Header

När jag skriver detta kan jag inte hålla tårarna borta, jag ska berätta om hur det känns att inte känna sig älskad och inte tillräcklig.
Jag föddes 27 januari 2001, ganska krånglig förlossning, hade navelsträngen runt halsen och det blev ett akut kejsarsnitt, men det är inte det jag ska prata om eftersom jag inte minns något.
Jag har en mamma och en pappa.
Men nu, först och främst vill jag tacka min mamma för att hon har funnits där när min pappa inte fanns där, för att hon håller om mig när jag är som svagast, för att hon ger mig tips och råd oavsett vad det gäller, ger mig mat på bordet varje dag, jag kan prata med min mamma om allt, oavsett hur dumt det är, även när jag har åldern inne och blir lite för full efter en kväll ute så kommer hon alltid vara kvar, hon valde inget framför mig, inga bilar eller jobb.
Tack mamma för att du är du och för att du inte ger upp hoppet om mig.
Jag vill inte nämna för mycket heller för det finns folk som kan ta illa upp, men jag tänker vara ärlig för det kommer man längst med, jag har blivit sårad antal gånger av min pappa, jag har känt mig oälskad och känt att jag inte duger. Det är nått jag inte tänker sticka under stolen med, men jag klarar mig, jag är stark och jag vet att jag har folk omkring mig som älskar mig och som jag duger hos.
Sen vill jag tacka Maria, min bonusmamma för att hon kom in i mitt liv redan när jag var fem år och var en dryg liten skitunge, och för att hon har stöttat mig lika mycket som min mamma, vi bråkar och vi förlåter, så som det ska vara och ibland känns det som att hon har vart med hela mitt liv.
Jag vet att jag kan vara en pain in the as men jag är tonåring, det är de jag har att skylla på, haha.
Men jag älskar Maria och mamma ändå och bryr mig och tar åt mig av allt ni lärt mig under alla år som vi haft ihop, även om ni får tjata och gräla lite på mig då och då så kan jag lova att det ni säger tar jag med mig vart jag än går.
Men för att få ett bra avslut så säger jag tack för att ni tror på mig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det är aldrig ditt fel.


" Du som tycker att det är okej att ta på en kvinna under en konsert, du som tryckte din lem i henne mot hennes vilja, du som valde att göra detta för att hon var en fin tjej som stod framför dig på konserten. Du gjorde hennes kväll till ett helvete, hennes liv. Använda hennes kropp som hon vore en trasdocka."


Du som läser vet nog precis vad jag skriver om, våldtäkt.
Dem som våldtar får tjejer att skämmas för deras kroppar och deras liv, ni får dom allt skylla på sig själva, att dom hade för lättklädda kläder eller att dom hade druckit för mycket på festen.
Men det spelar ingen roll, det är aldrig hennes fel om hon någon blir / har varit med om våldtäkt, det är männens fel.
Det är inte hennes fel som kvinna eller man, självklart att män också kan va med om våldtäkt.

Det är inte för att du hade kort klänning på dig, det är inte för att du kanske var drogpåverkad och inte heller ditt fel om du hade varit alkoholpåverkad, utan det är våldtäktsmannens fel, det är dom som våldtar som är sjuka, som njuter av att se skräck i en annan människas ögon, eller njuter av att se hur dom förstör människor för livet.

Varje dag blir flera människor våldtagna eller sexuellt utnyttjade, varje dag är det någon som får sitt liv förstört.
Det jag tycker är det mest sjuka, det är att straffen här i Sverige är så små för våldtäkt, dom som våldtar borde få livstid och aldrig mer få se dagsljus.

Folk ifrågasätter alltid kvinnan som vart med om händelsen, kan man sluta att göra det? Fokuset borde läggas på det rätta, det är inte du som kvinna som ska lära sig självförsvar, det är våldtäktsmannen som ska lära sig vad ett nej betyder.
Kvinnor ska inte behöva stå i duschen i flera timmar utan att bli ren, eller känna sig ren.

Jag har tröttnat på att se på nyheter, läsa i tidningar och skrolla förbi på sociala medier om hur kvinnor ständigt bli våldtagna eller sexuellt utnyttjade på fester, konserter eller festivaler.
Det gör ju att man inte själv vågar gå ut längre.
Man börjar isolera sig inne för att man är rädd för att något skulle hända om jag lämnar mitt hem.
Jag kan inte förstå på fullaste allvar hur en människa vill skada en annan människa så otroligt mycket både psykiskt och fysiskt.

Så snälla, lär er att om någon säger nej, sluta på en gång och fråga inte heller varför hon eller han säger nej, bara sluta.
Sen sluta klandra dig själv om du är med om ett sexuellt övergrepp, för det är inte ditt fel.

Likes

Comments

Hjärntvättad med kroppsideal

Jag är medveten. Plågsamt medveten. Jag är medveten om att det här med kroppsideal är bara fix, inget äkta. Jag borde tycka att jag duger precis som jag är, men ändå känns det så bra att ha samma saker som alla andra.
Jag är 15 år och sitter varje dag och och försöker hitta fel på min kropp som ingen skulle lägga märke till, saker bara jag ser och saker bara jag stör mig på. Som vanligt söker jag på Google om " hur jag kan få bort de små mörka ringarna under ögonen" eller " hur jag får en platt mage på nolltid". Det tar sån extrem tid att bry sig, eller ja, att bry sig om så mycket som är så litet i någon annans ögon. Eller en av de största punkterna är att få större bröst, det är väl en självklarhet att jag skulle bli lyckligare som 15-åring om jag hade minst 2 kupor större i behåstorlek än vad jag har.
Tankar börjar redan slå mig att varför inte plastikopera mig redan när jag fyller 18? Vilken bra idé nu vet jag precis vad jag vill ha i studentpresent, nya bröst.
Sen det där också, jag vill ju ha en kille också, det klart jag vill men vilken kille vill ha en tjej med små bröst? Som jag sa innan, jag skulle bli så mycket lyckligare med stora bröst.

Nej vänta stopp, jag är 15 år och blir hjärntvättat av detta varje dag, varje dag när jag slår på min iPhone så står det alltid nått nytt blogginlägg om hur man ska se ut eller hur man ska vara, men varför ska jag vara som någon annan säger att jag ska vara? Varför kan inte jag bara få vara jag? Om jag inte vill raka mina ben så ska väl det ändå vara okej. Eller om jag vill ha en rosa tröja till ett par röda byxor får väl jag ha det? Det som folk säger är det ultimata idealet är ideologi; det jag menar med ideologi är att det är små saker som samhället bara hittar på, därför är faktiskt kroppar som är med i modetidningar faktiskt är omgjorda till nått helt annat. Med andra ord är allt bara en sjuk konstruktion av något som inte ens finns.
Detta gör ju bara att jag får leva med en stor konflikt inom mig om jag nu ska följa detta ideal, det är ju en krets av hat mot sig själv och att man ständigt ska hitta fel.
Det skrämmer mig att dagligen få höra av vänner och bekanta säga saker som att dom inte är nöjda med sig själva, varför kan man inte bara få vara stolt över vem man är, varför ska jag behöva ändra på mig för att samhället säger att jag ska se ut på ett visst sätt. En sak till som skrämmer mig är att det är så unga tjejer som ständigt klagar och hittar fel på sin kropp som ingen bryr sig om utom dem.
Jag är less på att ständigt läsa artiklar om tjejer som vill ha den perfekta kroppen, det som samhället säger att den perfekta kroppen ska vara, sen blir jag ledsen när jag hör tjejer som är yngre än mig på stan eller i korridoren i skolan prata om nedgång i vikt eller att dom inte är nöjda med själva, det är även lite skrämmande att man faktiskt hånar sig själv för att man ser ut på ett visst sätt och att man inte är nöjd.
Jag och säkert många andra vill inte att vår generation ska gå ut på att klaga och ändra på oss, tycker även att det är synd att vissa börjar skära i deras kroppar för att ändra på något unikt.
Det jag vill få ut av detta är att du är perfekt precis som du är.

Denna krönikan har varit en inlämningsuppgift till skolan men tyckte att den var passande som en första krönika.

Likes

Comments

Som ni har läst i rubriken har jag valt att byta riktning på min blogg då jag känner att jag tycker inte det är lika kul att skriva om kläder eller smink eller mitt liv, jag tycker det är roligare att prata om vårt samhälle och saker jag tycker är viktiga att våga prata som många väljer att vara tyst om, jag har därför valt att skriva mer krönika liknade inlägg som jag stör mig på eller saker jag bars vill få ut som ligger mig om hjärtat, det mesta jag kommer att skriva om är inte om mig, men vissa saker kan va om mig men mest är det saker jag bara vill få ut.
Jag kommer om saker som rör samhället och människan då jag älskar samhällsfrågor och även hur en människa funkar eller vad folk kan va med om, gillar att lära mig mer om det.
Kommer lite längre fram även försöka om gymnasiet eftersom det snart är dags för mig och många andra ungdomar att välja vad man vill läsa på gymnasiet, så tänkte att det skulle vara passande att prata om mina tankar kring detta.

Hoppas att man kommer finna fortsatt intresse för vad jag kommer att skriva om.

Lite kort också för folk som kommer in och är nya, jag är en femton årig tjej som bor i staden Lidköping, inte långt från Skövde eller Göteborg. Jag är en ganska glad tjej, ganska slarvig men det går ju ändra på, haha.
Behöver även säga att jag kanske kommer byta riktning igen, är ju trots allt tonåring och gillar att prova mig fram.

Ha det bra sålänge!

Likes

Comments