Och veckorna de bara går.

Inget nytt finns här att rapportera, annat än att mina sammandragningar har ökat och det där ömmandet mellan benen. Ska ringa till rådgivningen på måndag och höra med dom, förmodligen helt normalt men det känns iaf inte jätte skönt. '

Har börjat få lite sura uppstötningar, eller halsbränna av vissa maträtter men inget jag lider desto mera av.

Lilla J har börjat sparka allt mer tydligt och lever riktigt rövare om mornarna och på kvällarna. Hon har även fått sitt hörn i rummet nästan klart, som jag nämnde igår.

Känner också av att hon har hicka ibland också, stackaren!

Foglossningen och ischasen hålls på samma plågsamma nivå ännu så inget nytt att rapportera om det heller.

Har haft väldigt jobbiga humörsvängningar den senaste tiden. Eller egentligen vet jag inte om det är humörsvängningar eller bara det faktum att det börjar vara tröttsamt att bära på allt som jag bär på. Humöret med andra människor är verkligen på noll för tillfället och jag har en känsla av att det inte lär bli bättre heller.

För tillfället kallsvettas jag över det faktum att veckorna går så hiskeligt snabbt framåt och att det ser ut att bli en förlossning i ensamhet. Doula är så klart ett alternativ, ja, eller en vän, men det är nog inte samma sak som att ha den andre föräldern med och det bidrar nog till mitt dåliga humör för tillfället. Tyvärr är det här något jag inte kan prata så öppet om eftersom det rör andra människor också som jag behöver respektera på så vis, men all in all så känns det motigt för tillfället och jag är rädd att min bägare kommer rinna över så småningom om inte det börjar finnas lite mera samarbete kring allt och inte enbart motarbetande och oförståelse. Men det där är ju enbart sånt jag behöver ta itu med, inget som på så vis hör till graviditeten, men det känns ändå viktigt att ta upp att i mitt fall så går inte det som smort. Det här är nog ett scenario som jag inte önskar åt någon, där man lämnas att hantera alla dessa saker mer eller mindre själv.

Hur som helst, graviditeten fortskrider som den ska, magen är fortfarande liten och så är även lilltjejen. Hon växer lite långsammare än normalt men det lär ska vara normalt för barn med downs. Nästa ultraljud har vi om två veckor, om jag inte minns fel.


Jag behöver ännu införskaffa en del saker åt henne före min lista i appen står på 100%, Närmast ligger nog en vagn, kan liksom inte skjuta upp det för evigt heller. En babysitter och ett babyneste samt madrass till sängen. Sen borde hon ha det mesta, så då är det dags för mig att bunkra upp med mega-trosor, amningsinlägg, bh:ar och sånt. Spjälsängen behöver också få lite ny färg och så behöver lillan ha ett klädskåp.´som tidigare nämnt.

Nedan får ni ett par dagsfärska bilder på lilla magen i vecka 25. 15 veckor to go!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej!

Idag har varit en fruktansvärt produktiv dag här hemma hos oss. Jag hade helt låtit hemmet förfalla här inne i veckan med allt byggande och kläder som bara samlades på hög. Vår tvättmaskin gav nämligen upp här om dagen så jag var tvungen att rensa ur den. Så typiskt att det ska vara just den veckan när barnen är hemma, det märks liksom bara på en dag om tvättmaskinen står.

Så idag orkade jag helt enkelt inte se på det längre. Vilket minsann känns i fötterna ikväll. Vet liksom inte varför jag inte kan göra något så där lagom trots att jag vet att kroppen kommer säga ifrån.

Lilltjejens hörna har stått helt orörd sen vi flyttade in här, bara för att det inte riktigt varit aktuellt. Men när vi väl hade varit och sjutsat dottern till skolan idag så började jag pyssla på med den. Hängde upp en kvist i taket att hänga en del av hennes kläder på. Fixade hennes sänghimmel och plockade undan onödiga saker. Några tavlor ska upp ännu, sängen ska målas och höjas upp, en madrass ska införskaffas och ett litet skåp eller byrå behöver också skaffas för resten av hennes kläder. Blev hur som helst väldigt mysigt. Jag skulle gärna sova där själv.

Sen fortsatte det liksom bara. Jag har tvättat 4 maskiner tvätt vilket märks här hemma nu eftersom alla lediga hängbara ytor är belarmade med tvätt. Diskmaskinen har gått varm den också, dammsugaren lika så. Barnens rum blev också städat och mitt i allt det där så kom jag på att jag behöver plocka upp all fallfrukt från äppelträden och göra något utav dom. En hel låda skänkte jag bort, frukt som passar åt djur, typ. Men en del tog jag själv och kokade äppelmos av, tänker att det kanske är en liten dam som kommer tycka om det om si så där ett halvt år eller nått. Om inte så gillar åtminstone storebror äppelmos på sin gröt. Själv, not a big fan. Vet inte varför jag har blivit så himla huslig i år. Aldrig varit intresserad av att safta bär eller koka sylt eller mos men i år minsann. Hör väl till graviditeten kan jag tänka mig. Eller så håller jag på att bli gammal.

Det skulle ju ha kunnat räcka där tycker man, men jag hade lovat barnen att baka kanelbullar så en bulladeg blev till också där mitt i allt annat fejande. Vi bakade och fick flera plåtar med smarriga kanelbullar.

Som slutkläm så tände vi ljus här hemma överallt, känns mysigt att göra det efter en storstädning, det känns som att hemmet glänser då med alla dessa ljus. Nu ser vi på "Storks" och fredagsmyser.

Och om ni tror att det har gått smärtfritt idag så kan jag ju meddela att det inte har gjort det. Som i alla andra hem så får man pausa lite nu som då när barnen ryker ihop, vilket dom gör en hel del just nu av nån anledning. Sen ska det ju vara små hjälpande händer mitt i allt också som man får ta i beaktande och en hel del djur som springer i fötterna på en. Tror vi hade tre time-outs inom loppet av några timmar när ungarna startade tredje världskriget. Slet mitt hår där ett tag. Försökte dock få ur dom lite energi i skogen med hunden vilket fungerade, dom var mer formbara när dom hade sprungit några varv upp och ner för "Roskis-backen".

Nu sitter vi hur som helst i soffan som sagt. Jag med massiva sammandragningar som jag har haft hela dagen men mer eller mindre ignorerat. Lilltjejen är aktiv som vanligt och bökar på och har sig. Lugnet har lagt sig och jag känner att det är helt okej att ta helg efter en dag som denna.

Inser nu igen att jag har ägnat nästan ett helt inlägg åt att prata om bär och städningen. Jejj, succé! Men tänker att det kanske ändå är bra med lite omväxling så att det inte blir så tungt här.

Här nedan får ni iaf lite bilder från vårt hem, städat för en gångs skull!

Trevlig helg alla fina!


P.S Om ni vill se mera av vår vardag och från vårt hem så hittar ni mig på Instagram! encjansson heter jag där! Finns en liten snutt från lilltjejens hörna där också från idag.

Likes

Comments

Ikväll satt jag och reflekterade över sånt jag saknar för tillfället.

Jag känner mig lite lost i vem jag är och försöker förankra mig i något, även om det är en utmaning för tillfället.

Min yngsta är 5 år gammal. Mina barn bor varannan vecka hos mig och har gjort så i många år. Jag har med andra ord en helt annan rutin som förälder än vad som kanske anses "normalt". Här finns inget mamma, pappa barn-scenario. Här är det bara mamma och barn.

Jag har vant mig med att leva två olika liv helt enkelt. En vecka kan jag vara 24 år och fokusera på enbart mig själv. Så klart finns alltid det där grundansvaret i mig och jag är alltid beredd att hoppa i mamma-skorna, men det är ändå en livsstil jag har vant mig med och faktiskt njutit av. Jag brukar säga att jag har det bästa av två världar, vilket jag absolut tror att jag har. Med det menar jag inte att det är jobbig. Fortfarande efter 6 år så är det jobbigt att säga hejdå. Speciellt jobbigt blir det när barnet är ledset och ens första instinkt som mamma är att krama om och ta bort all sorg och oro. Men där varje söndag och måndag så ger man över den uppgiften till den andre föräldern och hoppas att det ska gå över.

Så för mig har den här graviditeten, tanken på ett till barn varit väldigt omvälvande. Här kommer det inte finnas någon annan i bilden, utan jag kommer ha ett barn hos mig 24/7. Vilket är normalt, för andra. Men för mig känns det på samma gång som det känns roligt, att inte behöva ta farväl varje vecka, så känns det också skrämmande. Har liksom blivit så van med den där avlastningen och friheten som det har medfört att ha två stora barn, och nu helt plötsligt kommer en liten en igen som behöver mig alla dagar i veckan, dygnets alla timmar. Och jag ska vara tillgänglig. Jag är den ända som är tillgänglig. Det är jag som kommer rodda med allt vad gäller henne. Allt från tider till fyssen till hobby's som hon kommer ha i framtiden. Och det gör jag gärna, jag bara inser att livet kommer ändra så otroligt radikalt denna gång och jag försöker bara hänga med i svängen och inte flyga av.

Det här är förmodligen jätte svårt och näst intill obegripligt för föräldrar som ännu är tillsammans att förstå. Många höjer ofta på ögonbrynet om jag säger att jag inte saknar dom de veckorna som dom är borta. Jag menar, det är klart jag saknar dom, dom är ju mina barn. Men jag saknar inte på samma sätt som en nybliven mamma saknar sitt barn så fort man åker till butiken utan denne. Inte för att jag någonsin har varit så heller men om jag skulle jämföra med något. Jag kan helt enkelt inte sakna på det viset för då skulle jag få sakna hela tiden i princip. Men det är klart, once you go mamma, you never go back! Man är alltid mamma, man tänker alltid först på sina barn och man bär med dom vart man än går i denna värld.

MEN, bara för att man har blivit förälder så betyder det ju inte att det automatiskt behöver försvinna den gamla delen av sig själv heller. Och dessa saker är något jag saknar ikväll, så hiskeligt mycket. Inte för att dom är förlorade på något vis, det är bara en väldigt lång paus här emellan där min fokus kommer ligga på allt annat.

Jag saknar te.x ridningen väldigt mycket. Mina fogar sa ju upp kontraktet väldigt tidigt i graviditeten plus att jag helt enkelt inte riktigt har vågat riskera något eftersom man trots allt har med stora djur att göra. Så det har liksom lämnat. Men visst kliar det i fingrarna. Ville bara gråta här om dagen när jag var i stallet och fick gräva ner händerna i en hästman och bara dra in doften från stallet. Jag kände bara hur hela jag ville hoppa upp på hästen, korta dom där tyglarna och känna gunget från hästens rörelser. Känna hur det bränner i vaderna och svetten lackar för att man kämpar med att få hästen mjuk och ställd. Eller den där galoppen med lösa tyglar och man bara följer med.

Sen saknar jag också min gamla kropps styrka. Ni vet, ingen smärta som hugger till så fort man gör en opasslig rörelse eller att man behöver begränsa sig själv i vardagen pga kroppen. Det saknar jag. Och det faktum att man ryms i de flesta kläderna man äger. Numera är inte fallet så, men jag menar, this too shall pass.

Men mest av allt saknar jag att ta en icke alkoholfri cider på lokala puben i goda vänners lag. Få ta ett bloss av cigaretten och bara sitta och prata i timmar. Den senaste tiden har det verkligen känts som att folk har dragit sig undan en pga det som pågår i mitt liv, och jag har inte energi att konstant försöka upprätthålla en kontakt så jag har bara lämnat. Mycket beror så klart på mig också, att jag mer eller mindre omedvetet skuffar ifrån mig människor som jag inte tror att ska förstå situationen eller bara det faktum att jag har så himla mycket att göra inne i veckorna, och likaså mina vänner så när tiden faktiskt skulle finnas så är det inte någon som orkar ta itu med det. Vår senaste tanke i min vänskapskrets var att vi skulle ordna ett slumber-party. Typ kolla Sex and the City och gå och lägga oss klockan 20 på kvällen. Det kan man kalla goals!

Nåväl. Allt har sin tid som sagt. Nu är det tid för små babykläder i storlek 44 och blöjbyten i några år för min del. Sen när det är dags för mina vänner att påbörja den resan så får jag vara den som slänger bebis-saker på dom och kommer med en avlastande famn, för vid det laget, då är den här damen knipsad och klar. Så jag tänker minsann njuta, en sista gång.

Och på tal om att njuta så kan jag ju inte heller helt och hållet fastna över det faktum att jag ger ifrån mig min vanliga frihet till en mer planerad frihet, jag har en hel massa roligt på kommande som dels kommer bevara minnen men också vara till nytta för andra.

Idag har jag te.x roddat med familjefotografering och gravidfotograferingar. Jag är ju inte den som nödvändigtvist gillar att stå framför kameran, men, faktum är ju att mina barn håller på att växa ifrån mig och mitt minne är lika stort som en jordnöt så jag vill ändå på något vis med jämna mellanrum få förevigat denna tidsepok. Tiden när livet förändrades helt enkelt. Så inom loppet av några månader så har jag två fotgraferingar, intervjuer och en kryssning att klara av. Vet inte hur det blev så där fullt i kalendern helt plötsligt men jag menar, gotta work with what you get!

Nu ska den här mamman sluta ögonen i hopp om ännu en ostörd natt. Igår var jag så trött att jag bara skrev ett blogginlägg fullt av stavfel, så idag försökte jag ändå parera den här egentiden lite bättre och lite mer förberedd än igår. Jag har faktiskt hunnit vila 1 timme idag på dagen, mellan klippning och rådgivning och allt snorande och hostande. Därför tror jag också att det är bra mycket mindre stavfel i detta inlägg. Hur som helst, sova var det på tal om!

Likes

Comments

Det här med att vara en tidsoptimist. Det är något helt nytt för mig. Jag är den som egentligen tycker om att vara i god tid, förberedd och ha välplanerade dagar.

Den senaste tiden har jag inte haft något av det. Känns som att en bomb slog ned i huvudet när dottern började skolan och jag började rodda med allt kring det. Sjutsen tar tid. Läxorna tar tid. Vardagsbestyren tar tid. Och till på köpet så är man optimist och tänker att hobby ska barn ha.

Av någon anledning har mina annars så välplanerade och minutiöst schemalagda dagar blivit en enda soppa av "Hur-många-ställen-kan-man-besöka-på-5-minuter-tankesätt".Kkänns det som att jag varannan onsdag kan vara på 5 olika ställen under en eftermiddag. Det kan jag inte, men så känns det när jag väl ska gå och lägga mig om kvällarna.

Så jag gör mig kortfattat ikväll. Jag är trött. Barnen var trötta. Ridningen gick bra. Ingen dog. Dottern var super nöjd och glad över hästen hon fick idag. Alla är renskrubbade förutom hunden för den striden orkade ingen ta ikväll. Matteläxan är gjord. All is well, och jag ska stänga ögonen och njuta av exakt 3 timmar och 20 minuters ostörd sömn. Sen kommer kära sonen tassande in till ig och hostar mig i öret, följt av en bök-Fia som bäddar med sina filtar och gosedjur en timme efter. Men åtminstone somnar dom i egna sängar. Alltid är det något!

Imorgon har jag en dag fullt av möten och så har jag en frissatid. Vi får se om vi hamnar avboka, sonen vaknade nämligen med 38 graders feber i morse så vi gjorde ingenting annat än drack svartvinbärssaft med honung i och sov om vartannat så länge dottern var i skolan. Mot kvällen försvann febern och vi kunde skuffa iväg honom till mommo och moffas så länge jag och dottern var i stallet. Jag tänker rent spontant att den där mom-intuition är verkligen powerful at times. Iofs behöver man väl inte vara ett geni om man tänker på vilken årstid det rör sig om men jag tackade verkligen mig själv för den där "Bär-plockar-dagen" som jag hade för några veckor sen. Det resulterade i en hel del svartvinbärssaft som nu kan användas för att kurera sjuka söner. Allt för att den där feelingen inom mig sade att vi förmodligen kommer bli sjuka om nån vecka så liksom, better be safe then sorry..

Vi fortsätter imorgon, när jag är vaken!

Bjussar på en nöjd dotter med Chandi!

Likes

Comments

Veckorna bara går i rasande fart och jag är nog inte den ända gravida som tycker att man inte hänger med.

I början av graviditeten tyckte jag att det gick så otroligt långsamt, tänkte att det här kommer aldrig gå framåt! Men så igen är det väl så med nya saker. Lite som vi känner kring vår dygnskryssning för tillfället, vi väntar med spänning här hemma och frågorna kommer dagligen när vi ska åka.

Läget har inte förändrats på så vis. Graviditeten fortskrider som normalt. Jag har tätare kontroller än vid en vanlig graviditet men utöver det inget som skiljer den här graviditeten.
Vilket, som jag nämnt tidigare, kastar en lite av vagnen eftersom det får en att ibland tro att det kommer vara "normalt" även efteråt också. Men där tar ju ett helt nytt och fram för allt ett okänt kapitel för oss vid.

Jag har så många tankar och funderingar kring det som komma skall, att det mer eller mindre har tagit stopp. Det är inte det att jag är i behov av mera info, jag tror minsann att jag har fått allt info jag bara kan få. Åtminstone i det här skedet. Det är väl bara det att jag känner ett behov av att få all den här infon insatt i praktiken också, vilket jag ju inte får på ett bra tag ännu, så förmodligen därför det känns som att jag är kvar i hamsterhjulet med olika tankar och känslor kring det hela.

Sen tror jag att många har missförstått mig när det kommer till mina tankar kring just DOWNS, att jag inte skulle veta vad för sorts individer de som har downs är. Eller så är det ända sättet andra människor kan "trösta" en med, genom att säga att "Alla med downs som de har mött är fantastiska individer, med en helt annan och definitivt bättre syn på världen än vad vi "normala" har". I början var det en tröst. Och det är inte heller något jag blir sur eller arg över, det är nog mera bara något som jag har reflekterat över den senaste tiden.

Jag är medveten om att människor med downs är helt fantastiska. Att de har en genuin och lycklig syn på omvärlden. Att de är glada osv osv. Men det är en så liten del av DOWNS. Människor med DS är precis som vi, olika individer. Dom är inte glada dygnet runt, årets alla dagar. De är ledsna precis som vi, och kämpar ändå för det mesta med samma saker som vi andra. De har bara ett visst sätt som har gjort att dom definieras utav det.
Och jag tror inte att problemet kommer vara just de särskilda drag som barn med DS har som kommer "ställa till det". Jag är mera orolig för hur framtiden rent hälsomässigt te.x kommer se ut för henne. Jag är också orolig att det blir övermäktigt för mig att ta mig an den här stora anpassningen som ett barn med DS kräver, eftersom det inte finns någon annan förälder vid min sida som kan lätta på "bördan." Jag är orolig för att hon ska stöta på NÅGRA människor som styrs av okunnighet och rädsla. Men jag tror på inga vis att det kommer vara majoriteten av människor som hon träffar på. Jag tror att de flesta av människor hon träffar på kan hantera det faktum att de är okunniga och ovana vad gäller ds på ett medmänskligt sätt, och att de flesta är öppna för att lära sig mer om downs.
Jag är inte orolig över att hon inte ska få den kärlek hon förtjänar bara för att hon har downs. Jag vet att min och hennes syskons kärlek kommer räcka långt, och det är nog inte heller det som oroar mig som mest heller.
Men jag förstår att det här är väl ett sätt för alla som läser att lugna mig, och meddela att de inte hör till den skaran som kommer vara den där minoriteten av människor som mobbar eller annars förpestar, vilket jag ändå är tacksam över! Så många som hört av sig till mig så tror jag inte ens jag har träffat på ett år, så ja, det känns ändå bra!


Tack alla för alla fina meddelande jag har fått och för den otroliga spridningen min blogg har fått sen det här med downs uppdagades! Som jag skrev på min instagram så har det här varit ett så otroligt bra bollplank för mig, i den här tuffa tiden. Ingen av er har egentligen skyldighet, den skyldigheten hade någon annan från första början, men det är ändå väldigt skönt att se att medmänskligheten ändå finns kvar i den här världen som annars blöder, att man tar sig tid, peppar och stöttar. Det betyder mer än vad ni tror!
💕


Det känns som att den här bloggen mer har blivit ett "ventilations-forum" kring DOWNS, vilket var den riktningen jag ville att den skulle ta också. Jag vill att den ska kunna hjälpa mig, men även andra i samma situation. Att man ska kunna mötas erfarna som oerfarna och dela den här visdomen. Att man ska kunna hänvisa hit redan i ett tidigt skede, även från rådgivningar och dylikt för att föräldrar som fått det här beskedet ska få se att det finns, har funnits andra som har tagit sig igenom det här och lever helt fantastiska liv oavsett vilket val man gjorde. Det här är en blogg som jag behövde, och som jag vill att man ska kunna använda helt enkelt. 🌼



Om vi ska hoppa över till graviditeten så är den som sagt inte så oförändrad. Har mina krämpor och börjar känna av graviditeten mer och mer. Lilla semlan är aktiv dagligen, mest om mornarna och kvällarna när jag har varvat ner och slutat vagga runt på henne.

Jag är mer aktiv än vad jag var under de andra graviditeterna vilket jag kommer tacka mig själv för sen. Så klart finns det dagar då allt sköljer över mig och jag bara vill ligga i sängen och vara onödig, men dessa dagar tror jag många har ändå, oavsett om man är gravid eller inte.

Jag har fått en släng av "gravidhjärnan" också och har svårt att hänga med i skolan eftersom jag glömmer hälften. Det vore väl underligt om det inte tog stopp någonstans med allt runtomkring. Känner hur som helst att jag förmodligen inte kommer orka med skola så länge till, ska försöka klara mig till november för då i december går jag ju på mammaledigt så det är ju ändå inte jätte många månader kvar.

Nästäppan sitter i fortfarande som nämnt.

När lillan sparkar mot min urinblåsa så känns det som små *puffar*. Märklig känsla det där som inte riktigt går att beskriva.

Hon har även fått ett namn. I veckan så bestämde jag hennes namn, är ni nyfikna på vad det blir? 😉


Magen har växt till sig den också så snart döljer inte ens min "jag-ska-sjutsa-barnet-till-skolan-och-sen-åka-hem-och-chilla-tröja" den längre, och den är ändå ett stort tygstycke av fluff.

Före vi vet ordet av de så är hon här och allt faller på plats. Det är något jag måste tro för att kunna fortsätta. Att allt ordnar sig.

Likes

Comments

Jag har varit lite off de senaste dagarna. Det är inte så himla enkelt att rodda allting i verkliga livet som man kanske får det att framstå. Dessutom har vi blivit sjuka. Eller sjuka är vi väl inte så där officiellt, men allt känns som en dödsdom när man är gravid och känner sig sliten från förr.

Sonen kom hem och hostade och var snorig, några timmar med mig så hade jag fått samma sak så nattsömnen uteblev för mig. Har kanske inte nämnt det tidigare här men jag har ju haft väldans problem med nästäppa under den här graviditeten. Första veckorna så höll jag på att gå under eftersom näsan antingen var täppt eller så rann det konstant.

Nu har jag haft några veckor utan det men så blev ju sonen sjuk och här är vi igen. Så nu känns huvudet tungt och näsan är både täppt och rinnig på samma gång, så sött!

Igår hade jag världens flyt här hemma. Tvättade flera maskiner med kläder. Byggde en kaninbur som inte blev färdig för att jag inte fick ut den genom dörröppningen. Good thinking där liksom. Slet ut min höft helt redan där men fortsatte ändå eftersom det finns så himla mycket här hemma som har varit halvfärdigt. Gjorde klart barnens rum iaf med tavlor och plockade undan alla böcker och spel som bara samlar damm.

I morse när vi vaknade så var huvudet blytungt av både sömnbristen och huvudvärken som jag har konstant Vi sjutsade storasyster till skolan och sen när vi kom hem ville sonen ha plättar till frukost/lunch. Tydligen smakade inte banan-yoghurten så bra. Så det blev plättar! Det är ju himla tur att det inte var något mera avancerat, mitt huvud skulle nog inte ha orkat med det. Gott var det dock! Som vanligt. Jag är ju trots allt den självutnämnda plätt-drottningen.

Något som slog mig idag, i en stund av rastlöshet är hur okonsekvent man är i sitt tankesätt ibland. Jag har haft som regel sen skolan drog igång för dottern, eftersom det medför så mycket vardagligt bestyr så som sjutsar och läxläsning, att vi inte ska ha så mycket program in i veckorna. Ingen av oss orkar egentligen med något program. Ändå så kände jag mig rastlös idag över det faktum att vi inte har något program ikväll och började genast fundera på något man kunde göra på tisdag kvällarna. Vet att det finns familjegympa i Nykarleby te.x. Sen slog det mig att man behöver köra dit så då var den rastlösheten som bortblåst. På två veckor kör jag 600 km eftersom man inte har rätt till skolsjuts om man inte bor i samma kommun där barnet går i skolan, vilket jag anser är rent av piss! Så att "hobby-köra" känns långt ifrån lockande.

Har haft lite dåligt samvete över att dotterns hobby och skolgång tar så mycket tid av sonen nu just. Det finns liksom inte rum för någon hobby för honom och han följer egentligen bara med. Han är i dagis två dagar i veckan, på onsdagar är han på "sköjto" hos mommo och moffa eftersom dottern rider så man önskar ju att det skulle finnas rum för någon hobby åt honom också. Men jag förmodar att hans tid kommer också, när allt lägger sig med dottern! Nu ska man ju inte tro att han är missnöjd. Han är mer än nöjd över att få vara hemma med mig om dagarna och är ett barn som inte kräver så mycket annat än mys och lek. Och plättar. Så man borde väl inte ta ut något i förväg heller förrens han själv frågar efter en hobby.

Nu är bägge barnen hemma, vi ska ta itu med dotterns läsläxa och sen blir det bulla-bak tror jag! Så sysslolösa är vi ju inte, hehe.

Vilket himla tråkigt inlägg det här blev utan bilder eller något, men så kan det bli ibland också! Den här värsta känslostormen gällande downs har mer eller mindre lagt sig och jag har inte så mycket tankar för tillfället kring det eftersom jag inte kan göra desto mer åt det just nu. Sen finns det så klart tusentals, om inte tonvis med tankar runt annat som sker kring den här babyn, men det är såna saker som jag inte vill gå in på här i bloggen eftersom det gäller andra människor.

Likes

Comments

Som att man INTE hade tillräckligt med det barn som komma skall vad gäller alla förberedelser och anpassningar. Man får liksom inte glömma att jag har två barn från förr som också går igenom nya faser i livet.

Min äldsta började ju i skolan nu i höst, nerv-wracking om man frågar mig. Inte bara att det faktum att det är en himla stor sak att se sin äldsta gå till skolan för första gången, men även den där enorma känslostormen som kommer iom att man är mamma. För en minut sen höll man i sin lilla nyfödding och nästa sekund vinkar man av henne till skolan och roddar med läxor och hobbys.

Sen var det också en väldigt infekterad situation eftersom jag inte hade godkänt hennes skola eller ens ville ha henne i den skolan hon går i, men det är en annan femma som ingen annan ska behöva fundera på.

Man vill ju att ens barn ska trivas i skolan, vara omtyckt och ha en bra vänskapskrets. Det vill nog vi alla som föräldrar.

Att sen få höra att det förekommer mobbning i hennes skola, i så pass ung ålder, så gör att man bara vill gråta och sen eventuellt ta till våld för att banka in något vett i dagens föräldrar. Men så får man ju stanna upp och konstatera att våld löser ingenting. Även om det känns som den enklaste lösningen för tillfället.

Jag spenderade nästan hela min lågstadietid med att fightas mot mobbarna. För något jag inte kunde något åt. Redan i den åldern så har barn snappat upp vad VI föräldrar tycker och tänker om vissa saker. Så även ERA barn. Man vill så gärna linda in sina barn och tro att de är skenheliga änglar. Men dom lär sig och dom blir precis som er. Det ni visar, det ni lär, det syns i era barn.

Så det känns hemskt att 7 åringar går runt på skolgården och högljutt mobbar andra barn för deras glasögon, deras vikt, deras utseende osv. Det skär så i hjärtat.

Sen blir man ju arg. Vad i helvete är det som händer!? Dagligen ser man hur människor med en övervikt blir fat-shamed i media om dom gör något som vi som inte kämpar med vikten lider av. Man taggar varandra och skrattar gott åt det. Men det är ju riktiga människor vi skrattar åt. Som säkerligen inte bett om att bli hånad av hela världen.

Vi kan inte skylla på våra barn, och faktum är att det är sällan som föräldrar kan erkänna att ens egna barn kan vara en mobbare, eller ens vara villig att se problemen som uppstår kring ens eget barn. Problemet är vi föräldrar. Hur vi beter oss. Hur vi kanske inte alltid tänker på hur vi visar oss åt våra barn.

Jag tänker inte sitta här och påstå att jag är den bästa utav oss alla, att jag aldrig taggat någon i något opassande som man för stunden skrattar åt med sina vänner. Eller pga att orden har varit snabbare än huvudet. Det har jag. Och det är så fel. Något jag får jobba med, och säkerligen många runtomkring mig.

Problemet uppstår redan från att de är små. Du kan gott sitta och säga åt dina barn att det är inte okej med mobbning, men om du själv sen sitter och pratar med din sambo eller med nån vän, framför dina barn, och mobbar någon för dess utseende, nå de är klart att barnen inte förstår ert första budskap.

Det är vårt ansvar som föräldrar att se till att våra barn inte förpestar något annat barns liv. Det är vi föräldrar som behöver inse att våra barn är kapabla till allt som vi är kapabla till.

Era barn har inte högre värde än någon annans barn. Så lär dom inte det heller.

Ett barn som är 7 år förstår inte vad mobbning är eller vad det har för konsekvenser. Ett barn i den åldern ska inte behöva förstå att det finns elaka människor runtomkring en som mobbar. De ska inte behöva veta vad kroppsideal är. De ska inte behöva ha förståelse för okunnighet eller ren och skär elakhet. Men det behöver dom. I dagens samhälle så behöver man lära barnen från det att dom är yttepytte små, att ha skinn på näsan och kunna stå emot. Pga andra människor.

Jag har verkligen nolltolerans mot mobbning när det kommer till mina barn. Det spelar ingen roll när det sker eller hur det sker. Man får aldrig kommentera eller reta någon för deras utseende, eller deras glasögon, eller deras sätt att gå, eller vara på. Det här är ju saker som man inte kan något åt. Det är liksom klart som sjutton att det blir en besatthet till sist om det börjar gro redan från 7 års åldern om huruvida ens utseende är fult eller duger.

Det är inte heller roligt att behöva ta upp med min 7 åring och 5 åring om det faktum att det finns människor runtomkring oss som inte kommer vara så förstående när det gäller DOWNS. Att det finns människor, som pga okunnighet, rädsla eller ren och skär elakhet kommer att mobba och ifrågasätta lillasysters existens.

Så jag kan helt enkelt inte nog understryka vikten av att lära era barn, redan från början vad som är rätt och vad som är fel. Det spelar ingen roll hur er livssituation ser ut eller hur ert liv har varit före era barn. Jag bryr mig inte om att du som förälder kanske har haft en tråkig uppväxt eller om man är ensam förälder, eller föräldrar som inte kommer överens. Det måste helt enkelt vara en självklarhet att lära era barn att aldrig någonsin mobba. Du vill inte ha det på ditt samvete att någons barn mår dåligt pga era egna barn. Du kan inte heller sitta och säga att det inte bara var ditt barn som mobbade, du har fortfarande ett ansvar.

Ge dina barn en god självkänsla, lär dom om respekt och öppet sinne. Det är ditt ansvar.

Likes

Comments

Ikväll har jag så ont att jag egentligen bara vill gråta, men så igen är dottern hemma och vi har myskväll, så då kan man ju inte vara genom-ledsen.

Men sanningen är ju den att jag är väldigt nere för tillfället. I flera veckor har jag försökt kämpa för att de människor som borde älska lilla semlan som mest, ska förstå hennes värde. Men det går helt enkelt inte fram, vilket gör att det känns så otroligt svårt att känna sig hoppfull inför hennes uppväxt. Jag menar, om inte de som borde älska henne som mest, hennes eget kött och blod, kan åsidosätta sina föråldrade tankar och hitta viljan att anpassa sitt liv enligt henne, hur sjutton kommer det bli sen för henne då?

Det är en väldigt väldigt tung sak att gå igenom ensam, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Många dagar undrar jag nog vad det är som falerar så otroligt med allt runtomkring mig att det här enbart känns självklart för mig att ta mig an.

Ibland undrar jag om man inte bara borde lägga sig ner och ge upp och låta dom som vill ersätta en och bråka och hålla, på, bara göra det. Kanske dom tröttnar?

Hur som haver så finns det nog inget mer att orda om det, det är inte värt min tid och energi helt enkelt.

Något som har tagit energi idag är ju det jag vill ge energi åt, nämligen mina barn! Dottern kom hem idag och tanken var att vi skulle gå på bio, men eftersom det var Bilar 3 så ville dottern ha sonen med så vi kommer gå på bio senare i veckan ist. Vi åkte till mor och fars och bakade pepparkakor ist. Där fick mina höft sig rejält eftersom det gör himla ont för mig att sitta en längre tid. Envis som man är så började jag städa ur bilen också eftersom den såg ut som ett bombnedslag och jag till på köpet skulle ha hem tre balar med halm åt kaninen. Jag städade ur bilen och tänkte som vanligt att "Nu ska jag inte låta den bli så där genom-lortig som den brukar bli". Det är ju lättare sagt än gjort med en hund och två barn som allt som oftast är med i bilen.

När vi kom hem så satte vi babyn's bilstol i bilen eftersom den inte har någon plats här inne. Den har varit så i vägen här hemma eftersom vi inte har något utrymme att ha överflödiga saker på, så den fick ta plats i bilen redan nu, 16 veckor i tid, hehe.

Sen fixade vi inför kallare tider åt kaninen i hennes bur. Ska isolera hennes koja mer imorgon och även bygga lite vindskydd åt henne så hon kan vara ute en stund till.

Mina höft känner minsann av det idag så vi får se hur morgondagen ser ut. Jag börjar nog känna redan nu att jag borde sjukskriva mig eftersom mina höft inte klarar av tempot i skolan, men ska försöka klara lite till. Blir nog fruktansvärt tråkigt att vara hemma i så många veckor.

Nu ska jag gå och lägga mig, imorgon kommer sonen hem och det är en fullfjädrar mamma-vecka på gång! Känns skönt med barnen hemma, då får fast helvetet frysa till is före jag skulle bry mig.

Likes

Comments

Den här helgen har minsann varit som en ända bergochdahlbana rent känslomässigt. Jag är helt dränerad.

Jag har verkligen inte gjort något vettigt. Sovit, vilat, promenerat och sånt... Vuxet. Igår var jag ute och åt med familjen. Det var gott, som alltid. Köpte hem allt för mycket godis och så var den kvällen till ända.

Jag och hunden var nyss ute i skogen, jag plockade lite bär och vad jag TROR är EN kantarell. Är dock inte hundra på svampen så tänker inte äta den, men jag plockade den ändå eftersom jag typ aldrig sett en gul svamp i hela mitt liv. Det är nog något jag älskar med hösten, att gå i skogen och plocka bär. Idag var jag endast ute i skogen för att hunden skulle få springa av sig lite. Det är ju en väldigt energisk ras så med min begränsade förmåga att röra på mig så kraschar det nog en del med hunden, men, det är ju inte för evigt så jag får helt enkelt försöka få ur så mycket energi ur henne som möjligt när det finns möjlighet. Jag har märkt att det går bättre med min foglossning eller ischas när jag går i skogen, eftersom jag gör mer omväxlande rörelser där, så de dagar när regnet inte spiller ner så brukar vi antingen gå i mor och fars skog eller så går vi på skiderspåret här i byn. Jag stötte dock på problem idag med fröken. Vera är van med både koppel och utan koppel och det har faktiskt gått över förväntan. Hon har ju vallhund i sig och de om någon är väldigt lojala till sina ägare, så vi har aldrig haft några problem med att ha henne löst. Hon har alltid hållit sig i närheten av oss, speciellt när barnen är med så är det som att hon skulle få ett enormt behov av att hålla reda på dom. Vilket ju är skönt, det är inte alltid lätt att hålla takten med två busfrön liksom! Men nu märker jag nog att jag får börja vara striktare med henne. När vi går i mamma och pappas skog så stöter vi sällan på folk, och hon är ju på inga vis farlig utan tvärtom, helt överlycklig över att få träffa på folk, MEN, det finns ju de som inte tycker om hundar eller är rädda så vi får helt klart träna hårdare på det faktum att hon inte får gå fram till någon utan lov. Idag fick jag nog ryta till åt henne ordentligt för att hon skulle hålla sig i skinnet. Så för dom som hörde mig gala, inget farligt men Vera är som alla andra i den här familjen "slöusk-döv". Hon hör vad hon vill och tänjer på gränser, vilket hon har börjat göra nu mera, förmodligen för att hon kommit in i nån sorts fas.

Hur som helst så plockade jag lite bär och sen när vi skulle gå hemåt så hamnade vi mitt i nån sorts sumpmark, så jag var dyngsur om fötterna när jag kom hem. Lite antiklimax där minsann.

Nu är hunden torr, jag är kall om fötterna fortfarande trots att myssockorna är på och vi inväntar dottern! Det blir förmodligen bio idag, om hon inte väljer bulla-bak ist. Hon velade lite förra veckan över vad vi skulle göra när hon har den här söndagen med mig ensam, så vi får se vad hon har valt! Eller så gör vi både och, känner jag henne rätt så blir det så, hehe.

Sen drar vardagsrumban igång igen och jag känner mig inte så där jätte taggad över det idag. Dels för att jag har en hel del som jag borde ta tag i men som jag inte kan ta tag i eller om jag kanske inte nödvändigtvist vill ta tag i. Vissa veckor är så, med allt som händer runtomkring så är det svårt att känna sig motiverad inför alla veckor.

Nu ska jag sminka mig lite så jag inte skrämmer folket på bion och så kommer säkert dottern snart!

Hoppas ni haft en skön helg!

Likes

Comments

Många drömmer om ett eget hem. I form av hus eller lägenhet. Den där känslan av att äga något.

Jag har flyttat otaliga gånger. Jag avskyr att flytta. Jag avskyr att hyra. Jag avskyr känslan av att aldrig ha något som är mitt eget. Och när jag väl säger det så kommer många av er skratta och tro att jag förlorat förståndet, det är fortfarande en möjlighet. Det gjorde mina föräldrar också. De skrattade och fullkomligt sket på min dröm, så att ja, I can take it.

Min stora dröm är att göra om en gammal buss till ett hem för mig och mina barn.

Varför kan man ju fråga sig? Nå, de senaste åren har jag betalat hyror med en variation mellan 400€ upp till 750€. Jag har bott i någon annans hem. Varit beroende av bidrag och av vad ägaren till lägenheten vill. Jag inser också att min början av vuxenlivet som medförde väldigt dålig förhållning till pengar, kommer att göra att det förmodligen tar 20 år tills min ekonomi är så pass balanserad att jag ens skulle kunna köpa ett hus. Jag är trots allt ensam, med en minimal inkomst, med ganska mycket i bagaget som gör att jag inte kan jobba 24 timmar i dygnet. Det tog många år för mig att acceptera att mitt liv förmodligen inte kommer att bestå av en devoted partner, huslån, villa, volvo och vovve. Det är inte för mig. Och numera är det också okej. Jag klarar mig bra på egen hand, jag älskar mitt liv som ensamstående. Så jag övergav den där tanken om ett 200 kvadraters hus från Kannustalo som förmodligen skulle skuldsätta mig till den dag jag dör. Jag har på många vis kommit till insikt, att jag inte behöver det. VI behöver inte det.

Så jag har skrollat, forskat och kollat. I många år. Jag tror jag har övervägt tanken i snart 5 år faktiskt. Men alltid väntat. Alltid sett det som en omöjlighet med barn. För att sen konstatera att man inte borde vänta. Det är en anpassningsfråga helt enkelt.

Nu är ju inte detta aktuellt ännu, men jag börjar som sagt inse att jag nog vill börja ta tag i det här så småningom, så att jag faktiskt kan uppfylla min dröm. Jag har insett att det här är något jag vill göra för mig själv, för att hitta en balans i mitt liv. Jag vill kunna vara så ekonomiskt oberoende som möjligt helt enkelt. Jag vill kunna leva minimalistiskt utan behov av onödiga saker. Jag vill inte hamna i hamsterhjulet "Jobba för att överleva" utan hellre då "Jobba & leva" om ni förstår skillnaden?

Så min stora dröm är att köpa en DUBBEL DÄCKARE, hyra eller köpa en liten tomt att ha den på och därifrån bygga ett hem åt oss, med en budget på ca 20 tusen. Det borde ju gå, eller hur?

Sen är ju frågan var man ska få tag på en rymlig dubbeldäckare, men det är ju ett helt annat problem! Borde ju gå att få importerat eller hittat undangömd i något bussföretags hallar, hehe.

Likes

Comments