View tracker

Inte hunnit skriva alls sedan förra inlägget på grund av studier och praktik, men nu är jag tillbaka!

Jag har gått in i sista perioden på min undersköterskeutbildning och nyligen haft praktik. Jag lyckades att få en praktikplats i Huddinge där pojkvännen bor, och där jag bor deltid. Jag var livrädd för min praktikplats innan jag började där. Att jobba med äldre människor när man har svårt med det sociala och svårt att läsa av andra människor signaler var något som jag trodde skulle vara ett stort problem. Dock så visade det sig att jag fungerade som bäst i denna miljön. Jag praktiserade i 4 veckor som bara flög förbi. Och nu är jag dessutom timanställd där! 

Enda problemet när man ska praktisera och studera samtidigt när man har Aspergers Syndrom är stressen. Jag tyckte inte att jag hann med mina studier i samband med praktiken, fast det var ju inte så. 

Nu är praktiken klar och jag väntar på att få börja med en ny kurs. Åker ner till Halland på lördag och stannar en vecka för att hinna med allt där nere. Är alltid så stressigt när jag kommer ner där. Ska hinna med skolan, att tatuera mig, till tandläkaren, habiliteringen (sista mötet där) och tjejkväll på Handelshuset i Ullared med min storasyster. Någon annan som ska dit kanske?


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

För att få en inledning till vad denna blogg kommer att handla om måste jag ta er tillbaka i tiden lite.

Sedan barnsben har jag haft problem med vikten. Dåligt med vänner resulterade i att sitta hemma och äta framför TV:n. Maten blev min absolut bästa vän. Mina föräldrar vågade inte säga till mig allt för ofta om att det inte var bra att sitta inne och äta hela dagarna, vad skulle dom få mig att göra istället? Jag har vänner till och från men passade inte riktigt in med andra barn samt att jag inte förstod sociala regler och tog saker väldigt bokstavligt. Ätandet blev värre med tiden och jag blev större, mobbningen av tjockisen hade tagit fart otroligt fort och förvärrade situationen mer och mer. I mellanstadiet fick jag två bra vänner som inte knuffade bort mig så fort jag gjorde eller sa något fel, dom såg inte heller ner på mig på grund av min vikt. Dessa två tjejerna hade jag vid min sida från mellanstadiet och upp i högstadiet. Då dom båda var ett år äldre så blev det jobbigt när jag började nian igen.
Gymnasietiden var upp och ner. Svårt att knyta nya band och vågade inte äta i skolan på grund av att folk kollade på mig. Jag hade försökt ett flertal gånger att gå ner i vikt men det gick inte i längden. Blev nekad dietist och fick gå till vårdcentralen och höra samma saker jag hört hela min skolgång. "Ät mindre socker", "Ät enligt tallriksmodellen" och "Rör på dig mer". Ja, detta hjälpte mig inte ett smack.

Men hösten 2012, 18 år gammal, skickade jag in en remiss för en Gastric Bypass. Blev kallad till Varbergs sjukhus i december 2012. Fick väga och mäta. 85 kg och 155 cm lång. Tillslut fick jag mina mål jag var tvungen att uppnå innan läkaren kunde godkänna en operation. 5 kg skulle jag gå ner. Jag la om kosten helt, tränade dagligen, åt på bestämda tider och hade min mamma som pushade mig när jag var nära att lägga av. Jag lyckades! Fick börja min pulver diet i mars 2013, två veckor bara med pulver. Det var kämpigt men jag klarade det. 11 kg gick jag ner innan min operation. 2 April 2013 opererades jag.

Jag har pendlat upp och ner med vikten sedan två år tillbaka. Vägde som minst 42,9 kg och väger idag mellan 44-48 kg. Jag fick vitaminbrist ett tag då jag haft det svårt att få in rutiner på mediciner. Fick öka till dubbel dos, tillslut låg mina värden normalt.

Förändringar och sociala kontakter är något jag har svårt med. Skriver listor på allt, skrev listor innan jag kunde skriva, gjorde små vågor istället. Återkommer till detta ämnet i ett annat inlägg.
Varför var det så svårt att knyta dessa sociala banden och varför fick jag utbrott när något gick emot mig?
Våren 2015 gick jag på stress hantering. Dom sa att jag hade ångest och depression. Ja, depression hade jag ju tydligen haft till och från sedan 15 års ålder. Fick träffa en psykiatri läkare som egentligen skulle skriva ut ångestdämpande, men märkte att jag var lite annorlunda. Hon tittade på mig länge innan hon vräkte ur sig "Du är väl ändå inte deprimerad? Du ser inte deprimerad ut alls". Nae, det var jag ju inte. Hon ville att jag skulle gå igenom en neuropsykiatrisk utredning för att kolla om jag hade ADD.

Vår blev till sommar och sommar blev till höst. Hösten 2015 fick jag komma till en psykolog. Jag gick dit fyra gånger. Testade för ADD/ADHD och Bipolär sjukdom. Sista mötet konstaterade psykologen att inget stämde in på mig, han insåg snabbt att dom glömt kolla autism. Så med lite förlängning på vårat möte så fick jag fylla in flera luckor. Gick sedan hem och väntade några veckor innan jag skulle få en fullständig diagnos.

4 november 2015 fick jag äntligen min diagnos. Aspergers Syndrom. Det förklarade så mycket om varför jag gör som jag gör och är som jag är. Ska till habiliteringen första gången i mars. Kanske få lite mer information än vad jag har läst mig till.

Hoppas ni finner detta intressant och kommer att följa mig och mitt annorlunda liv.



Likes

Comments

View tracker