Idag hade jag ju haft en superbra dag och var så nöjd och glad när jag hade klarat av att utmana mig så mycket. På kvällen bestämde vi oss med Basti för att fara till hans storasysters stuga och hälsa på dom. Var färdigt nervös när jag hade skrivit på facebook om min blogg så det kändes lite skrämmande att så många nu vet om den. På vägen dit fick jag plötsligt världens ångest och började storgråta. Basti stannade på en busshållplats och frågade om jag ville hem tillbaks. Min kropp bara skrek att den vill hem tillbaks men mitt huvud visste att det inte är någon lösning på problemen och om jag skulle fara hem tillbaks bekräftar jag för min hjärna att det är farligt (i det här fallet att åka dit och hälsa på dom). Ologiska rädslor, men just då känns det hemskt.

Så jag bestämde mig för att nej, nu fan ska jag bara fara fastän det känns som jag skulle dö. Så hann vi köra en liten bit och jag får en gråtattack igen när vi är på deras sandväg och bara har några hundra meter kvar. Basti började bli lite irriterad på mig när han inte visste vad han skulle göra och när jag inte själv heller visste vad jag ville. Kände mig så otroligt löjlig. Alla möjliga katastroftankar flög runt i huvudet, tänk om jag mittiallt börjar gråta framför alla, tänk om jag börjar spy, tänk om alla märker att jag har ångest, tänk om alla stirrar på mig, tänk om alla skrattar åt mig... Jag ville bara hemhemhem. Men så efter en stund lugnade jag ner mig och bestämde mig för att NU FAN SKA JAG KLARA DET HÄR. Så vi for dit och var där i kanske en timme. Först hade jag stark ångest och var så rädd för att dom skulle märka, jag skäms så mycket. Men så efter en stund kändes det lättare och så var det riktigt roligt att vara där och få umgås med dom.

Efteråt skriker min hjärna åt mig att jag är såå misslyckad eftersom jag fick dessa känslor. Men försöker vända det och se det positiva istället. Jag klarade det, jag överlevde och inget hemskt hände! Måste tänka positivt och sluta klanka ner på mig själv. Jag ska vara jävligt stolt att jag klarade det här när min kropp bara skrek att den ville hem tillbaks. JÄVLIGT STOLT.

Och måste också fatta att det inte är farligt fast man skulle börja gråta framför andra. I mitt huvud tror jag att alla ska se på mig som att jag är världens konstigaste, men innerst inne tror jag nog att dom flesta bara skulle trösta en och tycka att det inte alls är något farligt. Det är ju naturligt att gråta! Och om jag skulle få ångest märker knappast någon. Det är bara jag själv som tror att det står med fet text i min panna "HON HAR ÅNGEST", men dom andra tycker antagligen att jag är helt som vanligt.

Bild 1: Idag grillade vi för första gången iår 😍 Bild 2: Härlig utsikt från deras terass.

Efteråt for vi ännu till Virvik en sväng. Här känns det som att jag kan slappna av.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Igårkväll var jag helt slut efter den händelserika dagen. Det hade varit så mycket intryck under dagen och jag hade utmanat mig så mycket så mitt huvud var helt slut och bara värkte. Var ändå så glad och nöjd över dagen så det gjorde ingenting fast jag var så trött på kvällen. Tog i alla fall en lång, skön dusch och smorde in mig med bodylotion, ansiktskräm och fotkräm efteråt och medans jag gjorde det hade Basti bakat en såå otroligt god kladdkaka. Som ni ser på bilden blev den väldigt kladdig och jag blev så överraskad av att han kunde baka så bra 😍

Bild 1: Idag var jag till psykologen kl.12:30. Hade inte speciellt mycket ångest före och morgonen var riktigt lugn och skön. Tog en halv Propral före besöket. Det gick hur bra som helst och som vanligt flög tiden iväg. Fick lite ångest vid några tillfällen, men det gick snabbt förbi. Psykologen sa att jag verkar må mycket bättre och att det är väldigt bra att jag har börjat våga utmana mig med det jag är rädd för. Måste ännu bara jobba med mina tankar och inse att det är just bara mina tankar och att jag inte behöver lyssna på dom. Hon tror också att det handlar mera om social fobi och det kändes skönt att höra från en professionell att det kan vara det jag lider av. För jag känner igen mig så mycket i just det. Efteråt var jag ganska hungrig och funderade på vad jag skulle kunna köpa hem från butiken och äta. Men så kom jag på att jag ju kan fara till Shell och äta något. Så jag gjorde det. Där satt jag ensam och åt en smörgås och drack kaffe. UTAN NÅGON ÅNGEST. Alltså jag blir så förvånad över mig själv, haha. Och extremt stolt och glad såklart. Kanske det äntligen börjar gå mot det bättre? Bild 2: Efter att jag hade suttit där i över en halv timme (!) for jag till Plantagen. Då började det ju såklart hagla massor och efter någon minut sken solen igen, så konstigt väder!

Bild 1: Älskar att gå omkring och titta på alla fina blommor och saker i Plantagen. Hittade massor som jag skulle ha velat ha, men köpte ingenting den här gången. Bild 2: Efteråt for jag ännu till S-garden då jag hade samma känsla som igår: jag vill inte hem! Haha.

Likes

Comments

Alltså herregud vilken dag jag har haft. Det känns helt overkligt för mig och jag är så glad över denna dag! För mig är det här stort och det känns som att jag saktasakta börjar övervinna min panikångest. Små steg i taget.

Har fått kontakt med en så härlig tjej via bloggen och vi har skrivit på facebook i några dagar. Hon och jag är väldigt lika och har mycket liknande problem. Hon sa en så klok sak till mig ''man måste våga utsätta sig för det man är rädd för'', har nog vetat det tidigare men då har jag struntat i det. Nu tog jag verkligen till mig det och tänkte nej, nu måste jag bara våga göra sånt jag vill, fast det känns otroligt skrämmande.

Började dagen med mitt favoritmorgonmål 😍 om ni inte har provat avokadosmörgåsar med ägg - GÖR DET!

Sen for jag till stan! Minns inte ens senast som jag har gått omkring i klädbutiker och kollat. Men nu bestämde jag mig som sagt bara för att göra det fast det kändes otroligt skrämmande och jag tänkte att ifall jag ens klarar av att gå i en butik är jag nöjd. Det slutade med att jag gick omkring i typ alla butiker inne i centrum och efteråt kändes det som att jag inte ens ville fara hem. Såååååå nöjd! Tänkte någon annan dag fara till Konstfabrikens butiker och kolla, fick en så stor egoboost av detta. Alltså jag blir helt tårögd och det här känns så overkligt för mig. Dom som förstår - dom förstår.

Efter att jag hade gått omkring i butikerna gjorde jag en ännu större sak! Jag har ju länge varit rädd för att gå på café och tyckt att det är extremt skrämmande. Nu gick jag ENSAM till Picnic och satt mig ner och drack en vaniljlatte. Alltså jag är helt mållös. Är det ens jag som har gjort de här sakerna?! Skickade en bild till Basti och skrev ''vad är det för fel på mig?'', han blev så glad och tyckte att jag var så duktig. Och jag är själv också så otroligt stolt över mig. Vid ett tillfälle när jag satt där fick jag lite ångest och det kändes som att jag bara ville bort, men det gick snabbt om och så kunde jag sitta där och njuta. Alltså wow.

Det som fick följa med mig hem var en Monstera (for via Blomsterhuset före jag kom hem) och concealer, nagellack och värmeskydd från Sokos.

Likes

Comments

Idag på eftermiddagen kom mamma hit efter sitt jobb. Vi drack kaffe och pratade och hade det mysigt. Basti böt också till sommarringar på hennes bil. Efter det for jag och Basti till hans storasyster och föra tillbaks släpkärran som vi lånade igår och sen via butiken. Här hemma lagade jag en så god sallad med bl.a. egenmarinerad höna, bacon, fetaost, avocado 😍 den blev väldigt mättande. Sallad behöver inte vara kaninmat 😉

Den här dagen har gått supersnabbt fast jag inte har gjort så mycket. Skönt i alla fall att vara lite social. Har mått riktigt bra idag. Provade ta ½ Propral på eftermiddagen och jag tycker att den hjälpte bra. Har känt mig lugnare och mera avslappnad. Kan också vara placebo effekt eller så har jag bara haft en bra dag igen. Men huvudsaken är att jag har känt mindre ångest och att det har känts lättare!

Likes

Comments

Igårkväll tog vi med oss kaffe och for till Virvik och dricka det. Vi satt på en brygga (jag satt och Basti gick runt och var rastlöst som vanligt 😂 ) och njöt. Alltså är det någon annan som håller med om att kaffe smakar så mycket bättre utomhus? Efter att vi hade varit där en stund for vi till Pellinge där vi gick på en liten länk. Det var så fint väder, dock ganska kallt. Före vi kom hem for vi via Rasse och Anna och hälsa på en liten stund. Deras lilla bebis hade växt så mycket, bebisfeber x1000 😍

Mådde lite bättre igår. Kände inte lika stark ångest och var lugnare. Dock hade jag tagit ångestdämpande medicinen på eftermiddagen för att prova hur den påverkar mig, så jag vet inte om det var den som fick mig att känna mig lugnare. Det är ju egentligen en blodtrycksmedicin, men i liten mängd verkar den som ångestdämpande och får pulsen att hållas lägre (får högre puls när jag får ångest och vid en panikattack blir pulsen väldigt hög) och att man inte ska darra så mycket. Så kanske det var den som fungerade eller så hade jag bara en bra dag igår.

Likes

Comments

Idag var jag till läkaren kl.11:20. Såklart hade jag ångest hela morgonen och var nervös. Och som vanligt gick det bra. Chefen var också med då vi skulle komma fram till hur vi ska göra med jobbet. Har semester nu och ska på jobb 2.5. Kommer att prova jobba på heltid och se hur det går. Ifall jag inte klarar det så ska vi se om jag börjar jobba mindre en tid. Kommer också sluta göra långa dagar (14h). Ska få börja berätta rapporterna bara till 1-2 personer och det känns så skönt. Det är ju det som har stressat mig mest på jobbet. Det som jag skulle tycka att skulle vara allra bäst är att ha tysta rapporter, då skulle det ju också vara en mening med varför vi skriver rapport på datorn. Men chefen sa att det kommer att bli så någongång i framtiden först. Längtar till det.

Läkaren skrev ut betablockerare till mig. Medicinen ska fungera som ångestdämpande och jag ska ta ½-1 x 3 v.b. Alltså t.ex. före jag far på jobb eller före jag ska göra något som ger mig ångest så ska jag ta medicinen. Hoppas att det skulle hjälpa för det är ju ångesten som är värst för mig. Är inte mera lika nedstämd och det känns som att depressionen har blivit bättre, men ångesten finns fortfarande där. Det är helt lugnt när jag är hemma, då känner jag mig trygg och kan slappna av. Men så fort jag ska göra något (t.ex. butik, träffa någon) så får jag ångest och katastroftankarna flyger runt i huvudet. Hoppas att det ska hjälpa mig nu när jag börjat gå till psykologen och att jag kan få konkreta tips på hur jag ska bryta mina negativa tankemönster.

Efter läkarbesöket for vi med Basti till hans storasyster på kaffe. Bra Emmi 👏🏼 därifrån lånade Basti en släpkärra då vi sen for till hallen och började tömma den. De har nu sagt upp sin hall och kommer alltså att börja skruva på sina bilar här hemma hos oss istället. Som förut. Riktigt roligt tycker jag, så länge som gården hålls någorlunda städig 😅

När Basti har tömt släpkärran här hemma ska vi fara och föra tillbaks den och sen via butiken. Vi ska antagligen grilla ikväll, mums! 😍

Bild 1: Medicinen som jag ska börja ta v.b. mot min ångest. Har förut varit så emot mediciner och just och just tagit värkmedicin ens, men nu är jag beredd att prova vad som helst för att få må bra. Bild 2: Orkade sminka mig igår och då tog jag såklart massa selfies, blev riktigt nöjd med den här. Egoboost.

Likes

Comments

Har länge misstänkt att jag även lider av social fobi/social ångest, men nu har det verkligen gått upp för mig att jag nog högst antagligen gör det. Måste ta upp det med psykologen/läkaren och se vad dom säger.

I alla fall så tycker jag ju att det är väldigt obekvämt i sociala situationer och jag är så rädd för att skämma ut mig eller att andra ska tycka att jag är konstig. Blir alltid väldigt nervös när jag är med andra. Och efter att jag har varit social så går jag igenom situationen tusen gånger i huvudet och försöker hitta vad jag gjorde rätt/fel. Klankar väldigt mycket ner på mig själv och om jag t.ex. har sagt något fel en gång under en kväll så tycker jag att jag är misslyckad. Dessutom blir det mycket värre att träffa andra när jag tycker att jag ska vara perfekt och beté mig på ett felfritt sätt. Det är antagligen därför jag också tycker att det är obekvämt, pinsamt och jobbigt att gråta framför andra.

Jag tycker att det är väldigt obekvämt och hemskt att äta framför andra, har haft den känslan i snart tre år. Ibland t.o.m. framför Basti (som är den enda personen som jag är helt bekväm med). Det känns som att alla stirrar på mig och som att jag ska skämma ut mig. Dessutom är jag alltid så rädd för att jag ska få en panikattack och att då ännu till fokusera på att äta gör så att det blir helt för mycket. Tycker själv också att det här är en så konstig och löjlig rädsla men i mitt huvud är det en mardröm. Därför har jag så svårt att äta på café/restaurang, då är där ju så mycket människor och det känns som att alla stirrar på mig och om jag betér mig konstigt (får en panikattack) så är jag rädd för att alla ska skratta och peka på mig.

På jobbet har ju rapporten varit det som ger mig störst ångest. Då känns det som att allas uppmärksamhet är på mig och alla stirrar på mig. Då blir jag väldigt nervös och jag är så rädd för att arbetskompisarna ska märka att jag får ångest. Jag vill inte att de ska se mig som en svag person. Dessutom känns det så obehagligt när alla mina arbetskompisar är 40+ (de flesta 50+) så det känns som att de kan allt och tycker att jag också ska kunna allt och vara perfekt. Såklart gör de säkert inte det men jag har så enormt stora krav på mig själv och vill inte vara en svag liten skitunge i deras ögon.

Tänk att jag i 21 år har tryckt undan mig själv och nu först håller jag på att lära känna mig själv. Bättre sent än aldrig. Svårt att förklara, men har i nästan hela mitt liv velat vara någon annan och hatat mig själv och mitt eget liv. Har alltid läst mycket bloggar och levt in mig i andras liv och levt mitt eget liv på sidan om. Först nu tar jag tag i mig själv och mitt liv och försöker hitta mig själv. Har nästan helt slutat läsa okända människors bloggar då det ger mig ganska mycket ångest. Varför ska jag läsa om någon annans liv när jag behöver koncentrera mig på att leva mitt eget liv och komma underfund med vem jag är och hur jag fungerar. Kanske det här låter helt konstigt i mångas öron, men förhoppningsvis finns det någon som förstår detta/känner igen sig.

Det känns skönt att veta varför jag är på ett visst sätt och när jag läser om social fobi så stämmer nästan allt in på mig. Är det någon annan som lider av/misstänker att du lider av social fobi? Skulle vara skönt att prata med någon som känner igen sig i det här.

Lilla söta Emilia, tänk om livet fortfarande skulle vara så här bekymmerslöst. På bilden är jag hos min mormor. Brukade klä ut mig till "prussiluskan" hos henne, haha. Tänk om jag skulle ha vetat när jag var liten hur livet skulle se ut när jag är 21 år. Depression, paniksyndrom, sjukledig. Känner mig misslyckad.

Likes

Comments

Efter att jag hade skrivit det förra inlägget så for jag till matbutiken trots enorm ångest och gråten i halsen. Jag tror att det är få som kan förstå hur jävligt det känns att fara till en butik när man har en stor klump av ångest i bröstet. Många tänker säkert att det bara är att fara och att det ju inte är något farligt. Men för mig är det nästan likadant som att bestiga ett berg.

Men i alla fall så kände jag mig mycket bättre efter butiksresan. Basti blev så glad när han ringde och jag sa att jag var i butiken så då blev jag också glad och stolt över mig själv. Kände mig starkare efter detta. Alltså jag förstår hur löjligt det kan låta i andras öron men för mig är det en stor sak.

Bild 1: När Basti kom hem från jobbet drack vi kaffe och åt lite gott. Bild 2: Sen for vi till Virvik, det blåste nästan inte alls och var jätteskönt.

Här får själen vila.

Bild 1: Tyckte den här bilden blev riktigt fin. Bild 2: När vi kom hem åt vi tacoform, aaaaah så gott! Nu är jag proppmätt.

Likes

Comments

Har mått sämre nu de senaste dagarna. Det känns så hopplöst. Genast när man börjar må lite bättre och känna att livsglädjen håller på att komma tillbaka så tar det inte länge och man mår dåligt igen. Usch, jag vill inget annat än att bara må bra och känna att livet är härligt.

Har haft väldigt mycket ångest och känt mig ledsen. Har gråtit mera de senaste dagarna och det känns som att tårarna är så nära hela tiden. Det gör det ännu jobbigare att umgås med andra då jag tycker att det är så obekvämt och pinsamt att gråta framför andra. Jag önskar att jag inte skulle ha något problem med att gråta framför andra, då skulle det vara så mycket lättare att träffa folk. För när man går och oroar sig över ifall man börjar gråta när man är med någon annan så blir det ännu värre och känns ännu mera som att man kommer att börja gråta.

Alltså det känns som att jag har fastnat i ett djupt mörkt träsk och det är så svårt att ta mig härifrån. Ibland kommer det lite ljusglimtar och jag försöker kämpa mig mot ljuset men så drar det djupa mörka träsket ner mig igen och det blir helt mörkt. "Ha, trodde du verkligen att du skulle få må bra". Det är så jävla svårt. Jag tror inte ens att andra förstår hur hemskt det är. Allt sitter i ens eget huvud och man är som en fånge i sin egen kropp och tackvare ens egna tankar blir livet som en mardröm.

Jag är så arg på min panikångest och skulle bara vilja bli fri från den. Det känns som att det är som en mörk gestalt som förstör hela mitt liv, som säger åt mig att allt är mer eller mindre farligt. Fast JAG skulle vilja göra allt möjligt, gå på café, umgås med andra, gå i butiker, jobba, gå på bio etc. så är det som att panikångesten genast kommer och förstör allt. Katastroftankar. Genast som jag känner att jag vill göra något så börjar jag fundera på allt hemskt som kan hända och stressar upp mig själv och börjar må dåligt. Varför finns det inte en on/off knapp.

Jag vill få bättre självförtroende och lita på mig själv och känna att jag duger PRECIS som jag är. Jag tänker alldeles för mycket på vad andra tycker. Jag vill älska mig själv och vara min egen bästa vän. Det är ju med mig själv som jag ska leva hela livet och jag vill inte gå igenom livet och klanka ner på mig själv och känna att jag inte duger. Jag vill motionera och äta hälsosamt för att må bra, inte för att ändra på min kropp. Jag vill lära mig att känna att jag är perfekt precis som jag är, 50kg eller 100kg så ska jag ändå känna att jag är bra och fin både på insidan och utsidan. Vem bryr sig ens om man har lite celluliter, en mage som veckar sig när man sitter, lår som går ihop, bröst som inte ser ut som i porrfilmer..?! Nästan alla har celluliter, det är normalt att magen veckar sig när man sitter, thighgap är något som det flesta inte ens kan få (om man inte bantar sig till 30kg och ser ut som ett skelett) och det är väldigt få personer som har naturligt runda bröst.

Jag åtminstone blir så otroligt arg på skönhetsideal. Varför kan vi inte bara vara nöjda med hur vi ser ut och sluta att jämföra oss med andra. ALLA ÄR VACKRA. Det är ju bra att det nuförtiden är trendigare att vara vältränad än att vara pinnsmal, men jag personligen tycker att det har gått lite överstyr. Alla ska träna 7 gånger i veckan, äta gröt till morgonmål, proteinpulver/proteinpudding etc. hit och dit annars är man inte hälsosam. Att äta husmanskost är nästan lika farligt som att röka verkar det som att vissa tycker. Och godis är ju det samma som knark och gift. Jag tycker att det är hemskt att så många eftersträvar en fitnesskropp när de som tävlar inom fitness bara ser ut så veckan/dagarna innan de ska tävla, sen går de tillbaka till en högre fettprocent. Det är inte hälsosamt för en kvinna att ha så låg fettprocent och det är inte naturligt för en kvinna att ha sixpack och stora muskler. Dessutom är det så konstigt att man ska äta massor med protein och pulver hit och dit. Det är inte hälsosamt för kroppen att få i sig för mycket protein och tänk vad äckligt att man stoppar i sig onaturliga pulver, puddingar osv. Vi får i oss riktigt tillräckligt med protein genom den vanliga kosten om man äter varierat.

Oj, nu svävar mina tankar iväg. Men kom ihåg att det här är bara mina åsikter och alla får tycka som dom vill. Men om livet bara kretsar kring träning, utseende och mat tycker jag att man ska ta och fundera en extra gång om det verkligen är värt det och om ens beteende faktiskt är så hälsosamt. Det är ju också en ätstörning, ortorexi. Och det som man ska komma ihåg: sök hjälp innan man har gått ner helt i ätstörningsträsket. Det finns hjälp att få!

Likes

Comments

Ikväll for vi ännu till Virvik. Det enda som är synd är att det inte är någon kvällssol där. Vi kastade lite frisbee och gick längs stranden.

Bild 1: Fin utsikt. Bild 2: Älskar honom mest i hela världen! Tänk att vi snart har varit tillsammans i 7 år. På ett sätt känns det som att det var nyligen som vi blev ihop men så känns det ändå som att vi har varit tillsammans hela livet. När vi hade varit tillsammans i 5 år så hade vi varit ihop i en fjärdedel av mitt liv. Herregud. (På bilden är jag helt röd under näsan av allt snytande 😂 )

Bild 1: Jag tycker att döda träd är så vackra och fascinerande. Bild 2: Vi hittade ett litet berg där det var kvällssol så där satt vi tillsammans i mossan och njöt av solens sista strålar ❤️ det kändes helt som en dröm och jag kände mig så lycklig och vi var som nykära. Ååh, det är så härligt när jag börjar må bättre. Sa också till Basti att det känns som att livsglädjen börjar komma tillbaka och han blev så glad av att höra det. Han sa att han också har märkt att jag inte har varit nedstämd och ledsen dom senaste dagarna.

Bild 1: Basti hatar när jag tar bilder på oss med hundfiltret men ändå går han med på det (ibland) 😅🐶 Bild 2: Såklart snavade jag på en sten igen så föll och slog samma knä som igår så nu blev det ännu sjukare. Hahaha, jag lyckas nog med allt.

Likes

Comments