Hello darlings!

Det här inlägget kanske inte är så roligt för många att läsa men kan för min del vara roligt att kolla tillbaka på senare.
Har nu suttit och grävt fram alla dessa datum vilket bara det faktiskt var rätt roligt, man ser tillbaka på allt man gått igenom och hur långt man faktiskt har kommit på vägen.
Har även sett några andra göra ett sånt här inlägg och tänkte att det kan vara rätt kul.

Nu vidare till datumen!

27/8 2016 - Anmält intresse till Explorius om intervju

9/9 2016 - Bokat intervju hos Explorius

15/9 2016 - Intervju hos Explorius

16/9 2016 - Accepterad av Explorius/Erbjuden en plats

26/9 2016 - Accepterat min plats

6/10 2016 - Började med ansökan

9/11 2016 - Get Ready möte nr. 1

14/11 2016 - Ansökan klar och skickad till USA

23/11 2016 - Accepterad av Cetusa(organisationen i USA)

27/12 2016 - Fick min placering!!

12/1 2017 - Get Ready Möte nr. 2

6/2 2017 - Fick mitt avresedatum

25/4 2017 - Fick mitt visumunderlag

3/5 2017 - Avresemöte

27/6 2017 - Var hos Amerikanska ambassaden, Godkänt visum

14/7 2017 - Nytt avresedatum

22/8 2017 - Åker till New York

26/8 2017 - Åker till Barryton

28/8 2017 - Skolan börjar


Detta var då några datum och som man sett tidigare på bloggen så har vi haft många(ca. 10st) utbytesträffar men dessa har jag inga datum på så de fick utebli. Jag hoppas ni tycker detta kanske är iallafall lite intressant!

Har utöver detta blivit antagen som studentreporter för Explorius och kommer därför även att blogga åt dem under mitt år. Så kikar ni in lite på deras hemsida under året så kanske ni ser något inlägg från mig där också!

xx

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hello, Hello!

Satt och kollade igenom mina olika inlägg jag publicerat sedan början och märkte att jag faktiskt inte har gått igenom min placering så noggrant. Har förmodligen nämnt det några gånger men kan vara lite kul att höra mer om vart jag ska, hur familjen ser ut etc. Det blir därför det som det här inlägget kommer att handla om!


Jag kommer att starta mitt år genom att åka till New York på Soft Landing Camp för att sedan ta mig därifrån via Detroit till Saginaw där jag blir upphämtad för att åka till Barryton.

Det är alltså i Barryton jag kommer att bo under året!

Barryton är en väldigt liten stad som ligger mitt i Michigan i Mecosta County och har ca. 350 invånare. Jag kommer att bo hos en värdfamilj bestående av en 16 årig dotter, en mamma och en pappa. De har även ett flertal djur, 3 hästar(Blue, Boogie & May), en ko(Norman), en kalkon(Butterball), 4 hundar(Bozer, Elvira, Tink & Buddy Bit) och 7 katter(Brownie, Cloudy, Pretty Boy, Siris, Moon, Orangy & Oreo).

Båda föräldrarna är self employed vilket menas med att de är egenföretagare. Pappan är Butcher och mamman jobbar med Produce. Mamman sitter även med och bestämmer lite inom olika delar angående staden som de bor i.

Dottern är som tidigare nämnts 16 år men jag ska även bo tillsammans med en thailändsk utbytesstudent som är 15-16 år. Inte helt säker på hennes ålder faktiskt. Vi kommer alla gå på samma skola, Chippewa Hills High School. På Chippewa Hills så går det runt 600-700 elever om jag hittat rätt siffror och de har ett ganska stort utbud av olika sporter och klasser. Jag är supertaggad för att eventuellt prova volleyboll, cheerleading, track, cross country, basket eller golf. Spelar själv lite golf här hemma så skulle vara riktigt kul att spela det samtidigt som det skulle vara superkul att prova på cheerleading och volleyboll


Familjen jag bor hos gillar sport, volontärarbete, animal rescue etc. vilket känns superskönt då jag älskar sport och djur och har alltid velat prova något volontär arbete men aldrig riktigt hittat en chans att göra det.

Jag har inte så supermycket mer information just nu utan vet endast utöver detta att skolan börjar den 28:e Augusti och att jag åker från Arlanda den 22:a Augusti till New York och vidare ifrån New York den 26:e Augusti.

Nu är det endast 2-3 veckor kvar tills jag åker(!!) vilket är så sjukt nära men ändå så väldigt långt bort. Börjar bli så himla exalterad nu men har ca. 1 vecka kvar av jobb nu, en kusinträff och lite annat först innan jag kan fokusera helt på avresan.


Likes

Comments

Hello !

Som lovat så kommer här inlägget om mina rädslor och förväntningar på året som kommer spenderas i USA. Kommer försöka få med lite hur jag ser på det också för att dessa saker inte ska 'ta över' om man kan säga så.


Bild från google


  • Min största rädsla skulle jag säga är att man inte klickar med värdfamiljen. Många som inte åker förstår nog inte riktigt den rädslan och tycker det är 'no biggie' men tänkt dig att man faktiskt kommer att bo där i ett år. Man kommer äta, sova, umgås etc. I ett helt år tillsammans och vad kan vara värre då än att inte klicka? Jag försöker bara tänka positivt allmänt kring ämnet. Är lite svårt att göra något annat och man får helt enkelt göra sitt yttersta för att allt ska bli bra. Känns hur som helst väldigt bra nu med min värdfamilj och hoppas att det fortsätter att kännas bra.

  • En annan rädsla jag har är att man inte kommer få några vänner. Ett helt år i en helt ny skola utan några vänner. Vad kan egentligen vara värre? Funkar det inte med värdfamiljen så kan man alltid lösa det på något sätt men inga vänner är inte riktigt lika lätt. Som man kanske märker är detta en av mina största rädslor inför året. När det gäller detta försöker jag tänka att det gäller att prata med allt och alla, helt enkelt vara öppen för allt och tacka ja till allt möjligt som följer reglerna. Utöver det försöker jag att inte tänka så mycket på det då det verkligen drar ner på glädjen inför året.

  • En annan av mina rädslor har faktiskt med hemlängtan att göra. Vad händer om jag inte klarar av hemlängtan och måste åka hem? Kommer jag verkligen klara av hemlängtan? Kommer jag ens få hemlängtan? Finns så många frågor för mig kring just hemlängtan och man vet aldrig hur man reagerar eller när den kommer så försöker fokuserar på att man får ta det när det väl händer. Man får hitta sitt sätt att hantera det men allmänt är det nog bara att aktivera sig och göra så mycket du kan så du inte tänker på det.


Många rädslor handlar om vad som kan hända medan jag är i USA men jag har även ytterligare rädslor om vad som kan hända här hemma.


  • Tänk ifall någon i familjen eller någon närstående blir jättesjuk och det inte finns något man kan göra? Va gör jag då? Avbryter jag mitt år eller stannar jag och försöker se det positiva i situationen? Vad gör man egentligen i ett sådant läge.


  • Jag är även så sjukt rädd för att vara ifrån min familj i ett helt år. Det kommer bli väldigt jobbigt under perioder det vet jag. Jag kommer däremot ändå behöva flytta hemifrån någon gång och det är ett bra tillfälle att prova på nu men samtidigt att inte ha sina föräldrar vid sin sida under ett helt år? Hur hanterar man det egentligen?


Jag har under senare tiden börjat vela lite då alla tankar som ''tänk om familjen inte gillar mig'', ''vad gör jag om jag inte får några vänner i skolan'' osv. börjat dyka upp nästintill dagligen. Personligen tycker jag att dessa tankar ibland kan bli väldigt jobbiga men försöker alltid antingen bara skaka av mig dem eller tänka att familjen faktiskt har valt mig och att det bara är att vara sig själv i skolan och hänga med på allt möjligt så kommer det hela gå väldigt bra.


Bild från google

Börjar dock bli väldigt nervös då det endast är runt 3-4 veckor kvar innan jag åker nu. Snart så kommer jag befinna mig i USA igen men denna gång stannar jag i ett år. Det är helt sjukt hur fort tiden har gått, nyss så var det December och jag fick min familj men helt plötsligt är det Juli och mindre än en månad kvar tills jag åker. Känns så surrealistiskt att det verkligen händer nu.



Ska försöka få upp ett inlägg lite senare i veckan då jag nu börjat köpa lite presenter till familjen men även lite andra saker inför att jag åker. Jag kommer dock inte publicera vad jag har köpt till värdfamiljen då jag inte vet ifall de kommer läsa det här eller inte och ifall de gör det så förstörs överraskningen haha


Likes

Comments

Hello beauties!


Sitter nu för första gången och skriver ett inlägg ifrån en dator vilket känns väldigt annorlunda men samtidigt så skönt!

Fick hem min nya dator idag medan jag var på jobbet så blev en superrolig present att komma hem till. Var utöver det igår på Apple Store för att laga min spruckna skärm på mobilen innan avresan. Trodde jag skulle bli tvungen att lämna in den över en dag eller så men det tog endast 2h för dem att laga telefonen. Medan mobilen lagades så strosade jag och mamma runt lite i Täby och åt lunch på Vapiano innan det var dags att återvända till Apple för att hämta ut telefonen igen.

Som förra inlägget tydde på så har inte riktigt allt gått som jag velat under senare tiden och det är något som jag fortfarande lär mig att acceptera. Vissa dagar är bättre än andra. Kanske går in på det lite mer senare men jfår se hur det känns framöver.

Idag var det förresten några som ringde utan uppringnings-id till mig flertalet gånger men hann aldrig svara. Kunde ju inte heller ringa tillbaka så det var bara att vänta på att det skulle ringa igen och hoppas på att man hade tid då. Fick sedan inget mer samtal efter 12-13 tiden men tänkte inte så mycket mer på det. Kollade sedan mejlen innan jag gick hem från jobbet och det visade sig att det var Explorius som försökt få tag i mig för att berätta att jag fått ändrat avresedatum! Så nu bär det av fyra dagar tidigare, den 22:a Augusti! Helt plötsligt blir allt så mycket närmare.

Snart är det dags!!

Ska förresten försöka ta mig i kragen och slutföra inläggen om rädslor, förväntningar, viktiga datum etc. som kommer upp inom någon vecka eller så!


See you later alligators!

Likes

Comments

Hello beauties!

De senaste veckorna har inte riktigt varit som jag önskat eller tänkt mig.
Har varit mycket problem som uppstått(inget med USA att göra som tur är) och har hamnat lite ur balans.

Det ser lite ljusare ut framöver men det kommer vara väldigt dålig uppdatering under ett tag nu. Ska försöka slutföra det där inlägget jag lovat i några månader nu om rädslor och förväntningar men kan definitivt inte lova något om när det kommer upp.

Något mer positivt är väl att jag var på ambassaden igår för att fixa visum. Hade bokat tid vid 10 men det brukar oftast vara kö utanför så jag såg till att vara där strax innan 9. Fick vänta utanför i lite över en timme för att sedan gå igenom säkerhetskontrollen och in på ambassaden. Väl inne på ambassaden fick man en nummerlapp för att när det sedan var sin tur gå fram till en lucka och lämna in alla papper. Efter det var det bara att sitta ner igen och vänta på att bli uppropad. När jag blev uppropad efter ca. 30-45min fick jag gå in i ett litet rum där han som jobbade där frågade lite frågor som man skulle svara på och sedan var det klart. Frågorna var rätt enkla och handlade mest om vad man skulle göra, vem som betalar för det, vart jag skulle etc.

Får förresten hem mitt pass om några veckor förhoppningsvis med visum i stämplat. Han som jobbade på ambassaden sa att visumet var godkänt så det får jag verkligen hoppas på!

Får se när nästa inlägg kommer upp men det blir förhoppningsvis snart!

Likes

Comments

¡Hola chicas y chicos!

Vet ni vad jag fick för några veckor sen? Okej rubriken avslöjar nog rätt så mycket men fick hem mitt visumunderlag!
Äntligen känner man hur allt är så nära. Har varit på avresemöte för några veckor sedan och det är mindre än 3månader kvar!
Hur sjukt är inte det? När jag började räkna var det ca. 8månader kvar.
Kan verkligen inte förstå hur snabbt tiden har gått.
Kommer ihåg att jag försökte få det till en månad mindre varje dag men min familj skulle alltid rätta mig, så mycket för den glädjen haha.

Vi hade förresten en träff inplanerade innan avresemötet för oss utbytisar vilket gjorde mig ännu mer taggad. Dessa träffar lugnar ner mitt känslomässiga jag då vi till största del pratar om hur kul vi kommer att ha det och alla peppar verkligen alla.

Bokade för några dagar sedan in min tid på den amerikanska ambassaden så innan juli startat så kommer jag ha varit på ambassaden angående min visumansökan.

Det är nästan 10 veckor kvar nu också?!
Allt har gått så snabbt nu i slutet och känns som att jag kommer sakna allt här så himla mycket.

En del av mig vill nästan stanna men samtidigt dras hela jag iväg då jag velat det sedan 4-5 år tillbaka. Tänk hur mycket som kan ändras på några få veckor. Är dock helt säker på att detta år i USA kommer att bli ett av de bästa i mitt liv och skulle aldrig byta det emot något annat i världen.

Kommer upp ett inlägg om rädslor senare i veckan där jag kommer gå in lite mer på hur jag känt från vecka till vecka och de olika känslor jag gått igenom. Har varit ett hav av känslor under senare tiden men går in mer på det i nästa inlägg.

See you later alligators!

Likes

Comments

¡Hola amigos!

Har varit sjuk hela förr förra veckan så blev tyvärr icke någon uppdatering och blev sedan lite mycket att ta igen den här veckan och förra.

Förra veckan började starkt men stressigt. Började måndagen med muntliga nationella i engelska för att sedan lektionen efter ha ytterligare ett prov genom en muntlig diskussion.
Detta var något min hals inte riktigt klarade av. Resulterade i att jag orsakade så att alla nationella blev framflyttade haha
Känns som att det är en typisk sak för mig att alltid göra mer än vad jag klarar av och att låtsas som att jag är frisk även fast jag vet att jag inte är det.

Var under torsdag och fredag bara hemma och tog det lugnt samtidigt som jag försökt plugga så mycket det gick. Är inte det lättaste när hela familjen är hemma och ska fixa, banka, spela musik etc.

För två veckor sedan var jag och gjorde tuberkulostestet och guess what.... I MADE IT!!
Jag var så sjukt nervös under hela den veckan och fick ta mig in till stan även fast jag var sjuk för att kolla av testet. Jag gjorde ett så kallat PPD test vilken är när dom sprutar in någon vätska några millimeter under huden som man sedan måste kolla upp ca. 72h efter. Kan bara nämna att det svider som fan(ber om ursäkt för svordomen) när de sprutar in vätskan men det försvinner nästan direkt.

Det börjar äntligen kännas som att allt flyter på och att man inte bara sitter och väntar på att något ska ske.
Har nu tänkt börja med visumansökan för att fixa visumet så snart som möjligt. Desto tidigare det fixas, desto tidigare kan jag slappna av mer haha

Försöker förresten få ihop ett inlägg kring mina rädslor osv. inför året så håll utkik efter det!

See you later alligator!

Likes

Comments

Hello Darlings!

Det va ett tag sedan senast och det känns verkligen att jag snart åker. Är ca. 3 månader kvar för mig i Sverige nu och blir mer och mer nervös för varje dag som går.
Tycker det är helt sjukt att jag snart åker och är borta i ett år! Hur klarar man sig egentligen? Känns som att jag kommer sakna min familj varje dag något oerhört mycket men man får väl bara bita ihop och köra vidare, det är ju något man drömt om i hela sitt liv.

Allt börjar kännas lite stressigt nu också då jag måste fixa en bild inför visumansökan eftersom de inte har samma mått i USA som vi har här på passbilder och man måste då till en fotograf eller göra det hemma. Känner mig väldigt vilsen och det är så mycket regler kring hur bilden får vara att jag inte riktigt vågar ta den hemma.
Hade tänkt att jag ska börja med ansökan nu i veckan för att komma en bit på vägen och inte känna mig så fast i allt. Känns verkligen som att hela processen har stannat upp men mycket beror på att jag faktiskt inte börjat på ansökan ännu och måste göra tuberkulostest.
Tuverkulostestet har jag bokat in en tid på tisdag för att göra och måste sedan tillbaka på fredagen kring samma tid. Blir dock väldigt tajt på fredagen då jag ska till sjukgymnasten vid 12 för att sedan åka till Slussen/Gamla Stan och få underskrivet på att jag gjort tuberkulostestet och ifall det var positivt eller negativt. Jag har samtidigt på fredagen ett muntligt prov i spanska och den lektionen börjar vid 14 och då ska jag vara i Slussen/Gamla Stan. Är väldigt stressad men det går förhoppningsvis bra.

Vet ni vad? På onsdag ska jag träffa en tjej från min skola som också ska iväg på utbytesår nästa år. Är så himla taggad! Älskar att träffa nya människor och framförallt nu innan man åker så är det extra kul att träffa fler som kommer gå igenom samma sak. Så är det någon där ute som läser detta och också ska iväg eller funderar på att åka så är det bara höra av er antingen här, instagram(Emelie_Roos) eller snapchat(Emelie_Roos)!

Kommer uppdatering senare i veckan hur det gick på tuberkulostestet!

See you later alligator!

Likes

Comments

¡Hola chicos y chicas!

I onsdags hade vi avresemöte!
Är lite efter och det vet jag haha men har tyvärr haft fullt upp med olika prov, både vanliga och nationella.
Det börjar äntligen lugna ner sig lite men har 2 prov kvar den här veckan och sedan ytterligare några nästa vecka och så fortsätter det nu i ca. 5 veckor till, innan skolan slutar.
Helt sjukt att jag slutar skolan om 5 veckor! Tiden har gått så himla snabbt. Känns som att jag gick ut nian igår men det va två år sedan.

Varvar lite pluggande med städning just nu för att få iordning mitt sovrum så de ser mer hemtrevligt ut.
Kanske kommer upp lite bilder när jag är klar men det blir inte förrän om några veckor i sådana fall.
Kommer inom någon vecka upp ett inlägg med mer exakt vad vi gick igenom på avresemötet och lite olika viktiga datum för mig.

Until then,
See you later alligator!


/Emelie

Likes

Comments

¡Hola mi amigos!

Detta inlägg kommer bli väldigt långt har jag märkt nu när jag skrivit det. Inlägget kommer handla om min resa gällande dess olika skador jag dragit på mig under mina år som idrottsutövare. Jag vet inte om jag kanske tar upp någon ny sport eller så medan jag är iväg eller när jag kommit hem. Förmodligen provar man något nytt i USA men för nu så ligger hela min sportkarriär på hyllan. En stor del varför det är som det är beror just pågrundav skador. Tänkte att det kunde framförallt vara intressant att kolla tillbaka på när man blir äldre men även ifall det intresserar någon annan att höra om den här vilda och långa resan till att bli någorlunda skadefri.

Som vissa vet så spelade jag innebandy i ca. 10 år. Antal år är inte riktigt exakt men tror jag började vid 6-7års ålder. Innan detta så höll jag på med simning, fotboll, basket, bowling, dans, gymnastik och golf. Har säkert glömt någon sport nu men det var dem som jag höll på med ett tag.
Jag har under de senaste ungefär 5åren varit väldig skadedrabbad och haft problem med mina knän etc.
Detta resulterade bland annat i att jag blev tvungen att sluta spela innebandy för att någon gång eventuellt kunna bli hyfsat bra i knäna.

Att ens egna kropp ska hindra en från att göra något man verkligen älskar är bland det värsta som finns!

Sen ska vi inte riktigt gå in på dess andra anledningar varför jag också slutade men men.

Mina knän var som sagt huvudfaktorn i det hela men likaväl var min axel det.
De flesta som vet om alla dess olika skador jag haft och har vet först och främst om mina knän och att mina fötter är väldigt stela haha men de vet inte riktigt om min axel.
Jag vet ärligt talat inte själv vad som hände men i ett års tid gick jag med en axel som helt plötsligt strålade ut smärta i hela kroppen så man låg ner och grät.
Då kan jag också nämna att det krävs mycket för att jag ska börja gråta för lite smärta.
En naprapat jag gick till förut undrade om jag ens hade en smärttröskel haha
För mig är smärta ett tecken på att man jobbat hårt men det finns som sagt olika sorters smärtor också och det är väldigt viktigt att lära känna sin kropp och vilken sorts smärta den sänder ut.

Detta har då resulterat i att jag varit hos många läkare, knäspecialister etc. och ingen kunde säga vad det var då det inte syntes något varken på röntgen(alla dess olika) eller när man undersökte genom att känna runt. Allt kändes friskt och det skulle alltså inte vara något fel.
Detsamma var det med min axel men där hade jag en sådan sjukt bra läkare och hon skickade mig vidare till Idrottskliniken i Solna även fast det inte syntes något alls på röntgen eller liknande.
Detta var min räddning!

Jag håller nu på med rehab för både min axel och mina knän då man faktiskt kommit fram till vad det är som varit problemet.

Har fortfarande smärta lite då och då men definitivt inte lika ofta som förut och detta gissar jag beror på att jag håller på med rehab men inte är helt klar ännu. 

Här kan man se några av mina övningar jag har just nu. Som man ser är det väldigt basic övningar men det behöver inte vara avancerat för att ge effekt!

Lite mer specifikt vad som varit problemet med mina knän respektive axel så har det överlag varit att det inte är rätt muskler som jobbar när jag rör på mig.

Min axel har förmodligen fått en smäll vilket jag tror kommer från att jag gjort en slängning på innebandyn eller att jag råkade stänga garageporten på axeln(klumpig I know). Den hamnade iallafall inte rätt när jag rör på mig och vissa muskler slutade jobba som dom skulle och andra muskler tog över när de inte skulle. Detta resulterade i att min axel inte fungerade som den skulle utan det började skava(inne i axeln) när man lyfte armen för högt, den hamnade inte i det läge den skulle.

Mina knän däremot har från början varit överansträngning, överbelastning etc. som i slutet nu däremot inte verkar vara problemet längre. Det har nu varit att knäskålen inte rört sig som den ska utan ibland har den rört sig snett vilken skapar en otrolig smärta i knät. Detta har berott på att musklerna som ska hjälpa till så att allt rör sig rakt inte har fungerat tillräckligt bra och behöver bli starkare.

Jag har utöver det tunt brosk under knäna vilken beror på all träning jag haft med innebandyn. Även om denna träning till viss del orsakat smärta så skulle jag aldrig någonsin byta ut den träningen mot något, känslan efter en bra räddning och en vinst slår allt! Att man sedan spelade i ett superbra lag med helt grymma tränare och spelare gjorde väldigt mycket när man hela tiden försökte komma tillbaka efter skador. En stor shoutout till Bele DJA(F99)!

Dock måste man som sagt lyssna på sin kropp och min sa emot för mycket. Hur mycket jag än ville fortsätta så klarade jag inte av det längre.

Jag kunde inte spela en match eller en hel träning utan att tänka på alla dess skador och att inte dra på mig en ny. Som man kanske förstår så går det inte att spela hur försiktigt som helst om man vill vara på topp. Det sätter sig tillslut i huvudet och man går från att vara superstark mentalt till att inte veta vad man gör eller vad ens nästa steg ska bli. Fysiskt hade jag förmodligen kunnat pressa mig till bristningsgränsen men mentalt satt det stop och bra var nog det.

Jag hade förmodligen inte utan den mentala biten kommit så pass långt som jag ändå gjorde under ett tag. Man brukar säga att idrott är mer psykiskt än fysiskt vilket också gör att tappar du psykiskt så har du mycket längre till toppen än ifall du skulle tappa lite fysiskt.


Min resa för att bli skadefri har pågått sedan jag fick min första skada men under dessa 3 senaste månaderna sedan jag slutade med innebandyn måste jag ändå säga att resan gått mycket snabbare. Jag har sett mer framsteg nu än jag gjorde på år innan. Mycket tror jag beror på att jag ville tillbaka för snabbt hela tiden. Sträckte jag baksida lår eller fick en muskelbristning så skulle jag vara tillbaka innan det hade läkt klart för att jag inte ville missa för mycket.

Överträning var ett stort problem för mig under ett tag vilket resulterade i en skada jag fortfarande kommer ihåg som om det vore igår. Den öppnade ögonen på mig och fick mig att förstå att man inte alltid kan få det som man vill. Jag sprang på löpbandet på gymmet och ökade för kraftigt för snabbt utan att riktigt bry mig tills jag känner hur det knäpper till i baksida lår. Ungefär som att något delats på två. Jag förstod ganska snabbt att jag hade skadat mig på något sätt men valde att sänka farten och försöka fortsätta springa. Jag hade inte förstått hur allvarligt det var utan försökte se bort från smärtan. Det var nog ett av de värsta beslut jag kunde ta vid den tiden. Jag försökte göra allt för att inte känna något men allt jag försökte med gjorde det hela mycket värre.

Försökte vid denna skada komma tillbaka alldeles för tidigt vilket resulterade i att jag inte fick träna något alls tillslut på en månad.

Kommer nog aldrig heller glömma när jag äntligen inte kände av mina knän när jag spelade och så råkade jag göra två förflyttningar i rad som inte riktigt blev bra alls och blev tvungen att gå av pågrund av skadade knän. Lyckan som fanns där i början av träningen var som helt bortblåst efter träningen.


Som jag nämnt tidigare så är jag några månader in på min rehab och allt går hur bra som helst. Helt över förväntan! Är väldigt rörlig om man ska tro min sjukgymnast, själv tycker jag att jag är stel haha. Allt har som sagt gått väldigt bra och det går fort framåt, vissa övningar ändras lite hit och dit allt med att ja blir starkare och att det är rätt muskler som jobbar.

Har ni några frågor eller så är det bara höra av er! Svarar så snabbt jag kan(förmodligen direkt haha)


See you later, alligator!

/Emelie

Likes

Comments