View tracker

Det där med att skriva har alltid intresserat mig. Allt började nog med att det lästes flitigt för mig när jag var liten. Jag gick aldrig på dagis(som det hette då), utan hade lyxen att få vara med min mormor istället. Jag minns särskilt en bok som hon läste ett x antal gånger; Millans födelsedagsresa. av Antoinette Baker. Den handlade om Millan som spenderade mycket tid med sin mormor och de gav sig iväg på sagolika äventyr tillsammans i hennes gungstol. En SÅ bra bok som slukade mig totalt!

Jag lärde mig läsa otroligt tidigt, och fick sen intresset att skriva sagor själv. Jag har en del alster sparade, och jag blir ganska imponerad av den lilla Emelies verk när jag läser i efterhand vad jag åstadkom. En dag ska jag skriva en barnbok, den drömmen har hängt i länge och jag släpper den inte.

Hur som helst kom jag in på lite gamla texter jag skrev för en lokal sida för sisådär tre år sedan. Jag minns att jag blev så glad när jag blev tillfrågad att haka på och få mina texter publicerade, men när det ställs krav på att man ska leverera får man givetvis prestationsångest.

Här är i alla fall ett smakprov från en att av mina alster som hade rubriken "singel, singel, singel".

Jag är ett stort fan av Carrie Bradshaw, den fantastiska kvinnan i serien "Sex & the city". För en tid sedan hittade jag ett citat som passade så bra in på vad jag känner! Eller okej, nu tycker jag väl inte att jag är så fruktansvärt sexig, men resterande av texten kändes bra för själen.

"Being single used to mean that nobody wanted you. Now it means you're pretty sexy. And you're taking your time deciding how you want your life to be, and who you want to spend it with".

För mig är det helt okej att vara singel, jag är nöjd och tillfreds. Superimponerad av alla som har ett förhållande, och fixar att ha någon annan än sig själv att tänka på. Att anpassa sig hit och dit och även att känna den där känslan att "det här är så himla rätt, den här människan vill jag dela resten av mitt liv med".

Hela grejen är för mig ett stort mysterium, det är en sån rad med grejer som ska stämma in.

Vi säger att jag har hittat en karl som jag vill sätta tänderna i, jag känner att det är sååååå rätt. Då kommer det första problemet: personen i fråga måste ju känna samma sak för mig. Om jag nu inte hotar den stackars saten, men det blir lätt en lite spänd stämning mellan oss då. Lite påtvingat så att säga.

Nu utgår vi från att mannen känner samma sak för mig, och jag slipper ta till hot för att han ska vara tillsammans med mig. Allt är frid och fröjd, men så börjar man lära känna varandra. Ni vet, på riktigt. Som alla vet är ingen perfekt och brister börjar visa sig.

Själv är jag extremt känslig. När jag börjar störa mig på något hittar jag genast sjutiofem saker till som inte är okej. Det kan vara att han slänger med håret liiite för kvinnligt, drar av sig kläderna direkt på golvet, eller ännu värre: BREDVID tvättkorgen.

Sen har vi sakerna som gör att han åker ut med huvudet före ögonaböj. Ett exempel är fartränder i toaletten. Jag är väl medveten om att varenda kotte(notera det fiffiga ordvalet) gör *nummer 2". Men kom igen, man kan faktist använda sig av den otroligt praktiska toalettborsten och även köra en vända med den fantastiska doftsprayen.


Andra grejer jag tycker är väldigt oattraktivt är karlar som skryter över sina tillgångar. Jag struntar fullkomligt i om du har en whiskey som kostade över åttahundra tusen, för att det var just den whiskeyn Gustav Wasa skulle fira med på jungfrufärden med sitt vackra skepp. Men så hann han inte dricka upp den, eftersom det var lite brister där i konstruktionen och skeppet sjönk innan partyt hann dra igång.

Nu släpper vi allt jag har problem med, jag är trots allt inte lätt att ha att göra med själv. Jag vill inte ha någon som stoppar mig från det jag vill göra. Så står man där om tjugo år och tänker "vad har jag gjort i mitt liv egentligen!?".Jag vill styra själv, och har på senare år även lärt mig att uppskatta att vara ensam och VILL vara det.

Jag tänker på all tid som måste schemaläggas om man ska dela allt med någon, och det gör mig stressad. Tänker att alla som har familj är ena riktiga fighters som klarar av att pussla ihop vardagen.

Någonstans tror jag ändå att när man träffar den rätta löser sig allt, då försvinner många av de här skeptiska tankarna som cirkulerar i mitt huvud. Även om man har problem så slår kärleken det mesta, det måste bara vara så...annars blir jag bitter.

Tills dess tänker jag fortsätta vara en nöjd singel. Baka mina kakor, laga enmansportioner(för att jag avskyr värmd mat), rensa avslopp, spika, skruva och fixa så gott jag kan och misslyckas ibland. Så där som bara en självständig singeltjej som jag kan!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

  • 239 readers

Likes

Comments

View tracker

Där var min resa i Bachelor över! Hur det känns? Det var på ett sätt otroligt väntat. Jag kände ganska direkt att jag och Sebastian inte klickade för fem öre. Jag vet inte hur ni är...men när jag träffar någon vill jag känna det där pirret och känna en nyfikenhet att lära känna personen bättre.

Han påstod att han ville ha en tjej med massa fart och fläkt, han själv var lugn som en filbunke och ganska torr om man frågar mig. Det är absolut inget negativt så, men det passar inte mig som den virvelvind som jag är. Han kände förmodligen exakt likadant.

Jag fick ingen dejt, men de stunder vi pratade ensamma hade vi trevligt. I tv har man bara sett när jag visar vilken spindeljägare jag är (där satte man ribban vet ni), men vi har haft "normala" konversationer också. Pratat om vad vi gör, drömmar osv. Det kändes väl ungefär som att samtala med en person man möter på ica...ja, jag brukar börja prata med folk lite random sådär...det är trevligt.

Hursomhelst hade jag tankar på att lämna redan efter första rosceremonin, jag tyckte hela situationen var jättejobbig då med vissa tjejer som fjantade sig med sina "bitchblickar" och lekte att dem var tillbaka på högstadiet och tillhörde det där "coola gänget". Jag tycker väl kanske det är ännu mer barnsligt att hålla på så än att skratta, skämta och ha kul. Men vad vet jag? Folk är olika i alla fall, och jag är stolt över mig själv och glad att jag inte har suttit och snackat massa skit om folk och varit falsk.

Men sen hade vi resten av gänget, som var så härliga så att jag kände att jag skulle ge det några dagar. Sen ville jag gärna få en dejt med Sebastian för att se hur han var när man inte träffade honom i så pressade situationer.

Att åka ut tillsammans med Elli och Martina var något av det bästa som kunde hända. Vi hade pratat om det där, att om en av mig eller Elli skulle få lämna skulle den andra inte fixa att vara kvar. Hon var verkligen min klippa i stormen. När jag var ledsen tröstade hon mig och fick mig på bättre humör, när jag hade brännskador deluxe på hela kroppen la hon frysta baconpaket på mina lår och bytte ut dom stup i kvarten ( att det inte finns på film är en skam!) och hon är verkligen en helt fantastisk och fin människa. Vilket inte framhävs supermycket på tv kan jag väl känna. 

Och det är väl också något man får ha i bakhuvudet när man kollar på sånt här. Tv är tv. Massor med material ska kortas ner något enormt. En intervju med mig som var en timme lång, ja där kanske man visar 15 sekunder. 

Det är SÅ lätt att döma människor och tro att man vet exakt hur dom är efter att ha sett dom på tv. Jag har gjort det själv. Men efter det här är jag lite mer försiktig med sånt. 

Har en hel del bilder att visa som tydligen inte har lust att laddas upp. Så vad sägs om en bildbomb senare? 


PUSS!

Likes

Comments

Då jag lider av någon kronisk huvudvärk för tillfället är inte bloggandet on fleek. Jag lovar att jag ska bättra mig!

Ikväll är det avsnitt 3 (ja, vi kommer hoppa lite hit och dit som den fladdriga människa jag är).

Sebastian har bjudit in till strandfest och vi var SÅ glada över att få komma ut ur huset och slippa vara fångade...i värsta paradiset...men ändå.



Likes

Comments

Då ska vi väl ta och outa vad som egentligen hände den där dagen när jag och resten av kvinnoskaran skulle träffa hunken Sebastian första gången. Det hade varit några dagar med pressfotografering, långa intervjuer där man fick prata av sig riktigt ordentligt och analysera allt mellan himmel och jord osv. Det var på tiden att träffa den där mannen nu kände vi allihop!

Planen var att vi skulle vara redo för att åka från hotellet till "mellanlandningshuset" klockan 16. Så man kände sig lugn när man vaknade på morgonen, vi hade all tid i världen!

Tog en lång frukost där jag rensade fruktbuffén på all färsk ananas (ananas är Guds gåva till människan om man frågar mig). Fyllde på med lite annat smått och gott så man skulle vara i toppform på alla plan vid det viktiga mötet!

Dagen flöt på och jag var inte ett dugg nervös, jag skulle ju bara presentera mig lite och vara Emelie Larsson, det är jag otroligt bra på!

Meeeeen...det finns alltid ett men när det kommer till mig. Som en blixt från klar himmel började jag inte känna mig alls på topp. Rätt vad det var flög timmarna i väg och jag blev sjukare än sjukast. Damrummet var ganska ockuperat om ni förstår. Jag är mästare på att be till porslinsguden vid det här laget.

Elli var helt förtvivlad och fantastisk och tog hand om mig så gott hon kunde, och försökte samtidigt hantera det faktum att jag knappt sa ett ord. Jag höll god min i början och skämtade friskt om att jag skulle ha plattast mage av alla vid mötet...men efter några timmar var det inte kul längre.

Sen var det dags att åka, och jag visste inte hur i hela helskotta det skulle gå till. Men jag släpade mig till bilen och satt sen knäpptyst hela färden och bara koncentrerade mig på att inte göra något opassande.

Huset vi skulle vara i tills vi skulle åka var SÅ fint! ... Vilket jag inte la så mycket vikt vid i och för sig. I TV-världen är det mycket som kan gå snett och allt blev otroligt många timmar försenat. Det resulterade i att vi fick vänta, vänta och vänta. Efter 12 timmar var jag ganska svimfärdig och dränerad, jag vågade inte ens dricka vatten.

Vi skulle åka i bilar i omgångar till mötet med Bachelor-hunken och jag var i bil nummer två och skulle kliva ur först. Allt gick bara SÅ snabbt. Från att ha väntat i brutalt många timmar satt jag helt plötsligt i bilen med Elli och Stephanie, bilen körde en jättekort bit men jag hann i alla fall slänga ur mig "åh herregud, jag skiter på mig!" och Elli svarar förtvivlat och uttröttad "nej snälla gör inte det!"(som nu visas hejvilt överallt känns det som). Bilen parkerar och jag är helt borta, jag tänker bara att jag inte får svimma eller spy ner karln som står där med sitt colgateleende.

Staplar fram, och jag varken ser eller hör någonting- sen var det klart!

Så när jag fick höra i efterhand att Sebastian inte kom ihåg mig, då var jag inte ett dugg chockad. Jag hade inte kommit ihåg mig själv heller i det läget om jag säger så.

Likes

Comments

Funny fact: alla tjejer visste om min ananashysteri och när vi skulle spela in "ankomsten" åkte jag och min grupp till hamnen där vi helt slumpmässigt fick olika saker vi skulle göra.
Stephanie körde först och när de var klara kom ett "Okej, vem vill köra nu?" Och min magkänsla sa mig att det var dags. Så droppas det: "vi vill att du går här på bryggan och sätter dig och äter lite färsk frukt".
Vad tror ni är det enda vi får tag på?
-Jo, ananas.

Ödet alltså, nog är det fantastiskt.

Likes

Comments

Det här kommer ju bli en rackarns lång roman, det där med att vara kortfattad är ju inte riktigt min grej. Men vi fortsätter väl den här sagan om min arubavistelse.

Första morgonen när man vaknade upp och hörde vågorna utanför, och drog isär gardinerna och tittade ut över den helt magiska utsikten förstod man inte om man drömde eller om man verkligen var där. Efter några rejäla nyp i armen insåg man att man verkligen var där och jag och Elli skuttade iväg och åt frukost. Pressfotografering stod på schemat idag!

Vi var indelade i olika grupper och när det var vår tur kördes vi till en strand där allt var uppriggat för oss. Värmen var ganska påtaglig, och jag hade mosat in min kropp i en xs-klänning som inte var i det tunnaste och luftigaste materialet om man säger så.

Jag känner mig SÅ obekväm i såna där situationer när man ska posa och vara on fleek, man är ju ingen top model direkt. Sen alla dessa människor runtomkring som ska kolla när man försöker få ordning på sin kropp som inte är i toppform, värmen som gör en helt klibbig och dessutom blåste det ganska jobbiga vindar så min lilla, lilla frisyr envist drog iväg åt ena hållet (ingen snygg Carola-fläkt liksom).


Efter fotograferingen hade vi resten av dagen fri. Vi hängde mest på stranden och jag var allmänt otroligt nöjd med sällskapet. Tänk att alla tjejer verkade vara så himla fina och härliga!

Jag är otroligt intresserad och fascinerad av att höra andras syn på saker i livet, vad dem varit med om osv. På kvällen åt vi alla middag tillsammans i en av restaurangerna på hotellet, sen var planen att vi skulle lägga oss tidigt...men planer ändras lite ibland.

Elli och jag drog med oss Therese och Svart-Karin på lite balkonghäng och när Elli entrar balkongen smäller hon glatt igen skjutdörren.

Och som genom ett trollslag var vi utelåsta, inte en endaste människa i sikte och vi kände att "jaha, det var ju en skräll att just vi lyckades med detta".

Vi skriver i gruppen där alla tjejer i gänget är med, inget svar...vi ropar...vi försöker gång på gång få upp dörren..klättrar över till balkongen bredvid som även den är låst.

Efter mycket om och men kommer en sur tant (som förmodligen tröttnade på våra klagorop). Vi kastar ner grannbrudarnas kort till deras rum, surtanten låser upp, vi klättrar återigen över balkongen och tar oss ut.

Jag lyckas alltid hamna i trubbel på ett eller annat sätt. Otursfågel OCH klantig som få.

Men det här...det var ingenting mot vad som skulle hända den dagen vi skulle träffa Sebastian första gången.

Fortsättning följer...


Likes

Comments

Nu känns det som ett exemplariskt tillfälle att ta upp bloggandet igen.
Jag är en av deltagarna i årets Bachelor och många är lite smått i chock(kanske för att jag brukar såga såna här serier vid fotknölarna).
Hur kom det sig att jag sökte? Vad är min syn på allt som hände? Ja, här tänkte jag ge er lite svar.





Foton: TV4

Allt började med att jag såg Sebastian på tv och tänkte att "åh vilken snygg, redig karl!". Följt av att min vän inte trodde att jag skulle kunna komma med...och jag kände: "vänta du bara".

Fyllde i en ansökan och skickade in en pinsam ansökningsvideo och tänkte inte mer på det.
Tre dagar senare ringer telefonen och jag får prata med en grymt trevlig karl som meddelar att jag är välkommen på casting i Stockholm veckan därpå.

Jag smällde av. Tänkte att det är inte en chans att jag kommer komma med, men en kul erfarenhet att ha varit på casting. Så tog mitt pick och pack, och drog iväg!

Inne på Warner bros fick jag prata med en kvinna samtidigt som jag filmades. Babblandet bara drog på i vanlig ordning, och det där med nervositet är inget som finns i min värld när jag bara ska visa vem jag är.

Klev ut och kände att det hade varit kul, men att min resa nog var slut där!
Men jag hade fel...

Några dagar gick, sen blev jag återigen uppringd av den grymt härliga mannen som meddelade att jag gått vidare till slutcasting.
Så det var bara att packa väskan igen och dra till huvudstaden!

Den här gången fick jag träffa en psykolog(som tyckte jag hade otrooooligt bra tankesätt och skinn på näsan), stylist och slutligen producenterna som hade sällskap av en kamera.
Man fick vända ut och in på sig själv, vilket jag gillade! Så det kom både skratt och tårar från fröken Larsson där i sista momentet.

Den här dagen träffade jag även några av de andra möjliga deltagarna, och jag tyckte alla var SÅ trevliga tjejer.

Ja...på den vägen är det. Och på något lustigt vis stod jag där på Örebro station en natt i Maj och tänkte "vad i hela friden hände där, vad håller jag på med?!".

Tittar mig runt och ser en snygg kvinna som precis som jag har två otroligt välfyllda resväskor. Jag misstänker att hon ska iväg på samma äventyr som mig när hon säger "undrar om du och jag ska åka till samma ställe!?"
Det var mitt första möte med Emma Kozan, och från den stunden kändes allt SÅ mycket lättare.
Vi klickade direkt och jag kände att det skulle bli en vän för livet.

På Arlanda träffade vi alla andra tjejer, och det var en sån fantastisk stämning! Vi skämtade om att nu hade vi kul, men sen skulle vi väl bli rivaler och vilja strypa varandra:P.

Flygresan till Aruba var låååång! Jag och Emma hade fått platserna bredvid varandra vilket kändes tryggt. Några timmar in i flighten började jag prata lite med tjejen bakom mig. Märkte snabbt att hon var en babbeldrottning precis som mig och hade en jargong som liknade min.

När vi kom fram till hotellet fick vi veta att det redan var bestämt vilka som skulle bo tillsammans. Jag ville ju bo med Emma! Går fram till receptionisten, lämnar mitt pass och får veta att jag ska bo med Ellinor. Jag blev lättad, för det var ju den där sköna bruden som satt bakom mig på flyget!

Hotellet, Aruba ...ALLT var så magiskt!

Det här vaknade vi upp till första tre dagarna(vilken utsikt va?!):

​Jag tänkte avsluta där, en liten teaser på vad som komma skall ni vet. För det finns SÅ mycket att berätta här...

Likes

Comments

Jag är helt galen i turkost, blått och mönstrat. Så hur passande var inte det här  skalet? Love at first sight helt enkelt. Thanx iDeal of sweden! Finns massa andra fina skal som jag gärna skulle ha i min ägo!

Likes

Comments

Enligt traditionen ska man klättra över olika gärdsgårdar och plocka sju sorters blommor på midsommarafton. Sen ska alla dessa växtligheter placeras under huvudkudden så man kan drömma om vem man ska gifta sig med under natten.

Nuförtiden är det förbaskat svårt att hitta några gärdsgårdar att klättra över. Man får väl mordenisera det lite i såna fall och ta sig över lite staket och cykelställ eller något.

Nästa problem är att jag lider av en grym allergi. Så det skulle nog inte bli några heta drömmar om min blivande man om jag hade en blomsterkvast under kudden.
Med andra ord skippades den traditionen även i år.

Skrällen var nog ändå att det inte var minusgrader och snöstorm, utan varmt och någorlunda soligt (om man bortser från när himlen öppnade sig i 30 minuter på kvällskvisten ungefär...precis när vi skulle spela kubb).
Glädjen att slippa långkallingar och fodrade skinnvantar var total, och jag kunde skutta i min blomsterprydda byxdress!

Firandet hölls i Örebro med några nära vänner och en drös nya bekantskaper. Supergod mat, fantastiska lekar och en hel del skratt.
Jag och Veronica hade knåpat ihop uppdrag som man skulle utföra under kvällen.
Lite smakprov:
Du ska under kvällen ta din servett och torka din bordsgranne runt munnen. Sabina som blev utsatt för detta blev rejält irriterad på sin pojkvän som envist torkade henne runt munnen, SÅ underhållande att se hur hennes humör dalade mer och mer.

Hitta på egna ordspråk. Den föll på mig, och jag levererade på löpande band! "Ja han hade ju inte alla hästar i kanoten om jag säger så", "Hellre 10 svin i skogen än ett i sängen". Tror jag kom på runt 15 stycken. Så jag får väl skriva en bok vid passande tillfälle.

Ropa ut: "ååååh vad jag blev danssugen helt plötsligt! " och ställ dig upp och kör världens dans.

Varje gång någon säger ditt namn ska du göra en high five med någon.

Det var några smakprov, otroligt underhållande var det!

Ja vad ska man säga...här ovan körde vi en klassiker. Jag skrattade så mycket så jag varken kunde hålla tänderna eller glasen på plats.

På midsommardagen vaknade jag och Linda okristligt tidigt som vanligt och satte igång med vårt tjatter uppe på loftet. Efter att Veronica vaknat till liv i rummet bredvid ringde hon oss(för att hon inte orkade ropa) och föreslog en frukost på scandic.

Personligen fick jag en sponsrad frukost, gratis är gott!

När vi hade ätit så vi hade ökat 5 kg var och 30 cm i midjorna kände vi rent spontant att vi ville visa våra nya kroppar i bikini. Så det blev först lite häng i trädgården för att sedan hämta upp Veronicas lilla Tilia och dra till Gustavsvik! Det var SÅ fantastiskt, och vi stannade tills placet stängde igen.
Återigen hade jag världens tur, när vi står och ska betala sticker en karl ut huvudet och undrar om jag vill ha hans parkeringsbiljett som gällde heeeela dagen.
Dum fråga tänkte jag, tog emot biljetten och lyfte honom till skyarna så jag höll på att spricka i all min glans.
Tyckte han förtjänade det.

Min bränna efter dagen då? Jamen den var väl allmänt on fleek skulle jag väl påstå. Älskar min rejäla rosett, den är grädden på moset.

PUSS på den här helgen. Vilka människor man har i sitt liv alltså. Synd bara att den där V flyttat till Gbg så man inte får se henne lika ofta. Hon är SÅ bra för själen.

Likes

Comments