Igår lämnade hon mig. Ja det är sant och jag vet att det inte alls är så farligt som det låter men det är såhär det känns.

Luna heter hon. En ljusbrun amstaff som jag blint har fallit för, trots hennes lustiga grymtningar och höga snarkningar. Hon har på nått sätt fyllt den ensamhet jag inte visste fanns.

Luna kom till oss den 8 Januari och bodde hos oss under tiden som min bror var bortrest. Jag har aldrig träffat en snällare och lydigare amstaff förut. Trots hennes lugna beteende övervägde vi att vara på den säkra sidan och första gången vi var ute och gick med henne fick hon ha munkorg (??? Något som nu känns jättelöjligt, hon är den snällaste & fjantigaste) Som tur insåg vi det och dessutom fick hon gå okopplad på våra promenader.

Ju mer tiden med henne gick, desto mer fäste jag mig vid henne. Varje gång jag kom hem var hon den första att hälsa innanför dörren. Först hörde man dunset av att hon hoppade ner från kökssoffan, ljudet av tassar med klor komma närmare och närmare. Sen såg man henne, svansen började gå och hon kom fram med hennes grymtningar samtidigt som hon nosar intensivt "Vart har du varit". Hon vet att hon inte får hoppa, men hon gör det ändå och man får motvilligt en blöt hundpuss över hela kinden.

Nu är hon dräktig, valparna står avtalat på hennes tidigare ägare. Det är hennes tredje kull som ska komma. Det innebär att hon måste åka tillbaka till Växjö, få sina valpar och ta hand om dem där. Jag kommer inte träffa henne på minst 2 månader.

Det kanske låter löjligt men jag svär, det gör så ont.

Likes

Comments