View tracker

Äntligen tillbaka i Katmandu igen efter vandring och toppbestigning sedan den 28:e februari. Och ja, det blev tillslut en bestigning av den 6 476 meter höga toppen Mera Peak.

Men kan ta det från start då jag tog den 13 timmar långa bussresan från Katmandu till den lilla bergsbyn Bhandar. Där stannade jag natten och vandrade sedan uppåt mot Lukla via stopp i byarna Kinja, Sete, Junbesi, Nunthala och Bhupsa. Det var via denna led Sir Edmund Hillary och Tenzing Sherpa tillsammans med deras expedition vandrade under sin historiska bestigning av Mount Everest 1953, och alltså blev de första att besegra det mytomspunna berget. För på den tiden fanns förståeligt nog inte flygplatsen i Lukla, vart de flesta dessa dagar flyger till att börja med.

Uppe i Lukla väntade jag in mitt så kallade Team som bestod av en klätterguide, en vanlig guide och en bärhjälp. Efter lite förberedelser så började vandringen upp mot bergskedjorna, glaciärerna och framförallt Mera Peak.

3/4 av teamet. Tashi och Dorjee samt jag när vi tog oss förbi det första snöpasset på 4600 meter.

Dagarna flöt på bra med distanser på ungefär 4-7 timmars vandring. Ju högre upp vi kom, desto kallare och mer snö blev det. Vi plumsade upp för snöiga pass och sov med dubbla täcken, dunjacka och sovsäck. Även, ju högre upp vi kom, desto fler grupper mötte vi som hade vänt. Det är relativt tidigt på säsongen, men ändå mötte vi 4 grupper som hade vänt tillbaka från olika platser. Allt ifrån tidigt skede och by, till misslyckade toppförsök. Orsaken var att den stora glaciären Mera La mycket ovanligt nästan var helt täckt av blank-is, samt den största orsaken: stora glaciärsprickor. Det gjorde alltså att ingen hittills denna säsong hade bestigit toppen. Men trots grupperna och deras guiders tips om att det bara var att vända bestämde vi oss för att ge det ett försök.

Första skymten av Mera Peak, långt där borta och högt däruppe. Även första delarna av den isiga glaciären Mera La:

Och det blev lyckat! Vi fortsatte vandra uppåt och i den sista lilla byn innan vi skulle ge oss på glaciären under två dagar slog vi ihop oss med en annan grupp som bestod av en österrikare, hans två klätterguider och deras bärhjälp. Tillsammans acklimatiserade och tränade isklättring, repteknik och annat nödvändigt under två dagar och strax över 5000 meter.

Österrikaren Raymond (som likt många andra nyvunna vänner under resa + Fille och Allan, blivit totalt krossad i kortspelet Chicago med Lovikka-regler)

Så kom dagen då vi skulle vandra uppåt mot glaciären och High Campen på 5 800 meter, och vars vi skulle tälta natten. Det gick bra till en början med ganska stabil snö. Men ju högre upp vi kom visade sig isen och sprickorna. De sista 3-4 timmarna fick vi stundtals vara fastrepade i varandra och ofta ta hjälp av både stegjärnen och isyxans funktion till max under de branta partierna.

Tillslut kom vi fram och det var en riktigt spektakulär plats att tälta på:

Natten var desto mindre spektakulär med riktigt lite sömn och huvudvärk. Så det var en lättnad när gröttallriken kom in genom tältöppningen kring 04.00. Den pressade jag i mig och krigade på mig alla kläder, selen, skorna och stegjärnen i iskylan utanför tältet. Men till våran glädje var det helt stjärnklart.

Vi klickade fast oss med repet i selen och började vandra i samlad grupp. Jag, Raymond och våra fyra guider. Bärhjälparna stannade kvar i Campen för att vara redo med varm mat vid vår återkomst. Sakta, sakta började vi vandra. Redan tidigt visade sig glaciärsprickorna som vi oftast fick gå runt, men ibland hittade vi tunna ispartier där vi kunde passera. Allting med mycket stor säkerhet. För tittade man ner i sprickorna var det bara oändligt svarta hål där man kunde försvinna för gott ganska enkelt.

Vi fick alltså trixa oss fram, och med stor hjälp av våra mycket erfarna guider lyckades vi bra med det. Men under vissa passager tänkte man hur detta egentligen skulle sluta. Minsta lilla dimma eller moln hade nog gjort att vi skulle vart tvungna att vända vi också, men det klara vädret och solen eftersom, gjorde att vi kunde fortsätta. Men det var inte bara de omständigheterna som var svåra, utan bara det att vandra uppför på 6000-6500 meter var en besvär i sig. Och eftersom vi var fastrepade i varandra gick det inte att vila när man ville, för då spändes repet och alla fick stanna upp. Så det var bara att kriga på.

Men tillslut nådde vi alltså toppen, efter många timmars slit. De sista meterna fick vi klättra upp med klätterverktyg och yxan. Och vilken vy vi möttes av! I den totalt klarblåa himmelen visade sig alla de ännu högre bergen som majestätiskt utbreder sig kring Mount Everest. En riktig "View worth to die for" som många bergsbestigare ofta uttrycker sig (men som man tyvärr inte ser på bilderna..). 6 476 meter alltså, och känslan att stå där var en av de mäktigaste jag upplevt. Efter alla dagar av oro och låg motivation på grund av de vändande grupperna och osäkerheten kring möjligheterna att lyckas, så var det en stor lättnad att stå där, som första lyckade expedition i år till och med!

Men efter lite bilder och glädje var det dags att börja röra sig neråt mot Campen igen. Trots att det var lite enklare i och med nedförs så var vi ju tvungna att passera alla sprickor och ispartier igen. Så det var inte så enkelt det heller. Men vi kom alltså ner till Campen och tälten tillslut, och efter vila och mat gav vi oss på den andra delen av glaciären och tog oss ner till säkrare mark vart vi spenderade natten, ganska slutkörda.

Efter det började vandringen tillbaka, med en stor lättnad och glädje i kroppen. Jag fick lite revansch efter misslyckandet i Kina, så det kändes riktigt bra. Så alltså 22 dagar senare är jag tillbaka i Katmandu!

UPPDATERING

Det hela avslutades lite tråkigt när mina sedan tidigare ögonbesvär förvärrades ganska kraftigt under slutskedet av vandringen. Så det blev en akut tid till St Eriks ögonklinik i Stockholm, bara en dag efter att jag kom ner från vandringen. Blev alltså hemresa lite tidigare. Undersökningen visade att det inte var något jätteallvarligt, men vid dessa symptom var det viktigt och nödvändigt att komma in direkt. Så det blev lite undersökningar och behandling. Blir en tid med mörka solglasögon en tid nu. Får hoppas att det ger med sig och blir bättre med tiden.

Som tur är har jag världens bästa flickvän i Moa, som mötte upp mig i Stockholm igår. Så vi har stannat natten och flyger hem till Kiruna ikväll.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Blir tidig avresa med den lokala bussen imorgon. 05.30 rullar den mot Jiri som väntas nås ca 10-12 timmar senare, blir att kämpa.

Från Jiri börjar jag vandra själv i 6-8 dagar på 2000-3500 meters höjd mot byn Kharikola. Där möter jag upp mitt tre man starka nepalesiska team och därifrån börjar vi vandra upp mot Mera Peak. Den toppen, som vi förhoppningvis gör ett försök att nå, ligger på 6 461 meter och nås med hjälp av alpin utrustning. Den nämns ibland som en tekniskt relativt lätt topp att nå, men det är ganska tidigt på säsongen samt att de höga höjderna försvårar allt.

Totalt lär det blir en vandring/expedition på 21-23 dagar. Först 6-8 dagar själv och sedan upp mot Mera Peak och därefter ner till Lukla som lär ta 14-15 dagar till. Från Lukla flyger vi ner till Katmandu.

Jag hoppas vara tillbaka i Katmandu kring 21-22:a mars, för den 25:e lyfter planet hem mot Sverige igen!


Måste även passa på att skicka en hälsning och hyllning till legenden Fredrik Siekas som gör sina sista två innebandymatcher med Kiruna AIF nu till helgen. Det har redan startats diskussioner och en Facebook-grupp där man vill se hans tröja #17 ska hissas i Rakethallens tak och därmed pensioneras. In och gilla sidan om ni inte redan gjort det. En legend ska få ett värdigt slut på sin fantastiska karriär i folkets klubb AIF.


Likes

Comments

View tracker

I Kathmandu sedan i förrgår. Här är förberedelserna i full gång inför kommande vandring/expedition. Har kompletterat det sista i packningen. Blev en varm dunjacka, en ny sula till en kängan (som en hund stal i Vietnam), snöskydd, vindtät trekkingkeps, en till fleece och det svåraste uppdraget: endagslinser i synfel -1.50. Mina beräkningar svek mig så låg två veckor back men tillslut, efter stor sökinsats hittade jag en ren, fin och seriös optiker där jag köpte en box till min stora lycka. Köpte även loss tre dvd:s för 25kr som blir bra nu innan det bär av.

Jag ska ha ett möte med chefen och klätterguiden för kommande vandring imorgon. Så förhoppningsvis bär det av i övermorgon. Bristen på aktivitet har börjat nå max snart, så jag är mycket sugen på att köra igång.




Snart så...

Likes

Comments

Pokhara är fint med sol, spegelblank sjö och höga berg. Dagarna har gått i lugnets tecken och imorgon åker jag vidare. Det blir till Dhading en kort sväng för att hämta upp lite grejer och packning, och därefter vidare mot Katmandu. Jag hinner tyvärr inte med ett besök i byarna igen, och kan därför inte heller hjälpa till på skolan som jag hade planerat. För det första drog den här bergsvistelsen ut på tiden, och för det andra har jag lite nya planer:

Målet står ännu kvar att försöka bestiga det 6 476 meter höga Mera Peak, med start den 7-8 mars. För att ta sig till startpunkten och byn vart man börjar den vandringen, flyger man oftast till Lukla som är beläget på strax över 2000 meter. Från Katmandu tar det 30-40 minuter och den landningsbanan brukar ofta vara med på top 3 farligaste i världen. Jag har upplevt den en gång innan. Men de nya planerna verkar bli, med inspiration av min Everest-bok och lite andra forum att gå till väga lite gammaldags och istället vandra upp till Lukla. Det ska ta 5-7 dagar så jag behöver ta mig till Katmandu ganska snart för att börja förbereda mig och allting.

Ikväll blir det FA-cup afton på den engelska puben.

Likes

Comments

https://jetpak.com/se/vi-finns-har/kiruna

Likes

Comments

Ganska snabbt märkte jag att gruppen jag hängde på inte direkt hade samma ambitioner eller tempo som mig. Så jag lämnade dem ganska snabbt och den tilltänkta 4-5 dagars vandringen blev ungefär 10 dagar på egen hand. Det gick riktigt bra och efter Poon Hill (som var riktigt fint) vände jag tillbaka och passerade några byar vi redan gått förbi. Via den vägen och en ny vandringsled nådde jag Annapurna Base Camp efter några dagar. Det är beläget på 4130 meter och är campen för de som ska bestiga 7000-8000 meters bergen som man har som omgivning där uppe.

Till stor del vandrade jag tillsammans med ett franskt hardcore-trekking par som totalt kommer vara ute i 60 dagar. De hade kommit halvvägs och trots att vissa dagar har vart tuffa att hänga på deras tempo, har allt gått riktigt bra. Vi har haft det riktigt trevligt och lär säkerligen hålla kontakten.

Nu är jag tillbaka i Pokhara för några dagar, sedan blir det nog till Dhading och upp till byarna igen. Eftersom vandringen tog längre än förväntat så får jag se hur länge jag stannar där. För jag måste vara tillbaka i Katmandu i början av mars för att förbereda den sista uppgiften. Det blir mest troligt en 15-16 dagars vandring och toppförsök på Mera Peak, som är 6400 meter högt.

Lite bilder från bergen

Likes

Comments

Efter bröllopet, byalivet och Dadhing liftade jag med hotellbossen och hans MC till motorvägen. Där hoppade jag på en minibuss som tog mig till Pokhara. Där väntade Hari som hade en grupp på fem som skulle upp på en 5-dagarsvandring upp till det välkända Poon Hill. Det är beläget på lite över 3000 meter och man kan få en bra vy av många 7-8000 meterstoppar. Jag hakade på och nu är vi inne på våran andra dag uppe i bergen. Efter Poon Hill vandrar de andra neråt igen men jag forsätter själv uppåt mot Annapurna Base Camp i ungefär fem dagar till.

Det känns bra att vara uppe i bergen igen och det blir kul att gå vidare på egen hand sen.

Pga dålig uppkoppling blir det inga bilder, men jag kan försäkra er om att det är fint.

  • 1209 readers

Likes

Comments

Tillbaka i Dhading efter lite över en vecka uppe i byarna. Den vi spenderade mest tid i var vart min vän Hari vuxit upp. Det var en mysig, liten by längs en bergsluttning av fält av olika slag. Förra årets jordbävning drabbade byarna hårt, och om inte husen rasat ihop helt eller delvis, hade väggarna spruckit och var därför farliga att vara inuti.

Så på grund av husets skick och dess rasrisk sov vi nätterna utomhus. Dagarna gick och de spenderades med att besöka grannhus, släktingar och bekanta för kortspel, te och historier. Tigrar, ormar och krig - allt verkar ha berört byn på något sätt. Jag fick uppleva regler och levnadssätt inom arrangerade äktenskap och kastsystemet som fortfarande i hög grad pågår här. Detta är ju egentligen helt sjukt, både det och mycket annat traditionellt fortsätter att leva vidare i byarna.

Bröllopet, som var till stor del syftet med besöket i byn kom tillslut och hela byn engagerade sig i förberedelserna dagarna innan. Vi hämtade träd, växter och blommor från djungeln, getter och kycklingar halshöggs och slaktades, kvinnorna och flickorna målades i henna och mycket, mycket mer..

Tillslut kom dagen och den maffiga ceremonin höll på i 7-8 timmar. Samtidigt försågs det mat till över 500 gäster, det var dans, sång och andra aktiviteter runt om. Det högsta jublet var när jag blir inkastad i dansringen, något malplacerad men det var bara att försöka så gott jag kunde, till allas stora glädje.

Brudgummens byinvånare var de drivna och glada, för det var de som skulle ta bruden hem till sig och deras by. Det hela eskalerade när ceremonin tillslut avslutades och de bar iväg den gråtande bruden från sin lika ledsna familj, släkt och by. Till och med jag vart lite tagen av det hela.

Dagen efter bröllopet tog vi farväl av byn och människorna och vandrade 4-5 timmar till Haris frus hemby. Där stannade vi två nätter och det är dit jag mest troligt kommer återkomma om en vecka ungefär. Först ska jag på en veckas vandring i bergen kring Annapurna.

Det har vart en mycket intressant vecka där jag fått ta del av kulturen och traditionerna på riktigt. Gästfriheten och glädjen från alla är också något att minnas. Vi sov de flesta nätterna hemma hos Hari men eftersom bröllopet var en bit bort så kunde vi ibland, eller bara jag själv också när jag var trött gå förbi ett hus och sova natten på deras lilla bro, utan problem alls. När de som bodde där upptäckte mig på morgonen blev jag bara väckt med en kopp te och glada miner.

Läs nästa eller nästkommande krönika i Nya Kirunabladet för lite mer ingående kring besöket i byn och bröllopet!

En del av bröllopsceremonin

Bruden påväg att lämna ceremonin, sin familj och by

Delar av brudgummens by som bär bort bruden

Ungefär som på Ferrum

Lite bilder från dagarna

Likes

Comments

Tidig morgon här i Dhading. Har precis druckit den obligatoriska koppen mjölkte och ätit en god traditionell nepalesisk frukost som bestod av små risflak, yoghurt gjord av buffelmjölk och givetvis en hel del socker.

Nu ska vi försöka hitta ett jeeptak att lifta på första biten och sedan gå resterande bit upp till byn, eller gå hela vägen. Där ska vi bo utanför delarna av vad som finns kvar av Haris familjs hus, som liksom hela byn drabbades hårt av jordbävningen förra året. Ingen har fått börja bygga upp husen igen, utan väntar på ritningar och pengar av regeringen som ska bygga upp hus med bra grund och hållbarhet för eventuella kommande jordbävningar eller jordskred. Så vi ska bo och sova utanför huset.

I den byn blir vi ungefär 5-6 dagar och med det stora bröllopet som höjdpunkt. Det är en man från ett högt kast som gifter sig så det har bjudits in folk från närliggande byar och städer och väntas bli över 500 gäster. Det blir häftigt att få delta och den enda skjorta jag har med har jag lämnat in för tvätt och strykning.

Efter dessa kommande dagar väntar 2-3 veckor i grannbyn som har en lite större skola där jag ska försöka få en uppgift. Jag ska också inhandla något som de är i behov av. Antingen åker jag dit direkt efter den här veckan, eller så följer jag med Hari först tillsammans med en grupp och vandrar i 6-7 dagar, och åker dit sen. Det blir roligt och intressant samt känns bra att få hjälpa till lite i de här svåra tiderna i Nepal.

Ny och intressant bok

Frukost

Hari och sin son klipper och rakar sig inför det kommande bröllopet

Likes

Comments

Spenderat stora delar av dagen med att dela ut inbjudningskort till bröllopet uppe i byn som är om några dagar (4 feb ). Det var trevligt och jag fick besöka många olika hem och platser över hela staden.

Imorgon liftar vi upp för en del av berget ovanför och går sista biten till byn. Där blir vi nog i 5-6 nätter med bröllopsfirande och annat spännande.

Likes

Comments