Vardag
Idag firades lillördag i vanlig ordning med mina favvo-tjejer Olivia och Johanna. Jag kom till Waynes coffee, trött och sliten efter en jobbig skoldag, men lämnade stället några timmar senare glad och många skratt rikare. Vänner är fan livet ändå. Hur ska jag klara mig utan dem när studenten väl är ett faktum och det är dags för oss att gå skilda vägar?
Förresten, på tal om framtiden och studenten. Fick idag veta att det är 250-dagars om 2 helger. Helt vansinnigt! Studenten börjar verkligen närma sig. Jag går verkligen mitt sista år på gymnasiet. Det känns så surrealistiskt allting. Studenten, universitet och friheten har alltid legat så långt bort. Men nu helt plötsligt så står framtiden bara runt hörnet och väntar ivrigt på mig.

Jag undrar hur separationsångesten verkligen kommer vara när stunden väl är här. Det är ju lätt att sitta nu och säga hur mycket man längtar till studenten. Men hur kommer det egentligen kännas när dagen väl är kommen?

" Enjoy your youth. You will never be younger than you are at this very moment"

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vardag

Gud vilka mysiga dagar jag haft! Helgen har spenderats med mina vänner från Sundsvall som varit här och hälsat på lilla mig. Så gulliga dom är som åker 20 mil bara för mig! Känner mig lyckligt lottad, utan tvekan.

Vi har ätit mysmiddagar, tittat på fotboll, partajat, fikat på Waynes, åkt bil, umgåtts med mina Östersundsvänner samt bara haft det allmänt bra.

Dessvärre har även de trevligaste stunderna ett slut, och de var tvungna att lämna mig för några timmar sedan och åka tillbaka till Sundsvall. Saknar dem redan, men jag ska nog överleva tills nästa gång vi ses.

Likes

Comments

I slutet av sommaren 2016 fick jag för första gången uppleva känslan av att hela kroppen skriker efter flykt. Flykt från platsen, från känslorna, från allt. Känslan av att inte kunna kontrollera min egna kropp. Känslan av att hjärtat rusar, luften tas ur mina lungor och hjärnan vrålar "Spring! Spring! Spring för fan!". Runtomkring mig pågick samtidigt en helt vanlig lektion med en helt vanlig genomgång på vita tavlan. Läraren pratade på och uttråkat lyssnade klassen. Men jag var inte med dem. Jag var i en annan värld. Där och då visste jag inte vad som hände med mig eller varför min kropp hade reagerat som den gjorde. Jag visste inte att jag precis hade upplevt min första panikångestattack. Det är någonting som min kurator förklarade för mig långt senare. Inte heller visste jag att den händelsen och känslan skulle bli startskottet på en lång och kämpig tid kantad av en ätstörning.


Det är svårt att förstå känslav av en panikångestattack ifall man aldrig själv upplevt det. Jag trodde att jag skulle dö. Hela min kropp skrek att en fara lurade, och när jag äntligen lyckades ta mig ut ur klassrummet bröt jag ihop. Känslan jag kände den dagen var en känsla jag aldrig ville uppleva igen. Vilka åtgärder jag än skulle behöva ta till så skulle jag aldrig uppleva den igen. Det var jag fast besluten om. Ifall jag bara blev lite smalare, lite snyggare, lite populärare och lite smartare så skulle jag aldrig behöva känns det jag precis hade känt. Jag skulle då bli untouchable. Då skulle jag aldrig mer kunna bli sårad. Då skulle smärtan aldrig kunna nå mig igen. Jag trodde att ätstörningen skulle ge mig ett bättre liv. Rösten lovade mig lycka och välmående bara jag gjorde som den sa. Men vet ni vad? Ätstörningar ger inga liv. De tar liv.


Ätstörningen tog mitt liv. Den tog allt jag någonsin hade älskat. Den krossade min livsglödje inifrån och ut. Jag trodde att den skulle rädda mig. Blint litade jag på den där rösten som sa att ätstörningen var bra för mig, att den skulle göra mig starkare. Att jag aldrig mer skulle behöva må dåligt igen ifall jag bara gjorde som den sa.


Det finns ingenting vackert med ätstörningar. Ingenting poetiskt. Det finns bara en oerhörd smärta. Ett mörkt avslut som kryper sig allt närmare. Allt för ofta möts jag av en romantiserad bild av psykisk ohälsa. Den målas upp som någonting vackert och speciellt. En bild som jag idag, med ett betydligt friskare tankesätt, kan konstatera är allt annat än rätt. Ätstörningar ger inga liv. De tar liv. Det är den bittra sanningen.

Likes

Comments

En alldeles för sen kväll igår resulterade i en alldeles för trött Emilia idag. Att man aldrig lär sig....

Tanken var att hinna med en tur till gymmet idag. Men eftersom energin för tillfället tyvärr är på annat håll får det vänta tills imorgon. Istället har jag bänkat mig vid köksbordet med en kopp te för att förbereda några framtida blogginlägg samt avverka lite plugg, vilket känns helt okej det med.

Idag när jag satt och kikade runt på min favvoapp Weheartit snubblade jag över ett citat som fångade mitt intresse lite sådär extra.

"Sometimes you have to shut your eyes from what you want and build hapiness from inside"

Det fick mig verkligen att tänka efter. Jag tror att vi ofta fokuserar för mycket på att vara bäst, ha en massa saker och vara framgångsrik. Men istället borde vi börja basera vår lycka på hur vi känner oss på insidan. Ni vet verklig lycka. Inte bara sån som ser bra ut på en instagrambild.

Här har ni dagens simpla men stilrena outfit. Figursydd vit skjorta med ett par svarta byxor. Jag är verkligen en sån som gillar att hålla det simpelt, så denna outfit passar mig perfekt.

Likes

Comments

I denna sekund för exakt ett dygn sedan sprang jag på Stockholms gator, och hade just passerat dryga 18 km. I denna stund, för ett dygn sedan, var målgången det enda som cirkulerade i mitt huvud. Jag skulle inte sänka farten. Jag skulle inte ge upp. Jag skulle flyga in i mål. Klockan 18.06 fick jag äntligen, efter 2.1 mils löpning, passera mållinjen. I högtalaren ekade speakerns ord "Här springer Emilia Pettersson in i mål, endast 18 år gammal". Jag hade klarat det, jag hade besegrat Stockholm halvmarathon. Lyckoruset när jag äntligen fick den efterlängtade medaljen är obeskrivlig. En tid på 2:06 h blev det.

Att jag sov med denna medalj under kudden är inget skämt. Gud så bra det kändes att gå igenom stan, med den runt halsen, tillbaka till bilen. Kanske låter lite skrytigt, men ibland måste man få vara lite sådär extra stolt över sig själv och sina prestationer.

Efter loppet. Svettig, trött och hungrig men oj oj oj så lycklig.

Likes

Comments

Gud vilken mysig eftermiddag och kväll jag haft!

Slutade skolan redan klockan 12.35 idag, så då kutade jag bort till bussen och åkte hem till mormor och morfar för middag. Väl där blev jag så himla överraskad då de hade dukat superfint, köpt en smörgåstårta, gjort efterrätt samt slagit in paket. Allt detta för att fira lilla mig som tagit körkort.

Dom är oslagbara, så är det bara. Inget snack om saken.

Efter middagen tog vi det bara lugnt ett tag innan de skulle skjutsa hem mig till lägenheten. På vägen hem blev det, i vanlig ordning, ett stopp på ICA Kvantum då jag behövde veckohandla (gud vad vuxen jag låter haha...).

Likes

Comments

Vardag

RISE AND SHINE PEOPLE!

Måndag igen, vilket för min del innebär en ny skolvecka. Den här helgen har minst sagt sprungit förbi. Hann mer eller mindre blinka, sedan var den över. Tiden går fort när man har roligt, som man brukar säga.

I fredags mötte jag upp Hanna på Espresso house efter skolan för en fika innan vi åkte upp till hennes stuga med hennes familj. Väl där åt vi middag, för att sedan låna bilen och åka runt lite i byn. "Men Emilia, du får väl inte köra själv?" Kanske vissa nu tänker. Men gissa vad? JAG HAR TAGIT KÖRKORT! Jag tror aldrig jag varit så nervös som jag var när jag satt där i trafikverkets bil och väntade på domen. Sekunderna kändes som minuter innan gubben äntligen sa de magiska orden "Körningen är godkänd". Där och då var det nära att en tår slank igenom, så lättad var jag.

Frihet och lycka.

Nåja, tillbaka till helgen. Resten av kvällen låg vi i stugan, åt godis och pratade om livets alla stora frågor... eller något sånt... Dagen efter blev det utflykt med en hel del vandring, bärplockning samt massor av fika.

Nu har jag precis käkat frulle och ska strax bege mig mot skolan. Har endast en lååång lektion idag, Träningslära mellan 10 och 12:40. Vad som händer sedan får vi se. Förmodligen inget speciellt då jag känner mig lite småseg.

Hoppas alla får en superbra måndag!

Likes

Comments

Skolan har dragit igång och hösten har sakta börjat göra sig tillkänna. Dagarna har blivit kortare, sandalerna har ersatts med tjocksockar och vindarna är inte längre lena och sommarvarma mot armarna. Det luktar höst. Sommaren och mitt sista sommarlov är över, oavsett hur mycket jag önskar att så inte var fallet. Nu väntar istället en höst fylld av nya utmaningar under mitt allra sista gymnasieår.


Som Tomas Ledin sjunger, sommaren är kort. Alldeles för kort. Men en hel del roliga och minnesvärda saker har jag ändå hunnit med trots allt.

Här kommer godbitarna från det jag haft för mig de senaste tio veckorna.

Likes

Comments

Igår vankades det partaj och 18-års fest för min bästa och äldsta vän som nyligen fyllt vuxen. När jag fyllde 18 så åkte hon hela 20 mil, Sundsvall till Östersund, för att få vara med och fira mig. Så att få komma hem till min hemstad och fira hennes dag tillsammans med kompisarna från högstadiet var verkligen underbart. Gamla gänget var samlat igen.

Nu är flyttlådorna återigen packade, och det är strax dags för mig att återvända till Östersund. Det ska bli skönt att äntligen få träffa alla mina nyfunna vänner där uppe igen (var ju aaaalltför länge sedan), samtidigt som jag såklart kommer sakna mina barndomsvänner i Sundsvall. Men efter kvällen igår så känns det ändå bra att dra, för de finns ju kvar. Oavsett hur lång tid vi är ifrån varandra så har vi alltid roligt tillsammans när vi väl ses igen. Då är allting som förut, på den gamla goda tiden.

Likes

Comments

Italien 2017

Idag är sista dagen här borta i pastalandet Italien. Hela 14 dagar har hunnit passera, fastän det känns som att vi nyss kom hit. Tiden har gått alldeles för fort. Fick jag välja så skulle jag gärna stanna här för alltid. Dessvärre fungerar inte livet så. För eller senare är det alltid dags att återvända till verkligheten. För mig innebär det att inta skolbänken och mitt sista gymnasieår.

Under dessa två veckor har vi hunnit med att åka en massa båt, besöka de lipariska öarna, äta massa gott, se sprutande lava, bli sjösjuk, snorkla i klarblått vatten och mycket mycket mer. Men den mest häpnadsväckande saken som hänt måste nog ändå vara att jag, kaffehatarnas kaffehatare, har gått och blivit förälskad i Italiens cappuccino. Jag har fallit pladask, och hur det kunde ske är universums största mysterium.

Men nu för stunden då? Just nu sitter jag faktiskt på ett fik vid strandpromenaden med mina föräldrar och sipprar på just en cappuccino, och försöker ta vara på de sista timmarna.
Drömmer om nästa gång jag återigen får andas in Giardini-naxos luft, vandra längs med strandpromenaden, ta bussen längs med de slingriga vägarna upp till Taormina, äta mat på Valentino, strosa längs gatorna jag gått på sedan jag var 2 år samt blicka upp mot vackra Etna.

En dag så.... en dag....

Likes

Comments