View tracker

Tid är en grundläggande dimension i vår tillvaro. Med tid kan vi beskriva saker som har skett, kommer att ske eller händer i detta nu, en sekvens av händelser. Sekund, minut, timme, dag, vecka, månad, år, decennium, sekel och millennium. Vi mäter tid och tid kan mätas, till fysikernas lycka. Tiden kan uppfattas som oändlig men även som knapp. Vi rör oss i tiden på ett annat sätt än hur vi rör oss i ett rum? Tiden går, varelse vi vill eller inte, det sker automatiskt. Filosofiskt, är tid absolut eller bara relativ? Är tider som dåtid, nutid och framtid subjektiva beskrivningar baserade på våra sinnen? Vi kan inte stanna tiden, inte spola tillbaka eller framåt. Tiden är oundviklig. Vi kan inte se den, inte ta på den men kan se eller röra vid nästan allt annat i vår omgivning. Vi kan inte se tiden, men vi kan se förändringar i naturen till exempel. Men tiden finns, för att den går att mäta? Vi rättar oss efter den, kanske ser den som en linje, en cirkel eller som bitar. Det enda vi vet, är att vår tid en minut upphör? Från det att vi föds vet vi att vi någon tid skall dö. Tid är namnet på en matris, i vilket vi placerar in vårt liv med dess händelser?

Men den här filosofiska inledningen vill jag egentligen bara tala om att jag inte haft tid till att skriva. Eller så kanske det snarare berott på bristande inspiration och ork. Inte för att mitt liv varit händelserikt, tvärt om. Tiden har bara gått så att säga, alltså för mig och mina sinnen. Andra har forskat fram nya mediciner, gift sig, fått barn, flyttat till en annan stad eller vunnit på lotto under den här tiden. Visst har det hänt saker, men icke något revolutionerande och kanske inte heller något som drabbat mig i nutid, alltså som i nutid som i när jag skriver detta. Jag tycker allt det mesta handlar om framtid. Vi planerar hela tiden vad vi vill eller ska göra, i framtiden. Eller så ältar vi dåtiden, vi minns och kan inte glömma det där jobbiga som inte alls blev något bra. Vi ältar och längtar till framtiden, för i framtiden är allt bra. Det tror vi i alla fall i nutid? Det är komiskt hur mycket vi planerar in i vår framtid, för det är ju allt ifrån att vi måste diska till hur många barn vi ska ha. För att diska blir ju så himla mycket roligare i framtiden, alltså i morgon eller i övermorgon eller ja, kanske nästa vecka till och med. Ungefär det jag tror med min tvätt också.

I framtiden är jag inte nere, inte någonsin, för det är ett ljust skimmer kring framtiden. Jag är där jag vill i karriären, jag är kär, någon är kär i mig, jag är gravid, jag är rik, jag har en bil, jag har en fin lägenhet och allt bara skimrar i glitter-rosa. Klart man vill till framtiden istället för att vara fast i den mörka gråa och kalla dåtiden som man inte kan släppa taget om. Förra månaden spikade jag snett i väggen, det skulle jag aldrig ha gjort.... Ni fattar poängen.
Och den skimrande framtiden är ju inte i morgon, även om det är framtid redan i morgon. Nej nej, den glitter-rosa framtiden ligger år framåt i tiden, det är den jag planerar och är så lycklig över. Det är då och där livet är perfekt och på topp! Det är då vi lever i det vi alltid drömt om och planerat i dåtid.
Helt plötsligt blir "Fånga dagen" ett ordspråk som passar in, på vilket man annars vill kräkas! Nej tacka vet jag älta dåtid, de är grejer det! Saker vi aldrig gjorde eller sa, det gnager i en så otroligt hårt. Man skiter väl i att räkna minuter i nutid, det gör man ändå när man inte kan somna. "Nu har det gått tjugotre minuter till och jag har fortfarande inte somnat, om 300 minuter ska jag gå upp igen." Panik!

För i hur många filmer eller böcker bygger inte folk tidsmaskiner? Eller ja, försöker för det mesta.. För att kunna göra om och rätt och sedan kunna fly tillbaka till framtiden där gräset är grönt och allas fisar luktar hallonsaft. Att fånga dagen blir liksom bara löjligt när man vill fly framåt. Till exempel som när man är olyckligt kär, då målar man upp ett scenario i sina dagdrömmar att den där snubben eller snubbelinan i framtiden är galet kär tillbaka. Man skaffar ett gemensamt hem, barn, gifter sig och är sådär otroligt kära och lyckliga. Vem skulle inte vilja resa fram till en sådan tid? Eller vid sjukdom, förkylning eller något mer livshotande. I nutid och i det aktuella tillståndet vill man inget hellre än att det ska vara över. Både som anhörig och drabbad, ja en förkylning drabbar inte en anhörig lika hårt men det kunde ni räkna ut själva.

Jag hade inte alls tänkt skriva om tid och inte såhär mycket, men i nutid så fastnade jag i det och blev lite filosofisk på köpet. Nu tänker jag fortsätta dagdrömma i vilket planera min framtid, mitt lyckliga, rika och familjära jag. Med helt hjärta och utan sorg, allt har en touch av rosa och glitter. Hej!

es.


Likes

Comments

Nytt år, nytt liv.

Nej det funkar ju inte så och man ska heller inte tänka så. Då blir det trubbel. Nya mål och nya utmaningar är en helt annan sak, att tro man ska bli en annan människa över en natt är inte hållbart. Nyårsafton är inte en magisk natt, även om du säger din önskan om att bli en annan människa högt vid midnattsskålen. Inte heller hälsan, ekonomin eller kärleken förändras vid övergången till det nya året. Som om det vore någon gammal tecknad film, när Törnrosa vaknar är hon inte längre singel. Hon har inte längre obetalda fakturor eller bröstcancer. Det hjälper raketerna som skrämmer ihjäl hundarna till med? Nu hör man ju hur ologiskt det låter, du blir inte heller snällare eller visare. Det blir vi av erfarenheter och studier. Händelser påverkar och kan förändra vissa saker med oss, inte bubblorna i champagnen. Tänk på det, såhär i början av året. Folk vill alltid förändra saker med sig själva, som vikt, utseende eller beteende. Ofta kan det vara specifikt oklart vad som egentligen ska förändras? Men framförallt är det oklart varför det just ska ske över en natt. Det är lite som att säga "På måndag ska jag börja träna. På måndag ska jag sluta äta både fett kolhydrater och socker." Vilken måndag? Och varför en måndag, har man inte redan nog med ångest just för att det är måndag? Eller så gör man det en måndag, men hur ser torsdagen ut? Tur att det kommer fler måndagar under ett år.

Tillika elaka nyårslöften, det är inte heller bra. Det handlar allt för ofta om allt eller inget, antingen fortsätter man som man gör. Eller så får man inte äta några kolhydrater alls. Antingen tränar man inte alls, eller fem dagar i veckan. Och det mina vänner är enbart dumma påhitt. För nog är det bättre att träna en gång i månaden än inte alls. Rimligt är lagom. Mål som leder till stress och ångest, känslan av misslyckande, är inte lagom. Det är för mycket. Eller nyårslöften som innebär att bli snäll eller skratta mer, vad innebär det? Och i vilka situationer? Det handlar inte om någon omvänd psykologi, det handlar än en gång om att acceptera sig själv. Det är en början, men är inte heller något som slår in 00.01 31/12. Det är något man får jobba med varje dag och inget man bara kan börja med en måndag. Saker tar tid, allt har sin tid. Varför kan dessa vidriga löften inte istället bli som en form av bucketlist för året, med specifika upplevelser. Till exempel "Åka till London i Augusti" eller bara "Köpa den där jackan jag tänkt köpa i tre år." Roligare och mer inspirerande, helt utan att nedvärdera sig själv som människa. Utan att vara beroende av några siffror på en våg eller aktuell CSN-skuld.

Eller bara byta bort begreppet Nyårslöfte helt och istället kalla det för mål eller någon typ av önskelista. Jag önskar mig inte att gå ned 15 kilo i vikt, jag önskar mig att åka till USA i höst. Jag önskar mig att gå på Bråvalla i sommar. Jag önskar mig inte att bli miljonär, det är ett orimligt och elakt mål som skulle leda till ett misslyckande. Det vet man ju redan på förhand. Inte bara för att jag arbetar som sjuksköterska, jag är även för dålig på att vinna på triss. Som majoriteten av alla andra. Jag kan inte ha som mål att ha hälsan i behåll, det är inte heller något jag kan ha till löfte för mina nära och kära. Det är inget vi kan bestämma över, det är bara något vi kan önska och hoppas på. Men några förkylningar och kanske kräksjukan får många räkna med att drabbas av. En del saker står utanför vår makt, som förkylda människor på bussen till exempel.

Fundera på det, på vad ni vill göra istället för vad ni vill förändra. Ett nytt år fungerar inte som en av de där nya måndagarna. Och allt på "jag vill göra"- listan behöver självklart inte ske under 2017. Det är bara roliga saker på ett papper som är förslag, morötter eller något att se fram emot att göra under året. Vad man nu vill kalla det. Men sluta hetsa om att förändra saker som tar tid, ni blir inte nya människor över en natt. Ni blir inte heller bättre människor bara för att ni skulle lyckas gå ned 15 kilo innan nästa nyår. Kan sätta min högra hand på att det är något annat ni vill förändra vid årsskiftet till 2018. Vi alla måste jobba på att fokusera på vad som är våra goda egenskaper, även vad våra medmänniskor har för positiva sidor. Och så ska vi peppa varandra. Istället för att hela tiden tänka på allt man inte vill ha eller inte vill vara eller inte har. Och det mina vänner tar tid, för det tar tid att ändra sättet man tänker på. Men om vi börjar nu så kanske våra barnbarnsbarn inte har samma kroppshets, ideal eller ångest som vi.

God fortsättning, som man så fint säger.

es.

Likes

Comments

År 2017 inleds på en söndag och är ett normalår med 365 dagar. Enligt Wikipedia är dessa de största förutbestämda händelserna:

20:e januari tillträder Donald Trump som USA:s president.
23:e april är det presidentval i Frankrike.
I augusti börjar barn födda på 2010-talet grundskolan.
15:e december släpps den nya Star Wars-filmen. (K-bry...)

Utöver det kommer gymmen vara proppfulla från januari till början av mars, på grund av alla nyårslöften såklart. Men vill slå ett slag för en av 2017 års största händelse, jag fyller 25 nu i januari. Efter den dagen kommer jag vara närmare 30 än 20. Och, halvvägs till 50. Och mina kompisar börjar nu skaffa barn, med flit. Kul för er, jag vill gärna bli Gudmor till någon unge, tack på förhand! (Linnea, Elin, Malin, Madeleine, Amanda, Emma.........)


Men, bland annat detta hände 1992 (alltså ca 25 år sedan).....
Sovjetunionen upplöstes officiellt, flertalet redan (nu) existerande länder erkänns(?), tjugokronorssedeln införs i Sverige, TV4 sänds för första gången i lokal-TV, Eurovision song contest arrangeras i Malmö efter att Carola vunnit Melodifestivalen året innan, Danmark vinner EM i fotboll, det första avsnittet av Rederiet visas på TV, 10-öringen upphör att gälla, Bill Clinton vinner presidentvalet i USA...

Jag skriver detta för att öva på att känna mig gammal, men kanske även för att visa mina föräldrar hur gamla de är. De har nu en dotter som är halvvägs till 50, känn på den ni!

Skämt åsido, jag känner mig inte så gammal. Även om jag i yngre dar tyckte att de som var 25 var stora, vuxna och skräckinjagade. Komiskt, när jag nu ser på mig själv i spegeln, ser jag inte så fasligt stor och läskig ut. Jag må ha börjat använda 40 olika ansiktskrämer, men det är för att jag tycker det är kul. Samt, det kanske lönar sig i framtiden. Vem vet, och man ska faktiskt ta hand om sig själv! Men nog hinner man göra mycket under 25 år, förr i tiden var det ju mer än ett halvt liv...
​Bra dagar ser man det som en lärdom och en del av det hela, att få uppleva så mycket glädje och sorg huller om buller och ibland allt på en gång. Att få hjärtat krossat eller att misslyckas något brutalt med saker. Andra dagar känns det just bara förjävligt, man vill ge upp och dö. Inte på riktigt, men på låtsas och för en stund. Man tror att man aldrig kan bli kär igen efter ett misslyckat förhållande. Men saken är ju den, att man går runt och blir förälskad i folk lite hela tiden. Man tror allt går åt skogen, att man misslyckas med allt. Även om man lyckas med något hela tiden, det kanske inte alltid blir som man tänkt sig från början bara.

Våra erfarenheter gör oss kloka, och jag kan säga att jag lärt mig mycket redan nu. Men jag har även otroligt mycket kvar att lära. Komiskt att man måste lära sig allt den hårda vägen bara, man måste göra fel och misslyckas för att veta hur man ska göra eller för att veta vad man egentligen vill ha. Vi måste ju därför prova oss fram, vad det gäller allt, precis allt. När man blir äldre ser man tillbaka på sitt liv och tar vissa motgångar med ro, det kommer jag också att göra. Och det kan jag redan nu göra vad det gäller vissa saker. Men det måste också få vara en berg och dalbana och man måste få känna mycket, ha och visa mycket känslor. Man måste få bli lite galen, ledsen, glad, kär, sårad, såra, lycklig och olycklig, det hör livet till. Och man skall icke bagatellisera händelser eller känslor på grund av ålder, saker och ting är jobbiga oavsett hur gammal man är. Det blir bara andra och nya saker som blir till problem, beroende på vart man är i livet. Vissa dagar fungerar det inte att tänka positivt, medans det andra dagar går att skratta åt det där jävliga.

Jag kanske inte är där i livet, där jag lovade och trodde mig själv vara när jag var typ tio. Men allt går inte att planera och jag är ganska nöjd ändå. Som sagt, även en del misslyckanden kan visa sig vara något bra, helt enkelt något som faktiskt blev lyckat och riktigt bra i slutändan. Och jag är stolt över mig själv, inte varje dag men många av mina dagar.

Må jag åldras väl och så ni med mig.

es.



Likes

Comments

Då det här är ett förinställt inlägg och jag sitter på ett tåg när detta publiceras, kan jag ta mig friheten att skriva: i morgon är det julafton! Om någon missat så firar jag jul på landet, i en skog på gränsen mellan Östergötland och Sörmland. Jag har inte varit där sedan i somras och längtar verkligen dit, kanske mest efter att få träffa familjen, hundarna och för att få vara helt ledig. God jul!

Men jag måste bara få skriva av mig vad det gäller en sak, jag har sett några avsnitt av årets Bachelor.. Det är ett exempel på ett program man egentligen inte vill kolla på, eller vill vara offentlig med att man kollar på det. Men, det fungerar bra för att återställa hjärnan typ. Och det är ändå bättre än Paradise Hotel, även om det senare blev som ett PH för vuxna... Jag höll på Jennie Seling hela tiden och det var ju även hon som sedan fick sista rosen. Alltså nog för att jag redan har låga tankar om snubbar och planerar inseminering vid viss ålder, men detta fenomen bevisas återigen. Det finns inget hopp för männen där ute, sorry. Det sjuka eller snarare det sorgliga är att ålder verkligen inte spelar någon roll. För man, jag, trodde att även män växte upp tillslut. Att de mognade och blev fina, bra och pålitliga människor. Men icke, åldern har verkligen ingen betydelse. Och det bevisar Sebastian i Bachelor ytterligare en gång.. (Han gav sista rosen till henne, men började träffa andra deltagare bakom ryggen på henne så fort de kom hem till Sverige. Detta trots lovord till henne...) Hur kan man vara så fruktansvärt elak mot någon? Jag förstår inte det. Han borde få ännu mer skit för vad han gjorde. Alla vidriga snubbar borde hamna i "hetastolen" efter att ha varit otrogen och vidrig mot både en och flera personer. Och sen att han inte ens kunde be om ursäkt. Finner inga ord, Känner att jag bara mer och mer trivs med att själv och vill inte ha någon.

Sverige är ju känt för ett land med många singlar, så var tvungen att kolla upp det där lite.. Jag hittade bland annat siffror från 2012 som visar att 37,7% av Sveriges hushåll består av ensamboende utan barn. Den siffran motsvarar 1 576 000 människor. Detta är alltså, fortfarande idag, den vanligaste hushållstypen i Sverige. Lite kuriosa: flest singelhushåll finns i Åsele, där hela 45% är av den typen. I Solna och Munkfors (komiskt namn i sammanhanget..) är 44,3% respektive 44,2% ensamhushåll. (Siffror och statistik har jag hämtat från Statistiska Centralbyrån.)

Historiskt sett har det varit en självklarhet för människor att bo tillsammans, i tusentals år. Men i mitten av 1990-talet blev det allt vanligare med just ensamhushåll, det började i västvärlden men blev även mer och mer vanligt i resten av världen. Det finns diverse förslag till orsaker bakom detta, till exempel att kvinnor blivit mer fria, att tekniken utvecklats och hjälpt personer som lever ensamma att inte vara isolerade, eller urbaniseringen då det kanske främst är i storstäder som man lever ensam. Människor har även blivit intervjuade vad frågan gäller, och svarar då att det oftast handlar om frihet, kontroll över det egna livet, självförverkligande eller en självvald ensamhet. Ensamboendet är ett relativt nytt och socialt accepterat fenomen, det speglar en allt flyktigare värld men också, och kanske framförallt, allt mer flyktiga relationer. I takt med att nätdejtingen blir brutalt populär och används av typ varannan människa (mitt eget påhitt) höjs kraven på en partner samtidigt som folk kanske har svårt att nöja sig. Det är svårt att fastna för en person och bara hålla sig till denne, någonstans finns alltid en dörr öppen ifall något bättre och mer intressant skulle dyka upp?

Jag beundrar de som lever i en relation, framförallt mina vänner. Mormor och morfar räknas inte, det var andra tider då. Även om det är lyckligt att de håller ihop, det är väldigt vackert. Men som morfar sa till mig förra julen, "när mormor var lika gammal som du är nu, hade hon varit gift i tre år." Som sagt, det är nya tider. Folk vill inte binda upp sig på heltid och ensamhushållen vinner. Idag verkar inte ens äktenskapet ha samma betydelse som då, då och då provas det ju oavsett om gräset är grönare på andra sidan. Eller så fastnar man för någon som är bra, men relativt nyskild och som vill leva ikapp sina förlorade ungkarlsår. Då är man minsann livrädd för att binda sig, för det kan ju alltid komma något bättre.

Även därför, tillsammans med att kvinnor satsar mer på sina karriärer stiger åldern för graviditet. Samlivet prioriteras inte på samma vis, nu som då. Förstå om man för 100 år sedan valde att vänta med att skaffa barn tills man var 40, det gick ju inte. Man skulle vara glad om man levde när man fyllde 40. Och första barnet fick man gärna redan då man fyllde 16. Men, vi lever i en ny värld. Det finns så otroligt mycket nytt och vi är nya människor. Med det kommer nya mål och drömmar. Alla drömmer inte om att vara gift och ha fem barn innan man fyllt 28. Allt fler drömmer om pengar och karriär, och har med det några tillfälliga kontakter. Vi ligger runt, fyller våra behov på det viset. Skaffa barn kan man ju göra lätt som en plätt (om man är kvinna) utan partner. Det är ju bara att ha koll på när man ha ägglossning och gå ut på krogen, välja lämplig kandidat och gå hem tillsammans. Om man inte vill inseminera alltså. Jag säger inte att det är rätt, jag säger att det är möjligt.

Sedan är det många som har drömmar om ett familjeliv, men lyckas inte med det, för att det kan och är rent omöjligt att finna en partner. Och det handlar inte bara om att vi är mer kräsna och bekväma, det är även den där förbannade dörren som alltid står lite öppen. För, det kan komma någon bättre, man vet aldrig. Samtidigt tycker jag inte man ska nöja sig, känns det inte rätt så gör det inte. Man ska inte inleda en seriös relation med någon bara för att vara snäll eller av rädsla för att vara ensam. Det blir ändå inte bra! För mig är magkänslan väldigt viktig. Och ja, jag är inte så gammal ännu och känner att jag har tid på mig. Men man kan faktiskt bli lite stressad över det hela ändå. De enda bra snubbarna man har i sin närhet är mina killkompisar eller mina kompisars pojkvänner. Så vad ska man göra? Flytta till Norge för att man fått SKAMfeber och hoppas på bättre lycka där? Eller Danmark för att jag blev så besatt av Bron?

"Det kommer när du minst anar, sluta leta" Så säger någon som redan har en partner, eller är besatt själv bara för att det ska låta bra, och så att man kan fortsätta vara besatt i hemlighet. Jag tror faktiskt att man undermedvetet letar lite hela tiden, även om man inte vill erkänna det, varken för sig själv eller för andra. Torra perioder inbillar man sig "jag har ändå inte tid, jag vill inte ha något förhållande nu ändå". Men vi är människor, vi är ändå skapta till att leva och vara tillsammans med andra. Vi har bara blivit så självupptagna och vissa arter har blivit svin.

Jag bidrar till det vinnande alternativet i statistiken, jag bor i ensamhushåll. Vad jag gör om fem år? Bor förmodligen i ensamhushåll, självvalt för att ha kontroll och känna frihet över mitt eget liv. Men jo då, undermedvetet kommer jag ständigt fortsätta leta. Även om jag försöker intala mig själv just att jag klarar mig och har det bättre själv. Lösningen, man köper bara en katt, eller två. Eller hundar!

es.

Likes

Comments

Fann en annan artikel, inom samma ämne. Fast, mer kring fenomenet att det är svårt att hitta någon. Ni som känner mig väl, vet att jag är kräsen och kanske lite för kräsen då jag har en lista med krav. Eller, nja kanske inte, eller... Men just angående detta fann jag denna artikel lite rolig. Dejtande är bra, då man kommer fram till vad man vill ha och är ute efter. Men tillslut kan det leda till att man blir för petig? Ingen människa är som bekant perfekt, jag skulle inte vilja att någon snubbe satt och luskammade igenom mina egenskaper med dess för och nackdelar. Att ögonfärg, längd, yrke eller intressen ska bli helt avgörande innan man ens har lärt känna personen är ju rätt absurt ändå. Nu är inte jag så extrem, men nästan.

Det kanske handlar om en rädsla för att komma någon nära, eller snarare släppa någon annan människa allt för nära. Men att istället för att göra en lista med krav på sin framtida partner, göra en lista med för och nackdelar vad det gäller ens eget tankesätt. Alltså en lista på vad man vinner och förlorar med sitt sätt att tänka eller att ändra på det, för att sluta vara osäker och våga låta någon komma nära. Det behöver man ju terapi för, men det låter fint att prata om det. Något för alla med sådana problem att tänka på liksom.

Men, jag har blivit kär. (Inne i mitt huvud och bara på låtsas,) i William. Ja alltså han i serien Skam. Den serien har slukat hela mig och jag har blivit helt besatt av den. Det är alltså en norsk dramaserie om gymnasieungdomar, och allt där till... Man vill liksom vara där, vara en av dem, fast samtidigt inte. Jag var tvungen att spola lite i något avsnitt för att det blev så jobbigt, den förmånen besatt jag. Ja, så kollade jag upp alla på instagram också, komiskt nog så har karaktärerna egna konton. Hittade även något självtest "vem i Skam är du?", vilket jag på grund av min skamfeber var tvungen att göra. Tydligen är jag mest lik Noora. Alltså det här är så kul, serien bara kom och tog mig med storm. Tillsammans med alla andra. Kolla bara själv. -Nej jag vill inte kolla på den bara för att alla andra kollar... Ja ja, så tänkte väl jag också. Men så kollade jag och kollade och kollade. Till sist fanns det inte fler avsnitt kvar, slut. Då känner man sig helt tom och vet inte vad man ska göra. Bubblan spricker och man kommer tillbaka till verkligheten, även om man inte vill. Jag blir manisk när jag kollar på serier, jag kan liksom inte sluta och ligger vaken hela natten. Därför borde jag inte kolla på serier, eller i alla fall bara följa något som bara går en gång i veckan för att kunna begränsa och hejda mig.

Det skulle egentligen vara ganska kul att få gå om gymnasiet, men då med all kunskap som man besitter idag. Det skulle förmodligen bli lite annorlunda, inte bara vad det gäller betyg utan även med relationer. Både med kompisar och kärlek. Jag ångrar inget, men jag skulle kunna tänka mig att ändra på några saker, göra om. Bara för att jag skulle kunna. Sen är det ju så, jag skulle ju inte bli ledsen om jag hade fått ännu bättre betyg. Frågan är ju vad jag hade gjort idag, om jag hade gått ut gymnasiet med högsta betyg. Kanske hade jag suttit precis där jag gör nu, kanske inte. Jag är ju ändå både nöjd och stolt över att vara sjuksköterska. Fast, man kan ju alltid undra.. Men det är ju det som är själva grejen, man lever bara en gång.

Jaja, just nu räknar jag ner dagar. Delvis till julafton, såklart, men även till att få lämna Uppsala i några dagar, vara helt ledig och umgås med familjen. Jag hade aldrig kunnat fira jul inne i stan. Det året jag jobbar över jul, är julen ändå förstörd, då kan jag lika gärna vara hemma. Jag är glad och lycklig över att jag har landet, familjen och våra traditioner. Och så är jag ändå glad över att jag är ensam, ingen att behöva bråka med om vart man ska fira jul eller någon slags vartannat år-variant. Nej fy, den dagen den sorgen. Då firar jag hellre jul på eget håll, som sagt, man sitter inte ihop. Gör man det beror det på en missbildning och det hörs ju, det är inget bra. Man kan göra saker utan varandra utan att världen går under.

Slut på meddelande,

es.

"Det var så dumt egentligen, alltihop. Hon hade bara stått där den där kvällen. Stått och pratat med hennes klasskompisar, som förvisso var killar. Men de hade ändå tagit en paus, han och hon.. Hon hade tröttnat på att han väckte henne på natten, var arg och skrek för att hon hade smsat med någon han inte visste vem det var. Eller att han skulle lägga sig i vad hon tog på sig eller hur mycket smink hon hade på sig.. Alla andra gillade honom, han var väldigt trevlig och social. Hon gillade honom också, hon älskade honom. Hon var fast med honom. Egentligen var alla bråk bara hennes fel, hon borde inte prata med någon annan kille alls, hon hade ju honom. Och han tyckte hon var fin utan smink, precis som han sa, varför skulle hon försöka göra sig fin för någon annan?
Nu hördes hans ord längre och längre bort, det var som att hon inte låg kvar i hans säng. Hon var tvungen att tänka på något annat för att inte känna det hårda trycket över hennes bröst. Han höll fast henne, hårt. Det kändes som om hela hans tyngd vilade på hennes bröst samtidigt som han talade om för henne hur dålig hon var. Därför hade han spottat på henne, för att hon stod och pratade med de där killarna, hennes klasskompisar. Hon ville säga förlåt, men fick inte luft till det. Han lyssnade inte heller. Han plockade av hennes kläder, plagg efter plagg, hon visste vad som väntade och det var bara att följa... När han var klar satte hon sig på sängkanten, hon var öm över bröstet och började redan få blåmärken. Hon ville bara åka hem, istället bad hon om ursäkt."



Likes

Comments

Min mamma, hej mamma.

Min mamma, Du är den viktigaste personen i mitt liv. Det har hon alltid varit, jag har bara inte insett eller erkänt det på sättet jag kan göra nu. När man är liten, en snorig tonåring, tror man att man är vuxen och har världen och all dess kunskap i sina händer. Man vet bäst och har alltid rätt, det går inte att erkänna några misstag och det är svårt att säga förlåt. Man gör revolution. Men det hör till, tänk på alla hormoner man får kriga med. De som är nära och kära får bara stå ut ett tag, kanske några år. Mammor som sliter sig i håret, ligger vakna om nätterna, kanske funderar på hur de är som mammor? Är de tillräckligt bra, gör de tillräckligt mycket, är de tillräckliga? Samtidigt som en hormonfull tonåring tolkar allt som anklagelser och skäll. Det är inte lätt, att vara varken mamma eller förvirrad hormonsprängd tonåring.

"Ingen annan relation väcker så starka känslor som den mellan mor och dotter. Allt från den djupaste kärlek till den starkaste ilska."

Jag och min mamma är väldigt lika. Även om man inte gillar att höra det när man är yngre, men sånt går också över. Antingen för att man blir van, eller för att man börjar uppskatta det? Ibland kan jag bara tänka att vi var lite som katt och hund. Det gör lite ont i bröstet på mig, fortfarande. Jag upplever eller minns att vi var osams så mycket och så många gånger. Det finns mycket jag skulle vilja göra om, det är en av sakerna, jag skulle varit snällare och mer tacksam redan då. Samtidigt som det inte bara var jag, hon blev väl galen på mig också. Minst sagt. Jag är bara så fascinerad över hur vår relation har förändrats på fem år. Sedan jag flyttade till Uppsala, det har blivit så mycket bättre. Man kan väl säga att vi har blivit kompisar, jaja men en sån typ av kompis man kan bli med sin mamma. Menar att samtal får annat innehåll och innebörd, på ett annat sätt än tidigare. Vi är fortfarande inte överens om allt, men det är man ju inte med någon?

Men på tal om att minnas saker.. Jag är fortfarande rädd för Mårran, ja den där figuren i Mumin som alla är rädda för. Hon kommer när ingen anar och marken under henne fryser till is. Hon stirrar hotfullt och försvinner inte förrän hon fått vad hon vill ha. Mamma hotade mig när jag var liten, att om jag åt de blåa (giftiga) bären utanför huset skulle Mårran komma och ta mig. Ett ganska milt hot kan tyckas, men det sitter fortfarande kvar!

Jag bara känner, att jag gått och blivit en mammagris på senare dar? Det skulle jag mig aldrig påstå vara för cirka tio år sedan.. Jag kan ligga hemma i feber, känna mig döende men måste ändå få ett godkännande av mamma att sjukskriva mig. För mitt samvetes skull. Mamma hjälper mig med allt. Vilket typ räddar mitt liv, jag känner bara att jag aldrig kommer att bli vuxen. Alltså vuxen på riktigt, vad nu det innebär. Men samtidigt vill jag nog inte bli det. Jag vet att folk retat sig på min relation till min mamma, de tycker att jag har varit och är bortskämd. Men jag ser det inte så, jag ser det snarare som att jag är lyckligt lottad. När jag hör andras historier, deras berättelser om hur de vuxit upp och haft det, inser och känner jag ännu en gång hur bra jag haft det, och ja har det! Jag önskar snarare att alla skulle få ha en mamma som min, en sån familj som jag har.

"Hos både mor och dotter finns en längtan efter att bli sedd och älskad och accepterad för den man är. Och en undran – är jag tillräckligt bra?"

Jag blir också glad, men framförallt stolt, när mina vänner och annat löst folk säger "Gud vilken fin familj du har". Ja det har jag. Därför ser jag det inte som att jag är bortskämd, kan räkna upp andra riktigt bra exempel på ungar som är bortskämda. Jag har snarare haft tur och ja, lyckligt lottad som sagt, för att jag har min mamma och min familj. Man blir otroligt formad i hemmet, oavsett om man vill eller inte och ja, vad som diskuteras vid matbordet påverkar också. Precis som med alkohol och tobakskonsumtion. Även studier. Kan ju komiskt garva åt mig själv idag. Som jag slet, inte riktigt men jag försökte komma på något annat att göra för att inte sluta upp med ett yrke inom vården. Typ för att slippa höra "äpplet faller inte långt..." Men nu är jag här, färdigutbildad sjuksköterska och bryr mig inte om att jag är det där äpplet. Mamma är stolt över mig, och det gör mig nöjd. Och ja, jag har ju fått höra att jag är lik min mor både en och hundra gånger. Men även det tycker jag numera bara är fint, så det kan du inte reta mig för längre mamma, ha!

”GE BARNEN KÄRLEK, MERA KÄRLEK OCH ÄNNU MERA KÄRLEK, SÅ KOMMER FOLKVETTET AV SIG SJÄLV.” - ASTRID LINDGREN

Det här är en hyllning till dig, min mamma. Jag vill tala om hur mycket jag tycker om dig och hur bra du är. Jag vill be om ursäkt för de stunder jag har varit jävlig. Jag vill tacka för de stunder du gjort mig så himla lycklig. Tack för att du tror på mig, även om du ibland kanske målar upp en skönare bild än verkligheten, så betyder det otroligt mycket för mig. Jag är så tacksam, så tacksam att jag inte vet hur jag ska kunna ge något likvärdigt tillbaka. Du finns alltid där för mig (du kan vara dålig på att svara på sms ibland bara) även om jag gör dig luspank och gråhårig. Men jag lovar att finnas där och ta hand om dig när du blir äldre och behöver mig. Jag kanske lyckas ge dig några barnbarn i framtiden också. Men du måste som tusan bli minst 150 år gammal, jag överlever inte utan dig. Jag försvinner gärna före dig, tänk på det!

es.

Här nedan kommer en del av min favoritsaga, som mamma brukade läsa för mig. OBS! denna text läses på finlandssvenska, det är ett måste!


Från mjölkbutiken, klockan fem,
ett litet mumintroll gick hem.
En kanna full med mjölk han bar
och vägen lång och kuslig var
och vinden suckade och ven
i skogens alla mörka trän-
det var ej långt från skymningen.
Vad tror du hände sen?

Men här tar svarta skogn slut
och mumintrollet glad klev ut
bland blommorna i solens sken
att vila sina trötta ben.
DÅ-såg han nånting sticka opp
som pryddes av en liten knopp!
Nej men vad skorstenen blivit stor
på huset där min Mamma bor!
förvånad mumintrollet sa.
Han tog ett skutt bland blommorna
och gav sej upp för sluttningen.
Vad tror du hände sen?

Men det var inte mammans hus
blott mymlan som i randig blus
satt på en gammal burk av plåt
och grät så klänningen var våt
och sa: min lillasyster my
har för en stund sen lyckats fly!
Men mumintrollet sade: Nej
min kära mymla, lugna dej,
hon är nog gömd av någon skurk,
kanhända just i denna burk!
Kom skall vi krypa in i den!
Vad tror du hände sen?

När de på andra sidan var
(för burkens botten fanns ej kvar)
sågs ej av lilla my ett spår
men Gafsan satt med rufsigt hår
vid stranden av en liten älv
och metade fiskar för sig själv.

Hon morrade och sa: Ni stör!
Vad springer ni i vägen för?
Kom fort, hon bits, sa mymlan då,
de gjorde sig så rysligt små
och smög sej in i grottan-men
Vad tror du hände sen?






Likes

Comments

Tredje advent har passerat, tredje söndagen. Tydligen är även just denna, alltså tredje advent, perioden i december då flest bränder drabbar våra hem. Men just att få tända ljus tycker jag är bland det bästa med hösten och vintern. Det blir så vackert, mysigt och stämningshöjande att elda upp sina pengar. Nej nu skojade jag, indirekt. Jag vill ha Ester & Erik ljus, de är så himla fina! Så fina att jag garanterat skulle ha dem som prydnad istället för att ha dem tända.

Men nu tänker jag skriva om något helt annat, något som är viktigast i världen men också känsligt. Vänner; kompisar, polare, väninnor, kumpan, tjejkompis, killkompis, medbroder, medsyster, bästis.. Ja ni fattar. Vänner är det viktigaste vi har. Sann vänskap innebär engagemang, det betyder att man har skyldigheter att ta hand om varandra. Det kräver uppoffringar från båda sidor. Vänner ska kommunicera med varandra, om allt och ingenting, men alltid finnas där. Uppmuntra och berömma, ge råd och uppmärksamma, påpeka brister och erbjuda hjälp.. Man väljer sina vänner med omsorg, det är lite som att sålla bland massor utav människor som rör sig i sin omgivning, men man väljer ut de som är bäst. De som är allra bäst blir ens vänner. Man har såklart väldigt många kompisar, i vanliga fall. Men man har inte lika många som är riktigt riktigt nära, de där speciella personerna som vet ens allra mörkaste hemligheter eller de man vet att man alltid kan vända sig till.

En vän är någon man har förtroende för, någon man litar på men samtidigt har förväntningar på. Man delar erfarenheter och händelser, tar hand om varandra. En del vänner kan betyda mer än andra. En vän; person som en annan person är nära bekant med och vars relation till denna präglas av positiv kontakt, ömsesidig tillgivenhet och tillit. Ja, nu har alla förstått vad en vän tillsammans med dess synonymer innebär. Som att man inte redan visste, men tydlighet är alltid trevligt.

Och man ska vara rädd om sina vänner, vårda relationen. Därför blir jag så otroligt trött på alla som glömmer bort sina vänner så fort de träffar en partner. Jag börjar liksom tröttna på det där nu, människor som slutar höra av sig, slutar ha tid att ses och slutar där med att finnas där. För att, de lägger ned all sin tid på sin partner. Det leder bara till en rad negativa saker, dels att man (jag) automatiskt börjar ogilla den där partnern. Även om det är kompisen i sig som gör ett aktivt val, att bara umgås med sin partner. Man glider isär, tröttnar, slutar kommunicera på en djupare nivå.. Då man komiskt nog byter pojkvän/flickvän bra mycket oftare än nära vänner, är ju detta problematiskt. Jag förstår inte hur svårt det kan vara att ta till vara och ha tid för sina vänner trots att man har pojkvän? Eller vara så dum att bara kunna planera in andra saker (sina vänner) då ens respektive jobbar eller är frånvarande på annat vis? Eller ännu värre, sluta umgås med en av sina bästa vänner på grund av svartsjuka? Jag förstår att man är kär och vill spendera mycket tid med den personen. Men på riktigt, speciellt om man bor ihop, då kan man faktiskt ägna mer än en dag var tredje vecka åt sina kompisar? Vänner finns alltid där och finns alltid kvar. Ja, oftast. Men tillslut tröttnar man, när man inte får något tillbaka. Kan folk sluta bli så uppslukade och förvandlas, försvinna. Tips: sluta upp med det!

Ja ja. Nu är det måndag igen, fortfarande sämsta dagen på hela veckan. Jag tycker måndagar är plågsamma. Och tisdagar, fortfarande. Men vill slå ett slag för något jag skrivit om tidigare. Det där med att vi tänker många positiva saker om varandra, som vi inte säger. Tycker fortfarande att det är klokt och bra att ha en kvot, minst fem komplimanger om dagen. Prova det, tips två idag helt enkelt, hej!

es.


"Hon kände sig modig, men samtidigt destruktiv. Hon trodde att hon vuxit upp, slutat med det här och börjat ta han om sig. Men uppenbarligen var det inte så. Det gjorde henne arg men för stunden även totalt obrydd. Det var både lockande och skräckinjagande att hans händer var främmande. Hon hade börjat acceptera det kroppsliga och tillfälliga, istället för det vackra och för evigt. Även om det ändå högg till i henne någonstans där inne. Hon ägnade sig några komiska tankar, kanske skulle hon börja ta betalt för sitt umgänge. Mer än i middagar och taxiresor. Det var tröttsamt men ändå givande. Det var att fly hennes tråkiga vardag, bli någon som de faktiskt inte heller kände. Men sorgligt att kunna lägga bort känslor och samvete på det sättet, hade det livet tagit över henne? Tillsammans med den tilltagande kylan utomhus blev även hon? Men nog var det dem som var mer sorgliga, vuxna karlar betydligt äldre än henne själv. Så såg hon inte på sin framtid, hon ville finna kärleken, vara lycklig och dela lyckan med någon. På riktigt, inte låtsas för en kväll och hålla handen tillsammans med bubblorna i någon dyr champagne på någon dyr restaurang. Men hans främmande händer rörde vid henne som att han gillade vad han tog på, han gillade henne då. Och det var vad hon behövde, hon ville ändå inte ha honom i morgon, heller. Han såg uppskattande på henne och de skrattade tillsammans. Varför dög hon inte till mer? Var han lika bra själv på att spela, på att tillfälligt fly sin verklighet? Att något som var så vackert var så betydelselöst. Det handlade enbart om tillfälliga lustar."

Likes

Comments

Kom över en kort och intressant artikel i Elle, "Har du mängder av smarta singeltjejkompisar? Det är ingen slump, visar ny forskning." Ja och alltså syftet med denna artikel var att belysa fenomenet kring att det är intelligenta kvinnor som oftare är singlar. Smarta kvinnor är mer benägna att leva ensamma, enligt några studier gjorda i USA. Källkritiken eller nivån på studierna är jag inte medveten om, då jag bara läst texten i Elle. Men jag är ju såklart redo att ställa mig bakom detta resultat! Anledningen till detta är att män tydligen har en tendens att bedöma kvinnor som är mer intelligenta än de själva som oattraktiva och mindre intressanta att dejta. Även om de samtidigt angett intelligens som ett attraktivt karaktärsdrag hos kvinnor, ja så långe de inte är smartare än de själva då? En förklaring till detta skulle vara att de kände sig mindre maskulina när de spenderade tid med kvinnor som har högre IQ än de själva. Och jag tycker i alla fall att detta låter relativt trovärdigt och det finns garanterat utomordentliga exempel på par, där snubben valt att inleda en relation med en betydligt mindre intelligent kvinna än han själv. Just för att yta i många fall går före det som finns bakom os frontale. Och det är ju både tragiskt och komiskt. Kanske mest tragiskt för oss intelligenta kvinnor, hehe.

De senaste dagarna har varit tunga. Sådär jobbiga och energikrävande. Då vi lägger ner så otroligt mycket tid på att utbilda oss och på att arbeta, tycker jag det är otroligt viktigt att trivas och ha kul. Känna att det är rätt och inte tappa bort sig själv och glömma bort sin hälsa, fysisk som psykisk. Tror jag gråtit färdigt för ett bra tag framöver, bara den här veckan. Stackars mormor som fick ta det i ett telefonsamtal med mig, jag har bara varit så himla känslig den här veckan. Som om jag vore gjord av skört, fint porslin. Det går såklart i perioder med många faktorer som är med och spelar in i hur man känner sig och mår. Ibland skäms man även för hur man mår och agerar, även om det inte är så mycket som går att styra över alla gånger. Men jag vill inte lägga ner tid på att må dåligt och gå kvar i det bara för att. Det är viktigt att ha saker som man kan se fram emot, undvika det där hamsterhjulet som inte alls är gynnsamt. Och det kan vara lite vad som helst, allt från en ledig dag till en resa. Och massor utav andra saker, såklart. Jag tror att jag kommit på något som jag behöver att se fram emot, och jag håller alla mina tummar och tår för att det ska bli så. Man kan inte vara bitter och gå runt och klaga utan att göra något åt det, själv. Man måste ju ta tag i det, själv, för att komma där ifrån liksom.

Ja, det hänger ju ihop med min prestationsstress och sjukskrivning. Jag känner inte att jag gör någon nytta, är inte där jag skulle vilja vara och kan inte slappna av och låta det vara så, bara för ett tag. Jag vill göra allt jag kan, hela tiden. Men den här veckan har jag inte haft någon energi, till något egentligen. Och så kan det ju också vara, men jag försöker komma på lösningar på det med. Och det kanske jag har, men det är fler än jag själv som behöver vara inblandade i den lösningen. Försäkringskassan till exempel, som inte alls är min bästa vän. Förstår inte deras system och tycker de är relativt värdelösa, har ju aldrig varit i kontakt med dem innan den här hösten. Men i alla fall, så skulle jag vilja jobba färre dagar, men hela dagar och ha egna patienter, för att känna mig mer viktigt och betydelsefull. I alla fall prova det och se hur det funkar. Jag är otroligt stressad över att börja jobba heltid igen, alltså att jag vill göra det nu. Även om jag fortfarande äter samma dos smärtlindring och önskar mig mer energi till fritiden.

Det blir ju lätt så, att man jämför sig med alla andra och vad de gör eller lyckas med. Utan att det handlar om någon ful avundsjuka, det här handlar mer om att jag också vill. Och jag vill också göra det nu, inte om ett halvår. Ett halvår känns just nu som tusen år. Ibland vill jag bara operera mig i morgon, så jag får det överstökat och kan komma igång med allt annat. Eller ganska ofta önskar jag just det.

Helgens terapi blir att åka till Norrköping, det är precis vad jag behöver efter den här dumma veckan. Den vill jag bara glömma bort, fort som tusan för att få en ny mycket bättre vecka. Och så vill jag baka lussebullar! Hittade även ett recept på saffranshavrebollar, typ chokladbollar som smakar lussebullar. Kanske inte låter så mycket för världen, men de ser gudomligt goda ut! Så, Linnea eller Evelina, när bakar vi?

Ps. Nästa inlägg blir betydligt mer muntert, hej!

es.

Likes

Comments

Andra söndagen i advent var igår, redan. Andra advent brukar infalla mellan fjärde och tionde december, i år blev det just den fjärde och nästa år kommer det vara den tionde. Historiskt tillhör adventsfirandet julfastan, men idag känns det som att man passar på att äta skumtomtar, lussebullar och dricka varm när det är advent. För att "fira" och där med trycka i sig saker med gott samvete, det är ju ändå advent. Jag har förövrigt blivit besatt av lussebullar, alltså verkligen besatt. Jag skulle kunna leva på dem, så illa är det.

Men jag firade advent med att ta mig ut till ett litet stall utanför Uppsala. Där fick jag låna en gullig liten häst med massor utav päls, nästan en liten pälsboll. Så red vi ut i skogen. Bara njöt av att rida där i snön bland alla träd. Så fridfullt, så vackert och så himla roligt. Det gav mig så himla mycket energi. Hästar är den absolut bästa typen av terapi, att vara i stallet är lite som att resa till en annan planet. Man lämnar allt och är bara där, utan att tänka på något annat. Så fridfullt liksom, speciellt när det var ungefär två år sedan jag spenderade den här typen av tid i stallet. Och det här ska jag ju såklart fortsätta med, hänga i stallet utan krav. Utan några seriösa träningar eller tävlingar, jag är bara intresserad av just det här. Pyssel och energigivande ritter i skogen, gärna tillsammans med andra.

Jag tror det är viktigt att göra saker som är kravlösa, också. Alla mål behöver inte handla om att driva sig själv framåt. Just detta handlar om att vårda sin själ, skapa ny energi och gynna sitt fritidsintresse. Något som inte får bli till ett måste, utan ska vara kul och just kravlöst. För mig är det viktigt att inte ha några bestämda dagar, utan kunna åka dit precis när jag vill och kan, För att inte skapa mer stress. Det är ändå rätt konstigt, att något man tycker är himla kul och blir glad av kan kännas så jobbigt. Alltså jobbigt innan man tagit sig dit, det är inte huvudaktiviteten i sig själv som är jobbig, utan det steget som handlar om att ta tag i sig själv för att ta sig dit. Innerst inne vet man att det kommer att kännas bra och bli väldigt lyckat när man väl är där, så det är bara att göra det. Även om det är plågsamt skönt att ligga under filten i soffan och slökolla på TV. Man blir mer nöjd, piggare och gladare när man är där och väl utför aktiviteten. Det vet man hela tiden, ibland behöver man bara en spark i baken, ibland en rejäl spark i baken!

Mitt i texten såhär vill jag passa på att tipsa om vad jag önskar mig i födelsedagspresent. Det är såklart många saker, brukar vara bra på att komma på vad jag vill ha. Det blir långa listor, såklart, det finns ju så himla många fina och bra saker. Men jag har kommit på något som skulle göra mitt liv enklare på flera sätt. Den täcker upp inom flera områden, så som fritidsintressen och vardagliga måsten eller aktiviteter. Nämligen en bil! Det behöver inte vara en fin bil, den ska bara fungera och vara hel. Inte låta så mycket bara, så att jag måste skämmas för att folk vänder sig om på grund av oljudet. Annars har jag inga krav! Ville bara dela med mig av detta, i fall någon undrade vad jag ville ha i 25-års present.

Så, måndag igen. Det är definitivt inte min favoritdag. Inte tisdagar heller, veckan känns så otroligt lång under dessa dagar och jag brukar inte ha turen på min sida.. "Tänk positivt" Jaja, det gör man ju, nästan, man försöker i alla fall. Men, det kanske ändå är bättre att jobba än att vara hemma en måndag. Ligger man bara hemma hela dagen, en måndag, blir det ju bara ännu mera tragiskt liksom. Då kan man lika gärna fördriva tid på annan plats. Femte december är den 339:e dagen detta år, och det är bara 26 dagar kvar innan 2017. Annan kuriosa, så är det Thailands nationaldag och alltså deras kungs födelsedag. Och utöver det får man ju öppna femte luckan i sin julkalender. Älskar min kalender från Skin city, mycket bättre än en chokladkalender som man ändå inte kan öppna på korrekt vis. Ja, man blir ju så sugen och måste öppna några luckor åt gången, inte bara en.

De var det, hej!

es.


Bildtext: cirka tre år gammal bild, vi firade första advent, vi som bodde i tripletten på Karlsrogatan. Där var det minsann ingen fasta, det var ett julbord.

Likes

Comments

Har tänkt mycket på det där med dagdrömmar senaste tiden, och börjat tänka kring det fenomenet lite annorlunda. Innan tyckte jag att det var helt oskyldigt och helt naturligt, kanske till och med nödvändigt och viktigt för att finna ro och inspiration.

"En dagdröm är en fantasi som kan upplevas i vaket tillstånd, till skillnad från drömmen upplevd under sömn. Dagdrömmar består oftast av trevliga tankar, förhoppningar och ambitioner"

Dagdrömmar är något som tar upp väldigt stor del av vår vakna tid. Många kanske även tror att de är ensamma om det. Men enligt en forskare i etnologi vid Lunds Universitet, är det något vi alla gör. Väldigt mycket dessutom, nämligen 30-50% (eller 20-30% beroende på källa) av vår vakna tid. Drömmarna är av olika karaktär och varierar mellan tider, människor och kulturer. Kanske låter rätt logiskt. Drömmarna kan också fungera som en flyktväg eller ge positiv kraft, vara kreativa eller problematiska.

Begreppet i sig, dagdröm, har ju något romantiskt över sig och klingar vackert. Det är ett fint ord. Men det kan handla om precis vad som helst, önskningar, oro eller farhågor. Det behöver med andra ord inte alltid handla om positiva och roliga saker. Läste även detta "Ju mer vi koncentrerar oss på något, desto mer dagdrömmer vi. Till exempel under en föreläsning, plötsligt inser man att man sitter och tänker på något helt annat. Det är ett behov som finns i hjärnan, att ge sig ut på utflykter och det går inte att kontrollera. Det är en osynlig del av våra liv, en omedveten del av vår vakna tid".

Som sagt, det kan lyftas fram som något väldigt positivt. Samtidigt som det kan vara lite negativt. I alla fall de dagdrömmar om handlar om att fly verkligheten. De kan bli farliga när de tar över och man får svårt att hantera verkligheten. Vilket även det återkommer till krav på prestationer, val, partner, ekonomi och andra saker i livet. Det kan kännas så lätt att fly iväg för ett slag, vara någon annanstans. Kanske inte alltid en annan person, men i ett annat liv. En del fastnar i det och har svårt att acceptera verkligheten, leva nu i sitt eget liv och acceptera det. Kraven blir för höga och leder till ångest och ovilja.

Man kan ibland önska saker så himla mycket. Hade jag fått önska mig en superkraft, hade det varit att få trolla. Att helt och hållet få bestämma allt. Det kanske man skulle tröttna på, men säg trettio trollningar och sedan är det slut då? En del av er kanske tycker det låter tråkigt, men inte jag. Det känns som en del saker skulle kunna gå så mycket lättare då. Men även detta är ju en del av en dagdröm. Men tänk att kunna bestämma lite över framtiden och dess resultat. Eller över någon annans känslor när man är olyckligt kär, trots att smärta är en del av livet. Ibland skulle man bara vilja komma undan lite lindrigt och ha lite flyt, med allt.

Man måste få drömma i väg för att sedan landa i verkligheten igen, och acceptera det?

es.

"Det var mörkt, även om klockan inte var särskilt mycket. De skulle mötas upp, ses för första gången på veckor. Han var alltid så glad när de sågs, hade så mycket att berätta. Det var intressanta och uppslukande saker, för det var väl det han gjorde, slukade henne. På kvällen fick han henne att känna sig som den enda. Han fick henne att glömma hunger, smärta och sorg. Även om de inte riktigt kände varandra, även om de hade haft sina möten över ett år. De älskade, de skrattade och de delade. Hon sa saker hon inte menade eller ville, bara för att säga det han ville höra. För att han skulle vilja ha henne på heltid.
Dagen efter satt hon alltid ensam kvar, kände sig dum. De hade aldrig delat en frukost, aldrig en lunch. Den tidigare lyckan, euforin, glädjen var försvunnen. Hon kände sig alltid rånad. Rånad på sitt hjärta. Hjärtat blev rånat av någon som var utan intresse för det. Det blev taget helt i onödan, utan något syfte eller till någonstans glädje. Enbart till hennes olycka. Ändå går hon på detta igen, och igen, och igen. Det måste få ett slut. Hon kände sig så otroligt dum där hon satt i hans tröja och såg ut över den vintergrå stadsdelen. Hon kände sig alltid så dum då hon varje gång, dager efter, tänker att det är sista gången. Tänk hur fort man kan gå från lycka till olycka. Hon blir så dum när hon är olyckligt kär".

Likes

Comments