View tracker

Lever<3


Bloggar på omognahem här på nouw

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Fas 4 – Hur det egentligen ser ut.


Jag började skriva i min”borderlineblogg” för att själv kunna gå tillbaka och se omjag gjort framsteg till att nå mina mål. Att komma ur den cirkeljag levt i så många år. Den där cirkeln som jag utvecklade ochgjorde starkare för varje dag som gick. Där det blev mer en vanaatt skära sig i armarna och vägra leva i livet. Där svarthår,svarta kläder, svar smink och svart syn på livet var det jagvalde att få tillsammans med en svart häst. Hästarna har alltidfått mig att andas och vara fri ifrån mig själv fortfarande än idag.


Den där cirkeln eller mjuka svartabubblan i ett vitt rum som jag bara såg. I ett rum med en dörr. Endörr till en svart lång tunnel där det fanns ljus på andra sidan.Mer som en vit prick eftersom tunneln är jävligt lång. Jagbloggade om min resa med DBT till att bli frisk borderline. En bloggsom skulle visa mig själv och andra att även ”drottningrakblad”kan klara av att” leva normalt” i ett ”vanligt liv”. Jagville skriva en blogg där jag inte smitta andra med skär sår elleralkohol problem. Där jag var öppen men inte så att det skulle gåut över andra.


En blogg där jag kämpar tills jagkommit ur den långa jävla tunneln till det där ljuset som lockamig.


Idag är det söndag. En söndag jaginte orkar mer på. En kluven söndag där jag inte orkar mer likamycket som jag orkar.


Jag har inte skrivit i den här bloggenpå väldigt länge. Jag startade en ny blogg för jag ville visaandra att man kan fortsätta må bra även om gruppen och dbtnslutade. Att vägra ge upp och fortsätta kämpa med dom vapen manfick med sig utav terapin.


För någon månad sen sa jag till minpsykolog att jag inte vet hur jag ska klara av att anpassa mig i mittnya liv. Där jag mår bättre än någonsin. Att nu när jag harmitt hem, mina katter och min utbildning så vet jag inte alls hurjag ska vara, tänka eller känna. Vi pratade om fas 4, punkt fyraeller steg 4. Kalla det va du vill.


Där man kämpat så pass mycket attman ska lära sig hantera lugnet och det normala livet att jag ocksåär värdefull och att jag också får finnas, känna, tycka ochtänka.


Det som jag tror har gått lite fel medmitt liv och vart jag är idag, tror jag har med rädsla att göra.

Rädsla av att jag kommit så långtmed att kämpa mig ur den där mjuka trygga svarta bubblan att jaginte kan visa någon att jag också kan må dåligt.


Jag väljer att skriva i min borderlineblogg just nu för det känns som om jag inte kan vara ärlig mer imin andra. För visst fan mår jag bättre än bäst, om man jämförmed hur jag har mått men jag har fortfarande problem.


Att gå dialektiskt beteende terapi ärinte att bli omprogrammerad som en robot. Du blir inte botad ellerfrisk. Du har borderline och du måste leva med dig själv. Dbt ärmer olika vapen som jag kan använda till livet. Att hantera känsloroch dom där jävla tankarna som skriker saker åt mig. (Mina egnatankar och ord) med det vill jag bara förklara att jag har sammaproblem som jag alltid haft. Jag har fortfarande borderline MEN jagkan hantera det. För att hantera det så måste jag stanna upp helatiden i mitt huvud. Varje dag, varje minut, varje sekund. För attobservera, beskriva och förstå vad det är jag känner. Hittavisshet och förstå vad det är och vilka färdigheter jag måsteanvända för att klara av att hantera känslan på ett bra sätt ochinte skära mig, dricka sprit eller lägga mig ner i fosterställningoch låta ångesten ta mina andetag och luft.


Jag menar inte att jag är någon superhjälte eller att jag har det svårare för att jag måste tänka.Jag tror att alla varje dag kämpar med sitt för att få vardagenatt gå ihop. Jag vill förklara det för att man ska kunna förståatt det finns inget som heter att man är lat.


Vi alla är nog hjältar som klarar avatt leva i det här samhället.


Att jag inte orkar mer fast jag orkarlika mycket betyder för mig att jag har slut på energi och jävlafan. Jag är inte lat, dum eller okunnig. Jag har verkligen lärt mighur mina känslor kan styra och även hur allt börja få mig attutveckla borderline. Jag ser inte borderline som en diagnos somkanske psykologer gör. Borderline är mer ett namn på det jagkänner och hur min verklighet ser ut. För mig är det något jagskapat i mitt huvud sen jag var barn och har under tonåren fortsattatt utveckla det till något som fick mig att missa alla avsnitt i”hur du blir vuxen”. Min lärare hette rakblad och min hjältehette alkohol. Så jag kan förstå varför jag inte riktigt förstodhur jag skulle anpassa mig i samhället när jag helt plötsligt blev18 år och flyttade själv ifrån min fosterfamilj utan att någonegentligen visste det. Jag var 18år och fick köpa cigg och drickasprit på krogen. Då är man vuxen.


Jag fick höra att jag nog hadeborderline när jag var 22år första gången. Jag sluta hos denpsykologen. För jag hade hört att ”har hon borderline, såspring” och jag kunde inte springa ifrån mig själv. Jag tyckteden psykologen hade fel och att han inte fatta att det var allaandras fel att jag mådde som jag gjorde.


Efter ett halvår av kaos och nya sårpå benen så fick jag träffa Meta. Meta var det där kvinnan somsatte mig på plats och lirka ur mig allt. ALLT jag stängt in.


Att ha förtroende för sina kontakterpå psykiatrin är viktigt för att själv kunna se och förstå attdet bara är jag själv som kan se till att styra upp livet.



2013 fick jag äntligen börja igruppen på dbt. Där andra personer hade stulit mina känslor ochtankar. Trodde jag. Vi hade borderline bara.

Under min tid på dbtn så laga jagmånga trasiga relationer. Med vänner och familj. Jag lärde migockså se vilka relationer som egentligen inte ville ha mig för denjag var. Utan jag kunde lätt formas eftersom minpersonlighetsstörning gjorde att jag inte visste vem jag var. Jagblev den man skapa.


Detta år med fina tjejer och brapersonal på psykiatriska mottagningen i Falun har verkligen fåttmig att lyckas med saker jag aldrig i mitt liv kunnat.


Att andas även om ångesten sågar imina revben.

Att tänka klart även om jag harhemska mardrömmar i huvudet som skrämmer mig.

Att inte låta rakbladen och alkoholenstyra mig.

Att lära känna mig själv.




Nu sitter jag här.

I mitt hem nummer 34... Nej! Mittförsta egna trygga hem.

Med mina katter som redan sabbat minanya tapeter.

Med en utbildning som jag aldrig troddejag skulle klara och ska på min första jobbintervju på tisdag.Efter att ha skrivit att jag är legomästare på mitt CV.......


Här sitter jag och gråter åt allahåll.

Konstigt va?

Lyckotårar?

Blandade?


Jag har ingen aning.


Jag har verkligen ingen aning samtidigtsom jag vet exakt vad som är felet.

Jag kommer ihåg när jag började medmin barnskötare utbildning. Jag som aldrig klarat av skolan förrvar så pass stabil att jag skulle klara det.

Problemet då och samma problem nu äratt jag inte vågar be om hjälp eller åtminstone ropa hjälp.


Då jag bara skulle vara tacksam.


Jag hade ett hem, jag tränade, jag redBatman, jag hade koll på min ekonomi och jag hade slutat dricka.


Problemet var att det inte alls var såbra som jag intalade mig själv.

Jag älskade smaken av livet och jagslukade allt ljus jag såg. År 2014 var jag en glad blond hästtjejsom gymma och älskade livet. Som då fick hjälp av att lära migutav min mamma och min psykolog om hur man skötte pengar och lagamat.


Jag var redo.

Redo för att utbilda mig och blibarnskötare. Jag skulle bli världens bästa dagisfröken även omjag direkt blev sågad och tillsagd att det heter förskollärare.

Jag skulle kämpa och inte leva påbidrag eller vara sjukskriven. Jag skulle inte vara så värdelössom jag fick höra av dom där relationerna som kalla mig flickvänsa. Jag skulle bli vuxen.


Jag antar att problemet som jag har äni dag ställde till det.

Jag har hållit käften och slängt påmig ett leende. Förfinat livet i min blogg.


Jag känner att jag behöver skriva avmig allt. Utan att jag ska hänga ut någon. Utan att det är någonannans fel.

Mer för att förklara varför jag inteorkar mer samtidigt som jag orkar lika mycket.


Jag vill vara ärlig och ärlig mot migsjälv.

Jag vill berätta för att andra skaförstå att så länge man inte ger upp så kommer man någonstans.

När man slutar dbtn är det lätt attman ger upp när det blir svårt och man hamnar utan vapen i stridenmot sig själv.


En del av mig säger att jag svikitmina läsare när jag inte berättat hur mitt liv har sett ut.

En annan del av mig säger att jag inteska skriva öppet om andra eller vad jag satte mig själv/blev utsattför.


Men jag har nog bestämt mig.

För jag måste ta ut skiten. Få urskiten.

Bevisa för mig själv att jag klaratså mycket mer än att leta lägenhet och klarat skolan.




När jag började skolan hösten 2014så valde jag att flytta mitt i allt. Mitt i starten på minlärlingsutbildning samtidigt som jag fick beslut på beslut att jaginte hade rätt att få CSN eftersom jag hoppade av konstkursen påFornby.


Från att ha häst tre gånger iveckan, en tvåa i stan, budget som höll, ingen alkohol, ingetsjälvskadebeteende och med en utbildning ett steg fram.


Så måste jag och väljer att jagbehöver flytta eftersom jag blev utnyttjad utav hyresvärden somspela på min sårbarhet. Jobba svart för att få ihop till hyranoch bli utnyttjad pga att jag inte säger ifrån. Jag kunde inte sägaifrån. För jag hade mitt hem/fängelse. Jag ska vara tacksam.

När nej inte accepterades och minsjälvrespekt sjönk. Så bestämde jag mig för att fly och hittafriheten.


För att klara av min utbildning.Till ett hem där jag kunde vara fri och som jag vet att bara jaghade nyckeln till.


Att få en egen lägenhet här är intelätt. Det var därför sålde jag min själ till satan.


Jag kommer ihåg hur jävla svårt detvar. Att packa från det jag för första gången kunde kalla förhem. Jag blev tvungen att lämna den tryggheten och börja bo hemmahos kompisar för att klara min skola.


Och utan pengar.


Jag gav inte upp. Jag fick mitt förstaB i hälsopedagogik. Den första kursen samtidigt som jag inte hademat hemma. Sista dagen kommer jag ihåg. Då ligger jag på golvetoch kan varken röra mig eller gråta.


Jicka kom hem till mig då och mata migmed proteinbars för att jag skulle orka resa mig upp.


Efter att ha tvingat mina vänner attflytta mina saker till olika förråd så får jag bo hos kompisar.

Lämnar nyckeln med skrik efter mig attjag är dum i huvudet.


Efter det så har jag bara kört på.Gått upp tidigt till skolan och fått så mycket utav barnen påförskolan. Överklagat till CSN och vann till slut.


Ett tag trodde jag att jag kunde gåtillbaka till en relation som jag haft tidigare.

För jag tänkte helt klart och varinställd på att det kommer ju att fungera nu! Jag är ju frisk ochhar skola! Jag är ingen hemsk människa och vi är ju på samma nivånu. Jag är ju vuxen!

Allt kommer bli bra så länge vipratar.


Jag vet att man inte ska gå tillbakatill någon man avslutat med. Det är som att läsa en bok en gångtill. Du vet ju hur den slutar.



Men nej. Jag mår så bra och jag vetvem jag är och jag är vuxen.


Jag färgade håret i den färgen somsas att jag var finare i.

Jag plockade ur mina piercingar fördet är ju lite vuxnare.

Jag köpte klänningar och fixa mednaglarna för det är så fint!

Jag öva på att sminka mig för det ärkonstigt att jag inte vet hur man gör för jag är tjej och det skajag kunna.

Mjukisbyxor kan man inte ha så dom fårman slänga. Man ska se ut som den och den och den. För så ser manut när man är vuxen. Allt ska se dyrt ut.

Jag tar inte ansvar för jag jobbarinte extra.

Pengar är allt.

100 000 får personen och krävs detatt jag ska ta bort något så skulle jag göra det.

Mina vita som funnits vid min sida sendom var små och som betyder allt för mig är äckliga och måstelämnas bort.

Pengar är allt.

Vi måste ha mer pengar.


När jag behöver ha min budget föratt inte vara hungrig.

Så är jag en parasit som inte kan taansvar och en psykopat.

Jag är ett socfall för att jag villeha en budget.

För mina pengar var slut och vi hadeingen mat.


När jag ber om att ha någon hemma fårjag höra att jag är dum i huvudet som inte förstår att när manär vuxen så måste man jobba.

7 dagar i veckan...

Även om jag vet att du var med henneoch inte på jobbet. Blåögd och dum som man var.


Om jag vill hjälpa till. Så måstejag jobba.

Jag måste gå till skolan heltid ochjag måste jobba på helgen.


Pengar är det viktigaste som finns.


Jag är oansvarig och är inte påsamma nivå som han.


Jag tar mig ur den relationen jagtrodde var rätt efter att få höra ord som betydde allt för migmen inte ett skit för honom.


Åter igen.

Hemlös på vänners soffor. Vännersom börja tröttna ut.


Känner inget.

Orkar inget.


Är nära på att skrivas ut frånskolan.

Ger mig inte.


Kämpar med skolan.

Får en lägenhet, blir av med den likafort som jag fick den eftersom den var för dyr.

Kämpar vidare. Får ett nytt hem.

Har för få månader kvar påutbildningen, blir av med den.


Sover dåligt, äter dåligt menpressen om att klara skolan håller mig liv.


Flyttar till nästa kompis.

Kämpar med skolan, förlorar minfostermamma, blir huggen i ryggen av ”vänner”, letar hem,flyttar till nästa kompis.


Tappar känseln i benen och fårkramper.

Får hjälp av Jicka.

Sover.

Käkar maskpizza på Maestro.

Ser min favorit ponny magra ur.


Får ett hem.

Klarar av utbildningen.


Bryter ihop.

Tar nya tag.

Ger inte upp.



Jag är helt slut psykiskt som nubörjar ta ut sig fysiskt.

Jag orkar inte mer samtidigt som jagorkar lika mycket.



Jag vet fortfarande inte om jag skapublicera detta men samtidigt behöver jag det och vill det.

Behöver få ur mig det och samtidigtvara ärlig.


Fas 4. Slussas ut i det normala livetär det svåraste jag varit med om.


Jag vill inte hänga ut någon och jaghar försökt förfina det även om jag blivit spottad i ansiktetsamtidigt som jag spottat på mig själv. Jag lät några fötterstampa sönder min självrespekt.


Men jag vill inte hänga ut någon.

Efter att ha blivit uthängd i någonssjälvbiografi med mina privata problem och även påhittade såönskar jag inte ens min värsta fiende att få läsa om sig självmed andras ord.


Det finns alltid två sidor av myntetoch jag kan bara tala för mig.



Idag då? Vad gjorde att jag valde attskriva i min borderline blogg?

Varför har jag bestämt att inteblogga här eller på min andra blogg Rävsvans på ett tag?



Varför skriver jag så pass privatasaker som får mig att känna mig lite som att jag har slängt påmig offerkoftan?


Varför skriver jag det här inlägget?


Vad är det som stör mig nu när jaghar allt man kan önska?

Ett hem och få rida?

Plugga och leta jobb?


Ha fina vänner och familj?


Varför ska jag sitta här och gnälla?

När det alltid kommer finnas dom somhar det värre?


Är jag bara höstdeppig eller letarjag bara efter kaos?




Jag orkar inge mer och jag orkar likamycket.



Nu till det svåra.


Varför?


Idag gick jag upp kl 9 och skrev ettinlägg om hur bra allt är fast det egentligen inte är det.

I dag gick jag upp drack kaffe ochkunde inte äta som vanligt för jag har tappat mat lusten. Meneftersom jag har vapen från dbtn så vet jag att jag måste äta såjag lagar lunch och äter.

Jag har städat min lägenhet helamorgonen så att allt är på sin plats. Jag behöver ha det fint föratt klara av mitt eget huvud.. Skit konstigt, jag vet. Jag äter minmat och sätter mig med skolan.

Inser att jag har så jävla mycket iskolan och det är så klart mitt fel eftersom jag prioriterarstallet istället och skjuter upp alla uppgifter.


Jag får panik. Avbokar stallet ochresten av alla planer för att sätta mig ner och försöka få klartallt.

Jag har en chans att rätta till detdär F:et som kan göra att jag inte får pengar. Det där F:et jagfick när jag tog hand om Batman som behövde medicin och extra matsamtidigt som jag försökte lösa Cascadas problem. Ser att jag harsjukt mycket och att det är svårare nu för den som inte gåttskolan sen årskurs 7. Ångesten stjäl min luft men istället föratt kaosa så väljer jag tillslut att ringa Jicka för att prata.Prata om att jag inte längre gör något för min egen skull. Efteren timme så känner jag mig bättre och ska som vanligt inte ge upp.Men blir sittandes och stirra i väggen. Ringer Mamma och säger attjag behöver höra att jag är en bra dotter. Ni vet. Dom där ordenbara ens mamma kan säga.

Jag ska kämpa på och jag vet vad somär fel. Samtidigt livrädd att välja fel göra fel och vara fel.


Gör lite te tar fram boken, läger nerboken, stirrar i väggen. Ligger på soffan och har Spooky på magensom kurrar. Så där som hon brukar och alltid gjort när jag ärledsen.

Från ingen stans sjunker jag ihop somen ostkrok och börjar gråta igen med den där känslan som jag hadenär jag var liten.


Jag vill vara ensam och inte träffanågon men jag vill heller inte vara själv.

Jag vill göra massa saker men jag harinte tiden.

Jag vill träna, äta, rida, gymma ochälska mig själv när jag tittar i spegeln.

Jag vill inte plugga mer jag vill jobbaoch klara mig själv utan att riskera att misslyckas med en kurs ochbli utan pengar.


Jag vill klara mig själv nu.

Inte sitta här och inte räcka till.


Inte räcka till Cascada, Inte räckatill Batman.

Inte hinna med skolan, Inte hinna medatt gymma, inte hinna med att träna Cascada att galoppera, inteklara av att hålla det jag lovar.

Jag hinner inte.

Jag orkar inte.

Jag ger inte upp.


Men samtidigt sitter jag och stirrar iväggen utan att kunna röra mig.


Mitt problem som jag har kvar är attjag är rädd.

Rädd att jag ska bli ”drottningrakblad” rädd att bli ”fullaMima” rädd att bli”kaosprinsessa” rädd att förlora allt jag kämpat för. Räddatt må dåligt.


Rädd för att mina nära och kära skatro att så fort jag säger att jag är ledsen att jag är som jagvar förut. Rädd för att göra dem oroliga.


Att jag idag fortfarande skrämmer minmamma om jag ringer för många samtal på fel klockslag efter allaår hon fått samtal om sin sönder skurna dotter som ska magpumpas.

Rädd för att andra ska tycka att jagär lat. Rädd att andra ska tycka att jag inte klarar av Cascadaeller visar tillräckligt med intresse för henne även om jagprioriterar bort allt för henne.

Rädd att andra ska tycka att jag ärdålig.


Än i dag hör jag olika röster frånförr som jag slåss med.


Du är inte vuxen.

Du kan inte ta ansvar.

Du är en parasit som inte kan klaradig själv.

Du är bara ledsen hela tiden och ”hon”är mycket gladare.

Du är konstig som har svårt attringa.

Det är bara i ditt huvud som allt ärså här. Det är dig det är fel på. Jag har aldrig varit med omnågon som är som du. Du beter dig inte normalt. Du passar inte. Duär pinsam. Du är där nere och jag är här uppe. Jag orkar intevänta på dig. Jag dras ner till din nivå då.


Du kommer inte komma någonstans,


Av allt mitt gnäll och utspydda ord.Så menar jag bara att även om man gått dbt och är ”friskborderline” så är dom människorna verkligen superhjältar. Fördu tänker verkligen sönder din hjärna för att klara av attklättra upp på berg på en dag.


Jag har ett problem och det är att jaginte kan tänka på mig själv. Jag vill hjälpa alla andra så attjag inte längre gör det jag behöver göra för att jag ska kunnanå mina mål.


Jag gör just nu ingenting som jag villgöra för min skull.

Jag vet även vad jag ska göra föratt jag ska göra det jag vill för min skull.

Men jag vet inte hur jag ska göra föratt ta mig ur det här.

Eller jag tror jag menar. Att jag intevet vart jag ska börja.


Vart ska jag börja och vad kan jaggöra för att saker och ting ska bli roligt igen?


Jag älskar hästar och Cascada. Menvill inte rida, vill inte gymma, vill inte äta, vill inget.


Det värsta är verkligen att jag intelängre vill rida.

Det har inget med hästen att göra.

För jag älskar hästarna.


Jag bara orkar inte mer lika mycket somjag orkar.



Jag är faktiskt ledsen. Riktigtledsen.

Och det får man vara och det kan manvara utan att jag kommer att skada mig eller försöka ta livet amig. Man får vara ledsen och jag önskar att andra omkring kan lärasig skillnaden på hur jag är ledsen nu och hur jag var då.


För annars slänger jag påautopiloten och stirrar i väggen och inte vill göra något.


Jag vill inte blogga mer eftersom jaginte kan vara glad och ärlig.

Vill jag blogga ska det vara för minskull och det ska innehålla saker som inspirerar andra och pepparandra till bra saker och lite jävla power att nå sina mål ochbehålla självrespekt och relationer.


Just nu känns det som att man hellreläser min blogg än att fråga hur det är.

Så vill jag inte ha det.


Det jag kommer att fokusera på nu ärdelen att inte ge upp.


Kanske börjar jag blogga igen när jagär stabil och tagit mig ur det här.

Eller så får jag tacka för mig.


Jag vill vara ifred.

Jag behöver vara ifred samtidigt somjag inte vill vara ensam.



Just nu inser jag bara att det är förmycket och jag behöver fokusera på mig själv för att nå minamål.



Man ska inte ge upp men man ska kommaihåg att lyssna på sig själv och sin kropp.


Jag är riktigt jävla ledsen.

Sjukt less.

Men man behöver vara ledsen för attkunna vara glad.



Ibland är jag för snäll. Så snällatt jag glömmer mig själv.


Ibland älskar jag hästar så mycketatt jag dör själv.


Ibland tänker jag bara på att göraandra stolt över mig istället för att bara göra mig själv stolt.



Ska fortsätta dricka mitt te.

Och det är verkligen skönt att fåspy ur sig.



Och jag tänker faktiskt fortsättavara ledsen.

Och jag kommer inte skriva i bloggenhär eller på rävsvans på obestämd tid.



Livet är fint och jävligt svårt.

Man måste bara göra det man vill ochkämpa sig dit.


Jag är här jag är idag för att jagvarje dag kämpar.


Så kan jag fixa det så kan alla.


//Emilia


Likes

Comments

View tracker

Tänkte det var på tiden att jag skrev ett inlägg här. Nu när jag gruppen på dbt har börjat igen och hur allt går. 

Jag började med denna blogg. För att själv kunna jämföra hur jag var då och hur jag skulle vara som frisk.

Eller lite som jag tänker nu. 

Min väg till att leva ett liv.

För snart 1 år sen började jag min dbt behandling. 

På den tiden var jag vilsen. Gett upp hoppet om livet.

Jag visste någonstans att jag inte ville ha det som jag hade det. Jag ville få stopp på det som hände. Det som hände som fick mig att trampa på mig själv.

Som fick mig att tappa självrespekten, förlora mina mål med livet och förlora så många relationer.

Jag visste bara inte då vad som var felet. 

Jag gav andra skulden. 

Jag menade aldrig något illa till någon. 

Jag satt bara fast i en svart mjuk skyddande bubbla och levde i min egna värld. Den där "trygga" världen som tillslut gjorde mig för sjuk.

För sjuk för att andas, för sjuk för att se dagen och för sjuk för att ta ansvar över mitt liv.

Jag bodde i min bubbla inlindad i min offerkofta och tillät andra att behandla mig dåligt samtidigt som jag behandlade mig själv lika dåligt.

Hjärna mobbade mitt hjärta.

Hjärtat gick sönder och hjärnan trasslade ihop sig.

Men så har det nog alltid varit.

"min borderline" är inget annat än att en tjej, rädd för världen, hamnat i fel miljö och där utvecklades till en större rädsla.

Rädslan som växte för varje år som gick. 

osäkerhet, oro, ångest, känslan att vara i vägen som fick mig att känna mig osynlig.

Då jag aldrig vågat vara mig själv eftersom rädslan att inte passa in skrämde mig så. 

Och vet man inte riktigt vem man är... Ja hur ska man då kunna stå på sig?

Att vara någons flickvän eller en hästs ägare har varit mina identiteter under mina tonår. 

Men vem fan var jag då jag inte längre kunde ha min häst kvar?

Vem var jag då förhållanden gick sönder?

Då jag inte var en hästägare eller någons flickvän?

Där av alla mina impulsiva flippiga kaosiga känslokrockar och tårar. 

Att inte veta om man ska finnas eller inte.

För man vet inte vem man är och man vet inte vem man ska vara.

Man vet inte ens om att man är rädd.

Om man som mig stänger in allt det här under flera flera år. 

Så har man inte vågat ta för sig, vågat känna efter vad man vill med sitt liv, vågat vara sig själv.

Man hittar tillslut inte sig själv. 

Jag blev det andra var. 

För att vara något annat än någons matte eller flickvän.

Man vet ju om att något är fel och där är det så lätt att ge andra eller annat skulden.

Stulna år. 

Ja det känns så. 

Att mina år som tonåring slets ifrån mig av mig själv.

Så kan det bli ibland. 

Men jag tänker inte heller ta hela skulden själv.

Psykiatrin som jag har haft kontakt med sen jag var 12 år gjorde psykologtester men många roliga namn som jag inte kommer ihåg. Men pappret har jag här hemma. Som har legat i en låda sen jag var 15 år. I 9 år. 

Där står alla mina "borderline problem" 

Där står även om vad jag behöver hjälp med.

Hantera känslor, få hjälp med relationer, stå ut i kris, ta ett nej, säga nej. be om hjälp, beskriva känslor.

På två a4 papper står det, efter ett test som gjordes 2005... Att jag behövde DBT.

Men.. Vad jag minns från den tiden är bara mediciner, självskadebeteenden, misslyckandes i skolan, sömnproblem, sängen med hästar på lakanen, platåskor och fosterfamiljer. 

Något stämmer kanske inte riktigt där. 

Men jag är inte ensam om det heller. 

Känner ett par st som i akuta fall fått avslutade kontakter då man verkligen behöver veta vad som händer.

Dom blev lixom lämnade då dom behövde hjälp som mest.

Man blir inlåst på konstiga avdelningar med andra ledsna barn. Förnedrar eftersom man har övervakning och knappt får gå på toa ifred. 

Självklart är det bra att det finns personal som har koll så att inget dumt händer.

Men när du är inlåst på avdelningar som du inte vet varför du är på. 
Så är det inte roligt. 

Varför fanns inte erbjudandet om dbt när jag var 15?

Varför fick mina föräldrar lägga otroliga pengar på mediciner som gjorde mig knäpp? 

Varför fick jag vara inlåst på avdelningar med gråtande barn?

Varför fick jag bo i olika fosterfamiljer där soc bestämde i vilken familj jag skulle bo i. Där som satte mig i en familj som jag tyckte om men sen bara plocka mig som en minimoj till nästa utan förklaring och tro att det skulle fungera lika bra i den som den första.

När jag inte ens förstår varför jag inte klarade av ett engelska prov som dom andra i min ålder?


Ja, det finns otroligt många frågor i mitt huvud. 

Frågor som jag kommer få ta upp på varje enskilt möte med Lisa framöver. 

Från barn tills jag var 23 år.

Mer för att få veta... Vart fan mina år tog vägen.



⬆ Hitta en bild på mig som 17åring.

Vet hur allt kändes på den tiden.

Men det fanns faktiskt några ljusa delar från dom där stulna åren.

Jag var för det första den coolaste ridtjejen ävur.

Och Manick är en av flera hästar som jag kunnat andas med =)


Men!

Nu är det inte alla deppiga minnen som jag tänkte skriva om. Jag vet att jag har frågor om dagarna från förr. Att miljö och rädslor kunnat tagit över så pass mkt som det gjorde. Att jag missade så många dagar.

Jag fick för ett år sen då jag var 23 år börja på det bästa som jag fått chansen till.

Dbt.

Med ledare som är dom bästa inom psykiatrin som jag träffat och jag har träffat många. Meta, Märit och Lisa ska fan ha alla guldstjärnor i hela världen för att jag fått tillbaka livet.

Kanske låter dramatisk eller överdrivet speciell.

Men nej! 

Jag förtjänar att få vara glad.

För bara dom här två bilderna från när jag var 17 år påminner mig verkligen hur världen såg ut för mig då.

Jag är jävligt tacksam och glad för att jag fick träffa Meta.

Meta som ställde krav och kunde läsa mina tankar.

Meta som lyckades efter ett halvår nå mig i den där svarta jävla bubblan som jag tjatar om hela tiden.

Hon var den första. 

Hon gav mig något som jag önskar att många kan hitta.

En vilja.

Vilja och beslutet om att jag ska må bra.

För om jag ville må bra så skulle jag vara beredd på att få jobba på det också.

Ett års dbt.

Ett år. 

Jag har ett eget hem.

Jag har mina egna katter. 

Jag har vardagliga svårigheter som jag idag vill lära mig att lösa.

Jag kan ringa samtal.

Jag kan gå till gymmet ensam och göra det jag vill.

Jag vet vilka kläder jag tycker om.

Jag trivs i blont hår och har haft den hårfärgen i ett år.

Jag rider igen, jag målar igen och jag har vänner och familj som tycker om mig.

Om två veckor. Då börjar jag min första 100% utbildning som barnskötarlärling.

Jag har skolat från åkurs7 och uppåt. 

Om två veckor börjar jag plugga på heltid och jag är glad för det.

Jag är livrädd och överlycklig.

Livrädd sitter kvar sen jag var liten.

Överlycklig för att det här är ett stort steg.

Ett steg med problem och hinder som jag kommer lösa.


Om två veckor börjar en ny start i mitt liv.

Vet ni?

Jag kommer klara barnskötarutbildningen.



  

Innan dbtn idag så fick jag träffa Meta.

kramade om henne som fan! 

Jag kommer inte ha världensbästa Meta mer. Hon ska ha ett annat jobb nu.

Så nu ska jag släppa in Lisa istället =)

Meta är som solen.

Hon kommer aldrig glömmas bort.

<3

Jag känner att jag inte vill skriva mer om borderline m.m här. 

Jag vill hellre skriva i min nya blogg.

Jag vill skriva i den så att man kan se hur det ser ut efter att man har vänt utochin på hjärnan.

Hur man kan bli stabil och hantera saker man förr kunde dö för.

Jag vill skriva om livet. 

Om livet som jag inte fick se förut.

=)

Jag bestämmer mig för att detta blir det sista inlägget.

Tack alla som läst och hört av sig till mig, peppat och stöttat! =)

Jag blir verkligen glad!

Om ni vill läsa om vad jag gör i dag efter dbtn så kan ni kolla den andra bloggen.

http://www.nattstad.se/MimasVardag

Nu ska jag sova! 

Kram Emilia


Likes

Comments

Det är inte lätt att skriva i denna. 

Kommer sluta med denna blogg när min dbt är slut och då låta den här vara och bara skriva i min andra.

http://www.nattstad.se/MimasVardag

Har krånglat och bytt namn på den till Mimasvardag.

Enklare att komma ihåg :D


Dbtn börjar om ca 2-3 veckor igen.

Jag rider, jag bygger stenmur och jag har en vardag.

En vardag jag aldrig haft förut. 

Det är ganska så coolt.

Jag trodde aldrig att jag skulle va så här stark och glad som jag är i dag.

Jag trodde aldrig det.

Dbtn har gett mig och många andra livet tillbaka.

Jag önskar det fanns fler chanser för andra att gå den.

Även om man inte har Borderline. 

Självförtroendet växer.

Livet ser ljust ut och går att leva.

Det tog 23 år innan jag kunde börja leva.

Nu är jag 24 år och har för första gången mål i mitt liv.

Jag har drömmar, vilja och ser alla hinder på vägen som en utmaning att lösa.

Idag är jag en människa.

Ingen liten fis i rymden.


Kolla gärna min andra blogg -

http://www.nattstad.se/MimasVardag

Hur jag idag får ihop min vardag.

Finns många kattbilder, hästar, mat, måleri och ja allt jag gör om dagarna :D


//Emilia💚

Likes

Comments

min dator är på semester och spa. så jag har inte kunnat skriva på lämge. hoppas den är klar och hel igen så fort den kan...

sen blir det mer här och på min andra vardags blogg :-)





Likes

Comments

Så blir det ibland. Det var så klart svårare att hålla två bloggar levande.

Speciellt nu när jag mår bättre än någonsin. 

Då blir det mer skriva i den nya vardagsbloggen.

Men. Jag vill inte ge upp den här än.

Denna blogg började jag med för snart ett år den.

Alla inlägg är från dag 1 på DBT tills idag.

Hur jag var då och hur jag är mig själv på riktigt.

Jag är fortfarande känslostyrd idag. Men jag kan hantera det. Hantera svåra saker som tog kanske 6månader att släppa kan jag ta tag i nu på va en dag.

Så många framsteg.

Tack vare Meta som kunde läsa av mig på en gång. Som vågade ställa krav på mig och gav mig hjälpen jag behövde om jag tog beslutet att vilja ha den.

Meta har verkligen sparkat igång mig till livet.

Hade jag inte träffat henne så hade jag inte varit den jag är idag. 

Då hade jag fortfarande varit sjuka Mima. Sjuka Mima med offerkoftan som lät alla trampa på sig, tom hon själv stampade sönder sig själv med dömande tankar, skam och skuld.

Den ångesten man bar på. Usch.

Visst den ångesten hälsar på ibland idag med. Men jag ber den att gå på en gång.

För jag är lyckligare som Emilia.

För jag har fått tillbaka mina drömmar och jag kan för första gången säga att jag älskar mig själv.

För varje dag som går får jag använda Dbt färdigheterna jag lärt mig. Jag har ca 2 månader kvar på terapin och sen är jag superhjälte på riktigt.

En sten släpps då och då och jag känner mig mer fri och stark.

Jag kan lösa problem. 

Ser dem inte som väggar. Ser dom som hästhoppnings hinder som man kan ta sig över.

Jag är en människa idag.

Inget offer, gömd i ett mörkt hörn där jag kastar stenar på folk för att de ska se att jag behöver hjälp ( Självklart går dom istället, jag kastar ju stenar)

Jag kommer inte skriva varje dag i denna blogg. Jag kommer skriva kanske en gång i veckan. 

Och det kommer handla om dbtn. 

Kapitel efter kapitel om hur jag upplever den och hur jag kunde lösa vissa problem.

Då och nutida problem.

Vill man läsa om min glad vardag och titta på jävligt många häst och kattbilder så kan ni kolla min andra blogg:

http://www.nattstad.se/MimasVardagsBus

Annars är allt bra.

Har börjat måla igen


Umgås med vänner:D

Försöker stå på händer.

Hänger med djuren och vänner igen

Lånar hunden Mercy dom tunga dagarna så jag kan känna ansvar och ha en mening med att ta mig upp på morgonen.

Gymmar och ser resultat och blir starkare i kroppen, bättre hållning och glad i själen.

Och kämpar med alla små och stora vardagsproblem =)


Så nu vet ni. En gång i veckan kommer jag skriva dbt här. 

Annars skriver jag mer på vardags bloggen: http://www.nattstad.se/MimasVardagsBus

//Emilia💚

Likes

Comments

Börjar få vardags kontroll. 

Det har varit mycket hjälpsamt att ha Mercy här över helgen! Ett måste och ett ansvar. 

Jag måste kliva upp ur sängen på morgonen för Mercy kan inte vänta.

Lämna henne idag till sitt hem igen.. Saknar henne redan!! <3

Ska hämta henne igen på torsdag så kan hon få va med mig nästa helg också!

Red ut med dom bästa tjejerna Idag! Jag på Batman, Karin på Grace och Johanna på Java!

Är så glad att jag får umgås med dom dära! 

Dom får mig glad och får mig att skratta och glömma bort jobbiga tankar! 

Lite som både balsam och hårinpackning för själen!


Jag har lite ont om tid även om jag har massa tid.

Nu händer grejer som är jobbiga och jag ska hantera saker som är jobbiga som dom "normala" och det är så svårt när man bara vet hur ett sätt hur man ska vara ledsen på. Men nu ska det bara vara. Acceptera och surfa lite. Men gråta det får man. 

Tror det är viktigt att man gråter ut lite känslor i bland, annars tror jag man drunknar inom sig.

Mamma kommer i morgon och det ska bli hur mysigt som helst. Behöver en mamma just nu. 

Nej sova nu. Är trött efter att bara ha sovit tre timmar i natt.

upp i morgon bitti igen.

Ska bara slänga upp ett inlägg på min vardags blogg också =)

http://www.nattstad.se/MimasVardagsBus

//Emilia💚

Likes

Comments

Idag gick jag och Tea upp på Jungfruberget och vandrade omkring i ett par timmar med hundarna :D

Har lånat Mercy så jag har lite hundsällskap och ansvar. Perfekt så jag kan komma igång med lite måsten.

Mer om dagen på:http://www.nattstad.se/MimasVardagsBus


Fick lite tråkiga besked som ingen i hela världen kan styra över. Fick mig att tänka till lite. 

Så jag bestämde mig för att vara ensam i kväll med djuren.

Pyssla lite i hemmet, plocka lite, skissa lite och bara var jag.

Tänkte och styrde känslorna åt rätt håll.

Hitta visshet 

bland förnuftet och känslorna.

Man får vara ledsen.

Känns konstigt att klara av känslor på normalt vis.

Tomt.

Inget Kaos.

Men en och annan tår.


Ska sova nu. Är jätte trött. 

Har en hund här hemma som vill upp i morgon bitti och morgon kissa ^^

Och söndagens planer ska göras.

Göra det som är effektivt. För då kommer man framåt.

Vänner, djuren och jag själv. Det är tur vi finns <3


Likes

Comments

Idag är det fredag. 

Har äntligen landat i "notmal läget" igen. Hatar när huvudet och kroppen  bara lägger av. =( Då tomhetskänslan gnager i magen och allt känns värdelöst. Men man vet att det in ska kännas så.

Sparka igång mig själv igår. Följer veckoschemat från dbt, ordnat en veckoplan och skärpt till mig.


Gör allt på autopilot och tänker på mina mål. 

Gör det bästa av det jag har istället för att gråta för det jag inte har.

Även om det är jobbigt.

Men nu är jag på benen igen!
Kändes lite som det var nära ögat!

Men ibland blire så. När mitt huvud går på högvarv eller nått. Då allt blir för mycket på en och samma gång.

Att skriva ner det som ska göra på en lista och sen kryssa den har hjälpt mig.

Allt från vad jag ska äta och när till städa och framtida planer.

Så kan man ta en sak i taget !

Jag är så sugen på att pyssla och måla! 

Ska göra det i helgen :D 

För det blir inge kalas och inge alkohol för mig denna helg. Nej, fy fan. Inge mer ångest dricka! Nu ska jag passa på att ta mig fram nu är tomhetskänslan är borta och jag kommer ihåg hur mycket livet betyder för mig! 


Helg godis! 

Stallet i kväll och sen bara pyssla. Bli vilodag från gymmet och Fredag:D

Underbara fredag =)



Pyssel och sånt där trams kommer nog komma upp rätt mkt på min andra blogg denna helg. =)

http://www.nattstad.se/MimasVardagsBus









Likes

Comments

Idag var det fortfarande en sån där "Livet är värdelöst dag"

Gått runt med offerkoftan utan att ha märkt det.

Bra att jag kom i väg till Lisa igår. 

Så jag idag kunde efter en hel dag äntligen få saker gjorda. En sak i taget och göra det som är effektivt. 

Jag har gjort en veckoplan som sitter fast klistrad på en kökslucka. Där jag har häst dagarna, tråkgöra och dbt. Så jag kan kolla. 
En enkel plan som ska få mig att göra det jag ska. 

Små saker. 1-2 grejer. Sen kommer andra saker till också. Men det skriver jag i kalendern.

Allt ska va nerskrivet annars fungerar inte min skalle.

Storstädade hela lägenheten och tvättat. Ringt mamma och kollat om hon har saker över som jag kan ha i lägenheten. Som kuddar och gardiner tavlor och ja allt. 

Hon kommer och hälsar på mig på tisdag :D Är så glad för det :D 

Behöver Mamma tid på normalnivå. 

Har bett henne hjälpa mig med såna där vuxengrejer jag missade i tonåren då jag pyssla med annat istället för att förbereda mig för vuxenlivet. Så vi får ta igen det nu då :D 

Sen är det alltid bra om man kan rätta till relationer så här efter dbtn när man vet vad som är fel. =)

Så, städat, planerat på riktigt, tvättat, försökt göra fisk, fixat håret och sen blir det gym.

Har inte fått mitt protein pulver än :( 

Hoppas det kommer i morgon!


Det som är svårt nu när man är lite mer friskare i skallen är hur man ska hantera känslor på ett normalt sätt. Jag förstår inte vad som är fel utan går runt med en mask för ansiktet tills jag förstår att den är på och att det kliar under den. Då förstår jag inte hur den kommit dit och inte heller offerkoftan som vilar i mina axlar. 

Men nu har jag slitit av mig både masken och koftan. Tog en hel dag och jag är fortfarande trött.

Men jag ska inte hamna på botten. Tur jag märkte det i tid. Annars hade jag vart tvungen att börja från tre igen :O




Nu ska jag packa i gymkläderna och sen skriva ett inlägg i den andra bloggen! 

http://www.nattstad.se/MimasVardagsBus

:D


Willy <3

Likes

Comments