Hejsan,

Det är ett tag sen jag har bloggat men här är vi, bokstavligen 4 dagar tills jag blir 18år! O saken är den att jag har aldrig tänkt på hur snabbt tiden går eller på att det kommer bli mina sista fyra dagar före min barndom är "officielt" slut... Dagarna har blivit längre och året kortare o ja vet att ja är inte den ända som tänker såhär, det är sad o tänka på att du inte kan mera på att du är ett litet barn som väntar på att få vakna upp och leka nästa dag....
Nu går livet ut på att stiga upp tidigt för att fara till skolan eller till jobbet och att fara och sova sent efter 12 för att du vill göra saker efter åtta timmars skol/jobb dag..

OCH jag hatar det... Jag hatar det, jag har alltid hatat det... Visst är det ju roligt och veta att ja kan festa och dricka hur jag vill utan att fråga lov av mamma och pappa, men de är ändå hämskt för ja kan inte gå till dem för att jag haft en mardröm och fråga om jag får sova breve dem för jag är rädd för att sova ensam.... Ja får äntligen vara ute var jag vill och hur länge som hälst utan att dom kan säga att jag ska komma hem, men det blir ändå en liten räddsla att dom kommer ha farit och sova när ja kommer hem och inte väntat uppe på mig eller att de inte försöker få tag på mig meddelande efter meddelande för ja inte svarar....
OCH jag hatar det att jag inte kan se på barn filmer som jag älskar... Peter Pan är inte bara en film till mig det är en film som jag har lärt mig att livet är mer än att hamna välja mellan att vara ett barn eller acceptera att man måst växa upp :(, ofta tror inte man rikit på de men filmer för barn kommer alltid att lära en mera än filmer för vuxna...

Saken är den att jag må bli 18 år och så kallad vuxen men jag är ett barn, inte bara i mitt hjärta men hela jag... Jag valde aldri livet och bad aldrig om det så om jag inte får leva livet som jag vill, vill jag inte ha det....

De här är en stor sak jag lärt mig under dom 18år jag levt... Att jag aldrig har fått ett val över hur jag måste leva mitt liv och att jag måste börja leva upp till min ålder hur mycket jag inte ens vill det....

Men saken är den att jag bara för att jag växer upp måst de sluta vara som det är, att växa upp är att se vilka som egentligen är ens vänner, vara ärlig över vad du tycker om saker, att göra dina egma beslut, att veta vad som är rätt och fel... Livet må kännas jobbigt med att veta att jag inte kommer vara ett barn mera men att vara vuxen är också ett stort steg som inte alla tar när dom blir 18. Men jag vet vad som är rätt och fel, vem mina vänner är, jag säger vad ja tycker om saker och människor, jag är ärlig och jag kan göra mina egna beslut.. Jag behöv INGEN för att säga hur jag ska leva livet eller vad jag ska göra med det! Det här är mitt liv och jag tror jag klarar av allt bra.


Xoxo Emilia

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments