Att hjälpa andra är något jag alltid drömt om, på senare tid har den drömmen växt och börjar ta form.

Jag har en plan om hur jag ska göra, det krävs mer tid, en liten summa pengar, engagemang från några frivilliga och sen ska jag ro det i hamn.

Hjälpa barn är drömmen, hjälpa dem som redan lite har. Dem som kämpar varje dag för mat, kämpar för att hålla sig varma, känna sig trygga. Hjälpa föräldrar som kanske bara kan ge sina barn mat men inte sig själv.

Det gör ont i varenda liten fiber i min kropp när jag ser någon fara illa, när jag ser artiklar, inlägg om sjuka barn, föräldrar som förlorar sina barn, barn som förlorar sina föräldrar. Föräldrar som inte kan ge sina barn mat, ge dem en trygg atmosfär att växa upp i.

Från den dagen jag blev mamma tog andra känslor över mig, idag sätter jag min in i varenda liten sorgligt inlägg som om det vore jag själv. Så kan jag inte leva, jag måste få hjälpa till, jag måste få göra skillnad, någonstans. Om den så bara är liten.

/Emelie


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Där står jag, framför spegeln, 14 år ovetandes om så mycket. Dåligt självförtroende, rädd för att göra och säga fel, att passa in va viktigt. Mycket saker hade jag på den tiden, fina saker, kläder, skor, men det räcker ju inte.. Dock visste inte mitt 14 åriga jag det. Istället stod jag där, framför spegeln, pratade ner till mig själv, lät någon form av ångest ta över.. Det var inte riktigt ångest, det har jag upplevt senare i livet, men då va det nog så nära som jag kunde komma det.

Jag minns hur jag började tala med mig själv, ja alltså inte högt men inombords. Jag var liksom inte fin eller smal nog... Smalare tjejer fanns ju och tydligen räckte det inte att väga 47 kg, det va ju mycket?

Herregud, om jag bara hade haft chansen att berätta för mitt 14 åriga jag att dem tankarna jag då tillät mig ha skulle följa mig hela livet så kanske jag hade slutat, kanske jag hade uppmuntrat mig själv till att säga fina, snälla saker till mig själv.. Men det blev början på en ond cirkel, något som än idag, 13 år senare faktiskt kan finnas kvar...

Så där står jag framför spegeln, pratar ner till mig om något som bara är början på ett monster.. Så vad gjorde jag egentligen. Jo jag belönade mina hemska, fula och onda tankar genom att äta väldigt lite och de jag väl fick i mig, tvingade jag mig till att spy upp.

I mitt fall så blev ätstörningen aldrig något livshotande, som tur är. Allt blev stoppat i tid, men tankarna jag lärde mig att ha om mig själv kommer alltid finnas kvar, lätt tillgängliga när allt blir för mycket..

/Emelie

Likes

Comments

Innerst inne vet jag att jag är världens bästa mamma till Elise. Jag känner henne, jag älskar henne och vi två är ett när vi är ihop. Vi ger henne den bästa uppfostran utifrån hur hon är som person, som individ. Hon är en trygg, glad, snäll, och bestämd liten tjej. Vi har visat henne att det är okej att vara rädd och ledsen ibland och det har gjort henne stark för vi har alltid funnits där bredvid henne och det har hon alltid vetat!

Så varför känner jag ibland att man inte gjort tillräckligt när hon är så underbar och fin som hon är? Varför låter jag mig själv påverkas av annat/ andra? Vi har gjort allt och gör allt för Elise och det måste jag tänka på när jag känner mig "dömd".

Jag måste verkligen lära mig att inte lyssna på  andras åsikter. Tro på det jag tror på och inte låta mig påverkas.. Jag har en bra bit kvar på den resan, men jag ska nå den, det har jag bestämt mig för! När det kommer till just barnuppfostran eller hur man är med sina barn är det så individuellt och nog också verkligen från barn till barn.  

/Emelie

Likes

Comments

Idag var det dags att återigen påbörja införskaffning av en stark kropp! Idag satte jag foten på gymmet efter 2,5 års paus... Förstår ni?! Det har inte funnits ett enda sug i min kropp att börja träna under denna tiden. Däremot har min kropp börjat bön och be om att få komma till gymmet, min rygg bland annat. Min rygg ställer till med så mycket för tillfället, huvudvärk, värk i ryggen av att bara stå, eller sitta. Jag har ingen kraft i mina nyper alls, kan knappt öppna en burk.

Så idag tog jag steget tillsammans med en nära vän till mig, vi tog oss till gymmet! Målet är inte att träna flera gånger i veckan, målet är att börja må bättre i kroppen och bli starkare, långsamt om det krävs!

Som mamma är det viktigt för mig att ha en stark kropp, en kropp som orkar. Så små steg ska ta mig dit i träningen!

/Emelie

Likes

Comments

Riktigt slapp söndag har vi i huset, sov länge, åt sen frukost och sen la oss alla tre i sängen igen och mös. Marcus somnade, jag kanske slumrade till och Elise kollade Bamse på sin iPad mellan oss.

Mitt dåliga samvete, iPad. Hon tittar inte konstant, det får hon inte och hon tröttnar ibland själv också! Men hon fick den för vi skulle flyga till Sydafrika som verkligen är en lång resa!
Jag är verkligen för iPad i skolan, det är ett fantastiskt redskap till kunskap. Ser ju på Elise på de "spelen" hon har, wow vad hon lärt sig och på ett helt annat sett och mycket fortare dessutom.

Men så kommer dagar som dessa, när man själv är trött eller dagar då man behöver få klar middagen för hon är hungrig, då kan ipaden absolut åka fram för underhållningens skull. Det blir en livboj som vi iaf nyttjar, men varför ska jag få dåligt samvete? Kanske för att vi hade kunnat ta oss till lekplatsen istället, kanske åkt till badhuset- hon älskar ju att bada.. Kolla film är ju mysigt och det tycker jag absolut är något som är okej men det är när man själv inte orkar aktivera som jag får dåligt samvete. Man är man själv trött och lat, så jag intalar mig själv att det är okej men ändå så vill man vara den där bra föräldern som "bara" gör "nyttiga" saker för och med sitt barn. Det är ju det där med att lära sig att inte trycka ner sig själv och strunta i vad alla andra gör. Viktigast är ju att vår familj funkar i vår vardag, men det är enklare sagt än att tro på själv..

Aja, nu vilar hon middag med sin pappa och jag ska skriva handlarlista inför veckans måltider..

/Emelie

Likes

Comments

Det där med att få tid ihop är svårt ibland när man har småbarn och vardagen tar allt som oftast enormt mycket tid. Vi försöker ta vara på all tid vi kan ihop, vi två och vi tre. Därför brukar vi på lördagarna ta oss ut kring lunch när Elise ska sova, äter lunch eller dricker en kopp kaffe medan hon sover i vagnen bredvid oss.

Jag funkar som så att är jag hemma så pysslar jag med hemmet så fort jag får möjlighet, exempel när hon sover och då blir det inte att man pratar direkt.

Så idag tog vi bilen, körde till Magasin 36 och tog en liten fika, pratade om allt mellan himmel och jord. Njöt av varandras sällskap! Tiden man har ihop är så värdefull, som par men som familj också. Det är sällan vi är utan Elise, nästan aldrig. De gånger hon inte är med oss är de gånger vi är bjudna någonstans och barn inte är "välkomna". Vi försöker verkligen alltid vara med henne, njuta av henne och se henne växa upp. Det är nog egentligen bara fram till tonåren man är prio i sina barns liv. Därefter ska de skapa egna liv, egna viktiga saker som är värdefulla för dem. Gäller att passa på, njuta av den tiden där man har sina konstant hos sig, sen när de blir vuxna vet jag att jag kommer sakna henne varje millisekund som jag är ifrån henne!


/Emelie

Likes

Comments

Jag har länge grubblat över detta, att skriva öppet, om vem jag är, på riktigt. Det finns så många ”faror” med det, många som ”känner” en för att man läser bloggar, man stöter på personer som retar sig och ska uttrycka den åsikten på ett oschysst sätt, hävda sig och trycka ner. Men jag har valt att stå över det, vinna över rädslan att bli kritiserad på fel sätt. Jag vet sanning om mig och min omgivning som jag nu tänker dela med mig utav, ocensurerat, den nakna sanningen helt enkelt.

Vissa saker jag skriver kommer låta perfekta, det är dem säkert inte i andras ögon men om jag lyfter fram det som ”underbart” eller ”ljuvligt” så är det så för mig, vilket är det viktigaste. Vissa saker kanske inte alls låter roligt, kanske får jag mycket medhåll eller inget alls, men jag är beredd, hyfsat beredd på det.

Jag hoppas ni kommer välja att följa med i min resa, bakåt i tiden och till där jag är och lever idag. Mycket har hänt och mycket har format mig, skapat mig och gjort mig till den jag är idag.. Jag tänker gör mitt bästa för den rena sanningen, jag lovar inte flera inlägg om dagen, eller kanske ens ett u veckan men dem kommer, när dem finns inuti mig och bubblar ut, va då med mig..

/ Emelie

Likes

Comments