Livet numera är intensivt, det går i ett utan någon paus. Man ska hinna vara en bra mamma med allt vad det innebär. Mata bebis, bära bebis, vagga bebis, torka tårar, byta blöja, läsa signaler, underhålla och utmana. Samtidigt ska man hinna städa, diska, laga mat, äta mat, handla och plocka in posten. Man ska vara en bra sambo. Ge kärlek, visa att man bryr sig och ställa upp. Sen ska man dessutom hinna med sig själv, hinna duscha, klä på sig, borsta tänderna, sminka sig, träna och göra det man tycker är roligt. Sen ska man vara en kompis, syster, dotter och en massa andra saker. Hinna flytta och renovera på det. Och göra comeback som fotbollsdomare. Jag vet inte hur, men det går liksom runt av sig själv- vaknar på morgonen när bebis är redo för dagen och så startar det. Kaoset. Det oändliga oundvikliga men ack så fantastiska kaoset. Man drivs runt av det där kaoset. Och av kärleken. Får sig ett leende och så orkar man lite till. Ibland orkar jag inte allt, ibland står disken framme, kläderna ligger på golvet, sängen är alltid obäddad och ibland blir det ingen riktig mat innan kvällen. Jag vet inte hur många gånger jag brutit ihop och sagt att jag kan inte. Jag vill inte. Jag orkar inte mer. Hulkat och önskat att jag gick på gymnasiet igen. Men sen kommer det där leendet, bebis skrattar och man är igång igen. Om och om igen. Livet numera är intensivt men vackert.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Nu är du 3 månader och en vecka, plus två dagar gammal. Vart tog all tid vägen? När du föddes kunde jag inte riktigt ta in att du var min. Jag kunde inte slappna av och njuta. Jag var på tå hela tiden, kanske skulle du försvinna på något vis. Men nu, 3 månader och en vecka, plus två dagar senare fattar jag hypen. Bebishypen. Kärleken och glädjen. Ditt och mitt band till varandra växer och växer. Du är så otroligt vacker. Du är stark och du är glad. Du gör mig glad. 

Jag älskar varenda stund med dig, även fast jag bara får sova MAX 3 timmar på raken och trots alla spyfläckar, träningsvärk i armarna, bristen på duschning, svett och alla dessa tårar som runnit när du skrikit dig hes om kvällarna. Trots alla hinder älskar jag dig mer än vad jag kan beskriva. Jag älskar dig till månen och tillbaka, tusen miljoner gånger om. Jag älskar dig mer än alla stjärnor tillsammans. För dig kommer jag göra allt och lite till. Jag kommer kämpa för dig. Jag skulle kunna springa upp för mount everest för din skull, lyfta bilar och råna en bank för att du ska ha det bra. Jag skulle kunna ta en kula för dig. Jag kommer göra mitt allra bästa för att förstå dig, jag kommer lyssna och ta in allt du säger. Jag kommer stötta och hjälpa dig när du behöver. Oavsett vad så finns en plats för dig hos mig. Alltså wow. Livet är fantastiskt. Rörigt, men fantastiskt med dig.

Dexter, mamma älskar dig.

Likes

Comments

Lilla Dexter sover, tänkte därför ta tillfället i akt att skriva om min förlossning. Jag har tänkt på det flera gånger men har haft svårt att dels acceptera allt som hände men har också haft fullt upp med den lilla. Jag kommer att skriva utan att mörka, vilket kanske kan skrämma en del som går i väntans tider. Men att föda barn är väl aldrig skönt och mysigt. Däremot är mottagandet av bebis mysigt. När man får hålla honom för första gången. Får se hans ansikte och höra hans första skrik. Det är mysigt. Men min förlossning var alltifrån det. Det hände så mycket att det är svårt att få ner allt i skrift, men jag ger det ett försök.

Tisdagen den 6 september skrev vi in oss på specialförlossningen för igångsättning. Jag skulle sättas igång pga min diabetes typ 1. Vi fick göra ett CTG som visade på fina värden. CTG mäter bebisens hjärtfrekvens och mammas värkar/sammandragningar. Efter CTG kollade de min livmodertapp och kom fram till att vi skulle testa ballongmetoden. Lättare sagt än gjort. De skulle alltså föra in en ballong i livmodertappen som skulle utvidgas så att jag skulle öppna mig ett par centimeter. De försökte 3 gånger innan de lyckades. Jag höll på att svimma av smärtan. Men när ballongen var på plats kunde vi gå och äta lunch. Efter en timma ungefär började mina värkar, nu var de överkomliga, jag kunde andas igenom dem utan någon smärtlindring. Efter ytterligare ett par timmar ramlade ballongen ut och jag var öppen virka 3-4 cm, barnmorskan tog då hål på mina hinnor. Vattnet gick, det liksom forsade ur mig. Det var ganska häftigt ska jag erkänna. Har ändå haft en önskan om att få uppleva att vattnet går. Strax efter detta ökade värkarna, både i antal och intensitet. Kopplade på Tens i ryggen och började använda lustgasen frekvent. Det gjorde verkligen ont och bara ökade och ökade i smärta. På kvällen, efter ett par timmars värkarbete kände jag mig helt slut. Jag fick aldrig vila från värkarna, de kom hela tiden, varje minut och jag trodde att jag skulle sprängas av smärta. Jag grät och önskade att det skulle vara över. Barnmorskan tappade upp ett bad, jag bad om Epidural men de ville att jag skulle vänta och testa badet innan dess. Så jag lade mig i badet och hoppades på mirakel. Men det gjorde varken bu eller bä för smärtan. Efter någon timma klev jag ur badet och vi fortsatte arbetet. Smärtan var olidlig. Jag grät och grät. Bad om kejsarsnitt ett flertal gånger men blev gång på gång nekad.

Barnmorskorna bytte skift och barnmorskan jag fick på natten trivdes jag inte med. Hon var barsk och hårdhänt. Lyssnade inte på mig utan körde sitt race "jag har gjort detta i 40 år, lita på mig... bla bla". Till slut fick jag epiduralen, mitt i natten. Jag var livrädd men det kändes ingenting när de satte in epiduralen i ryggen. När den började värka kunde jag äntligen slappna av lite mellan värkarna. Jag kunde till och med lägga mig ner. Jag hade lustgasen nära till hands och släppte den aldrig! Natten fortsatte med många värkar, det var tufft. Jag bad flera gånger om att få göra kejsarsnitt längre då jag inte orkade mer. Christian tog barnmorskan åt sidan och bad om att jag skulle få snittas. Men hon körde på sitt "jag vet vad jag gör". Så det blev ingen snitt den natten. Helt plötsligt var det morgon, 7 september. Barnmorskorna byttes av igen. De kollade min livmodertapp och jag var öppen 8-9 cm. Mer än så blev det inte. Under dagen kollade de mig flera gånger, de kollade dessutom bebis, de tog prover på hans huvud. Jag öppnades inte mer utan stod ut med värkar ända fram till klockan 14 ungefär då det äntligen bestämdes för ett akut kejsarsnitt pga av detta. Jag var helt slut. Vi andades ut, blev lättade men samtidigt nervösa.

Jag skakade av rädsla när de körde iväg mig till operationsrummet. Möttes av cirka 10 personer klädda i läkarkläder. Alla var väldigt glada och pratade med mig. Jag skakade väldigt mycket och gjorde det under hela operationen. Jag var så nervös. Att snittas är inte smärtsamt, men det är väldigt obehagligt. Jag kunde känna alla rörelser, hur de drog i min hud och muskler. Jag kunde känna hur de drog upp Dexter och hur de sedan sydde ihop mig. Allt detta utan smärta. Jag kunde höra Dexters första skrik, det lugnade mig och jag blev väldigt glad. Christian fick bära honom. Han grät av glädje "Emilia, titta vad fin han är!" Han fick klippa navelsträngen på honom och hålla honom.

Efter operationen kördes vi iväg till uppvaket där jag skulle vila och kollas. Jag började må dåligt men det avfärdades med "man kan må lite illa efter en operation". Okej tänkte jag. Sedan kördes vi till special-BB och nu började jag kallsvettas och må riktigt illa. Jag sade till barnmorskorna att det är något som inte stämmer men blev ännu en gång tillsagd att det är vanligt att vara yr och må illa efter en operation. "Sov en stund" sade dom till mig. Jag blundade ett par sekunder innan jag drabbades av panik och rädsla. Somnar jag nu dör jag. jag plingade på den röda knappen och inom loppet av en minut var sjukhusrummet fullt av barnmorskor, sjuksköterskor och läkare. Jag hinner knappt reagera innan de kör iväg mig, jag kollar ner på mina armar som är sönderstuckna sen innan. Jag ser en påse blod och ett drop med något jag inte vet vad. Jag är så svag att jag knappt kan se, men jag märker att Christian inte är med mig och inte heller Dexter. Var är Christian och min bebis frågar jag? Jag får inget svar. Vad är det som händer frågar jag? De svarar att jag blöder. Jag hör i bakgrunden och har sedan fått förklarat för mig att mitt blodtryck ligger på låga (!!!) 80/40 och mitt HBvärde på låga (!!!) 80. Inte konstigt att jag var helt borta. Livrädd, vad händer nu. kommer jag dö på riktigt?

Jag körs in i operationssalen, ännu en gång. Rummet är fyllt av människor som presenterar sig samtidigt som de kopplar in mig till alla olika apparater och dropp. Jag hänger inte med, försöker få svar på mina frågor, men det hinns inte med. Jag skakar och gråter. JAG VILL INTE. SÖV NER MIG, JAG KAN INTE! VAR ÄR CHRISTIAN?Jag var för trött för att klara av ännu en operation vaken. Till slut sövde ner mig och efter ett par timmar vaknar jag upp på uppvaket, yr och trött. Spydde ner sköterskan efter ett glas vatten. Mådde sådär alltså. Jag hade förlorat 2,1 liter blod.

På natten blev jag körd till förlossningen där jag fick vänta i mörkret på att få träffa Christian och Dexter. När jag väl fick träffa dom brast det. De tog ett blodprov på Dexter som var för lågt och helt plötsligt försvann både Christian och Dexter till Neo och jag fick ligga kvar. Ensam. Gråtandes. Ensam. De följande dagarna låg vi på olika avdelningar och jag grät mig tills sömns varje natt. Dexter fick sockerdropp och de tog prover på honom ofta. Jag va extremt svullen och orörlig. Det tog ett par dagar innan jag kunde ställa mig upp. Christian fick springa mellan våra avdelningar och köra mig i rullstol så att jag kunde få hålla min bebis. Jag kände mig så ensam dessa dagar, jag kunde inte ta hand om min bebis, fick knappt träffa min sambo och kunde inte röra mig. Så jag låg mest i min sjukhussäng, kollade på bilder som Christian tagit på Dexter och grät. Men på lördagen blev jag utskriven och fick äntligen flytta ner på Neo där Christian och Dexter var. Dexter blev utskriven veckan efter och äntligen fick vi åka hem och börja livet som familj.

Det är så mycket besvikelse kring förlossningen. Någon silver/grattisbricka fick vi aldrig. Det glömdes bort, de glömde bort att ge den. Jag bad om att snittas flera gånger men det tog dom aldrig på allvar. Om jag hade fått snittas tidigare hade blödningen förmodligen aldrig skett och jag hade fått spendera de första dagarna tillsammans med min bebis och min sambo. Inte ensam och ledsen.

Nu har vi dock våran lilla Dexter och jag kan i efterhand säga att det var värt det. Det är självklart värt all smärta och besvikelse i världen. Han är så fin min lilla Dex. Som jag älskar honom. Men jag kommer aldrig göra om detta. Aldrig.

Blandade bilder från förlossningen.

Likes

Comments

​godmorgon! 

Min kropp verkar tycka att sömn är onödigt. Det blev inte många timmar inatt iallafall och hur jag än försöker lyckas jag inte somna om. Jag antar att det är någon slags förberedelse inför vad som komma skall. Sömnlösa nätter med bebis. Ser dock mer framemot de nätterna än de sömnlösa jag upplever nu. Nåja. 

Idag ska jag försöka ta mig till torget, mina leggins har ännu en gång gått sönder. Har nu avverkat 3 stycken under graviditeten. Måste ha ett par. Det är det enda jag kan tänka mig klä mina ben fram tills vikten börjat gå neråt. +20 kilo står vågen på för tillfället. Eller ah, 19 för att vara noga. Det blir att bokstavligen jobba arslet av sig i vinter vilket faktiskt ska bli lite kul. Mycket promenader innan jag börjar springa/jogga. Hade tänkt börja simma distanser igen och lyfta skrot. Och äta hälsosam mat. Det får ta sin tid det tar. Fokus kommer ju ligga på bebis. Idag är det 4 dagar kvar till bf och 5 dagar kvar till igångsättning. Crazy

Likes

Comments

godmorgon, typ. Ännu en dag jag inte ser framemot. Som tur är kommer Julia förbi en stund i eftermiddag så visst finns det något positivt i misären trots allt. Hon är bra hon.

Igår var vi hos läkaren. Jag bröt ihop. Hon konstaterade att vår bebis är en stor bebis, förmodligen redan över 4 kilo plus att min tapp är helt omogen så att sätta igång mig innan bf är det inte tal  om. Men 6 september. Då ni! Då kan man se ljuset i tunneln. Vi försöker dock ställa in oss på kejsarsnitt, läkaren trodde att oddsen var starkare för ett ks. Vi får se. Bara vi får vår bebis. 

Nu ska jag äta vindruvor och försöka sova en timma till. Sömnen är osammanhängande, precis som lovat just nu. Buhu 

Likes

Comments

​Det är nu 8 dagar kvar innan bf och igångsättning. 8 långa dagar. Men ja, jag vet att det går fort. Jag vilar mest hela dagarna. Kroppen och knoppen är helt slut. Har lyckats dra på mig karpaltunnelsyndromet också. Googla  det. 

Igår var vi på kräftskiva. Jag satt still nästan hela kvällen men är ändå stolt och glad över att jag klarade av att vara med en stund, 22.30 åkte vi hem. Psyket mår bra av att delta på saker och hinna med lite innan bebis. Påtal om det. Allt är typ klart inför hans ankomst. Ska köpa en liten body till... med enhörningar på. Supergullig. Inte köpt något på iallafall 1 månad så kan inte hålla mig längre haha. Förlossningsväskan är packad och vi är redo. Den närmsta veckan ska jag till sjukhuset 2 gånger, hinnsvepning och ctg. Utöver det ska jag bara vila. Får besök av en kompis på torsdag och vi ska laga lite god mat och som sagt, vila. 

Nu ska jag sova en stund innan det vankas affären och myskväll med christian. Hej 

Likes

Comments

​varning för ännu en "det är synd om mig" -text. 

Nu är livet allt bra tufft. 14 dagar kvar innan jag får hålla min bebis i famnen. 14 dagar kvar innan jag, tillsammans med Christian blir förälder. En familj på 3. Kroppen värker och gör ont. Jag gråter på nätterna för att det gör så ont. Jag kan inte somna, fast jag försöker om och om igen. Christian torkar mina tårar, masserar min rygg  och gör allt han kan för att underlätta mitt liv som höggravid. Jag är verkligen trött på att vara gravid. Men otroligt tacksam för att just Christian är min sambo och snart pappa till vår bebis. Det finns ingen annan i hela världen som jag hellre vill dela resten av mitt liv med än just honom. 

Vi pratar bebis hela tiden. Vi är extremt taggade och förväntansfulla samtidigt som rädslan finns där. Rädslan för att göra fel och misslyckas. Trots att vi är säkra på att vi kommer bli perfekta föräldrar för just vår lilla pojke. Jag är dessutom rädd inför kommande förlossning. Rädd för smärtan och för att tappa kontrollen. Att ovetandes slängas in i en process utan någon som helst aning om vad som händer och varför. Jag kastas alltså mellan positiva och negativa aspekter på allt som komma skall. Men längtan, den är enorm. 

Likes

Comments

​klockan är halv 5 på morgonen. Jag kan inte somna. Jag tänker, oroar mig och har ont. Jag är rädd för förlossningen och mycket annat. Men jag längtar efter vår bebis. Vi älskar honom så mycket och det framemot att bli föräldrar, Christian och jag. 

Christian ligger och sover. Rofyllt. Han drömmer om pokemon. Han pratar om pokemon  i sömnen och jag bara skrattar. Älskade sambo. Han är en klippa. Har alltid varit men just nu är han bättre än någonsin. Han masserar min rygg när den värker. Han stoppar om mig, köper den mat jag cravar efter, han torkar mina tårar och kollar mitt blodsocker. En sak är säker, Christian kommer vara den bästa pappan någonsin till vår lilla bebis. Jag längtar efter att få se honom hålla i baby D för första gången. Hjärtat. 

Nu ska jag kika på os innan jag ännu en gång försöker somna....

Likes

Comments

livet är jobbigt nu. Kroppen värker och gör ont. Foglossning --》ingen sömm. Jag gråter om kvällarna, hormoner ni vet. Jag vill inte vara gravid mer. Jag vill att vår bebis ska komma snart. 

Vi var hos barnmorskan igår. Det blev ett längre besök än väntat. Ctg och sedan 2 ultraljud. Men bebis mår bra! 

En rolig sak är dock att jag i lördags fick en jättemysig babyshower 💕. Slänger in en bild så ni får se.

Likes

Comments

Hej,

två veckor sedan jag skrev något. Men nu är jag här. Idag gick vi in i vecka 34. Alltså va, tiden går snabbt. Tack gode gud för det dock. Jag har foglossning och svårt att sova ordentligt- jag är tung, bristningar på mina ben, mår som en zombie och känner mig allmänt ofräsh, fet och ful. Hänger i. Försöker vara positiv men är så jävla trött på gravidlivet nu. Vill ha min bebis här, komma igång med träning och rutiner och bara må bra igen. Den tiden kommer väl den med. Tills dess försöker jag få dagarna att gå förbi snabbt. Spenderat en veckas tid på hemmaplan, alltså i Åtvidaberg med familjen. Det var välbehövligt. Christian kom ner i helgen och vi har hittat på lite saker, saker som jag orkat med, lagom tempo, god mat och lite utflykter. Har dessutom blivit en hel del pokemon go, jag ska vara ärlig och erkänna att jag blivit fast i spelet. Tycker det är bra, man ger sig ut på promenader och det är roligt. Mammaledigheten kommer lägligt, kommer bli världens bästa pokemontränare hehe.


Vecka 34 enligt babyhjälp:

Barnet är i graviditetsvecka 34 ungefär 45 centimeter långt mellan huvud och häl och väger drygt 2,1 kilo. Livmoderns mått är från blygdbenet till toppen ca 32 till 34 cm.

De flesta barn som föds efter vecka 34 klarar sin andning bra och behöver inte ligga i kuvös. Men de är fortfarande ömtåliga och behöver oftast hjälp att hålla värmen och få i sig näring. Även barn som föds i vecka 34 räknas som prematura, dvs för tidigt födda.Många barn ligger i vecka 34 med huvudet nedåt. Vissa barn fixerar huvudet i bäckeningången, men det kan också dröja några veckor till. Mot slutet av graviditeten brukar man kontrollera på MVC om barnet ligger rätt och om det är fixera. Mindre än fem procent (3-4 procent) av alla barn lägger sig med stjärten eller benen neråt i bäckenet, s.k. sätesbjudning eller fotbjudning. Upptäcker man detta så försöker de inom vården att få barnet att vända sig rätt. Detta brukar göras på förlossningen runt vecka 37.

Barnet lyssnar till dina hjärtslag, din mage som kurrar och dina andra kroppsljud. Det är inte konstigt att en del barn efter födseln har svårt att ligga själv och sova utan att höra alla dessa fantastiska ljud. Tänk att detta varit barnets vardag under en väldigt lång tid! Barnet vill vara nära och lyssna till kroppsljud och har kanske svårt att vänja sig vid tystnaden.

När du är gravid i vecka 34 kan barnet mycket väl reagera olika på mammas, pappas, partners samt främmande personers röster. Barnets fingernaglar har nått toppen av sin fingrar nu och när det föds är det redo för sin första manikyr. Pupillerna kan vidgas och dra ihop sig och ansiktet är mer slätt än rynkigt. Barnet kan även själv bekämpa lättare infektioner med sitt nyutvecklade immunsystem. Omkring vecka 34 är moderkakan fullmogen och därefter börjar den åldras.


Likes

Comments