Hej, jaha så nu börjar det närma sig både min födelsedag(som för övrigt inte känns värd att fira alls) får man säga så? 22 var ju en rätt bra ålder,(jag har inte tid att bli äldre) tiden springer ju ifrån mig haha

kanske beror det bara på att jag är så stressad hela tiden, och inte är det konstigt heller, inlämningen av c-uppsatsen närmar sig nu med stormsteg, HUR kan jag redan gå i termin 5 ? rättare sagt HUR kan ja snart vara klar med termin 5, helt sjukt egentligen hur fort tiden går om allt går som det ska är jag LEGETIMERAD SJUKSKÖTERSKA I JANUARI ?? whooooot ?!?!?!?! förövrigt sååå ja vad säger man .... Det har ju dock fortsatt vara vinter typ tills idag, så hoppas verkligen vädret vänder nu , VILL HA SOMMAR , alltså jag ÄLSKAR sommar, ÄLSKAR VÄRME , hatar kyla.... är så trött på snö...

måste ändå säga att trots att ja konstant är trött och stressad så är det bra, dock saknar ja ju min lilla tjej som inte är hos mig i veckan men de gör ja ju alltid varannan vecka så <3



Likes

Comments

Okej hej igen , skriver här väldigt sällan men tänkte att jag kunde uppdatera er, ja skriver c-uppsats just nu, så stressen är på topp just nu, men sedan om allt går som tänkt är jag då klar med termin 5 , har haft mina första inskolningspass på mitt sommarjobb intensivvårdsavdelning på NUS , trivs verkligen jätte bra, kommer ju återigen i sommar att bara jobba natt, men de fungerar ju bra då man är en nattmänniska, det är så skönt att de börjat bli soligt och ljust ute, sedan ja skrev senast har jag firat min mormors mamma som fyllt 90 år , älskade Gerda ❤, och självfallet mysit med min underbara lilla flicka ❤❤

Jag kommer försöka skriva igen snart de är alltid kul att kunna titta tillbaka sedan, 🌹

Likes

Comments

Det är helt sjukt att jag går termin 5 av 6 på sjuksköterskeprogrammet, nästa vecka börjar vi med c-uppsatsen, det ska bli intressant men också lite läskigt, fast egentligen är det ju läskigt att man går i termin 5 också , att man har en uppsats att skriva tills i juni och sedan sommarjobba och sedan ha praktik och slutprov i utbildningen och sedan helt plötsligt vara färdig sjuksköterska? Emilia Johansson legitimerad sjuksköterska? oj det låter så konstigt. får väl öva på att uttala det för mig själv i sommar eller nått... och vart vill jag börja jobba då jag är klar då? vad skönt att jag har några månader på mig att komma fram till det. fast det känns som jag nyss kunde säga "va skönt att jag har några år på mig att bestämma mig" och nu är det bara månader jag har på mig, MEN det ska samtidigt bli så otroligt skönt att bli klar med utbildningen, kommer sakna att plugga på universitet såklart, men det kanske man hinner göra en sväng till haha man vet ju aldrig.

aja har tenta på måndag, så sitter här på Medicinska och pluggar haha, är samtidigt så otroligt less och trött på att plugga, men nu är det ju bara slutspurten kvar, ska försöka skriva något mer inlägg annars hörs vi i juni då ja återfår lite av mitt liv igen.



Likes

Comments

Imorgon är det internationella kvinnofridsdagen, och jag har nu tagit mig modet att faktiskt lägga ut detta,

Våldtäkten – augusti 2015

Det är nog väldigt svårt att förklara exakt hur mycket det förstör hos en människa, Ni som har känt mig ett tag ni vet, det förändrar en person inne på djupet och sätter spår som aldrig försvinner. Varför jag har valt att skriva detta har ingenting med att jag söker någon slags empati eller uppmärksamhet av något slag som många av någon väldigt sjuk anledning tycks tro då människor skriver ut traumatiska saker på internet,

Jag vet egentligen inte om jag är redo för att skriva detta inlägg än och har vart nära på att skriva men ångrat mig i sista sekund , men har ändå bestämt mig för att det är dags eftersom det någonstans är en del av min process, och som en del av den menar jag att jag vet att det händer fler än vad vi tror och jag vill visa att det inte är vi som blir utsatta som ska skämmas, och kanske till och med hjälpa andra personer som vart med om såna saker att våga kliva fram och berätta om sin traumatiska händelse.

Det var inte alls den här ”typiska” våldtäkten som hände mig, eller ? det var väl egentligen det eller hur? Den bilden jag hade av våldtäkt innan var att man blev påhoppad utomhus och nerslagen, men kan det istället vara så att det är den våldtäkten det pratas mest om i tidningar och på nyheter och inte egentligen den vanligaste våldtäkten om ni förstår vad jag menar? missförstå mig inte för det finns ingen "typisk" våldtäkt , eftersom detta är något man pratar på tok för lite om generellt. svårt att formulera men det jag menar är att oavsett vart det händer eller hur det går till så är våldtäkt som våldtäkt ALLTID lika fruktansvärt.

Detta hände hos en person som jag känt sedan jag var liten och som dessutom då var tillsammans med en av mina vänner, detta var alltså en person som jag litade på, dumt av mig kanske? Absolut, mitt fel? Nej defintivt inte.

Minns bara delar av händelsen och att jag sa nej 4 gånger , men egentligen skulle det ha räckt med att jag sa nej en gång, förstår inte riktigt varför det är så svårt att förstå ett nej? Eller i detta fall 4 stycken nej, Det är rätt svårt att förklara vad som händer då man sagt nej så många gånger, man orkar liksom inte kämpa emot, bara för att man innerst inne tänker att om jag kämpar emot så blir traumatiska upplevelsen större om det inte ger någon effekt, man blir livrädd, tänk om han dödar mig? Alla dessa tankar som flyger runt i huvudet.

När jag lyckades ta mig därifrån så sprang jag direkt till vattnet och kastade bort kläder som han slitit sönder, jag förstod ärligt inte vad som hade hänt, det tog mig många timmar innan jag skulle förstå det.

När jag vaknade upp dagen efter hade en kompis kommit till mig, som jag skulle umgås med hela den dagen, hon märkte direkt att det var något och jag bara skrattade, hjärnan ville liksom inte förstå, jag var i en sådan chock det går inte ens att beskriva , jag visste inte ens att man kunde bli i ett sådant chock tillstånd, jag tog en dusch direkt jag vaknade och jag kunde inte ens titta mig själv i spegeln , jag vill spy då jag såg mig själv. Jag ville slita av mig mitt skinn.

Sedan kom det till det klara faktum, vad ska jag säga till min vän ? och i mig just precis då så tyckte jag att allt var mitt fel och att jag var en extremt smutsig människa som hade gjort så mot en av mina vänner, så i min chock ringde jag alltså och sa att jag hade gjort det, och trots att jag sa hur det hade gått till högt till mina vänner som var med mig den dagen” – jag sa nej 4 gånger och var rädd att det skulle bli värre om jag kämpade emot, vaknade till då han slog mig i ansiktet , ” så var det som att jag inte förstod, eller jag ville nog inte förstå, JAG VILL INTE VARA ETT OFFER , jag VILL INTE känna mig så smutsig, min värdighet och min stolthet , han rörde min kropp FAST JAG VILLE INTE

Som ni kanske kan förstå så blev min vän rätt arg med tanke på vad jag sa, det var som att jag ville skydda henne på något sätt, jag ville inte att hon skulle veta vilken idiot han var,

Min vän som var tillsammans med honom ville iaf att jag skulle ringa honom eftersom han såklart total nekade allt, och jag gjorde det och han säger alltså såhär , - Emilia du låter lite arg ,har det hänt något? HAR DET HÄNT NÅGOT SKÄMTAR FANSKAPET MED MIG, ja ba ja vafan är det som har hänt och han svarar , nej Emilia du har drömt allt det här du låg på soffan och sov hela natten. Just i det ögonblicket då han sa sådär, var det som att tiden stannade, kändes som att halva jag dog just i det ögonblicket, inte nog med att han förnedrat mig utan nu gör han narr av mig också.

Efter det samtalet satt jag och stirrade in i en vägg hela dagen, och hade ångest attack på ångest attack i minst 12 timmar, till slut pratade jag med några av mina vänner som var hemma hos mig, och hon sa rakt ut , Emilia du förstår väl att detta inte är ditt fel, du förstår väl att du har blivit våldtagen, VÅLDTAGEN? VÅLDTAGEN? VÅLDTAGEN? , nästa del i mig dog då jag insåg att jag kanske var ett offer ändå?

En annan som känner mig sa , men Emilia du har ju vart med om så mycket värre då din lillebror och morfar dog , eftersom denna person försökte peppa mig, det gick dock inte så bra, självklart var deras död en otroligt traumatisk händelse också men detta var på ett helt annat sätt eftersom detta verkligen var hela mig och min kropp som utsattes, hela den personen jag hade vart , den Emilia som va social, och som älskade att umgås med människor, var helt borta, jag var alltså så rädd för människor att jag inte ens kunde åka buss, dagen efter började även skakningarna i hela kroppen, jag skakade alltså konstant , jag hade alltså så mycket ångest i kroppen att musklerna var konstant spända, och jag kan väl ärligt säga att om det är någon gång jag verkligen inte velat leva så var det just då, jag vet ju att jag aldrig skulle göra något, men just där och då intalade jag mig själv till och med att mitt barn skulle få det bättre att växa upp utan en mamma som var så smutsig,

Minnes bilderna jag hade var fruktansvärda, men det som var ännu värre var allt han hade sagt, det ekade i huvudet på mig, så fort jag blundade kom bilderna, det var som att vara kvävd i sin egna kropp, att gång på gång då man äntligen somnat inse att man vaknade upp till en mardröm om och om igen, som tur var hade jag en nära vän till mig som inte hade lägenhet, och som skulle bo hos mig i en månad och som också gick i min klass, älskade du, vad hade jag gjort om du inte bott hos mig? , i alla fall så tog jag mig upp till skolan på måndagen, vet såhär i efterhand inte riktigt hur det gick till , när jag kom dit så var det fruktansvärt, för jag var livrädd . livrädd för människor, skakade i hela kroppen, kunde inte ens hålla i en kaffe kopp, efter halva dagen gick jag till psykakuten, hade ju panik, visste inte vart jag skulle ta vägen, det jag fick på psykakuten var i alla fall sömntabletter och ångest dämpande, och de frågade mig om jag var självmordsbenägen, och jag sa nej, och fick gå hem, dom där tabletterna gjorde mig helt död på insidan, iskall, och det gjorde väl egentligen själva händelsen också,

Gick till skolan gjorde jag ju också, men sociala fobin va fruktansvärd, Men jag tog mig upp varje dag i alla fall och det var ju mycket på grund av skolan, så såhär i efterhand var det väldigt tur att jag hade den att gå till. Det jag inte visste då var att jag skulle gå och skaka konstant i kroppen i många fler månader och att bilderna konstant skulle hemsöka mig, och att mardrömmarna skulle komma. Jag träffade i alla fall min vän och berättade hur det hade gått till och jag inledde det samtalet med att jag inte förväntade mig att hon skulle tro mig, men då jag berättat så trodde hon mig, vi satt bara och grät tillsammans, eller ah jag kunde inte gråta på grund av alla tabletter ja fått samma dag, jag var helt död i blicken och hon sa faktiskt det såhär i efterhand – Emilia direkt jag såg dig förstod jag att det var sant, vi båda hade en hel del att bearbeta och det skulle visa sig sedan sätta stor press på vår vänskap. I alla fall så efter dag nummer 4 bestämde jag mig då jag vaknade för att den idioten inte skulle få ta en enda till dag av mitt liv. Det gick ju sådär , eftersom jag inte kunde styra vissa saker eftersom kroppen levde sitt egna liv och jag liksom bara var en passagerare som var inlåst i bagaget kändes det som.

Ganska sjukt egentligen hur kroppen fungerar efter traumatiska händelser , den liksom får ett eget liv. Jag hade väl inte egentligen så bra upplevelse av psykologer och kuratorer tidigare så när jag gick till ungdomshälsan efter händelsen så hade jag inte så höga förväntningar , och mycket riktigt , efter 4 samtal tyckte denne att jag var klar? Vänta va? Klar? Mina skakningar fanns fortfarande kvar , jag var som ett nervöst litet djur som var rädd för män, LIVRÄDD för män och inte bara den idioten som gjort det utan alla män? Denne sa ju dock åt mig att jag skulle höra av mig ifall jag kände att ja behövde nått samtal till… men som ni kanske förstår var jag inte riktigt i det stadiet att jag ville jaga hjälp, så jag tänkte att jag skulle fortsätta som förr, så jag utmanade mig själv varje dag eftersom jag visste ju att det inte var MÄN jag var rädd för , utan för honom , för dom som inte accepterar ett nej, det var dom jag var rädd för , var rädd för att inte vara den som hade kontroll, att inte bli accepterad för mina åsikter för min egna vilja, det var ju det jag var rädd för.

Skolan fick lida rätt mycket eftersom jag drog mig undan , jag klarade det som jag visste att ja behövde klara för att fortsätta utbildningen , det var en konstant plåga att plugga , för så fort jag behövde koncentrera mig så kom bilderna , orden , allt rusade bara runt i mitt huvud. Jag försökte undvika allt som påminde mig om händelsen, hade ångest attacker som kunde komma precis när som helst. Jag var konstant rädd för att ifall någon fick veta vad skulle det tycka , jag kände mig smutsig, blev äcklad av mig själv konstant. Tog lång tid innan ja ens klarade av att se reflektionen av min kropp i spegeln.

Efter sex månader åkte jag till thailand och var där i 3 veckor, det var så otroligt underbart att vara där och bara få vara, jag kände mig trygg, var med människor jag tycker om , och min älskade dotter som alltid kommer vara viktigast för mig var också med såklart , alltid hon som får mig att kämpa, alltid vart och kommer alltid vara.

När jag kom hem från thailand så hade jag slutat med mina antidepressiva, de tabletterna gjorde mig så otroligt kall, så det kändes som ett bra beslut. Skolan på vår terminen gick inge vidare och i mars hade jag 8 tentor som behövde göras, så jag besökte min studie och yrkesvägledare som frågade mig efter jag berättat allt för henne om varför det blivit som det blivit hon sa : Emilia är du säker att du inte ska ta studieuppehåll ett halvår och prioritera ditt mående för just nu pluggar du över 200% varje dag, och där och då var det något som slog till i mitt huvud, då jag är sjukt envis. (inte alltid bra dock) jag ba nej jag ska inte ta nått studieuppehåll jag ska klara det här jag kan inte låta han förstöra det jag har byggt. Så vad gjorde jag jo jag satt och i princip grät hela våren men jag pluggade och pluggade och pluggade så i juni hade jag bara 1 tenta kvar , jag hade klarat alla andra. Alltså den stoltheten, OM ni bara visste… tror inte jag vart så stolt över mig själv förr.

Varför jag väljer att skriva ut detta nu handlar om att jag inte tycker man ska vara tyst om det OM man vill berätta, det är inte vi som blivit utsatta som ska skämmas, det är bara DOM SOM TAR SIG RÄTTEN ATT GÖRA SÅDANT SOM SKA SKÄMMAS, för det är inte okej , ETT NEJ ÄR ALLTID ETT NEJ, är personen så full att den inte kan prata är det OCKSÅ ETT NEJ, ALLT FÖRUTOM ETT JA FRÅN EN NYKTER OCH KLAR PERSON ÄR ETT NEJ, jag fick höra så mycket saker efter händelsen från personer innan det förstod vad som hänt som sa saker som att – Emilia vad har du lärt dig nu? Emilia varför gjorde du så? Emilia hur tänkte du då du? STOP STOP STOP STOP , jag har endast lärt mig EN SAK och det är att precis vem som helst kan våldta , jag har fått PTSD som kan följa mig livet ut och det är inget jag kan kontrollera. Hade en vän som sa en väldigt viktig sak till mig eftersom jag hela tiden gick runt och klandrade mig själv, Hon sa – Emilia en person som i princip ligger och sover har man ALDRIG sex med då är man inte frisk , för mig var det samtalet en stor del av vändningen .

I alla fall så började jag gå till en psykolog igen hösten 2016 alltså precis ett år efter händelsen, och den psykologen var så otroligt underbar, hon har hjälpt mig med så mycket. Jag har fortfarande en lång väg att gå såklart, men jag har kommit längre än vad jag någonsin gjort.

Och till er som undrar, Jag tog tyvärr det beslutet att inte anmäla, jag var inte i psykiskt tillstånd för att göra det. Har anmält övergrepp tidigare som bara blivit nedlagt och det är sjukt jobbigt psykiskt , därför valde jag att inte göra det. Idag krävs det så sjukt mycket för att få någon fälld för våldtäkt. Och det är en SKAM I SVERIGE !

Och jag och min vän är fortfarande vänner idag det tog ett bra tag innan det började bli som förr men idag är vi nästan där, för det är ju trots allt så att äkta vänskap övervinner allt.

Har även valt att lägga till bilder här från dagarna efter våldtäkten, vet att det är skumt att ja ens tog bilder på mig själv. Men hela tiden tänkte jag att då jag väl tatt mig framåt så kan jag titta tillbaka på dom och se hur långt jag kommit.

Och nu till alla er, som vart med om något där ute:

VAR INTE TYSTA OM NI VILL BERÄTTA, allas röster förtjänar att bli hörda om man vill berätta, tillsammans är vi starka <3


Likes

Comments

Alltså 2015 var inte ett bra år alls, 2016 har jag tagit mig igenom de mesta jag är inte alls den personen jag var då de året började, jag var rädd, jag var osäker, jag kände mig helt iskall, kändes som att det var dött inombords så länge så jag undrade om jag skulle bli mig själv igen, Jag var så arg och ledsen och förtvivlad , jag tror inte många kan förstå exakt vad jag menar jag kan knappt förklara det själv, jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva känns så , men sedan hände något, jag släppte liksom taget om mig själv lite, och vet ni vad?

Under 2016 har jag Gråtit, haft grova ångest attacker och mått skit och varit riktigt arg MEN framförallt har jag skrattat, levt , och gjort saker jag VILL göra ,jag har känt stunder av ren lycka som jag inte ens visste att jag kunde känna , jag har kunnat krama mina vänner igen och faktiskt känt hur skönt det är att få krama om dom utan att bli stel som en pinne, om alla bara visste hur långt jag tagit mig och hur många människor jag har att tacka för att ni orkat med med mig, ibland hade jag inte ens orkat med mig själv. Ni alla som har varit där 2016 ni är GULD värda , glöm inte det . Jag har haft riktigt kul, och har i stort sett haft ett väldigt bra år och det är ni alla delaktiga i <3




Likes

Comments

ibland stannar liksom tiden för ett tag, 

kära farfar jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att du klarar dig igenom det här,

älskade farfar <3

Likes

Comments

Jag har inte reflekterat så mycket över på vilka sätt det som hände mig skadade mig, förutom att jag får okontrollerade skakningar och såklart alla bilder som finns i huvudet, jag vet ju att sånt förändrar människor men jag trodde inte att det skulle förstöra en så här stor del av den jag är som person. Så fort någon kommer för nära backar jag.

Jag blir rädd.


Likes

Comments