Klockan är nu 04.11 och jag är vaken, för dum som jag var så föll jag för mitt kaffesug på kvällen. Nåja, det var två utsökta koppar med mjölk som passerat sitt bäst före datum.

Igår var jag nere i helvetet och vände, det händer ibland att jag trillar ner dit och då sitter jag mest som en apatisk degklump hela dagen. Ångesten tar över men jag vet att det oftast bara är att härda ut. Det var solsken ute och jag tog på mig träningskläderna för att gå en promenad, men jag kom inte längre än ut till hallen. Till sist drog jag för gardinerna och bad solen dra åt fanders.

Idag när jag steg upp var solen på väg upp igen och nu gav jag mig fan på att jag skulle ut! Och det gick! Jag lyssnade på Tombola podcast när jag gick min vanliga runda i den kalla morgonsolen. Jag tycker om att gå raska morgonpromenader innan frukost och försöker göra det oftare och oftare. När jag kom hem kokade jag ägg och gjorde smoothie, sen började jag städa (fan vilket tråkigt blogginlägg det här är!) Jag drog upp gardinerna och solen lyste upp hela lägenheten, det var både bra och dåligt. Bra för att det är fint och blir varmt. Dåligt för att man såg hur skitigt det var på vissa ställen.
Jag fungerar bättre om jag lyssnar på någonting, så medan jag städa lyssnade jag på P1 sommar/vinerprat, lyssnade på Edward blom, Magnus Uggla och Hans Rosling.

Det är ju alla hjärtans dag idag och jag hade köpt en vetekudde till min kille. När han kom hem och stängde ytterdörren bakom sig sa han "Nej jag har inte köpt några rosor!"
"Eeeh nej skulle du gjort det...eller?" svarade jag lite förvirrat. Han gick in i sovrummet och prasslade med något sen kom han tillbaka naken, men en röd rosett knuten kring snorren och en röd nejlika i munnen. Haha där fick jag er allt! Nej men skämt åsido, han ropade på mig och på sängen låg ett litet paket innehållande min favoritparfym.

Sen pratade jag länge med en tjejkompis i telefon och det gör mig alltid glad!

Seriöst, nu är klockan snart fem på morgonen och jag har inte somnat än, jävla kaffe. Lika bra att hålla mig vaken nu och fylla på med ännu mer koffein. Hoppas jag får svar ang min mattekurs idag!

Mitt face.

Likes

Comments

Jag får ibland höra att folk tycker jag är stark, men jag känner mig allt annat än stark! Oftast känner jag mig svag och gnällig och ibland när jag pratat om min uppväxt har någon sagt att min mammas psykiska sjukdom inte är något jag ska prata högt om. Varför inte tänker jag? Varför är psykisk sjukdom något vi alltid ska skjuta in under mattan i skammens vrå? Visserligen har det alltid setts som ett misslyckande att bli "sjuk i själen" Men psykisk ohälsa är en av vår största folksjukdom och jag tror man blir sjukare om man inte pratar om det...

Min mamma har varit sjuk hela mitt liv, hon hade många olika diagnoser och jag minns faktiskt inte alla, men de jag kommer ihåg är Schizofreni, vaneföreställningar och bipolär. Jag har alltid haft svårt med skolan pga hennes sjukdom, jag gick aldrig på dagis utan var hemma med henne på gården som vi bodde på. Och när jag kom till skolan var det som en annan värld, jag levde som i två olika världar när jag var liten. Hemma med mamma var det farligt om det flög en helikopter över huset för i dom kunde det sitta krypskyttar och då var vi tvungna att gömma oss i skogen. I skolan var dom inte farliga. Hemma lärde mamma mig att jag inte skulle hjälpa andra barn, för då skulle dom se sin chans att utnyttja mig, i skolan fick vi lära oss att vi alltid skulle hjälpa varandra. Mamma ville inte att jag skulle tycka om någon annan vuxen kvinna, för då var hon rädd att jag ville ha henne som min nya mamma, och i skolan fanns det snälla fröknar...
Jag vart såklart väldigt förvirrad och visste inte hur jag skulle bete mig.

Mamma trodde alltid att alla ville henne elakt och hon kände sig alltid hotad, även av mig. Om jag varit uppe hos mina farföräldrar som också bodde på gården så brukade hon ofta när jag kom hem fråga mig ifall vi planerat hur vi skulle mörda henne. En gång hittade hon en hammare i en låda (som säkert alltid låg där) men då fick hon för sig att någon lagt den där för att mörda henne, så hon "flydde" med oss barn till ett par andra släktingar.

Under hela min uppväxt har jag varit med om att mamma åkt in och ut på psyket och när jag blev tonåring fick jag själv ta med henne till psykakuten. Då under tiden som hon var inlagd bodde jag själv hemma och tog hand om djuren (en katt och en hund) och gick på folkhögskola och försökte läsa upp mina betyg. Men det har varit väldigt svårt, senaste tiden jag bodde hemma försörjde i princip jag mig och mamma med mitt csn-lån. Mamma kunde tyvärr inte hålla i pengar så jag tog csn-lån så jag skulle kunna plugga. Och än är inte alla ämnen upplästa, jag är 29 år och har fortfarande matten kvar och det känns verkligen som ett personligt misslyckande. Men jag har nyss mailat en skola här i stan och hoppas jag ska få fortsätta med min matte där, jag skulle så gärna vilja klara den och ta "studenten" Det skulle vara så jävla underbart.!

När jag var ca 20 år flyttade jag hemifrån och då ringde mamma mig ca 3 ggr om dagen, jag var sista barnet som flyttade ut och hon blev ensam. Svarade jag inte så kunde hon tro att jag blivit mördad. En dag när jag var i skolan så hade jag stängt av telefonen och då hade hon sett mig död på tvn. Jag hade legat död i en pöl med blod med utstuckna ögon.

Jag tror att om mamma fått hjälp från första början så hade hennes sjukdom inte utvecklats såhär mycket. Det finns medicinering för schizofreni (dock är biverkningarna hemska) men det finns medicin för biverkningarna också och med hjälp från omgivningen så tror jag att man kan leva ett bra liv med den sjukdomen. Men i mammas fall så fick hon inte rätt hjälp, ingen pratade heller om hennes sjukdom som en sjukdom (vad jag har upplevt)

Jag vet inte riktigt vad jag ville med det här blogginlägget. Men det är mycket av det här som jag ältar tyvärr. Funderar ofta på varför jag inte passar så bra i större sammanhang och varför jag inte "kommit lika långt i livet" som de flesta andra 29-åringar. Jag vet att jag inte borde tänka på det, för det ligger i det förgångna.








Likes

Comments

Sen pappa dog har jag mest "Varit" känns det som. Eller ja förutom att må jävligt dåligt, Stundtals har jag inte velat leva mer och jag har blivit rädd för mig själv om hur jag tänkt. Exempelvis hur jag skulle gå tillväga för att dö snabbt och smärtfritt.  Jag funderade på om hur det skulle bli med dom som känner mig. Skulle dom komma över mig lätt? Skulle någon sakna mig? Eller skulle deras omgivning bli bättre när jag var borta? Även om jag känner såhär till och från så tror jag ingen märker det. Jag är nog som vanligt, skämtar mycket och så. 

Just för tillfället känner jag att jag vill leva, har lite hopp och hoppas att jag kommer klara mig bra. Men ibland sköljer dessa tankar över mig och jag blir som en våt fläck. Det är jobbigt att alltid vara rädd för att "dom känslorna" ska komma och skölja över mig när jag mår bra. Låter säkert heltokigt. 

Folk säger att jag är mitt uppe i en livskris nu och det vet jag.  Men jag har mått dålig och har varit deprimerad sen barnsben, bara att det varit värre på det senaste. 

Likes

Comments

Nu var det sådär längesen jag skrev igen... Allt har bara varit upp och ner, och är väl fortfarande. Pluggade som fan i våras för att få godkänt i mina ämnen, slutade skolan, dagen efter flyttade vi till Linköping, pappa blev sjukare och sjukare och jag for på möten med sköterskor, läkare, kommuntanter, biståndshandläggare, hemtjänst, ssih för att pappa skulle få rätt vård. Fyfan. En månad efter flytten till Linköping gick pappa bort och då planerade vi begravningen (som blev jättefin) och sen dess har jag i princip bara varit hemma. Allt har förändrats. Jag har inte orkat inreda så mycket, har inte haft så mycket ork alls. Har mest försökt att bara rå om mig själv, katterna och Gustav.

Måste berätta om mitt konstigaste läkarbesök någonsin förresten. Ett par veckor efter pappas bortgång så stupade jag helt, mådde så dåligt och ville inte leva längre. Jag fick en akuttid på vårdcentralen och fick komma till en läkare. Gustav var med och jag satt som en hösäck och bara grät och berättade allt som jag mådde dåligt över. Läkaren var en kvinna som lät som hon var ryss eller polska var dock inte till någon hjälp direkt. Hon sa att jag skulle gå ner i vikt... Och att jag ändå skulle vara glad som hade en pojkvän trots min vikt. Sen sa hon det mest idiotiska... Hon sa att jag inte kulle må dåligt över att jag inte var kapabel till att jobba, jag skulle inte "glömma bort att jag var kvinna" Och så skulle jag ta på mig "Stringor" som hon uttryckte med sin brytning och vänta på att min man kom hem från sitt jobb och leva som en prinsessa... WTF?!

Jag och Gustav bara tittade på varandra... Nu i efterhand så tänker jag att jag borde rest mig upp och gått bara. Men jag avslutade väl samtalet ganska snabbt och sen gick vi... Vi var dock så chockade så vi hade ganska roligt åt att hon sagt sådär, samtidigt som vi var skitförbannade.
När jag sedan gick in på den vårdcentralens Facebook så ​hade folk varnat för just den läkaren. Varför hamnar jag hos alla stolpskott? Suck.

Även fast vi nästan nyss flyttat hit så vill jag flytta. Jag vill tillbaka till Nyköping. Vill tillbaka till mina vänner där samt får så mycket närmare till andra släktingar jag har kontakt med. Det är dock inget fel på Linköping direkt, men jag känner att jag vill bara flytta hem igen, känna igen mig, känna mig hemma bara... Jag vet att ingenting kommer bli som vanligt igen, jag vill bara hem. 









Likes

Comments

Ligger i sängen och lyssnar på Veronica Maggio, känner mig förhoppningsfull inför imorgon då vi ska till Nyköping och festa. Var längesen jag festade nu! Trotts allt som hänt och händer så försöker jag träffa vänner ofta och sysselsätta mig. Tror det är bra.
Jag tittade igenom lite festbilder på mig och Elenor, jösses vad vi har festat förr om åren. Vi har nästan alltid haft roligt och har vi inte det så har vi åtminstone kunnat skratta åt det i efterhand.
Hittade en bild på oss som jag blev glad av:

Vi ser så glada ut, säkert fulla också, haha. Undrar vad vi skrattar åt? :) Måste vara ca 08-09 eller något sånt. 

Det ska bli roligt imorgon för det är folkfest i hela Nyköping i helgen och jag har inte varit på den sen 2012, och jag saknar ju som vanligt Nyköping så det känns alltid som att komma hem lite när jag åker dit. 







Likes

Comments

Jag vet jag kanske inte borde skriva det här, men jag måste få ut mina känslor på nått vis. 
I fredags var jag hos min far på vårdplaneringsmöte, han kan inte bo hemma pga stambyte (dock vill kommunfolket ändå skicka hem honom...) Så på måndag ska dom göra ett hembesök för att se om det verkligen är så illa... Hallå! Min pappa sitter i rullstol, har obotlig cancer och han är döende... Ska han behöva ligga i en jävla arbetsplats?! Jag vill att han får ett korttidsboende och att hyresförvaltaren sätter en deadline på när arbetet ska vara klart och inte bara säga "Ja.. jag vet inte när det är klart...sen är det ju semester snart också.." Fixa in sommarjobbare då ditt fanskap! ​​Dessutom så fick min pappa bara ett meddelande några dagar innan stambytet började att det skulle ske. Man gör inte så mot gamla, sjuka människor! Dessutom verkar dom inte ha nån ritning på huset heller så dom får "känna sig fram" med hackandet i väggar, golv och tak efter rören... Hittills har det från taket sprutat ner vatten från ett rör som gick sönder och senast i fredags skulle dom lägga cement hos grannen ovanför men det rann rätt ner i vardagsrummet. Jag blir så förbannad! 

Imorgon ska jag ringa till både hyresförvaltaren och kommunmänniskorna och säga dom ett och annat!

Samtidigt imorgon bitti ska jag till min nya handläggare på AF, jag känner just nu att jag inte har någon ork kvar att tänka på vad jag ska göra i framtiden. I fredags stoppade jag om pappa i sin sjukhussäng och han grät och sa att han inte ville leva längre. Det skar som en kniv i hjärtat. Jag visste inte vad jag skulle svara... Vad svarar man? 
Jag vill att min pappa ska leva! Men jag förstår att han känner sig jävligt oviktig när han får ligga och glo in i en sjukhusvägg och varken får komma hem eller till ett korttidsboende. Och att han knappt kan röra sig gör inte saken bättre. Han är densamma inuti, men kroppen är inte densamma och det är nog inte lätt att acceptera. Vem fan vill acceptera att man är döende? Han är inte färdig. Han är inte ens så gammal. 

Jag har lovat honom att försöka ta honom till en motorcyckelträff i sommar som hans klubb har varje år, det är något han verkligen vill. Jag vet att det nästan är omöjligt. En annan släkting försökte ta honom till en träff nyss, men det lyckades inte för cancern tog över. Men jag vill försöka igen! Och med några andras hjälp så kanske det kan lyckas. 

För 9 månades sen satt jag med pappa i mitt studentrum på skolan, han hade kört dit själv. Vi pratade om att det var en bra nystart för mig att flytta till den nya skolan och börja om efter mammas död. Och nu är det han som är sjuk. Livet är orättvist. 








Likes

Comments

I helgen sålde jag och Elenor på loppis på gamla torget i Norrköping, vi satt där från ca 8.30- 14.00 och jag fick ihop lite över 300 kr. Var mysigt att sitta där och glo på folk. 
På söndagen fixade jag och Gustav massor med flytten. Det är ju bara två veckor kvar nu och jag kommer bara hem en helg till innan så vi körde järnet. Rensade och slängde massor. Ska bli så spännande! En annan sak som är rolig med flytten är jag kommer bo i samma stad som min kompis Ana och jag ser verkligen fram emot att ha en kompis i samma stad igen!

På onsdag ska jag redovisa om hur vida ​​​​man blir bemött om man lider av psykisk ohälsa (mycket negativt) 
Jag ställer frågan om varför det fortfarande är "skämmigt" att lida av psykisk ohälsa? 

Just nu vill jag kolla på filmen "Detroit rock city" som är en av mina favoritfilmer. Får nog glo själv då alla andra är posörer XD 

Likes

Comments

Har nyss skrivit en tenta och känner mig lite mör i huvudet. Ska eventuellt gå och titta på film hos en granne lite senare. Imorgon är det bara två och en halv vecka kvar på det här läsåret. Känns så sjukt att det redan gått ett år! Känns ju som att jag nyss låg här på rummet och undrade vad sjutton jag hade gett mig in på! Och alla i klassen var så ordentliga och blyga inför varandra, och nu efter ett år så kan vi både prutta inför varandra (HAHA) och snacka en massa skit.


Likes

Comments

Sitter och lyssnar på Hoola Bandoola Band, älskar progg! Mins dock från när jag var liten och tyckte det var jättepinsamt att mamma tvingade mig att ha hennes gamla hoola bandoola bandtröja på gymnastiken. Haha! Då skulle man ju ha en tröja med bajs girls om man va nått.

I förmiddags lyssnade jag på ett föredrag om utmattningssyndrom, mycket intressant och kände ingen mig i symptomen med hur jag mådde för ca ett år sedan. Då hade jag kört i 110 med att tömma mammas lägenhet och flytta in henne på hemmet. Och sen när hon hade gått bort så skulle jag försöka planera en begravning. När allt var över så sov jag större delen av dagarna och var ständigt trött när jag var vaken. Fy fan.

Idag så diskuterade vi även hur pissig psykvården är och jag känner att någonting måste verkligen göras! Jag vill kunna ge mig in i det här och påverka, men hur? Inget går ju på en dag och hela systemet sitter långt in i benmärgen på "papper-Sverige" Allt ska bekräftas på ett papper som först ska vandra mellan 8 st skrivbord innan något beslut tas och ingen verkar se människorna bakom namnen på dessa papper?

Läser man på olika vårdcentralers och sjukhus hemsidor så låter det så bra, att man kan vända sig till dom och bli både sedd och hörd. Men i teorin vet vi ju alla att det inte är så. Ska man ringa så får man ringa på deras telefontider som oftast är mellan ca 2 timmar på morgonen och OM någon svarar så ska man försöka berätta sina problem för en helt okänd röst i andra änden.
Oftast blir man kopplad vidare och får berätta allt igen för en ny röst... och längre än så kommer man oftast inte.

Det har hänt EN gång att en sjuksköterska verkligen lyssnat på mig, av alla gånger jag ringt och sökt hjälp. Då fick jag träffa både psykolog och läkare som kopplades ihop med arbetsförmedlingen och socialen. Sen flyttade jag till en annan stad där sjukvården var hopplös. 

Psykisk ohälsa är en av Sveriges största folksjukdomar och ändå är vården inget att alternativ att vända sig till för många, samt att det fortfarande är en "skamstämpel" på de med psykisk ohälsa. 
Det ses som ett misslyckande att bli sjuk i själen. Dagens samhälle är inte till för de svaga (har det nånsin varit det?) Alla ska vara som produktiva maskiner och leva efter fucking jävla Carpe Diem. 














Likes

Comments

Fast att jag mår dåligt så kan jag njuta av vädret, men jag drar mig inte ut och solar. Det är väldigt vacker miljö här ute vid skolan, precis vid havet och massa skog. 

Men jag är så trött på att må dåligt nu! Orkar verkligen inte! Jag går liksom en psykologikurs och studerar olika behandlingsmetoder för psykisk ohälsa och läser om alla diagnoser, psykoser, symptom osv. Och jag mår skit samtidigt. Käkar antidepp och sömnmedicin. Jag läser om hur vården fungerar (bör fungera) och jag får samtidigt noll hjälp. 
Jag var ju till vårdcentralen på både eget initiativ och att min lärare rådde mig att söka hjälp. Men det jag fick till svar var att dom inte kunde erbjuda annat än samtal med en kurator... KURATOR! Inte ens en jävla psykolog är jag berättigad till! Tack för ingenting! 
Jag söker fan hjälp hela tiden men får ingen. Och när jag väl haft en psykolog så har jag velat göra en utredning på mig men alla psykologer har bara viftat bort det och sagt att dom "vet" att jag inte har något. Det är så frustrerande! Jag försöker försöker försöker FÖRSÖKER FÖRSÖKER FÖRSÖKER göra bra ifrån mig! Försöker klara mina kurser i skolan, försöker tänka på vikten, försöker tänka på vad jag ska arbetsträna med sen (om jag ens får det) Men jag orkar inte längre. Jag har ingen energi. Orkar inte svara när folk frågar hur jag mår, för ingen förstår ändå. Alla säger bara att jag måste stå ut, kämpa, tänka positivt osv... Vad krävs det för att jag ska må bra? Vad krävs det för att någon inom vården ska lyssna på mig?

Och vad fan är oddsen på att båda ens föräldrar får cancer i princip samtidigt?! Sorg är inget som någon ser som ett hinder dessutom i samhället. 






Likes

Comments