Header
View tracker
View tracker
View tracker

Nu kommer ett irriterat, seriöst men smått lärorikt inlägg angående att behandla och bli behandlad som sin sjukdom.

Ur mitt perspektiv och mina åsikter så vill jag inte att folk ska dalta med mig på grund av att jag har psykiska svårigheter, jag tror inte de flesta vill de heller. Jag brukar tänka på citatet ''Man blir vad man äter'' i detta fall, att man blir de man blir behandlad som. Så när folk jag träffar för första gången kan inte se på mig att jag ''lider'' av de jag gör, de kan skämta med mig, tycker jag är väldigt utåt och glädjespridare; för det är jag. Men så fort de får reda på att jag har mina diagnoser så blir de majoritet 2 olika reaktioner.

Antingen blir de den här att de inte kan tro att jag, hon som är så glad, skrattar hela tiden åt allting och som är social och inte ser ut att ha ett bekymmer i världen har ångest, lider av panikattacker, är självdestruktiv och faktiskt har social fobi. Eller så blir de den här då folk kramar en, säger att de finns för en och att de blir jätte stela och börjar behandla mig som en fjäder gjord av de sköraste glaset som existerar.

Jag vet inte med er, men de är konstigt. För mig som bemöter detta ganska ofta är mina ''sjukdomar'' som att säga att man färgar håret och egentligen inte är svart hårig utan blond i grund och botten. Man kan bli lite chockad i början men de är inte så att man börjar se på en person som färgar håret på ett annorlunda sätt när man får reda på det.

Sen förstår jag att de inte är de enklaste att veta vad man kan säga och inte när man precis fått reda på det, men förfan de säger till eller om något så märker du om du kommer åt en öm punkt.

Nu har jag sagt mitt, peace out

Likes

Comments

​den sista bilden är tagen och redigerad av min syster.

Likes

Comments

Instagram@emeliedahlbrg