Det börjar med en trötthetskänsla, det känns som om jag sprungit flera mil även om jag bara legat i soffan, promenerat i tio minuter eller jobbat i några timmar. Sedan känns det som att det kliar, inte på ett vanligt klia sätt, det liksom värker så att jag vill sticka in något vasst i ljumsken för att sära på det onda. Liksom dela på benet, dra bort höftkulan från bäckenet. Sedan är det ungefär precis så det känns, som om benet sitter löst. Som att det åker upp lite eller går att dra av åt sidan. Som typ på en barbiedocka, det går att dra loss benet om man drar det hårt utåt och lite upp. Det hugger och jag får nästan panik, i den paniken vill jag gärna slita bort benet. Jag får svårt att veta vart jag ska ta vägen, det gör ont oavsett om jag rör på mig eller sitter still. Det som kan funka är att lägga upp knät på en stol eller stå och hålla upp foten bakom rumpan som om jag stretchade framsida lår. Sedan blir jag trött i benet igen, det kliar igen, och jag vill dela på benet igen. Typ som när man tar ut en tand. Vrida loss eller använda en kniv som typ att sätta något vasst mellan den lilla mjölktanden och tandköttet. Låter sjukt, men smärta är sjukt och inget roligt alls. Tillika svår att beskriva så att andra ska förstå.

Ja ungefär så låter det när jag ska beskriva hur det känns, ungefär så är det jag upplever det. Varje dag. Kom just på mig själv att reflektera dagens mål. Jag tvingades vara hemma från jobbet idag, då jag inte kunde gå vid mitt arbetspass slut i tisdags. Jag ville lägga mig ned på gatan och grina, trodde att livet var slut. När jag jobbar försöker jag bita ihop, jag tänker alltid på mina patienter i första hand, så mycket att jag glömmer ta mina egna mediciner. Men så när jag går tillbaka själv efter att ha kört en patient till röntgen känner jag hur ont jag har. Jaja, idag var dagens mål att ringa för att skaffa fler TV-kanaler samt, försöka att klara mig utan oxynorm hela dagen. Jag klarade mig till jag skulle sova, det blir alltid värre på kvällen även om jag legat i soffan hela dagen. Men tog fem milligram istället för 35, det är alltid något.

Men nu har jag fått en operationstid, ett datum. Innan det har jag ett läkarbesök, för att diskutera smärtlindring och sjukskrivning. Och innan det ska jag gå på bal och åka till Norge. Jag har inte åkt skidor på flera år och misstänker att det kommer gå åt en hel del opioider. Men ibland är viljan otroligt stark, vilket är räddningen i många situationer. Jag vill hinna allt det innan jag inte kan göra något alls på något vis. Om inte annat kan jag plugga norska liksom. Jag har börjat kolla på flera norska TV-program, Skam har liksom haft den påverkan. Sedan är det vår, då mår man automatiskt bra. På grund av sol och all begynnande grönska. Så på så vis är jag glad att få operationen gjord på våren, istället för på hösten då allt blir mörkare och ångesten allt vanligare. Våren är min bästa årstid, och nu får jag vara ledig hela våren. Det borde jag ju njuta av istället för att grotta ned mig i olycka.

Det finns ju så mycket man vill åstadkomma i livet, jag vill. Men nu har jag bara en liten paus, i höst kommer jag liksom igen. Då kan jag börja planera och göra det jag vill, det enda jag faktiskt vill just nu, är att bli smärtfri. Den dagen den lyckan.

Men, nu är jag otroligt pepp på att få dra på mig balklänning för att sedan hoppa direkt in i bilen mot norge. Ha de!


Likes

Comments

Vi har mängder av olika relationer i våra liv. Allt ifrån förälder-barn till kompis till kärlekspartner till kollegor till sexuella. Relationerna har gemensamma nämnare och även olikheter. Men alla handlar om att ge och ta, för att en relation oavsett variant ska fungera måste båda parter få ut något av det. Jämställt och lika, giva glädje och energi. En relation är ett mänskligt förhållande. En relation kan växa och bli starkare, även åt andra hållet, försvagas och brytas ned. Man gör slut.
Ibland är det nödvändigt att göra slut, avsluta en relation, på grund av olika anledningar. Den tog mer energi än den gav, den var orättvis, den ledde till ångest och sorg och så vidare. Man gör slut och lämnar fler än bara kärleksrelationer. Även om de kanske framstår som vanligast för många. Men relationer som förändras mest under tid kan ändå vara den till vänner och kollegor? Man byter arbetsplats, börjar umgås med nya människor, flyttar till en ny stad eller kanske träffar en ny kärlek och slutar umgås med sina vänner på ett sätt som man tidigare gjort.

Jag har varit med om diverse olika relationer som avslutats. Till exempel med en av mina närmsta vänner. Men även pojkvänner, såklart. En del avslut är otroligt tuffa, det gör så ont att man tror man ska gå sönder. I tusen bitar och aldrig bli hel. Men det blir alltid bra, hur lite man än tror på det i stunden av smärta så blir det bra igen. Ibland så gråter man, och det kan vara både skönt och bra. Ibland upplever man en lättnad. Vissa perioder fylls av ilska och hat, men även de går över. Ibland kan man känna sig likgiltig. Alla reagerar olika precis som man själv reagerar olika varje gång. Men nog är det lyckligare när en relation växer sig starkare, men varar något för alltid? När man är 17 är man oerhört naiv, på gott och ont. Då tror man på ett för alltid, man tror att den där pojkvännen är ens största kärlek och att den relationen kommer att leva lycklig fram till döden. Men det gör den aldrig, det går inte ens att vara lycklig så länge, max tre månader i taget. Det är vetenskapligt bevisat och det skriver jag inte för att vara pessimist.

Få människor kan såra en så mycket som de allra närmsta. Och vad händer om den som sårade var en av dem som förde en till världen? Det är okej och accepterat att kärlek tar slut, alla vet att den inte varar för evigt. Men det är inte lika accepterat eller taget på allvar att göra slut med en förälder. Man blir klappad på axeln och känner sig som en hormonell tonåring. Alla är ju någon gång riktigt riktigt osams med en förälder, det hör till. Men när det till slut går för långt och inte handlar om en hormonell rusning då? Det är inget man vill, såklart. Man vill så in i norden att det ska ske en förändring, men till sist ger man upp. Varför skulle det behöva vara annorlunda i en sådan situation, vi är lika mycket människor där. Även om det blir mer komplicerat och man accepterar bra mycket mer än vad man skulle göra i många, ja nästan alla, andra relationer. Det är mycket tomma löften, önskningar, förhoppningar och trots det, ett ständigt försvarande. Men till slut blir man äldre, kanske även klokare, och man konfronterar och där med slutar acceptera. För att återkomma, man vill ha tillbaka något av relationen, något som ger glädje och styrka. Kärlek.

Och hur accepterande är omgivningen mot något sådant, vem är det som blir den "onda"? Men har andra ens rätten att lägga sig i ett sådant beslut? Jag skulle säga NEJ. Alla vet inte precis allting, även om de gärna vill tro det. Och hur hemskt det än må låta eller för vissa kanske vara, är det upp till individen själv. Man har redan förlåtit, om och om och om och om igen. Ett blodsband betyder inte att det är obligatoriskt att ha kontakt. Du kan ha blodsband till en alkoholist, misshandlare, pedofil, mördare, psykopat eller våldtäktsman. Lägg inte ansvaret på barnet. De ska inte behöva blotta eller försvara varför de inte har kontakt med ena eller båda föräldrarna. Alla barn i hela världen har inte haft samma tur som andra vad det gäller lotteriet av föräldrar. De som har förmånen att ha den där gudomliga relationen till båda sina föräldrar har svårt att förstå. Det är inte så konstigt. Men innan de personerna sätter på offerkoftan på föräldern någon valt att bryta med, kan det vara värt att tänka lite större. Och även sluta ge barnen skulden för uppväxten. Lägg skulden på den som ska ha den. Och för att förtydliga, då en del människor verkar ha svårt att förstå, handlar detta nödvändigtvis inte om mig. Och inte bara om mig, det handlar om många barn, andra barn.

Kärleken är villkorslös. Ingen behöver en medlare, innan man går så långt och bryter med en förälder har man gjort allt i sin makt för att prata med föräldern. Det som händer är att man blir vuxen och inser att det är nog.

Surisar undanbedes, tack på förhand.

es.


Likes

Comments

Hon var kanske fyra år, möjligen fem. De sågs inte så ofta, enbart vissa helger. Hon minns inte dom alla, bara några få. Då ville hon vara med honom, bara med honom, ensam. Kanske var hon orolig eller fundersam redan då. Hon förstod inte mycket då, men hon såg att det var fel. Hon var med honom och flera andra, de hade stannat vid hans mammas hus. Hon var arg på honom, men hon visste inte varför. Hon ville att hon skulle stanna kvar med henne i huset, men hon ville följa med honom. Han blev arg tillbaka, tror hon, hon minns inte det heller. Men hon följde med honom in på toaletten, han mådde inte så bra. Han kräktes över hela badrumsgolvet. Det blev en stor blöt pöl, nästan en sjö där inne på den ljusa plastmattan. Det var som vatten, det flöt ut och kom nästan fram till hennes fötter. Det var nära att hennes strumpor blev blöta, eller så blev de blöta, det minns hon inte. Han kräktes en gång till, men i toaletten den här gången. Hans mamma bankade på dörren utanför, kanske skrek något också. Det minns hon inte, men hon visste att han var full, igen. De andra talade högljutt där ute, de ville gå vidare, ner till pizzerian. Hon ville inte vara kvar hos hans mamma, hon ville följa med honom. Han kanske skulle försvinna.
Han ville ha henne med sig, och så blev det. De hamnade på pizzerian nere på torget. De som jobbade där kände igen dem, kände dem, de brukade gå dit. Hur skulle han kunna dricka mer öl nu, han som kunde knappt sitta upp på stolen. Pizzorna kom in, hon minns inte om hon åt någon själv. Hon minns är att han äter i sömnen. Han blundar, nästan ligger ner på stolen och försöker få i sig sin pizza. Men det går inte, de små avlånga skinkbitarna trillar ur hans mun. De droppar ned tillsammans med saliv från hans läppar. Hon vill minnas att hon skäms, att hon sjunker ner på stolen mot golvet, att hon vill dra honom där ifrån. Men han är för tung. Sedan minns hon inte mer.

Men nu var hon äldre, för några år sedan. De skulle kolla på match tillsammans, han och hon. Han var törstig och försvann hela tiden, hon gick efter. Hon bad honom att dricka vatten, snälla drick vatten, istället. Han kunde knapp stå upp. Hon upplevde samma känsla igen, skam. Men nu var hon större, skulle det behövas kanske hon kunde stötta honom över axeln. Hon ville bara att matchen skulle ta slut, så de kunde gå hem. Tillslut gjorde den det, men de gick inte hem. De blev kvar, tills en vakt slängde ut honom från baren. Han var för full. Hon såg på vakten innan hon gick ut, hon bad om ursäkt, för hans skull. Men han kunde gå själv, och de gick där i mörkret. Hon var så trött på det här, varför hade hon följt med. Varför hade de inte kunnat åka själva. Varför måste han bli så full varenda gång.
De hade kommit ungefär halvvägs, han sa att han älskade henne. Det gjorde han alltid när han var full. Hon minns att han började gråta och de stannade till vid ett vitt staket. Det var mörkt ute, sent. Gatubelysningen var tänd och det hade börjat regna. Hon hade inte en aning om vart de befann sig, otroligt nog förlitade hon sig på honom. Han, berusad, skulle leda dem hem i mörkret. Han tog tag i hennes huvud med båda sina händer, såg henne i ögonen. De började gå långsamt igen. Han berättade att han hade velat hänga sig i veckan, ta sitt liv. Att han hade köpt ett rep och suttit med det i handen. Men inte kunnat göra det.
Hon minns att hon fick panik, hon började gråta. Men ganska snabbt övergick det till ilska och hon ifrågasatte varför han ville hänga sig. Hon minns inte svaret, det kanske var att han inte orkade mer. Men hon vet inte vad han inte orkade mer. Hon försökte tala honom till rätta, utan att vara arg. Hon talade om för honom att han var vuxen, att han har två egna ben att stå på. Han sa att han var feg, som om hon inte redan visste. Hon var det enda han var stolt över, i hela sitt liv. Men varför visade han det inte. Om inte när han var nykter. Han sa att han ville hitta på fler saker med henne. Hon minns att hon svarat, undrat hur han tänkte att han skulle kunna gör det om han hängde sig. Det svarade inte han på.
De kom fram till stugan tillslut.

Hon minns mer, men han minns inte hennes födelsedag. Nu orkade inte hennes axlar mer.

es.

Likes

Comments

Fjortonde november klockan 13 var jag hos en professor i ortopedi. Jag hade förberett mig med en lång lista av saker jag skulle säga, saker som var dåliga till exempel smärta, sömn och så vidare. Det blir lätt så, vid missnöje, att man laddar med taggarna utåt. De skulle få höra ett och annat, jag har minsann väntat en evighet på detta. Mina upplevelser som patient på ortopeden på Akademiska sjukhuset vinner inga priser, tvärt om. Jag tycker det är katastrof och jag blir galen, men om jag blir galen skulle ni bara veta hur min mamma blir. Hon blev så arg, helt plötsligt fick jag ett nytt brev hem. 14/11 istället för 13/12 skulle jag få komma och jag skulle få träffa en professor istället för ortopeden som jag träffat en gång tidigare. Jag blev såklart glad, i all olycka när inget händer och det inte är något man kan göra har man inte mycket ork. Då betyder det otroligt mycket att ha en mamma med riv i, hon fixade biffen så att säga. Det är ju tyvärr så, den som skriker högst är den som får hjälp, och min mamma skrek högst, åt mig.

Men så när jag satt där med Mr. Ortoped professor, var han himla trevlig. Och han visade sig dessutom vara bekant med min farmor. Då tappade jag mitt sting, min lista låg kvar i väskan. Dock vet jag att jag är en frågvis patient, så frågvis att han tillslut fick lämna rummet för att gå och hämta ett bäcken för att visa höftkula och skål och hur det skulle gå till. Det framkom att "de andra" ortopederna skulle bli sura, om jag skulle få en protes. Men hur tänker dem? Att jag ska gå med den här smärtan, bli helt utan brosk i leden, bli deprimerad på grund av smärtan, bli sjukskriven på heltid, äta samma höga doser morfin och tillslut hamna i rullstol? Bara för att jag är för ung? Alla sjukdomar är inte åldersrelaterade och oavsett ålder kan man bli sjuk och behöva hjälp. Tänk om jag istället varit i behov av ett nytt hjärta, eller nya lungor. Skulle de säga nej för att jag var för ung även för det? Under utbildningen läser vi mycket om livskvalité, sedan september har jag inte haft någon vidare kvalité i vardagen. Och jag som 25 har väl ganska stor användning av en protes? De opererar in proteser på människor som är 80+, vilket är jättebra. Men, jag har minst lika stor användning som de över 80. Om inte mer? Jag har tänkt leva i minst 70 år till och under majoriteten av de åren vill jag kunna leva som alla andra. Hade jag fått välja helt själv, hade jag såklart valt att inte få detta helvete från första början. Att få en höftprotes är inget som står på min bucketlist precis. Men det är något jag behöver, för att kunna göra saker på min bucketlist.

Det beslutades i alla fall efter några vändor att operationen skulle bli av, i februari. Jag har aldrig varit den som gett upp eller varit bitter. Men satan vilket helvete det har varit i några månader nu. Och jag skäms, jag skäms för hur jag är, hur jag går när jag får ont, att jag sover så mycket, att jag gråter så mycket, att jag orkar så lite, att jag måste säga ifrån, över att jag är sjukskriven, över att jag klagar och över att jag blivit så himla bitter och över att jag klagar. Det är verkligen inte roligt, blä! Vill inte säga "inget jag ens skulle önska min värsta fiende" såklart jag skulle, man önskar ju inte den personen/personerna något gott.. Men när man får en månad, som i att operationen skulle ske i slutet av februari. Då försöker man kämpa och stå ut, det är inte långt kvar, det är inte långt kvar.. Jag har ett tufft jobb, vissa pass kan vara helt galna. Och jag orkar inte alls egentligen. Men biter ihop och kämpar för mina kollegor. Alla har det tufft, just nu är vi inne i en galen period. Ibland önskar jag bara att det syntes att jag var sjuk. Egentligen bara för att få viss förståelse när det bara tar stopp för mig. Men man ser inget. Möjligtvis på min gång i de stunder då det känns som att mitt ben ska trilla av. Men inte annars.

Nu är vi inne i februari och jag har fortfarande inte fått någon tid. Jag har mejlat och ringt, för att jag är en jobbig patient. Men jag tycker det är fullt normalt att vilja veta när jag ska opereras, det är inte en leverfläck jag ska ta bort. Tror även min chef vill veta när jag försvinner, då det handlar om månader av frånvaro. Så i torsdags när jag kom hem från jobbet låg det ett tjockt kuvert på golvet innanför dörren. Första livstecknet från ortopeden sedan november. Fortfarande ingen tid, men en handskriven text av bläck "Operation kommer dröja till mars". Jag började inte hoppa och hurra. Vet inte ens om jag blev arg, det var bara lite mer luft som pyste ut. Kan tyckas att det inte gör så stor skillnad, men för mig gör det. Då jag innan tänkt och bestämt att jag ska börja jobba 1/6, vilket nu kommer bli typ 1/7 istället. Har jag inte börjat jobba innan cirka 20/8 kan jag bli utförsäkrad från försäkringskassan. I vilket har ett helt sjukt system, med det är ett inlägg för sig. Jag är bara sjukskriven 25% men det räknas i deras system som om jag vore 100% sjukskriven. Och det är ju inte alls stressande, idioter. Och så finns det folk som är sjukskrivna i flera år för mindre, jag ska få en ny höft. Samhället verkar ju från början gilla fysiska åkommor mer än psykiska....

Jaja, det här var ju roligt att läsa tänker ni. Och nej det var varken rogivande eller muntert. Men så kan det vara. Ibland blir man bara så frustrerad. Men inte ska jag deppa ihop för det, nej nej. Jag är ändå inne i en bra period just nu, min ångest har försvunnit och min vardag börja likna vad den tidigare har varit. Men jag skulle behöva en katt, en liten vars kiss och bajs luktar blomma.

Hej!

es.

Likes

Comments

Min vecka har varit en av de bästa som finns i mitt minne. Och framförallt helgen. Att fylla år verkar vara en av årets största och mest rogivande händelser. Det blir familjärt lika viktigt som högtider, i det syfte att man umgås allihopa. För det är just det som värmer allra mest, folksamlingen. En samling utvalda människor, av de som betyder mest. Det är även ett tillfälle att träffas, alla vi som inte ses allt för ofta. Att jag fyller år blir i det sammanhanget ändå sekundärt, alltså för mig. Eller så ser jag det som den finaste presenten, just att vi alla är samlade. Både vad det gäller vänner och familj. För jag hade lyckan att fira födelsedag två dagar i rad, en låtsas och en riktig. Båda lika härliga och jag känner mig sådär vidrigt lycklig och nöjd. Med livet, sådär klyschigt. Ni kanske vill kräkas av att läsa detta, men jag bjuder på det. Så nöjd är jag liksom. Och ett särskilt kärleksfullt tack till min pappa, Erik. Som höll på och fixa, dona och laga mat i två och en halv dag till gårdagens tillställning. Allt blev väldigt lyckat och alla blev mätta och belåtna.

En familj är vanligen en grupp människor i vilket förenas via blodsband, äktenskap, syskonskap och ja, så vidare. Uppdelningar som; den närmaste familjen och den utökade familjen. Familjen är en betydande ekonomisk enhet. En konstinstallation kan se olika ut vad det gäller kön och så vidare, något som en del från stenåldern fortfarande inte accepterat. Man behöver givetvis inte vara biologiskt bundna för att tillräknas en familj. Vilket är både viktigt och väldigt vackert. Min pappa kom in i mitt liv när jag var sex år. Och för mig är ju han en av de viktigaste personerna jag har i livet. Tydligen är vi till och med väldigt lika också. Några av mammas kollegor satt och diskuterade vem jag var mest lik, min mamma eller min pappa. Någon sa då att jag absolut var mest lik min pappa, i mening av Erik. Det jag vill komma fram till, är att en familj inte behöver vara biologiskt bunden. Man måste såklart inte se sin mammas nya man som en pappa, alla har inte samma tur som jag helt enkelt. Ibland önskar jag bara att jag var biologisk och inte en bonus.

Men ja, nu är jag 25+. Och har färgat håret rosa, till min morfars icke befintliga förtjusning. Jag ser det som en rolig ålderskris, typ. Men en betydligt bättre kris än den män som är 40+ drabbas av. Alltså tar lån och köper en Porsche. Det rosa försvinner ju mer och mer för varje gång jag tvättar håret, till min morfars förtjusning. Har även en nära vän som gillar att tala om för mig hur gammal jag är och hur många år sedan det var jag gjorde saker. Som hur många år sedan det var jag började gymnasiet.. Men jag har även en annan god vän som meddelat mig att livet blir roligare efter 25, det är ju betydligt roligare att lyssna på. Men, jag må ändå säga att det känns bra att fylla gammal. Jag har laddat upp med krämer, kryckor och har alltid med mig extra varma kläder i en väska.

Tack för veckan, tack för helgen.

es.

Bildtext och syntolkning; jag och min rosa kris.


Likes

Comments

Tid är en grundläggande dimension i vår tillvaro. Med tid kan vi beskriva saker som har skett, kommer att ske eller händer i detta nu, en sekvens av händelser. Sekund, minut, timme, dag, vecka, månad, år, decennium, sekel och millennium. Vi mäter tid och tid kan mätas, till fysikernas lycka. Tiden kan uppfattas som oändlig men även som knapp. Vi rör oss i tiden på ett annat sätt än hur vi rör oss i ett rum? Tiden går, varelse vi vill eller inte, det sker automatiskt. Filosofiskt, är tid absolut eller bara relativ? Är tider som dåtid, nutid och framtid subjektiva beskrivningar baserade på våra sinnen? Vi kan inte stanna tiden, inte spola tillbaka eller framåt. Tiden är oundviklig. Vi kan inte se den, inte ta på den men kan se eller röra vid nästan allt annat i vår omgivning. Vi kan inte se tiden, men vi kan se förändringar i naturen till exempel. Men tiden finns, för att den går att mäta? Vi rättar oss efter den, kanske ser den som en linje, en cirkel eller som bitar. Det enda vi vet, är att vår tid en minut upphör? Från det att vi föds vet vi att vi någon tid skall dö. Tid är namnet på en matris, i vilket vi placerar in vårt liv med dess händelser?

Men den här filosofiska inledningen vill jag egentligen bara tala om att jag inte haft tid till att skriva. Eller så kanske det snarare berott på bristande inspiration och ork. Inte för att mitt liv varit händelserikt, tvärt om. Tiden har bara gått så att säga, alltså för mig och mina sinnen. Andra har forskat fram nya mediciner, gift sig, fått barn, flyttat till en annan stad eller vunnit på lotto under den här tiden. Visst har det hänt saker, men icke något revolutionerande och kanske inte heller något som drabbat mig i nutid, alltså som i nutid som i när jag skriver detta. Jag tycker allt det mesta handlar om framtid. Vi planerar hela tiden vad vi vill eller ska göra, i framtiden. Eller så ältar vi dåtiden, vi minns och kan inte glömma det där jobbiga som inte alls blev något bra. Vi ältar och längtar till framtiden, för i framtiden är allt bra. Det tror vi i alla fall i nutid? Det är komiskt hur mycket vi planerar in i vår framtid, för det är ju allt ifrån att vi måste diska till hur många barn vi ska ha. För att diska blir ju så himla mycket roligare i framtiden, alltså i morgon eller i övermorgon eller ja, kanske nästa vecka till och med. Ungefär det jag tror med min tvätt också.

I framtiden är jag inte nere, inte någonsin, för det är ett ljust skimmer kring framtiden. Jag är där jag vill i karriären, jag är kär, någon är kär i mig, jag är gravid, jag är rik, jag har en bil, jag har en fin lägenhet och allt bara skimrar i glitter-rosa. Klart man vill till framtiden istället för att vara fast i den mörka gråa och kalla dåtiden som man inte kan släppa taget om. Förra månaden spikade jag snett i väggen, det skulle jag aldrig ha gjort.... Ni fattar poängen.
Och den skimrande framtiden är ju inte i morgon, även om det är framtid redan i morgon. Nej nej, den glitter-rosa framtiden ligger år framåt i tiden, det är den jag planerar och är så lycklig över. Det är då och där livet är perfekt och på topp! Det är då vi lever i det vi alltid drömt om och planerat i dåtid.
Helt plötsligt blir "Fånga dagen" ett ordspråk som passar in, på vilket man annars vill kräkas! Nej tacka vet jag älta dåtid, de är grejer det! Saker vi aldrig gjorde eller sa, det gnager i en så otroligt hårt. Man skiter väl i att räkna minuter i nutid, det gör man ändå när man inte kan somna. "Nu har det gått tjugotre minuter till och jag har fortfarande inte somnat, om 300 minuter ska jag gå upp igen." Panik!

För i hur många filmer eller böcker bygger inte folk tidsmaskiner? Eller ja, försöker för det mesta.. För att kunna göra om och rätt och sedan kunna fly tillbaka till framtiden där gräset är grönt och allas fisar luktar hallonsaft. Att fånga dagen blir liksom bara löjligt när man vill fly framåt. Till exempel som när man är olyckligt kär, då målar man upp ett scenario i sina dagdrömmar att den där snubben eller snubbelinan i framtiden är galet kär tillbaka. Man skaffar ett gemensamt hem, barn, gifter sig och är sådär otroligt kära och lyckliga. Vem skulle inte vilja resa fram till en sådan tid? Eller vid sjukdom, förkylning eller något mer livshotande. I nutid och i det aktuella tillståndet vill man inget hellre än att det ska vara över. Både som anhörig och drabbad, ja en förkylning drabbar inte en anhörig lika hårt men det kunde ni räkna ut själva.

Jag hade inte alls tänkt skriva om tid och inte såhär mycket, men i nutid så fastnade jag i det och blev lite filosofisk på köpet. Nu tänker jag fortsätta dagdrömma i vilket planera min framtid, mitt lyckliga, rika och familjära jag. Med helt hjärta och utan sorg, allt har en touch av rosa och glitter. Hej!

es.


Likes

Comments

Nytt år, nytt liv.

Nej det funkar ju inte så och man ska heller inte tänka så. Då blir det trubbel. Nya mål och nya utmaningar är en helt annan sak, att tro man ska bli en annan människa över en natt är inte hållbart. Nyårsafton är inte en magisk natt, även om du säger din önskan om att bli en annan människa högt vid midnattsskålen. Inte heller hälsan, ekonomin eller kärleken förändras vid övergången till det nya året. Som om det vore någon gammal tecknad film, när Törnrosa vaknar är hon inte längre singel. Hon har inte längre obetalda fakturor eller bröstcancer. Det hjälper raketerna som skrämmer ihjäl hundarna till med? Nu hör man ju hur ologiskt det låter, du blir inte heller snällare eller visare. Det blir vi av erfarenheter och studier. Händelser påverkar och kan förändra vissa saker med oss, inte bubblorna i champagnen. Tänk på det, såhär i början av året. Folk vill alltid förändra saker med sig själva, som vikt, utseende eller beteende. Ofta kan det vara specifikt oklart vad som egentligen ska förändras? Men framförallt är det oklart varför det just ska ske över en natt. Det är lite som att säga "På måndag ska jag börja träna. På måndag ska jag sluta äta både fett kolhydrater och socker." Vilken måndag? Och varför en måndag, har man inte redan nog med ångest just för att det är måndag? Eller så gör man det en måndag, men hur ser torsdagen ut? Tur att det kommer fler måndagar under ett år.

Tillika elaka nyårslöften, det är inte heller bra. Det handlar allt för ofta om allt eller inget, antingen fortsätter man som man gör. Eller så får man inte äta några kolhydrater alls. Antingen tränar man inte alls, eller fem dagar i veckan. Och det mina vänner är enbart dumma påhitt. För nog är det bättre att träna en gång i månaden än inte alls. Rimligt är lagom. Mål som leder till stress och ångest, känslan av misslyckande, är inte lagom. Det är för mycket. Eller nyårslöften som innebär att bli snäll eller skratta mer, vad innebär det? Och i vilka situationer? Det handlar inte om någon omvänd psykologi, det handlar än en gång om att acceptera sig själv. Det är en början, men är inte heller något som slår in 00.01 31/12. Det är något man får jobba med varje dag och inget man bara kan börja med en måndag. Saker tar tid, allt har sin tid. Varför kan dessa vidriga löften inte istället bli som en form av bucketlist för året, med specifika upplevelser. Till exempel "Åka till London i Augusti" eller bara "Köpa den där jackan jag tänkt köpa i tre år." Roligare och mer inspirerande, helt utan att nedvärdera sig själv som människa. Utan att vara beroende av några siffror på en våg eller aktuell CSN-skuld.

Eller bara byta bort begreppet Nyårslöfte helt och istället kalla det för mål eller någon typ av önskelista. Jag önskar mig inte att gå ned 15 kilo i vikt, jag önskar mig att åka till USA i höst. Jag önskar mig att gå på Bråvalla i sommar. Jag önskar mig inte att bli miljonär, det är ett orimligt och elakt mål som skulle leda till ett misslyckande. Det vet man ju redan på förhand. Inte bara för att jag arbetar som sjuksköterska, jag är även för dålig på att vinna på triss. Som majoriteten av alla andra. Jag kan inte ha som mål att ha hälsan i behåll, det är inte heller något jag kan ha till löfte för mina nära och kära. Det är inget vi kan bestämma över, det är bara något vi kan önska och hoppas på. Men några förkylningar och kanske kräksjukan får många räkna med att drabbas av. En del saker står utanför vår makt, som förkylda människor på bussen till exempel.

Fundera på det, på vad ni vill göra istället för vad ni vill förändra. Ett nytt år fungerar inte som en av de där nya måndagarna. Och allt på "jag vill göra"- listan behöver självklart inte ske under 2017. Det är bara roliga saker på ett papper som är förslag, morötter eller något att se fram emot att göra under året. Vad man nu vill kalla det. Men sluta hetsa om att förändra saker som tar tid, ni blir inte nya människor över en natt. Ni blir inte heller bättre människor bara för att ni skulle lyckas gå ned 15 kilo innan nästa nyår. Kan sätta min högra hand på att det är något annat ni vill förändra vid årsskiftet till 2018. Vi alla måste jobba på att fokusera på vad som är våra goda egenskaper, även vad våra medmänniskor har för positiva sidor. Och så ska vi peppa varandra. Istället för att hela tiden tänka på allt man inte vill ha eller inte vill vara eller inte har. Och det mina vänner tar tid, för det tar tid att ändra sättet man tänker på. Men om vi börjar nu så kanske våra barnbarnsbarn inte har samma kroppshets, ideal eller ångest som vi.

God fortsättning, som man så fint säger.

es.

Likes

Comments

År 2017 inleds på en söndag och är ett normalår med 365 dagar. Enligt Wikipedia är dessa de största förutbestämda händelserna:

20:e januari tillträder Donald Trump som USA:s president.
23:e april är det presidentval i Frankrike.
I augusti börjar barn födda på 2010-talet grundskolan.
15:e december släpps den nya Star Wars-filmen. (K-bry...)

Utöver det kommer gymmen vara proppfulla från januari till början av mars, på grund av alla nyårslöften såklart. Men vill slå ett slag för en av 2017 års största händelse, jag fyller 25 nu i januari. Efter den dagen kommer jag vara närmare 30 än 20. Och, halvvägs till 50. Och mina kompisar börjar nu skaffa barn, med flit. Kul för er, jag vill gärna bli Gudmor till någon unge, tack på förhand! (Linnea, Elin, Malin, Madeleine, Amanda, Emma.........)


Men, bland annat detta hände 1992 (alltså ca 25 år sedan).....
Sovjetunionen upplöstes officiellt, flertalet redan (nu) existerande länder erkänns(?), tjugokronorssedeln införs i Sverige, TV4 sänds för första gången i lokal-TV, Eurovision song contest arrangeras i Malmö efter att Carola vunnit Melodifestivalen året innan, Danmark vinner EM i fotboll, det första avsnittet av Rederiet visas på TV, 10-öringen upphör att gälla, Bill Clinton vinner presidentvalet i USA...

Jag skriver detta för att öva på att känna mig gammal, men kanske även för att visa mina föräldrar hur gamla de är. De har nu en dotter som är halvvägs till 50, känn på den ni!

Skämt åsido, jag känner mig inte så gammal. Även om jag i yngre dar tyckte att de som var 25 var stora, vuxna och skräckinjagade. Komiskt, när jag nu ser på mig själv i spegeln, ser jag inte så fasligt stor och läskig ut. Jag må ha börjat använda 40 olika ansiktskrämer, men det är för att jag tycker det är kul. Samt, det kanske lönar sig i framtiden. Vem vet, och man ska faktiskt ta hand om sig själv! Men nog hinner man göra mycket under 25 år, förr i tiden var det ju mer än ett halvt liv...
​Bra dagar ser man det som en lärdom och en del av det hela, att få uppleva så mycket glädje och sorg huller om buller och ibland allt på en gång. Att få hjärtat krossat eller att misslyckas något brutalt med saker. Andra dagar känns det just bara förjävligt, man vill ge upp och dö. Inte på riktigt, men på låtsas och för en stund. Man tror att man aldrig kan bli kär igen efter ett misslyckat förhållande. Men saken är ju den, att man går runt och blir förälskad i folk lite hela tiden. Man tror allt går åt skogen, att man misslyckas med allt. Även om man lyckas med något hela tiden, det kanske inte alltid blir som man tänkt sig från början bara.

Våra erfarenheter gör oss kloka, och jag kan säga att jag lärt mig mycket redan nu. Men jag har även otroligt mycket kvar att lära. Komiskt att man måste lära sig allt den hårda vägen bara, man måste göra fel och misslyckas för att veta hur man ska göra eller för att veta vad man egentligen vill ha. Vi måste ju därför prova oss fram, vad det gäller allt, precis allt. När man blir äldre ser man tillbaka på sitt liv och tar vissa motgångar med ro, det kommer jag också att göra. Och det kan jag redan nu göra vad det gäller vissa saker. Men det måste också få vara en berg och dalbana och man måste få känna mycket, ha och visa mycket känslor. Man måste få bli lite galen, ledsen, glad, kär, sårad, såra, lycklig och olycklig, det hör livet till. Och man skall icke bagatellisera händelser eller känslor på grund av ålder, saker och ting är jobbiga oavsett hur gammal man är. Det blir bara andra och nya saker som blir till problem, beroende på vart man är i livet. Vissa dagar fungerar det inte att tänka positivt, medans det andra dagar går att skratta åt det där jävliga.

Jag kanske inte är där i livet, där jag lovade och trodde mig själv vara när jag var typ tio. Men allt går inte att planera och jag är ganska nöjd ändå. Som sagt, även en del misslyckanden kan visa sig vara något bra, helt enkelt något som faktiskt blev lyckat och riktigt bra i slutändan. Och jag är stolt över mig själv, inte varje dag men många av mina dagar.

Må jag åldras väl och så ni med mig.

es.



Likes

Comments

Då det här är ett förinställt inlägg och jag sitter på ett tåg när detta publiceras, kan jag ta mig friheten att skriva: i morgon är det julafton! Om någon missat så firar jag jul på landet, i en skog på gränsen mellan Östergötland och Sörmland. Jag har inte varit där sedan i somras och längtar verkligen dit, kanske mest efter att få träffa familjen, hundarna och för att få vara helt ledig. God jul!

Men jag måste bara få skriva av mig vad det gäller en sak, jag har sett några avsnitt av årets Bachelor.. Det är ett exempel på ett program man egentligen inte vill kolla på, eller vill vara offentlig med att man kollar på det. Men, det fungerar bra för att återställa hjärnan typ. Och det är ändå bättre än Paradise Hotel, även om det senare blev som ett PH för vuxna... Jag höll på Jennie Seling hela tiden och det var ju även hon som sedan fick sista rosen. Alltså nog för att jag redan har låga tankar om snubbar och planerar inseminering vid viss ålder, men detta fenomen bevisas återigen. Det finns inget hopp för männen där ute, sorry. Det sjuka eller snarare det sorgliga är att ålder verkligen inte spelar någon roll. För man, jag, trodde att även män växte upp tillslut. Att de mognade och blev fina, bra och pålitliga människor. Men icke, åldern har verkligen ingen betydelse. Och det bevisar Sebastian i Bachelor ytterligare en gång.. (Han gav sista rosen till henne, men började träffa andra deltagare bakom ryggen på henne så fort de kom hem till Sverige. Detta trots lovord till henne...) Hur kan man vara så fruktansvärt elak mot någon? Jag förstår inte det. Han borde få ännu mer skit för vad han gjorde. Alla vidriga snubbar borde hamna i "hetastolen" efter att ha varit otrogen och vidrig mot både en och flera personer. Och sen att han inte ens kunde be om ursäkt. Finner inga ord, Känner att jag bara mer och mer trivs med att själv och vill inte ha någon.

Sverige är ju känt för ett land med många singlar, så var tvungen att kolla upp det där lite.. Jag hittade bland annat siffror från 2012 som visar att 37,7% av Sveriges hushåll består av ensamboende utan barn. Den siffran motsvarar 1 576 000 människor. Detta är alltså, fortfarande idag, den vanligaste hushållstypen i Sverige. Lite kuriosa: flest singelhushåll finns i Åsele, där hela 45% är av den typen. I Solna och Munkfors (komiskt namn i sammanhanget..) är 44,3% respektive 44,2% ensamhushåll. (Siffror och statistik har jag hämtat från Statistiska Centralbyrån.)

Historiskt sett har det varit en självklarhet för människor att bo tillsammans, i tusentals år. Men i mitten av 1990-talet blev det allt vanligare med just ensamhushåll, det började i västvärlden men blev även mer och mer vanligt i resten av världen. Det finns diverse förslag till orsaker bakom detta, till exempel att kvinnor blivit mer fria, att tekniken utvecklats och hjälpt personer som lever ensamma att inte vara isolerade, eller urbaniseringen då det kanske främst är i storstäder som man lever ensam. Människor har även blivit intervjuade vad frågan gäller, och svarar då att det oftast handlar om frihet, kontroll över det egna livet, självförverkligande eller en självvald ensamhet. Ensamboendet är ett relativt nytt och socialt accepterat fenomen, det speglar en allt flyktigare värld men också, och kanske framförallt, allt mer flyktiga relationer. I takt med att nätdejtingen blir brutalt populär och används av typ varannan människa (mitt eget påhitt) höjs kraven på en partner samtidigt som folk kanske har svårt att nöja sig. Det är svårt att fastna för en person och bara hålla sig till denne, någonstans finns alltid en dörr öppen ifall något bättre och mer intressant skulle dyka upp?

Jag beundrar de som lever i en relation, framförallt mina vänner. Mormor och morfar räknas inte, det var andra tider då. Även om det är lyckligt att de håller ihop, det är väldigt vackert. Men som morfar sa till mig förra julen, "när mormor var lika gammal som du är nu, hade hon varit gift i tre år." Som sagt, det är nya tider. Folk vill inte binda upp sig på heltid och ensamhushållen vinner. Idag verkar inte ens äktenskapet ha samma betydelse som då, då och då provas det ju oavsett om gräset är grönare på andra sidan. Eller så fastnar man för någon som är bra, men relativt nyskild och som vill leva ikapp sina förlorade ungkarlsår. Då är man minsann livrädd för att binda sig, för det kan ju alltid komma något bättre.

Även därför, tillsammans med att kvinnor satsar mer på sina karriärer stiger åldern för graviditet. Samlivet prioriteras inte på samma vis, nu som då. Förstå om man för 100 år sedan valde att vänta med att skaffa barn tills man var 40, det gick ju inte. Man skulle vara glad om man levde när man fyllde 40. Och första barnet fick man gärna redan då man fyllde 16. Men, vi lever i en ny värld. Det finns så otroligt mycket nytt och vi är nya människor. Med det kommer nya mål och drömmar. Alla drömmer inte om att vara gift och ha fem barn innan man fyllt 28. Allt fler drömmer om pengar och karriär, och har med det några tillfälliga kontakter. Vi ligger runt, fyller våra behov på det viset. Skaffa barn kan man ju göra lätt som en plätt (om man är kvinna) utan partner. Det är ju bara att ha koll på när man ha ägglossning och gå ut på krogen, välja lämplig kandidat och gå hem tillsammans. Om man inte vill inseminera alltså. Jag säger inte att det är rätt, jag säger att det är möjligt.

Sedan är det många som har drömmar om ett familjeliv, men lyckas inte med det, för att det kan och är rent omöjligt att finna en partner. Och det handlar inte bara om att vi är mer kräsna och bekväma, det är även den där förbannade dörren som alltid står lite öppen. För, det kan komma någon bättre, man vet aldrig. Samtidigt tycker jag inte man ska nöja sig, känns det inte rätt så gör det inte. Man ska inte inleda en seriös relation med någon bara för att vara snäll eller av rädsla för att vara ensam. Det blir ändå inte bra! För mig är magkänslan väldigt viktig. Och ja, jag är inte så gammal ännu och känner att jag har tid på mig. Men man kan faktiskt bli lite stressad över det hela ändå. De enda bra snubbarna man har i sin närhet är mina killkompisar eller mina kompisars pojkvänner. Så vad ska man göra? Flytta till Norge för att man fått SKAMfeber och hoppas på bättre lycka där? Eller Danmark för att jag blev så besatt av Bron?

"Det kommer när du minst anar, sluta leta" Så säger någon som redan har en partner, eller är besatt själv bara för att det ska låta bra, och så att man kan fortsätta vara besatt i hemlighet. Jag tror faktiskt att man undermedvetet letar lite hela tiden, även om man inte vill erkänna det, varken för sig själv eller för andra. Torra perioder inbillar man sig "jag har ändå inte tid, jag vill inte ha något förhållande nu ändå". Men vi är människor, vi är ändå skapta till att leva och vara tillsammans med andra. Vi har bara blivit så självupptagna och vissa arter har blivit svin.

Jag bidrar till det vinnande alternativet i statistiken, jag bor i ensamhushåll. Vad jag gör om fem år? Bor förmodligen i ensamhushåll, självvalt för att ha kontroll och känna frihet över mitt eget liv. Men jo då, undermedvetet kommer jag ständigt fortsätta leta. Även om jag försöker intala mig själv just att jag klarar mig och har det bättre själv. Lösningen, man köper bara en katt, eller två. Eller hundar!

es.

Likes

Comments

Fann en annan artikel, inom samma ämne. Fast, mer kring fenomenet att det är svårt att hitta någon. Ni som känner mig väl, vet att jag är kräsen och kanske lite för kräsen då jag har en lista med krav. Eller, nja kanske inte, eller... Men just angående detta fann jag denna artikel lite rolig. Dejtande är bra, då man kommer fram till vad man vill ha och är ute efter. Men tillslut kan det leda till att man blir för petig? Ingen människa är som bekant perfekt, jag skulle inte vilja att någon snubbe satt och luskammade igenom mina egenskaper med dess för och nackdelar. Att ögonfärg, längd, yrke eller intressen ska bli helt avgörande innan man ens har lärt känna personen är ju rätt absurt ändå. Nu är inte jag så extrem, men nästan.

Det kanske handlar om en rädsla för att komma någon nära, eller snarare släppa någon annan människa allt för nära. Men att istället för att göra en lista med krav på sin framtida partner, göra en lista med för och nackdelar vad det gäller ens eget tankesätt. Alltså en lista på vad man vinner och förlorar med sitt sätt att tänka eller att ändra på det, för att sluta vara osäker och våga låta någon komma nära. Det behöver man ju terapi för, men det låter fint att prata om det. Något för alla med sådana problem att tänka på liksom.

Men, jag har blivit kär. (Inne i mitt huvud och bara på låtsas,) i William. Ja alltså han i serien Skam. Den serien har slukat hela mig och jag har blivit helt besatt av den. Det är alltså en norsk dramaserie om gymnasieungdomar, och allt där till... Man vill liksom vara där, vara en av dem, fast samtidigt inte. Jag var tvungen att spola lite i något avsnitt för att det blev så jobbigt, den förmånen besatt jag. Ja, så kollade jag upp alla på instagram också, komiskt nog så har karaktärerna egna konton. Hittade även något självtest "vem i Skam är du?", vilket jag på grund av min skamfeber var tvungen att göra. Tydligen är jag mest lik Noora. Alltså det här är så kul, serien bara kom och tog mig med storm. Tillsammans med alla andra. Kolla bara själv. -Nej jag vill inte kolla på den bara för att alla andra kollar... Ja ja, så tänkte väl jag också. Men så kollade jag och kollade och kollade. Till sist fanns det inte fler avsnitt kvar, slut. Då känner man sig helt tom och vet inte vad man ska göra. Bubblan spricker och man kommer tillbaka till verkligheten, även om man inte vill. Jag blir manisk när jag kollar på serier, jag kan liksom inte sluta och ligger vaken hela natten. Därför borde jag inte kolla på serier, eller i alla fall bara följa något som bara går en gång i veckan för att kunna begränsa och hejda mig.

Det skulle egentligen vara ganska kul att få gå om gymnasiet, men då med all kunskap som man besitter idag. Det skulle förmodligen bli lite annorlunda, inte bara vad det gäller betyg utan även med relationer. Både med kompisar och kärlek. Jag ångrar inget, men jag skulle kunna tänka mig att ändra på några saker, göra om. Bara för att jag skulle kunna. Sen är det ju så, jag skulle ju inte bli ledsen om jag hade fått ännu bättre betyg. Frågan är ju vad jag hade gjort idag, om jag hade gått ut gymnasiet med högsta betyg. Kanske hade jag suttit precis där jag gör nu, kanske inte. Jag är ju ändå både nöjd och stolt över att vara sjuksköterska. Fast, man kan ju alltid undra.. Men det är ju det som är själva grejen, man lever bara en gång.

Jaja, just nu räknar jag ner dagar. Delvis till julafton, såklart, men även till att få lämna Uppsala i några dagar, vara helt ledig och umgås med familjen. Jag hade aldrig kunnat fira jul inne i stan. Det året jag jobbar över jul, är julen ändå förstörd, då kan jag lika gärna vara hemma. Jag är glad och lycklig över att jag har landet, familjen och våra traditioner. Och så är jag ändå glad över att jag är ensam, ingen att behöva bråka med om vart man ska fira jul eller någon slags vartannat år-variant. Nej fy, den dagen den sorgen. Då firar jag hellre jul på eget håll, som sagt, man sitter inte ihop. Gör man det beror det på en missbildning och det hörs ju, det är inget bra. Man kan göra saker utan varandra utan att världen går under.

Slut på meddelande,

es.

"Det var så dumt egentligen, alltihop. Hon hade bara stått där den där kvällen. Stått och pratat med hennes klasskompisar, som förvisso var killar. Men de hade ändå tagit en paus, han och hon.. Hon hade tröttnat på att han väckte henne på natten, var arg och skrek för att hon hade smsat med någon han inte visste vem det var. Eller att han skulle lägga sig i vad hon tog på sig eller hur mycket smink hon hade på sig.. Alla andra gillade honom, han var väldigt trevlig och social. Hon gillade honom också, hon älskade honom. Hon var fast med honom. Egentligen var alla bråk bara hennes fel, hon borde inte prata med någon annan kille alls, hon hade ju honom. Och han tyckte hon var fin utan smink, precis som han sa, varför skulle hon försöka göra sig fin för någon annan?
Nu hördes hans ord längre och längre bort, det var som att hon inte låg kvar i hans säng. Hon var tvungen att tänka på något annat för att inte känna det hårda trycket över hennes bröst. Han höll fast henne, hårt. Det kändes som om hela hans tyngd vilade på hennes bröst samtidigt som han talade om för henne hur dålig hon var. Därför hade han spottat på henne, för att hon stod och pratade med de där killarna, hennes klasskompisar. Hon ville säga förlåt, men fick inte luft till det. Han lyssnade inte heller. Han plockade av hennes kläder, plagg efter plagg, hon visste vad som väntade och det var bara att följa... När han var klar satte hon sig på sängkanten, hon var öm över bröstet och började redan få blåmärken. Hon ville bara åka hem, istället bad hon om ursäkt."



Likes

Comments