Igår var det Alices dag, hennes halvårsdag. Tänk att det har gått ett halvår sedan du föddes. Jag kan inte förstå att du redan har blivit så stor samtidigt som det känns som att du har funnits hos oss för alltid. Jag har verkligen njutit av varje minut och är så tacksam för att du finns i mitt liv.

För sex månader sedan var du alldeles nyfödd. Du bara sov och sov och jag bara njöt av att titta på dig (det gör jag fortfarande!). Idag vill du inte ligga ner längre. Idag sitter du upp, helt själv till och med. Du ler ditt fantastiska leende flera gånger om dagen. Du skrattar så mycket att du får hicka. Du pratar som bara den och jag smälter av din gulliga röst. Jag får heller inte glömma bort att nämna att du också vinkar. Som mitt hjärta slog dubbla slag när jag såg det. Du har också klarat din första kurs i babysim och modigt dykt i vattnet flera gånger. Wow. Jag är så otroligt stolt över dig.

Att få vara med och uppleva din utveckling genom livet är den största gåvan jag har fått. Det bästa jag vet.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag har vi varit hemma hos min pappa och hans sambo som fotograferar. Snart är det jul och självklart vill vi kunna skicka ut söta julkort på vår lilla tjej. Så det har vi gjort idag. Vi hann även med att ta några familjefoton.

Det första som diskuterades innan vi började var om hon kunde sitta. Jag sa att hon kan sitta i några sekunder så kanske skulle vi få någon bild när hon satt. Men vilken chock jag fick, hon satt upp hur länge som helst och stoltheten fyllde hela mig.

Jag har redan fått se två bilder och wow. Ögonen fylldes med tårar när jag fick se dem. Jag längtar ihjäl mig efter att visa er vår fina jultjej (men det får dröja till julen - jag vill ju att julkorten ska vara en överraskning!)

Likes

Comments

Det här inlägget skulle egentligen kommit upp igår för igår var det den 6:e november, vilket betyder att det var ett år sedan vi gick ut med att vi skulle bli tre. Ett år sedan folk blev chockade och säkert tänkte både det ena och det andra. Många blev säkert glada. En del tänkte nog att jag inte var redo. Som människor är så tyckte de nog en hel del utan att känna oss.

Alltså wow, vilken resa det har varit. Det andra halvåret av detta året har gått betydligt snabbare än den första delen men jag har njutit av varje dag. Att vara gravid och gå och vänta på sin lilla skatt känns som en hel evighet samtidigt som det var väldigt spännande. Nu när hon är utanför magen känns det som att dagarna springer förbi. Snart är min dotter sex månader. Jag har snart varit mamma i ett halvår.

Alice har verkligen gjort mitt liv till det bättre. Så säger väl alla föräldrar, right? Men det jag menar är att jo, jag var visst redo. Det var detta jag behövde. Det var detta som var menat för mig. Jag är så otroligt tacksam varje dag att jag står där jag står idag. Att jag har en familj. Att jag får vakna upp varje dag och känna mig lycklig. Den känslan kommer jag aldrig ta för givet.

Likes

Comments

1 november. VA!!! REDAN??? Nu har Alice funnits i maj, juni, juli, augusti, september, oktober och november. Bara fem månader kvar att uppleva. Det kommer bli många gråa och mörka dagar men samtidigt ser jag verkligen fram emot att fira julen i år. En sak som är säker är att hösten och vintern som i vanliga fall brukar vara ganska trista blir tusen gånger bättre med Alice i livet.

Igår fick jag för mig att testa någonting nytt. Alice har ju för det mesta somnat i vagnen när vi har varit ute men de gångerna när hon varit vaken har det varit lite gnäll. Nu när hon är drygt fem månader gammal och börjat bli väldigt stabil så tänkte jag att det var dags att ge sittdelen ett försök. Vi gick ut en runda i skogen och det hördes inte ett knyst från lillan. Hon tittade på allting och verkade väldigt nöjd. Hon lyckades till och med somna i den så valet var enkelt, nu byter vi till sittdelen.

När jag insåg att det faktiskt hände, att liten börjar bli stor så fick jag tårar i ögonen. Det känns som att min lilla bebis växer ifrån mig. Samtidigt som man blir överlycklig för varje liten utveckling som sker så känns det även lite sorgligt att hon aldrig kommer vara så liten igen.

Likes

Comments

Alice, min fina stora lilla dotter. Nu har du funnits hos oss i fem månader. Fem helt fantastiska månader. Du växer och utvecklas varje dag och jag är så stolt över dig. Vår lilla fem månaders bebis som nu är 63 cm lång och väger exakt på pricken sju kilo.

Jag älskar att vara med dig. Jag älskar att mitt liv kretsar kring dig för du gör livet så himla värt att leva.

Likes

Comments

När jag tittar på bilder från när jag var gravid så känner jag direkt hur det bubblar upp känslor i form av tårar. Jag vet inte riktigt varför jag känner att jag vill gråta men jag antar att det är en reaktion på så mycket blandade och starka känslor. Att bara se en bild på mig som gravid gör att det fladdrar förbi så många minnen i huvudet och jag känner det jag kände då. Vi bara gick och väntade på att få bli en familj. Vi väntade på vår lilla bebis och nu är hon ju faktiskt här. I snart fem månader har hon funnits hos oss men nu känns det som att vi aldrig har varit utan henne. Det finns ingenting bättre än att ha henne hos oss i livet.

Däremot så älskade jag att vara gravid. Jag älskade själva känslan av att bära på ett barn. Att få bära på ett nytt litet liv som snart skulle få komma till jorden. Att just jag hade ansvaret att bära runt på detta lilla mirakel, vilken ära. Att känna hur det sparkade och rörde sig i magen och bli påmind om att du snart skulle vara utanför magen. Att det är ett riktigt litet barn där inne. Jag var aldrig ensam. Du var alltid vid min sida. Jag hade dig med mig vart jag än gick. Det kändes så skönt på något sätt.

Även om nio månader är en väldigt lång tid så var det en väldigt stor och häftig upplevelse. Att få vara gravid är ingenting man ska ta för givet men jag önskar verkligen att alla som vill det ska få vara det någon gång i livet för att WOW, vilken fantastisk känsla det är.

Likes

Comments

Amning är något det finns mycket åsikter om, både bland de som ammar och de som inte ens har barn. Det är däremot inte riktigt den diskussionen jag tänkte ta nu. Jag tänker prata om bröst. Mina bröst.

Det första många tänker på när de hör ordet bröst är vanligtvis ett par kvinnobröst. De där två brösten instängda i en BH med en sexig liten klyfta. Ett par bröst i ett sexuellt syfte helt enkelt.

Innan jag hade barn och såg någon ta fram sitt bröst för att amma kunde jag känna mig lite obekväm, som att jag var i vägen. Att jag absolut inte får snegla på det där bröstet. Även om det skulle vara för att se det lilla knytet tryggt hos sin mamma. Något säger åt mig att en kvinnas bröst är något du inte visar för vem som helst och vi alla vet varför den tanken finns där. Det är det vi är uppväxta med. Det är så samhället får oss att tänka.

Jag har inte sett på mina egna bröst som något sexuellt på väldigt länge och det är något jag verkligen trivs med. Äntligen får mina bröst göra det de faktiskt är till för. Ge mat till mitt hungriga lilla barn. Det är på något sätt väldigt skönt att bara kunna ta fram sitt bröst som vilken annan kroppsdel som helst och faktiskt inte bry sig om någon skulle råka se det.

Helt ärligt så känner jag mig lite nervös inför när jag ska sluta amma. Hur ska jag då se på det? Kan jag fortfarande känna att mina bröst är där för att mata mitt barn när de inte längre gör det? Måste jag börja se dem som något sexuellt och känna ett behov av att de ska se fina ut? Jag får ju faktiskt inte längre ta fram mina bröst hur som helst när jag inte matar mitt barn. Det skulle skapa en himla massa kaos.

Det är så förvirrande hur ett par kvinnobröst kan gå från något fint när de ger mat till ett barn - till att bli något hemligt och väldigt utseendefixerande.

Likes

Comments

Innan jag träffade Marcus var jag inte rädd för att dö. Tvärtom, ibland ville jag ju det. Sedan upptäckte jag att livet inte behöver vara som det var då, att jag inte behöver känna så. När jag faktiskt fick uppleva en sån stor lycka då kom rädslan på köpet.

Du har säkert hört att den dagen man får barn blir man rädd för allt och ja, jag tror det stämmer ganska så bra. Jag är inte rädd för ALLT. Det går inte. Då hade jag inte haft tid att leva men med ett barn kommer det rädslor på köpet.

Ett litet barn som ligger och sover, som är i sin egna lilla drömvärld kan vara bland det finaste som finns. Det kan vara väldigt rogivande att ligga och studera varje liten millimeter av sin vackra lilla bebis. Men ett barn som sover kan också vara väldigt skrämmande. Alla ni som flertalet gånger med panikkänslor har lagt handen på din bebis mage för att se till så att hen andas räcker upp en hand (jag gissar på att ni är många).

För några veckor sedan hade jag en mardröm.
"Jag sitter i en bil med Marcus och Alice. Utanför står det en man. Han kommer närmre bilen. Han har ett gevär i handen. Mitt hjärta stannar. Han riktar det där obehagliga vapnet mot henne, mot Alice. Snälla.. snälla skjut inte. Jag ber honom. Mitt hjärta dunkar så hårt. " Jag vaknar i panik och ser mig omkring efter henne. Hon lever. Hon sover så sött. Jag däremot kunde inte somna på ett bra tag igen.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget mer än att det är väldigt stort att ha barn. Det är mycket starka känslor, varje dag. Allt känns så mycket större. Den stora kärlek jag känner till Alice har jag aldrig någonsin upplevt tidigare.

Likes

Comments

Jag är så tacksam för att jag har gått igenom en graviditet och förlossning av många olika anledningar. Den främsta anledningen är såklart att jag har fått världens finaste dotter men jag har också fått ett helt nytt tankesätt. WOW, vad kroppen är fantastisk! Och WOW, vad det verkligen inte spelar någon roll hur den ser ut.

Jag har dagar när jag känner "usch, som jag ser ut jag måste verkligen träna så att jag blir smal och fit" men det finns ju faktiskt en anledning till varför jag känner så ibland. Det är så lätt att säga att man inte ska känna någon press inför att börja träna (för att bli smal) efter en förlossning men jag tror det är väldigt väldigt svårt att aldrig ens ägna det en tanke. Det finns så himla mycket kroppshets i samhället och när det gäller kroppen efter en förlossning så är det inget undantag.

Jag fick höra om en barnmorska som hade sagt till en mamma på ett återbesök att "nu har du ju bara två kilo kvar till din startvikt". Jag trodde att det som var viktigt vid ett återbesök hos MVC var att se till att kroppen har återhämtat sig ordentligt, inte hur många kilo man har tappat. För jag trodde inte att kroppens återhämtning betydde gå ner i vikt.

För att inte tala om hur många "kolla hur smal jag har blivit efter min förlossning"-bilder som läggs upp på sociala medier. En del mammor ser aldrig ut som de gjorde innan graviditeten igen. För en del så tar det kanske några månader tills kroppen inte längre känns svullen och plufsig medan andra återfår sin "smala" kropp väldigt snabbt. Hur det än blir så är du precis lika vacker som en annan. Däremot är det väldigt ovanligt att se bilder på sociala medier där kroppen inte har blivit "smal" igen. Varför, tror du? Varför väntar man tills kroppen har blivit sådär smal igen innan man väljer att lägga upp en bild och skriva att kroppen har återhämtat sig så bra? För att samhället säger åt dig att det är fint att vara smal. Det är något du ska vara stolt över.

Min kropp har burit på ett barn. Det finns en massa häftiga saker i kvinnokroppen som gör att ett barn kan överleva där. Hur coolt? Jag gick upp över tjugo kilo på några månader och det enda kroppen reagerade med var lite streck här och där. Både min rygg och ben klarade av det. Vilken stark kropp jag har och vilken stark kropp du har, även du som inte har fött barn. Din kropp håller dig vid liv varje dag. Den bär upp dig. Den bär dig framåt. Klaga inte på din kropp för att den inte ser ut som du vill. Ge den lite beröm för allt den ger dig istället. Visa en massa respekt för din kropp, för det förtjänar den. Din kropp är helt fantastisk!

Såhär kan en mage se ut en, två och tre dagar efter en förlossning.
Och vet ni vad? Här hade min kropp redan återhämtat sig hur bra som helst, med tanke på vad jag faktiskt hade varit med om.

Likes

Comments

Överallt läser jag att det är bra att kramas och gosa mycket med sin lilla bebis. En liten bebis kan inte bli bortskämd med närhet. Alice har alltid älskat att ligga vid bröstet och mysa och jag har älskat att hon får känna den tryggheten. Det ingen sa till mig var att det faktiskt går att skämma bort dem när det gäller bröstet. Jag önskar att någon berättade det här för mig för nu har jag ett litet problem.

När vi introducerade nappen för Alice så tog hon den direkt. Vi använde inte den överdrivet mycket men när det behövdes. Nu däremot blir hon såå arg om jag försöker ge henne den. Det är bara mitt bröst som duger och där ska hon gärna ligga en gång i timmen också. Det gör mig så stressad eftersom jag vill kunna åka iväg i någon timme utan att behöva oroa mig över att hon är jätteledsen pga det.

Jag försöker få henne att ta nappen igen för det funkar inte att behöva lägga henne vid bröstet hela tiden när man är iväg bara för att hon ska "mysa lite". Det är så svårt att låta bli att göra det när man ändå är hemma och jag ser att det är det hon vill. Hur vet jag att hon inte är hungrig? Jag kan ju inte riktigt tänka att hon låg vid bröstet för en timme sedan, hon kanske aldrig åt så mycket då.

Min plan just nu är att pumpa ut lite bröstmjölk och vid något tillfälle mata henne med flaskan och se till att hon verkligen äter. Vill hon efter en timme ha bröstet igen, ja då får jag helt enkelt försöka med nappen istället och vägrar hon ta den så får hon helt enkelt skrika även fast det kommer göra så ont i mitt hjärta.

Låter det här bra eller är det någon som varit med om samma sak och har något bra tips?🙏🏼

Update: hon vägrade flaskan också nu. 

Likes

Comments