​Sömnen är långt borta, det kommer nog vara så här ett tag. Chocken släppte igår och allt kom tillbaka, det kändes som att jag återupplevde allt, och jag fann mig själv i en ambulans. Jag försökte få ut alla tankar och känslor till ambulanspersonalen, men tårarna, paniken och smärtan tog över. Idag mår jag fysiskt bra, men jag går runt och väntar oroligt på nästa panikångestattack.


Men vad hände egentligen? På väg hem, årets första riktiga snö. Marcus firade att han hade haft körkortet i exakt ett år. Vi skrattade och sjöng som vanligt. Helt plötsligt ser jag kajkanten komma närmre, däcken skriker medan Marcus försöker stoppa det som håller på att hända. Jag hör honom skrika. Förlåt skrek han. Han skriker åt mig att ta av bältet och försöka få upp dörren, men passagerarsidan är redan vattenfylld och dörren går inte att rubba. Jag försöker skrika men vattnet fyller mina lungor, jag försöker sparka sönder rutan men det är alldeles för svårt under vattnet. Precis då känner jag hur bilen slår i botten, tre meter ner i djupet. Jag minns att då kissade jag på mig. Jag börjar panikslaget leta efter en väg ut, känna något så jag vet vart i bilen jag är. Jag hittade bakrutan. Jag försökte ta mig framåt i bilen men visste inte vad som var fram eller åt sidan, uppåt eller neråt. Jag kände ett bälte, vilket vet jag inte, men jag gav upp. Jag släppte allt, slappnade av, och jag minns att jag tänkte ”Marcus är inte här. Han lever. Det är viktigast”. Jag trodde jag var död, att jag skulle fastna i denna sjuka mardröm, detta oövervinnerliga mörker, med all smärta och rädsla, och aldrig mer få hålla om någon jag älskar. Jag blundade, försökte ta ett sista andetag och drog in massor med vatten. Jag började försöka hosta och öppnade mina ögon. Framför mig såg jag två lampor. Först trodde jag det var det där världsberömda ljuset i slutet av tunneln, att när jag kom fram dit så skulle pappa stå där och vänta. Men något flimrade till, och jag insåg att det var gatlyktorna. Jag simmade med allt jag hade, och några sekunder senare kunde jag dra ett andetag. Jag fick luft i lungorna igen. Och där stod han, min Marcus. Bara byxorna kvar på sig, och precis på väg att hoppa ner och dra ut mig ur bilen. Att få hålla om honom då, det kan ingen känsla någonsin slå.

Men hur kom jag ut, det frågar alla. Och jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag tänkte dö, jag trodde min tid var kommen. Men jag tror min käre far, älskade morfar, och finaste Natalie har något med det hela att göra. Det var inte dags för oss att ses riktigt än, jag kommer så småningom, men inte än, inte på många år. Tack, mina underbara fantastiska änglar, för att ni vägrade låta mig dö där. Jag saknar er så enormt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

När han fortfarande fanns i mitt liv var det så mycket lättare. Jag mådde väl inte direkt bra då heller, men med honom i livet gick det iallafall att kämpa sig igenom allt. Jag förstår inte hur man kan sakna en människa så himla mycket, hur man kan sakna en tid som varit med en sån styrka att världen faller ihop framför ens fötter varje steg man tar. Varje dag är en kamp, alla minnen jag bär på, alla stunder vi delat, all lycka som fanns. Tårarna slutar nog aldrig rinna, smärtan slutar nog aldrig kännas, och jag kommer nog aldrig sluta drömma om dagen han går in genom dörren och ger mig en kram. Jag förstår inte hur jag överlever, för egentligen vill jag nog inte ens det. Jag stannar här med hoppet om att han en dag kommer tillbaka till mig, fastän jag vet att något omöjligare finns inte.

  • 49 Readers

Likes

Comments

Så mycket dödslängtan, ångest och panikattacker jag fått genom åren. Så mycket ärr som aldrig läker och så mycket smärta som kommit i enorma orkaner och bara tagit mig bort från allt jag håller kärt.
Det känns som att jag står på toppen av världen just nu. Fastän att jag sitter här på ett skitigt tivoli, 40 mil hemifrån, i skitiga kläder och luktar svett med flott, så är jag gladast i världen. Eller ja, gladare än någonsin iallafall.
Och jag är så glad för allt jag fått se. För att jag fått chansen att uppleva allt. För mina syskons alla skolavslutningar, för alla skratt, för alla leenden, för alla utskällningar, för alla kyssar, för alla ögonblick som fått det att pirra i magen. För allt det är jag glad. För varenda sekund jag får spendera i detta liv.
Tänk vad mycket jag hade missat om jag hade gett upp. Herregud, jag är helt enkelt glad att jag lyckades.

Likes

Comments

Jag tänker på dig nästan hela tiden. Åtminstone några gånger varje dag.
En av kunderna började prata om min tatuering till dig, och jag började tänka på din födelsedag. Fan du skulle bli 50 nästa år. Det är stort, men jag blir så jävla ledsen när jag tänker på att du inte är här för att fira din egen födelsedag. Men jag lovar, vi barn firar åt dig. Du må vara borta, men hos oss finns du alltid. Saknaden är så stor, men tack för att du alltid ser ner på mig. Jag hoppas du är stolt.

Likes

Comments

Minns du min första egna katt? Lillen. Han som jag fick för att du så gärna ville höra det där urdåliga skämtet om Bellman och papegojan. Ett skämt var allt som krävdes för att jag äntligen skulle få den där jäkla katten.
Eller Skuttan, kaninen jag flörtade till mig genom att lägga henne i famnen på dig och skrika hur söt hon var.
Ja, det gick ju inte så bra för mig att ta hand om något av dem djuren, det var mest du och mamma som tog hand om dem. Men tack för att du litade på mig då. Tack för att du aldrig slutade tro och hoppas på mig.
Tack för den gången du bar in mig när jag trodde att jag hade brutit benet när Emil fällde mig med en pulka. Tack för den gången du bar mig när mitt revben var trasigt. Tack för alla gånger smärtan tagit över och du burit mig hela vägen till säkerheten.

Det sliter och river i mig, det gör så ont. Tänk att du är borta. Jag behöver en riktigt stor pappakram. Jag behöver att du lyfter upp mig och kramar tills luften försvinner ur mina lungor. Just ikväll behöver jag dig lite extra pappa. En sån kväll är det.

Likes

Comments

Detta år har varit så otroligt uppochned hela tiden. När klockan slog 00 den 1 januari 2015 så tänkte jag för mig själv att detta skulle verkligen bli mitt år. Jag kämpade på i skolan men mitt mående tog över mig, jag mådde extremt dåligt under hela januari och februari. När pappas dödsbesked kom i slutet av februari kändes det som att hela världen kollapsade, men på ett sätt fick det mig på fötter igen.
Det var det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv, men det förändrade mig, det gjorde mig starkare. Jag insåg värdet av mina nära och kära, på riktigt. Jag förstod äntligen att jag inte borde ta allt detta för givet, och jag slutade vara den där lilla oförskämda snorungen jag tidigare varit, mot till exempel min mamma. Självklart saknar jag min pappa, och om jag fick välja hade jag hellre haft honom kvar här och fortfarande varit oförskämd, men jag vet att han är på en bättre plats nu. Han sitter där uppe i himlen och vakar över min familj, en plats bortom allt lidande och all misär som finns här på jorden. Och jag ber till Gud att han har det bra.
Men, hans bortgång fick mig även att inse att jag inte har all tid i världen. Jag kämpade på hårdare i skolan, jag sökte äntligen riktig hjälp för mitt mående. Och jag kan helt ärligt säga att trots allt som hänt under detta år så avslutar jag 2015 så mycket lyckligare än vad jag började det.

Jag har lärt mig så himla många läxor under detta år. Och jag har fått gjort så otroligt många saker. Jag har fått ha ett riktigt jobb, jag har varit totalförälskad i idioter, jag har druckit alldeles för mycket, jag har gråtit, jag har skrattat, jag har glömt, jag har förlåtit, jag har förlorat och jag har vunnit, jag har kramats och jag har kysst främlingar, jag har funnit mig själv, min alldeles egna inre frid. Och jag är så jävla nöjd över mina bedrifter.

Likes

Comments

Det är kallt och blött ute, men jag sitter här ändå pappa. Jag sitter här vid din grav med edguy och metallica på högsta volym.
Förlåt att jag inte varit här så mycket, det har varit för jobbigt. Men jag börjar förstå nu. Jag börjar äntligen förstå att du är borta, och jag vet att detta är det närmsta jag någonsin kommer komma dig igen. Så jag måste vara här.

Idag är ingen bra dag pappa, jag har tänkt på dig sen jag vaknade, och jag saknar dig så mycket. Så jag åkte hit för att få prata lite med dig.
Det ser nog rätt roligt ut. Att jag sitter här helt ensam och pratar rätt ut. Min röst bryter lite men det gör inget, jag vet att det är okej att vara ledsen. Jag vet att du förstår. Du förstod alltid. Jag älskar dig.

Likes

Comments

Är bara så obeskrivligt ledsen idag. Och vad har hänt? Nej, ingenting egentligen. Eller jo, något har väl triggat igång ångesten igen antar jag, har ju knappt känt av den alls under hela sommaren. Men just nu, när jag ligger och försöker komma på vad som kan vara fel så kommer jag inte på något alls, för jag vet att jag ändå har det rätt så bra just nu. Jag kan bara inte sätta fingret på vad som är fel, men just idag är en sån där jobbig dag.

Likes

Comments

Jag skriver fortfarande till dig ibland pappa, och varje gång telefonen plingar till så hoppas jag att det är du som svarar mig, fastän att jag vet att det är omöjligt. Jag älskar dig.

Likes

Comments

Jag är 16 år och har precis fått genomgå det värsta som kan hända. Jag var på min egen pappas begravning. Jag har fyra syskon till varav två av dem är 11 respektive 12 år, de var också där. Små barn, som inte förstår vad som händer. Kan någon förstå det? De har inte ens blivit tonåringar än, de går i mellanstadiet. Och nu har deras pappa gått bort.

Denna dag är den värsta dagen i hela min familjs liv. Sorgen är helt obeskrivlig, det här är något som ingen ska behöva gå igenom. Jag satt mitt emellan mina två systrar och hörde hur de grät, såg deras tårar. Själv grät jag så mycket att jag knappt kunde andas.
Att sitta där och se bilden på min egen pappa och förstå att jag aldrig någonsin kommer få se honom igen, det är en känsla som är så otroligt hemsk. Alla minnen från min barndom, alla gånger jag sett honom le, allt kom tillbaka. Det var ett bildspel utan slut.

Det jobbigaste med allt detta är att ingen av oss någonsin mer kommer få höra varken hans röst eller skratt igen. Älskade pappa, jag hoppas att du har det bra där du är nu, vi saknar dig.




Likes

Comments