Ibland måste man bara stanna upp, reflektera och påminna sig själv. För, det händer så otroligt mycket och många saker hela tiden. Ibland utan att vi är direkt medvetna om det. Även om man en ledig dag kan spendera den i sin helhet osminkad och i stort behov av en dusch i soffan, hela dagen. Just den dagen är garanterat påhälsad av någon typ av ångest. Men så kommer det genast en ny dag och man hinner inte med, eller, tankarna hinner inte med. Även Beyonce har 24 timmar per dygn. Jaja.

Jag har varit mer än två månader på mitt nya jobb nu. Blir alltid förundrad över hur många nya och fantastiska människor man hela tiden träffar och lär känna. Det är en av alla saker man är glad över att det aldrig tar slut. Bra kollegor vet väl alla att det är otroligt viktigt att ha, men jag har verkligen BRA kollegor. Man brukar alltid ha en sån där bitter liten luring, själv är ovetandes om att hen är allas bittra, tråkiga och sabba-stämningen-kollega. Men vi har inte den mindre goa filuren, otroligt va?

Jag har varit i Barcelona helt själv i några dagar. Allt började med ett nyårslöfte om att gå på bio själv, bara för att det är något som man någon gång borde göra. Bara för att, vet inte om jag har någon djupare förklaring. Men, jag har inte hunnit gå på bio själv än.. Så då kompenserade jag det med att boka en resa till Barcelona. Men jag ska gå på bio själv också, snart. Smidigast kanske hade varit om jag gått på bio när jag var i Barcelona?

Jag har hunnit få idéen om att skaffa katt och även gjort den till verklighet. Ovetandes eller i förnekelse av hur ansträngande det är att ha kattunge. Redan efter ett fåtal dagar insåg jag att jag är långt ifrån redo att skaffa barn. Hur orkar man med ett barn om man inte ens pallar en kattunge? Jag är en total kat(T)astrof. Har under en månad även lidit av konstant pollenallergi, som visade sig vara allergi mot katt. På riktigt. Men peppar peppar har hon nog hittat ett nytt riktigt bra hem och ska få flytta inom kort. Jag har fått en del ledsna reaktioner då det inte kommer läggas upp några fler crazy-Kerstin bilder på Instagram. Tips till er, köp en egen kattunge. Egentligen borde alla prova ha kattunge innan de skaffar barn. Men då skulle troligtvis produktionen av ungar halveras och jag vet inte om det skulle vara bra för samhällets framtid. Även om en del av dagens föräldrar verkligen, verkligen, skulle börjat med en katt. Och stannat där.

Det har även gått fem månader sedan min operation. Det är ändå otroligt, perioden direkt efter operationen är den värsta i hela mitt liv. Hatar uttrycket "jag skulle inte ens önska min värsta fiende detta". Det hade jag absolut önskat, om jag haft någon fiende. Men det är inget att skämta bort. Jag minns nätter hemma hos mina föräldrar då jag bara grät, svettades sjöar av smärtan och såg döden som enda utväg. Den smärtan gick inte för mig att hantera, hur stark jag än påstod mig vara. Men även grisar kan flyga, tydligen. Lite så det känns faktiskt, för något som var så otroligt långt borta då är verklighet idag. Jag har inte tagit ett enda milligram morfin sedan 15/7. Jag är fortfarande inte helt smärtfri, men skillnaden nu är att jag kan hantera smärtan. Och det är ingen som är gladare än jag för det. Jag vill fortfarande ta en oxynorm innan jag går och lägger mig. Men jag gör det inte.

Men även sorgesamma ting händer, utan att man kan styra över det. En vän och kollega till mig finns inte längre. Och det är jag både arg och ledsen över, samtidigt som jag inte riktigt vet om jag fattar att personen är borta. För alltid. Hur tar man in något sådant liksom? Ett plötsligt och oväntat besked. Nej, man vill inte ta in det heller. För det är så sorgligt.

Men jag vill ändå avsluta med något mer glädjefyllt. Och det är ju till exempel att jag har semester i cirka 2,5 vecka till. Ja, glädje för mig i alla fall.

es.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det är bara så konstigt, den där känslan som uteblir eller iallafall försvinner så snabbt. Man väntar på något, räknar ned och längtar och det ofta under en längre period. Sedan kommer dagen som man så väntat på, för att sedan bara vara förbi. Som min sjukskrivning, i cirka två månader har jag längtat efter att börja jobba. Nu har jag jobbat i en vecka, men jag minns inte den där känslan av att längta. Man glömmer och tappar en del känslor så himla snabbt. Det är fortfarande nytt och roligt men jag är ju inte euforisk över det. Men det ungefär samma sak som att räkna ned till en resa eller en semester. Man längtar och pratar om den så mycket man bara kan. Sedan är man hemma igen eller så är semestern slut och enbart minnen finns kvar. Men hur glad är man över att semestern eller resan är över eller genomförd?

Det känns som att hjärnan spelar ett spratt. Varför är man gladare innan än efter? Det är ju först efter som man vet hur man har haft det. Man borde vara gladare för att man varit i Spanien än att man ska åka dit? Varför får man inte njuta av känslan som man har innan något mycket längre? Alltså inte just känslan av längtan, men en ljuv belåtenhet som ger en vacker lycka. Istället blir man bara van och låter det falla in i någon typ av rutin. Såklart man kan uppleva det som tråkigt när en ledighet tar slut, men det rogivande försvinner också. Man avslutar något och går vidare, utan att vidare reflektera. Typ såhär "hade ni det bra i Spanien?" Svar "ja, det var bra". Eller "hur har du haft det på semestern?" Svar "bra". Eller "Hur känns det att äntligen börjat jobba igen?" Svar "det känns bra". Hur mycket beskriver ordet bra? Troligen mer för den som säger det än för den som får det som svar.

Erfarenheter ger oss inte samma pirriga känsla som av att längta. Det behöver inte vara negativt, jag vet bara inte om jag är tillräckligt tacksam. Hur tacksam behöver man vara? Hur ingående behöver man svara angående hur veckan i Spanien var, för att den ska framstå som lyckad? Och hur mycket bryr sig den som frågar, hur ingående svar söker personen i fråga?

Men jag har mått bra, väldigt bra, de senaste kanske tre veckorna. Veckorna efter min högst troliga abstinensdipp. Och vad beror det på då? Om det nu måste bero på något.. Solen? Sommar? Städad lägenhet? Att jag börjat jobba? Jag känner mig bara sådär tillfredsställd från insidan och ut. Har dessutom haft flyt. Bara på tåget hem från landet till exempel. Mer än hälften av Sveriges befolkning transporterar sig själva idag och typ 600* människor ska sitta på samma tåg som mig från Vingåker till Stockholm. Och jag missade helt att jag inte fick någon reserverad sittplats i min bokning, men kunde trots det sitta på samma plats hela resan. Alltså, det var fler personer som denna resväg fick stå upp än sitta. Eller på TC så behövde jag köpa dricka (0% syre på SMOCKADE vagnar) och så blev jag sugen på sura S. Men hittade inte och orkade inte leta då kön till kassan blev allt längre. Men så, helt plötsligt, i en av hyllorna i kön låg en påse sura S helt ensam och övergiven bland fejknyttiga bars. Jag tog den och reflekterade några sekunder att jag hade tur, igen. Och när jag väl efter denna mindre underbara resa kunde kliva av tåget hemma i Uppsala kom bussen hem till Svartbäcken på en gång. Jag hade tur, igen. Det är ju trots allt söndag och avgångarna därmed glesare.

Men å andra sidan så tycker jag faktiskt att jag förtjänar tur och flyt nu ett tag. Då det faktiskt varit himla dåligt av den varan ett bra tag den senaste tiden (till senaste tiden räknas sept-16 tom april-17). Dessutom har jag jobbat upp min karma något enormt nu ett tag. Kanske för att kompensera den eventuellt elaka och osympatiska individ jag troligen var i mitt förra liv. Det är ju den enda förklaringen till min långa olycka? Och ja, jag tror på karma. Tror dessutom att fler människor skulle må bättre av att också tro på karma.

Det är icke att förringa, att jag just nu har ljusa tankar om tiden framöver. De saknar rosa glitter men jag är tillräckligt positiv för att njuta av nu. Känner mig lite som en gås. Eventuell olycka skulle bara rinna av, som att hälla vatten på en gås. Även kroppsligt så bryr jag mig inte, är inne i ett sånt där önskat flow och tänker "jag ser ut såhär och det är bra". Har för tillfället inte någon livsstress heller. Tänk vad det känns lättare att andas i mer positiva och lättsamma tankar. Eller så har jag bara inte ork eller tid för negativa tankar just nu. Och då ska man passa på att njuta. För jag vet ju hur hjärnan funkar, lycka och positivitet varar inte för alltid. Vetenskapligt* kan man bara vara glad tre månader i taget.

Mitt i denna "på tiden med ett positivt inlägg" tänker jag tipsa (tvinga) alla att lyssna eller läsa min nya favoritbok. Tiggaren av Sofie Sarenbrant. Den är så spännande att man vill vråla alternativt bita på naglarna om man nu gör det i stressade situationer. Jag har lyssnat på den och tänker lyssna på den igen. En bra film kollar man ju på flera gånger, såklart man kan lyssna om på en bok som ger samma härliga känsla.

Nu var det slut på det roliga. Det kan inte komma för många positiva saker på en och samma gång. Då vill man kräkas efter att ha läst, alltså en mental kräkning (förhoppningsvis).

es.

Likes

Comments

Den ständiga önskan av förändring, förbättring och en bild av hur man vill att saker och ting ska se ut eller vara. Allt ifrån det kroppsliga estetiska, till boende, till socialt, till yrke och till ekonomi. En utopibild av hur livet skall levas och se ut. Som en form av dagdrömmar som utelämnar negativa tråkigheter.

Just nu, vill jag egentligen bara vara smärtfri och full av energi. Det, toppar den långa listan av saker jag drömmer om. Det mörkas tyvärr också av en rädsla, en rädsla över att inte bli smärtfri eller pigg. Hur orkar man ta sig igenom vardagen då liksom? Det är svårt att jämföra sin egen smärta. Jag försöker tänka och känna om jag har mindre ont nu än innan operationen. Men en upplevd känsla är svår att jämföra med en tidigare upplevd känsla. Man skulle liksom behöva ha de båda framför sig för att kunna se och mäta skillnaden. Men, jag tror att det är bättre. Oftast tror jag det.

Än mer genant och jobbigt, det har blivit det på något sätt, kanske för att en del inte förstår och för att jag själv inte vill erkänna det. Men jag är fortfarande i behov av att äta morfin. För några veckor sedan tyckte jag smärtan var så liten, att jag inte ville ta några tabletter. Det gick bra i 48 timmar. Sedan kom illamåendet, svettningarna, frossan, tröttheten men värst av allt dödsångesten. Trodde och var helt säker på att jag gått in i en depression. Visst har man dåliga dagar och jag har mått dåligt förut. Men det här var något nytt och något annat. Jag låg i soffan en hel dag och bara grät och allt i mitt huvud var ett totalt mörker. Jag ansåg att det inte gick att leva ett värdigt liv med den smärtan. Jag kände mig så brutalt värdelös, jag tog upp syre i onödan.

En vän kommenterade och frågade hur jag tagit mina morfintabletter, att det kanske var abstinens. Men jag nekade det hela, fanns inte en chans att det var abstinens. Abstinens har med missbruk att göra, jag är inte beroende och det är enbart andra som får abstinens, inte jag. Jag är ju dessutom sjuksköterska och jobbar med sånt här, då får man inte abstinens. Då har man koll på läget. Men efter 8 timmar av brutal ångest tog jag en tablett. Och en timma senare mådde jag nästan bra igen. Om jag nu jobbar med det här, borde jag inse att jag bara är människa och har ätit morfin i över nio månader. Då kan man inte bara sluta helt och hållet på en dag, det måste gå långsamt. Men jag var så stressad, stressad över allas frågor om jag inte slutat äta morfin snart och hur mycket jag trappat ner.

Men jag vill delvis skylla på mina vårdgivare. Jag skrevs ut med mängder av morfinpreparat, vilket var välbehövligt då jag låg vaken om nätterna med ångest och svettningar orsakat av den brutala smärtan. De tre första veckorna efter operationen var fruktansvärda, varje dag och varje natt. Men det fanns ingen plan för hur jag skulle trappa ned sen när smärtan blev bättre. Inget schema för hur jag skulle ta tabletterna, då testar man själv och ser vad som funkar. Och att vara helt utan funkar inte än, av flera anledningar. Dels då jag ätit det så länge och framkallat ett beroende, hjärnan funkar så, men även för att jag fortfarande har ont.

Räddningen i detta var min älskade husläkare. Hon förstår, kan och har lösningar. Önskar alla en läkare som hon, hon är världens bästa! Hon talade om, egentligen vad jag redan visste, men att jag inte bara kunde sluta. Och jag har fortfarande ont, därför har jag fortfarande ett behov av en adekvat smärtlindring. Det är ju inte så, för att förtydliga, att jag tar morfin för att uppleva något slags rus. Då kan jag tala om att något rus finns inte att få. Möjligen ett lugn i kroppen, eller i alla fall i benen. Jag får likt rastlösa ben framförallt på kvällen och det stör inte minst min nattsömn. Hon skrev ut mer morfin men i lägre styrka. Bara genom det kunde jag halvera min dagliga dos. Hon sa även åt mig att låta det ta tid, att det skulle få ta flera veckor om behov månader innan jag skulle vara helt utan. Men, hon sa även åt mig att lyssna på mig själv och på min kropp. Ingen annan kan känna min smärta och ingen annan ska lägga sig i hur mycket smärtlindring den kräver.

Men det är något jag tänker på varje dag. Har jag ont? Hur ont har jag? Hur mycket morfin behöver jag verkligen? Räcker det inte med bara en tablett idag? Jag tröstar mig med att jag på 11 veckor är nere på 1/6 av den dos jag krävde för att känna mig någorlunda levande efter operationen. Nu äter jag faktiskt bara 5-10 mg långtidsverkande och har 5 mg snabbverkande vid behov. När jag skrevs ut hade jag 150 mg snabbverkande som max, även om jag "bara" tog ca 70 mg, så är det stor skillnad. Nu finns det en plan och jag är inte lika stressad, det får ta den tid det tar. Det är en morot nog att jag vill bli piggare, är så otroligt trött hela tiden och det beror ju på smärtan och morfinet.

Men ibland undrar jag vad jag mår bäst av. Att ta 5 mg snabbverkande morfin innan jag lägger mig för natten och får sova okej. Eller att avstå den där tabletten för att jag vill bli av med den och knappt sova något alls. Det är de där rastlösa benen, smärtan i ljumsken, som gör att jag inte kommer till ro. Jag snurrar runt likt en elvisp i sängen för att hitta en bra och rogivande position. Därför ser jag även ut som om jag vandrat i fjällen, i storm varje morgon när jag vaknar. Mitt hår alltså. Jag hade hembesök av en arbetsterapeut för cirka två månader sedan, då kom vi in på min sömn och dess mönster. Med hjälp av henne har jag nu ett kedjetäcke som väger 8 kilo. Om det hjälper vet jag inte riktigt ännu. Det är skönt och känns bra, men kan inte säga att jag sover som en klubbad säl. Men å andra sidan kanske det är för mycket att begära.

Nu räknar jag ner tills jag får börja på mitt nya jobb. Vilket är om 14 dagar. Och jag hoppas innerligt att det kommer fungera, att jag orkar och att höften pallar. Den har inget att säga till om, jag har bestämt att det ska fungera. Jag förtjänar lite flyt nu, faktiskt.

es.

Likes

Comments

Dag 11 postoperativt.
I tisdagskväll lämnade jag äntligen sjukhuset, efter en vistelse som inte alls var rolig. Det enda glädjande var alla besök jag fick, trots att jag vissa dagar var så trött att ögonen gick i kors på mig så var ni där. Jag blir helt rörd, det är fantastiskt vad fina ni är. Och vad många som hört av sig, kommenterat inlägg i sociala medier och stöttat mig. Det fick mig att känna mig mindre ensam och eländig på något sätt, det fanns någon som tänkte på mig. För ja, man tycker synd om sig själv när man ligger sådär orörlig och plågad. Och det är okej, faktiskt. Det viktigaste jag har är ju ändå mig själv på något sätt. Jag behöver fungera och må bra och det gjorde jag inte förra veckan, långt ifrån.

Det är svårt att vara patient när man själv arbetar inom sjukvården. Det uppstod situationer som gjorde mig upprörd, situationer som jag inte hade hanterat på samma sätt. Jag hade inte gjort så mot min patient. Men jag försöker se det som en erfarenhet och tror jag lärt mig väldigt mycket av det. Jag kan använda denna erfarenhet i mitt fortsatta arbete som sjuksköterska. Och är det något jag kan och är bra på så är det smärta. Det är inget man skall förringa eller förminska, man kan aldrig uppleva och känna vad en annan människa säger. Har en person ont så har den, det ska man tro på. Smärta är svårt, just för att det är så individuellt och kan vara så svårbehandlat.

Postoperativt hade jag en väldig problematik med smärta. Som jag tidigare skrivit fick jag både EDA och PCA som är smärtpumpar. Den ena går in via en slang i ryggraden och ger en kontinuerlig smärtlindring. Den andra är intravenös, alltså via en infart i ett blodkärl, där jag själv fick trycka på en knapp för att få en dos morfin. Sedan åt jag även tabletter, långtidsverkande och korttidsverkande morfin tillsammans med Alvedon. De allra värsta dagarna brukade jag en bra bit över 100 mg morfin, vilket för mig är väldigt mycket. Men trots det hade jag ont, smärta är svårt. Det handlar snarare om att hitta en acceptabel nivå, det går inte att bli helt smärtfri.

Nu har jag varit hemma hos mina föräldrar i Norrköping i några dagar. Det känns väldigt bra, även om jag fortfarande är ganska nere. Jag är bara så trött på att ha ont. Att gå med kryckor gör mig inte så mycket, det är smärtan som är plågsam. Den finns där dygnet runt, ibland på en acceptabel nivå ibland inte. Jag kan känna mig så svag och ynklig, jag är beroende av mina föräldrar för att klara mig. Men de ställer upp, vilket är en himla tur för mig. Men jag kan röra mig mer och mer, har än så länge bara varit inomhus. Men innan veckan är slut är mitt mål att gått en kortare promenad utomhus. Jag behöver andas frisk luft, tror det skulle vara väldigt nyttigt. Mitt mål är även att jag ska vara nere på halva dosen morfin mot vad jag tar nu. Jag vill en dag bli av med de där kapslarna helt och hållet.

En annan sak man har för mycket tid med, är att tänka. Jag gör det mest hela tiden. Tänker på vad jag vill göra, hur jag vill att det ska vara. Jag velar och kan inte bestämma mig. Vart vill jag bo? Vart vill jag jobba? Vad vill jag vidareutbilda mig till? Till andra mer simpla saker som Jag måste rensa bland mina kläder, Vad vill jag ha för vårskor? Jag borde köpa ett busskort.

Ibland får jag för mig att flytta tillbaka till Norrköping. För att vara nära min familj. Samtidigt har jag alla mina vänner i Uppsala och jag skulle verkligen inte klara mig utan dem. Jag skulle ju bli betydligt mer ensam i Norrköping. Helst av allt skulle jag vilja flytta till Stockholm, det vill jag så himla gärna. Men jag har inte råd att köpa en lägenhet med rimligt avstånd in till stan där. Även om jag har en lägenhet att sälja så är lägenheterna i Stockholm mycket dyrare, jag behöver i alla fall några hundra tusen till. Eller en pojkvän att köpa lägenhet tillsammans med. Men det är ju rätt långt borta så att säga. Men jag drömmer att jag en dag bor där. Då är jag dessutom betydligt närmare mina vänner och det skulle inte alls påverkas på samma sätt som om jag flyttade till Norrköping.

Men jag tänkte börja med att bli hel och frisk, innan jag kommer på vad jag vill göra. Jag försöker att inte ha bråttom, men undermedvetet finns alltid något konstant stressande. Jag får börja köpa trisslotter eller spela på lotto. Gå till någon spågumma kanske. Ja ja, jag har ju inte tänkt att dö än. Livet har ju just börjat.

es.

Likes

Comments

Dag sju postoperativt, sammanfattning.
Ja, ibland blir ju saker och ting inte riktigt som man tänkt sig. Minst sagt. Det farliga är att planera för mycket, men när läkaren bekräftar antalet dagar på sjukhus väljer man att tro på det. Vi sa fyra, då det skulle bli en dag extra på grund av min komplicerade smärta. Nu är det dag sju och jag ska inte hem idag, jag klandrar ingen för det, verkligen inte. Jag är bara trött och besviken på situationen.

Man kan ofta slänga sig med uttryck som "Jag trodde jag skulle dö". I många olika sammanhang. Men den här tiden har varit det värsta jag hittills varit med om, i mitt 25-åriga liv. När jag vaknade på postop minns jag att jag frossade av smärta, jag kunde inte röra mig och tårarna rann. Det blev aldrig någon spinalbedövning, kanske främst på grund av min rädsla för nålar. Men jag var väldigt tacksam över att få sova helt och hållet. Innan jag fick åka upp till avdelningen låg jag på postop. avdelningen, där blev jag omhändertagen av en underbar sjuksköterska. Hon stod vid mig utan att hon behövde, hon hängde mot min säng och pratade om allt annat än min situation. Det var precis vad jag behövde. Hon hade varit på en dålig tinderdejt och jobbat där sedan maj, mycket mer än så kommer jag inte ihåg även om jag låg där i timmar. Men jag är så oerhört tacksam för att hon tog sig tid och fanns där, det hjälpte mig mycket.

Väl uppe på avdelningen fick jag en assiett med Mariekex och en hel kanna körsbärssaft. Det kan vara det godaste jag någonsin ätit, det var vad jag tyckte då i alla fall. Planen var sedan att komma upp i toastol bredvid sängen, men jag kunde inte röra mig en millimeter. Det gick bara inte. Det var ungefär där det började gå fel, jag skulle fått en kateter på en gång. Men det är lätt att vara efterklok. Jag började tappas och blev tappad en gång till, innan jag fick en urinkateter. Jag ligger även inne på en fyrsal, vilket gör att integriteten förminskas och sekretess existerar inte alls. Men det finns draperier mellan sängarna, det är väldigt viktigt att dra för dem, för att behålla den lilla integritet som finns kvar.

Jag började träna med sjukgymnast, men benet bar inte. Det kändes som en stock gjord av bly. Samtidigt såg jag de andra som opererats samma dag eller dagen efter mig börja hoppa runt på kryckor. Min frustration liksom bara växte och växte, jag kände mig lat och värdelös. Men, såhär i efterhand ångrar jag att jag hade EDA. Tror inte den smärtstillde så bra och den var ett helvete att dra ut. Men jag delade sal med tre andra, som alla fått en höftprotes. Det var fina underbara människor, vi peppade varandra, gav varandra applåder vid minsta framsteg. Vi underhöll varandra och tog hand om varandra när det var tungt, mest verbalt då ingen av oss riktigt kunde röra sig. Men nu har de alla åkt hem och jag är ensam kvar, det är så himla tomt och tråkigt. Jag vill också åka hem, jag vill kunna röra mig, ha på mig fina kläder, sminka mig och lukta gott.

I fredags var värsta dagen, då trodde jag att min sista dag var kommen. Jag vaknade med sån frossa att jag lämnade sängen för att jag skakade så mycket. De odlade från alla ställen som gick, urin, blod EDA-kateter, och så tog de bort mitt förband och odlade från såret. Min största mardröm har varit att få en sårinfektion och behöva amputera benet, så det var väldigt skönt att få se såret och se att det såg så fint ut. Sedan var jag på lungröntgen, men den var fin. Mitt huvud höll på att sprängas och det var olidligt, som toppen på det kräktes jag på kvällen. Jag har sedan i fredags fått antibiotika och mår bättre, känner mig mindre döende. Men jag kan fortfarande inte äta, vill kräkas bara jag ser brickorna med mat.

Igår kväll tog jag mina första steg med gåbordet, alltså riktiga steg utan att släpa benet fram. Jag gick till och med ut i korridoren en sväng för att få se något annat. Där ute mötte jag en undersköterska som just gått på sitt nattpass, hon gick med snabba steg fram mot mig och kramade om mig. Hon fick gåshud och tårar i ögonen, så stort framsteg var det för mig. Och det värmde att hon blev så glad, för min skull.

Min mamma har ställt upp otroligt mycket, funnits för mig och velat hjälpa mig med allt hon kunnat. Hon är underbar. Jag har besök varje dag av alla mina fina vänner, det ger mig energi och jag kan tänka på något roligt för ett slag. Det avgudar jag er för, tack. Jag är dock dålig på att svara på meddelanden, men jag har svårt att ligga med mobilen då jag mår så illa. Men jag lovar att svara och jag läser det ni skriver, tack för att ni hör av er.

Det är en lång väg kvar, men det blir lite bättre varje dag. Jag är fortfarande ledsen varje dag men även det minskar. Jag längtar hem och efter att få bli bättre, komma bort från detta och känna mig mer som vanligt. Jag drömmer om ett liv utan morfin och smärta. Jag vill verkligen att den dagen ska komma.

Likes

Comments

Att dagdrömma är snabbaste sätt att ta en paus från det verkliga. Det kräver inga medel, förberedelser eller avsatt tid. Dagdrömmarna går att styra till skillnad mot de drömmar man har när man sover. Vilket är skönt, då jag senaste tiden bara drömt mardrömmar kring min höft. Mina dagdrömmar handlar om helt andra saker, är mer önskningar kring vad jag vill ska hända. Mer som ett belöningssystem, då det är positiva tankar om saker som gynnar mig. Till skillnad mot drömmarna om natten, där jag ser mig nyopererad i en sjukhussäng och de har inte gett mig någon smärtlindring. Det är blod i hela sängen, jag vrålar men har inte ens några nålar att spruta läkemedel i. Så jag får en central infart på halsen och en student kommer och sprutar in massa luft, i de mängder så jag avlider. Av den anledningen får inga studenter ha mig under vårdtiden. Varken under operation eller på avdelningen.

Många hör av sig och frågar om jag är nervös. Det pendlar, men ofta blir jag nervös när jag får frågan. Just i skrivande stund är jag mest rädd över alla stick, då jag är sjukligt rädd för nålar. Perfekt då, att jag ska opereras med spinalbedöving. Vilket innebär att de kör in en 4,5 meter lång och 7 cm bred nål i min ryggrad, SMASH. Redan nu vill jag hoppa upp och springa bort från det där operationsbordet, vrålandes. Har som tur är redan förvarnat om att de bara har en chans på sig, behöver de sticka med monsternålen två gånger så avlider jag. Och jag har även planer på att smörja in hela ryggraden, möjligen hela kroppen, med Emlasalva (salva som bedövar huden). Att jag inte kommer sussa gott under operation innebär ju även att jag kommer vara vid liv då de sätter alla nålar. Och på operation sätter de nålar som är lika tjocka som avloppsrör. Mamma erbjöd mig att jag skulle få sitta i hennes knä när de sätter nålen innan operation, men det spelar ingen roll, det hjälper inte. Jag skulle inte ens distraheras av såpbubblor eller av att få ett bokmärke efter. Jag brukar alltid säga att de inte får sticka mig så länge jag är vaken, vilket har funkat hittills. Men nu ska jag ju inte sova som en prinsessa, jag ska vara vaken, förvisso bedövad (om de lyckas med NÅLEN), när de ska såga av mig benet.

Jag oroar mig inte för tiden efter, jag har gjort det några gånger förut. Jag vet hur det är, jag vet att det gör ont och att jag inte kan röra mig. Benen känns tunga som bly. Jag är rädd för vägen dit, lika rädd som en höna som jagas av en räv. Så rädd är jag för nålar. Det är vidrigt. Och jag borde skicka ett brev och varna dem redan nu, jag är en jobbig patient. Inte för att jag är rädd för nålar, det är de minsta de behöver oroa sig över. Utan för att jag kommer lägga mig i allt, vart de sätter nålarna, vilken tid jag får mediciner, frågar varför de väljer att göra som de gör med mera med mera. Jag har till och med bett ortopeden som ska operera mig att spara min höftkula och visa mig hur den ser ut. Alltså inte den nya jag ska få, utan min gamla, den som de ska ta ut. Det var mitt krav, då han vägrade att ge mig full narkos, alltså att söva mig helt. Jag kanske är lite galen, men jag tycker det är intressant och vill verkligen se hur den ser ut, den lille jäveln som ställt till det så mycket för mig.

Jag har även en del önskemål att framföra, till er, mina vänner. Jag vill gärna ha besök på sjukhuset, som hjälp att göra vistelsen både kortare och trevligare. Jag vill ha presenter, det skulle göra mig glad och jag skulle bli mindre sorgsen. Jag vill ha sällskap och underhållning från och med tre veckor efter operationen, då kommer jag tillbaka till Uppsala, till och med 19/6. Inte för att vara exakt, men det är den cirkatid som jag kommer vara sjukskriven. För att förtydliga, önskemål nummer två var på skoj, jag behöver inga presenter, jag blir glad av sms! Man skall ta hand om sjuka och gamla människor, det är bra för karman.

Det är som sagt på måndag detta spektakel är planerat. Men då jag är insatt i branschen vågar jag inte ropa hej innan jag rullas ned på operation. Vårt kära sjukhus ligger under stor press med många patienter, både en och 70 andra saker ställs in och flyttas fram. Hela tiden och varje dag. Men jag har inte tid med det, jag har planerat mitt liv efter att opereras på måndag. Jag ska börja jobba på min nya avdelning 20/6, vilket är exakt tre månader senare och de har sagt att jag bara behöver vara sjukskriven tre månader om jag sköter min rehabilitering och allt går bra. Så jag tänker inte vara hemma en dag längre än så, definitivt inte två. Jag vill radera min Försäkringskassan-app i mobilen och jobba som alla andra normala människor igen. Jag är så trött på detta elände nu att jag vill kräkas och bara lämna det bakom mig, börja göra allt det där jag vill göra och dagdrömmer om. Och dessutom kan jag få något annat att skriva om, roliga saker.

Ber om ursäkt om det fanns ord i texten som var svåra att förstå, jag försökte förklara så gott jag kunde. För känsliga läsare ska jag även förklara, att jag kanske överdrev storleken på nålarna. Lite.

es.

Likes

Comments

Man räknar bara med bra år, vill lämna ett dåligt år och alla säger "2017 blir Mitt år". Det har ju alla både hört och sett i sociala medier. Mitt 2017 känns lite som när Carrie och MR. Big letar lägenhet i filmen Sex and the city "Lucky 37..." Men istället för att konstant mötas av lägenhetsbesvikelser så är det väl ungefär såhär för mig "Lucky 2018, lucky 2018..."

Kanske även gäller det samma för de som inte går vidare i Melodifestivalen. 2018 kanske är deras år istället, typ Loreen. Det spelar liksom ingen roll hur bra man är, det går inte att kontrollera eller styra över allt. Då är det väl en himla tur att medelåldern på oss människor i Sverige ständigt stiger. Så att få ett eller par dåliga år spelar liksom inte så stor roll, det är nya mello-omgångar varje år... Skam den som ger sig så att säga, nästa år kanske man vinner. Lucky 2018!

Berg och dalbanan är ju bara rolig för att man vet att den där lutningen kommer. Hade det varit en konstant lutning hade man bara kräkts och varit livrädd. I detta sammanhang menar jag att vi behöver våra nederlag för att skratta oss lyckliga av våra toppar. För att i allra högsta grad kunna njuta och uppleva hur vi mår och vad vi känner väl där, på toppen. Det är ju det som gör att man vill åka Balder om och om igen! Fattar ni?

Och vad tycker man egentligen om Melodifestivalen? Jag tror att jag kollar på finalen av tradition, men har inte sett en enda hel deltävling på flera år. Mitt bästa mellominne må vara när Perelli vann. Hon bar en rosa figurnära dräkt, hade otroligt långt blont hår och riktigt långa klösiga naglar hon kastade runt micken med. Vem har inte låtsas vara hon framför spegeln med långa naglar och härmat hennes handrörelser kring mikrofonen till Tusen och en natt? Sluta ljug, alla har det. Eller Lena PH, när jag gick i fyran var vi tre tjejer som uppträdde för hela skolan till Ont det gör ont. På någon typ av tävling, oklart riktigt vad.. Men vi vann! Även om jag bara var en sidekick. Det var ju bara en som fick vara Lena.
På tal om den låten, så sjöng min mamma in den på hennes möhippa. Rätt kul att föra det på tal än idag, då det är något av det gräsligaste vi alla hört. Förutom min lillebror, han gillade den och ville speciellt lyssna på den hemma hos mormor och morfar då han saknade mamma. Mammas största och enda trogna fan, gulligt ändå.

Numera är det inne med låtar som för ett budskap med sig. Men om jag ska vara ärlig, så vet jag inte hur många av årets artister som tagit anamma på det? Inte Lisa Ajax i alla fall, mer egocentrisk låt får man väl ändå leta efter? Jag tycker hennes framträdande blir lite pinsamt oavsett hur svängig refrängen är. Men trots att alla är lika kritiska varje år, med mig medräknad, så likt förbannat sitter man och kollar. Det är ju tradition, hallå. På samma sätt som det har kommit att bli tradition att kritisera och klaga. På allt. Och varje år är det fel låt som vinner, komiskt? Men alla hejar på i Eurovision sen, om det går bra där så var det ändå rätt låt som vann. Går det dåligt, som för typ Martin Stenmarck, så tycker ALLA att det var fel låt som vann. Och det var någon som fuskade med röstningssystemet, alltid och varje år. Även det är tradition!

Ups, nej kom på vem som var mer pinsam är Lisa. Benjamin! Hans uppträdande var jobbigt (skämskudde) att kolla på, bara för att jag inte gillar honom. Han går runt som en kliché (Skam-referens, tog ni den?). Mainstream utan budskap, utöver att han inte sovit på flera dagar. Men det är fint att se att man inte behöver vara finklädd på scenen i finalen, inför vad de verkar tro vara cirka sju miljoner tittare. Ace Wilder med dansare matchar min "hemma i soffan med feber" outfit. Jag känner att jag platsar in, att jag är en av dem. En slappis på s(soffan)cen. Dock tycker jag att mina prickiga pyjamasbyxor är finare än hennes pastell blå/gröna mjukisbyxor.

Men Melodifestivalen är en lång process att ta sig igenom, nu är jag vuxen och brukar ändå klara av att hålla mig vaken. Det gjorde jag inte när Perelli vann, förlåt, hon hette ju inte ens Perelli då?! Hon hette ju Charlotte Nillson! Men i alla fall, jag somnade och såg inte allt. Sånt som händer även den bästa. Mello är ju även en hit hos barn, typ min lillebror för att återkomma till honom. Detta är några år sedan, han skulle aldrig erkänna det idag. Men, han ville själv ställa upp i Melodifestivalen. Problemet var bara att han inte förstod att man inte kan ställa upp med någon annans låt, en låt som redan finns. Han blev rätt ledsen när han blev informerad om det och hans drömmar gick i kras.

Men 2018 blir ett nytt år med nya artister, och för mig ett år med en fungerande och smärtfri höft. Lucky 2018!

Men stort grattis Robin Bengtsson, 2017 var ditt lucky year! Se till att komma topp tio, annars kommer folk ångra att de röstat på dig. Eller bara skylla på systemet. Men han vann även priset "Finast att se på i Mello17" flest antal låtröster eller ej, inte relevant för att ta hem detta pris. Värdig att ta över efter MumsMåns, tycker jag. Då han är mer mumsig än Måns, faktiskt. Grattis till sångfågeln osv.

PS. Jag vill fortfarande ha en katt Ds.
PS 2. Robin blir om än sötare tillsammans med en kattunge Ds.

es.

Likes

Comments

Parentes, Jag förstår verkligen inte grejen med att räkna sitt barns ålder i veckor. Som detta "Nu är min lilla minimänniska 78 veckor". Varför gör man så? Ingen förstår hur gammal ungen är, för att ingen orkar räkna efter. Eller säger man så för att barnlösa människor ska känna sig utanför, att det för dem är hemligt hur gammal bebisar är? Och när slutar folk lägga ut bilder på sina barn och skriva ålder i veckor, finns det en gräns? "Nu är mammas älskling 2052 veckor" Vilket skulle innebära att den verkliga åldern skulle vara 39 år, 3 månader och fyra veckor. Sluta bara, det är dumt.

Utöver det håller jag på att bli galen på en granne under mig, som röker inne. Och uppenbarligen så är ventilationen i vårt hus under all kritik, då det luktar som någon rökt inne i mitt badrum. Det är oerhört elakt att önska livet ur någon, så det gör jag självklart och absolut inte. Men, jag önskar att han flyttar eller slutar röka eller att ventilationen görs om. Dock av dessa alternativ är nog hans död den mest troliga, så mycket som han röker kan han omöjligt leva allt för länge till. Dessutom har han en balkong, men den verkar bara användas till sopstation. Tänk er en flottigt gråhårig man med bukfetma, oklart hur gammal han är men garanterat över 60 och han skulle kunna vara över 70. Han stinker askkopp och ser ordentligt härdad ut, smutsig i smutsiga kläder. Det är nästan ett moln omkring honom, ett moln av mörkt grå cigarettrök. Eller så är det jag som inbillar mig molnet för att han stinker. Han har torra svullna säkert gulnande fingrar, går lite krökt och hostar som en riktig rökare. Jag har bara mött honom en gång på de nio månader jag bott här. Men jag har sett honom stå i sitt köksfönster och röka, då och då spottar han ut på innergården precis bredvid porten. En gång höll han på att träffa mig, den jäv...

Om cirka två veckor kommer jag tillfälligt att flytta hem till min familj i Norrköping. Då jag omöjligt skulle klara mig själv hemma efter operationen och anser mig vara cirka 50 år för ung för korttidsboende. Har inte läst på allt för mycket om den postoperativa tiden då just den broschyren var slut när jag var på narkosbedömning. Men borde kanske göra det, i vilket fall ska det nog bli ganska skönt att komma hem ett tag. Få en paus och slippa vara ensam, umgås med Babben och liksom ladda mina batterier. Sedan blir jag ju som tidigare nämnt Emelie 2.0, det är inte så långt kvar tills dess nu och det är med skräckblandad förtjusning. Har inte riktigt kommit på hur jag ska kunna byta trosor första tiden, men jag skall i juni börja arbeta på en ny avdelning. Och det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva hur skönt det ska bli. Att få börja om och känna att jag är bra igen, lita på mig själv utan klump i magen eller bärandes på en känsla av skam.

Jag börjar såklart bli livrädd för operationen och drömmer en del mardrömmar. Allt ifrån att jag får en postoperativ infektion och måste amputera benet till att jag av oklar anledning får en CVK som en student kommer in och inte vet hur hen skall handskas med och sprutar in mängder med luft och dödar mig. Men det som känns värst är att jag inte kommer att sövas under operationen, jag kommer bara få spinal. Perfekt för mig som är så otroligt stickrädd, sa på bedömningen att jag skulle dö om de behövde sticka två gånger. Så läkaren noterade det i min journal, att det måste vara en rutinerad rackare som sätter bedövningen i min ryggrad. Han skrev nog inte att patienten skulle avlida annars, men ni fattar principen.

Det är ett himla tjat om min operation, men det händer inte så mycket annat. Speciellt inte just nu då jag är inne på min tredje dag med hög feber. Jag ligger och svettas i soffan som om jag låg i en pool i ett soligt Grekland. Men det är såklart inte alls så trevligt som det hade varit i den där poolen i Grekland, nu luktar jag bara äckligt, får flottigt hår och tar tempen på mig själv varannan timma. Men jag har så otroligt fina vänner som underhåller mig och även handlar åt mig. Jag har verkligen världens finaste finaste vänner som alltid ställer upp, de byter jag inte ut mot något. Så de så!

Eller just det, jag har ju bytt kuddfodral igen. Det är tusan veckans händelse, se nedan. Det gör det ju faktiskt lite trevligare att ligga och svettas i soffan, även om jag önskade kuddfodralen en lyckligare start.

es.

Likes

Comments

Det är en solig dag i Stockholm. Blåsig och kylig, men solen värmer om inte annat hjärta och själ. Alla går runt och önskar våren skall komma med stormsteg. Några galningar saknar snön, andra är lättklädda kylan till trots. City är otroligt välbesökt för att vara måndag och starten på en ny arbetsvecka. Det är som vanligt ett himla spring genom NK-varuhusets dörrar.

De är såna som klär sig, planerar och kammar sig för att gå på NK. Rogivande för mig att studera. En äldre kvinna över 80 i svart basker. Hon har säkert gått till NK och druckit kaffe i över 50 år. Hennes läppar är målade ljust rosa och matchar hennes scarf från Burberry. Svarta putsade skor i ormskinn tillsammans med krokig rygg av osteoporos och kotkompressioner. Hennes käpp är även den blank och svart, likt hennes svarta klädsel i övrigt. Byxbenen är lätt vitprickiga av mjäll eller torr hud och hennes stapplande steg saknar tempo. Ett tempo hon garanterat hade när hon drack kaffe på NK för 20 år sedan.

Två män sitter tysta mitt emot varandra. En i pälsmössa tuggandes på en ostfralla. Den andra med vitt tight baksåtstruket hår i knut. Båda har pilotbrillor och är solbrända, strax över 60. Den ena vill vara färgglad, matchar sin solkyssta hud med en kamelfärgad kappa, orange halsduk och lila strumpor. Strumporna syns då han vikt upp sina mörkgröna kostymbyxor, det är en del av outfiten. Den andra verkar frysa om öronen då han vägrar ta av sig mössan, de kanske just kommit hem från Thailand eller kanske Dubai och är frusna. De kanske värmer sig med en kopp kaffe.

Det sitter flera män i kostym. De tuggar som om de vore får, nästan idisslar i sig sina smörgåsar. En man smular ned sin blårandiga slips, hoppas de hinner blåsa bort innan hans nästa kundmöte. Om inte annat kan han spara smulorna till senare, om han blir hungrig.

Många sitter själva, liksom jag själv. Inne i en tidning, telefon eller padda. Reflekterar, jobbar eller slappnar av. Några personligatränare från ett rikskänt gym dricker Cola zero och äter dagens soppa. Glider runt i sina träningstights och vattenkammade hår, eller kanske svettiga hår.

Flertalet besökare släpar på de vit-svarta exklusiva papperspåsarna som vittnar om att man minsann lagt några extra kronor och har råd. Samtidigt som vissa kanske handlar trots en stram budget, de vill höra till och fila på ytan av den lite bättre stockholmaren. Innan de åker hem till hyresrätten i Farsta och röker under fläkten. De kanske har en speciell NK outfit, som har lite mindre fläckar och hänger på balkongen över natten för att inte lukta inrökt.

En annan är ute efter en parfym, det spelar inte någon roll vilken eller vad den doftar. Huvudsaken är att den är dyr, gärna den dyraste som står på glashyllan i havet av parfymer. Yta blir påtagligt viktigt i gallerian, människor studerar varandra. En del unnar sig, en del har sparat i månader för att kunna köpa det där bäddsättet från Newport. De som arbetar där känner sig viktiga. Lite finare och bättre än de som arbetar som butiksbiträden på H&M. Även om de har samma arbetsuppgifter, sälja prylar och bemöta kunden på ett gästvänligt vis. Men att jobba på NK klingar finare i människors öron, det kan enligt viss jämföras med några års studier på universitet. De känner sig speciella, exklusiva. Även om några av dem arbetat där sedan de tog studenten.

Men det är rogivande att se människor så nöjda med livet. De är där de vill vara, bakom kassan vid kosmetiken eller på jeansavdelningen. Jag själv utökade min sjukskrivning och tog en kaffe med av vinden rufsigt hår.

es.

Likes

Comments

Majoriteten av mina vänner och personer i min omgivning har och/eller pojkvän, man, barn och gravida. Det är inget man kan tävla mot. Jag samtalar gärna om bajsblöjor, amning, smärtlindring vid förlossning, dagistider eller hur gulliga pojkvänner mina vänner har. Mina historier, upplevelser och tankar saknar samma värde och uppmärksammar inte samma intresse. Och det helt utan att jag känner mig kränkt eller utanför. Jag har bara insett att jag riktar mitt till mina kompisar i samma sits. Vi har ett annat utbyte vad det gäller sjuka tinderdejter, skvaller och smink.

Jag har även insett att jag känner mig stressad att hitta en partner för att passa in i deras fack. Slippa verka vara den personen som inte riktigt förstår hur livet är och vad det går ut på. Att ha barn är minsann meningen med livet och allt ska kretsa kring dem. Det kommer jag förstå när jag är där själv. När jag kommer in i samma grupp, då blir jag medbjuden in i värmen och barnvagnsdiskussionerna. Detta är skrivet med ironi, men det är ett fenomen som finns. Vilka singlar blir bjudna på parmiddagar? Och blir man bjuden får man ta ställning kring huruvida man vill vara femtehjulet eller inte. Och svara på frågor som hur och varför man är singel, då det inte kan vara ett självständigt val.

Men om jag då tänker på vad jag som unik individ vill, så vill jag inte vara medlem i någon relation. Just nu tycker jag det känns jättejobbigt. Och detta även om jag avundas många av mina vänner som föder barn, köper hus eller gifter sig. Även alla poddar jag lyssnar på handlar om samma saker och en bild av hur jag borde leva och hur misslyckad jag är dyker upp i min hjärna. Lite som att följa vårens trender vad det gäller skor, vissa saker ska man bara ha för att räknas in. Men just nu vill jag hellre köpa de där skorna, än att bli tillsammans med en snubbe bara för att det ska vara så.

Och det beror väl såklart på flera olika anledningar. Dels min operation, hur charmigt låter det och hur bra raggningsreplik är det: "Hej, jag har en höftprotes, ska vi hångla" Nej tack. Det kanske även är den största anledningen till att jag skjuter allt ifrån mig. Sedan har jag fortfarande inte träffat en tillräckligt vettig människa som fångat mitt intresse. Stör mig på så otroligt många saker hos snubbar även om jag vet att alla inte är perfekta. Och det blir inte bra att vara bara för att slippa vara ensam. Att vara ensam är otroligt himla skönt. Att få ligga i soffan med dubbelhaka i pyjamasbyxor, slökolla på tv och springa till kylen xflera är väl så mycket skönare än att piffa bita ihop och sälja in sig själv till någon snubbe man ändå vet inte är någon man vill träffa fler gånger. Eller som kommer fly i förskräckelse då han får höra att jag ska byta höft, som hans farmor gjorde 2012.

Men hjärnan fungerar ju som den gör och tillfällig ångest finnes varelse man vill eller inte. Och som med precis allt annat är man aldrig helt nöjd med något hela tiden. Man pendlar i vilja och intresse, drömmar och önskningar. Men hela tiden har jag ändå planerat att få barn och vara själv även om jag nu börjat inse att rent ekonomiskt skulle jag behöva vara två. Och vad det gäller tid. Samtidigt som det känns ok fem dagar i veckan att vara den där coola kompisen till mamma som alltid har en hårborste med sig, alltid är sminkad och har fina kläder. Hon duger också till att läsa saga eller kolla film med. Hon är ibland roligare än både mamma och pappa.

Men det som är jobbigt är att få tid med de här människorna. Jag älskar dem, deras barn, inte alla deras pojkvänner men många av dem. Men ibland vill jag umgås med bara dem, utan deras barn. Jag vill att de ska komma ihåg att de är egna individer utan sina barn eller snubbar, de är någons bästa kompis också. Även om jag förstår deras livspussel och kärlek till sin familj. Men, har man en så bra pojkvän kan man vara ifrån varandra några timmar i veckan. Även utan att smsa varandra hela tiden. Vi singelmänniskor lever och klarar oss utan det där, jorden går inte under för att man gör något utan sin siames.

Med detta vill jag säga att jag inte är bitter. Jag är snarare glad och lättad över vad jag kommit på. Att jag älskar mina vänner och vill leva som dem, men inte just nu. Och det får ni älska mig för.

es.

Likes

Comments