Idag meddelade facebook att vi ska uppmärksamma Adoptionernas dag.

7.5.1994 var dagen när jag kom hem. 23 år sen.

Och nån dag, ska jag skriva mer om det. Nån dag ska jag samla mina tankar och skriva om min adoption. Det är en fin historia, sådana som sällan visas nuförtiden. Men den är så väldigt personlig och så väldigt privat, att det kräver en hel del tankeverksamhet, inte ett inlägg man skriver utan eftertanke eller med två huliganer rännande runt ens ben.

Tills dess, hoppas jag att många fler kan tänka sig att öppna upp sina hjärtan, sina hem och ge sin kärlek åt ett barn som behöver det. Det om något räddar liv! ❤️

​Bild från 2008, när vi åkte tillbaka till barnhemmet jag bodde på.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det här är mer än en vanlig syn hos oss numera. Jag, i duschen närhelst det finns varmvatten.

Graviditeten fortlöper som förr, det där kan ni liksom.

Vecka 33 och jag fumlar i blindo.

Har ni någonsin haft en så stark känsla av att man inte vill, orkar eller kan, att det snuddar vid tvångstankar?

Så kände jag i slutet av graviditeten med dottern. De sista veckorna fick jag nämligen ett enormt hormonpåslag och hela magen blev till en enda bristning.
Jag minns hur jag stod uppe på vindsrummet hos dotterns farföräldrar och minns hur alla ropade att maten var klar, men det ända jag kunde göra var att klia. Och gråta.
Det var en ren plåga, de 10 dagarna det höll på.

Lite så känner jag nu. På ett annat vis dock. Jag har inte fått några kliande bristningar, utan känslan kommer över mig ibland att jag helt enkelt inte orkar en dag till med den här kroppen.
Mitt humör är nere på botten och det krävs just ingenting för att det ska spraka till. Detta pga att jag sover så ytligt numera så minsta ljud väcker mig, och med barn och djur så är det en hel del ljud även om nätterna.
Svullnaden i min kropp som gör att jag knappt kan böja mina fingrar eller röra på mig.
Huvudvärken som alltid är med mig.

Allt som hör sista tiden av en graviditet till, så klart.

Men man glömmer ju så himla snabbt. Eller snabbt och snabbt. På 5 år hinner ju vilket minne som helst blekna.

Jag har känt mig så realistisk hela graviditeten. Liksom, anammat allt som kommit och bara låtit det ta sin plats i vår vardag som det har behövt.
Accepterat att en graviditet tar på krafterna. Accepterat att förändring är på kommande. Accepterat allt annat som följt med. Men nu. Nu kan jag knappt se mållinjen. Jag vill ge upp. För första gången på väldigt länge, vill jag bara gråta och ge över det till någon annan. Jag vill knappt veta hur livet med en till kommer bli, eftersom jag, in all realness inte har kunnat föreställa mig hur det ska bli.

En rejäl dos av babyblues tror jag att jag lider av för tillfället. Som tur är, så består den ju inte, och med tanke på att mitt humör och mitt huvud ändå har hållits relativt stabilt under hela graviditeten hittills, så är jag inte orolig över att det ska braka nu heller. Men, jag vill ändå vara ärlig med er och visa er att det kan kännas och verkligen vara riktigt snårigt på den stig som jag går på.

Försöker göra allt så enkelt som möjligt för tillfället. Har storkokat så det är bara att ta fram och värma när barnen är hemma. När det behövs mera stimulans än jag orkar ge så har vi bara några kilometer till mor och fars och där finns ju en hel del att göra. Gör när jag orkar, och har inte dåligt samvete de dagarna jag inte gör något alls. Det här är liksom en kort fas i livet det också, this too shall pass!

Sen får man ju helt enkelt inte glömma att det är okej att vara trött. Jag har en liten en i magen liksom. Något som inte är alla förunnat.

Igår när vi var på ultraljud så bökade hon på ordentligt i magen, men vi fick ändå en kort snutt på henne när hon låg och putade med läpparna och vevade omkring med handen, väldigt lik sin storasyster såg hon ut att vara, som på bilden nedan! ↓

Igår kämpade jag emot tröttheten mycket tappert vill jag ändå påstå, jag prov-kokade en sats med julknäck och gjorde en pepparkaksdeg till idag, så, nu ska jag i sakta mak klä på mig och åka med barnen till mor och fars och baka pepparkakor!

Jag vet nämligen att dom har ett paket glögg i skåpet, hehe.

Likes

Comments

TGIF skulle man minsann kunna påstå.
Även om jag är hemma om dagarna, så är jag långt ifrån ledig.

Våra dagar är nästan alltid fullspäckad med något sorts möte eller måste, så när fredagen kommer så vill jag bara lägga mig ner och inte göra, höra eller röra mig desto mer.

Idag har vi te.x varit på ultraljud. Har gjort så många ultraljud under denna graviditet att jag var tappat räkningen. Lillan rör sig hela tiden så hela magen hoppar, så någon oro har jag inte kännt men dom vill ändå ha oss dit på koll med jämna mellanrum.

Växer enligt sin egna lilla kurva och har lagt på sig ca 450 gram sen sist, hon uppskattas alltså väga 1500 gram nu, och vid förlossningen ca 2,5-3 kg. En helt lagom stor baby med andra ord.

Vi är ju inne i en enorm växtspurt för tillfället, där babyn ännu ska dubbla sin vikt före förlossningen, något jag minsann känner av. Halsbrännan, andnöden, dålig sömn och ingen ställning som känns bekväm. När hon rör på sig numera så känns det som att hela min mage, rygg och allt där emellan också rör på sig. Vi har alltså helt klart gått från mysiga små buffar till intensiva karate-sparkar.
Den nyaste åkomman för denna vecka är den enorma hungern jag känner. Inatt vaknade jag av att jag var hungrig som en varg, så jag var tvungen att göra en sallad med mozarella för att stilla den hungern.

Vi går ju in i vecka 33 nu så dom räknar med 4-6 veckor kvar för oss. Hur det sen blir vet man ju aldrig. Kanske vi går 40 veckor till liksom..

Bägge storasyskonen var med idag. Det är en pärs vill jag påstå. Vet inte om det beror på mig och det faktum att mitt tålamod är obefintligt, eller att jag inte kan hålla en normal kroppstemperatur, börjar panik-svettas och sen får panik och vill klä av mig allt, eller om barnen helt plötsligt har blivit små olydiga monster. Sprider sig som döda havet när man kommer in i en butik, rör i allt, river ner, ropar, springer och har sig. Ett problem som jag inte ens visste att jag hade. Det har liksom alltid gått så smärtfritt med dom hittills. Kanske det är hela förändringen som vi alla står inför som gör att allt kracklerar och känns svajjande.

Vi åkte nämligen via KodinTerra före ultraljudstiden, för att fördriva tiden och för att se om man kunde prova ut några nya ridkläder åt dottern. Blev så intensivt där ett tag när bägge barnen härjade och sprang av och an, ett barn i en provhytt, den andre som akut behövde kissa. Jag rusande ut till wc:n, med ett par ridskor i handen enbart pga min egna tankspriddhet. Som tur var så alarmerade det inte så jag kunde snabbt gå och returnera dem när vi hade avvärjt oss kiss-krisen.
Det som skulle bli att vi dödade lite tid, gjorde att vi ist kom för sent och jag var stressad som vanligt.

Efter ultraljudet åkte vi till en annan butik för att pröva lite mera ridkläder, samma sak där, förutom att jag denna gång inte gjorde mig skyldig till något vidare brott annat än små meltdowns.

Efter det ville jag bara hem. Så ville nog barnen också.

Nu står potatisen och kokar och vi ska försöka varva ner. Något vidare fredagsmys känner jag inte att jag är ikväll, men jag menar, they can’t all gå som på Strömsö!

Vi återkommer efter helgen! Hoppas ni får en fin helg allesammans! 🖤

Likes

Comments

Idag tog jag barnen med till havet för en uppfriskande timme av lek.

Det är något med havet som gör mig så lugn, så tillfredsställd och så förundrad. Stället där jag tänker bäst, där alla känslor blandas i ett brus med havet. Där många salta tårar har anslutit sig till havet.

Idag satt jag bara på stranden och kände mig så lycklig.
Lycklig över att barnen fortfarande har varandra. Lycklig över att dom skrattar och busar. Lycklig helt enkelt, över hur rikt mitt liv är, trots att det stundvis stormar.
En lycka få förunnat.

Likes

Comments

Det här är ett inlägg som skrivs i flera etapper, eftersom det kräver en hel del av mig själv som människa att ens skriva om det. Jag behöver rannsaka mig själv för att kunna skriva så ärligt och öppet som möjligt, utan att själv drabbas av inlägget.

I tidernas begynnelse, när jag skrev öppet och utan desto vidare eftertanke, så stjälpte det mer än det hjälpte att skriva om just psykisk ohälsa, och jag mer eller mindre tog avstånd ifrån att röra vid det ämnet eftersom det är så himla komplext, och fram för allt känsligt.

Här om dagen läste jag ett inlägg som skrevs på bloggen ’Konsten att vara människa’ där han skriver om det som jag velat skriva om så länge. Inlägget kan ni läsa HÄR. Jag skulle dock vilja utveckla det för att det ska nå fram till även de som inte vill höra det. Det är egentligen något som måste utvecklas för att det ska bita. Men det här är som med allt annat, jag känner att jag behöver berätta min synvinkel på det hela, för att sen också kunna involvera mig desto mer i diskussionen.


Jag vet egentligen inte när min egna psykiska ohälsa blev min kompanjon i livet.
Ibland skulle jag vilja säga, från ett svart och vitt synsätt att jag en dag var lycklig, och den andra dagen inte.
Men just så enkelt är inte psykisk ohälsa.

Kanske började det gro inom mig redan i ett väldigt tidigt skede, när min identitet som ung individ blev översedd pga missbruk inom familjen.
Den där maktlösa känslan som jag bar på när en människa som jag såg upp till, som var min trygghet, pga missbruk, inte var det stundvis. När denne gjorde mer ont än vad hen gjorde gott. Den där känslan som än i denna dag gör mig livrädd.
Kanske det var redan där och då som jag började leda bort konflikterna från andra, och lät dom drabba mig ist.
Kanske det var där och då som jag antog rollen som den impulsiva, kaosartade tonåringen. En roll som jag än i denna dag låter folk tro att jag innehar, för att det kanske, bara kanske, gör lite för ont att prata om det.

Eller anslöt sig min psykiska ohälsa i samband med att min förstfödda blev född? När hela min värld slungades in i förlossningsdepressionens våld, den där depressionen som var tvungen att ligga förtryckt inuti mig i flera år, för att det helt enkelt inte var tillåtet för mig att må dåligt?

Kanske den psykiska ohälsan kom i samband med all verbal och fysisk misshandel som jag fick uppleva i ett förhållande? Att konstant få höra, i flera års tid, av den människan som man har valt att leva med, att man inte räcker till. Att se hur livet tas ifrån en och hur man dumförklaras dag efter dag, tills man själv tror på det. Tills man en dag får nog, och man överilar sig och gör något som står en dyrt sen, men som var just det som behövdes för att köpa tillbaka den lilla frihet man hade kvar.

Eller var det den kvällen när just den man hade valt att leva med, började hota en fysiskt, man tvingades rymma, men man hade ingenstans att ta vägen, för ingen visste ju. Ingen visste hur dåligt det egentligen var. Skammen jag bar på. Att ha valt detta, framför det invanda, det tråkiga. Att vara så säker på sin sak, men sen få lida tiofallt om, bara för en spänning, som sen blev för mycket.
Kanske det var den rädslan den kvällen, när han väl fann mig och hans vänner också hade anslutit sig, när han slog sönder fönstret på bilen för att få ut mig, för att sen låsa in mig i bilen och tvinga mig hem. Hem till mitt helvete. Kanske det var den rädslan som gjorde att illamåendet bestod.

Eller berodde det på att jag fann mig i samma verbala misshandel flera år senare, trots att jag hade separerat. Berodde det på att jag kysste någon som utgav sig för att vara en prins, men i själva verket var en ryggradslös ynkrygg? Som gjorde mina barn mer ont, än en fysisk misshandel någonsin skulle kunna. Kanske det var det faktum att den jag älskade, inte var villig att stå upp för mig, som gjorde att den där känslan av att inte räcka till, och det där enorma illamåendet återkom och tog över mitt liv?

Jag vet inte, för att psykisk ohälsa har funnits i mitt liv mer eller mindre så länge jag kan minnas.
Jag är, en fungerande människa, med psykisk ohälsa.


I inlägget som Carl-Robin skrev, så tog han upp att människor runtomkring en använder psykisk ohälsa som ett skällsord.

Ja, det gör människor. Jag vet inte när alla livets konflikter var tvungna att tas itu med utan empati, utan förståelse och utan skam. Lite som i en dokusåpa.
Människor har en så fruktansvärt dålig självinsikt när det kommer till just psykisk ohälsa.

För den som inte rannsakat sig själv, eller inte vågat känna efter, så kan det vara väldigt enkelt att sätta sig på sina höga hästar och självutnämna sig till en läkare med inriktning på psykologi. Då gör det ingen skillnad att du är en bonde från Småbönders, ett ex som inte får sin vilja igenom, eller en f.d vän. Så länge du har något att skylla på, så att du själv slipper se din del i det hela. Så länge du inte behöver nudda vid det faktum, att människan är inte byggd att klara allt, utan att någonsin bryta ihop.
En dag, kan det vara psykologen själv, som bryter ihop. Den dagen kan komma, när du själv, från din höjd på hästryggen, ser när ditt liv rämnar framför dina ögon, och du hjälplöst ser på. När den första tåren till illamåendet kommer
. Din psykiska hälsa är liksom aldrig garanterad. Så jag skulle aldrig våga använda någons psykiska ohälsa emot dom, för en dag kan det vara en själv som står där, och då är det bra om man inte har bränt sina broar med de som egentligen förstår dig bäst.

Med det sagt så tänker inte alla i dessa banor. Jag kan personligen meddela att väldigt få tänker så. De flesta tar tillfället i akt, och använder det faktum att man har brutit ihop, som ett skällsord. Som en orsak till varför man inte borde ha barn. Som en orsak till varför man inte borde vara i ett förhållande. Som en orsak till varför man inte borde få jobb. Som en orsak helt enkelt till att inte få leva som en helt vanlig människa. Man tummar på den psykiska ohälsan, och driver den drabbade till att bli något denne inte är. För att sen, för all tid och evighet kunna definiera denne som en sjukdom. En psykiskt instabil individ som konstant får jobba för att bevisa att denne inte hör hemma på dårhus.
Det är ren och skär narcissism, och alla besitter vi den åkomman, speciellt när vi vill få vår vilja eller röst hörd.

De flesta kan bemästra sin inre demon, narcissismen. För de flesta tar empatin över och man kan ge med sig, man kan se den större bilden och man kan åsidosätta sitt ego och sin stolthet.
Men visst har jag upplevt gånger då det inte fungerat så heller.

Jag lever i narcissismens fotspår.
Det gjorde att jag föll på mina bara knän för 1,5 år sen.
Inte det faktum att hela mitt liv raserades av en hjärtesorg, utan det faktum att någon var villig att använda min sorg, använda min tillfälliga sinnesförvirring, emot mig, och tumma på det ända som höll min vilja att fortsätta vid liv. Mina barn.

Jag skrev aldrig något om det då. Jag skämmdes för mycket. Jag kunde inte se klart. Än en gång föll jag som en fura för den verbala misshandeln som pågick. Den enorma pressen att alltid hålla ihop, för att ändå alltid stöta på motstånd var överväldigande. Och till sist, så bröt jag ihop. Som jag aldrig brutit ihop.

När jag läser inlägg om psykisk ohälsa, efter den här enormt påfrestande perioden i mitt och mina barns liv, så blir jag rädd. Rädd för den personen som så öppet skriver om sin psykiska ohälsa. Om huruvida orken tryter. Eller hur man har sammandrabbningar med sina barn. Eller just och just orkar med sin familj, sitt liv.

För många är psykisk ohälsa inte längre tabubelagd. De flesta har insett att under de många decennier som man går på denna jord, så kommer man få utstå en hel del, mycket som man inte vill utså, men som tilldelas en ändå. Och man har insett att man kommer att bryta ihop, många gånger, i olika volymer. Och sen kommer man tillbaka. Man lever i det, man lever med det och en dag, om man har tur, lever man utan det.

Men, jag är rädd, för att när det kommer till myndigheter, är psykisk ohälsa ännu något som ett fåtal förstår.

Under den period när jag mådde som sämst, så blev mina barn omplacerade hos sina pappor och därmed också klienter inom barnskyddet.
Och jag har egentligen aldrig påpekat något om orsakerna till varför dom blev omplacerade, jag visste att jag inte räckte till som mamma. Jag visste att jag, efter alla dessa år av konstant medling, hjärtesorger och förluster, då för stunden inte var bra nog att ta hand om mina barn.
Det handlade aldrig om att jag skulle ha misskött mina barn, de har alltid haft tak över huvudet, hur än min ekonomi har sett ut. Mat på bordet, och en famn att krypa in i. Det som fattades just då var bara en mamma. En närvarande mamma som brydde sig. Det gjorde jag inte då. Jag var för splittrad för att kunna fokusera på något.

Skulle barnskyddet ha skött sina kort rätt då, så skulle de ha väntat ut och gett mig en rättvis chans att landa, att hitta tillbaka och framför allt hitta viljan att kämpa. De skulle ha förstått att vi var en familj, som led. Inte pga mig, utan med mig. Vi var en familj, som nyligen förlorat en enorm trygghet. Man är inte stor på jorden då.

I stället river dom upp min dotter ur den ända tryggheten hon har, sin hemkommun, sin förskola, där hon har vänner sen många år tillbaka, spelar andra föräldern rakt i händerna genom att placera henne i en förskola i hans kommun, vilket i sin tur gjorde att vi än i denna dag tampas med en enorm separationsångest för hennes del, och det faktum att de tog hennes trygghet, hennes glädje och hennes personlighet ifrån henne.
I samband med det så föreslår även barnatillsyningen att man ska starta en vårdnadstvist gentemot mig. Eftersom jag inte duger.

I medlingen som görs, för jag reda på att den som skötte barnskyddsärendet i fråga, hade ringt till morpartens jurist och uttryckt sig genom att säga att hon personligen tycker inte att min dotter någonsin ska bo med mig igen.
På samma gång får jag också reda på att den terapeut jag har gått till under alla dessa år, i samråd med barnskydds-damen har pratat om min mentala hälsa med motparten. (Enligt lag är man skyldig att meddela oro gällande barn till barnskyddet, men som terapeut har man sen ingen vidare befogenhet att prata med någon annan part).

Jag kämpar alltså emot partiska myndigheter, som utan någon vidare kännedom om händelser före eller om mig personligen har baserat en åsikt om mig, och på så vis också utövat maktmissbruk samt brutit mot tystnadspliktens lagar. På samma gång som jag kämpar emot en stor skopa narcissism. Och försöker medla med andra föräldern till mitt andra barn, så att jag inte ska ha helvetet lös på flera håll.

Idag vill ingen inom barnskyddet stå till svars. Alla håller varandra om ryggen. Inte ens enhetschefen går att nås eller vill ta itu med det.

Och många gånger har jag fått höra att jag är dum som motsätter mig barnskyddet, eftersom dom är en så stark instans. Men även de har lagar och paragrafer. Och de förstörde vårt liv. De förstörde mina barn, genom att gömma sig bakom ”
Vi gör det som är barnens bästa”.

Människor som jobbar inom barnskyddet, vars familjer är intakta, där mamman får hämta sina barn från dagis, koka mat åt familjen och på sin spets ta itu med en och annan vardaglig konflikt med sin partner.

För att inte prata om de personliga såren som framkallades under denna period. En människa som hade älskat mig i flera år, som hade älskat mina barn, nattat dom och sett dom växa upp, pga sin ilska gentemot mig, och sin hämndlystenhet valde att barnskyddsanmäla. Inte för en oro, utan för att han skulle få sista stöten.
Även mitt egna släkte. För att få hävda sig. Sparka på en som redan låg.

Det här gör också att jag förstår, på inga vis kan jag relatera eller rättfärdiga hans agerande, men jag kan förstå den känslan av maktlösheten som fadern som för några dagar sedan mördade sin treåriga dotter, kände.
Ett barnskydd eller en tingsrätt kan aldrig förstå hur känsligt deras jobb är. Minsta lilla snedsteg, eller det faktum att tingsrätten låter sig väntas på i ett år, kan driva vilken förälder som helst över gränsen. För att man är just, förälder. Försvinner ens barn ifrån en, är det som att slita ut hjärtat på en.
Det var ett hårt, och onödigt exempel för myndigheterna, men tyvärr också nödvändigt på sätt och vis. Inte då att barnet i fråga satte livet till, utan nödvändigt som i att få myndighetern att förstå att deras makt, bör förvaltas med stor ödmjukhet och förståelse.

Hur som.

Jag straffades för att jag var människa.
För att jag inte höll ihop genom alla stormar som härjat i mitt liv. För att jag inte glatt vinkade adjö och stängde av mina känslor när kärleken försvann. För att jag reagerade när en gemensam vårdnad, helt plötsligt blev till enhälliga beslut. För att jag helt enkelt kände efterdyningarna av det turbulenta liv jag har levt.
Jag är den, som är märkt som psykiskt sjuk. Labil. Instabil.
Av barnskydd, av ex, av människor runtomkring, som inte vet. Hur mycket som har hänt bakom stängda dörrar.

Därför är jag rädd. Inte för att jag inte skulle förstå. Utan för att jag vet, att det är många som inte förstår. Det är många som inte vill förstå.

I allt detta har jag ändå varit tvungen att borsta av mig och ställa mig upp. Det var antingen det, eller ge upp. Och det om något var nått som barnskyddet inte visste om mig. Jag ger aldrig upp. Jag har en vilja av stål, och ett minne som sträcker sig långt bort i urminestiderna. Jag har ett intellekt som är väl undangömt, för att jag själv valt att visa mig själv som den lättsinta, glada människan som kan skratta åt mig själv.

Jag var tvungen att stoppa det skenande tåget på något sätt. Inte bara för mig själv, men också för mina barn, och fram för allt den här lilla i magen, som har en ypperlig chans att få vara lyckligt ovetande om just hur grym världen kan vara mot den som är försvarslös.

I samband med beskedet om downs, så var jag tvungen att slå på en viss egoism. Jag är inte till för att medla mellan vuxna människor. Jag ska kunna släppa allt för en stund, utan att helvetet bryter lös och alla inblandade drar åt olika håll. Jag ska kunna hindra att andra människor kliver in i vårat liv och mer eller mindre kräver att jag ska leva efter det. Jag ska inte behöva tänka på alla andras behov och känslor alla gånger. Jag ska kunna gråta över det som gör mig ledsen, skratta åt det som gör mig glad, sörja det som fattas mig, utan att människor ser det som en svaghet.

Min mening med mitt inlägg som rörde negativitet inom bloggvärlden syftade på ingen annan än mig själv. I många fall har jag varit i precis samma situation som många andra. Jag skulle aldrig skriva om ett ämne om jag inte själv upplevt dess sidor. Jag har varit den där som levt med ett shoppingberoende. Något som jag lider av än i denna dag. Jag är den där mamman, som för många år sedan var tvungen att ha familjearbetare hos mig för att jag inte kunde hitta en rutin i vardagen. Jag är den människan, som många gånger varit bitter över livet och undrar när det ska ta slut. När ska jag få andas? När ska det gå min väg?

Men jag är också den som har fått inse att en diagnos inte omyndighetsförklarar dig. Du hamnar ändå att ta itu med konsekvenserna.

Jag är den som har fått inse, att världen besitter inte så pass mycket kunskap och empati när det kommer till psykisk ohälsa, att man kan skriva om det öppet. Än i denna dag, år 2017, bombar vi våra medmänniskor för något så onödigt som meningsskiljaktigheter över religioner som finns för att vägleda en, inte styra en.
Vi människor är egoistiska, narcissistiska, psykotiska varelser, och det kommer aldrig finnas en dag när alla håller med alla.


Jag är den som har insett att jag inte kan låta alla händelser i mitt liv, styra det. Jag har insett att man måste ha viljan, för att livet ska kännas okej att leva igen. Ingen annan kommer ta dig ur ditt helvete. Inte fastän du har föräldrar, partners, barn eller vänner som älskar dig. Så länge man vill sitta och klaga och älta vad som har hänt i det förgågna, så stannar man också där.

Genom åren har jag fått lära mig att göra saker som, den principfasta och envisa delen av mig, aldrig skulle gå med på, egentligen. Te.x att förlåta de som gjort mig mest ont. Inte för deras skull. Utan för min egen. För att det inte ska lämna som ett öppet sår och förpesta resten av mitt liv. Jag har fått ge med mig, trots att jag vetat att jag har haft rätt, så har jag fått ge med mig för att stoltheten och envisheten hos motparen har varit rent av giftig.
Genom livet kommer jag vara tvungen att kompromissa, välja mina strider helt enkelt. Jag kommer att vara tvungen att inse att allt ont som händer i mitt liv, inte enbart är någon annans fel. Jag är fullt kapabel att ställa till med oreda och konflikter, men även fullt kapabel att ta konsekvenserna och reda upp efter mig själv
.

Jag pratar inte utan erfarenhet. Vad jag vill se mer utav i världen är inte gnäll, utan kämparglöd. Det faktum att man inte slänger bort livet över något så banalt som en hjärtesorg, en depresseion, eller ger någon den lyxen att ta ditt liv ifrån dig.

Jag ger er som kämpar med psykisk ohälsa, den hårda, krassa sidan, en inblick i vad som kan hända om man inte är smart, om man inte vet var man trampar eller känner till systemet, på samma gång som jag också kan säga, att idag, så mår jag bra igen. Mina barn mår bättre, vi som familj är stabilare än någonsin.

Livet står fortfarande på samma ställe, hållplatsen där vårdnadstvister, medlingar, narcissismen och andra konflikter stannar, men jag har hittat mitt fotfäste igen, och för det, har jag enbart mig själv och min kämparglöd att tacka.

Världen behöver också se överlevare, för att kunna se de som kämpar.

Likes

Comments

📸 taget av Rebecka Hägert (Instagram)

Här kommer en hel drös med favoriter från vår fotosession!

Så fruktansvärt nöjd med bilderna! Rekommenderar henne varmt! ✨

Det finaste var, att de hade lovat regn den dagen. Kylan var bitande, men helt plötsligt så sprack molnen upp och solen sken så vackert på oss.

Som att lilla fröken meddelade att snart kommer hon, mitt lilla Solskensbarn.

Snart. Väldigt snart.

Likes

Comments

Här i svenskfinland har vi ett heminredningsprogram som heter Strömsö. Där allt ser ut att gå bra, alla idéer blir till vackra alster och ett motljus i bilden som gör att allt ser så perfekt ut. Denna vibe och detta program har också framkallat ett talesätt här i trakterna, nämligen; ”De går som på Strömsö” om vi pratar i positiv bemärkelse, eller så slår finlandssvensken på sarkasmen och säger ”De går nu int som på Strömsö åtminstone!”.

Jag är den där sarkastiska finlandssvensken idag som milt kan påstå att det inte gick som på Strömsö idag. Vi var inte ens i närheten av tomtgränsen.

För det första så är jag ju dö-slut i alla lägen. Hade så många planer idag efter att dottern hade blivit sjutsad till skolan, men det hela slutade i att jag fick en sak gjort, och sen sov jag på soffan i flera timmar.

Sen var det dags att hämta sonen från dagis, och som alltid möttes jag av en enorm kram och det sedvanliga ”Mamma jag har saknat dig så mycket!”. Och även om han alltid är fin min lilla pojke, så har det nog hänt något i veckan för hans humör var nedkört till botten. Inte trotsig eller elak, utan känslig och gråtmild.
Och det är ju så svårt det där, att kunna veta vad som gör en 5 åring så pass ledsen att han är det hela dagen.

Så det har minsann varit prövande idag. Plus att dottern är i en fas där allt är under lupp, allt ska vara lika. Så även om hon inte är ledsen, så ska hon ändå tröstas och ändå alltid vara i närheten. Det tror jag dock har mycket att göra med den enorma separationsångesten vi tampas med för tillfället.

Det slog mig idag att jag minsann måste klassas som en superwoman snart. När man kan krama alla tre barn på en och samma gång, och alla ryms dom i min famn. Då jäklar, då går man inte av för hackor.

Vi spenderade mer eller mindre hela kvällen hos mor och far, eftersom barnens moster var hemma från Uppsala. Glädjen i deras ögon när dom fick krama om sin älskade mossi var oslagbar. De har inte träffat henne nu sen hon flyttade för tre månader sen, så barnen var som blodiglar på henne. Alla hennes planer för de dagar hon hade på hemmafronten blev helt plötsligt bojkottade och de skulle ist vikas pappersflygplan, spela spel, ta henne till stallet och gå på café. Lyckan i att ha en moster alltså.

På förmiddagen hade jag slipat och målat skötbordet, så nu ikväll när vi kom hem tänkte vi att vi bygger ihop det. Så där snabbt, ni vet. Nå det gick inte så snabbt och det bråkade mer än vad det hjälpte, men, klart blev det och bra också!

Fick flytta tvättmaskinen för att få rum med det i badrummet, men nu står det där och bara väntar på att bli fylld med blöjor, ett underlägg och lite flera handdukar.
Sakta men säkert liksom!

Nu ska jag sova. Imorgon har vi en fullspäckad dag, från morgon till kväll. Det ska handlas, jag ska hämta upp en hel del loppisfynd, sonen ska klippas, vi ska på café och ja, ni vet. Sånt!

Ha det bra! ❤️

Likes

Comments

Jag har lite svårt att greppa det hela.

Det faktum att om två månader så är jag trebarnsmamma. Vad är det? Kan man äta det? Har liksom varit tvåbarnsmamma i 5 år nu, inte trebarns.

Om två månader slungas jag tillbaka in i bebisbubblan med dunder och brak. Såriga bröstvårtor. Amning. Blöjbyten. Små knorriga ljud från ett hörn av hemmet. Höger foten som gungar en sitter. Gråten som enbart spädbarn kan framkalla.
Ett liv som slav åt en helt ny människa, vars vardag inte kan vara mer kravlös än den är.


Om två månader så tar jag mig an något så invant som en bebisbubbla, och mixar den med skolsjutsar, läxläsning och allt som hör vardagen till med stora barn.

Och alla ska vi lära känna en helt ny människa. Kommer hon att passa in i vår lilla udda klan? Kommer det kännas naturligt, eller kommer jag att undra vad jag har gett mig in på?

Om två månader, så entrar downs vårt liv, för all tid och evighet. Den där elefanten i rummet. Det där okända. Det där som skapat konflikter och oro. Det där som ingen kunnat förbereda sig för. Det där som gjort att folk har lämnat. Det där som tvingade mig att röra i reserverna för att orka acceptera och orka förstå.
Det där som kommer att göra mig till förälder åt ett
solskensbarn.

Tänk vilka svängar livet kan ta, på bara ett år. Tänk att jag kände mig hjälplös och rädd för ett år sen. Tänk att jag trodde den känslan skulle ta livet av mig. Lite visste jag att dom känslorna skulle återkomma 1,5 år senare, men att jag den här gången var tvungen att acceptera dom, ta emot dom, och älska dom.
Tänk, att den styrkan fortfarande finns inom mig.

Vi har firat vecka 32 med en fotosession med fina Rebecka Hägert! (HÄR kommer ni till hennes Instagram!)

Ovan ser ni några av alla de över 400 bilder hon tog! Talangfull är bara förnamnet.

En varm själ, som gjorde att även de kallaste vindarna kändes överkomliga och roliga att ta sig an.

Nervositeten och obekvämheten som jag kände före var som bortblåst när vi väl började prata, om allt och inget.

Jag är fortfarande så ovan att jag har människor som läser min blogg, följer vår vardag och tycker att det är intressant att följa lilla mig. Hur jag kan tycka det med flera tusen läsare i veckan är väl för att jag sällan får ett ansikte på er läsare.
Jag sitter här hemma i min lugna vrå, skriver om det som mitt huvud har gått och tänkt på. Skriver om något så alldagligt som vår vardag liksom.

Bara under den här korta tiden som min blogg har fått den här uppswingen så har jag varit i kontakt med så många fina människor, som av enbart sin godhet har tagit sig tid att skriva en fin kommentar, stöttande ord och hyllat mig för att jag har öppnat upp till en insikt om hur fel det kan bli, när något oväntat händer.

Jag kan nog inte gengälda någon av er på något vis, det ända jag kan göra är att fortsätta skriva om vår resa. Försöka ge er ärliga, välskapta och personliga inlägg.
Men utan er alla läsare, all människor runtomkring mig, så skulle jag fortfarande bara vara en gravid, ensamstående, ensam och rädd mamma, till ett barn med downs. Sorgen skulle ha förtärt mig, och okunskapen skulle ha florerat, och livet skulle ha stannat.

Så nu, i vecka 32, med en kropp tung som bly, en trötthet beyond normalt och med ca 6-8 veckor kvar, så vill jag ändå ge rum för en stunds tacksamhet, åt er alla som har korsat våra vägar under de senaste månaderna. Tack! 🖤

Likes

Comments

Den här dagen har gått åt att enbart göra det jag själv ville göra.

Jag ville sova länge, eftersom natten var en katastrof. Så jag sov länge.

Jag ville in till stan och kolla in lite julklappar och farsdagspresenter. Så det gjorde jag.

Jag ville träffa bekanta på ett mysigt café, så då gjorde jag det.

Jag ville gå på loppis. Och även det gjorde jag.

En väldigt trevlig dag, för mig själv, med mig själv.

Jag gillar att strosa på i affärer i lugn och ro. Titta, känna och pröva.
Ett varv via H&M och Cubus inne i stan och jag fick prata graviditet med en mycket trevlig expedit. Cubus måste ha nån av de trevligaste personalen i hela jeppis kan jag tycka! Roligt!
Gick runt och fantiserade om den dagen när jag kan bära vanliga byxor och en vanlig tröja igen. Så mycket fint hade dom där!
Köpte iaf två amnings bhar från H&M, så nu har jag officiellt gått över to the dark and not so sexy side. 😏

Sen blev det KAFFIA inne i stan med två av mammorna från vår mammagrupp. Mycket trevligt och roligt fram för allt! Man blir ju liksom lite ensam i det hela när man är gravid och ska få barn, så alltid roligt att komma sig ut nu som då och få prata förlossningar, gravidmagar, babystider och trots! 🖤

Cheescaken var god och likaså pepparkakschokladen, så tummen upp för det! 👌🏼

Sen gick jag en sväng via Inter Sport. Var in där här om dagen och såg att dom hade Fjällräven fritidsbyxor, men då var kroppen för trött för att orka prova, så jag gick in i dag ist!
Jag gillar fritidsbyxor, perfekta plagget att ha när man ska ut i skogen!
Nu hade jag ju inte fantiserat ihop att jag skulle få fast nån av byxorna, men jag ville ändå prova så jag vet ungefär vilken storlek jag behövde och för att se hur dom satt, bortsett från magen då.

Med en prislapp på över 200€ så får man allt spara för att ha råd med något sådant, men nu vet jag att det är såna jag vill ha iaf.

Det finns ju de omåttligt populära Revolution race fritidsbyxorna också, och såna har jag också haft. Älskade även dom, plua att dom är 150€ billigare! Ända problemet är att det inte finns några lokala återförsäljare för dom, utan dom måste beställas från nätet, och de kan variera väldigt mycket i storlek. Vissa M kan vara jätte små och vissa drunknar man i.

Finns det nån som haft både Fjällräven och Revolution Race? Vilka håller bättre? Fjällräven är ju ett väletablerat märke vars väskor te.x kan ärvas ner i generationer i bästa fall, så jag hoppas ju lite att den dagen jag väl köper dom så ska dom vara en once in a lifetime juttu, typ.

Jag hann också via bokhandeln för att kolla in en farsdagspresent. Fick dock beslutsångest och handlade ingenting sist och slutligen. Köpte den sen vid Halppis ist, 4€ billigare, hehe.

Loppisrundan slutade i en flopp. Hittade ingenting där, vilket plånboken så klart tackade och bockade för.

Efter loppis så hämtade jag ut Junia’s Baby Björn sitter, och sen åkte jag hem! Ganska så glad i hågen ändå!

Det har varit en trevlig dag, helt i min smak! Nu ser jag fram emot en helg med familjen, lite kompis-tid och sen på söndag drar mammaveckan once again igång!

Trevlig helg alla fina läsare! Glöm inte att ge feedback på mitt föregående inlägg! ✨

Tänk att det kommer ligga en liten människa i den sittern om två månader! How surreal is that liksom? 😱

Likes

Comments

Nu har jag bloggat i några månader, och jag önskar härmed lite feedback av er läsare som troget tittat in här varje dag!

Vad borde jag skriva mer om? Vad borde jag skriva mindre om? Önskeinlägg? Har jag för tungt innehåll här? Behöver jag saturera med mer lättsmälta inlägg? Mera vardag? Mindre vardag?
Help a sister out här!


I väntan på den lilla så känns det stundvis som att mitt material inte skulle ha någon point alls. Jag liksom bara väntar och väntar, vissa dagar gör jag massor och vissa dagar gör jag så lite som möjligt.

Då jag ändå är inne på att vänta spåret så tänkte jag, i väntan på Er FEEDBACK, nämna lite om sådant som inte tilltalar mig inom bloggvärlden:

✖️ Först av allt, det faktum att jag ens gör en sån här lista. Har nästan blivit provocerad av att läsa andras ”Vad jag inte tycker om att läsa om”. Mestadels för att det känns som att man pissar på en annans verk.
Tror de flesta som har en ambition inom bloggandet, eller överlag har bloggat en tid, vet hur mycket tid det ligger bakom varje inlägg. Åtminstone jag sätter enormt mycket tankeverksamhet bakom mina inlägg. Rent tidsmässigt att skriva ett inlägg kanske inte tar många timmar, MEN, för att kunna skriva ett bra inlägg, med alla lättkränkta individer som rör sig i bloggvärlden i åtanke, så krävs det att man tänker till hur man ska formulera sig.

✖️För mig som har en ambition om att få min blogg att bli större, för att den ska kunna nå ut till flera, så vet jag också, att samarbeten och annonsering är mer eller mindre ett måste. Jag tycker inte alltid om alla de tusentals samarbeten som forslas ut i bloggar varje dag, men då kan jag ju välja att skrolla vidare och behöver på så vis inte ta så stor notis av det.

Har man ingen vidare önskan att driva sin blogg framåt så förstår man säkert inte detta, men även samarbeten och annonsering kräver tid och planering. Det handlar inte bara om att få gratis-produkter att recensera, det handlar ju om att få lön för mödan på många vis också.

Sen håller jag så klart fortfarande stenhårt på det att vi sociala profiler behöver tänka efter hur vi gör samarbeten och med vilka, och att det finns en bra balans i det hela. Dels för att vi, som jag nämnt tidigare, manar till konsumering, men också dels för att vi själva ska kunna stå bakom varumärket i fråga. Samarbeten ska på så vis vara en hjälp att upprätthålla en blogg, inte driva den.

Jag kommer aldrig samarbeta med ett företag som jag känner är ”onödigt” eller som jag inte själv tror på eller har känt att är av nytta på så vis. Förstår ni hur jag menar? Jag kommer liksom aldrig mana till att konsumera bara för att konsumera.

Sen kommer jag heller aldrig att vara den som recenserar en produkt enbart positivt. Hittar jag brister så anser jag att ett företag behöver kunna ta konstruktiv kritik. Det borde anses som gott för företaget också eftersom marknaden är hård nuförtiden. Det är ju dock mitt ansvar att aldrig recensera respektlöst. Och som samarbetspartners tycker jag också man kan ha den respekten att man pratar med företag först, inte för att rättfärdiga, utan mer för att gemensamt kunna planera hur man väljer att recensera. Om än det är en ”negativ” recension så behöver man inte sätta ett företag i konkurs liksom.
Har sett många inlägg var recensören i fråga har varit mer eller mindre genom sur över en produkt och på så vis gett dåligt betyg i ilskan och inte kunnat komma med konstruktiv kritik, och det anser jag inte är okej heller. Man måste liksom komma ihåg att det mesta är ju enbart materiella saker, inget att bli arg över. Gillar man inte produkten i fråga så behöver man ändå komma ihåg att det finns människor bakom produkten som har jobbat hårt för att framställa den.

✖️ Men om vi ska ta något annat som jag med största sannolikhet inte kommer att klicka mig in på är följande, och detta säger jag respektfullt eftersom det helt klart finns de som finner det intressant att läsa om och på så vis så finns det en gedigen läsarkrets även för deras genre, jag hör bara inte till den!

1. Blogg som handlar om politik. Jag är tyvärr inte intresserad. Jag vet vad Finland’s alla presidenter hette i efternamn för att den där enormt irriterande ramsan man lärde sig i högstadiet fortfarande sitter som berget än i denna dag (StåReSviKaPaKeKoiAHA och numera med Niinistö tillagt där på slutet. You’re welcome.)

Jag vet också, som de flesta andra att det är en rödhårig mansgris som minsann inte har lärt sig vett och etikett på något plan som styr ett av världens största land, och som någon dag kommer att trampa i klaveret så ordentligt att alla allierade får dra ut i krig och sätta livet till, för att han har varit och knusslat med Ryssland’s presidents fru, typ.

Eller att Svenska kungafamiljen enbart lever för Svenska folkets publicitet. Onödig instans numera eftersom deras rätt att bestämma rent politiskt är lika stort som ett dagisbarns. Men att gå på välgörenhetsbaler och galor och synas är deras melodi. Gud förbjude om nån av arvingarna i familjen gifter sig eller döper ett barn, då ska hela Finland lida för det också och vara tvugna att se på det speltaklet i tv rutan i flera veckor. Som om inte den timtalslånga självständighetsbalen skulle vara nog med plåga att dra sig igenom.

2. Blogg som handlar om Historia. Jag levde i flera år med en historie-fanatiker så några saker snappade jag ju upp i förbifarten.
Historia i sig tycker jag inte är så där jätte tråkigt, men det är alla dessa årtal som gör att det enbart blir en gröt i huvudet på mig.

Jag kan många gånger fascineras av hur barnmorskors historia har sett ut sen -40 talet, vilken resa de gjorde och vilka framsteg som har gjorts på 77 år.
Förlossningar har gått från att vara enormt riskfyllda och kvinnoskördande, till att idag innefatta en stor varitet av smärtlindring, kunskap och gemenskap, och framför allt med mycket låg dödlighet för både mor och barn.

Jag vet att Finland har hört till både Sverige och Ryssland.

Jag vet att Allan Finholm var en finländsk underofficier i fortsättningsriget. Han anses också vara en hjälte här i Finland, detta för att han praktiskt taget ensam förintade två plutoner och på så vis förhindrade en etablering av ett brohuvud, vilket i sin tur skulle ha gjort det möjligt för dåvarande Sovjetunionens armé att marschera mot Villmanstrand och Helsingfors.

2007 tilldelades han frihetskorset av tredje klass, och där var också vi med på ett hörn av firandet. Vi, som i jag och min familj. Varför? För att Allan var min mormors pojkvän de 10-15 sista åren de levde. Men det skulle mommo aldrig ha erkänt själv, att han var hennes pojkvän alltså. ”Va talar to no!” sa hon alltid när vi pikade om det. Barns allseende ögon ni vet.

Så för oss var han bara Allan, med många krigshistorier, en tunnhårig grå man som sörplade kaffet genom sockrer från kaffefatet, en eller två kulor från kriget fortfarande i hans kropp, och en ödmjukhet man inte kunde tro skulle bestå i en man som sett vad krig innebar.

3. Lady Dahmer’s blogg eller Elaine Eksvärd’s blogg. Ibland kan dom ha fina tankenötter och verkligen vettiga saker att komma med, men för det mesta känns dom bara hysteriska, provocerande och inte alls som människor jag i verkliga livet skulle dra jämnt med på något plan. Kanske för att deras åsikter allt som oftast ses, i deras ögon, som en lag. Kanske för att dom har så starka åsikter att dom inte bryr sig om vem dom sårar eller vad deras ponerande innebär för den som råkat hamna på dålig fot med dom. Kanske för att jag råkar vara en av dom som gillar att raka mina ben, men inte sätter så stor vikt på att fundera för vems skull jag gör det för. Vad vet jag.

4. Jag avskyr, verkligen avskyr bloggar där man enbart klagar. Jag tror de flesta, kanske inte alla, men de flesta, förstår att livet inte är en dag på tivolit, utan mer som en pulkbacke gjord av ett rivjärn.
Jag avskyr bloggar där man slänger offerkofta på sig, självdiagnositiserar och enbart gnäller på huruvida ens humör är på botten, ungarna är trotsig, mannen gör minsann inget och ALLA andra har gjort något fel, förutom skribenten i fråga då. Man är deprimerad, man blir behandlad orättvist och söker bekräftelse av ens läsare, som in sin tur så klart stöttar för att de enbart känner till din del av historien.

Jag förstår så väl allt det där, jag lever också med psykisk ohälsa och har gjort det i så många år redan att jag inte ens kan minnas livet före. Men nånstans där var jag tvungen att sluta självömka, dra upp snoret, ta itu med allt som var orättvist, för att göra det rättvist. Jag var tvungen att inse att för att livet skulle bli till det bättre så var även jag tvungen att jobba för det. Att inse att man själv kan vara en stor del av problemet kräver en hel del vilja att bli bättre, och är inte alltid speciellt trevlig, men det krävs.
Jag kan inte ligga ner i flera år och kräva att andra ska tycka synd om mig och bana väg för mig, jag måste helt enkelt stiga upp och göra det för mig själv.

Din man kanske inte hänger med i alla dina humörsvängningar eller är den mest närvarande eller ens förstående, men har du valt honom och du känner att han är den rätta, visa lite jäkla respekt då också.
Om han jobbar och ser till att ni har tak över huvudet och står för de grundliga behoven, medans man själv kanske inte kan bidra med så mycket iom sitt mående, så kan man åtminstone ha den respekten att inte klaga offentligt på honom. Inte klaga för att du drar största lasset hemma. Inte klaga för att det aldrig finns pengar för annat än mat och räkningar. Inte klaga över att han kanske inte alltid ser dina behov eller önskningar. Inte förvänta sig att han är den som ska dra dig upp ur din depression.

Se honom som ett stöd, uppskatta honom. Eller din partner överlag. Kan mycket väl vara en kvinna också, you get the point.

Under dessa 7 år som jag har varit mamma och roddat mellan en handfull idioter så är det enbart 1 gång som jag har brutit ihop så pass mycket att jag var beyond offerkoftan. Det var så helvetes dåligt där en tur och jag mådde så otroligt dåligt.
Men, sist och slutligen så använde folk det emot mig ist för att visa medmänsklighet. Människor sparkade mer på trots att jag redan låg. De använde min mentala hälsa emot mig, vilket jag ska skriva ett inlägg om i ett senare skede, men poängen i det hela är ändå bara det att jag steg upp, i rena ilskan över att människor som man har valt att omge sig med, myndigheter, människor som tillsammans med en ska axla den mest prestigefyllda rollen, väljer att trampa och uttnyttja ens mående till sin fördel.
Jag steg upp för att folk helt enkelt inte visade någon empati och såg mig som ett försvarslöst djur. Så min revange i det hela var att jag kämpade tillbaka. Jag slutade klaga och självömka, för ingen brydde sig sist och slutligen. Och jag är antingen då för dum eller för envis att ge upp.

Så, med allt detta färskt i minne, så kan jag med hundra procent garantera att det hjälper ingen, allra minst dig själv, att sitta och spotta ur sig klagovisa efter klagovisa. Stäng ner datorn, sluta försöka leva efter det som omvärlden väljer att visa för dig och börja kämpa för ditt egna liv. Hur än det blir i framtiden så har du åtminstone förtjänat den respekten för dig själv, att du kämpade. Och den stoltheten är din egen, den dagen du tar dig ur vad än som trycker dig.

(Sen menar jag ju inte att man inte får klaga på livet nu som då. Man behöver inte se med tacksamhet på varje problem som kommer emot en, men vissa saker kanske man kan hålla för sig själv ändå, tänker jag.)


Och med den utläggningen så har jag inget mer att komma med vad gäller Sånt som inte tilltalar mig. Kanske för att jag inte har reflekterat desto vidare över det, utan skrollar helt enkelt förbi sånt som inte intresserar. Det måste kunna ses som en talang nuförtiden det där, att kunna skrolla förbi utan att göra någon större demonstration utav det hela. Folk tycks inte besitta den kapaciteten längre om man följer med i sociala medier.

Men som sagt, ge mig jätte gärna feedback så att jag också kan bli bättre! Konstruktiv kritik tas med glädje emot! Lite svårare att uppfylla kommentarer som säger ”Gå och dö” så dom kan vi ju skippa. 😅

Likes

Comments