Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att jag skickat iväg en egenremiss till psykiatrin, jag fick oväntat nog snabbt svar och var på ett möte med en läkare i veckan. Det var som vanligt, dom frågar vad man vill ha hjälp med och så får man försöka sätta alla tankar i huvudet till ord. Jag berättade och hon ställde frågor, jag svarade och såklart började jag gråta... Gillar inte att gråta inför folk men det kommer bara.

Sen fick jag ett besked jag inte var överraskad över. Hon sa att jag inte var deprimerad och att det kanske inte var psykiatrin jag behövde hjälp av, utan att det kunde räcka med en kurator från vårdcentralen... Samma jävla visa varje gång! Jag blir så frustrerad! Men jag sa emot, inte för att det hjälpte så mycket kanske.. Men hon skulle iaf försöka ordna så jag kunde få börja med KBT hos en av deras anställda. Annars skulle jag själv få vända mig till en vårdcentral, och jag tror ju det blir det sistnämnda. Så då är jag isf tillbaka på ruta ett igen. Som vanligt.

Jag började plugga för 3 veckor sedan, Matte 1a och Svenska 3. Ska en gång för alla försöka bli klar med gymnasiebetygen så jag kan börja studera på högskola/universitet och därmed slippa känna mig som en last för samhället och känslan att nån myndighetsmänniska kan placera mig på något arbete jag inte klarar av eller tycker om.

Förresten orden "tycker om" känns som ord som jag inte har rätt att ta i min mun som arbetslös i dagens samhälle? Jag är en last för samhället och ska tacka för det som jag får, jag får inte välja själv utan ska bara rätta mig i ett led och arbeta. Så känns det iaf.. Men jävlar vad drömmar jag haft! När jag var yngre ville jag bli så mycket! Veterinär eller skådespelerska var mina drömyrken! Men jag kom inte in på det program jag sökte för att kunna bli veterinär och när jag ville satsa på skådespeleri så fick jag höra av de äldre att jag var dum i huvudet som trodde jag kunde bli något inom det. Så där rök faktiskt dom drömmarna och dom kommer aldrig mer komma igen. Jag vet så väl att jag har ett eget ansvar och borde skakat av mig dom där orden och gjort som jag ville ändå, men nu blev det inte så.

Jag gick på teater under högstadiet, jag bodde fortfarande på landet då, mamma och pappa var mitt i sin skilsmässa och pappa hade flyttat till sin nya fru tills jag och mamma hittat nått eget i stan. Han var nästan aldrig hemma och när han väl va det så satt jag på mitt rum och höll för öronen för att mamma och pappa hade ett tredje världskrig. Fy fan vilket helvete det var egentligen nu när jag tänker tillbaka på det. Jag och mamma hade inga pengar och vi bodde mitt ute i skogen med 3 km till närmsta buss och så var det ca 2 mil in till stan.
Jag gick iaf på teater som sagt och vi skulle ha en föreställning på en lördag och det fanns inga bussar som passade så pappa hade lovat att köra mig och såklart gå på föreställningen. Jag väntade och väntade men han kom inte, han hade stängt av telefonen och jag fick senare veta att han varit med sin nya fru ist. Jag minns inte hur men jag minns att jag lyckades ta mig in till stan på något sätt och vara med på teatern iaf. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig hem, men tillslut fick jag skjuts av någon annans pappa. Minns att jag sprang och handlade också innan jag åkte hem, hade fått nån tjuga av mamma för att handla det viktigaste vi behövde. Tror jag var 12 år då.

Ni kanske tänker "fan vad hon gnäller" eller "Av med offerkoftan!" Men jag tänker att det här är mitt utrymme för tankar som jag inte annars ger utrymme. Man får läsa om man vill, man behöver inte.
Här låter jag skriften äga rum och ge ord åt tankar som tynger, här lämnar jag orden och då känns det lite lättare.




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Finns det något jag kan irritera mig på så är det folk som ska bevisa hur "true" dom är inom musikvärlden. Tyvärr är det mest killar har jag märkt. Jag har träffat många (killar) som uppträder som att dom är hårda som sten, men när jag varit ensamma med dom så har dom visat en annan sida, vissa har t o m börjat gråta. Sen när någon annan klivit in i rummet så har dom sträckt på sig och tagit på sig stenansiktet igen. Det är ganska farsinerande att se...







Likes

Comments

"Du har haft döden som följeslagare allt för länge nu" Var det en som sa till mig för ett tag sen.

Såg nyss en film "A littlebit of heaven" Den handlar om en ung tjej med mycket humor som lever singellivet, en dag får hon veta att hon har obotlig cancer i tjocktarmen. Och så får man följa henne fram till sin död. Jag såg den några år innan mamma dog och idag ville jag se den igen. Visste att det skulle vara jobbigt men jag ville se den och se hur jag såg på den idag och om jag skulle känna igen något från mina egna upplevelser.

Den fick mig att minnas mycket, minnas vissa känslor och jag grät mig i princip genom hela filmen. Den fick mig att minnas känslan av att umgås med någon på lånad tid. Hur svårt det var att ens förstå hela grejen med att mamma snart inte skulle finnas längre. Vad gör man? Vad säger man? Man kan ju inte direkt planera någonting, för det finns ingen tid. Och vi visste inte om mamma dagen efter skulle vara så dålig så hon inte ens skulle klara av att stiga upp ur sängen.
Det vi gjorde var att jag färgade hennes hår, köpte med mig massa godsaker till henne för det var det enda hon kunde äta sista tiden. Vanlig mat fick henne att må illa och kräkas och hon var så svag så det ville vi undvika.

Jag mindes när jag insåg att jag snart skulle behöva planera mammas begravning. Men hur? Hur tar man ens upp en sån sak med sin förälder, eller med någon för den delen? Planera en sak som den andre inte kommer vara med vid...
Men vi pratade om det, vi grät, mamma fick berätta hur hon ville ha det. Men hon överlät mycket till mig, hon sa "Du vet hur jag vill ha det" Och jag hoppas hon blev nöjd!

I slutet av filmen får man se tjejen dansa fritt på en äng när hon gått bort. Jag vet inte vad som händer efter döden. Men det är en tröstande tanke att mamma är lycklig och fri från sjukdomar nu.

Jag hittade själv en knöl i ena armhålan i november, men jag tror det var en svullen körtel bara för det var strax innan lingonveckan och den försvann ca två veckor efteråt.

Jag skrev väl mest det här för att få ur mig allt, ventilera, lätta på trycket eller jag vet inte. Lite skönt är det att få skriva av sig iaf. Dock vill jag inte bli sedd som att jag ständigt bär en offerkofta och vill att folk ska tycka synd om mig. Nej, jag vill bara berätta.










Likes

Comments

Igår bad jag en vän skicka bilderna hon tog på pappas begravning, jag trodde jag skulle känna värme över att det blev en sån fin begravning, och visst det gjorde jag också. Men jag sköljdes över av en enorm sorg, när jag hade gått igenom alla bilder så började jag gråta och grät till och från resten av kvällen. Det är snart 8 månader sen pappa gick bort, det har gått 8 månader sen jag sedan hörde hans röst. Jag saknar honom.

Det är många som sagt att jag måste söka hjälp, och jag vet att jag måste det. Men jag har inte velat, inte efter det senaste läkarbesöket med "string-läkaren"
Kände mig i princip spottad i ansiktet och det var liksom droppen efter alla jävla turer jag tagit med vården. Men i veckan tänkte jag "jag provar väl en gång till då" och ringde till en psykiatrisk klinik, fick prata med en väldigt rar kvinna och jag berättade allt. Dock måste man ha en remiss för att kunna komma in där och hon förstod att jag inte ville tillbaka till min knäppa läkare. Men sedan en tid tillbaka så kan man skriva egenremiss, alltså man skriver en remiss åt sig själv och skickar in. Sen fick jag svara på några frågor och hon antecknade i min journal för att styrka min remiss. Har bara hört gott om den kliniken så hoppas jag kan få in en fot där, hon sa att det var långa vänteköer på att få träffa en psykolog. Men jag sa att bara vetskapen om att jag står på en väntelista känns mycket bättre, då är jag iaf inne i systemet.


Igår tittade vi på filmen om Muskelrock, den va ganska kul, såg många bekanta ansikten. Killen har tagit ledigt och ska åka, jag är dock fortfarande osäker. Mitt mående måste vara bra för jag vill inte förstöra stämningen för alla. Sen är jag lite av en eremit, jag kan ha svårt att hålla igång 3 dygn i rad och vara glad, supa, och fara på spelning efter spelning. ibland måste jag vara själv, ha helt tyst omkring mig och inte prata med någon, det är som att min hjärna inte klarar alla intryck. Jag måste smälta och "ladda batterierna" Och då tror jag att jag ses som dryg? Jag passar inte alltid så bra i grupp för att det ibland blir för mycket och då blir jag ofta introvert och uppfattas som sur. Och jag vill verkligen inte förstöra för de andra. Speciellt inte för min kille, han har varit ett sånt otroligt jävla stöd under våra år. Många i min närhet har dött och han har inte vikt en millimeter från mig. Och jag vill inte förstöra hans favoritgrej på hela året.
Jösses nu låter det som att jag är totalt instabil och att min kille är min skötare haha! Men så är det inte, jag tror ni fattar.


Det har hänt bra saker också! jag har börjat göra något åt min vikt och äter sedan ca 2 mån tillbaka bara socker och bröd på fredagar och lördagar. I veckorna är det nada! Och jag har dragit ner på kolhydrater. Sen går jag ut och går på mornarna så ofta jag orkar och kör lite hemmaträning. Ingen superträning men jag vill inte "Banta" Jag måste ändra mitt levnadssätt och det tar tid. Så jag ser ett långsiktigt mål.





Första året jag va på Muskelrock, finns en badplats en bit bort och på vägen dit fanns massa hästar. Det året var jag på mitt livs roligaste spelning, det var Nifelheim och jag röjde som en jävla skördetröska, dagen efter hade jag nästan tappat rösten haha.

Likes

Comments

Klockan är nu 04.11 och jag är vaken, för dum som jag var så föll jag för mitt kaffesug på kvällen. Nåja, det var två utsökta koppar med mjölk som passerat sitt bäst före datum.

Igår var jag nere i helvetet och vände, det händer ibland att jag trillar ner dit och då sitter jag mest som en apatisk degklump hela dagen. Ångesten tar över men jag vet att det oftast bara är att härda ut. Det var solsken ute och jag tog på mig träningskläderna för att gå en promenad, men jag kom inte längre än ut till hallen. Till sist drog jag för gardinerna och bad solen dra åt fanders.

Idag när jag steg upp var solen på väg upp igen och nu gav jag mig fan på att jag skulle ut! Och det gick! Jag lyssnade på Tombola podcast när jag gick min vanliga runda i den kalla morgonsolen. Jag tycker om att gå raska morgonpromenader innan frukost och försöker göra det oftare och oftare. När jag kom hem kokade jag ägg och gjorde smoothie, sen började jag städa (fan vilket tråkigt blogginlägg det här är!) Jag drog upp gardinerna och solen lyste upp hela lägenheten, det var både bra och dåligt. Bra för att det är fint och blir varmt. Dåligt för att man såg hur skitigt det var på vissa ställen.
Jag fungerar bättre om jag lyssnar på någonting, så medan jag städa lyssnade jag på P1 sommar/vinerprat, lyssnade på Edward blom, Magnus Uggla och Hans Rosling.

Det är ju alla hjärtans dag idag och jag hade köpt en vetekudde till min kille. När han kom hem och stängde ytterdörren bakom sig sa han "Nej jag har inte köpt några rosor!"
"Eeeh nej skulle du gjort det...eller?" svarade jag lite förvirrat. Han gick in i sovrummet och prasslade med något sen kom han tillbaka naken, men en röd rosett knuten kring snorren och en röd nejlika i munnen. Haha där fick jag er allt! Nej men skämt åsido, han ropade på mig och på sängen låg ett litet paket innehållande min favoritparfym.

Sen pratade jag länge med en tjejkompis i telefon och det gör mig alltid glad!

Seriöst, nu är klockan snart fem på morgonen och jag har inte somnat än, jävla kaffe. Lika bra att hålla mig vaken nu och fylla på med ännu mer koffein. Hoppas jag får svar ang min mattekurs idag!

Mitt face.

Likes

Comments

Jag får ibland höra att folk tycker jag är stark, men jag känner mig allt annat än stark! Oftast känner jag mig svag och gnällig och ibland när jag pratat om min uppväxt har någon sagt att min mammas psykiska sjukdom inte är något jag ska prata högt om. Varför inte tänker jag? Varför är psykisk sjukdom något vi alltid ska skjuta in under mattan i skammens vrå? Visserligen har det alltid setts som ett misslyckande att bli "sjuk i själen" Men psykisk ohälsa är en av vår största folksjukdom och jag tror man blir sjukare om man inte pratar om det...

Min mamma har varit sjuk hela mitt liv, hon hade många olika diagnoser och jag minns faktiskt inte alla, men de jag kommer ihåg är Schizofreni, vaneföreställningar och bipolär. Jag har alltid haft svårt med skolan pga hennes sjukdom, jag gick aldrig på dagis utan var hemma med henne på gården som vi bodde på. Och när jag kom till skolan var det som en annan värld, jag levde som i två olika världar när jag var liten. Hemma med mamma var det farligt om det flög en helikopter över huset för i dom kunde det sitta krypskyttar och då var vi tvungna att gömma oss i skogen. I skolan var dom inte farliga. Hemma lärde mamma mig att jag inte skulle hjälpa andra barn, för då skulle dom se sin chans att utnyttja mig, i skolan fick vi lära oss att vi alltid skulle hjälpa varandra. Mamma ville inte att jag skulle tycka om någon annan vuxen kvinna, för då var hon rädd att jag ville ha henne som min nya mamma, och i skolan fanns det snälla fröknar...
Jag vart såklart väldigt förvirrad och visste inte hur jag skulle bete mig.

Mamma trodde alltid att alla ville henne elakt och hon kände sig alltid hotad, även av mig. Om jag varit uppe hos mina farföräldrar som också bodde på gården så brukade hon ofta när jag kom hem fråga mig ifall vi planerat hur vi skulle mörda henne. En gång hittade hon en hammare i en låda (som säkert alltid låg där) men då fick hon för sig att någon lagt den där för att mörda henne, så hon "flydde" med oss barn till ett par andra släktingar.

Under hela min uppväxt har jag varit med om att mamma åkt in och ut på psyket och när jag blev tonåring fick jag själv ta med henne till psykakuten. Då under tiden som hon var inlagd bodde jag själv hemma och tog hand om djuren (en katt och en hund) och gick på folkhögskola och försökte läsa upp mina betyg. Men det har varit väldigt svårt, senaste tiden jag bodde hemma försörjde i princip jag mig och mamma med mitt csn-lån. Mamma kunde tyvärr inte hålla i pengar så jag tog csn-lån så jag skulle kunna plugga. Och än är inte alla ämnen upplästa, jag är 29 år och har fortfarande matten kvar och det känns verkligen som ett personligt misslyckande. Men jag har nyss mailat en skola här i stan och hoppas jag ska få fortsätta med min matte där, jag skulle så gärna vilja klara den och ta "studenten" Det skulle vara så jävla underbart.!

När jag var ca 20 år flyttade jag hemifrån och då ringde mamma mig ca 3 ggr om dagen, jag var sista barnet som flyttade ut och hon blev ensam. Svarade jag inte så kunde hon tro att jag blivit mördad. En dag när jag var i skolan så hade jag stängt av telefonen och då hade hon sett mig död på tvn. Jag hade legat död i en pöl med blod med utstuckna ögon.

Jag tror att om mamma fått hjälp från första början så hade hennes sjukdom inte utvecklats såhär mycket. Det finns medicinering för schizofreni (dock är biverkningarna hemska) men det finns medicin för biverkningarna också och med hjälp från omgivningen så tror jag att man kan leva ett bra liv med den sjukdomen. Men i mammas fall så fick hon inte rätt hjälp, ingen pratade heller om hennes sjukdom som en sjukdom (vad jag har upplevt)

Jag vet inte riktigt vad jag ville med det här blogginlägget. Men det är mycket av det här som jag ältar tyvärr. Funderar ofta på varför jag inte passar så bra i större sammanhang och varför jag inte "kommit lika långt i livet" som de flesta andra 29-åringar. Jag vet att jag inte borde tänka på det, för det ligger i det förgångna.








Likes

Comments

Sen pappa dog har jag mest "Varit" känns det som. Eller ja förutom att må jävligt dåligt, Stundtals har jag inte velat leva mer och jag har blivit rädd för mig själv om hur jag tänkt. Exempelvis hur jag skulle gå tillväga för att dö snabbt och smärtfritt.  Jag funderade på om hur det skulle bli med dom som känner mig. Skulle dom komma över mig lätt? Skulle någon sakna mig? Eller skulle deras omgivning bli bättre när jag var borta? Även om jag känner såhär till och från så tror jag ingen märker det. Jag är nog som vanligt, skämtar mycket och så. 

Just för tillfället känner jag att jag vill leva, har lite hopp och hoppas att jag kommer klara mig bra. Men ibland sköljer dessa tankar över mig och jag blir som en våt fläck. Det är jobbigt att alltid vara rädd för att "dom känslorna" ska komma och skölja över mig när jag mår bra. Låter säkert heltokigt. 

Folk säger att jag är mitt uppe i en livskris nu och det vet jag.  Men jag har mått dålig och har varit deprimerad sen barnsben, bara att det varit värre på det senaste. 

Likes

Comments

Nu var det sådär längesen jag skrev igen... Allt har bara varit upp och ner, och är väl fortfarande. Pluggade som fan i våras för att få godkänt i mina ämnen, slutade skolan, dagen efter flyttade vi till Linköping, pappa blev sjukare och sjukare och jag for på möten med sköterskor, läkare, kommuntanter, biståndshandläggare, hemtjänst, ssih för att pappa skulle få rätt vård. Fyfan. En månad efter flytten till Linköping gick pappa bort och då planerade vi begravningen (som blev jättefin) och sen dess har jag i princip bara varit hemma. Allt har förändrats. Jag har inte orkat inreda så mycket, har inte haft så mycket ork alls. Har mest försökt att bara rå om mig själv, katterna och Gustav.

Måste berätta om mitt konstigaste läkarbesök någonsin förresten. Ett par veckor efter pappas bortgång så stupade jag helt, mådde så dåligt och ville inte leva längre. Jag fick en akuttid på vårdcentralen och fick komma till en läkare. Gustav var med och jag satt som en hösäck och bara grät och berättade allt som jag mådde dåligt över. Läkaren var en kvinna som lät som hon var ryss eller polska var dock inte till någon hjälp direkt. Hon sa att jag skulle gå ner i vikt... Och att jag ändå skulle vara glad som hade en pojkvän trots min vikt. Sen sa hon det mest idiotiska... Hon sa att jag inte kulle må dåligt över att jag inte var kapabel till att jobba, jag skulle inte "glömma bort att jag var kvinna" Och så skulle jag ta på mig "Stringor" som hon uttryckte med sin brytning och vänta på att min man kom hem från sitt jobb och leva som en prinsessa... WTF?!

Jag och Gustav bara tittade på varandra... Nu i efterhand så tänker jag att jag borde rest mig upp och gått bara. Men jag avslutade väl samtalet ganska snabbt och sen gick vi... Vi var dock så chockade så vi hade ganska roligt åt att hon sagt sådär, samtidigt som vi var skitförbannade.
När jag sedan gick in på den vårdcentralens Facebook så ​hade folk varnat för just den läkaren. Varför hamnar jag hos alla stolpskott? Suck.

Även fast vi nästan nyss flyttat hit så vill jag flytta. Jag vill tillbaka till Nyköping. Vill tillbaka till mina vänner där samt får så mycket närmare till andra släktingar jag har kontakt med. Det är dock inget fel på Linköping direkt, men jag känner att jag vill bara flytta hem igen, känna igen mig, känna mig hemma bara... Jag vet att ingenting kommer bli som vanligt igen, jag vill bara hem. 









Likes

Comments

Ligger i sängen och lyssnar på Veronica Maggio, känner mig förhoppningsfull inför imorgon då vi ska till Nyköping och festa. Var längesen jag festade nu! Trotts allt som hänt och händer så försöker jag träffa vänner ofta och sysselsätta mig. Tror det är bra.
Jag tittade igenom lite festbilder på mig och Elenor, jösses vad vi har festat förr om åren. Vi har nästan alltid haft roligt och har vi inte det så har vi åtminstone kunnat skratta åt det i efterhand.
Hittade en bild på oss som jag blev glad av:

Vi ser så glada ut, säkert fulla också, haha. Undrar vad vi skrattar åt? :) Måste vara ca 08-09 eller något sånt. 

Det ska bli roligt imorgon för det är folkfest i hela Nyköping i helgen och jag har inte varit på den sen 2012, och jag saknar ju som vanligt Nyköping så det känns alltid som att komma hem lite när jag åker dit. 







Likes

Comments

Jag vet jag kanske inte borde skriva det här, men jag måste få ut mina känslor på nått vis. 
I fredags var jag hos min far på vårdplaneringsmöte, han kan inte bo hemma pga stambyte (dock vill kommunfolket ändå skicka hem honom...) Så på måndag ska dom göra ett hembesök för att se om det verkligen är så illa... Hallå! Min pappa sitter i rullstol, har obotlig cancer och han är döende... Ska han behöva ligga i en jävla arbetsplats?! Jag vill att han får ett korttidsboende och att hyresförvaltaren sätter en deadline på när arbetet ska vara klart och inte bara säga "Ja.. jag vet inte när det är klart...sen är det ju semester snart också.." Fixa in sommarjobbare då ditt fanskap! ​​Dessutom så fick min pappa bara ett meddelande några dagar innan stambytet började att det skulle ske. Man gör inte så mot gamla, sjuka människor! Dessutom verkar dom inte ha nån ritning på huset heller så dom får "känna sig fram" med hackandet i väggar, golv och tak efter rören... Hittills har det från taket sprutat ner vatten från ett rör som gick sönder och senast i fredags skulle dom lägga cement hos grannen ovanför men det rann rätt ner i vardagsrummet. Jag blir så förbannad! 

Imorgon ska jag ringa till både hyresförvaltaren och kommunmänniskorna och säga dom ett och annat!

Samtidigt imorgon bitti ska jag till min nya handläggare på AF, jag känner just nu att jag inte har någon ork kvar att tänka på vad jag ska göra i framtiden. I fredags stoppade jag om pappa i sin sjukhussäng och han grät och sa att han inte ville leva längre. Det skar som en kniv i hjärtat. Jag visste inte vad jag skulle svara... Vad svarar man? 
Jag vill att min pappa ska leva! Men jag förstår att han känner sig jävligt oviktig när han får ligga och glo in i en sjukhusvägg och varken får komma hem eller till ett korttidsboende. Och att han knappt kan röra sig gör inte saken bättre. Han är densamma inuti, men kroppen är inte densamma och det är nog inte lätt att acceptera. Vem fan vill acceptera att man är döende? Han är inte färdig. Han är inte ens så gammal. 

Jag har lovat honom att försöka ta honom till en motorcyckelträff i sommar som hans klubb har varje år, det är något han verkligen vill. Jag vet att det nästan är omöjligt. En annan släkting försökte ta honom till en träff nyss, men det lyckades inte för cancern tog över. Men jag vill försöka igen! Och med några andras hjälp så kanske det kan lyckas. 

För 9 månades sen satt jag med pappa i mitt studentrum på skolan, han hade kört dit själv. Vi pratade om att det var en bra nystart för mig att flytta till den nya skolan och börja om efter mammas död. Och nu är det han som är sjuk. Livet är orättvist. 








Likes

Comments