inte skulle gå.. För vi hittade aldrig tillbaka till där vi var.. Jag undrar hur det hade varit nu om jag fortfarande var medryttare på henne och hon inte ägdes av ridskolan. Då hade vi nog inte haft Loppan eftersom att det var pga att Kavatina såldes som jag började må så jäkla dåligt och mamma sa då att vi skulle ställa oss i stallplatskö. Det är väl det bästa vi gjort, Loppan är min och Alicias och ingen annans. Vilken känns otroligt skönt, ingen ska någonsin få skada våran lilla skit, det är endast vi tre och så ska det vara. Med henne fick jag börja om, vilket jag tror behövdes. Vi kommer ha så kul, så jag kan släppa all skit kring Kavatina, så jag på riktigt kan komma över Buck helt. Så jag bara kan leva livet tillsammans med min ponny och inte bry mig om all annan skit. Tack för mig, jag behövde få skriva av mig.

Förresten, jag är nog inte så aktiv på sociala medier onsdag-torsdag då jag ska ta slappdagar och endast se film på tv:n och mysa i soffan. Vi hörs.

Några favorit minnen med Buck och hittills med Loppan, älskade älskade ponnysar❤️

  • 32 Readers

Likes

Comments

Jag har så höga förhoppningar om 2018 tillsammans med Loppan! Jag vill fara ut och tävla, jag vill lära känna andra ryttare och jag vill fara ut på långa turer i skogen. Mitt mål med Loppan är att starta en LB innan vår tid tillsammans är över och att ha startat i alla fall LC:1 i dressyr. Det känns omöjligt just nu och vi är inte alls nära men vi är på väg. Jag hoppas verkligen att vi slipper skador, olyckor och sjukdomar så vi kan fara ut och ha hur kul som helst. Jag vill mest tävla i Piteå, för deras snygga rosetter hahaha. Om det blir ett "septemberhoppet" nästa år också så kan vi nog vara med, men nu är det alldeles för tidigt! Som jag längtar. Mest vill jag bara få fara ut och ha kul på tävlingsbanorna, placering eller ej. Då jag snart fyller 17 och inte än tävlat lokalt. Jag är ju anmäld till RSB tävlingen på söndag men jag har ingen bra känsla alls plus att syrran gick omkull med Kavatina idag så jag vill avanmäla mig, tror jag ska göra det. Jag vill hinna träna mer och det känns inte värt att fara när det bara känns jobbigt och nästan tråkigt. Jag längtar inte alls och det känns som att man borde göra det, det känns inte som att det kommer bli kul. Sen Kavatina såldes till ridskolan så har det bara känts konstigt när jag rider henne och jag är så ofokuserad. Men jag kanske kan anmäla mig till en annan dressyrtävling med henne senare. Jag vill inte starta när det känns såhär, jag vill ha en bättre känsla till min debut och det tror jag att många kan förstå.

Det ska bli sjukt kul att få hopptävla med Loppan i alla fall, jag är mer taggad på det än dressyrtävlingarna haha. Så vi får se vad 2018 har att erbjuda, jag längtar sååååå. Tills dess kanske jag måste hitta en annan pålle att tävla med ;) Buck? Haha. Nä vad jag minns så får inte han tävla, än i alla fall, då han saknar tex mätintyg osv. Men det hade varit riktigt kul att få hoppträna och tävla med han, jag vill bara tävla LD. Absolut inte högre, i alla fall inte än. Frågan är ju om man skulle få det. Jag vet att vi måste träna mycket mycket mer innan vi kan starta men eftersom att jag inte är tillridare på han längre så är det svårt. Samtidigt så har jag ingen vuxen som kan hänga med mig till stallet alla helgdagar, annars hade jag gärna ridit honom igen. Jag saknar tiden med Buck otroligt mycket. Tänk om vi hade fått fara ut och tävla, guu vad kul vi hade haft. Nu drömmer jag mig bort, jag får tagga till hoppträningarna och tävlingarna med Loppan istället, det känns sååå långt bort men när det väl är dags så tror jag det kommer vara värt väntan och allt slit.

Imorgon är det ett helt år sedan dessa bilder och filmer från hoppträningen togs, helt sjukt. Önskar jag fick göra detta oftare, han är verkligen en på miljonen. Jag övervann så många rädslor med honom. Igår halvt skenade vi längs med älven till och från stallet. Det var sååå kul och jag önskar verkligen att jag fortfarande hade möjligheten att rida honom.. Är det något jag verkligen ångrar så är det att jag sa upp min ridning på Buck, jag gjorde ju det för att "satsa" med Kavatina men bara kort efter så såldes ju hon till ridskolan. Vilket fick mig att må ännu sämre då jag hade kunnat fortsätta med Buck ändå.. Senaste hoppträningen med Buck gick faktiskt bra, jag red mycket bättre och sitter ner mer samt hänger med bättre när han hoppar större, vilket gör att det känns ännu tråkigare att jag inte kan göra det oftare.

Likes

Comments

Den senaste veckan har det verkligen inte alls gått bra. Jag antar att det är pga att Loppan brunstar för hon har inte alls lyssnat på mig när jag ridit. Men igår gick det bra och det känns som att hon börjar bli "normal" igen, vilket är skönt då jag nästan ville ge upp. Så jag valde att avsluta när hon var lugn och då det gick bra så vi red endast 30 min, men det räckte.

I helgen har jag även fått rida Curre då hans ägare har varit bortresta. Det var riktigt kul! Han är såååå fin och igår lyckades jag även med några galoppombyten. Vilket var väldigt kul. Vi har i alla fall tagit det lugnt då det har varit varmt och han har börjat samla päls inför vintern ;)

Fredag: Praktik hos travtränaren Hanna Olofsson. Slutade vid 12 så då for jag direkt till stallet och gjorde bort all mockning och ridning så jag kunde vara med Wilma på kvällen. Curre var lugn och fin, jag krävde inte så mycket utan det blev mest jogging. Loppan var helt galen och ignorerade allt jag gjorde, vilket jag hade förväntat mig. Men jag har börjat träna mer på min sits och tänker på tipsen Anette sa när vi tränade för henne. Denna fredagen valde jag att inte träna för Anette då Loppan har varit så nonchalant hela veckan, antagligen pga brunst då hon inte brukar vara sån. Så det kändes inte värt att försöka utan vi har mest tagit det lugnt hela veckan.

Lördag: Jag for till stallet vid 9.45. Vi tog in Trixie, Buck och Thor för att dom skulle på "barnridning" på byn. Jag red Buck. Vi galopperade typ hela vägen dit och hem, han blev helt galen och bara drog och sprang blev nästan liiiiite rädd där ett tag ;) Men det var kul. Sen när vi kom tillbaks till stallet så mockade jag och Alicia, sen fixade vi all mat och sen tog jag in Curre. Han var riktigt fin att rida och vi klarade av några galoppombyten, sen tog vi det mest lugnt då det var varmt. Sen fick alla hästar middag och då fick jag vänta tills Loppan hade ätit klart, sen tog jag in henne. Jag tänkte först longera men jag ångrade mig och ville rida istället. Som sagt så red jag endast i 30 minuter men hon lyssnade mycket bättre och jag kände mig nöjd, plus att det var varmt. Efter stallet for jag till Lotta, det var sviiiiiinkul! Andrea och Angelica var också där. Roligaste kvällen på länge.

Filmer/bilder från passen med Curre kommer upp på min instagram: @cloneygirl 

Söndag: Jag och Lotta vaknade vid 7 idag, så jag är svintrött. Jag följer tävlingarna i Boden på Equipe och ska väl snart försöka dra mig ner till stallet. Idag har jag bara en häst att rida, eventuellt två. Men jag ska mocka åt tre. Samlar krafterna med godis och 7up ;)

Likes

Comments

Postad i: Cloney Girl

Idag vaknade jag vid 04.30 och kunde inte somna om. Lite surt då det är sista dagen på sommarlovet och att jag ska upp vid 6.30 imorgon. Vanligtvis stiger jag upp 5.45 men jag börjar kl 9, det är ju skönt med en "mjukstart" i alla fall. Nu sitter jag i köket och dricker te och äter mackor och lyssnar på regnet. Tanken var att jag skulle åka ner till stallet direkt jag vaknat och ätit men det öser ner så jag får fara senare. Idag har jag även Tjejen, jag har bestämt mig för att fortsätta ta hand om henne och rida de dagar jag hinner för hon är en riktigt härlig häst och jag vill inte riktigt sluta med henne än.

Igår red jag Loppan vid 14, hon var sjukt fin! Jag började med att skritta fram såklart och sen red jag längs medellinjen och la en volt åt vänster, sen ut på medellinjen igen och sen en volt åt höger. Och så fortsatte jag så tills jag kom upp till slutet av medellinjen. Jag red tre volter i vänster och tre i höger. Jag bytte varv varje gång jag kom ut från medellinjen och sen red jag övningen igen när jag kom ner till bokstaven C. Jag red övningen några varv och sen la jag in trav, jag var lite fundersam på hur det skulle gå att rida övningen i trav eftersom att hon har varit så otroligt pigg och ignorerat det mesta jag gjort de senaste passen. Men det gick jättebra. I början var hon såklart väldigt pigg och stark så jag fick rida några extra varv på volterna men efter ett tag lugnade hon sig och började slappna av och samla sig lite. Dock inte för länge då hon tycker att det är väldigt jobbigt., hon har inte så jättebra kondition. Sen körde jag även övningen i galopp, "ett håll" i taget. Så först red jag tre volter i vänster varv sen bröt jag av till trav och red ut till höger när jag kom till slutet av medellinjen och travade halva långsidan och sen fattade jag höger galopp och galopperade de tre volterna i höger varv. Sen bröt jag av där uppe igen och red ut i vänster varv. Det gick så bra! Sen avslutade vi med att skritta efter stallvägen och skogsslingan runt hagarna som kallas rid och kör, hon hade öronen spikrakt framåt och tyckte att det var riktigt kul att få komma ut på upptäcktsfärd. Min fina.

Sen vid 18 hade jag ridlektion och då red jag ridskolans storhäst Libras. Sjukt fin häst! Men lite större än vad jag är van vid ;) Det gick jättebra och vi gjorde nyttiga och roliga övningar. Han rider jag gärna mer. Det gick såå bra och det var riktigt kul att få sitta på en mer kunnig häst som jag kan kräva lite mer av. Jag måste ju hålla igång min ridning på de mer utbildade hästarna också så jag inte glömmer hur jag ska göra när jag lär Loppan ;) Men som sagt, det gick jättebra och han är en sjukt fin häst!

Vi har på hyfsat kort tid hunnit jobba bort den stora gräsmagen ;) Nu är hon bara lite gulligt mullig haha.

Likes

Comments

Godmorgon! Klockan är just nu 8.48 men jag har varit vaken sedan 6.50 då mina syskon och mamma steg upp för att fara till jobb och skola. Dom är inte direkt tysta av sig. Det kanske är lika bra att vänja sig, jag börjar ju på fredag.

Planen för idag är att jag ska stiga upp och äta frukost, sen tänkte jag duscha och sen vid 13 tänkte jag fara ner till stallet. Dock är jag otroligt seg så det kan hända att jag far ner senare eller att jag far ner tidigare och duschar efter. Jag tänkte fara ner till stallet när personalen är där så dom kan hjälpa mig att få ner en spånbal. Pallen med spånbalar var oöppnad så jag kunde inte göra det själv igår, haha. Sen ska jag bara slappa och njuta av mina sista lediga dagar. Jag hade tänkt köra kondition med Loppan idag, väldigt mycket trav och sen lägga in mer galopp också. Loppan har ju svårast för traven och när hon börjar springa iväg och man tar tillbaks henne känns det som att hon börjar tölta. Men det går framåt. Vissa dagar är det knappt några problem och hon lyssnar jättebra och andra lyssnar hon knappt alls och man känner sig bara dum som får säga åt henne. De senaste passen har inte gått så bra, i söndags var hon helt galen och lyssnade inte alls på mig och jag var svintrött så jag sket i det och skrittade ut istället. Jag är faktiskt glad att jag gjorde det för vi fick en härlig uteritt där vi båda var glada istället för en kamp på ridbanan. I måndags fick hon vila för att det började ösregna och det var lektioner i ridhuset. Igår red jag på utebanan. Det gick helt okej, hon lyssnade hyfsat men sprang onödigt mycket så jag fick ta tag i henne flera gånger och det kändes inte alls bra. Men hon går sååå fint i skritt och galopp så det är positivt. Vi måste bara få till traven och sen ska vi börja hoppträna på riktigt och förhoppningsvis kunna hopptävla 2018. Jag vill kunna starta någon dressyrtävling 2018 också men det känns som att det kommer bli lite för svårt. 2019 kanske, men hon är en såååå pigg ponny så vi får se om jag får bukt på hennes gångarter haha. Jag tycker om henne otroligt mycket trots att hon är lite galen. Jag kommer aldrig ge upp på henne, hon kommer bli min drömponny och dom som köper henne sen kommer få många roliga år på tävlingsbanorna och i skogen. Det är jag säker på. Hon har potential, hon har bara blivit så fel riden och då stressat upp sig. Men med tiden kommer det släppa, hon måste lära känna mig och lära sig att jag inte vill henne något dumt. Jag visste ju vad jag gav mig in på när vi köpte henne.

Jag och Kavatina är anmälda till en dressyrtävling! Den 10/9 på Wallöfs Gård, vi är reserver då tävlingen redan var full när jag anmälde oss. Vi får se hur det går om vi nu kommer med. Jag är jättetaggad och samtidigt inte alls taggad. Jag har ridit Kavatina 2-3 gånger sedan hon kom tillbaka från betet för att Alicia har blivit så jäkla sur när jag vill rida. Hon fattar inte att jag måste få träna om vi ska ha en minsta lilla chans att få bra procent på tävlingen. Vissa stunder fattar hon och säger "ja, men såklart att ni måste träna" och andra "SKA DU RIDA KAVATINA SKA JAG RIDA LOPPAN I ALLA GÅNGARTER!!!!!!!!!!!!" även fast alla vet att varken Loppan eller Alicia är redo för det. Men Alicia fattar inte att det inte är på grund av oss som hon inte får rida. Det är för att Loppan är alldeles för svår. När mamma hade longerat en dag så ville både mamma och Alicia att Alicia skulle få skritta av henne barbacka. Jag sa att det inte kommer gå eftersom att Loppan är så sjukt känslig så nuddar du minsta med skänkeln så hoppar hon iväg. Men dom lyssnade inte alls på det jag sa och kastade upp Alicia på Loppan, vad tror ni hon gör? Det första hon gör är alltså att lägga på skänkeln, förmodligen inte med flit, och Loppan kastar sig åt sidan. Alicia sitter kvar, blir SVINSUR och kastar sig av hästen och går sedan med bestämda steg ut från ridbanan och jag sa "Vad var det jag sa.." Alicia har på tok för kort stubin för att klara av att rida Loppan just nu. För tro mig att hon kommer bli arg när Loppan inte förstår vad hon menar eller gör som hon säger. Det gäller att hålla sig, vi har ingen aning om vad ponnyn har varit med om för hemskheter som gjort att hon är såhär. Man kunde se att hon har varit med om mycket när veterinären kom och kollade hennes mun. Det var inte kul att se och jag tyckte så synd om min stackars ponny. I alla fall, senaste passet på Kavatina gick inte alls bra. Jag slarvade såååååååå mycket och hon var rädd för exakt allt på "E" sidan. Vilket bara gjorde mig irriterad vilket resulterade i att jag red ännu sämre. Jag tror att vi landar på ca 50-54% så som det känns nu, om vi har tur. Nu har lektionerna börjat igen vilket gör att jag kommer kunna rida Kavatina en gång i veckan fram till tävlingen om jag inte har henne på ridlektionen eftersom att Alicia kommer bli svinsur om jag ska rida båda helgdagarna. Jaja, vi kanske inte ens kommer med. Jag hoppas nästan det med tanke på hur lite vi tränat och kommer hinna träna och hur dålig känsla jag har, plus hur dåligt jag ridit den senaste tiden. Tävlingen i januari gick åt h-vete och ändå fick vi 59,25%, jag tror domaren var snäll haha. Vi får se hur det blir..

Nu ska jag upp och äta, ha det braaaa.

Bild från hopptävlingen med Buck, skuttade över dessa minihinder och kom tvåa.

Likes

Comments

Dag 1: Den 11/7 började resan till Stockholm. Vi vaknade tidigt på morgonen och alla fyra vara glada och taggade på en vecka i huvudstaden, jag och mamma var mer taggade eftersom att vi visste att vi skulle till Göteborg dagen efter. På bussen till flygplatsen sa Alicia att hon inte kände sig helt hundra. Vi hann knappt till flygplatsen innan Alicia fick magont. Vi började först oroa oss att det var magsjuka på g men hon mådde inte illa utan fick bara jätteont. Sen sa hon "det gör ont som det gjorde när jag fick förstoppning första gången". Fan, tänkte vi. Inte igen. På flyget konstaterade mamma att det var förstoppning då hon inte kunde skita och bara började spy. Första gången var riktigt jobbig och då var hon hemma och på sjukan, jag kan inte ens föreställa mig hur hon måste känt 10000 meter upp i luften instängd i ett flygplan.

Planet landade och mamma och Alicia var först ut ur planet. Jag och Wille tog alla våra väskor som vi hade i planet. Och gick ut och mötte Christopher vid bilen. Mamma hade bett han köpa klyx (tror jag det var) så att Alicia skulle få må bättre. Vi väntade oroliga vid bilen ett bra tag och tillslut kom mamma och Alicia ut från flygplatsen. Det hjälpte inte, inget ändrades utom Alicias smärta som blev värre. I bilen ringde mamma vårdguiden (eller vad det nu kallas) och Alicia klagade mer och mer på smärta i magen. Dom bad oss åka in till närmsta barnakut så dom kunde kolla upp Alicia och ge henne medicin. Nästan direkt efter dom la på så var vi framme på barnakuten på Karolinska, Alicia sa att hon fick svårt att andas pga smärtan. Eller ja hon sa "jag kan inte andas, aj aj aj aj" så vi fick ännu mer panik. Mamma och Alicia gick in på akuten och Alicia la sig ner på ett gäng stolar medan mamma tog en kölapp. Inte en jäkel satt och tog emot dom med kölapp på BARNAKUTEN. Inte en jäkla sjuksköterska, ingen. Dom gick förbi och förbi och stod vid sina datorer. Mamma fick gå fram till en sjuksköterska och ba "Ursäkta men min dotter mår JÄTTEDÅLIGT hon behöver vård nu." Hon fick i alla fall ett eget rum och hon somnade i rullstolen.(Bild 1) Vem vet hur länge vi hade fått vänta om vi stannat kvar i kön.

Det togs prover och prover och hon röntgades och dom kollade henne med ultraljud. Helt rätt, förstoppning var det. Hennes tarmar var helt överfyllda, inte konstigt att hon hade ont. Hon fick medicin och skulle få fara hem senare på kvällen. Jag, Wille och Christopher hade farit hem och väntade hemma på svar från mamma. "Vi får komma hem!!" Skrev mamma och vi där hemma blev jätteglada och satte oss i bilen på väg till Karolinska för att hämta Alicia och mamma. Göteborgsresan morgonen efter kändes inte längre helt omöjlig.

När vi kom fram till Karolinska kom mamma ut och sa att en till sjuksköterska skulle kolla på Alicias mage en gång till för att hon trodde att det kunde vara något mer och ville vara helt säker. Eftersom Alicia fick svinont ett tag på sjukhuset, så trodde dom att det kunde vara något med blindtarmen. Ett tag senare pratar Christopher i telefonen med mamma och jag hör "Okej... Ska vi skjutsa er eller åker ni ambulans?" Hon hade inte jätteont när man klämde på magen vilket jag hade när jag fick blindtarmsinflammation sommaren innan, så jag var lite fundersam. Det visade sig att under tiden Alicia låg på sjukhuset hade hennes blindtarm spruckit. Hon och mamma fick åka ambulans (prio ett) till Södersjukhuset och vi andra for hem och hämtade Alicias och mammas grejer då dom nu skulle få bo på sjukhuset nästan resten av resan. Vi stannade hela kvällen på sjukhuset med mamma och syrran. (Bild 2) Alicia opererades vid 5-6 på morgonen dagen efter.

Dag 2: Vi for såklart till sjukhuset direkt vi vaknade. Alicia hade redan blivit väldigt mycket piggare men hon hade såklart väldigt väldigt ont. Hon blev överlycklig när hon såg att dom hade wi-fi på sjukhuset så hon kollade på youtube hela tiden. (Bild 3) Alicia fick antibiotika i dropp alla dagar på sjukhuset för att hon inte skulle få någon infektion i buken eftersom att blindtarmen sprack och det då läckt ut en massa skit som inte ska vara i magen. Vi gick ut och åt mat på en resturang, tror ni vi fick nå blickar? Hahahaha, men det gick bra och Alicia var nöjd. Tror att många tyckte synd om henne.

Dag 3: Vi for till sjukhuset direkt vi vaknat även denna dag. Alicia hade piggnat till ännu mer. Vi for till Ringens köpcentrum och shoppade lite på H&M. Alla utom jag och Alicia åt mat. Sen for vi tillbaka till sjukhuset för att Alicia skulle få antibiotika påfyllning och så skulle hon få äta lite plättar. Jag köpte en räkmacka och en dricka på Pressbyrån inne på sjukhuset. Vi köpte och Ramlösa Mango till Alicia, hon är helt beroende av det. Sen var vi på sjukhuset hela dagen och spelade kort och sällskapsspel som vi fick låna av sjukhuset.

Dag 4: ÄNTLIGEN fick Alicia och mamma komma hem! Christopher hämtade dom på förmiddagen. Vi for och kollade på bilar under dagen då mamma skulle köpa en ny eftersom hon börjar jobba i Luleå och behöver en bil. Sen spenderade vi resten av dagen hemma. Eller ja, vi for såklart förbi godis affären och köpte en massa godis.

Dag 5: Alicia vaknade under natten med smärtor i magen.. Mamma kom upp och gav henne medicin mot förstoppningen och då släppte smärtan. Sen var det bra igen. Vi for till Tyresta nationalpark eftersom att mamma och Christopher skulle köra swimrun med sina kompisar. Jag, Wille och Alicia stannade vid en "eldplats" i skogen och doppade fötterna i vattnet. Wille ville bada istället så han hoppade i. Alicia och jag kollade på ankorna i vattnet och vår galna bror. Sen började Alicia få mer ont och åskan närmade sig. Alicia är jätterädd för åska, men som tur var så kom mamma och dom andra tillbaka precis i tid. Vi hann precis sätta oss i bilen innan det började ösregna. Sen spenderade vi resten av dagen hemma, mest på uteplatsen och lyssnade på åskan och åt godis.

Dag 6: Alicia vaknade återigen med smärta i magen. Inte lika farligt som dagen innan men hon fick mer medicin och då gick det över. När vi vaknat så for vi till Gröna Lund. Vi var där redan kl 10 så vi var på "barnavdelningen" i en timme innan den stora delen öppnade. Vi hade jättekul och det var så skönt att vi ändå hann med något roligt. Christophers yngsta son följde också med. Men denna resa har ju bara fört med sig otur. Jag och Wille skulle åka Jetline. Vi ställde oss i kön till sätena näst längst fram, Wille ville åka längst fram men jag sa nä vi åker här nu för annars måste vi vänta på nästa vagn och han gick med på det. Så vi satte oss och vagnen började åka, vi hinner bara ner för första backen och sen upp i nästa och när vi kommer ner för den och hamnar på en lite lutande del tvärstannar vagnen. Vi ba "vafan?!". Hahaha. Efter 5-7 minuter säger en kvinna i högtalaren "mekaniker är på väg så ni kan snart rulla ner". Vi satt fast där i ca 10 min, på SVINHÖG höjd. Fyfan vad rädd jag var. Vagnen lutade lite åt vänster och jag satt på höger sida så det ar ju tur. Men Wille började hänga ut och vifta med armarna åt mamma, tror ni hon blev nå arg hahaha. "IN MED DIG UNGJÄVEL!!!!" Hon trodde typ han skulle ramla ut haha. Men efter 10 minuter var vi nere på marken igen. Alla frågade om vi var okej och om vi mådde bra och om vi behövde prata med någon. Men trots min höjdrädsla gick det bra, jag var nära att få en panikattack men jag klarade mig. Jag kunde kolla ner på mamma utan problem men när jag kollade på karusellerna bredvid fick jag panik. Efter det for vi hem, vi ville bara åka Jetline en sista gång som avslut. Jag skulle lyssnat på Wille ;) Då hade vi fastnat i början av första backen nästan nere på backen. Efter det for vi hem och packade för morgonen efter skulle planet lyfta kl 8.15 hem till Luleå.

Dag 7: Observera att jag skrev skulle​.. Planet var försenat och vi lyfte inte förrän kl 9. Men vi tog oss hem. Pappa hämtade oss på flyget, vilken lättnad det var när han fick träffa Alicia. Han har varit sååå orolig och 100 mil bort. Senare på dagen for vi till Loppan, äntligen fick jag träffa min älskade ponny! Vi tog det lugnt hela dagen eftersom det regnade ute.

Dag 8: Alicia vaknade på natten med magsmärtor. Även denna dag regnade det. Vi hälsade på Loppan och tog det bara lugnt hela dagen. Alicia fick ondare och ondare och klagade mer och mer. Tillslut satt hon och skrek av smärta. Pappa ringde vårdguiden och dom sa att det är bäst att fara in och kolla upp det. Dom for in till akuten och kom hem nån gång mitt på natten. Om hon fick feber skulle dom fara tillbaka.

Dag 9: Alicia vaknade ännu en gång med smärtor i magen. Under dagen blev det värre och hon började på feber, pappa ringde vårdguiden och hon sa att dom skulle fara in direkt med tanke på hur ont hade och att hon började få feber. Vi trodde att det var över men nej. Nio dagar senare har hon fått tillbaka smärtan i magen, värre och värre för varje minut som går. Denna gång kom dom inte hem på kvällen. Alicia och pappa blev inlagda på Sunderbyn för att Alicia hade fått två varbölder på tarmarna. En stor som måste opereras bort och en mindre som försvinner med antibiotika.

Dag 10: Jag och Wille sov hos mormor och morfar. Mamma och Christopher började köra hem från Stockholm vid 4.45 så vid 17 var dom hos Alicia och pappa på sjukan. Sen for dom hem och plockade upp mig, Wille hade gått till pappas lägenhet och spelade på datorn. Sen for vi till Maria och hämtade Loppan. Hon tog flytten bra, vilket var skönt. Det kändes bara tråkigt att Alicia inte kunde hänga med.. Hon hade längtat så mycket efter den dagen. Hon blev kvar till tidigast måndag på sjukan eftersom hon behövde behandlas med stark antibiotika intravenöst.

Dag 11: Vi tog med kläder till pappa och Alicia så dom båda fick duscha. Vi hälsade på ett tag på sjukan och sen for vi till Granngården och köpte mat åt ponnyn. På kvällen for jag, mamma, Christopher, mormor och morfar till Boden Alive. Min morbror spelar i ett band och dom skulle uppträda så det var därför vi for dit. Eric Gadd var förband. Jag och mormor pratade om allt mellan himmel och jord. Hon är världens bästa, jag älskar henne sååå mycket.

Dag 12: Vi for till sjukan och snodde med oss Alicia till stan på en fika. Sen var vi på sjukan med pappa och syrran innan vi behövde fara hem så jag kunde rida.

Dag 13: Vi lämnade av Christopher på flygplatsen och åkte till pappa och Alicia som bodde på patienthotellet på Sunderby Sjukhus. Alicia var sig själv igen. Vi var med Alicia och pappa nästan hela dagen men for hem så jag skulle hinna rida.

Dag 14: Äntligen fick Alicia och pappa komma hem. Alicia fick med medicin som hon skulle äta i 10 dagar. En medicin skulle hon ta 10 ml av morgon, kl 14 och kväll. En annan skulle hon ta 10 ml morgon och kväll.

Alicia var såååååå glad sista dagen hon behövde ta medicin. Hon är helt återställd och är i stallet varje dag och rider. Min älskade syster. 2 veckor av smärta och sjukhusvistelse, hon var alltså på tre olika sjukhus på 2 veckor.

Hade vi inte köpt Loppan hade denna sommar varit den absolut sämsta, det är jag säker på.

Likes

Comments

Postad i: Cloney Girl

Jag har inte riktigt skrivit så mycket om min ponny, hon är fortfarande väldigt ny för oss och vi är nya för henne. Jag har ingen aning om hur hon fungerar, jag vet att hon lätt blir spänd och behöver mycket halvhalter.

Vi hade inte alls planerat att köpa ponny, det började med att min medryttarponny såldes i januari och att mamma såg hur ledsen jag blev så vi ställde oss i stallplatskö. Hon hade sett hur mycket vi ville ha en egen ponny och att vi verkligen skulle göra allt. Jag hittade en ny medryttarhäst att rida och ta hand om. Jag hängde då med frivilligt flera gånger på jourer från kl 7 på morgonen till sent på kvällen. För att än en gång bevisa för mamma att jag klarar av detta och verkligen skulle göra allt, frivilligt dessutom. Vi var på plats 6 i kön och förväntade oss stallplats under 2018 med lite tur. Tiden gick och jag blev allt mer nedstämd eftersom ingen stallplats såg ut att bli ledig inom en snar framtid. Jag fick höra att en tjej på ridklubben tänkte flytta sin häst och då skulle vi vara ett steg närmare stallplats. Det gjorde mig lite gladare, men fortfarande inte så glad. Dessutom var det fortfarande vinter och jag hamnar alltid i en depression under vintern, varför vet jag inte, så det gjorde inte saken bättre.

Det gick några månader och sen blev det juni. Första juni för att vara exakt. Mamma ringde mig på kvällen när hon var på flygplatsen i väntan på hennes kille och hans yngsta son. Vi hade äntligen fått stallplats. När mamma sa dom orden stannade hela jag, jag fattade ingenting men jag började storböla. Mamma sa att vi skulle skriva en annons tillsammans senare och börja leta efter en foderponny. Jag kunde inte ens svara jag bara skakade och började stamma när jag försökte säga något.

Vi skrev i alla fall en annons några dagar senare och la ut den i olika facebook grupper och på hästnet. Vi fick inget svar men vi hittade några fina ponnyer och hörde av oss till deras ägare. "Ni låter verkligen jättebra! Men det är tyvärr för långt bort.. Jag vill kunna hålla koll på att h*n har det bra" svarade alla vi hörde av oss till. Norrbotten har inte ett stort utbud av foderponnyer. Alla finns i södra Sverige och lånas inte ut högre upp än lite över Stockholm. Det krossade mig mer och mer för varje svar vi fick, jag ville ge upp letandet för vi hade letat i över en månad och inte fått en enda som hörde av sig. Jag slutade hoppas, när vi sen hörde av oss till nästa ägare förväntade jag mig ingenting och jag hade rätt. Samma svar varje gång. Jag raderade alla mina annonser och sa till mamma att vi inte kommer hitta en ponny. Hon sa att jag aldrig skulle sluta hoppas och att det kommer lösa sig. Men jag ville hellre tro att det inte blir av för att sen bli glatt överraskad om vi väl skulle hitta en foderponny än att tro att det skulle lösa sig och sen så hittar vi ingen. Foderponny är verkligen INTE lätt att hitta här uppe.

Fredag den 7 juli, på kvällen ringer mamma mig. "På söndag ska vi och provrida". Jag kommer ihåg att jag satt vid datorn och kollade på annonser på hästnet och önskade att det skulle finnas i alla fall en ponny som vi kunde ha, när det ringde i min mobil. Jag tror aldrig jag har varit så taggad på en helg som jag var då. Mamma sa att det var hos Maria Nilsson vi skulle provrida, alltså var foderponny inte aktuellt då hon driver ett försäljningsstall. "Att köpa ponny känns ju sådär men om hon är fin och funkar bra så ska vi nog kunna skrapa ihop pengar". Jag har aldrig någonsin trott att min mamma skulle gå med på att köpa häst. Året innan så hade vi inte råd med foderponny enligt henne, så chocken jag fick går inte att beskriva. Men glad blev jag!

Söndag den 9 juli, jag och Alicia cyklar till mamma på förmiddagen. Vid 15 är vi på väg till Maria för att provrida en maxad c-ponny. Lyckan går inte att beskriva. Provridningen började inte bra, bettet på tränset hade hon aldrig haft i munnen tidigare och hon ville bara springa iväg från bettet när jag började rida. "Ånej.." tänkte jag. Vi bytte till ett som hon hade ridits på dagen innan, hon gick mycket bättre på det! Hon var spänd från början och jag fattade direkt att denna ponnyn kommer kräva mycket tid och blod, svett och tårar innan hon blir riktigt bra. Men potential, det har hon och inte så lite heller. Jag red i alla gångarter, inte så länge men nog länge för att känna ungefär hur hon var. Sen hoppade jag även två gånger, en gång i trav och en gång i galopp. Det gick jättebra. Direkt efter provridningen så frågade mamma "Vad tycker du?" Jag var helt kär, denna galna lilla ponnyn snodde mitt hjärta direkt. Det var självklart för mig, hon ska vi ha. Och så blev det, redan samma dag så vi "Vi köper henne".

Måndag den 10 juli, vi for tillbaka till Maria för att rida en gång till och genomföra köpet. Hon var galen och jättepigg, vi red ut. Hon spände sig och var inte alls lika fin som dagen innan, men jag var lika glad och lika kär i henne. Senare under dagen var det klart, Cloney Girl var nu våran. .

Vi hade aldrig tänkt tanken att köpa en ponny, den tanken fanns inte. Vi hade inte det helt rätt i ekonomin för att ha råd med en ponny. Men plötsligt var vi hästägare, mamma var nästan lika glad som jag. Dagen efter, på tisdag, påbörjade vi det som skulle vara en drömresa men som började och slutade i kaos. Det var väl klart, vi var så lyckliga så varför skulle vi få ha kul när vi for på semester?

Torsdag den 20 juli flyttade Loppan till RBRK och det var då allt började på riktigt, ingen var mer taggad än jag. Under tiden vi transporterade hästen hade syrran återigen fått fara till sjukan.. Så det var en dag blandad av glädje, oro och sorg. Ett separat inlägg om resan och följderna av den kommer snart.

Cloney Girl är då ett sto, hon blir 10 år i september. Vi kallar henne Loppan. Vi köpte henne som en projektponny då hon inte blivit korrekt riden och lätt stressar upp sig. Hon är en renrasig connemara med full stamtavla. Hennes pappa heter Clouna King och hennes mamma heter Cailin Uasal. Vi trodde hon var en maxad c-ponny men i passet så står det 142 cm i mankhöjd. Jag tror inte hon har krympt utan snarare vuxit, vilket låter rimligt då hon inte kändes liten alls på provridningen. Än så länge har det faktiskt gått riktigt bra! När Loppan flyttade till RBRK stod det endast en till häst på ridklubben, så det blev en mjukstart för henne. RIdpassen gick bra, första passet var hon spänd vilket vi hade förväntat oss. Andra lite lugnare men ändå spänd. Första traven var kaos, hon sprang och sprang och lyssnade inte alls. Traven har sakta blivit bättre och igår var hon så avslappnad och lugn i båda varven att vi galopperade lite mer. Hon drog något glädjeskutt när vi galopperade, äntligen tänkte väl hon ;) Hon gick så bra igår, vi kunde trava med långa tyglar i båda varven utan problem. Idag har vi ägt Loppan i 27 dagar, men vår resa tillsammans började på riktigt för 17 dagar sedan. Vi har inte ens känt varandra i en månad men redan börjar hon lita mer på mig och jag litar på henne. Hon är bäst och hon är min. Det tog 10 år av tjat men hon var helt klart värt väntan. Min prinsessa.

Likes

Comments

Hejsan! I torsdags flyttade Loppan till RBRK, vi trodde hon skulle vara jättestressad och springa och gnägga mycket men hon var faktiskt väldigt lugn. Det kändes jätteskönt att hon tog flytten så bra och än så länge verkar hon trivas och ha det bra. Det är endast hon och en till häst som står på ridklubben då alla andra är på bete.

Igår red jag Loppan för första gången sedan flytten eftersom jag inte velat rida förrän hennes hovar var fixade då dom såg förfärliga ut. Nu är dom superfina men vi ska slå på skor snart också. Hon var väldigt stressad och spänd i början, vilket jag hade förväntat mig. Det var hennes första gång på utebanan. Efter ca 20 minuter av skrittarbete började hon slappna av och vi kunde skritta på långa tyglar utan problem. Jag skrittar henne bara just nu eftersom vi vill få henne avslappnad innan vi kräver mer.

Idag var hon lugn nästan direkt vi kom in på utebanan. Hon var lite spänd i början men jag kände direkt att hon var mycket lugnare idag än igår. Då hon slog mycket med huvet valde vi att byta till bettlöst, vilket hon gick jättebra på! Så vi ska rida bettlöst tills veterinären har kollat hennes mun.

Clara kom även idag och kollade hur sadeln låg och hon sa att den ligger bra och att det bara är att rida. Vilket var jätteskönt att höra eftersom vi då slipper betala en massa för en sadel just nu eftersom vi redan äger den. Den är använd på min kusins förra häst, endast ett fåtal gånger då han tyvärr behövde somna in. Så den är inte använd sedan 2005. Sen när Loppan börjar bygga muskler och ändrar form kommer vi behöva köpa en ny sadel men det är ju ett tag tills dess.

Jag tycker om denna ponny såååå mycket! ❤️
Världens bästa ponnyplutt!

Nu till något annat.. Mammas internet har lagt av, så vi är alltså utan wi-fi och jag har snart slut surf. Bajs, haha. Men pappa ska kolla på det imorgon då han och Alicia förhoppningsvis kommer hem från sjukhuset. Jag tror inte jag skrivit det men Alicia blev inlagd igen pga infektion i buken efter hennes brustna blindtarm. Kan skriva ett separat inlägg om vår hemska Stockholmsresa och följderna av den senare i veckan.

Godnatt!

  • 98 Readers

Likes

Comments

Godmorgon. Jag och familjen är i Stockholm på semester hos mammas kille. Vi for i tisdags kl 7 med bussen från Råneå och var framme på flygplatsen vid 9, planet skulle lyfta 10.15. Alicia klagade på magsmärtor när vi var på flygplatsen och när vi väl kom på flyget blev det värre fort. Hon spydde 2 gånger och mamma sa att det nog var förstoppning igen då Alicia har haft problem med det tidigare. Ungefär 11.30 var vi framme i Stockholm och direkt fick Alicia medicin som skulle hjälpa mot förstoppningen men inget hände och hon fick bara ondare och ondare så vi bestämde oss för att fara direkt till Karolinska. Väl där fick dom ta en kölapp men det satt ingen sköterska och tog emot dom i kön, så mamma gick fram till en sköterska och sa att nu MÅSTE ni ge min dotter hjälp. Alicia låg då och halvt skrek av smärta i magen. Vid ungefär 18 ringde mamma och sa att det var kronisk förstoppning och att Alicia hade fått medicin så det hade släppt och att dom skulle få fara hem någon timme efter det. Lättnaden vi kände då går inte att beskriva.

Men sen ringde mamma igen.. En annan läkare ville kolla en extra gång på Alicias mage för att vara säker på att det inte var något annat. Hon tyckte att Alicia kändes hård på höger sida och hon hade lite ont där så dom ville göra en skiktröntgen för att vara säker. Vid 20 ringer mamma igen och säger att Alicias blindtarm har spruckit och att dom ska åka ambulans (prio 1) in till Södersjukhuset.

Igår opererades hon vid 5 på morgonen, hon har varit lite till och från och haft feber men varit sig själv överlag. Idag ringde mamma och sa att dom blir utskriva imorgon eftermiddag eftersom dom vill hålla koll på Alicia då hon fortfarande har ganska ont i magen. Det kan hända att hon fått en infektion någonstans i buken eftersom att blindtarmen sprack. Nu imorse var hon i alla fall feberfri och hyfsat pigg. Hon får antibiotika i blodet morgon, eftermiddag och kväll sedan igår så om det är något borde det försvinna.

Igår skulle vi egentligen farit till Göteborg på morgonen och varit på Liseberg.. Men sånt här kan man inte bestämma över, det var bara riktigt oturligt att det hände just nu men det är ju skönt att hon börjar må bra igen. Jag hoppas verkligen att hon slipper mer otur med tex infektioner.. Min älskade syster förtjänar inte detta.

Stockholmsresan började alltså åt helvete rent utsagt. Nu hoppas vi att hon blir bra så vi kanske kan hitta på något sista dagarna.. 😓❤️

  • 122 Readers

Likes

Comments

YouTube
Syskonen Skoog