Okej, nu går jag ut med det här innan mitt arbete ens fått chansen att gå ut med det til mina kollegor, men jag kan liksom inte hålla det inom mig. Jag har längtat så länge. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb på det viset att jag har typ världens finaste chefer, kollegor och jag har liksom alltid mått bra där. Men jag behöver göra någonting kreativt nu. Jag behöver få göra något jag så klyschigt; brinner för. Framförallt behöver jag mer tid. Mer tid till mitt uppdrag som mentor, får liksom ont i magen över att det inte hinns med. Mer tid till podden. Kan liksom inte ha ett 8-17 jobb om det skall hinnas med inspelning varje vecka under kontorstid. Mer tid till bloggen, mer tid till att skriva. Det är ju faktiskt skriva som jag vill göra, och då skall jag göra det. Kom på att jag inte ens sagt något till min familj. Pappa, var lugn jag löser detta!!!

Det är superläskigt. Jag har varit på mitt jobb i två år, men jag lovade mig själv att jag inte fick vara kvar längre än så. Det är superläskigt för att jag har en sån himla bra lön och har egentligen blivit erbjuden en bättre tjänst? Vad skall jag leva på nu liksom. Får verkligen bli proffs på att ragga drinkar på krogen eller något, haha. Får sälja mitt liv. Det löser sig på något sätt. Så länge jag kan betala hyran liksom. Fattig har jag ju varit under större delen av min uppväxt så det blir knappast så jobbigt. Studenter gör ju det? Nåja. Sån är jag. En allt eller inget person utan dess like.

Så vad händer nu? 

Ja, det är väl lite som att hoppa fallskärm och be till att skärmen vecklar ut sig innan man slår i backen. Det är så spännande allting, är både nervös och lycklig och livrädd. Äh. Jag står just nu i valet mellan två jobb. Det är inget superspeciellt så, men jag måste lämna besked idag vilket innebär att jag verkligen måste försöka få mitt shit together och sluta ligga på soffan och tänka på bröd. Så, det skall jag göra nu. Ta mig samman. Eller jo, det ena jobbet är faktiskt ganska speciellt för det känns typ skräddarsytt för mig. Okej, det är på NK i alla fall. Jag är fan sämst på att hålla saker hemligt i sådana här sammanhang. Tänkte också visa upp mina favoritprodukter från pressveckan här lite senare. Det var verkligen högt och lågt!

Allt är second hand (ja till och med skorna!) förutom jackan som är från Jofama såklart. Byxorna skall jag visa mer i ett annat inlägg. Min mamma har haft dem sen hon var fjorton! #nouwoutfit

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

När jag klev innanför dörren hade denna godbit äntligen landat på mitt hallgolv. För det första är det ju löjligt fett att ha en bästis som är författare? Kommer aldrig sluta skryta om det. Haha. Sen så ser jag uppriktigt fram emot att läsa den förstås. Det blir ju på något vis som att läsa en dagbok när det är någon man känner! Jag och Olivia connectade genom skrivandet för att jag delade hennes texter, så att läsa boken är verkligen något jag kommer njuta av. Är en sucker för att läsa om olycklig kärlek. Vad jag förstår så är ju ni också det, så köp boken! Varför inte säkra julklappen till typ alla ni känner redan nu? Perfekt idé ju.

Köp "Bli kvar" av Olivia Hagéus här: https://www.bokus.com/bok/9789188703040/bli-kvar/

Likes

Comments

... och det är tacksamt trots att det varit så himla roligt. Man lär sig så mycket. Eller jag, framförallt. Jag är ju mer introvert än extrovert så det är inte alltid helt lätt för mig att vara mitt allra bästa nio timmar i sträck. Men det blir bättre! Nu skulle jag behöva en vecka av riktig semester men nej. Igår skulle jag möta Olivia och jag gick liksom till fel ställe utan att ens tänka, sådan blir min hjärna av stress.

Skriver från min telefon nu och ville bara visa upp dessa svinfina brillor från Thierry Lasry jag provade igår. Vågar inte kolla prislappen, men man kan ju åtminstone drömma. Nu skall jag springa iväg på en intervju. Kram.

Likes

Comments

Hej gänget! I dagarna kommer en enorm uppdatering kring pressveckan, jag tänker att det är roligare när man kan sammanfatta. Jag börjar bli lite mör nu. Fötterna ömmar och ögonen är lite sömniga. Det är förstås superkul och fantastiskt att få göra detta, men det är mer "krävande" än mitt heltidsjobb så, det säger en del.

Nu sitter jag på Espresso house, jag som svor att aldrig gå hit igen.. Haha. Jäkla drog eller nåt? Är trött i ögonen från gårdagens event med Sweed lashes som var på kvällen. Har dock piggat upp mig med fransar från dem. Aldrig haft lösögonfransar på mig förut, kanske när jag var femton. Men! Snart kommer @Jasminella. Vi skall fota och sen dra mot Agency V. Gud. Jag har så dålig koll på precis allt nu. Skall eventuellt spela in ett avsnitt med Olivia idag på Acast, men jag vet faktiskt inte? Haha. Behöver en personlig assistent. Inte för jag har mycket att göra, jag är bara virrig. Vi hörs hörni.

Fick mitt hår stylat på Mildh press av en superduktig tjej. Aldrig varit så fin i håret? Kommer aldrig bli lika fin.

Likes

Comments

 "If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote "Me too." as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem. (copied/pasted)

Vi sitter i varsin ände av soffan. "Jag är lite låg", säger jag och drar filten närmare bröstet. Jag vaknade med en sån jobbig känsla i kroppen, fortsätter jag. Det var känslan av att egentligen inte ha velat du vet som man hade när man var tonåring. Känslan av att tillslut säga ja, att bli offer för tjatsex. Det var känslan av att ha hängt med en kille hem och känna att nu var man skyldig något. Han hade ju ändå förväntningar nu. Han hade ju kunnat följa med någon annan som inte hade ångrat sig och som faktiskt ville. Han ville ju verkligen ligga. Okej då. Känslan av att nu måste jag säga ja, annars blir jag ju våldtagen och det vill man ju inte bli. Det syns inte. Och vad jag skulle skämmas sen, om det kom ut att jag var ytterligare ett offer. Jag skulle ta hans skam och bära den som om det var jag som gjorde fel.

För några år sedan så skulle jag aldrig vilja, våga eller orka inse att jag gjort saker mot min egen vilja. Det i sig bekräftar hur galet stigmat är. Men varför skäms man? Det är svårt att inte göra det när hela våldtäktskulturen är så starkt kvinnoförtryckande. Hon skulle inte klätt sig sådär, hon sa ju faktiskt aldrig nej även om hon visade med hela kroppen att hon inte ville. Hon var ju ganska full. Vår egen vilja är sekundär. Till och med när vi inser att vi faktiskt inte ville och att han borde förstått det så vill vi skydda honom. Han var ju faktiskt snäll, och hur kunde han veta att jag inte ville? Det var ju inte som om jag sparkade och slogs. Vi lever för fan i ett land där anmälning efter anmälning läggs ner och straffet är högre för att ha laddat ner Harry Potter och hemligheternas kammare från pirate bay.

Till alla män som läser detta vill jag ställa en fråga sett till antalet som faktiskt är drabbade, är du någons "me too"? Även om du inte tror det, så kan du vara det. Du bär ett ansvar att se till att den andra parten vill, även om du inte räknar dig till antalet som skulle aktivt utsätta någon. För vi kvinnor tystas ned. Vi är uppfostrade in i det, om vi har visat att vi vill en hel kväll och sen ångrar oss, så kan vi ändå göra saker mot vår vilja. För vi är formade så starkt efter att ni vill. Till alla män som tjatat om sex, er vill jag smälla på fingrarna. Det är inte kul, det är inte roligt och om ditt tjugonde försökt att tjata dig till sex blir till ett ja - då ville hon inte. Då hade hon sex med dig för att du ville, och inget annat. Då har du förgripit dig på henne.

Till alla unga tjejer som läser, så vill jag säga att du får säga nej. Låt aldrig viljan att behaga någon annan överrösta din egen vilja. Det spelar ingen roll om du följt med honom hem, om du så uttalat sagt att du vill ha sex så är du inte skyldig någonting. När det är han som tjatar, är det han som gör fel. Du har aldrig gjort något fel och du är den sista som skall skämmas.

Till alla er som av olika anledningar inte kan posta ett me too-inlägg;
så är detta för er också. Jag har aldrig pratat med en enda tjej som inte kan känna igen sig i detta. Förstår ni då hur vansinnigt stort mörkertalet är? Mörkret får aldrig vinna. Männen får aldrig vinna. De vinner aldrig. Det här är för er också, för er i mörkret. <3 För er skall vi andra stå rakryggade åt er och aldrig skämmas över att ha blivit tystade. Aldrig skämmas över att kunna säga "jag med".

Du som inte kan dela med dig offentligt. Skriv ett "me too" här i kommentarsfältet. Du räknas ändå. Mer än någonsin.​

Likes

Comments

Okej då, jag erkänner. Jag blir mindre och mindre ett fan av måndagar, men pressveckan är här, jag är ledig från mitt heltidsjobb och ser fram emot att få en paus från det en stund. Denna måndagen tog död på en så himla bra helg dock. Vart glad som ett litet barn när jag gick till tunnelbanan i förmiddags, för jag tänkte på hur fin helgen varit. Alla som var utomhus igår kan ju inte ha missat vilket otroligt höstväder det var. Har varit en riktigt kass bloggare i helgen, inte en en enda selfie? Inte en enda outfitbild? Jag är en skam. Haha. Har helt enkelt varit för upptagen med att leva.

Okej, en stark bild...

Men den som väntar på något gott.. 

Jag skall ta tillvara på kommande timmar genom att skriva och skriva och skriva. Sedan skall jag nämligen ta med mig Hannah till en second hand-butik i Hallunda, och därefter möta upp Jasmin för att ha sleep over hos mig. Vi skall nämligen fota en hel del imorgon och jag skall låna ut kläder inför veckan. Vi skulle ju trots allt anta utmaningen att klä oss i second hand varje dag.. Det blir nog ingen match, tror jag. Jag håller på att skriva ett inlägg just nu om fulhet. Det kommer snart upp.

Likes

Comments

Känner ni i fötterna att det är fredag? Håller partyaxeln på att gå ur led? Har ni panik över kvällens outfit? Nervösa inför dejten? Vad skall ni göra? Berätta! Jag skall ta en drink med en vän på Pharmarium när jag går av mitt 13-22 pass. Har inte varit där sedan 2015 när vi skulle gått på jumarknaden, jag och ett av mina tjejgäng, och det i stället slutade med att vi råkade glida in där och ta några drinkar för mycket. Det är ett drinkställe som ligger i gamla stan, det är asfett! *försöker låta hipp*. Dessutom såg jag att Olivia skrivit på hennes blogg att vi skall ses så well, I guess that's happening. Hon gör alltid planer utan mig, men det är också charmen. Ni vet när man var liten och bara knackade på hos någon och ba "HEJ KAN VI LEKA??!" SÅN hade hon varit om vi bodde grannar, 100% haha. Hade älskat det, dock.

Aaanyways! Efter helgen väntar pressveckan. För er som inte vet vad det är så är det helt enkelt en vecka där massvis med PR byråer har pressfrukostar, luncher, events osv för att visa upp nya kollektioner och dylikt. Det är också ett utmärkt tillfälle för influencers, och blivande sådana, att presentera sig och mingla järnet för att så det så vackert och pretentiöst heter, nätverka! Jasmin , som är en väldigt fin vän till mig som bloggar om sustainable fashion, fick den briljanta idén att vi skall anta utmaningen att klä oss i second hand från topp till tå hela veckan. Eftersom det ändå är vår nisch lite! Det skall bli kul. Jag antar utmaningen! Så nu går min hjärna på högvarv för att matcha olika outfits i huvudet.

Jag och Olivia på det där stället utanför Berns. Där Jasmin betalade 55 spänn för en TE! Haha.

Min bästis när vi tog en runda på Stadsmissionen i Liljeholmen, där jag liite för ofta fastnar på vägen hem. Det är ju verkligen häftigt när man kan inspirera andra att handla second hand och bjuda in dem till den faaantastiskta världen.

Jag vill även passa på... 

Att gratulera min älskade vän Amanda ytterligare en gång, som skall bli mamma i April. Det är verkligen världens baby boom där hemma på Västkusten nu. Småstadsfenomenet! Jag är väldigt glad för henne och hennes killes skull. Ser så mycket fram emot bäbisgos, att få följa ytterligare en knodds uppväxt. Och jag blir lika glad varje gång jag vet om att det växer upp barn till föräldrar som älskar dem mer än allt på jorden, och kommer att gå över lik för sina små som jag vet att de kommer att göra. Så häftigt! Dessutom har vi alla tre jobbat ihop långt innan de var ett par, vilket gör det lite extra starkt eftersom man fått följa med "från början". Har inte riktigt tagit in det ännu. Tror jag är mer chockad än än de är? Haha. Kan typ fortfarande inte fatta att min vän Erica är mamma heller. Och den sötegöten till bäbis fyller liksom ETT i Januari. Åh. Vilken cool familj jag kommer ha omkring mig. Är helt salig och saknar er alla så mycket att jag spricker! <3 Ofta mina vänner blir morsor och gifter sig?! HALLLÅ!!! Det är hur jävla fint som helst. Nu får jag gåshud. Plus! Att en vän och kollega till mig SOM OCKSÅ JOBBAT HÄR MED EN ANNAN KOLLEGA TILL MIG, väntar TVILLINGAR?! Grattis till hela världen typ.


Jag och Amanda har dessutom varit SÅ unga tillsammans med all vad det innebär. Så nu tvingas man verkligen fatta att man är vuxen. Typ. Inte.

Erica, Amanda, och Lilla W. På en av sommarens bästa dagar. Blir helt jävla varm i bröstet när jag tänker på den dagen. Nu måste jag sluta skriva pga blir så vattnig i ögonen att jag snart bryter ihop här på jobbet. Haha. Är säkert gravid själv med, säkert därför jag är så blödig.

Likes

Comments

Varför är otrohet ett av de absolut mest tabubelagda ämnen i vår tid? Varför får det människor att rasa, hata och vrida sig i stolen? Jag har mina teorier. Varför rättfärdigar en otrohet att man smäller till sin snubbe på käften, samtidigt som samma personer är starka motståndare till våld inom relationer?

Till att börja med vill jag förtydliga att jag varit alla personer. Jag har varit otrogen, jag har blivit utsatt för otrohet och jag har varit "den andra kvinnan". Okej? Nu har vi rett ut det. Hatar ni mig ännu? Det är okej. Vi fortsätter.

Vad är otrohet? För det första förutsätter begreppet "otrohet" att det finns en uttalad överenskommelse sinsemellan om att man lever i vad som är motsatsen till öppen relation där det innebär ett låt oss kalla det "relationsbrott", ifall någon av parterna inleder en sexuell eller känslomässig relation med en utomstående part.

Ingen kan vara otrogen mot mig någonsin igen. För jag kommer aldrig att äga en annan människa, har jag insett. Alla människor har sina fria val, och i en kärleksrelation så skulle jag snarare formulera mig som att man väljer någon annan, och att det i sin tur betyder att jag får ta ställning till om jag vill fortsätta vara med personen ifråga. Otrohet existerar således inte i min värld, längre.

För mig är otrohet verkligen det mest naturliga som finns. I min relation med låt oss kalla honom för Julius, för det är ett himla fint namn, så var vi väldigt öppna sinsemellan med att attraktion kommer att uppstå till andra människor. Vi pratade ofta om det, hur vi skulle agera i en situation där attraktionen var ett faktum. Att förneka det, att det kommer att uppstå, är att lägga krokben för sig själv. Att påstå att "Jag skulle minsann aldrig vara otrogen!", är det farligaste man kan göra. Varför? Jo, för att exakt de personerna kommer bli helt förvirrade efter tre år i samma relation när de plötsligt blir attraherade av kollegan på jobbet. De kommer att förväxla attraktionen med förälskelse, kärlek, att tycka om någon. De kommer att tro att det där är någonting alldeles extra, när det i själva verket handlar om något så enkelt som attraktion. Attraktion till andra människor är helt naturligt, det betyder inte att man inte älskar sin partner.

För mig är det naturligt, eftersom majoriteten av alla relationer vi inleder förr eller senare tar slut. Självklart är det inte konstigt, att man plötsligt fantiserar om andra när ens relation är kärlekslös och hopplös. Inte heller är det konstigt att folk använder det som ett sätt att ta sig ur en relation. Enkelt ju, att hoppa i säng med någon annan för att klara av att göra slut på relationen med det dåliga samvetet i bagaget. Det rättfärdigar dock inte att såra en annan människa, att det är okej, men man måste kunna balansera två tankar parallellt i huvudet samtidigt. Det gör inte personen ifråga till den absolut sämsta och mest hjärtlösa människan på jorden. Givetvis, är det allra bästa om man pratar med sin partner innan det går så långt. Absolut är det bättre att vara ärlig från början. Jag är inget monster.

Det finns ett sådant löjligt stigma kring ämnet, och jag vill prata om detta utan att förminska de som faktiskt blivit utsatta för det. För tro mig, jag vet hur det känns. Jag fick mitt hjärta krossat i februari förra året i fyrahundrasextiomiljoner bitar, och kommer ALDRIG någonsin att utsätta en människa för det.

Stigmat är löjligt eftersom folk slänger sig med fraser som "det är aldrig okej att vara otrogen!" Förlåt, men det är inte att mörda en annan människa? Det är ingen absolut sanning att otrohet de facto är någonting dåligt. I många fall hjälper det människor att ta sig ur destruktiva relationer exempelvis, är det då en dålig handling i sig om resultatet för båda parter blir positivt? Vad säger vi om påståendet "en gång otrogen, alltid otrogen!" då? Jo, det stämmer förstås inte alls. Om vi tror att människan är oföränderlig, aldrig lär från sina misstag och fortsätter att upprepa samma beteende i all oändlighet så förnekar vi evolutionen. Det finns fall där otrogna människor med största sannolikhet kommer att fortsätta vara det i alla relationer, men det handlar om något mer komplext än en vilja från den personens sida att vara just otrogen. Det handlar om en oändlig törstan efter bekräftelse, destruktiva mönster eller andra psykiska problem. Har man varit otrogen en gång, så betyder det så klart inte att man är en hemsk människa som förtjänar att brännas på bål. Det är inte så himla enkelt.


Jag äger ingen. När min framtida partner kommer hem och berättar att han kysst kollegan på efterfesten, när jag finner sex-sms i hans telefon eller ser honom på stan med en annan kvinna, då är han inte otrogen. Då ber jag honom bara dra åt helvete, jag har aldrig ägt honom, precis som han aldrig ägt mig. Jag tror inte på att man äger en annan människa, därför finns inga regler i mina framtida relationer. Vill man vara med en annan person så är det fritt fram, men precis som i alla relationer förväntar jag mig ärlighet och öppenhet, att man berättar det. Så jag kan välja att gå därifrån. Men ingen äger makten att vara otrogen mot mig.

Även om Julius tillslut var "otrogen" mot mig, som alla andra män i mitt liv, så vet jag om att det aldrig hade med mig att göra. Att det inte var otroheten i sig som blev slutet för vår relation, det var bara ett resultat av det. Och jag älskar fortfarande honom som person, och kommer nog alltid att göra. För han var inget monster, han ville aldrig göra mig illa. Allting handlar inte om en själv hela jävla tiden.


Den som vill vara med någon annan än sin partner kommer alltid att vara det. Oavsett osynliga regler.

Från i förmiddags när jag och Olivia tog bilder tillsammans. Allt är second hand, förutom skorna!

Likes

Comments

Torssssdaaaa! Varför blir folk tokiga på hur vi från västkusten uttalar månda, tissda, onsda? Släpp det!!! Det heter liksom så.

Nåja, jag och Olivia har varit på möte om vår podcast "Om jag blir stor" imorse. Det lutar åt Acast just nu. Ibland får man följa magkänslan faktiskt, mer än vad på papper som verkar bra. Om det blir Acast så har vi snart massvis med superkul nyheter att gå ut med. Till och med inom kort ett premiärdatum! Håll utkik. Det är en hel del jag låtit lyssna på pilotavsnittet, och vi har fått exaakt den respons vi hoppats på. Blev asglad när min vän David sa att jag var poddens Sigge, haha. Lill-Sigge. Det är förstås inget jag strävar efter men det var roligt, eftersom jag ser upp till honom mycket och framförallt i hans skrivande. NOG OM PODDEN! Den kommer ni ändå hinna bli trötta på.

Läste ni min debattartikel hos Nyheter 24? Om inte gör ni det HÄR! Jag har bara fått en massa kärlek, så fint. Däremot fick jag en kommentar som löd något i stil med "Fint att du använder andras tragedier för att promota dig själv!" Det står jag helt och hållet för. Jag står för att min röst är viktig och för att jag kan promota mig själv med gott samvete om mina texter når ut, texter som folk behöver läsa. Eller vad tycker ni? Det är liksom som att påstå att en författare inte kan skriva en bok om Tsunamin för att hen i sin tur kommer tjäna pengar på boken. Tycker jag.

Igår var jag på dejt! Ni ba aah det är inte världens grej liksom. Men jag dejtar inte ju och har inte gjort sen i maj så jag tycker det är kul. Sa till mina vänner innan tidigare på dagen att jag skulle bränna exakt alla män på bål om han skulle ställa in och att min tillit till hela den manliga arten hängde på honom. Haha. Han ställde inte in dock så det var tur och jag hade sååå kul. Kom på nu att han kanske läser detta? Bli inte livrädd i så fall. Haha. Vi var och såg dokumentärfilmen om Lars Winnerbäck som var både mörk, ljus, fantastisk och konstig. Lasse är fantastisk. Recenserar gärna den i ett eget inlägg. Vi avslutade med middag på East där jag provade deras veganska alternativ. Kväll 10/10.

Skall stå ut med mitt glamourösa 13-22 pass genom att äta massvis med godis ikväll på jobbet. Fotade dagens outfit med Olivia förut som kommer upp lite senare. Kramhej! Imorgon är det verkligen fredag igen. Fantastiskt.

Likes

Comments

Försöker förstå mig på hösten. Försöker förstå vad det är som händer inuti mig när kylan gnager på kinderna, och himlen kastar sitt mörker över mig. Försöker förstå varför jag ser trädkronornas vackra färger genom ett svartvitt filter. Varför fåglarnas kvitter ekar som desperata skrik i mitt huvud. Varför cigaretterna smakar som en sorg jag vill ha mer av, och kaffet påverkar mig som en drog jag inte kan hålla mig ifrån.

Hon ropar "visst har inte du socker i kaffet?", från köket och jag svarar med himlande ögon som hon inte ser. Hur kan hon inte minnas efter 10 år att jag slutade med socker i kaffet för nio år sedan. Men det får mig att le. Vi sitter i tystnad i isande kyla med varsin cigarett på balkongen. Hon bryter tystnaden och försöker ställa frågor om mitt liv och jag försöker att svara men hon hör inte och jag lyssnar inte. Jag ser på henne när hon tittar bort, kaffet ryker och blandar sig med röken från cigaretten. Beundrar hennes vackra händer jag alltid avundat, det kunde jag ha sagt. Jag vill säga att jag älskar henne, att jag önskar ett annat liv. Hur kunde det bli såhär, blir det annorlunda då, om jag säger något nu? Hur kunde jag vara så kall?

Vi sitter tysta i vad som känns som en oändlighet. "Mamma...", säger jag. "Vad är det Emelie?", frågar hon. "Det var inget." Svarar jag och vi sitter kvar för jag vet att hon vet vad jag ville säga. I en oändlighet kan jag sitta där och låtsas som om vi är vilken mor och dotter som helst. Som om de senaste åren i våra liv inte brutit ned oss båda. Som om de bästa stunderna inte var våra femtiotals sjukhusvistelser sida vid sida där vi kunde finnas där för varandra utan att behöva säga någonting. Där vi kunde hålla varandra i händerna och om det skulle ta slut där och då så skulle vi vara tillsammans. I en oändlighet kan jag sitta där och låtsas som om jag kunde säga att jag älskade henne och som om allt kommer att bli bra då. Som om våra bråk aldrig ägt rum, som om hon en dag kommer att sitta längst fram i en kyrka och le mot mig vid altaret. Som om jag har barnbarn som en dag kommer att längta efter sin mormor.

"Det börjar bli lite väl kallt här nu", säger hon. Jag blundar och sväljer gråten. Säger någonting om någonting vi fortfarande kan prata om för att distrahera tankarna och hålla kvar henne när hon är på väg bort från mig. Som om det vore varmare om vi gick in.

Hösten är allt hopp efter den långa sommaren som slitit oss allt längre ifrån varandra. Hösten är en chans att fylla tystnaden igen. Hösten är den chans att börja om vi aldrig fick. Hösten är en påminnelse om att det inte spelar någon roll hur många gånger vi sa att vi älskade varandra. Hösten den är alltid lika kall och vi får aldrig chansen igen. Så plötsligt förstår jag hur fåglarnas skrik, höstens mörker och det rykande kaffet bara ytterligare en stund vi förlorade och aldrig får igen som jag önskar att jag tog.

Hur cigaretterna, träden och kylan för mig lite närmre henne bara för några sekunder, och tillbaka till en stund som aldrig kommer igen.

"Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
Medan natten fäller blå kalla skuggor häromkring

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Det är en storm påväg inatt, rannsaka och bekänn
Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen
Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval
Han ska pröva din styrka, han ska testa din moral

Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
Och det berättade, du saknade mig inatt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med

En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din

För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa allting är förstört, allt är brännt

En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig"

​Jag vet att du inte kommer att se detta. Men om du skulle göra det så hoppas jag att du mår bra, och jag älskar faktiskt dig. Även om chansen aldrig kommer igen och vi fortsätter i tystnad.

Likes

Comments