Skriver av mig

Forever lost.. en känsla utav att du alltid står utanför och aldrig kan göra rätt. En evig känsla av missbehag och tomhet. En kropp och ett sinne utan drivkraft. Inte mycket till människa utan bara ett skal. Ett skal av besvikelser, krossade drömmar och evig sorg. Sorg för dåtid nutid men även framtid. Jag är redan idag ledsen över de misstag jag kommer att göra, livrädd för att historien ännu en gång ska upprepas och jag står kvar ensam. Att känna sig värdelös och sällan tillfreds med sig själv. Att efter att ha börjat äta antidepressiva i 3 år har jag gått upp 15kg.. 15 kg jag inte har vilja att bli av med, utan konsumerar istället dagligen skräpmat.. raka motsatsen till vad jag egentligen vill. En ständig cykel med självskadebeteende och dumma vanor. Och inte tillräckligt för att dra mig ut från de.

___________________________

Att idag förstå hur bra man en gång haft de.. att kunna se tillbaka och se sig själv från detta nya perspektiv och inte förstå hur man inte kunde uppskatta sig själv då man var smal, vacker och hyfsat lycklig. Och att veta att man då under den tiden led av ätstörningar för att man trodde att man var för stor, ständigt oroade sig över hur man såg ut i andras ögon. Och ständigt sökte efter bekräftelse.. Att än idag ha ångest över de beslut man då gjorde.

___________________________

Jag känner att jag aldrig gör rätt hos folk. Att det är jag som har orimliga krav eller inte är tillräcklig. Att det enbart är jag som alltid gör fel och att det enbart är min sida som ska misstolkas. Känslan av att alla runt omkring mig ser mig för något jag inte är. En egocentrisk bortskämt skitunge som inte bryr sig om andra. Att alla mina handlingar är till för att skapa misär och elände. You name it. Det skapar en känsla av att alltid vara missförstådd.


Att aldrig att ha varit i ett förhållande, ständigt gjort val som ansetts och varit som dumma, och en bunte med besvikna människor.. önskar jag att jag själv en dag kommer acceptera att man inte kan ändra det som redan är gjort.

___________________________

Att ständigt känna sig som en börda hos ens föräldrar då man sällan har något annat att komma med än sin dåliga psykiska hälsa. Att ständigt känna sig som en börda som aldrig kan göra rätt ifrån sig. Att vara nitton år och fortfarande är helt beroende av mina föräldrar. Efter misslyckande med att ta körkort, ta studenten i tid och igen egen inkomst..

Att aldrig känna sig förstådd när man säger att man inte kam ses, eller ställer in planer. Att man då anses som en dålig vän, tråkig eller ointressant. Listan fortsätter.

Att få se dem som är i samma sits som mig finna lycka och strävar mot sina mål är vardagsmat, att många gånger ha trott att jag äntligen är okej men enbart att senare få inse att jag i vanlig ordning haft fel. Att efter att äntligen lyckats göra något rätt bli tillsagt att men gör de ena och de tredje fel. Att flera gånger vid olika tillfällen blivit nekad förlåtelse.

___________________________

Att aldrig känna sig fullt vid medvetandet för att man intar höga doser antidepressiva mot ångest, depression, panikattacker och självmordstankar.

Att känna sig som en vandrande klyscha och någon som bara söker uppmärksamhet då det blivit så uppmärksammat med att må dåligt.


Att vara 1år efter... Ett år efter i skola, ett år efter med erfarenheter, ett år efter med att dela de upplevelse jag skulle vara med om, ett år efter med livet..

___________________________

I hopp om en framtid med en man och en massa barn kämpar jag dagligen en strid mot ett evigt mörker. Men den framtid jag drömmer om känns att vara så långt borta, känns som ett evighetsönskande och så orimligt att de lockande mörkret uppslukar mig. Vissa dagar mer än andra.

Jag ser folk i min ålder resa, ha pojkvänner och förlova sig, flyttar hemifrån. Lever livet till det fullaste medan jag bara ser på ifrån min mörka håla. Att ha en vilja om allt det jag vill uppnå men ingen driv till att komma fram. Ett stort trafikljus fast på rött.

Och att envist vara besluten att det kommer komma något värt att leva för, att jag inte kämpar i onödan.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Bornholm

Veckan på Bornholm var väldigt påfrestande, to say at least! Vi har en liten sommarstuga där som ägs av släkten. Även om läget är helt underbart då vi bokstavligen bor två stenkast ifrån stranden och förföra generationens gamla rökeri och har en otroligt massa historier så är det ganska förvånansvärt att vi väljer att åka tillbaka varje år. Där finns två rum, och tre sängar. Inget rinnande vatten eller toalett samt dusch, och väldigt lite plats. Den är ungefär 3m bred och 6m lång, do you get the picture?? Och inte nog med det var jag där med mina älskade päron och min underbara farfar som dock skulle kunna väcka hela området med sina snarkningar, haha. Och ja, sängarna är singelbäddar. Så hur funkade detta? Fyra personer på tre sängar? Svar- Jag fick under första natten sova på golvet på en tilläggsmaddrass men fick efter en liten demonstration den ena singelsängen.

Men nu till det mer positiva! Vi hade kanon väder hela veckan med strålande sol och fint badvatten som var rent från tång och rent stillastående majoriteten av dagarna. Lördags middagen med dansk fläskesteg och underbar musik underhållning av Siggi Björns. Vi besökte släktingar och fick höra de mest underbara historierna om vår släkts bakgrund på ön. Vi har alltid vetat att min farfar's morfar byggde sitt eget rökeri som han och min tiptip olde-mor skötte under många år. Men att han karvat ur vart enda sten och byggt skorstenarna själv är rätt imponerande om ni frågar mig. Hur de blev lurade på pengar och hur min gammelfarmor en dag träffade min gammelfarfar i Köpenhamn och senare byggde upp sitt nya liv i Sverige.


Målningen är gjort av min farfars kusin. Något av det bästa med att komma till Bornholm är att se den. Får en att känna en slags obeskrivlig lättnad.

Likes

Comments

Har väldigt länge tänkt att jag ska starta en blogg eller börja med youtube, men eftersom youtube är väldigt ytligt och komplicerat när det gäller material så känner jag att det är bättre att blogga då jag inte behöver känna någon press med att komma med något ingen tidigare gjort eller få en ny touch på något som redan gjorts. Utan här kan jag uttrycka mig och uppdatera hurvida jag känner för de, och även skapa ett större "urval".

Likes

Comments