Header

Fyrbenta vänner , Kärlek, Tankar

Nu sitter jag här hemma och saknar min fina Rolando. Mitt älskade lilla hjärta. Min fina lilla häst som var mitt allt. Vad har jag nu när jag inte har honom längre?

Jag har insett senaste veckorna att min ångest har ökat markant sedan han gick bort. I stort sett varje dag numera känner jag trycket över bröstet, hur hjärtat rusar iväg och det blir svårt att andas. Men mina känslor hänger inte ihop med hur min kropp reagerar längre, varför vet jag inte. Är jag för avstängd? Har jag kommit så långt att jag inte reagerar på ångest längre? Eller har jag börjat vänja mig vid känslan igen?

Jag vet inte varför jag inte känner känslan av ångest när min kropp så tydligt visar det, men jag antar att det är bra? För att känna känslan av panikångest är hemskt. Och nu kan jag inte längre åka ut och sätta mig hos Rolando som alltid lugnat mig, så nu vet jag inte riktigt hur jag ska få det att gå över?

När jag gick i DBT var Rolando de tre första punkterna på min krislista.
1. Tänk på Rolando.
2. Åk till Rolando.
3. Krama/rid/häng med Rolando.

Vad ska jag skriva på min krislista nu? Han var mitt berg som alltid stod fast när hela min värld skakade. Han var min livboj när jag mådde som allra värst. Han var min glädje när allt var mörkt. Han var mitt ljus när allt var mörkt. Han var den som hjälpte mig att andas när jag inte längre kunde andas själv. Jag älskar min familj och mina vänner för allt dom gjort och gör, men Rolando var ändå den som i slutändan fick mig att andas. Utan villkor, utan oro med bara kärlek. Han var den enda i hela världen som visste allt. Precis allt. Han var den enda i hela världen som visste hur dåligt det verkligen var när det var som mest kaos.

Jag vet att jag ibland var less på att han var ett varmblod och jag mår dåligt över det. Jag älskar ju honom, jag vill inte ha någon annan häst? Varför sa jag så? Jinxade jag det? Är det mitt fel att det hände egentligen? För att jag ibland var så less på att vi inte var där jag ville att vi skulle vara? För att jag ibland var less på att galoppen inte satt där den skulle? Är det egentligen mitt fel att han blev skadad?

Kan jag inte få ångra mig i så fall? Om jag lovar att aldrig någonsin sälja honom, även fast vi inte kommer längre i utbildningen tillsammans, får jag tillbaka honom då? För i så fall lovar jag det, bara jag får tillbaka honom igen! Min älskade lilla ridhäst. Jag lovar av hela mitt hjärta att aldrig någonsin mer önska att han var någon annan än den han var, bara jag får tillbaka honom igen.


Min älskade, älskade lilla Rolando., Jag saknar dig så mitt hjärta går sönder. Ibland gör det så ont att jag nästan kan känna hur hjärtat går i bitar, varje andetag gör ont. Jag hoppas så att du har det bra nu, min älskade vän, och att du vet hur mycket jag älskar dig. Jag har älskat dig från första dagen jag träffade dig som treåring i stallet på travet tills dagen du dog. Det skulle ju vara du och jag älskling..


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Tankar

Jag tror fortfarande inte att jag har förstått att Rolando är borta. Jag har fortsatt mitt liv som vanligt, vilket ger mig så oerhört dåligt samvete. Samtidigt som jag går runt och inte känner något alls. Jag känner mig för det mesta tom även om det inte märks på mig. Och jag har så dåligt samvete för att jag inte sörjer mer - han var ju mitt allt?

Men det är väl nu när ångesten kommer igång som jag verkligen märker att han är borta. Inatt har jag vaknat flera gånger av ångest, av ren och skär smärta och imorse tog jag mig inte upp ur sängen. Det gick bara inte att gå upp.

Jag kunde inte titta på tv, jag kunde inte titta på telefonen någon längre stund, jag kunde inte somna om, jag låg bara och tittade upp i taket med en brännande smärta i bröstet. Det gjorde så ont samtidigt som jag inte kände något alls. Det var så länge sedan jag hade en sån dag där jag fick erkänna mig besegrad av ångesten. Jag kom inte upp och iväg till föreläsningen, det gick bara inte.

Och ångesten och tomheten har varit mina följeslagare idag. Dagen har gått så oerhört fort samtidigt som jag inte har gjort något annat än att sitta i soffan. Jag har sett 5 avsnitt av en serie på hela dagen och vad jag har gjort däremellan vet jag faktiskt inte. Jag har ingen aning. Jag har inte sovit, jag har nog bara suttit och bara varit tom. Bara haft så jävla ont.

Men jag har ju gått och väntat på alla dessa känslor? Jag har ju gått och väntat på ångesten, på sorgen, på smärtan, och nu när den är här kan jag inte hantera den? Hur tänkte jag nu? JAG HAR INTE TID MED DET HÄR FÖR VEM SKA RÄDDA MIG NU? VEM SKA HJÄLPA MIG UPP? Är jag verkligen såhär jävla svag?

Rolando, som aldrig skulle lämna mig. Aldrig. Det var han och jag, hur ska jag nu ta mig upp ur detta ångestträsk? Hur ska jag nu ta mig utanför dörren igen? Jag vill inte vara med om det här längre, jag vill ha tillbaka min Rolando. NU VILL JAG HA TILLBAKA HONOM!


Dessutom insåg jag idag att jag har varit skadefri ett år. Men vad är egentligen mening med det? Allt känns så jävla meningslöst, för det brukar vara Rolando som ger allt en mening. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta ångestträsk nu, när jag inte har Rolando längre. Hur gör jag? Vad gör jag? Jag har inte tid med det här, jag vill bara ha tillbaka min älskade lilla häst.


Förlåt Rolando, förlåt för att jag inte kunde skydda dig. Förlåt för att jag inte var bättre, förlåt för att jag inte har varit mer ledsen förrän nu. Förlåt för att jag inte kunde rädda dig. Förlåt. Förlåt för att jag inte är starkare än såhär..

Likes

Comments

Tankar, Bilder, Fyrbenta vänner , Kärlek

Just nu ligger jag i pappa och Annikas bubbelbad och försöker förstå vad som hänt idag egentligen. Men det känns som att min hjärna inte riktigt vill.


Vid 14-tiden ringde Kristine (jag står i hennes stall) och säger lugnt och sakligt "jag hämtar dig nu, Rolando är skadad". När hennes mamma kom hem ifrån jobbet hade hon sett att Rolando inte kunde stå på sitt framben, utan att det bara hängde där. Jag tror alla förstod att jag skulle bli tvungen att avliva honom, så mycket tidigare än jag själv förstod det. I bilen på väg ut ringde jag till Östersunds travklinik och bad om råd, vad skulle jag göra? Jag visste inte hur skadad han var, jag har aldrig varit med om en skadad häst förut på detta sätt och jag ville ju göra allt för honom.


Av dom fick jag höra att dom kan komma ut och röntka, men att jag skulle ringa distriktveterinärerna först så fick dom avgöra om det ens var lönt. Skulle det gå att göra något skulle det innebära operationer här i stan eller hos någon specialist söderut, det skulle innebära månader i box, i både hängsele och utan, och sedan år av rehabilitering. Om han inte skulle hinna knäcka av det igen. Så jag ringer distriktarna som åker ut direkt.


När jag kommer fram står Alexandra med två hästar och Rolando står längre bort vid staketet. Jag skyndar mig dit så fort jag kan över isen och bara gråter. Hela hans vänstra framben bara hänger, det är helt av en dm nedanför knäet. Det är lite blod ifrån ett tydligt broddhål, vilket innebär att någon av de andra hästarna har sparkat honom och träffat så fruktansvärt olyckligt.


Så då vet jag att jag måste låta honom få somna in. Det gjorde så ont i mig att se det där benet, jag kan inte ens tänka mig hur oerhört ont det måste göra. Han fick hö och två påsar äpplen (han åt nästan alla, när det var två kvar ville han inte ens ha fler, haha. Mitt älskade hjärta ❤) och sen väntade vi bara. När veterinärerna kom behövde dom i stort sett inte ens känna på benet innan dom bekräftade min mardröm. Det fanns inget jag kunde göra för honom..


Så jag berättade för honom hur oerhört mycket jag älskar honom, hur ledsen jag är över att vår resa slutar på detta sätt och hur ledsen jag är över att han har ont, men att han inte ska behöva ha ont längre.  Sen gick jag därifrån, så hjälpte Kristine och hennes mamma veterinärerna. Jag kunde bara inte se honom dö, eller se allt blod som jag vet behöver komma ut. Jag kunde inte.


Så idag vid 15.40 fick mitt älskade hjärta somna in. Vi fick två år och exakt en månad tillsammans. På dessa två år har han lyft mig otaliga gånger ifrån mitt dåliga mående och reducerat min ångest till nittio procent. Jag vet inte vad jag ska göra nu, jag skriver till och med detta utan att gråta.


Men jag antar att det är chocken. Allt gick så fruktansvärt fort och jag kan bara inte förstå att jag aldrig kommer träffa honom igen. Det blir ingen mer hoppning för oss, inga tävlingar och inget mer mys i boxen. Och jag kan bara inte förstå det..


Men det fanns verkligen inget jag hade kunnat göra, det benbrottet hade aldrig kunnat läka. Och det gör så ont i mig att jag är helt bedövad.


Så idag tog vår resa slut. Jag kommer alltid bära med mig alla minnen, alla hoppträningar, alla härliga turer i skogen och alla kärleksfulla stunder. För din skull Rolando så ska jag inte ge upp, hur svårt det här än kommer bli att kämpa igenom. För jag ser verkligen ingen mening alls med detta. Men tack för alla dessa år som jag fått känna dig, jag hoppas du mår bra nu.


Vi ses någon gång igen. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, glöm aldrig det. ❤

Likes

Comments

Halmstad , Tankar

Japp, min gamla hatkärlek är tillbaka igen - den stora separationsångesten. Det var länge sedan jag kände av den såhär starkt och påtagligt. Om 10 dagar lämnar jag och Rolando Halmstad och flyttar hem till Östersund igen. På torsdag lämnar jag min alldeles fantastiska praktikplats och framförallt min oerhört underbara handledare som gjort så himla mycket för mig dessa 15 veckor. Jag känner hur mycket jag har fått växa, både i mig själv och mitt självförtroende för min framtida profession - jag kommer att klara detta helt utmärkt!

Men jag har sån separationsångest. Trots att det såklart ska bli hur härligt som helst att träffa pappa och familjen, alla vänner och att jag ska stå i samma stall som min bästa vän, så är det med en stor sorg jag kommer att lämna Halmstad. Jag har äntligen fått vara nära min bästa vän Carro igen, jag har fått en väldigt fin vän i Jenny och hennes sambo Jocke, jag har fått rida oerhört fina hästar i stallet och jag har fått utvecklats så oerhört mycket tillsammans med Rolando. Jag har fått träffa mina bröder regelbundet igen och haft mysiga kvällar med mamma. Och nu ska jag bara lämna det igen?

Det stora sorgen att ha två familjer med 100 mil emellan är så stor. Aldrig kommer jag kunna träffa båda samtidigt. Och vänner överallt, som jag inte kan träffa. Och en praktikplats där jag verkligen har känt mig hemma, där jag känt mig sedd och verkligen fått höra och framförallt känna hur mycket jag passar för detta jobb. Jag älskar att vara på Klara Öppenvård och jag kommer att sakna det så mycket!

Och separationer har ju aldrig någonsin varit min grej. Jag kommer sitta på Klara och gråta på torsdag när jag måste säga hejdå. Jag hatar verkligen separationer!!!

Samtidigt som det visar hur mycket fint jag har runt mig. Jag hade inte haft separationsångest om jag inte hade haft något bra runt mig. Och egentligen säger jag ju inte helt adjö till någon, idag finns telefoner och jag kommer ju komma ner någongång igen, så då kan jag ju hälsa på. Och jag har nog bestämt att jag ska skriva min c-uppsats på ett ämne som Klara jobbar nära med, så då kommer jag nästan behöva åka ner. Men det gör ändå så ont!

Tårarna bara rinner nu och ångesten är så stark. Jag vill på något vis verkligen, verkligen, verkligen inte hem igen. Inte just nu, jag är inte färdig med Halmstad än! Men vet ni? Jag kommer att komma tillbaka. Jag trodde aldrig att jag skulle säga att jag är sugen på att flytta tillbaka, men det är jag verkligen. Jag kan absolut tänka mig att bo här, i stort sett utan att tveka. Åh så mycket känslor nu, förlåt om jag sårar någon jag håller kär hemma i Östersund, det är inte så jag menar. ❤

Likes

Comments

Halmstad , Tankar

Living the life just nu! Åh vad jag trivs med mitt liv just nu. Det bara känns så jävla bra, alltihopa. I söndags hängde jag med gänget i stallet till Falkenberg på hopptävling. Åh vad det kliade i mina tävlingsnerver! Såg så himla härligt ut. Alla fyra hästar skötte sig bra, vilket gör det ännu roligare att vara med. :)

Igår var jag ledig ifrån praktiken, så då hängde jag i stallet och fick rida tre av Claes hästar. Två fyraåringar och en äldre valack, ganska nyligen kastrerad. Och JÄVLAR VAD JAG TRIVS PÅ HÄSTRYGGEN!!! Kan bara inte beskriva känslan, känslan av att bli "ett" med en helt ny häst. Att hitta takten och nästan bara behöva tänka vad hästen ska göra så sker det. Så oerhört välridna hästar. Självklart fick jag jobba röven av mig, jag var helt blöt av svett och skakade i hela kroppen efter att alla tre var ridna, men det är en sån oerhört skillnad att rida dessa hästar emot att rida Rolando. Som natt och dag.

Jag gjorde skänkelvikningar i galopp, jag gjorde öppnor/slutor, travade över bommar med allihopa och hittade tillslut en teknik mellan mina händer, sits, skänklar och kunde verkligen nå fram till hästen. Sen självklart rider jag dom inte lika bra som J eller C, men det kändes så himla bra! Så nu ska jag få rida mer innan jag flyttar hem igen, så jag får in ännu mer kunskap. Åh så tacksam jag är för att jag står i detta stall och får rida dessa fina hästar!

Och dessutom har Claes böjt igenom Rolando igen och igår fick jag klartecken att börja rida igen. OCH VET NI VAD? Jag måste ha lärt mig något, för jävlar vad fin han var både igår och idag. Så lugn, taktmässig, samarbetsvillig. Jag tror jag fick ner mitt egna stressade tempo och så bara funkar det hur bra som helst på mitt lilla hjärta. Vi tog lite galopp idag där jag bara bestämde mig för att det skulle gå sakta och fint, och det gjorde det! Han sökte sig till arbete i stort sett direkt, utan att springa iväg. Åh så pepp jag är nu!


Att bero på det här med att flytta hem till Östersund igen. 14 December kommer Rolando lastas på lastbilen och då börjar min 100mils bilfärd upp med min lilla gula bil. Jag har aldrig kört så långt själv så det kan bli ett äventyr för sig, haha! Dock börjar jag i stunden ångra att jag bestämde mig för att flytta hem tidigare, men det är bara för att jag just nu trivs så jävla bra. Jag har börjat få funderingar på att flytta ner hit efter att skolan är slut, både för att jag trivs i staden (nu regnar det ute, det snöar inte!!), jag trivs så sanslöst bra i stallet och på praktiken. Jag har börjat prata med min handledare om C-uppsatsen och har nog hittat ett ämne som jag vill skriva om. Och då kommer jag hitta mycket material ifrån praktiken - vilket är awesome!

Ja, det är så jävla mycket som snurrar i huvudet på mig just nu. Funderingar över framtiden, över hästarna, vad jag ska göra efter skolan och så vidare. Så istället för att fundera vidare på det ska jag nog slänga in min nya header och sen sova - imorgon är det en heldag på praktiken med massor av samtal. Sov gott!



Likes

Comments

Bilder, Halmstad

Idag började jag morgonen med en fantastisk fin promenad till stallet. Det var fruset och vitt överallt, vitt utan att behöva vara snö! Älskar sån typ av frost, tjock frost som sitter på varje grässtrå. Tog en del bilder som jag slänger upp här nere!

Hängde mest med Jenny i stallet, pysslade med Rolando och tog all tid i världen på mig. Kan inte göra mycket annat nu när han får vila, men jag tänker ju inte glömma bort honom heller. Min fina, alldeles egna, lilla häst! ❤

Ikväll ska jag på bio med mamma och Marina, vi ska se "Inferno". Andra helgen på bio men det är ju så mysigt! Nu är det mysigt att ligga i min lilla husvagn och titta på film också, men det går ju inte att jämföra med bio.

såååå slänger in lite bilder på hur fint det var imorse. Trevlig helg!

Likes

Comments

Halmstad , Vardag

Åh, igår vaknade jag med en helt underbar känsla. Jag träffade någon fantastisk i drömmen och allt bara var sådär galet bra. Men sen vaknade jag och inser att jag inte har någon som helst aning om vem personen är? JAG SÅG INTE ANSIKTET! Så fruktansvärt frustrerande då jag ibland vill tro att drömmar är sanna, men hur lätt är det att sträva efter någon när jag inte vet vem det är? 😓

Annars har jag varit ledig ifrån praktiken idag, vi hade fullt upp igår men idag fanns det inget för mig att göra. Så jag har kollat på filmer hela dagen, det har varit så skönt att bara vara! Har sett "get a job", "miracles from heaven" och än så länge halva "room". Den i mitten är en helt fantastisk film som verkligen går in i hjärta och själ. Se den!

Rolando är för övrigt halt, eller oren snarare. Han visade bara lite vid böjprovet så nu ska han vila tills början på nästa vecka så ska vi böja om igen. Så får jag väl se vad Claes säger, om han är grön att börja rida igen eller om jag ska boka tid hos veterinär. Känns ändå tryggt att stå i ett stall med väldigt kunniga människor!

Dessutom fick jag erbjudandet att rida på Jennys fyraåring Collins idag. Dom ska tävla på söndag, så jag blev jätte glad att jag får förtroendet att träna honom så nära inpå! Det gick riktigt bra, han är så ärlig att rida. När jag gör rätt visar han det tydligt. Kändes så himla bra att få känna på att jag visst kan rida! Jag är helt okej på att rida, jag råkar bara ha ett varmblod som tar tid att utbilda och inte är avlad för ridning. Men å andra sidan har vi kommit oerhört långt, så jag borde inte vara så hård mot mig själv. Jag försöker peppa mig själv med att jag är duktig, men det är faktiskt ganska skönt att få den bekräftelsen ifrån andra också. Och vad härligt det är att rulla i en stabil galopp! 😀

För att avsluta tänkte jag ge er fyra låtar som jag lyssnar på just nu, typ dygnet runt. Har hamnat i en period då det är musik och inte poddar som gäller. Så just nu gäller nedanstående låtar. In och lyssna! Och ha en trevlig kväll. 💕

Likes

Comments

Bilder, Vardag, Tankar, Äventyret i Halmstad

Igår hoppade jag och Rolando tillsammas med Claes och Jenny. Jag red fram ett bra tag innan dom kom, tog några språng som kändes riktigt bra innan dom kom in i ridhuset. Men jag satte alldeles för stor press på mig själv, jag ville så gärna visa Claes hur duktig vi hade blivit och så blev det pannkaka av allt. Eller det är min känsla, Jenny sa att vi gjorde det bra.
Men det kändes som att jag inte fick in ett enda avstånd, fick honom att springa in i galoppen och inte var med alls. Usch, kände mig helt gråtfärdig efteråt. Jag ville ju så gärna visa.. Men då såg det kanske, förhoppningsvis, inte så dåligt ut som det kändes. Men det är ju som alltid, det går inte att ha bra dagar jämt.

Imorse red jag i dressyrsadeln i ridhuset, drog faktiskt av martingalen och drog på snodd efter uppvärmningen, sen blev det massor av volter och förflyttningar runt hindrena som står uppe. Jag får ner honom i form men jag får inte riktigt med ryggen och bakbenen vilket är väldigt frustrerande. Men med hjälp av snodden kändes det som att han varvade ner och kom till arbete, så jag får nog försöka rida lite mer med den. Kan den hjälpa är det ju inget fel, även om jag känner mig som en kass nybörjare som måste ta hjälp..

Men som alltid när jag känner mig dålig så är han väldigt gosig efteråt, som att han antingen förlåter mig för att jag inte är tillräckligt bra för att hjälpa honom eller för att visa att han älskar mig trots mina brister. Det är så oerhört skönt att veta att han trots allt, lägger sitt huvud i min famn och bara tycker om mig ändå. Det är det som är riktig kärlek, totalt villkorslös som jag tror att man bara kan få ifrån ett djur. ❤

Självförtroendet var inte alls på topp just nu, jag känner mig yr och allmänt trött. Trött på att Trump har vunnit valet och trött på människor som ser en framtid med en människa som är rasist, som uttalar sexistiska åsikter, som är emot HBTQ+ människor och som bara är allmänt extrem i allt. Usch för mänskligheten. Sen är jag trött på att så många människor tror sig ha rättigheterna att utsätta sina barn för alldeles vidriga saker. Och jag är trött på droger och alkohol, jag är trött på bilister som inte håller hastigheten och jag är trött på att människor som aldrig gjort något ont dör. Jag blev nog bara trött just idag. Plus att jag sovit dåligt sedan i lördags, kan också röra till känslorna såklart.

Jaja, det finns antagligen anledningar till allt. Jag hoppas bara att Trump inte ställer till med för mycket kaos, att alla barn som blir utsatta får hjälp och att det finns någon som helst rättvisa i världen. Helt enkelt önskar jag att det finns en mening med allt, även om jag starkt betvivlar det..

Likes

Comments

Vardag

Imorse fick jag ett sms att min handledare är sjuk idag, så jag får vara hemma och plugga istället. Så nu sitter jag på Espresso house inne i Halmstad och pluggar. Jag hade världens flow och bara skrev, läste i boken, skrev lite till, sen insåg jag att min ipad inte har något batteri kvar. Jag har alla mina böcker på min ipad så jag måste ha den. Så jag fick helt enkelt avbryta mitt flow för att springa och köpa en laddare. Vilket kanske låter drastiskt, men jag behövde ändå en ny laddare då min är halvt av och antagligen en ganska stor brandfara, den har trots allt varit med i säkert fyra år.

Nu sitter jag och laddar ner sista boken jag behöver, så jag får skriva färdigt tentan. Hade ju varit awesome att vara klar med den idag! Jag har hittat motivationen att skriva så nu måste jag verkligen fortsätta, helt plötsligt blev denna tenta lite intressant när ena boken blev lite intressant. Konstigt det där, att det ibland krävs att en åker hemifrån för att kunna skriva. Att ett kallt café med dyrt kaffe och segt internet kan hjälpa motivationen.


Igår red jag ut med Jenny förresten. Det blåste något grymt mycket och riktigt kallt, men oj så roligt vi hade! Rolando är stundvis inte riktigt klok i huvudet, haha. Det var länge sedan det gick att rida ut ordentligt på vägarna här omkring, dom plöjde åkern för några veckor sedan så den har ju inte gått att rida på. Men igår var vägen tillräckligt mjuk så vi lät hästarna rulla på i galopp och det tyckte Rolando var hysteriskt roligt. Han ville absolut inte sakta av och hoppade runt som en galning. Men det var så skönt att bara kunna släppa alla tankar på snett igenom, skänkelvikningar och bara rida på rakt fram. Fokusera på att få till en hyfsad galopp (ja, benen var lite överallt på honom igår också) och bara njuta. Då gjorde det inte så mycket att det blåste riktigt kallt. Han har tydligen dessutom varit ett litet as att ta in på eftermiddagarna, så får hoppas att vi kan rida ut nu ett tag framöver innan jag flyttar hem igen så han blir snäll igen, haha.


Nä, nu är boken färdigladdad, dags att fortsätta!

Likes

Comments

Bilder, Halmstad

Nu ligger jag här i min fina lilla husvagn, som var strömförande i torsdags men numera är "hel" (hyfsat säker i alla fall, YOLO osv) igen. Jag sitter för sjuttioåttonde gången och skall försöka få ihop de där två sidor med hemtenta som skall in på söndag, men det går sådär. När jag väl får ett flow så avbryter jag mig själv med att börja kolla runt på internet. Procrastinate när den är som mest effektiv. Tror jag borde vinna OS när det gäller att skjuta upp saker. Men tillslut blir det i alla fall gjort!

Nu skall jag skriva två sidor och involvera tre böcker på ämnet "utvecklingsprocess". Jag får skriva i "jag-form" och det underlättar ju en hel del. Förutom att dom där dumma böckerna skall skrivas in och faktiskt vara relevanta. Men om jag inte tycker att något är relevant i mitt jag-formsskrivande då? Nä, det köper inte universitetet. Inte så konstigt i och för sig, haha.

Annars funkar livet helt okej här nere i Halmstad. Jag älskar min praktikplats på Klara Öppenvård! Det är fantastiska kollegor jag har, en helt underbar handledare som vägleder mig till tusen och dessutom hjälper mig i min egna process och utveckling. För att ha en praktik som denna innebär en hel del processarbete för mig som person, inte bara i mitt framtida yrkesliv. Det är oerhört tungdraget i vissa stunder, men oj så lärorikt! Klienterna/personerna som jag möter under denna praktik kommer jag ha med mig i mitt framtida yrkesliv, helt klart. Att arbeta i öppenvården och framförallt med våld kommer nog vara något jag kommer att sträva emot när jag är färdigutbildad.

Men annars bor jag i min lilla husvagn och trivs bra i den. Min älskade lilla ridhäst går bättre än någonsin. Galoppfattningarna börjar sitta helt okej, nu springer vi inte in i "travartrav" som sen faller över i galopp, utan nu fattar vi galopp med alla fyra benen i samma tempo. Vi har börjat kunna gå in på en volt i galopp där han söker sig neråt-framåt och det kan han bibehålla när vi går ut på fyrkanten igen. Det känns så himla bra! Jag har hittat min yttertygel i galoppen och hur jag skall hjälpa honom framåt i rätt takt.

Vi hoppade för/tillsammans med Jenny förra veckan och gjorde ett fantastiskt jobb! Avslutade på en oxen som låg på 110cm, vilket kändes så jäkla bra att jag till och med skrek "JAAA" av lycka utan att jag själv hann reagera över det, haha. Jenny sa att vi aldrig har presterat så bra som vi gjorde då, och Jenny är ju den som har hjälpt oss med hoppningen hela hösten (endast två månader!) så det kändes himla bra att få höra. Min Rolando börjar bli en ridhäst "på riktigt" och för det mesta har vi himla roligt tillsammans.

Ibland kommer mitt dåliga självförtroende fram, jag är fortfarande väldigt duktig på att hacka på mig själv. Men jag uppmärksammar det idag på ett annat sätt som jag inte gjort förut, jag avslutar när jag känner att jag blir för elak och det är helt okej att göra så. Jag har kommit så himla långt i mitt tillfrisknande (älskar den termen btw) men det är ett ständigt arbete som med allt annat. Men jag och Rolando är bäst i mina ögon - vi har så grymt roligt tillsammans för det mesta och jag älskar honom av hela mitt hjärta.

Nu ska jag sätta igång med plugget igen, det var härligt att komma tillbaka till bloggen och skriva lite. Tänk om jag hade kunnat hålla i detta, jag tycker ju det är himla roligt att gå tillbaka och läsa! Mycket i just denna blogg är jobbiga saker, tråkiga saker, tunga ämnen, men vad sjutton - det är ju så mitt liv sett ut. Så jag tänker inte byta blogg och naivt tro att jag kommer hålla det uppe, för det är nog mest bara en önskan. Finns på andra sociala medier där jag är betydligt bättre på att uppdatera, lite för bra ibland tror jag, haha.


JAJA, plugg plugg plugg. Ska rida ut med Jenny vid tre-tiden och innan dess ska jag ha skrivit minst en halv sida! MINST alltså. Hoppas allt är bra med er som läser, ni brukar kunna vara runt 150st. Vilka är ni? :)
Färgade håret igår också, så här får ni en bild på det också!

Likes

Comments