View tracker

Andra söndagen i advent var igår, redan. Andra advent brukar infalla mellan fjärde och tionde december, i år blev det just den fjärde och nästa år kommer det vara den tionde. Historiskt tillhör adventsfirandet julfastan, men idag känns det som att man passar på att äta skumtomtar, lussebullar och dricka varm när det är advent. För att "fira" och där med trycka i sig saker med gott samvete, det är ju ändå advent. Jag har förövrigt blivit besatt av lussebullar, alltså verkligen besatt. Jag skulle kunna leva på dem, så illa är det.

Men jag firade advent med att ta mig ut till ett litet stall utanför Uppsala. Där fick jag låna en gullig liten häst med massor utav päls, nästan en liten pälsboll. Så red vi ut i skogen. Bara njöt av att rida där i snön bland alla träd. Så fridfullt, så vackert och så himla roligt. Det gav mig så himla mycket energi. Hästar är den absolut bästa typen av terapi, att vara i stallet är lite som att resa till en annan planet. Man lämnar allt och är bara där, utan att tänka på något annat. Så fridfullt liksom, speciellt när det var ungefär två år sedan jag spenderade den här typen av tid i stallet. Och det här ska jag ju såklart fortsätta med, hänga i stallet utan krav. Utan några seriösa träningar eller tävlingar, jag är bara intresserad av just det här. Pyssel och energigivande ritter i skogen, gärna tillsammans med andra.

Jag tror det är viktigt att göra saker som är kravlösa, också. Alla mål behöver inte handla om att driva sig själv framåt. Just detta handlar om att vårda sin själ, skapa ny energi och gynna sitt fritidsintresse. Något som inte får bli till ett måste, utan ska vara kul och just kravlöst. För mig är det viktigt att inte ha några bestämda dagar, utan kunna åka dit precis när jag vill och kan, För att inte skapa mer stress. Det är ändå rätt konstigt, att något man tycker är himla kul och blir glad av kan kännas så jobbigt. Alltså jobbigt innan man tagit sig dit, det är inte huvudaktiviteten i sig själv som är jobbig, utan det steget som handlar om att ta tag i sig själv för att ta sig dit. Innerst inne vet man att det kommer att kännas bra och bli väldigt lyckat när man väl är där, så det är bara att göra det. Även om det är plågsamt skönt att ligga under filten i soffan och slökolla på TV. Man blir mer nöjd, piggare och gladare när man är där och väl utför aktiviteten. Det vet man hela tiden, ibland behöver man bara en spark i baken, ibland en rejäl spark i baken!

Mitt i texten såhär vill jag passa på att tipsa om vad jag önskar mig i födelsedagspresent. Det är såklart många saker, brukar vara bra på att komma på vad jag vill ha. Det blir långa listor, såklart, det finns ju så himla många fina och bra saker. Men jag har kommit på något som skulle göra mitt liv enklare på flera sätt. Den täcker upp inom flera områden, så som fritidsintressen och vardagliga måsten eller aktiviteter. Nämligen en bil! Det behöver inte vara en fin bil, den ska bara fungera och vara hel. Inte låta så mycket bara, så att jag måste skämmas för att folk vänder sig om på grund av oljudet. Annars har jag inga krav! Ville bara dela med mig av detta, i fall någon undrade vad jag ville ha i 25-års present.

Så, måndag igen. Det är definitivt inte min favoritdag. Inte tisdagar heller, veckan känns så otroligt lång under dessa dagar och jag brukar inte ha turen på min sida.. "Tänk positivt" Jaja, det gör man ju, nästan, man försöker i alla fall. Men, det kanske ändå är bättre att jobba än att vara hemma en måndag. Ligger man bara hemma hela dagen, en måndag, blir det ju bara ännu mera tragiskt liksom. Då kan man lika gärna fördriva tid på annan plats. Femte december är den 339:e dagen detta år, och det är bara 26 dagar kvar innan 2017. Annan kuriosa, så är det Thailands nationaldag och alltså deras kungs födelsedag. Och utöver det får man ju öppna femte luckan i sin julkalender. Älskar min kalender från Skin city, mycket bättre än en chokladkalender som man ändå inte kan öppna på korrekt vis. Ja, man blir ju så sugen och måste öppna några luckor åt gången, inte bara en.

De var det, hej!

es.


Bildtext: cirka tre år gammal bild, vi firade första advent, vi som bodde i tripletten på Karlsrogatan. Där var det minsann ingen fasta, det var ett julbord.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Har tänkt mycket på det där med dagdrömmar senaste tiden, och börjat tänka kring det fenomenet lite annorlunda. Innan tyckte jag att det var helt oskyldigt och helt naturligt, kanske till och med nödvändigt och viktigt för att finna ro och inspiration.

"En dagdröm är en fantasi som kan upplevas i vaket tillstånd, till skillnad från drömmen upplevd under sömn. Dagdrömmar består oftast av trevliga tankar, förhoppningar och ambitioner"

Dagdrömmar är något som tar upp väldigt stor del av vår vakna tid. Många kanske även tror att de är ensamma om det. Men enligt en forskare i etnologi vid Lunds Universitet, är det något vi alla gör. Väldigt mycket dessutom, nämligen 30-50% (eller 20-30% beroende på källa) av vår vakna tid. Drömmarna är av olika karaktär och varierar mellan tider, människor och kulturer. Kanske låter rätt logiskt. Drömmarna kan också fungera som en flyktväg eller ge positiv kraft, vara kreativa eller problematiska.

Begreppet i sig, dagdröm, har ju något romantiskt över sig och klingar vackert. Det är ett fint ord. Men det kan handla om precis vad som helst, önskningar, oro eller farhågor. Det behöver med andra ord inte alltid handla om positiva och roliga saker. Läste även detta "Ju mer vi koncentrerar oss på något, desto mer dagdrömmer vi. Till exempel under en föreläsning, plötsligt inser man att man sitter och tänker på något helt annat. Det är ett behov som finns i hjärnan, att ge sig ut på utflykter och det går inte att kontrollera. Det är en osynlig del av våra liv, en omedveten del av vår vakna tid".

Som sagt, det kan lyftas fram som något väldigt positivt. Samtidigt som det kan vara lite negativt. I alla fall de dagdrömmar om handlar om att fly verkligheten. De kan bli farliga när de tar över och man får svårt att hantera verkligheten. Vilket även det återkommer till krav på prestationer, val, partner, ekonomi och andra saker i livet. Det kan kännas så lätt att fly iväg för ett slag, vara någon annanstans. Kanske inte alltid en annan person, men i ett annat liv. En del fastnar i det och har svårt att acceptera verkligheten, leva nu i sitt eget liv och acceptera det. Kraven blir för höga och leder till ångest och ovilja.

Man kan ibland önska saker så himla mycket. Hade jag fått önska mig en superkraft, hade det varit att få trolla. Att helt och hållet få bestämma allt. Det kanske man skulle tröttna på, men säg trettio trollningar och sedan är det slut då? En del av er kanske tycker det låter tråkigt, men inte jag. Det känns som en del saker skulle kunna gå så mycket lättare då. Men även detta är ju en del av en dagdröm. Men tänk att kunna bestämma lite över framtiden och dess resultat. Eller över någon annans känslor när man är olyckligt kär, trots att smärta är en del av livet. Ibland skulle man bara vilja komma undan lite lindrigt och ha lite flyt, med allt.

Man måste få drömma i väg för att sedan landa i verkligheten igen, och acceptera det?

es.

"Det var mörkt, även om klockan inte var särskilt mycket. De skulle mötas upp, ses för första gången på veckor. Han var alltid så glad när de sågs, hade så mycket att berätta. Det var intressanta och uppslukande saker, för det var väl det han gjorde, slukade henne. På kvällen fick han henne att känna sig som den enda. Han fick henne att glömma hunger, smärta och sorg. Även om de inte riktigt kände varandra, även om de hade haft sina möten över ett år. De älskade, de skrattade och de delade. Hon sa saker hon inte menade eller ville, bara för att säga det han ville höra. För att han skulle vilja ha henne på heltid.
Dagen efter satt hon alltid ensam kvar, kände sig dum. De hade aldrig delat en frukost, aldrig en lunch. Den tidigare lyckan, euforin, glädjen var försvunnen. Hon kände sig alltid rånad. Rånad på sitt hjärta. Hjärtat blev rånat av någon som var utan intresse för det. Det blev taget helt i onödan, utan något syfte eller till någonstans glädje. Enbart till hennes olycka. Ändå går hon på detta igen, och igen, och igen. Det måste få ett slut. Hon kände sig så otroligt dum där hon satt i hans tröja och såg ut över den vintergrå stadsdelen. Hon kände sig alltid så dum då hon varje gång, dager efter, tänker att det är sista gången. Tänk hur fort man kan gå från lycka till olycka. Hon blir så dum när hon är olyckligt kär".

Likes

Comments

View tracker

Första advent, i november. Rent logiskt för mig skulle det inträffa första december och fjärde advent på julafton. Jag fattar ju att det inte går ihop, men ändå. När jag flyttade slängde jag allt av det lilla julpynt jag hade och tänkte "Det ska inte bli något sådant trams i år". Men så börjar alla butiker fyllas med julprylar och gatorna smyckas med diverse belysning. Då kommer den där lilla julpynts-djävulen i mig fram ändå. Ja, jag är en av dem som tycker det är mysigt att butikerna plockar fram julen redan i oktober. Men det får gärna försvinna fort som attan dagen efter julafton, då är det över och våren kan komma. Typ. Men i vilket fall, bilden ovan visar nivån på mitt julpynt i år.

Advent står historiskt sätt för en fasteperiod före jul och ordet i sig betyder ankomst, i syfte av Jesus ankomst. I nutid handlar väl advent egentligen mest om förberedelser inför julfirandet, vi plockar fram alla julsaker och ljusstakar och stressar. Stress över julklappar, planering, resor, pengar och alkohol. För det är ju tyvärr så, att alkoholen flödar i vissa hem under högtider, som under julen. Och många barn far illa på grund av detta. Det behöver kanske inte vara ett absolut alkoholförbud, men på riktigt, vem vill vara full på julafton? Det är tragiskt. Många barn vill inte fira jul, de är rädda och känner en oro. Vill inte ha jullov, för att skolan kan innebära en trygghet. Jul som för så många innebär lycka och umgänge med höga förväntningar, kan för andra vara raka motsatsen. Julen borde inte vara en högtid som förknippas med alkoholkonsumtion, det borde förknippas med återsamling. Att man samlar sina nära och kära, tänder ljus, äter pepparkakor och har trevligt med varandra!

Enligt Systembolaget såldes det år 2014 en hel del alkohol inför julen, nämligen 31,2 miljoner liter. December är, förutom juni och juli, den månad där konsumtionen av alkohol är som högst. Det handlar inte om att skuldbelägga alla föräldrar under jul, barn behöver inte må bättre av att det inte finns någon glögg eller nubbe till julbordet. Men fylla, det borde ju ändå kunna undvikas?! Julen är allas högtid, både vuxna och barn, något vi firar tillsammans genom att umgås. Då borde den kunna anpassas för alla deltagande.

Jag tycker om högtider och traditioner, julen, för mig betyder det ledighet och tid med familjen. (Innan jag började arbeta som sjuksköterska. Men har turen att vara ledig över jul i år.) Det ska liksom vara så som det alltid har varit och alla ska vara där. På landet. På morgonen vill jag ha det där ljuset med en pepparkaka och någon typ av lussebulle som alltid är för torr. Och ja, så ska dagen fortsätta som den alltid har gjort. Och snö, det vill jag ju ha såklart. Inte överdrivet mycket, men lagom är fint så kan det försvinna efter nyår igen. Det måste ändå gå att cykla, det sista jag vill är att lägga tusen kronor på ett dumt busskort. De spenderar jag gladeligen på något mer uppiggande, sjukt mycket pengar för ett busskort. Speciellt för typ sju hållplatser tur och retur, en sträcka som annars tar tio minuter att cykla om jag har tur med trafikljus och har medvind. Det blir ju faktiskt lite, eller ganska mycket, ljusare och trevligare med snö då det ser ut att vara natt redan relativt tidig eftermiddag.

Jag tänkte på en annan sak för några dagar sedan. Vi lägger ner väldigt mycket tid på att arbeta, kanske för mycket? Har vi inte viktigare saker i våra liv än våra arbeten? Jobbet borde inte vara det som tar upp all tid, dygnet runt och alla dagar om året. Man vill ha en karriär, det vill jag också. Man vill tjäna pengar, det vill jag också. Jag vill också kunna berätta historier för mina barnbarn, historier om upplevelser och saker jag gjort. Jag vill inte sitta och berätta att jag jobbat på samma avdelning hela mitt liv, aldrig rest eller aldrig varit med om något annat storartat. Jag tycker det är så himla intressant att få höra min (bonus)farmors historier. Gjorde man fler och mer saker förr, hände det mer då eller är vi bara mer bekväma nu?

Dagarna bara går och går men inget händer. När ska det börja hända saker och när ska man göra saker? Vad ska man göra? Resa, forska, starta något projekt, skriva en bok, konstutställning? Något att vara stolt över. Man kan vara stolt över att troget arbetat 40 år, men jag vill göra något mer. Något som kan bli till intressanta historier att berätta, man lever ju liksom bara en gång. Ändå får man sådan tillfällig ångest och vågar inte ens vara sjuk och borta från jobbet EN dag. Men arbetsplatsen rasar inte samman för att man inte är där, utan är hemma och sjuk och tar hand om sig själv. Det är ingen som tackar en när man jobbat och stressat så mycket, ställt upp för alla andra men själv gått in i väggen. Man ska inte jobba ihjäl sig, är nog det jag menar med detta. För att fortsätta på spåret att ta hand om sig själv, samtidigt som man gör karriär.

Jag försöker verkligen tänka så nu. Nu när jag har varit lite sjukskriven och kommer att vara det, minst tre månader efter operationen. Jag hinner efter det jobba cirka 30 år, man hinner jobba. Men som sagt, det är inte alltid så lätt och ångesten eller stressen, vad det nu är, finns alltid där, hängandes över axlarna. Denna hemska vardagliga stress och krav på prestationer, det är mycket trevligare att tänka på att julen snart är här!

Vänner, ha en trevlig söndag samt första advent, hej!

es.

Likes

Comments

Ja vad vore väl vardagen utan avvikande händelser. Då hade vi haft betydligt mindre att berätta för varandra. Problemet är väl bara att jag känner mig färdig med min beskärda del för ett tag. Efter den här sommaren och hösten har jag väl ändå fyllt min kvot på något sätt? Även vad det gäller mina besök på akutmottagningen. Trodde jag. Jag kommer ju aldrig kunna börja jobba där efter allt detta. Synd bara att det är just det som är mitt mål, att vidareutbilda mig till specialistsjuksköterska inom akutsjukvård och jobba på akuten. Får väl söka mig till Stockholm. Pinsamt, speciellt då jag förespråkar att människor ska gå till sin vårdcentral innan de söker till akuten. Om folk hade gjort det, hade det inte varit samma kaos på akuten. Tycker du att det tar för lång tid, alla går före dig, det är fel program på tv och personalen inte erbjuder dig kaffe i väntrummet? Då har du gått fel, gå hem och ring din vårdcentral istället. Till mitt försvar, hade jag ett gigantiskt och elakt magsår, vilket kostade mig tre besök. Och så ett besök igår, det besöket tog ändå priset. Extra dumt pinsamt då jag känner både sjuksköterskor och läkare där.

Jag var bara så trött, det var mycket att göra hela morgonen. Allt från kontroller, till dropp, till smärtlindring. Jag tappade den där dumma dropp-påsen på golvet, hade inte riktigt tid med det och ville gå ut och fika istället. När jag väl lyfter upp och ska hänga påsen på kroken ser jag tre små fina hål, i vilka det kommer små mini vattenfall. Vilken tur att jag håller den över mig så jag får en dusch! Men jag är tacksam över att det bara var Natriumklorid och inte ett av glukosen som jag också skulle hänga. Den här onsdagen var ett riktigt måndagsexemplar! Men så blev det bara lite värre. Det gick liksom inte att hålla ögonen öppna, det blev svart och jag mådde så illa. Ska jag svimma, hur är mitt blodtryck eller kanske mitt blodsocker? Frös som en hund gjorde jag också. Ja ja, jag la mig på en brits, fick saft och filtar av mina fina kollegor. Det var först när jag pratade med en av avdelningens läkare jag kom på vad problemet var. Satan! Jag tog dubbel dos oxycontin i morse.. Av misstag, såklart. Det är depottabletter, vilket innebär att de har mer långvarig effekt. Därför tog det några timmar innan jag kände mig hög som en skyskrapa. För de var ju det jag var.

Hur kan man göra något sådan? Ja det kan man undra. Men till mitt försvar har jag just höjt min dos och även fått nya tabletter. Nu har varje tablett en styrka om 20 mg, istället för 5 mg. Då inser vem som helst att man inte kan ta samma antal tabletter. Men i en svag stund, tidigt på morgonen och man (jag) har bråttom till jobbet kan det bli fel. Och det blev det. Åter igen, mina snälla kollegor. De styrde upp och jag blev körd i rullstol ner till Akuten. Innan färden var avdelningens överläkare inne och klappade mig på kinden, ja ungefär så ynklig kände jag mig. Morfin i höga doser har den effekten på mig, så fort någon kollar på mig fylls mina tårkanaler och det svämmar över.

Då var jag där igen, i mina arbetskläder. Hade jag tagit fem kronor för varje gång någon kollade på mig, hade jag fått mer pengar än vad jag får i lön. Kände mig ju inte mindre dum av det. Så fort jag fick en brits drog jag båda filtarna över huvudet, dels för att jag frös så mycket att jag bitit hål i kinden, men även för att dölja mina kläder. Det kändes så otroligt dumt att ligga där, jag verkligen skämdes. Onödigt att jag ligger och tar upp en plats, alla kontroller var ju bra. Lite hög puls och lite dålig följsamhet av mina pupiller. Men det var ju inte så konstigt, jag kunde ju inte hålla ögonen öppna.

Det var ändå intressant att ligga där och lyssna på alla andra patienter. Kände ännu en gång hur färsk jag är. Tyckte synd om en kvinna som låg nedanför mig, hon vråla av smärta och fick inte tag på sin väska som låg under britsen. Tänkte, vad är det för dryg och bitter undersköterska som bara sitter och kollar på henne. Men så kom den här patientens man och hon blev som förbytt. Fy vad elak hon blev! Det var så att till och med jag fick bita ihop för att inte säga något. Låtsades inte höra, kollade på min telefon och sedan låtsades jag sova för att bara lyssna på dem. Hon hade också blivit rik om hon fått fem kronor varje gång någon kollade på henne. Det var så jobbigt, tyckte så synd om hennes man. Hon kommenterade även all personal och alla patienter med dess åkommor. Sekretessen fungerar ju sådär på torget, speciellt med patienter som har öron stora som grytlock. Men jag fick beröm av henne, det hörde jag när jag låg där och låtsades sova. "Hon där i arbetskläder, hon är den snällaste patienten jag sett. Hon bara ligger där och sover eller håller på med sin data. Säger inte ett ljud. Hon var tydligen på jobbet när hon blev dålig och fick hjälp ner hit...." Hon hörde ta mig tusan allt, trots att hon låg och vrålade. Tillslut fick hon komma in på ett rum, kanske för att få träffa en läkare, kanske för att fler hade tröttnat på att lyssna..

Personalen på Akuten i Uppsala kämpar och sliter. De är otroligt bra, trevliga och kompetenta. Finns nog ingen personalgrupp på hela sjukhuset som får så mycket skit som undersköterskorna och sjuksköterskorna där? Men de gör alltid sitt bästa och det är inte deras fel att utrymmet borde vara dubbelt så stort eller personalstyrkan dubbelt så många. Hur kan jag då vilja jobba där? För att jag tycker det är väldigt intressant och kul! Men nu tycks jag bränt mina broar och förbrukat mina dagar där, på att vara patient.

Efter fem timmar på en brits fick jag gå hem. Tyckte jag tog upp en plats och var tydlig med detta, men jag fick inte lämna tidigare. Så skyll inte på mig! Fortfarande lite trött, men det är jag nästan alltid. Fortfarande illamående och är inte alls sugen på att inta några tabletter på ett tag, några dagar. En dosett kanske vore något för framtiden? Inte bara gamla och dementa människor som kan fela i sin medicinering.

Tack för att ni tog hand om mig så bra och för att ni gör det ni gör. Men jag vill helst inte komma på besök igen, som patient, men gärna som personal. Hej!

es.

Likes

Comments

Det är så fruktansvärt mörkt ute och det mörknar alldeles för tidigt. Jag blev i helgen kallad för dagisfröken, för att jag vill skaffa mig en reflexväst. Men jag anser mig enbart vara klok, det är lite som att ha cykelhjälm när man cyklar. Det är något alla borde ha, men som nästan ingen har. Tänk på det, en reflexväst eller någon annan typ av reflex är ett billigt sätt att komma undan olyckor i höstmörkret. Tycker även att alla arbetsgivare i Uppsala borde dela ut cykelhjälmar till sina anställda. Framförallt Akademiska sjukhuset, av väldigt många anledningar. Men även då de driver en slags kampanj och höjer parkeringspriserna för att personalen ska cykla till jobbet.

Så, tillbaka till ångesten. Glädjande nog, för mig, har den blivit betydligt bättre och inte alls som den tidigare uttryckt sig. Den kommer ibland, men då mer som ett uttryck av stress, kortvarig. En stress för framtiden? Den kanske alltid har handlat om framtiden men mest om att jag inte tar mig någonstans i dagsläget. Sedan jag fick en operationstid finns det på något sätt ett datum för en nystart. Jag vet när det är över. Och det har gjort att jag kan planera, tänka på framtiden mer positivt. Jag har börjat promenera mycket och försöker även ta tag i mitt hästliv. Jag var och kollade på ett superfint sto för några dagar sedan och ska kolla på en ponny i morgon. Det har också hjälpt till, otroligt mycket. Men det återstår ett stort problem, jag har ingen bil. Vilket försvårar allt och det känns ibland hopplöst och som att det ändå inte är någon idé. Men kvinnan som äger den här ponnyn vill hjälpa mig och försöker komma på lösningar, och jag hoppas verkligen att det ska fungera. Hur kul skulle det inte vara att få börja om med en liten ponny igen? Det är precis vad jag behöver, ridning och pyssel utan krav. Det är som smör för min själ.

Vill ännu en gång förtydliga, det här är vad som tynger mig och bara mig. Det finns andra som har det svårare och fler samt större problem. Men det är inget som jag delar och det här är det ingen som delar med mig. Alla har sina egna knep och lösningar för hantera mindre positiva situationer och händelser i livet. Och det här är mina, promenader, hästar, inredning och måleri.

Man vill så mycket hela tiden. Jag vill göra så mycket, för att känna mig nöjd med mig själv. Jag vill lyckas, inte med en sak utan med allt. Jag vill bli en bättre sjuksköterska, bättre kompis, bättre på att måla, bättre på att spara pengar, bättre på att laga mat, bättre på att vara pigg, bli en bättre människa med mera... Men vart börjar man liksom? Vissa dagar är jag nöjd, belåten med mig själv. Andra dagar vill jag dra en sopsäck över huvudet, lägga mig kosmetiskt under kniven och vinna massor av miljoner. Eller ja, vinna pengar skulle jag kunna göra varje dag, vem skulle tacka nej till det? Ibland får jag höra "Du har ju alla förutsättningar". En del dagar kan jag inse det, glädjas och vilja använda mig av det jag har. Andra dagar skulle jag bara vilja vara någon annan och vara någon helt annanstans. Men det tillhör drömmar och man måste få drömma, önska, tänka, fundera.

Jag är långt ifrån bitter, jag bara tänker en del. Och det är jag nog inte ensam om. Tycker det är uppfriskande att höra om saker som inte är perfekta. Människor är inte lyckliga och nöjda tjugofyra timmar om dygnet året runt, det går inte att vara. Livet är inte det som Instagram gärna visar, där framgång mäts i antal lajks. Problemet är ju att man måste acceptera och lära sig hantera sina dåliga dagar, inse att de går över snart. Alla dagar är tjugofyra timmar, även de dåliga. En del kanske mår bättre av att visa perfektion och livets goda och inget annat än det i socialamedier. Men inte alla, inte jag. Jag måste bara bli bättre på att ta det lugnt och framförallt tycka att det är helt okej.

Samtidigt som man strävar efter att känna någon form av belåtenhet tycker jag inte att man ska bli bekväm. Vi alla mäter framgång på olika vis, såklart. Men kanske att det, mitt i allt detta, kan vara bra att inte bli för nöjd utan hela tiden sträva efter lite mer. Ett tag, nu när man kan. Jag tror det är farligt att bli för bekväm, för mig är det som att vara fast och inte komma framåt. Ångest! Kanske det då skulle vara svårare att hantera en eventuell motgång? Det tror jag. Man ska inte stå och stampa på samma ställe, allt har sin tid och det finns så mycket man kan göra. Mycket vill ha mer, kanske, men jag tror inte att det är så himla dumt. Nöjdheten jag skrev om ovan handlar mer om självkänslan och ett accepterande av sig själv som individ med alla tillhörande egenskaper. Rörigt det här, ni som förstår, förstår. Men jag tycker man ska investera i sig själv och bli så bra som man bara själv kan. Innan man stannar upp och blir bekväm. Man ska ta hand om sig själv och göra allt man vill göra, det finns bara en.

es.

Bildtext: Jag som ser glad ut. Kanske till och med lycklig. Vid en tågräls någonstans i Sverige.

Likes

Comments

Hej.
Vill börja med att visa djup ödmjukhet, till er. Tack för att ni vill och orkar läsa vad jag skriver, i smyg eller offentligt. Jag har fått så snälla och fina kommentarer samt fått höra att en del av er känner igen er i det jag skriver. Jag har förstått att många lider av prestationsångest, höga krav på sig själva. Intressant det där, hur man uppfattar sig själv och hur andra ser på en. Men ens egna problem är privata och unika, de kan inte upplevas eller kännas av andra. Ibland går det inte heller att se eller förstå andras problem. Det går inte att jämföra med varandra. Det som är katastrof och hemskt för någon, kan för någon annan tyckas vara något litet. Man ska inte förminska någon annans problem eller känslor, eller kontra för att visa att man har det värre. Ibland ska man bara lyssna, ställa frågor och bara finnas där. Det är viktigt.


Ledsamhet, ilska, glädje, lycka, oro, sorg. Det finns så himla många känslor vi kan uppleva och de kan turas om att fylla våra dagar. Och vi kan uppleva dem tillsammans eller var för sig. Jag har nog väldigt mycket känslor inom mig, det är vad jag upplever. Och jag byter känsla, sinnestillstånd, flera gånger dagligen. Det har jag verkligen fått känna på de senaste dagarna. Jag har gått från att varit glad, till ledsen, till arg på bara några timmar. Det är utmattande. Som att man inte har bättre saker att lägga sin energi på, fokusera. Man påverkas av andra människor, hädelser, framgångar, motgångar, ja till och med vädret. Ibland kan jag få pirr i magen, bli så glad att jag vill hoppa omkring. Då vill jag tala om för alla jag känner hur bra och fina de är, alla på en gång! Det tycker jag är viktigt, att visa uppskattning för sina vänner och sin familj. Det gör så himla mycket att vi är snälla mot varandra och talar om hur glada vi är över att ha varann! Egentligen skulle man ha en minimumkvot, till exempel, tio snälla komplimanger att dela ut till olika människor varje dag. Tänk vad glad den personen kan bli, det är så mycket vi tänker som vi inte säger. Alltså positiva och snälla saker.


Jag är glad och tacksam för alla mina vänner, ni är hur bra som helst. Nya som gamla. Jag uppskattar er något enormt! Till exempel i somras när jag blev sjuk. Jag låg bara på sjukhus i tre dagar, men ni besökte mig hela tiden. Även när jag var hemma och sjukskriven, ni hörde (och hör av er) hela tiden och ni rastade mig så jag inte skulle börja klättra på väggarna. Ingen nämnd ingen glömd, men en del av er ska ta åt er extra mycket.


Som jag nämnt tidigare finns jag nu med på operationsplaneringen och opereras i början av nästa år. Närmare bestämt i februari, enligt vårdgarantin och ortopedens ord. Många har frågat hur det känns och hur jag ställer mig till den. Hade ni frågat mig för ett år sedan hade jag vägrat, nu längtar jag. Eller, jag längtar inte varje dag men en del dagar. Det är ingen rolig operation och jag hade såklart önskat att jag vore 40 år äldre än vad jag är. Men den här hösten har varit pest för mig. Som jag inledde, så finns det såklart folk som har det värre och svårare. Alla har sina problem, men det här är mitt. Jag är rädd att behöva läggas in på rehab för avvänjning efter den här långa perioden med höga morfindoser. Jag har fått magsår på grund av min höft, är sjukskriven på grund av smärta och har inte mycket brosk kvar i leden. Därför, vill jag nu bara bli av med det onda, fula och trasiga. Jag tycker det är okej och jag vill ha en höftprotes. Även om jag är rädd för att mina vänner ska göra slut med mig, eller att jag kommer dö ensam på grund av detta.


Men idag kom jag på ett annat tankesätt kring detta. Såhär: jag kommer bli Emelie 2.0, stål-emelie (hehe). Alltså, jag ser det som att allt bara kommer bli bättre. Jag kommer bli starkare, piggare men framförallt smärtfri. Och just det sistnämnda kommer jag inte ens ihåg sist jag var. Jag vet att man inte ska förvänta sig eller hoppas på ett nytt liv efter en operation. För något sådant kommer inte att hända, det vill jag inte heller. Mitt mål är att bli smärt- och morfinfri! Vilket jag ändå tycker är en rimlig önskan efter operationen. Och ja, jag önskar att ni rastar mig, umgås med mig och hälsar på mig när ni har tid även denna gång. Det vore drömmen. Nu är det ju ett tag kvar, men tänker att jag ska vara ute i god tid så ni kan ha det i åtanke när ni lägger era scheman. Ni kan byta av varann! (Skämt åsido, det förstår ni).


Detta inlägg kanske blev ganska orelevant och tråkigt, men så kan det vara ibland. Bättre lycka nästa gång, kanske.

es.


"Tystnaden seglar över mina läppar, som så många gånger förr. Så liten utåt men så stor inuti. En vilja stark som aldrig tidigare, men en stor ängslan som den förhindrar. När krympte jag och försvann? Ty skorna blivit för stora och stolen för hög, jag är nu enbart hennes skugga. En skugga som kommer undan fastän solens strålar skiner. All dess ljus och värme når enbart dig och ditt ljuva, tjusande skratt får de döda fallna löven att dansa. Ditt älskliga tonfall och din skönhet får mitt övergivna hjärta att häftigt slå. Blotta antydelsen av din siluett får min arma kropp i lågor. Jag vill vara din vän och din kärlek, ersätta hennes plats, kvinnan som med dig tillsammans får skratta och dela din närvaro. Nu är min uppgift enbart att iaktta. Varje dag solen skiner gör du mig påmind, varje dag solen skiner blir jag påmind av min avund. Ensam simmar den grå svanen, söker efter tröst. Då ensamheten fängslat även den, för orättvisa finns ingen lag. Den grå simmar långa mil utan att finna det den söker. Döden har tagit dess sällskap. Grönskan har ännu ej nått sin givna plats, kvar finns vinterns hårda spår. Men isen har släppt och det mörka vattnet som aggressivt tar sig fram speglar färgen av mina ögon. Lockelsen att kylan möta är stor, men min beslutsamhet att dig fånga håller mig vid liv. I det döda diket börjar nytt liv tydas, de glada tussilagornas gula hjässor gör oss medvetna om att en ny tid kommer. Jag ska ge dig alla blommor och allt vackert jag kan finna, om det får dig att se mig. Kanske du vill vänta tills rosens första knoppar slår ut, att du då kan göra ditt beslut. Jag kan på dig tappert vänta, du är värd den oändliga tiden. Som du märker försvinner kvinnan i min fantasi, där är hon blott en skugga. Där står hon och oss begrundar, allt hon önskar är att mig få vara. Jag som är dig nära och mig som du håller kär. För varje andetag du tar färgar du vår omgivning, min värld är ej längre grå. Du köper mig nya skor och tystnaden smeker inte längre mina läppar. Jag har funnit mig själv, o tack du älskade. Nu låter sig även fåglarna sjunga, ty våren är här. Trädens knoppar brister och förgyller dess grenar med sitt gröna täcke. Med din hand i min stiger vi fram, din beröring gör mig vacker. Du älskade, är min lyckas smed, såväl din ömhet som besegrar min oro. Men nog förargligt är detta inte din verklighet, inte heller min hur mycket jag än önskar. Jag återfår min plats till att begrunda och till att sakna. Jag får se på hur du smeker hennes rosiga kinder och kysser hennes läppar. Mina ögon förblir svarta och elden fängslar min tunga. Ty utan din kärlek finner jag inte längre någon mening med livet. Nu ser jag dig blott skymta förbi och det flyktigt. Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut, men min värld förblir mörk och skymd. Och eldens lågor susar i mina öron, blodet pulserar i min kropp, svetten rinner och jag brinner. Solen går i moln och allt blir lämnat kvar, så ensamt och så färglöst. Svanen ger upp sitt sökande och följer endast med den starka strömmen, allt längre bort och försvinner. Jag själv tappar allt, all färg, allt liv och all tröst. Jag är mer blek än det vissna gräset i slänten. Jag som tidigare känt mig så tapper, släpper taget. När rosens första knoppar brister, tänk då på mig, för det tycks som om döden vore mig nära. Ty gudars like syns mig den kvinnan vara."

Likes

Comments

Så, dagarna går och går men vad hinner man med? Min smärtläkare talade med mig om depression, men min husläkare pratade med mig om mig som person och mina prestationskrav. Min kvällsångest. Varken hon, alltså min husläkare, eller jag tycker att jag visar tecken på någon typ av depression eller behov av medicinering. Hon är som sagt lite mer engagerad och intresserad av sina patienter, ser fler och andra lösningar på diverse problem.. Lite tråkigt det där, när man väntat en månad på ett läkarbesök och han har glömt bort att jag ska komma och vad vi ska prata om. Lösningen för honom var bara mer, onödiga mediciner.


Min ångest om kvällarna beror snarare på krav, gällande mina prestationer. Jag har alltid, så länge jag minns haft (för)höga krav på mig själv. Inom så många olika områden, skola, häst.. liv. Minns att jag samtalat om det förut, att jag aldrig kan vara riktigt nöjd med något. Varför är det så, att man minns och lägger mest energi på det man skulle kunna förbättra, än på det man faktiskt gör bra? Det negativa klingar alltid lite högre i ens öron och ögon, jag är aldrig helt nöjd. Förut kanske det handlade mest om betyg, jag ville gå ut gymnasiet med högsta betyg i alla ämnen. Det gjorde jag inte, men kom in på den utbildningen jag ville ändå. Men om jag hade fått högsta betyg i alla ämnen kanske jag hade velat utbilda mig till något annat? Även om jag idag inte kan tänka mig att arbeta som eller med något annat, till exempel läkare. Men beror det på att jag inte har möjligheten, eller för att jag inte vill?


Nu handlar min ångest mest om att jag är sjukskriven. De må visserligen endast vara 25% i dagsläget, men det har varit mer och det kommer att bli mer. Det är väldigt tungt för mig och känns som ett misslyckande. Jag känner mig lat, inaktiv, dålig och misslyckad. Även där, jag kan inte tänka att det är bra(!) att kunna jobba 75% på de höga doser morfin som jag äter eller med tanke på hur min höft ser ut. Enligt min husläkare skulle majoriteten av dem i min situation vara heltidssjukskrivna eller i alla fall på halvtid. Men det är andra människor, inte jag. Jag är för van att ha saker att göra hela tiden, från perioden då jag hade häst, tror jag själv. Och jag vill göra så mycket, kan inte riktigt tillåta mig att varken vara sjuk eller ny på jobbet. När jag skriver detta känns det så dumt, men i min hjärna blir det en ständig verklighet. Jag kan inte ägna en hel dag till att vila upp mig och kolla på serier utan att kräkas på mig själv, inne i mitt huvud. Jag får alltså panik när jag inte gör något och det känns som att alla andra gör så himla mycket.


Eller som när jag får den här frågan: "Tränar du?" Och på det kan jag stolt svara, nej men jag får tillräckligt med vardagsmotion. Jag tränar inte av flera anledningar, men jag borde träna av flera anledningar. Men just nu kan jag inte ens gå på stan utan att det känns som att jag ska tappa benet. I ett perfekt liv ska man träna minst varannan dag, inte äta något socker eller kolhydrater, tjäna massor utav pengar, vara smal då de är det som anses vara snyggt, älska att laga mat och baka, ha en snygg pojkvän och en himla massa likes på alla bilder man publicerar i sociala medier. Det är även av fördel att ha långt hår, fixade naglar och botox i pannan. Nåde den som har en rynka i pannan innan 75! Inte underligt att man ligger i soffan med svullen buk och ångest efter fem avsnitt av valfri serie. Eller ännu värre, jag har fått frågan "Vill inte du banta/Bantar du?" Alltså va? Det frågan irriterar på så många sätt och vis. Delvis så har jag ett fullt normalt BMI-värde, om man nu ska stirra sig blind på något sådant. Men även, för mig är det viktigare att må bra! Då vet jag att jag automatiskt tappar de där kilona som kommer då och då. Men oavsett, psykisk och fysisk hälsa måste komma före siffror på en våg.


Man får träna, spruta botox eller stoppa in andra främmande kroppar i sin kropp precis hur mycket man själv vill. Så länge man kan acceptera att det inte är något för alla! Det är en hets som måste upphöra på så många plan och i alla åldrar, som en ballong som behöver sprängas på en gång. Så länge en personen mår bra och är så nöjd bara den kan bli, spelar det ingen roll om den äger ett gymkort eller lever på lchf. Det skulle även bota viss ångest, min ångest och andra människors ångest om alla dessa sjuka ideal skulle sprängas i luften.


Med detta inlägg ville jag egentligen bara säga att jag lider av prestationsångest och är numera uppsatt på operationsplaneringen. Hej!

es.



"Det hade gått flera månader av tystnad. Men han fick skylla sig själv. Hon hade funnits där för honom allt för länge, utan att han velat ha henne. Hon hade så många gånger om varit arg på sig själv, han kunde få henne för lätt utan att hon själv fick något i utbyte. Otacksamt. Ändå högg det till i hennes bröst varje gång hon åkte förbi hans hem, även fast han inte bodde där längre. Han hade ringt varje helg efter att hon hade flyttat, bett henne komma tillbaka. Då ville han ha henne, men då var det för sent. Flera månader vid hans sida utan att vara någon för honom, för en sådan person kommer man inte hem igen. Osmakligt att vara så berusad, vet han vad han gör. Vad han skriver eller vad han säger. Han fanns fortfarande kvar, på olika sätt. Det störde henne. Men hon hade spenderat så lång tid vid hans sida, gjort saker för hans skull som hon egentligen inte velat, bara för att få fortsätta vara där. Ytterligare månader, år senare, såg hon honom. Han mötte hennes blick och kom fram. Han kysste hennes hals, så som han brukade göra. Han höll om henne utan att släppa taget. Han hade förlovat sig och nu väntar hon hans barn. Varför kysste han henne på halsen, osmakligt att vara så berusad."

Likes

Comments

"Legg-Calvé-Perthes sjukdom är en barnsjukdom som drabbar höften och lårbenshuvudet. Ungefär 1/1200 barn drabbas av sjukdomen. Den framträder oftast hos barn i åldrarna 4-10 år och den är vanligare hos pojkar än hos flickor. Sjukdomen är mer känd som Perthes sjukdom. Tidigt trodde man att sjukdomen orsakades av tuberkulos i höftleden men senare forskning pekar på att sjukdomen orsakas av att lårbenshuvudet tillfälligt får minskad blodtillförsel. Detta leder till att lårbenshuvudet dör (aseptisk nekros) vilket gör att vävnaden runtomkring blir inflammerad. Konsekvensen av detta är att lårbenshuvudet nöts ner, något som minskar mobiliteten i höften och i benet men även gör att det sjuka benet blir kortare än det friska. Orsaken till den tillfälligt minskade blodtillförseln är fortfarande okänd och det finns enbart teorier om vad som är grundorsaken till Perthes sjukdom."


Det är lite kul att googla och läsa. För jag kan själv inte riktigt ge svar på vad Perthes är, men nu vet både ni och jag. Men jag kan då intyga att mitt fall är unikt om jag jämför med vad som står på de sidor jag hittar på internet.. En del saker gör mig direkt arg, antingen för att jag tycker de har helt fel eller för att jag haft sån jävla otur. Blev mindre glad när jag läste denna avhandling:

"patienter med Perthes sjukdom även drabbas av andra sjukdomar kopplade till blodcirkulation, till exempel hjärt- och kärlsjukdomar. Resultaten visar att patienter med Perthes sjukdom har en dubbelt så hög risk att få högt blodtryck, en drygt dubbelt så hög risk för blodbrist och 50 procent högre risk att drabbas av kärlkramp och hjärtinfarkt. -Patienterna med Perthes sjukdom har en sämre hälsorelaterad livskvalitet än den svenska normalbefolkningen, säger Yasmin Hailer"

Min framtid ser ju fruktansvärt ljus ut, verkligen. Det är med ren glädje jag ser fram emot att åldras. Utöver det som nämns ovan var det tydligen ökad risk för ADHD och depression. Detta var saker jag tidigare gick helt ovetandes om, kanske hade velat fortsätta ha det så, jag vet inte. Men i alla fall, på en del sidor står det att Perthes skulle gå över efter någon veckas verk i höften. Jag har opererat mig fyra gånger och det är ännu inte över. På andra sidor står det att man inte får utöva någon fysisk aktivitet, typ som hockey eller fotboll. Jag minns det där, innan min första operation. Då träffade vi, mamma och jag, en läkare som sa att jag varken fick rida eller spela fotboll. Klokt nog bytte vi sjukhus och läkare, för Olof fick jag minsann både rida och spela fotboll. Och det, är enligt flertalet läkare anledningen till att jag ändå är så pass rörlig som jag är. Mina nuvarande problem började just för ca fyra år sedan, när jag sålde min häst. Nu är det bevisat än en gång, det är livsfarligt att lägga ned hästlivet. Så om du har funderat på det, stopp och belägg, du kommer få kärlkramp! Typ. Inte riktigt, men du kommer bli stel, bitter och jävlig. Det är farligare att sluta med hästar än att hålla på med hästar!


Jag börjar bara bli så himla less på detta, det är alltid så krångligt och flyter inte på så som man skulle kunna önska. I alla fall inte sedan jag flyttat till Uppsala. Jag har blivit skickad kors och tvärs och samtidigt nekad hjälp då de helt plötsligt ansåg att jag tillhörde KS. Det har gått så långt, att mamma en gång mejlat sjukhusdirektören i ren frustration (nej, jag är inte vuxen). Men det ska inte få vara så, att man som patient blir kastad hit och dit utan att få någon hjälp. Jag har velat såga av mig benet eller hoppa framför ett tåg på grund av smärtan. I oktober förra året skrev jag en egenvårdsremiss till smärtcentrum och fick komma dit, ibland får man ju ta saken i egna händer. Då fick jag lyrica insatt, något som påverkade mitt minne väldigt negativt. Innan det åt jag en rad olika NSAID preparat, därav fick jag ett saftigt magsår i somras. Jag hann väl jobba ungefär två månader som sjuksköterska innan detta började igen. Ett så kraftigt smärtgenombrott att jag ville be undersköterskan köra tillbaka mig i sängen efter att ha lämnat en patient på en annan avdelning. Några dagar senare fick jag en tid hos min husläkare. Hon är för övrigt den bästa läkaren jag någonsin träffat, världens bästa och borde få utmärkelse och medalj. Hos henne satt jag några dagar senare och svettades, ja av smärtan då. Extra kul då hon hade med sig två läkarstudenter som filmade första delen av besöket. Men jag har nog aldrig blivit så chockad som jag blev då (jo, garanterat någon gång). När hon helt plötsligt sa "Vi börjar med en månads sjukskrivning?" Jag var ju bara där för att få starkare tabletter, det fanns inte i min värld att bli eller vara sjukskriven. Jag har väl egentligen alltid förknippat sjukskrivning som något väldigt negativt, något för veka. Men nu har jag sedan sjunde september arbetat 100% i en, EN, vecka och har till och med försäkringskassans app i mobilen... Lärorikt men inte alls kul. Jag började såklart grina, bet mig så hårt i läppen för att låta bli så den började blöda. En fin händelse i detta var Elin, vackra snälla Elin, som satt utanför och väntade på mig när jag var klar. Och, hon hade köpt choklad och cola åt mig så jag började ju såklart gråta igen, komiskt. Men hur bra kompis är inte hon? Efter det tog vi bussen och kollade på svindyr inredning, det behövdes.


Min kryckkäpp och jag har tillfälligt gjort slut, vi lever i ett osunt förhållande. För mig är hen oönskad. Jag har bytt ut den mot heltid med Tens och morfin, men då och då får den rackarn följa med ändå. Jag har gått hos en sjukgymnast en gång i veckan, han är för övrigt också väldigt bra! Lite synd om honom, jag bröt ihop under ett besök då det var väldigt rörigt kring min sjukskrivning. Och i livet, så han fick ofrivilligt agera lite kurator. Nu har jag indirekt väntat på att få träffa en ortoped sedan sjunde september. Min senaste röntgen visar en förändring, skiten har åkt upp 2,5 centimeter. Och det känns. Min smärtläkare vet inte vad han ska göra med mig och är rädd att jag ska bli deprimerad. Många har sagt att en ny häst är lösningen. Kanske det, men på tisdag har jag en dejt med ortopeden! Livet står på paus, hej!

es.

Bildtext: Min första häst, Baileys. Vi var på ridläger men åkte ifrån för en dressyrträning då jag red i klubbens dressyrlag. Även på detta ridläger fick jag min första mens, det vågade jag inte berätta för mamma. Jag skämdes ihjäl, det såg ut som någon hade dött i min säng och jag stoppade trosorna fulla av papper. Tills jag berättade.

Likes

Comments

Så, efter tre allt för seriösa inlägg kommer här ett lite mindre av den sorten. I måndags var jag ledig och tvättade, städade och lagade mat. Inte så avvikande tänker ni. Jag tänkte: Vem är jag och vad har jag gjort med mig själv. Ni som känner mig lite bättre vet att 1: Jag hatar att laga mat 2: Jag tvättar så sällan jag kan. Då jag äger cirka 60 par trosor förstår ni att jag klarar mig ett tag. Det är först när de bara finns de där dåliga trosorna som inte håller sig på plats vid rörelse som ligger kvar i lådan jag inser att det är dags för tvättning. Hur ofta ska man ens tvätta? 3: Jag städar lite hela tiden och hur kan det då bli stökigt? Ja, det undrar jag med. Men där stod jag i alla fall och skalade morötter och potatis i ren förbannelse. Kanske totalt var åtta stycken, men det var inte särskilt rogivande. Nu när jag börjat jobba lite mer normalt måste jag ju ha matlådor. Det är inte ekonomiskt hållbart att köpa lunch ute varje dag när man är sjukskriven, som ni säkert förstår. Jag prioriterar bara min tid utanför kök och tvättstuga mer än den där i. Kanske är därför jag är singel, "vägen till en mans hjärta är via magen". Min mamma tycker nog det är rätt skönt att jag är ensam. Men min mormor och morfar är nog innerst inne lite oroliga. Morfar började önska barnbarnsbarn redan förra julen och la lite snyggt in kommentaren att mormor hade varit gift i tre år när hon var lika gammal som mig. När jag sedan svarade med att börja prata om inseminering såg han inte så road ut, är det så illa Emelie?..

Men jag förstår inte, andra går så förbannat snabbt fram. De träffas, flyttar ihop och skaffar barn eller förlovar sig inom ett år. Jag hittar inte ens någon jag vill träffa två gånger. De jag väl vill träffa en gång till är vuxna karlar som just upptäckt ungkarlslivet. Och det är inte vackert, nej nej nej. Och då jag valt att utbilda mig till sjuksköterska kan jag inte ens skaffa mig en hund, jag har inte tiden till det. Att jobba treskift och ha en fyrbent stackare hemma går ju inte ihop. Ja ja, jag vet att jag inte är så gammal. "Det kommer". Men saken är ju den, mina vänner är inte heller gamla. "Se det såhär, du kommer hitta någon du delar resten av ditt liv med. De andra kommer hinna gå isär". Tack mamma, men det är en klen tröst. Jag får även höra att jag är för kräsen och letar fel. Men kan man vara för kräsen vad det gäller att hitta en partner? Man ska ju hitta någon att dela livet med, i nöd och lust. Det kan man eller vill man ju inte göra med vem som helst. Alla har väl en lista på kriterier som snubben ska uppfylla? Kanske inte, men jag har det. Och på den står det ändå bara saker som är väldigt viktiga för mig. Tro mig, har jag någon gång gjort ett eller flera undantag från listan har det aldrig funkat. Jag började dejta när jag var 16, så jag har hunnit avverka en hel del. Men icke, list-prinsen är ännu inte funnen, på långa vägar. Jag har en annan kompis som försöker para ihop mig med hennes sambos alla vänner och kollegor. Vilket är snällt, tack, men nej det funkar inte heller! Och nu är det ju så, att från och med första april i år blev det lagligt godkänt för singelkvinnor i Sverige att inseminera. "Barn behöver en pappa, en manlig förebild". På sätt och vis ja, men även om andra barn fötts genom ett vanligt samlag betyder inte det att alla barn har en pappa. Och en manlig förebild kan vara vem som helst, det måste inte vara en biologisk pappa. Barn är inte en mänsklig rättighet och det finns många föräldrar där ute som skulle behöva genomgå både ett och flera tester innan de parade sig. Att adoptera ett barn från ett annat land kostar skjortan och det är bara par med högre socioekonomisk status som har råd med det. De får genomgå flera tester och möten utöver det, är ni verkligen lämpliga att få detta barn från Kina? Men alla föräldrar som inte har jobb, är missbrukare, misshandlar sina barn eller väldigt psykiskt sjuka. Är de lämpliga föräldrar? Man behöver ta körkort för att få köra bil, egentligen borde det införas något liknande för att få skaffa barn. Det är så många barn som hamnar så fruktansvärt illa, det är sorgligt. Manlig förebild eller ej.

es.


Likes

Comments

Hej hej.
Jag vill ändå komma tillbaka till det där med relationer och hur de utvecklas med tiden. Under några år, tidigt i min barndom, levde jag och min mamma själva. Hon studerade till sjuksköterska och arbetade och hade mig nästan på heltid. Jag minns såklart inte överdrivet mycket av den tiden. Men, jag minns att min mormor ofta var barnvakt åt mig. Jag minns även att jag kunde vara en snorunge, utan att komma ihåg några direkta handlingar. Men jag kommer ihåg att mamma kunde bli arg på mig (jag fick skäll) för att jag varit dum och kört med min mormor. Det skäms jag för än idag, förlåt mormor! Hon har under hela min uppväxt varit så snäll och tagit hand om mig, även fast jag inte alltid varit lika snäll tillbaka. Fy, jag får ångest bara jag tänker på det. Vackra, sköra och underbara mormor. Tack för att du fortfarande tycker om mig, även då jag kunde vara så hemsk. Vet nog ingen som är så omtänksam, varje gång vi pratar i telefon frågar hon hur jag mår. Men hon vill aldrig riktigt svara ärligt på hur hon själv mår. Hon är även alltid så rädd för att störa, men jag blir alltid glad och tar mig tid för att prata med henne. Ibland får jag små handskrivna kuvert, där i ligger något som är inslaget i folie. Då vet jag direkt, det är från mormor. Nu senast var det ett presentkort på Ica. Hon är orolig för mig, min mormor. Jag får höra av mamma att hon alltid frågar om jag verkligen klarar mig, hur jag har det här uppe. Mormor, jag klarar mig alltid. Och tack för att du följde med mamma upp i somras när jag låg på sjukhus, du ställer alltid upp för mig! Min mormor har även underbara syskon. En bror som är världsmästare i tresteg för veteraner, till exempel. Hur coolt är inte det? Jag vet inte hur många gånger mamma berättat att hon lekte Pippi Långstrump och brottade ned honom när hon var liten. Men det är en av alla saker som jag alltid kommer att minnas. Varje jul får jag skinnhandskar i julklapp, min mormor vet att jag behöver nya då jag alltid tappar bort dem. Och ja, det har hänt igen. Jag har tänkt lite såhär, man är vuxen först när man slutat tappa bort sina vantar? Förra hösten var vi i London. Både jag och mamma skrattade åt mormor för att hon hade packat med sig ALLT i sin väska. Och då menar jag allt. Ungefär allt från en CD-bandspelare till sytråd. Men det var ändå väldigt fint, man vet ju aldrig vad som skulle kunna inträffa.

Det här är en hyllning till min mormor, för att hon är just hon och för att hon är så bra. Tänk på det, ta hand om och fundera över hur mycket era morföräldrar gör för er. Det är mer än vad man skulle kunna tro! På bilden ovan ser ni min mormor, hur vacker (och trendig) är hon inte?
es.

"Hon låg och såg upp i taket. Var det en spricka i färgen tvärs över rummet? Han låg där bredvid och sov, helt ovetandes om att hon inte alls ville ha honom där. Hon ångrade sig, som så många gånger förr. Hon måste komma på något annat att trösta sig med när hennes själ svek. Det här var bara en kortsiktig lösning som egentligen bara utlöste mer ångest. Kunde hon skicka hem honom mitt i natten? Hon ville inte alls vakna upp med honom i morgon. Dessutom sov hon alltid så dåligt med nya tillfälliga sällskap. Vägen utanför var fortfarande trafikerad, trots den sena timmen. Ljuset från gatubelysningen letade sig in mellan persiennerna, vad var klockan? Hon räknade ned till dess att ljuset skulle ta över. Tills då hon ljugit och han lämnat henne. Då skulle hon somna om och radera hans nummer."


Likes

Comments