View tracker

Sen pappa dog har jag mest "Varit" känns det som. Eller ja förutom att må jävligt dåligt, Stundtals har jag inte velat leva mer och jag har blivit rädd för mig själv om hur jag tänkt. Exempelvis hur jag skulle gå tillväga för att dö snabbt och smärtfritt.  Jag funderade på om hur det skulle bli med dom som känner mig. Skulle dom komma över mig lätt? Skulle någon sakna mig? Eller skulle deras omgivning bli bättre när jag var borta? Även om jag känner såhär till och från så tror jag ingen märker det. Jag är nog som vanligt, skämtar mycket och så. 

Just för tillfället känner jag att jag vill leva, har lite hopp och hoppas att jag kommer klara mig bra. Men ibland sköljer dessa tankar över mig och jag blir som en våt fläck. Det är jobbigt att alltid vara rädd för att "dom känslorna" ska komma och skölja över mig när jag mår bra. Låter säkert heltokigt. 

Folk säger att jag är mitt uppe i en livskris nu och det vet jag.  Men jag har mått dålig och har varit deprimerad sen barnsben, bara att det varit värre på det senaste. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu var det sådär längesen jag skrev igen... Allt har bara varit upp och ner, och är väl fortfarande. Pluggade som fan i våras för att få godkänt i mina ämnen, slutade skolan, dagen efter flyttade vi till Linköping, pappa blev sjukare och sjukare och jag for på möten med sköterskor, läkare, kommuntanter, biståndshandläggare, hemtjänst, ssih för att pappa skulle få rätt vård. Fyfan. En månad efter flytten till Linköping gick pappa bort och då planerade vi begravningen (som blev jättefin) och sen dess har jag i princip bara varit hemma. Allt har förändrats. Jag har inte orkat inreda så mycket, har inte haft så mycket ork alls. Har mest försökt att bara rå om mig själv, katterna och Gustav.

Måste berätta om mitt konstigaste läkarbesök någonsin förresten. Ett par veckor efter pappas bortgång så stupade jag helt, mådde så dåligt och ville inte leva längre. Jag fick en akuttid på vårdcentralen och fick komma till en läkare. Gustav var med och jag satt som en hösäck och bara grät och berättade allt som jag mådde dåligt över. Läkaren var en kvinna som lät som hon var ryss eller polska var dock inte till någon hjälp direkt. Hon sa att jag skulle gå ner i vikt... Och att jag ändå skulle vara glad som hade en pojkvän trots min vikt. Sen sa hon det mest idiotiska... Hon sa att jag inte kulle må dåligt över att jag inte var kapabel till att jobba, jag skulle inte "glömma bort att jag var kvinna" Och så skulle jag ta på mig "Stringor" som hon uttryckte med sin brytning och vänta på att min man kom hem från sitt jobb och leva som en prinsessa... WTF?!

Jag och Gustav bara tittade på varandra... Nu i efterhand så tänker jag att jag borde rest mig upp och gått bara. Men jag avslutade väl samtalet ganska snabbt och sen gick vi... Vi var dock så chockade så vi hade ganska roligt åt att hon sagt sådär, samtidigt som vi var skitförbannade.
När jag sedan gick in på den vårdcentralens Facebook så ​hade folk varnat för just den läkaren. Varför hamnar jag hos alla stolpskott? Suck.

Även fast vi nästan nyss flyttat hit så vill jag flytta. Jag vill tillbaka till Nyköping. Vill tillbaka till mina vänner där samt får så mycket närmare till andra släktingar jag har kontakt med. Det är dock inget fel på Linköping direkt, men jag känner att jag vill bara flytta hem igen, känna igen mig, känna mig hemma bara... Jag vet att ingenting kommer bli som vanligt igen, jag vill bara hem. 









Likes

Comments

View tracker

Ligger i sängen och lyssnar på Veronica Maggio, känner mig förhoppningsfull inför imorgon då vi ska till Nyköping och festa. Var längesen jag festade nu! Trotts allt som hänt och händer så försöker jag träffa vänner ofta och sysselsätta mig. Tror det är bra.
Jag tittade igenom lite festbilder på mig och Elenor, jösses vad vi har festat förr om åren. Vi har nästan alltid haft roligt och har vi inte det så har vi åtminstone kunnat skratta åt det i efterhand.
Hittade en bild på oss som jag blev glad av:

Vi ser så glada ut, säkert fulla också, haha. Undrar vad vi skrattar åt? :) Måste vara ca 08-09 eller något sånt. 

Det ska bli roligt imorgon för det är folkfest i hela Nyköping i helgen och jag har inte varit på den sen 2012, och jag saknar ju som vanligt Nyköping så det känns alltid som att komma hem lite när jag åker dit. 







Likes

Comments

Jag vet jag kanske inte borde skriva det här, men jag måste få ut mina känslor på nått vis. 
I fredags var jag hos min far på vårdplaneringsmöte, han kan inte bo hemma pga stambyte (dock vill kommunfolket ändå skicka hem honom...) Så på måndag ska dom göra ett hembesök för att se om det verkligen är så illa... Hallå! Min pappa sitter i rullstol, har obotlig cancer och han är döende... Ska han behöva ligga i en jävla arbetsplats?! Jag vill att han får ett korttidsboende och att hyresförvaltaren sätter en deadline på när arbetet ska vara klart och inte bara säga "Ja.. jag vet inte när det är klart...sen är det ju semester snart också.." Fixa in sommarjobbare då ditt fanskap! ​​Dessutom så fick min pappa bara ett meddelande några dagar innan stambytet började att det skulle ske. Man gör inte så mot gamla, sjuka människor! Dessutom verkar dom inte ha nån ritning på huset heller så dom får "känna sig fram" med hackandet i väggar, golv och tak efter rören... Hittills har det från taket sprutat ner vatten från ett rör som gick sönder och senast i fredags skulle dom lägga cement hos grannen ovanför men det rann rätt ner i vardagsrummet. Jag blir så förbannad! 

Imorgon ska jag ringa till både hyresförvaltaren och kommunmänniskorna och säga dom ett och annat!

Samtidigt imorgon bitti ska jag till min nya handläggare på AF, jag känner just nu att jag inte har någon ork kvar att tänka på vad jag ska göra i framtiden. I fredags stoppade jag om pappa i sin sjukhussäng och han grät och sa att han inte ville leva längre. Det skar som en kniv i hjärtat. Jag visste inte vad jag skulle svara... Vad svarar man? 
Jag vill att min pappa ska leva! Men jag förstår att han känner sig jävligt oviktig när han får ligga och glo in i en sjukhusvägg och varken får komma hem eller till ett korttidsboende. Och att han knappt kan röra sig gör inte saken bättre. Han är densamma inuti, men kroppen är inte densamma och det är nog inte lätt att acceptera. Vem fan vill acceptera att man är döende? Han är inte färdig. Han är inte ens så gammal. 

Jag har lovat honom att försöka ta honom till en motorcyckelträff i sommar som hans klubb har varje år, det är något han verkligen vill. Jag vet att det nästan är omöjligt. En annan släkting försökte ta honom till en träff nyss, men det lyckades inte för cancern tog över. Men jag vill försöka igen! Och med några andras hjälp så kanske det kan lyckas. 

För 9 månades sen satt jag med pappa i mitt studentrum på skolan, han hade kört dit själv. Vi pratade om att det var en bra nystart för mig att flytta till den nya skolan och börja om efter mammas död. Och nu är det han som är sjuk. Livet är orättvist. 








Likes

Comments

I helgen sålde jag och Elenor på loppis på gamla torget i Norrköping, vi satt där från ca 8.30- 14.00 och jag fick ihop lite över 300 kr. Var mysigt att sitta där och glo på folk. 
På söndagen fixade jag och Gustav massor med flytten. Det är ju bara två veckor kvar nu och jag kommer bara hem en helg till innan så vi körde järnet. Rensade och slängde massor. Ska bli så spännande! En annan sak som är rolig med flytten är jag kommer bo i samma stad som min kompis Ana och jag ser verkligen fram emot att ha en kompis i samma stad igen!

På onsdag ska jag redovisa om hur vida ​​​​man blir bemött om man lider av psykisk ohälsa (mycket negativt) 
Jag ställer frågan om varför det fortfarande är "skämmigt" att lida av psykisk ohälsa? 

Just nu vill jag kolla på filmen "Detroit rock city" som är en av mina favoritfilmer. Får nog glo själv då alla andra är posörer XD 

Likes

Comments

Har nyss skrivit en tenta och känner mig lite mör i huvudet. Ska eventuellt gå och titta på film hos en granne lite senare. Imorgon är det bara två och en halv vecka kvar på det här läsåret. Känns så sjukt att det redan gått ett år! Känns ju som att jag nyss låg här på rummet och undrade vad sjutton jag hade gett mig in på! Och alla i klassen var så ordentliga och blyga inför varandra, och nu efter ett år så kan vi både prutta inför varandra (HAHA) och snacka en massa skit.


Likes

Comments

Sitter och lyssnar på Hoola Bandoola Band, älskar progg! Mins dock från när jag var liten och tyckte det var jättepinsamt att mamma tvingade mig att ha hennes gamla hoola bandoola bandtröja på gymnastiken. Haha! Då skulle man ju ha en tröja med bajs girls om man va nått.

I förmiddags lyssnade jag på ett föredrag om utmattningssyndrom, mycket intressant och kände ingen mig i symptomen med hur jag mådde för ca ett år sedan. Då hade jag kört i 110 med att tömma mammas lägenhet och flytta in henne på hemmet. Och sen när hon hade gått bort så skulle jag försöka planera en begravning. När allt var över så sov jag större delen av dagarna och var ständigt trött när jag var vaken. Fy fan.

Idag så diskuterade vi även hur pissig psykvården är och jag känner att någonting måste verkligen göras! Jag vill kunna ge mig in i det här och påverka, men hur? Inget går ju på en dag och hela systemet sitter långt in i benmärgen på "papper-Sverige" Allt ska bekräftas på ett papper som först ska vandra mellan 8 st skrivbord innan något beslut tas och ingen verkar se människorna bakom namnen på dessa papper?

Läser man på olika vårdcentralers och sjukhus hemsidor så låter det så bra, att man kan vända sig till dom och bli både sedd och hörd. Men i teorin vet vi ju alla att det inte är så. Ska man ringa så får man ringa på deras telefontider som oftast är mellan ca 2 timmar på morgonen och OM någon svarar så ska man försöka berätta sina problem för en helt okänd röst i andra änden.
Oftast blir man kopplad vidare och får berätta allt igen för en ny röst... och längre än så kommer man oftast inte.

Det har hänt EN gång att en sjuksköterska verkligen lyssnat på mig, av alla gånger jag ringt och sökt hjälp. Då fick jag träffa både psykolog och läkare som kopplades ihop med arbetsförmedlingen och socialen. Sen flyttade jag till en annan stad där sjukvården var hopplös. 

Psykisk ohälsa är en av Sveriges största folksjukdomar och ändå är vården inget att alternativ att vända sig till för många, samt att det fortfarande är en "skamstämpel" på de med psykisk ohälsa. 
Det ses som ett misslyckande att bli sjuk i själen. Dagens samhälle är inte till för de svaga (har det nånsin varit det?) Alla ska vara som produktiva maskiner och leva efter fucking jävla Carpe Diem. 














Likes

Comments

Fast att jag mår dåligt så kan jag njuta av vädret, men jag drar mig inte ut och solar. Det är väldigt vacker miljö här ute vid skolan, precis vid havet och massa skog. 

Men jag är så trött på att må dåligt nu! Orkar verkligen inte! Jag går liksom en psykologikurs och studerar olika behandlingsmetoder för psykisk ohälsa och läser om alla diagnoser, psykoser, symptom osv. Och jag mår skit samtidigt. Käkar antidepp och sömnmedicin. Jag läser om hur vården fungerar (bör fungera) och jag får samtidigt noll hjälp. 
Jag var ju till vårdcentralen på både eget initiativ och att min lärare rådde mig att söka hjälp. Men det jag fick till svar var att dom inte kunde erbjuda annat än samtal med en kurator... KURATOR! Inte ens en jävla psykolog är jag berättigad till! Tack för ingenting! 
Jag söker fan hjälp hela tiden men får ingen. Och när jag väl haft en psykolog så har jag velat göra en utredning på mig men alla psykologer har bara viftat bort det och sagt att dom "vet" att jag inte har något. Det är så frustrerande! Jag försöker försöker försöker FÖRSÖKER FÖRSÖKER FÖRSÖKER göra bra ifrån mig! Försöker klara mina kurser i skolan, försöker tänka på vikten, försöker tänka på vad jag ska arbetsträna med sen (om jag ens får det) Men jag orkar inte längre. Jag har ingen energi. Orkar inte svara när folk frågar hur jag mår, för ingen förstår ändå. Alla säger bara att jag måste stå ut, kämpa, tänka positivt osv... Vad krävs det för att jag ska må bra? Vad krävs det för att någon inom vården ska lyssna på mig?

Och vad fan är oddsen på att båda ens föräldrar får cancer i princip samtidigt?! Sorg är inget som någon ser som ett hinder dessutom i samhället. 






Likes

Comments

Det är natt och det är nästan alltid då mitt huvud börjar surra. 

Jag läser just nu boken "Drunkna inte i dina känslor" och den är mycket intressant och väldigt "on point" på det som försiggår bakom min panna. 
Att lida av psykisk ohälsa är fortfarande väldigt svartmålat och oaccepterat och i ​​​​boken berättas det lite om en kvinna som är en mycket framgångsrik och omtyckt chef på ett företag. Men hon lider av svår astma och tvingas vissa dagar ligga hemma till sängs pga den. Detta är helt okej för resten av medarbetarna. Men det ingen vet är att hon inte lider av någon astma. Skälet till att hon egentligen stannar hemma är för att hon är känslomässigt utmattad, hon orkar inget och måste ta igen sig. 

Jag undrar hur vanligt det här är? Tror det är väldigt mycket faktiskt, att man säger att det är något "kroppsligt fel" på en bara för att bli accepterad. 

När jag läste det här så tänkte jag faktiskt "Jag kanske ska hitta på något som jag inte har så folk kanske förstår varför jag isolerar mig stundvis?" Men jag brukar öppet säga att jag varit borta pga psykisk ohälsa och får då ta den där smällen med vissa som snärper på munnen och säger "Men det blir ju inte bättre av att du ligger hemma" och "Du måste ju ändå försöka" Eller dom som tror sig vara gud och säger "Men om du tänker på något roligt när du mår dåligt så kommer det säkert kännas bättre" 
Jag tänker inte ens kommentera dom där fraserna. 

För att vara perfekt ska man vara en robot utan känslor.

Iafl, i boken ges ett par påståenden där man kan jämföra sig själv om man har en förhöjd känslighet, jag kände igen mig på nästan alla, här är några av dom:
-Jag blir lätt uttröttad av för många uttryck (Är det mycket en dag så kan jag ligga som en våt fläck dagen efter)
-Jag har väldigt lätt för att komma på nya ideer (När jag får en ide ska den helst ha skett igår)
-Det händer ofta att jag hör undertoner i det folk säger
-Jag har större behov än de flesta att vara för mig själv ibland.
-Jag njuter intensivt av skönhet och nyanser som jag tycker andra kan missa
-Jag har ett rikt inre liv
-Mina känslor är lättväckta
-Jag får ofta höra att jag är överkänslig och överreagerar
-Jag funderar över existentiella frågor
-Jag kan prestera extremt mycket på begränsad tid när jag är i topp
-Jag blir stressad av kaotiska miljöer där det skramlar, tutar, doftar, låter och folk rusar omkring
-Jag kan bli djupt gripen av konst, teater, musik och film
-För mig är det mycket viktigt att miljöer är tilltalande och belysningen behaglig. Det måste vara vackert och harmoniskt för att jag ska trivas. Jag tycks lägga större vikt vid det än dom flesta.
-Min hjärna går ibland n i en kreativ spiral då tankarna hakar i varandra och det inte går att bryta processen
-En negativ känsla i mig kan snabbt brytas av något positivt utifrån
-Jag vill göra saker i min takt och blir irriterande om jag måste göra det långsammare eller snabbare
-När jag var barn ansågs jag vara blyg och känslig
-Jag har ofta svårt att mentalt släppa det som hänt, jag kan grubbla över sånt som jag själv gjort eller andra sagt till exempel. Jag har svårt att sätta punkt och gå vidare
-Jag känner ofta intensiva känslor
-Jag blir ofta mer ledsen än andra för småsaker och kan känna lycka över sånt som andra knappt lägger märke till
-Jag tycker ibland det är obegripligt att andra inte blir lika berörda som jag blir
-Jag funderar ofta över mina och andras reaktioner
-Jag kan svänga väldigt snabbt i humöret
-Jag drabbas ofta av emotionella störtskurar, starka och snabbt övergående (!!!)






































 











Likes

Comments

Kanske skulle försöka bli lite mer aktiv här igen? Om det är någon som läser?
Om 5 veckor är psykologikursen slut och jag flyttar till Linköping. Ska bli både roligt och jobbigt med en ny stad igen. Ska försöka ta mig till mammas grav innan jag flyttar. 

Vad har jag lärt mig det här året då? Jag har bott ensam i skogen (med andra studenter också såklart) och pluggat en jävla massa. Det har varit både väldigt skönt och väldigt ensamt att bo ensam. Efter mammas bortgång behövde jag bara komma bort från allt och börja tänka mer på mig själv. Jag minns första morgonen när jag gick utanför dörren och det var helt tyst (underbart) inte en bil eller några ungar som sprang och skrek som i stan.  ​​​Det var bara tyst och soligt. Senare samma dag så åkte vi ut till en ö och jag var så full av nya intryck och kände att det blev lite mycket så när vi fick lite egentid så gick jag på en promenad i skogen och det var så skönt! Stötte på en skock med får också, haha. 
Sen gick allt jättefort och så var det jul, då kom nästa cancerbesked... Sen dess har det inte flutit på lika bra. Livet tar vändningar som man aldrig vågat​ tänka på. Men även om jag vissa dagar bara sitter och stirrar så försöker jag  göra något av dom dagarna som jag är "i form" 

Men jag har väl märkt sidor av mig som jag inte haft innan, och det har nog inte varit lätt för mina kära klasskamrater heller haha. Vissa dagar tittar jag knappt upp och blir förbannad bara nån hälsar på mig och vissa dagar vill jag prata och vara med.

Men jag vet att jag har blivit starkare i mig själv, sorgen över mamma kommer alltid att finnas, men det är skönt att allt det jobbiga med hennes sjukdomar är över. ​​​​
​​

Likes

Comments