Header

Tankar

Senaste tiden har jag insett att jag vill göra något som betyder något. Jag vill förändra världen på något vis. Jag vill kämpa för psykisk ohälsa, för de människor som blir utsatta för sexuella övergrepp, jag vill kämpa för de som behöver utstå rasism varje dag eller för kvinnor som är rädda för att gå ut när mörkret har slagit till.

Jag vill använda mig av min historia på något vis, men hur? Jag menar, jag har i mitt snart 26åriga liv, varit med om en hel del. Det är blodproppar och nära döden-upplevelse, det är borderline och DBT-behandling, det är självskadebeteende och svårigheter med skolan, hamnat mellan två familjer och flyttat över hela Sverige flera gånger om, destruktiva relationer och ett hjärta som krossades så hårt att det började slå i en annan takt.

Samtidigt känns det som att jag inte varit med om ett skit, jämfört med så många andra. Mitt kämpande är en droppe i havet jämfört med vad så många andra varit med om. Jag har ändå klarat mig bra.

SÅ HUR KAN JAG ANVÄNDA MIG AV MIN HISTORIA FÖR ATT HJÄLPA ANDRA?! Vad ska jag jobba med? Vad ska jag göra? Hur ska jag gå tillväga? Jag vill göra något betydelsefullt! Jag vill skriva, kämpa, skrika, gorma, lyssna, prata och förändra.

Men jag kan ju inte skriva en bok? För vem skulle läsa min bok? Den skulle väl inte vara speciellt spännande.. Tror jag? ÅH, JAG VILL GÖRA NÅGOT BETYDELSEFULLT, JOBBA MED NÅGOT BETYDELSEFULLT, NÅGOT SOM KAN FÖRÄNDRA NORMER, FÖRÄNDRA SYN, FÖRÄNDRA LIV. NU VILL JAG GÖRA DET, NU NU NU NU NU!!!

Och självklart är inte det jobbet jag har nu betydelselöst, absolut inte. Det är snarare bland annat detta jobb som fått mig att inse att jag vill jobba med något större, något mer. Jag har fått mersmak. MEN VAD SKA JAG GÖRA DÅÅÅÅ???

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Tankar

Nu har jag sådär mycket tankar igen så nu tänkte jag skriva av mig lite. Jag har (egentligen sedan Rolando gick bort men lite mer sedan innan/efter flytten) börjat identifiera olika känslostadier och tankegångar som jag känner igen sedan min borderline var i full blom. Det får mig att fundera på om jag någonsin kommer bli fri från min borderline, vilket jag rent psykiatriskt är, eller om det handlar om att jag helt enkelt har lärt mig att leva med och hantera det.

Jag ska ge Er ett exempel. Häromdagen blev jag väldigt arg och besviken på min pappa, utan att han egentligen hade gjort något fel. Jag fick tillbaka en tenta som blev mer än godkänd, så jag har nu alltså klarat alla sex av sju terminer på Universitetet som jag hittills har läst. Men pappa hängde inte med i storheten av detta på det sätt jag ville att han skulle ha gjort, så jag var sur/ledsen/besviken en hel eftermiddag innan jag väldigt sent på kvällen skrev ett passivt-aggressivt sms. Vilket jag såklart fick dåligt samvete för samma sekund som jag skickade det, för jag kom på lika fort igen att det egentligen handlar om att jag saknar honom, inte att jag var besviken för att han inte gav mig den respons jag velat ha (som han inte ens visste att jag ville ha). Och det tänker jag är tydliga tecken på mitt gamla borderline-beteende. Då blev jag lätt passivt-aggressiv eller rent av riktigt aggressiv när jag inte fick som jag ville eller när jag ville provocera fram en reaktion. Istället för att skriva "pappa, nu saknar jag dig och hade behövt höra en extra gång att du är stolt över mig, även om jag egentligen vet det." så skrev jag något som gav mig dåligt samvete men som gav samma resultat. Så jag hamnade i samma mönster igen. Men för tre år sedan hade jag inte ens sett det som ett mönster, för då visste jag inte att det fanns. Men nu vet jag det, även om jag tyvärr inte hann stoppa det just då. Och tyvärr är det nog väldigt ofta som min älskade pappa får smällen när mitt mående skiftar så, framförallt var det alltid så förr så det är som en konstig trygghet att reagera på honom. Vilket självklart inte är okej. Förlåt pappa!

På samma sätt har jag börjat uppmärksamma en hel del känslor av övergivenhet och utanförskap. Men det har jag börjat koppla till att det ofta kommer när jag är mentalt trött, för jag vet ju att mina familjer (jag säger familjer, för jag räknar dom som två) älskar mig. Jag vet att jag är en del av dem, även om jag ibland fortfarande har svårt att känna det så. Vilket jag tänker också har att göra med flytten att göra, all omställning ställer nog till det lite för mig. Även om det är väldigt lite mot hur det hade varit för några år sedan. Men känslorna av övergivenhet är svårast att hantera, för tankarna är så oerhört starka ibland att det bara ekar i huvudet. Jag får nog bara acceptera att jag kanske alltid kommer ha dom känslorna på ett eller annat sätt, kanske fram tills att jag bildar mig egna familj. Förut hade jag ju Rolando som jag alltid kunde luta mig tillbaka mot och känna en oerhört stark samhörighet till, men nu måste jag försöka hitta den i mig själv. Vilket är svårt såklart, då känslan av samhörighet är så väldigt viktig och stark,


Men detta är hanterbart såklart, det kommer mest fram när jag är mentalt trött som tidigare nämnt. 90 % av tiden så mår jag som en jävla stjärna. Jag har fortfarande inte kunnat flytta in i lägenheten dock, så jag bor hemma hos min fina mamma just nu. Vilket har funkat bra! Hoppas dock att dom målat och tapetserat klart tills i helgen, så jag kan börja flytta in på riktigt på söndag när jag kliver av jobbet. Jag har varit en hel del i stallet hos Claes, har främst två unghästar som jag får rida på just nu. Vilket känns helt fantastiskt! Ena är bara riden i tre månader, så det är oerhört roligt att jag får chans att träna på henne ändå. Även om jag kanske inte gör mycket mer än motionsrider dom så känns det bra i hjärtat att jag får förtroendet att ens göra det. Jag tänker såhär; jag hade nog inte fått komma tillbaka och rida alls om jag hade varit urusel på att rida, så jag tar varje ridpass som en superbonus och boost för mitt självförtroende! 😁


Utöver det så umgås jag mycket med min fina vän Jenny och hennes man Jocke. Jag har äran att få rida Jennys fina häst CD också. De senaste gångerna har Jenny ridit fram honom så jag har fått hoppa upp när han varit som finast, vilket har gjort att det känns som att jag har utvecklats i ridningen! Jenny har samtidigt stått på marken och gett mig lektioner, vilket jag är så väldigt tacksam för. Hon är så himla duktig på att berömma när det går bra och ge konstruktiv kritik när det behövs. Dessutom fick jag hoppa CD igår! Så jävla roligt på ren svenska, även om jag faktiskt tyckte det kändes lite läskigt. Vi avslutade på 90-95cm för då var jag helt slut i kroppen, haha. Han har ett helt fantastiskt kraftfullt språng så jag fick ändå hålla i mig en hel del.


Men vet ni vad! Nu sprang klockan bara iväg, nu måste jag sova. Ska jobba imorgon så måste upp 05.30. Men nu har jag fått ur mig en del i alla fall. Sov gott hörrni!

Likes

Comments

​Nu har jag suttit i några timmar och läst igenom gamla blogginlägg på mina gamla bloggar, mest bara för att jag ska få ett perspektiv på hur det var förr. Det gör att jag är tacksam till mig själv för att jag skrev så mycket och utförligt. Även om jag vet att jag höll extremt mycket inom mig när det var som sämst, för att jag inte ville att någon skulle få läsa hur illa det egentligen var. Men det gör att jag kan förstå hur långt jag har kommit, hur hårt jag faktiskt har kämpat för att vara här idag och hur glad jag är över att jag fortfarande är här. 


Om ungefär en vecka lämnar jag Östersund, då kommer jag även lämna kvar alla gamla dåliga minnen, jobbiga känslor och kaos som varit inom mig. För det hör hemma i Östersund. Om lite mer än en vecka ska jag ta mitt nya, starka jag och flytta till Halmstad. Jag tar med mig alla fina minnen jag har härifrån de senaste fem åren, alla fina vänner, min fina familj, all kärlek till hästarna och allt sånt. Men allt kaos som varit i den här lägenheten, allt kaos som Östersund har givit mig, det får bli kvar här. Så, nu har jag bestämt mig för det. Så önskar jag att jag kan börja uppdatera bloggen mer igen, för det är himla skönt att kunna gå tillbaka i ett arkiv och minnas saker. 


Vet inte vad jag ville med detta inlägg. Jag har funderat på att skriva ett längre inlägg om min borderline, hur den visade sig, hur jag var då och hur jag är nu, men jag vet inte. Jag har hittat mycket tecken i mina gamla inlägg som tydligt skriker borderline, men jag vet inte om jag vill gräva i det egentligen. Jaja, nu ska jag äta frukost i vilket fall - jag är hemma och är förkyld och behöver verkligen plugga. Hörs! 

Likes

Comments

Nu har jag dragits med ångest och tunga känslor ett tag, nu börjar jag bli lite less på det. Jag saknar att känna sån där extrem livsglädje som jag gjorde för tre veckor sedan. Nu rullar det på, jag har ångest och gråter lite då och då. Det är jobbigt ibland att gå upp, att gå upp ur soffan, att göra något, att bara vara är jobbigt ibland. Jag vet inte vad det är som spökar. Rädslan över att jag vart kallad till ett nytt cellprov så fort, eller stressen över skolan med uppsatsen och den där dumma salstentan jag måste klara i Juni för att komma vidare i utbildningen, eller så börjar traumat ta ut sin rätt efter Rolandos bortgång, eller så är det en vår-dipp eller eller eller eller.. Finns så många alternativ att välja på.

Idag skulle Rolando ha fyllt 9år. Det är ingen ålder egentligen, och nu får han inte ens fylla det. Han blev aldrig nio år, jag fick inte baka någon tårta i år som förra året och jag får inte tillbringa hans födelsedag tillsammans med honom. För han finns inte längre. Och det gör ont. Det kan vara förklaringen till gårdagen och dagens ångest. Förhoppningsvis inte morgondagens ångest. Men han är bara borta och ibland inser jag det, ibland inte. Jag lever nog fortfarande i lite chock, jag kan inte riktigt greppa verkligheten kring att han inte finns längre. Lite som att han aldrig har funnits, vilket är en hemsk känsla. För samtidigt saknar jag den där mulen som läggs upp på min axel eller på mitt bröst, som blåser ut varmluft och bara utstrålar kärlek. Kärlek till mig. Lilla, stundvis värdelösa, mig. Han älskade mig totalt obehindrat och ovillkorligt och jag saknar det. Min alldeles egna lilla häst. Grattis på din dag, jag kommer aldrig sluta älska dig!


Dessutom blev jag "avläst" häromdagen av ett medium via ett nytaget kort. Har aldrig pratat med människan förut, är inte vänner på facebook eller någon annanstans och så vidare. Och hon prickade in mitt liv så sjukt perfekt. Lyssna på detta!

"Så. Jag får in lite dubbla känslor med dig. Både väldigt livsglad och framåt men även en tyngd/trötthet som slår till ibland och de gångerna får du kämpa för att fungera. Du har en gammal själ inom dig, jag tror du själv känner det ibland. Djurvän av alla dess former är du också, vare sig det är stora eller små djur. Du trivs i naturen, den gör dig lugnt.

Du är en tjej som verkligen tar till dig dina nära och kära, du är lojal och gör vad som helst för att de omkring dig ska må bra. Du brinner för människor, både för att du själv gått igenom en del och för att du sett andra gå igenom en del.
(....)
Jag känner att du ibland har besök ifrån andra sidan i form av en ung tjej/kvinna (omkring din ålder) som bara ploppar förbi för att kolla läget. Oftast märker du inget av det, men någon gång har du tänkt till känns det som. Känns som en gammal vän eller eventuellt en syster, mest troligt en vän."

Och tänk SÅ mycket som stämmer in på mig! Min trötthet när jag får kämpa, precis som jag beskriv här ovan. Att jag ibland sover vid 20-tiden på kvällarna för att jag verkligen inte orkar hålla mig vaken. Djurvän, så oerhört lojal mot mina nära och kära. Sista delen om mitt besök ställde jag en följdfråga om, och fick svar på att det är min älskade Loppan som kollar in ibland. Jag bad henne berätta för Loppan hur oerhört mycket jag älskar Loppan, och jag fick till svar "det vet hon redan, hon mår bra nu och kommer och kollar så det går bra för dig också". Det känns så fint, det ger mig lite mer styrka i allt. Att min älskade borderlinesyster är här och kollar läget ibland, att hon vet hur mycket jag älskar henne.


Men imorgon tror jag faktiskt jag ska sätta mig och försöka få tag i min gamla DBT-terapeut. Se om det finns tid för ett boost-samtal, jag tror jag behöver det just nu. Det har varit lite för tungt, lite för länge. Jag behöver nog en uppdatering i hantering av känslor och sånt där. Men men. Det hjälper att skriva av sig också! Såååå. Nu ska jag snart bädda ner mig, imorgon ska jag till min kompis Sigge redan på morgonen och rida i ridhuset. Håller tummarna för att han känner för att hålla alla fyra fötterna på marken imorgon. I måndags åkte jag av honom, haha! Sånt som händer. Förresten, han gnäggade efter mig i förra veckan när jag kom till hagen. Fick mina tårar att börja rinna. Förstår ni hur trött jag är då? Haha! Fina Sigge, han hjälper mycket i bearbetning av sorg och ångest.


Likes

Comments

Fyrbenta vänner , Tankar

Nu sitter jag här, en tisdagkväll och filar lite på C-uppsatsen som jag skriver tillsammans med min kära vän Olle. Har jag berättat för er hur oerhört tacksam jag är över en sån god vän som Olle är? Jag ska berätta mer i inlägget så kommer ni förstå.

Jag har börjat jobba helger på Circle K här i stan, sedan ungefär fem veckor tillbaka. Det innebär att jag har tagit på mig extra pass också så med helgen som var har jag jobbat fem helger i rad (lördag och söndag). Och skrivit på uppsatsen lite varje dag under dessa fem veckor. Så igår hade jag ett lätt mentalt breakdown igen. Det är ett fantastiskt roligt jobb med väldigt härliga jobbarkompisar och trevliga kunder. Ibland stressigt, ibland väldigt lugnt. Men det tar på krafterna, framförallt de pass jag jobbar 17-24 då jag egentligen inte är en kvällsmänniska.

Utöver det har jag stressat över vart jag ska plugga till hösten. Ja det har inte jag berättat här i bloggen, men från och med i Juni flyttar jag till Halmstad permanent! Så jag har sökt kurser på avancerad nivå i Lund, Helsingborg och Göteborg inför sista terminen. Håller tummarna! Däremot har jag en salstenta jag måste klara innan dess, vilket jag idag fick veta är lagd 2 Juni. Jag måste klara den, annars måste jag tenta av den med ny kurslitteratur och det känns värdelöst, då jag dessutom inte kommer komma in på de andra kurserna. Och då kommer jag behöva pendla antagligen en hel del upp till Östersund ifrån Halmstad till hösten. Så det var ytterligare en del i mitt breakdown igår.

Så. Mitt breakdown. Jag somnade väl runt 02 i söndagsnatt, efter att ha jobbat 17-24 och haft lite lätt kaosaktigt på jobbet. Lördagen jobbade jag 7.30-17.00 på Frösön och så var Wictoria här på lördagkväll, så blev inte så mycket sömn då. Himla mysigt tho! Så igår klev jag upp vid 08, satt på teamviewer med Olle och diskuterade veckans plan. På onsdag ska vi skicka in första utkastet med inledning, teoretiska perspektiv och metod färdigt till vår handledare. Nästa fredag ska vi vara färdig med tidigare forskning också. Så vi ligger ändå helt okej till än så länge!

Somnade om på soffan ungefär direkt efter vi pratat. Sen behövde jag åka iväg och besiktiga bilen. Den gick inte igenom. Men han jag köpte bilen av ska hjälpa mig fixa den, så himla snäll människa! Så det är lugnt. Men när jag kom hem var jag så trött, gråtfärdig och ångestfylld att jag skrev ett meddelande till Olle att jag inte suttit med uppsatsen alls, att jag var sämst i världen och bad tusen gånger om ursäkt. Han ringde upp och jag bara gråter. Olle går in i sin socionomroll och är bästa vännen ever!! Så himla snäll och förstående, hjälper mig att förstå att det kanske inte är så konstigt att jag gråter, att jag är trött, att jag har ångest efter dessa fem veckor. Dessutom har jag fortfarande sorgen efter Rolando att ta hand om. Och stressen över skolan, över tentan, över hösten, över flytten och jag hade sovit dåligt, ätit dåligt och så vidare. Så efter vi pratat åt jag ett mål ifrån Max, somnade på soffan och idag är livet lite lättare igen, haha! Bästa Olle som förstår så mycket, som accepterar så mycket, som hjälper mig förstå mig själv. Du är en sån himla fin vän och jag är så tacksam för att du vill skriva uppsatsen med mig!

Utöver mina mentala breakdowns som kommer lite titt som tätt så har jag hittat en häst att träna med. Sigge är ett halvblodsvalack på 12år som går fälttävlan med ägaren Anne. Han är grymt häftig! Stor, maffig och väldigt speciell. Jag har insett att Sigge har femtio olika nyanser och senast idag hittade jag en ny version av honom, haha. Vi har tränat ihop både i skogen och ridhuset och jag hittar nya knappar varje gång. Jag är så glad och tacksam att jag får förtroendet att hänga med Sigge några gånger i veckan, det gör mig väldigt gott i hjärta och själ. Jag får känna mig kompetent igen, att jag faktiskt kan rida. Ibland får vi till det himla bra tycker jag! Som när vi var i skogen förra veckan och jag blev religiös, haha. Då behövde jag knappt använda skänklarna innan han fattade galopp ifrån skritt, galopperade tre språng, ner till skritt, ny galopp och så vidare. Han var så himla peppad! Idag fick jag möta den pigga Sigge som hade en oerhörd motor som var lite svår att samla till rätt ställe, men efter mycket om och men fick vi ihop en JÄVLIGT FIN (ursäkta språket men !!!) galopp och när jag släppte tyglarna kände jag hur hela Sigge gick igenom hela kroppen. SÅÅÅÅÅÅ HÄFTIGT! På måndag ska jag nog få hoppa med Sigge för första gången. Jag har inte hoppat ordentligt sedan i november och inte hoppat en annan häst på flera år, så det ska bli kul att se hur det går, haha! Jag hoppas Sigge känner för att vara snäll med mig.. Säkerhetsvästen kommer vara på i vilket fall!

I övrigt så går väl livet på, veckorna rullar iväg just nu. Till helgen jobbar jag för sjätte veckan i rad, sen är jag äntligen ledig en helg. Den helgen ska jag hålla hårt i! Jag saknar fortfarande Rolando väldigt mycket, men har inte hunnit tänka allt för mycket på det. Tror jag? Eller nä, nu ljög jag nog. Jag tänker på honom varje dag. Men jag ser mycket fram emot att flytta till Halmstad. Flyttstäd är beställt till 15 Juni så veckan innan dess kommer jag flytta. Då kommer jag börja rida hos Claes igen också. :) Nu ska jag in i duschen och göra kväll, imorgon är en ny dag med uppsats!


Hoppas allt är bra med er fina läsare!

Likes

Comments

Fyrbenta vänner , Kärlek, Tankar

Nu sitter jag här hemma och saknar min fina Rolando. Mitt älskade lilla hjärta. Min fina lilla häst som var mitt allt. Vad har jag nu när jag inte har honom längre?

Jag har insett senaste veckorna att min ångest har ökat markant sedan han gick bort. I stort sett varje dag numera känner jag trycket över bröstet, hur hjärtat rusar iväg och det blir svårt att andas. Men mina känslor hänger inte ihop med hur min kropp reagerar längre, varför vet jag inte. Är jag för avstängd? Har jag kommit så långt att jag inte reagerar på ångest längre? Eller har jag börjat vänja mig vid känslan igen?

Jag vet inte varför jag inte känner känslan av ångest när min kropp så tydligt visar det, men jag antar att det är bra? För att känna känslan av panikångest är hemskt. Och nu kan jag inte längre åka ut och sätta mig hos Rolando som alltid lugnat mig, så nu vet jag inte riktigt hur jag ska få det att gå över?

När jag gick i DBT var Rolando de tre första punkterna på min krislista.
1. Tänk på Rolando.
2. Åk till Rolando.
3. Krama/rid/häng med Rolando.

Vad ska jag skriva på min krislista nu? Han var mitt berg som alltid stod fast när hela min värld skakade. Han var min livboj när jag mådde som allra värst. Han var min glädje när allt var mörkt. Han var mitt ljus när allt var mörkt. Han var den som hjälpte mig att andas när jag inte längre kunde andas själv. Jag älskar min familj och mina vänner för allt dom gjort och gör, men Rolando var ändå den som i slutändan fick mig att andas. Utan villkor, utan oro med bara kärlek. Han var den enda i hela världen som visste allt. Precis allt. Han var den enda i hela världen som visste hur dåligt det verkligen var när det var som mest kaos.

Jag vet att jag ibland var less på att han var ett varmblod och jag mår dåligt över det. Jag älskar ju honom, jag vill inte ha någon annan häst? Varför sa jag så? Jinxade jag det? Är det mitt fel att det hände egentligen? För att jag ibland var så less på att vi inte var där jag ville att vi skulle vara? För att jag ibland var less på att galoppen inte satt där den skulle? Är det egentligen mitt fel att han blev skadad?

Kan jag inte få ångra mig i så fall? Om jag lovar att aldrig någonsin sälja honom, även fast vi inte kommer längre i utbildningen tillsammans, får jag tillbaka honom då? För i så fall lovar jag det, bara jag får tillbaka honom igen! Min älskade lilla ridhäst. Jag lovar av hela mitt hjärta att aldrig någonsin mer önska att han var någon annan än den han var, bara jag får tillbaka honom igen.


Min älskade, älskade lilla Rolando., Jag saknar dig så mitt hjärta går sönder. Ibland gör det så ont att jag nästan kan känna hur hjärtat går i bitar, varje andetag gör ont. Jag hoppas så att du har det bra nu, min älskade vän, och att du vet hur mycket jag älskar dig. Jag har älskat dig från första dagen jag träffade dig som treåring i stallet på travet tills dagen du dog. Det skulle ju vara du och jag älskling..


Likes

Comments

Tankar

Jag tror fortfarande inte att jag har förstått att Rolando är borta. Jag har fortsatt mitt liv som vanligt, vilket ger mig så oerhört dåligt samvete. Samtidigt som jag går runt och inte känner något alls. Jag känner mig för det mesta tom även om det inte märks på mig. Och jag har så dåligt samvete för att jag inte sörjer mer - han var ju mitt allt?

Men det är väl nu när ångesten kommer igång som jag verkligen märker att han är borta. Inatt har jag vaknat flera gånger av ångest, av ren och skär smärta och imorse tog jag mig inte upp ur sängen. Det gick bara inte att gå upp.

Jag kunde inte titta på tv, jag kunde inte titta på telefonen någon längre stund, jag kunde inte somna om, jag låg bara och tittade upp i taket med en brännande smärta i bröstet. Det gjorde så ont samtidigt som jag inte kände något alls. Det var så länge sedan jag hade en sån dag där jag fick erkänna mig besegrad av ångesten. Jag kom inte upp och iväg till föreläsningen, det gick bara inte.

Och ångesten och tomheten har varit mina följeslagare idag. Dagen har gått så oerhört fort samtidigt som jag inte har gjort något annat än att sitta i soffan. Jag har sett 5 avsnitt av en serie på hela dagen och vad jag har gjort däremellan vet jag faktiskt inte. Jag har ingen aning. Jag har inte sovit, jag har nog bara suttit och bara varit tom. Bara haft så jävla ont.

Men jag har ju gått och väntat på alla dessa känslor? Jag har ju gått och väntat på ångesten, på sorgen, på smärtan, och nu när den är här kan jag inte hantera den? Hur tänkte jag nu? JAG HAR INTE TID MED DET HÄR FÖR VEM SKA RÄDDA MIG NU? VEM SKA HJÄLPA MIG UPP? Är jag verkligen såhär jävla svag?

Rolando, som aldrig skulle lämna mig. Aldrig. Det var han och jag, hur ska jag nu ta mig upp ur detta ångestträsk? Hur ska jag nu ta mig utanför dörren igen? Jag vill inte vara med om det här längre, jag vill ha tillbaka min Rolando. NU VILL JAG HA TILLBAKA HONOM!


Dessutom insåg jag idag att jag har varit skadefri ett år. Men vad är egentligen mening med det? Allt känns så jävla meningslöst, för det brukar vara Rolando som ger allt en mening. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta ångestträsk nu, när jag inte har Rolando längre. Hur gör jag? Vad gör jag? Jag har inte tid med det här, jag vill bara ha tillbaka min älskade lilla häst.


Förlåt Rolando, förlåt för att jag inte kunde skydda dig. Förlåt för att jag inte var bättre, förlåt för att jag inte har varit mer ledsen förrän nu. Förlåt för att jag inte kunde rädda dig. Förlåt. Förlåt för att jag inte är starkare än såhär..

Likes

Comments

Tankar, Bilder, Fyrbenta vänner , Kärlek

Just nu ligger jag i pappa och Annikas bubbelbad och försöker förstå vad som hänt idag egentligen. Men det känns som att min hjärna inte riktigt vill.


Vid 14-tiden ringde Kristine (jag står i hennes stall) och säger lugnt och sakligt "jag hämtar dig nu, Rolando är skadad". När hennes mamma kom hem ifrån jobbet hade hon sett att Rolando inte kunde stå på sitt framben, utan att det bara hängde där. Jag tror alla förstod att jag skulle bli tvungen att avliva honom, så mycket tidigare än jag själv förstod det. I bilen på väg ut ringde jag till Östersunds travklinik och bad om råd, vad skulle jag göra? Jag visste inte hur skadad han var, jag har aldrig varit med om en skadad häst förut på detta sätt och jag ville ju göra allt för honom.


Av dom fick jag höra att dom kan komma ut och röntka, men att jag skulle ringa distriktveterinärerna först så fick dom avgöra om det ens var lönt. Skulle det gå att göra något skulle det innebära operationer här i stan eller hos någon specialist söderut, det skulle innebära månader i box, i både hängsele och utan, och sedan år av rehabilitering. Om han inte skulle hinna knäcka av det igen. Så jag ringer distriktarna som åker ut direkt.


När jag kommer fram står Alexandra med två hästar och Rolando står längre bort vid staketet. Jag skyndar mig dit så fort jag kan över isen och bara gråter. Hela hans vänstra framben bara hänger, det är helt av en dm nedanför knäet. Det är lite blod ifrån ett tydligt broddhål, vilket innebär att någon av de andra hästarna har sparkat honom och träffat så fruktansvärt olyckligt.


Så då vet jag att jag måste låta honom få somna in. Det gjorde så ont i mig att se det där benet, jag kan inte ens tänka mig hur oerhört ont det måste göra. Han fick hö och två påsar äpplen (han åt nästan alla, när det var två kvar ville han inte ens ha fler, haha. Mitt älskade hjärta ❤) och sen väntade vi bara. När veterinärerna kom behövde dom i stort sett inte ens känna på benet innan dom bekräftade min mardröm. Det fanns inget jag kunde göra för honom..


Så jag berättade för honom hur oerhört mycket jag älskar honom, hur ledsen jag är över att vår resa slutar på detta sätt och hur ledsen jag är över att han har ont, men att han inte ska behöva ha ont längre.  Sen gick jag därifrån, så hjälpte Kristine och hennes mamma veterinärerna. Jag kunde bara inte se honom dö, eller se allt blod som jag vet behöver komma ut. Jag kunde inte.


Så idag vid 15.40 fick mitt älskade hjärta somna in. Vi fick två år och exakt en månad tillsammans. På dessa två år har han lyft mig otaliga gånger ifrån mitt dåliga mående och reducerat min ångest till nittio procent. Jag vet inte vad jag ska göra nu, jag skriver till och med detta utan att gråta.


Men jag antar att det är chocken. Allt gick så fruktansvärt fort och jag kan bara inte förstå att jag aldrig kommer träffa honom igen. Det blir ingen mer hoppning för oss, inga tävlingar och inget mer mys i boxen. Och jag kan bara inte förstå det..


Men det fanns verkligen inget jag hade kunnat göra, det benbrottet hade aldrig kunnat läka. Och det gör så ont i mig att jag är helt bedövad.


Så idag tog vår resa slut. Jag kommer alltid bära med mig alla minnen, alla hoppträningar, alla härliga turer i skogen och alla kärleksfulla stunder. För din skull Rolando så ska jag inte ge upp, hur svårt det här än kommer bli att kämpa igenom. För jag ser verkligen ingen mening alls med detta. Men tack för alla dessa år som jag fått känna dig, jag hoppas du mår bra nu.


Vi ses någon gång igen. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, glöm aldrig det. ❤

Likes

Comments

Halmstad , Tankar

Japp, min gamla hatkärlek är tillbaka igen - den stora separationsångesten. Det var länge sedan jag kände av den såhär starkt och påtagligt. Om 10 dagar lämnar jag och Rolando Halmstad och flyttar hem till Östersund igen. På torsdag lämnar jag min alldeles fantastiska praktikplats och framförallt min oerhört underbara handledare som gjort så himla mycket för mig dessa 15 veckor. Jag känner hur mycket jag har fått växa, både i mig själv och mitt självförtroende för min framtida profession - jag kommer att klara detta helt utmärkt!

Men jag har sån separationsångest. Trots att det såklart ska bli hur härligt som helst att träffa pappa och familjen, alla vänner och att jag ska stå i samma stall som min bästa vän, så är det med en stor sorg jag kommer att lämna Halmstad. Jag har äntligen fått vara nära min bästa vän Carro igen, jag har fått en väldigt fin vän i Jenny och hennes sambo Jocke, jag har fått rida oerhört fina hästar i stallet och jag har fått utvecklats så oerhört mycket tillsammans med Rolando. Jag har fått träffa mina bröder regelbundet igen och haft mysiga kvällar med mamma. Och nu ska jag bara lämna det igen?

Det stora sorgen att ha två familjer med 100 mil emellan är så stor. Aldrig kommer jag kunna träffa båda samtidigt. Och vänner överallt, som jag inte kan träffa. Och en praktikplats där jag verkligen har känt mig hemma, där jag känt mig sedd och verkligen fått höra och framförallt känna hur mycket jag passar för detta jobb. Jag älskar att vara på Klara Öppenvård och jag kommer att sakna det så mycket!

Och separationer har ju aldrig någonsin varit min grej. Jag kommer sitta på Klara och gråta på torsdag när jag måste säga hejdå. Jag hatar verkligen separationer!!!

Samtidigt som det visar hur mycket fint jag har runt mig. Jag hade inte haft separationsångest om jag inte hade haft något bra runt mig. Och egentligen säger jag ju inte helt adjö till någon, idag finns telefoner och jag kommer ju komma ner någongång igen, så då kan jag ju hälsa på. Och jag har nog bestämt att jag ska skriva min c-uppsats på ett ämne som Klara jobbar nära med, så då kommer jag nästan behöva åka ner. Men det gör ändå så ont!

Tårarna bara rinner nu och ångesten är så stark. Jag vill på något vis verkligen, verkligen, verkligen inte hem igen. Inte just nu, jag är inte färdig med Halmstad än! Men vet ni? Jag kommer att komma tillbaka. Jag trodde aldrig att jag skulle säga att jag är sugen på att flytta tillbaka, men det är jag verkligen. Jag kan absolut tänka mig att bo här, i stort sett utan att tveka. Åh så mycket känslor nu, förlåt om jag sårar någon jag håller kär hemma i Östersund, det är inte så jag menar. ❤

Likes

Comments

Halmstad , Tankar

Living the life just nu! Åh vad jag trivs med mitt liv just nu. Det bara känns så jävla bra, alltihopa. I söndags hängde jag med gänget i stallet till Falkenberg på hopptävling. Åh vad det kliade i mina tävlingsnerver! Såg så himla härligt ut. Alla fyra hästar skötte sig bra, vilket gör det ännu roligare att vara med. :)

Igår var jag ledig ifrån praktiken, så då hängde jag i stallet och fick rida tre av Claes hästar. Två fyraåringar och en äldre valack, ganska nyligen kastrerad. Och JÄVLAR VAD JAG TRIVS PÅ HÄSTRYGGEN!!! Kan bara inte beskriva känslan, känslan av att bli "ett" med en helt ny häst. Att hitta takten och nästan bara behöva tänka vad hästen ska göra så sker det. Så oerhört välridna hästar. Självklart fick jag jobba röven av mig, jag var helt blöt av svett och skakade i hela kroppen efter att alla tre var ridna, men det är en sån oerhört skillnad att rida dessa hästar emot att rida Rolando. Som natt och dag.

Jag gjorde skänkelvikningar i galopp, jag gjorde öppnor/slutor, travade över bommar med allihopa och hittade tillslut en teknik mellan mina händer, sits, skänklar och kunde verkligen nå fram till hästen. Sen självklart rider jag dom inte lika bra som J eller C, men det kändes så himla bra! Så nu ska jag få rida mer innan jag flyttar hem igen, så jag får in ännu mer kunskap. Åh så tacksam jag är för att jag står i detta stall och får rida dessa fina hästar!

Och dessutom har Claes böjt igenom Rolando igen och igår fick jag klartecken att börja rida igen. OCH VET NI VAD? Jag måste ha lärt mig något, för jävlar vad fin han var både igår och idag. Så lugn, taktmässig, samarbetsvillig. Jag tror jag fick ner mitt egna stressade tempo och så bara funkar det hur bra som helst på mitt lilla hjärta. Vi tog lite galopp idag där jag bara bestämde mig för att det skulle gå sakta och fint, och det gjorde det! Han sökte sig till arbete i stort sett direkt, utan att springa iväg. Åh så pepp jag är nu!


Att bero på det här med att flytta hem till Östersund igen. 14 December kommer Rolando lastas på lastbilen och då börjar min 100mils bilfärd upp med min lilla gula bil. Jag har aldrig kört så långt själv så det kan bli ett äventyr för sig, haha! Dock börjar jag i stunden ångra att jag bestämde mig för att flytta hem tidigare, men det är bara för att jag just nu trivs så jävla bra. Jag har börjat få funderingar på att flytta ner hit efter att skolan är slut, både för att jag trivs i staden (nu regnar det ute, det snöar inte!!), jag trivs så sanslöst bra i stallet och på praktiken. Jag har börjat prata med min handledare om C-uppsatsen och har nog hittat ett ämne som jag vill skriva om. Och då kommer jag hitta mycket material ifrån praktiken - vilket är awesome!

Ja, det är så jävla mycket som snurrar i huvudet på mig just nu. Funderingar över framtiden, över hästarna, vad jag ska göra efter skolan och så vidare. Så istället för att fundera vidare på det ska jag nog slänga in min nya header och sen sova - imorgon är det en heldag på praktiken med massor av samtal. Sov gott!



Likes

Comments