Header

Vardag

3 veckor gammal är den här tjejen idag! Det firade vi med att ta lite söta bilder imorse då hon var nöjd och belåten haha!

Igår var vi ju på BVC för vägning och hon följer sin kurva jättebra! Kvinnan vi träffade där igår var inte samma som vi haft att göra med tidigare. Hon tyckte i alla fall att jag gjorde rätt i att låta Miléa säga till själv när hon vill ha mat! Uppebarligen funkar det ju utmärkt! Bajskalas vart det också då vi var där... Självklart passar hon på då man tagit av blöjan för att nakenväga. Både skötbordet, vågen, golvet och jag föll offer för bajsattacken haha. Glamorösa föräldralivet. Lite imponerande vad dessa små kroppar kan lyckas klämma fram... Och hur fort man slutar bry sig! Det är ju typ det mest klassiska att skrämma upp blivande föräldrar med: Bajsblöjor. Superlöjligt faktiskt!...

Idag skulle vi upp på lasarettet och göra ett ultraljud på Miléas höfter då läkaren vi hade då hon låg på barnavdelningen inte kunde avgöra om det var i knäna eller höfterna det knakade då han böjde benen på henne. Tydligen kan det vara knas i höfterna på vissa bebisar och då kan dom måsta ligga i någon typ av skena under en period... Men undersökningen gick superbra! Bortsett från att hon vart arg och kissade på doktorn då han höll fast benen på henne haha... Ännu mer kroppsvätskor! Inget fel på höfterna i vilket fall som helst. Vilken tur ändå, den här tjejen har varit med om tillräckligt!

Nu ligger vi hela familjen i sängen och ska alldeles strax göra natt. Imorgon har vi ingenting planerat så jag tänker försöka sova ut så länge det bara går! Lillan sover fortfarande så bra, hoppas verkligen det håller i sig. Man blir ju lite bortskämd... Nä, nu är det dags för blöjbyte innan sovdags! Nattinatt på er!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Vardag

Det är en liten gladskit vi har fått! Förutom då hon är hungrig, men vem är glad då liksom...

Idag har vi haft lite besöksdag! Sebastians pappa, hans fru och min morfar var förbi imorse. Nu på eftermiddan kom Sebastians faster och kusin en sväng! I övrigt har vi mest varit hemma. En liten prommis med vagnen blev det på morgonen, sen sprang dagen iväg! Tiden går verkligen fort med en bebis till skillnad från då man var gravid haha... Nu känns det som man knappt hinner äta, men vi börjar faktiskt få lite rutin på det hela och det blir lättare och lättare att hinna med alla nödvändigheter!

Imorgon ska vi tillbaka till bvc och väga lillan! Då får vi se vad dom säger om att jag har struntat i deras direktiv hehe... Hon äter ju för fullt ändå! Dock tror jag att hon har börjat få lite magknip eller dylikt, för just efter maten blir hon oftast grinig en stund... Det brukar dock hjälpa om man slänger henne över axeln ett tag... Och får hon rapa blir hon nöjd ganska direkt!

Nu är hon hur som helst nyss matad och ganska belåten så jag ska passa på att ta en dusch! Ha en trevlig kväll mina vänner!

Likes

Comments

Vardag

Hej på er!

Dagarna bara rullar förbi och mer och mer vänjer man sig vid det här nya livet! Senaste dagarna har vi varit på besök på BVC, sprungit små rundor på stan, promenerat, haft lite besök och bara myst! Man är rätt slut och därmed ganska nöjd med att vara hemma en del haha...

Vi fick ju till uppgift av BVC att väcka för att mata varannan timme på dagen och var tredje på natten och det har vi ju testat nu men alltså jag är inte riktigt förtjust i det där. Jag känner att det är så mycket bättre om hon får säga till själv när hon är hungrig, för väcker jag henne då hon sover så somnar hon ju bara och får knappt i sig nån mat. Eller så spyr hon bara upp allt igen då hon inte är hungrig... I vanliga fall äter hon ändå varannan ibland var tredje timme på dagen och sist vi vägde hade hon gått upp ordentligt på bara två dagar! Jag tror den första vikten dom utgick ifrån då dom tyckte hon gått upp för lite var lite missvisande då hon även la på sig vätska under tiden hon var sjuk, alltså vikt som nu har försvunnit. Hur som helst så freestylar vi lite nu med matningen faktiskt så får vi se vad dom säger när vi väger till veckan!

Igår fick vi förresten hem en supersöt babysitter från jollyroom! Rosa och allt hehe, kunde inte låta bli. Lillan förstår väl inte riktigt det roliga än men hon verkar rätt nöjd med att få sitta där i och gunga! Tänkte att det skulle underlätta då jag och hon är ensamma hemma, så får jag kanske händerna fria en liten stund för att tex laga mat...

Nästa köp blir nog kanske en bärsele eller sjal. Vågar inte lämna henne obevakad en sekund då vi har en katt här hemma, som ju egentligen är väldigt snäll men man blir ju lite försiktig av sig ändå. Tänker att det skulle underlätta enormt att få ha Miléa i en sele eller sjal då Sebastian är borta så att jag kan typ diska, dammsuga eller stöka på med vad som helst för det funkar inte riktigt nu då jag inte vågar släppa henne med blicken haha... Dock verkar ju sortimentet på bärselar och sjalar vara näst intill obegränsat så jag vet inte ens vad jag ska börja titta efter. Nån som har något tips?

Likes

Comments

Graviditet, Vardag

Första delen av förlossningsberättelsen finns att läsa HÄR

Nu var det äntligen igång! Vi hade fått ett rum på förlossningen och jag höll stenhårt i lustgasen! Tyckte den var sååå rolig fast att det ibland var svårt att ta den i rätt tid eftersom effekten är lite fördröjd och jag hade svårt att avgöra då värken var på g. Barnmorskan slog på en skärm där man liksom kunde se när värken var på väg och när den började försvinna igen och då vart det mycket lättare att tajma med lustgasen, så vi fick hjälpas åt att hålla koll jag och Sebastian! Jag försökte även gå på toan och då fick jag testa gå med den här ”svävaren” för att underlätta att ta sig fram, men jag tyckte inte alls att den var speciellt hjälpsam. Det var hur som helst omöjligt att hinna "bli klar" mellan värkarna, så det slutade med att jag fick testa ta några värkar utan lustgasen och fy sjutton säger jag bara. Vid det här laget gjorde det vansinnigt ont och då fick jag verkligen förståelse för hur mycket nytta lustgasen gjorde! Så efter det gjorde jag inga fler försök att gå iväg någonstans…

Nu låg jag mest i sängen och Sebastian satt bredvid och serverade mig saft och vatten mellan värkarna. Jag tycker att jag hade det rätt bra! Barnmorskorna berömde mig för hur bra jag jobbade med andningen och jag kände verkligen själv att jag gjorde ett bra jobb trots att det inte var något jag hade övat på innan!

Klockan 01.25 tog dom hål på hinnorna och efter det blev värkarna värre och värre! Helt sjukt när man tror att man har så ont man kan ha och så börjar det göra ännu mer ont haha. Tur man vet om att smärtan inte är farlig, utan det är liksom sådär det ska kännas. Vi testade höja lustgasen lite grann eftersom den inte hade sådär jättebra effekt längre och det funkade bra ett tag, men det tog inte speciellt lång tid innan värkarna gjorde skitont även med lustgasen. Den enda effekt lustgasen egentligen hade nu var att jag fick bli lite snurrig. Vår barnmorska, som för övrigt var världens gulligaste, såg att jag led en aning och frågade hur jag tänkte kring annan smärtlindring. Typ epidural. Jag är ju vansinnigt spruträdd och var inte alls taggad på någon ryggmärgsbedövning, men jag kan säga att i det där läget var jag inte speciellt kaxig. Ja tack, vi testar epiduralen!

Klockan 03.00 ca kom narkosläkaren in och då hade jag så ont att jag bara vrålade i lustgasmasken haha, så trots att jag var lite vettskrämd över den där sprutan var jag väldigt glad att han äntligen hade pallrat sig till vårt rum! Dom där ca 15 minuterna det tog från att dom ringde på honom till att han kom dit kändes nämligen som en evighet. Jag fick sitta på sängkanten med kutad rygg och hänga mot Sebastian medan de först bedövade huden för att sedan sätta EDAn. De sa åt mig att jag var tvungen att sitta HELT STILLA. Kändes skitlätt då man har värkar och en fet gravidmage som kom i kläm då jag var tvungen att sitta som en ostkrok… Sebastian har berättat i efterhand att han också hade lite panik över att jag skulle råka röra mig och höll i mig väldigt hårt för att förhindra det. Jag kände då aldrig av när han satt den där epiduralen, jag sög i mig lustgasen under tiden och nöp i Sebastian. Hips vips var dom klara och jag tänkte bara ”Var detta allt? Varför skulle jag vara nervös över det här!?”

03.50 hade smärtan avtagit helt och hållet. Att ta EDA var nog det bästa beslut jag tagit i mitt liv. Det enda jag kände nu var ett starkt tryck neråt, men det gjorde liksom inte ont utan kändes mer som att vara extremt bajsnödig. Dock hade jag lite svårt att hålla tillbaka, utan jag var nästan tvungen att trycka på lite under värkarna även fast det inte var dags riktigt än. Eller jag och jag, kroppen jobbade liksom på egen hand!

Sen tror jag att värkarna började avta lite grann, eller rättare sagt att de inte var tillräckligt starka och det hade nog med EDAn att göra. För vid klockan 04.20 fick jag värkstimulerande dropp för att sätta lite sprutt på det hela. Kan säga igen att jag är så glad att jag tog epiduralen! Det var sån otrolig skillnad och situationen vart helt klart mycket trevligare än innan!

05.25, alltså ca en timme efter att jag fått värkförstärkande, tryckte det på så otroligt mycket vid varje värk och kroppen krystade helt enkelt av sig själv. Det var inte möjligt att hålla emot. Det där är så häftigt för kroppen vet verkligen bara vad den ska göra! Så nu var det dags för den biten och jag tyckte det var ganska skönt att få trycka för kung och fosterland då krystvärkarna kom! Men fy tusan vad svettigt det blev, alltså jag har nog aldrig jobbat så hårt i mitt liv! Sebastian fick badda mig med blött papper och servera vätska. För att få ännu mer "kraft" testade vi att barnmorskan fick hålla i ett band som jag skulle dra i allt vad jag kunde samtidigt som jag krystade, lite som dragkamp kändes det och det hjälpte verkligen till! (Men ledde till den sjukaste träningsvärk jag någonsin haft i armarna under måånga dagar efteråt!)

Krystandet funkade som sagt bra i början, men efter ca 40 minuters krystarbete var jag helt och hållet slutkörd och bebis ville inte riktigt komma ner. Trots att de höjd dosen värkstimulerande successivt hände det helt enkelt inte mycket och jag hade inte mycket ork kvar. Då beslutar barnmorskan att de ska ringa efter en läkare för att eventuellt avsluta förlossningen med sugklocka.

När jag hörde ”Sugklocka” fick jag lite panik då jag hört så mycket skräckhistorier kring förlossningar med sugklocka… Bestämde mig för att försöka jobba ännu hårdare med krystandet, men det hände fortfarande knappt någonting och jag var verkligen slutkörd.

Enligt förlossningsjournalen fick jag klockan 06.18 något som jag bara kan anta är bäckenbottenbedövning. Detta har jag knappt något minne av! Efter det sattes sugklockan och därefter det tog det bara 3 minuter innan bebis äntligen var ute! ”Extraktionen påbörjas kl 06.18 och är lätt och utförs utan hjälp av yttre press, 2 dragningar. Ingreppet bedöms okomplicerat.” Så står det i journalen. Tydligen hade jag gjort större delen av jobbet själv då hon väl skulle ut, men det var nog bra att jag fick lite hjälp på traven. Jag hade nog inte orkat legat där och krysta speciellt länge till! Sugklockan hade jag inte heller behövt vara rädd för! Det gick ju superbra och inte fick jag några extrema skador inte. De fick sy några få stygn och det kändes inte heller! Jag som varit så orolig för det där. Nä, jag är väldigt nöjd över min förlossning faktiskt! Det var en sjukt häftig upplevelse och jag måste säga att jag upplevde att allt flöt på superbra! Det är helt klart något jag kan tänka mig att göra om!

06.21 föddes vårt barn. Doktorn håller upp henne och jag utbrister ”Är det en liten flicka??”. Vi hade ju inte tagit reda på könet och det är jag så glad för! Jag trodde ju dock att det var en pojke hela tiden, Sebastian hade rätt alltså!

Efter detta började all dramatik. Jag fick aldrig upp henne på bröstet, utan alla rusade ut därifrån. De bad Sebastian följa med. Han fick klippa navelsträngen i ett annat rum och de kom tillbaka med henne efter några minuter. Jag fick hålla henne ett par sekunder sedan tog de henne och sprang iväg igen. Jag fick förklarat för mig att hon hade bajsat i fostervattnet och råkat andas in det, förmodligen alldeles i slutskedet av förlossningen, och därför behövde hon lite hjälp. Jag fattade ingenting, jag var alldeles för trött. Jag gick ut i korridoren och dom var då på väg med henne ner till barnavdelningen. Hon skulle få hjälp med andningen, men då lät det inte speciellt allvarligt. En kvart, kanske en timme skulle det nog ta. Men så vart det ju inte! Sebastian följde med dem ner. Jag kunde knappt stå på benen, jag var alldeles för slut. Så jag fick hjälp tillbaka till vårt rum och däckade av i sängen i ca 1 timme. Vaknade och förstod inte riktigt vad som hade hänt eller vart alla var.

Jag fick komma ner till barnavdelningen och träffa Sebastian och vår dotter som då låg med en massa slangar i näsan och lite överallt på kroppen. Jag fick hålla henne ett litet tag, men då fick läkarna hjälpa till att lyfta upp henne och fixa och trixa med alla sladdar så att de inte skulle tjorva ihop sig eller åka ut. Efter det fick vi inte hålla henne på ett par dagar då hon fick en infart i naveln (för att kunna ge medicin osv) som de var tvungna att hålla noga koll på.

Det går inte riktigt att förklara allt som hände under den följande veckan, för jag förstår inte riktigt ens allt själv och man var mer eller mindre i chock. Det var utan tvekan den värsta veckan i mitt liv, men även den bästa, vi hade ju just fått ett barn! Jag har aldrig varit så rädd och även fast vi inte vågade säga det högt var den största rädslan såklart att vi inte skulle få åka hem med vår dotter. Men så är det ju, man tänker alltid det värsta. Varje gång jag hörde någon gå utanför vårt rum knöt det sig i magen och jag var rädd att någon sköterska skulle öppna dörren och ge oss dåliga nyheter. Det var fruktansvärt att se henne med alla slangar, se när dom stack henne för att ta prover. Hon fick antibiotika, blod, diverse dropp och mediciner. Läkarna får ju aldrig heller säga direkt någonting. De kan ju inte lova att allt kommer bli bra och egentligen är det väl tur att de inte gör det, i fall att de skulle ha fel! Men det hjälper inte direkt ens oro.

Bra vart det ju till slut ändå! Hon vart bättre och bättre för varje dag och de fick koppla bort fler och fler sladdar och hjälpmedel vilket också ledde till att vi kunde slappna av mer. Efter fem dagar fick vi ta in henne i vårt rum och sova med henne för första gången. Lungorna rensade ut allt skräp relativt fort, även fast dagarna verkligen kändes som år då vi var där.

Efter en vecka fick vi äntligen fara hem med en alldeles perfekt och frisk liten flicka och det har aldrig varit så skönt att komma hem. En väldigt dramatisk start på föräldralivet fick vi, men nu är ju allting bra och vi har börjat landa här hemma med världens finaste lilla flicka!

Likes

Comments

Vardag

2 veckor idag! Det går så fort!

Vi har haft besök av bvc idag och det gick mycker bra! Dock har lillan inte ökat så mycket i vikt trots att hon äter väldigt ofta, det kunde vara så i början sa dom, men vi ska dit och väga henne igen på fredag! Har även fått "order" att väcka henne var tredje timme på natten och mata... Vi som varit så nöjda med att få sova 6 timmar i sträck haha!... Ja vi ser väl hur länge vi får jobba på med det.

Dagen i övrigt har varit bra. Vi fick besök av Liza en stund, har hunnit med 2 prommisar med barnvagnen och nu myser vi i soffan framför Spöket Casper-filmen hehe, en favorit från då jag var liten!

Likes

Comments

Vardag

Idag har vi haft besök av Linnea, Marcus och lilla Wilda! Miléas första tjejkompis! Supermysigt ju med bebisar i ungefär samma ålder, just nu är det ganska stor skillnad mellan dem såklart då Miléa är 2 veckor imorgon och Wilda 3 månader! Men om inte allt för länge ska dom nog leka alldeles utmärkt med varandra! Trevligt med lite besök i alla fall! Vi har tagit det ganska lugnt med besök nu första tiden, men vi har ju trots allt bara varit hemma en vecka och det här nya livet är ju faktiskt rätt mycket att landa i. Men vi har det så mysigt och det är så fantastiskt att få lära känna den här nya lilla människan bättre och bättre för varje dag! Hälften mig och hälften den jag älskar mest, det ska bli så spännande att se vem hon blir riktigt!

Likes

Comments

Vardag

Hej på er! Ahh dagarna springer förbi, jag hinner inte riktigt med! Igår besökte vi mamma i ursviken och lillan tycker ju verkligen om att åka bil så det gick bara fint! Sen vart hon lite gnällig, första gången hon blir det, men även då hon är gnällig är hon så snäll och blir nöjd så fort man går runt med henne en stund!

Den här natten har varit heeelt otrolig! Vi bestämde att vi skulle försöka få henne att sova i sin egen säng istället för mellan oss i babynestet och vid första försöket i förrgår vart hon inte alls nöjd. Men i natt gick det superbra! Hon åt 22.00 och sen vaknade hon inte förrän klockan 4 (!!!) för mer mat. Somnade om direkt efteråt och vaknade inte förrän klockan 8 igen! Hela natten sov hon i spjälsängen utan minsta lilla gnäll, så skönt! Så idag har vi känt oss utvilade! Vi tog en morgonpromenad med vagnen, oj vad jag har sett fram emot vagnprommisar, sen har vi mest tagit det lugnt. Ätit lunch, duschat, städat lite och myst med lillan.

Sebastian har ganska nyss åkt iväg för att jobba lite grann, så nu får jag och Miléa klara oss utan pappa en stund! Får istället strax besök av mamma som kommer förbi med middag och ska hålla oss sällskap ikväll. Blir nog superbra!

Likes

Comments

Vardag

Vi tog en premiärtur med Miléa till stan idag! Jag var lite nervig men det gick superbra. Vi såg till att fara just efter att hon ätit så hon skulle vara nöjd ett tag, sen sov hon i vagnen ca 2 timmar medan vi gick runt! Därefter började hon knöla lite grann, matdags! Så vi gick och satt oss på espresso house, så fick jag och Sebastian dricka lite kaffe också!

Lite shopping vart det också. Råkade få med lite söta kläder till lillan såklart... Vi har fått väldigt mycket kläder sen hon kom och jag hade ju laddat upp med en hel del kläder innan också, så egentligen behövs det verkligen inget mer! Kommer omöjligt hinna använda allt innan hon växer ur det haha!...

Nu myser vi bara här hemma i soffan hela familjen, inklusive Charles som för första gången sen vi kom hem vågat sig upp i soffan och upp i mitt knä! Han har varit lite avskräckt av lillan... Men det kanske tar sig! Hur som helst är det så underbart att bara gosa allihop, man börjar vara lite kvällstrött! Dock har vi haft väldigt lyxiga nätter hittills! Inatt somnade vi vid 12 och det var inte förrän halv 5 hon vaknade och ville käka! Sen sov hon till halv 8 och därefter steg vi upp! Hoppas denna natt blir lika lyxig!

Likes

Comments

Graviditet, Vardag

Tänkte nu dela med mig av förlossningsberättelsen! Det är så kul att få sammanfatta allt för egen del. Sen älskar jag själv att läsa förlossningsberättelser och vet att många andra gör det också, så här kommer det! Jag kommer dela in historien i flera delar då det är svårt att kortfattat berätta allting, dessutom är det lite i mån av tid som man får sätta sig ner och skriva... Vi börjar här:


Måndag 24/7
Ni som känner mig eller har hängt med här på bloggen vet ju om att lilltjejen i magen inte var superstressad med att komma till världen. Måndag den 24e hade jag gått 13 dagar över tiden och det var dags för ett läkarbesök på barnmorskemottagningen för att kolla så att allt var bra inne i magen, vilket det var! Mängden fostervatten hade minskat lite grann, men inte så att det var någon fara. Bebis mådde fint där inne och det verkade inte finnas någon anledning att sätta igång förlossningen där och då. Istället fick jag en ny tid två dagar senare, onsdagen, för att åter igen kontrollera läget och sen ta det därifrån. Innan vi avslutade besöket på måndagen fick jag åtminstone en hinnsvepning, sjukt obehaglig upplevelse må jag säga! Sen hoppades jag bara att det skulle göra susen!

Direkt efteråt fick jag ganska kraftig ”mensvärk”, helt normalt. Det kunde man räkna med enligt läkaren, även blödningar var normalt. Så fortsatte det under dagen. Vid klockan 20.00 på kvällen däremot började det komma i stötar, som smärtsamma sammandragningar. Inte så farligt ont! Mer en molande värk samtidigt som magen blev stenhård, sen försvann det ett par minuter och kom tillbaka igen. Och detta höll på tills vi gick och la oss!

Tisdag 25/7
När jag vaknar på morgonen har jag fortfarande lite molvärk, dock ihållande nu och inte sådär stötvis som värkar ska vara. Vid klockan 8 då jag varit på toan upptäcker jag till min stora glädje att den här superfräscha slemproppen har släppt ordentligt! Yay, något på g kanske? Hyffsat direkt efteråt kommer dom här lätta värkarna tillbaka. Sebastian åker till jobbet och jag lägger mig i soffan och somnar då jag sovit superdåligt under natten.

Vaknar igen vid halv 11 och då är värkarna borta igen... Dock släpper ännu mer av slemproppen då jag går på toan, jag som trodde det var allt första omgången haha! Vågar inte riktigt hoppas på att något är på gång ändå då jag vet att det kan dröja länge även om proppen släppt, dessutom har ju värkarna avtagit. Så förmodligen var det bara pinvärkar!

Sebastian slutar jobba klockan 17.00 och då går jag ut för att möta honom. Däromkring börjar värkarna komma tillbaka! Lätta värkar fortfarande, som kraftig mensvärk som kommer i stötar, ingenting som direkt ”stör”. Då tänkte jag att om det är såhär värkar känns så blir ju inte detta något problem!

Vi äter middag, tar det lugnt, ser på tv och bara myser på hemma. Vi åker och köper lite godis, frukt, dricka osv. Tänkte att utifall att det skulle börja hända något snart kanske man vill ha med något gott till förlossningen! Vid klockan 19.00 då vi är hemma igen börjar det gradvis göra ondare och ondare för varje värk som kommer. Härifrån kommer det gå snabbt från hanterbart till outhärdligt. Fortfarande tänker jag att ”Detta är bara pinvärkar, såhär kommer det säkert att hålla på i flera dagar!” Dock har det börjat göra så pass ont att jag ändå måste stanna upp och liksom andas igenom dom, går inte att fokusera på det som händer runt omkring. Jag testar klocka värkarna lite och de är fortfarande ganska oregelbundna, men för varje värk som kommer och går börjar det göra ondare och ondare. Till slut kan jag inte sitta still längre utan måste upp och gå då värkarna kommer. Testar ställa mig i duschen ett tag då jag hört att värmen ska kunna hjälpa lite, vilket den kanske gjorde lite grann, men inte tillräckligt och jag vart fort rätt uttråkad av att stå i varmvattnet haha. Sebastian börjar allt eftersom att packa ihop lite saker och jag säger att om det blir mycket värre kanske vi ringer in till förlossningen och rådfrågar, dock fortfarande säker på att det kommer fortsätta såhär lääänge innan något händer.

Vid 22.00 gör det riktigt ont, jag går bara runt i lägenheten och svär och lutar mig mot saker, stampar med fötterna och tänker att ”Hur FAN ska jag kunna gå runt med den här smärtan i flera dagar till, förlossningen kommer skicka hem oss, jag kommer såklart inte kunna sova mig igenom detta och i slutändan kommer jag vara alldeles för trött för att föda barn." Fortfarande inställd på att det skulle ta minst nån dag till innan det var dags. Jag hade hela tiden igång värktimern på preglife-appen och eftersom de nu var så regelbundna värkar kunde jag passa på att försöka klämma in toabesök och annat ”nödvändigt” mellan värkarna då jag ändå hade ett hum om när dom skulle komma tillbaka. Dock misslyckades jag totalt hela tiden och fick konstant avbryta toabesöken då värkarna bara kom tätare och tätare. Att sitta på toan och försöka fokusera på det man ska göra under en värk, inte alls kul kan jag säga haha! Vid den här tiden kom värkarna med ca 3 minuters mellanrum och pågick under lite mer än 1 minut åt gången. Då är det väl egentligen dags att ringa in till förlossningen enligt den information jag fått, men jag var så säker på att vi skulle bli hemskickade så jag sa att vi väntar en timmd till, tills klockan 11 i alla fall och ser om det fortfarande håller på!

22.25 stod jag dock inte ut längre, det gjorde för ont! Så jag ringde in till förlossningen och de sa att vi kunde komma in på kontroll. Sebastian började göra mackor åt mig eftersom jag var orolig att de inte skulle ha någon vegansk mat på sjukhuset om jag blev hungrig under (Vilket skämt, tanken på mat fanns INTE under förlossningen) eller efter förlossningen. Minns att jag tänkte att vi skiter i maten och sakerna, vi far NU, jag vill ha lustgasen!! Medan han stod och bredde mackor och packade ihop det sista fortsatte jag att gå runt i lägenheten och svära och stampa då värkarna kom. Tror även jag grinade lite emellan åt hehe... Sebastian sprang ner och packade in väskorna i bilen och sen åkte vi iväg.


Vi gick in, jag grinandes, men samtidigt glad och taggad mellan värkarna och fick möte av en barnmorska när vi kom ut ur hissen utanför förlossningen. Vi fick gå in till ett rum och göra en CTG-kurva och jag var väldigt nojig över att behöva sitta ner under tiden då värkarna var absolut vidriga då jag inte fick vara uppe och gå. Testade stå till en början men det var rätt svårt att hålla allt på plats så det vart att halvligga i fåtöljen tillslut. Efteråt kommer en barnmorska och en sjuksköterskestuderande in, de undersöker läget och jag är öppen 3 cm, livmodertappen är ”utplånad” som de så fint uttrycker det haha. Sjukt brutalt låter det, men det känns brutalt också så det passar sig väl. Sebastian säger att ”Om någon dag har vi kanske bebis här i alla fall!” Och barnmorskan svarar ”Om någon dag? Jag tänker ju typ ganska snart!”

23.36 Fick vi följa med till vårt förlossningsrum. Jag fick mig en tjusig nattskjorte-liknande skapelse, ett par fräsiga nättrosor och en binda av ”gigantisk blöja”-kalibern. Jag frågade ”Alltså får vi stanna här nu? Vi ska inte hem igen?” Och självklart skulle vi stanna. Såhär i efterhand känns det som att det kanske var en dum fråga, då vi fått ett rum på förlossningen och jag blivit snyggt sjukhusklädd, men allt för att vara på den säkra sidan haha! Vi sätter igång med lustgasen ganska direkt, ca klockan 00.15 och jag var så nöjd! Kände mig verkligen aspackad för några sekunder vilket jag tyckte var skitroligt. Så jag bara skrattade och var glad. Det tog liksom bort ”toppen” av smärtan under värkarna och mellan värkarna var jag bara avslappnad och lullig. Nu var det äntligen på gång och utan igångsättning dessutom! Woho!

Likes

Comments