Header

Blir varm i hela kroppen av era kommentarer på mitt förra inlägg. Sitter i soffan med en Ben & Jerry och läser varenda kommentar, TACK för att ni tar er tid och skriver ♥

Världens bästa mamma har jag som köper en glass till mig när jag är ledsen. Glass gör gott för själen!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. Jag kan inte formulera mina tankar till ord. Det är svårt att reda ut trasslet som yttrar sig i en så stark psykisk smärta. Det blir liksom inte bra.

Idag är det en månad och en dag sedan jag blev friskförklarad från anorexin. Den 22 februari hände det som jag trodde var helt omöjligt. Sjukdomen som lade mig på dödsbädden togs bort från mina papper, och jag tror inte att någon kan förstå vilken lättnad jag kände då. Äntligen skulle jag få må bra.

Visst är det fantastiskt att slippa den där ångesten över siffran på vågen, eller att vara livrädd för mat. Men den där glamourösa fantasivärlden på rosa moln, den existerar tyvärr inte. Jag har känt mig tom. Anorexin har varit 99% av min tillvaro de senaste åren, och även om den försvunnit successivt så har jag inte hunnit fylla i tomrummet. Min ångest har expanderat och ätit upp en del av tomrummet. Jag som skulle må bra nu? Anorexin var min strategi för att hantera känslor. Men 'ingen anorexi" betyder inte "inga känslor". Det har varit svårt att hantera min ångest, och jag ska vara helt ärlig med er nu, för jag vill inte måla upp någon falsk fasad. Jag mår inte bra. Jag är deprimerad igen och livet tycks slå ner mig gång på gång.

Jag försöker hålla huvudet ovanför ytan, men det är riktigt jävla svårt. Jag har destruktiva tankar inom mig hela tiden, och jag är ständigt rädd för att falla tillbaka i gamla vanor - såväl ätstörning som självskadebeteende. Livrädd.

Jag känner så väl igen tecknen på depression idag, efter alla dessa år. Jag blir isolerad. Jag vill inte göra något. Jag orkar inte träffa någon, kan inte se någon anledning till att folk vill umgås med mig. Det tar emot att åka till stallet. Jag gråter varje gång jag ska försöka plugga matte, för jag känner mig så värdelös. Jag kan inte ens färdigställa den enda kursen jag har kvar till min gymnasieexamen. Det är för svårt. Jag känner mig misslyckad. Mina mål har sänkts från ett A-betyg till ett E, men ändå känns det ouppnåeligt. Just nu känns det omöjligt att ens gå innanför skolans entré. Jag kämpar för att jobba varje pass, jag kämpar allt vad jag har. Jag tar mig ur sängen på morgonen för att gå ut med Elliot, trots att jag egentligen vill ligga kvar i mörkret. Jag äter ordentligt för att jag vet att kroppen behöver ordentligt med näring för att inte bli ännu mer deprimerad, trots att maten inte smakar något och att jag helst av allt skulle vilja leva på glass.

Jag vill så gärna vara den starka Emelie.
Hon som inte ger upp.
Hon som ses som en förebild för så många människor.
Men vet ni? Ibland går jag också sönder.
Förlåt.

Likes

Comments

En fin eftermiddag i stan slutade i tårar på Vapiano då någon äcklig jävel utan hjärta snodde min mobil.
Är så jävla arg, förbannad och ledsen.
Fyfan för människor.

Likes

Comments

Alltså dessa två låtar från Zara's nya album är sååå fina. Ni måste lyssna!

Likes

Comments

Godmorgon ♥

Jag har ätit frukost och ska snart åka iväg till stallet. Ska dock köpa biljetter till Metallica-konserten till mina föräldrar först då biljettsläppet är klockan 10. Är säkert en asball konsert men inte riktigt min musikstil. Jag räknar ner till Ed Sheeran istället!


Trots det gråa vädret tänkte jag rida ut en sväng i skogen. Bara andas ut litegrann. Får inte bli svettig eller blöt med nya fransarna då det tar upp till 48 timmar för limmet att torka helt, så ett lugnt pass blir toppen idag. Senare idag ska jag möta upp Ida i stan, ska bli jättemysigt!

Hoppas ni får en toppenbra onsdag, vi hörs senare ♥

Likes

Comments

Min lifesaver ♥♥♥

Likes

Comments

Helvete vilken tung dag jag haft idag.

Helt och hållet nedslagen av depressiva tankar har jag spenderat större delen av dagen i soffan. Hela kroppen skakade, jag höll på att svimma och mådde illa. Förmodligen på grund av ångest. Jag tog mig ändå iväg till jobbet och klarade de få timmarna av passet. Nu efteråt känns det lite bättre faktiskt, och det vet jag ju av erfarenhet att det brukar göra. Just därför valde jag också att ta mig an jobbpasset. Däremot har jag inte haft en sån tung dag som idag på väldigt länge och det var oerhört jobbigt faktiskt. Jag fick tillbaka lite väl mörka tankar som jag ibland blir rädd för.

Jag tror att min kropp är lite i obalans nu när jag trappar ut mina antidepressiva och ångestdämpande mediciner. Jag gjorde sista sänkningen i torsdags förra veckan så det är ju inte konstigt att jag är skör just nu. Jag hoppas bara att det är en övergångsperiod och att det snart blir bättre igen.

Likes

Comments

Min instagram@emeliehamrin