View tracker

Det är onsdag, en helt vanlig onsdag för många. För mig är det årsdagen då min pappa togs bort från mig, då han togs bort från denna planet. Det har nu från och med idag gått två år sedan händelsen i Helsingborg som skakade hela Sverige. Det är två år av mitt liv som har varit ett rent helvete med dagar fyllda av otrygghet, tomhet, sorg, saknad och en otrolig ilska. Mitt liv har inte varit detsamma på två år.

Jag vaknade upp mitt i natten för ett par dagar sedan i ren panik, det första jag gjorde när jag vaknade var att låsa upp telefonen och började slå in pappas nummer på displayen bara för att komma på mig själv i att veta att det inte är någon som kommer att svara på andra sidan luren. Det har gått två år och jag har fortfarande en tro, eller snarare ett hopp, om att en dag kommer min pappa att komma tillbaka till mig. Jag saknar hans värme, jag saknar alla de gånger jag kunde bli sjukt irriterad på honom för att han skulle vara så där jobbig som bara pappor kan vara. Jag saknar hans livsglädje och hans kärlek till alla runt omkring honom. Jag saknar att ha motivation till saker och ting, det var inte bara hans liv som försvann även en bit av mitt liv försvann. Jag vill kunna gå en hel dag utan att vara ledsen, jag vill kunna gå en hel dag och känna mig som en normal 18-åring. Men det kommer inte att hända, för ingen kan ta tillbaka honom och för det så kommer jag alltid att vara den som inte kan vara glad på riktigt.

Min energi är helt slut, jag har ingen ork till något längre. Det har som sagt gått två år sedan min pappa miste livet och det känns fortfarande som om det vore förra veckan. Allt kommer tillbaka, vilket egentligen är så konstigt eftersom att det är en helt vanlig onsdag. Alla mina minnen från just den dagen går på repeat i mitt huvud och ångestkänslorna börjar tränga sig in innanför huden. Fanns det något jag kunde göra för att stoppa allt det här? Om jag skulle ha ringt honom vid just den tiden så kanske han hade saktat in och missat den idioten som tog honom ifrån mig? Jag vet att det inte är mitt fel, men det är nog en självklarhet att man tänker så.

Det enda jag vill här i livet är att få min pappa tillbaka, jag skulle ge upp allt jag hade bara för att få vara i hans armar eller höra hans röst igen. Jag önskar att det kunde finnas någon slags hiss upp till himmelen eller att det fanns besökstimmar för det bortgångna. Jag vill bara ha hans råd, jag vill att han visar mig hur man börjar leva igen. Jag vill att han blir arg och säger åt mig att ta tag i mitt liv igen. Han är och kommer alltid vara min största inspirationskälla och jag behöver honom i mitt liv. Det har nu gått två år, och jag saknar min pappa bara mer och mer för varje dag som går.

VI ÄR MED DIG ÖVERALLT PAPPA.

Ta hand om er


​Jag kommer att älska dig för alltid

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 8557 readers

Likes

Comments

View tracker

Jag sitter här, sitter här själv i min bil. Det är mörkt ute och jag hör regnet slå mot taket, bilen är halvt på och jag känner några varma vindpustar dra igenom mitt hår. I bakgrunden spelar Melissa Horns "Kungsholmens hamn". Jag sitter här, tårarna samlas i form av svaga mascarastreck på min kind. I mitt huvud går mina tankar på högvarv, ska jag samla ihop mitt mod och gå ut från bilen, några meter framåt för att sedan hamna rakt framför min pappa. Min pappas gravsten det vill säga, för min pappa kommer jag aldrig mer att få träffa. Jag sitter här, ska jag starta bilen och lämna parkeringsplatsen vid kyrkogården igen, så som jag har gjort så många gånger förut.

Ja nu står jag här ändå, vinden blåser hårt och kallt. Det är mörkt och som vanligt så känner jag mig så vilsen och ensam. Framför mig ligger det en massa blommor, en del lyktor och så klart, pappas gravsten. Den ser så kall ut så mörk. Nu mera står jag inte längre, jag sitter på mina knän i det blöta gräset och paniken har spridit sig genom hela kroppen, här sitter jag och skriker "kom tillbaka, kom tillbaka pappa". Det är lönlöst, jag vet att han inte hör mig och jag vet att han inte kommer tillbaka. Smärtan ilar i bröstet, jag vill känna trygghet igen.

Det är så orättvist allt det här, varför ska jag behöva gå runt och känna mig otrygg hela tiden, varför ska jag som bara är arton år behöva gå till en grav för min pappa. Ingen förtjänar att må på det här viset, med ett undantag. Med undantag till den människa som gjorde detta mot mig, mot alla som älskade honom, mot min pappa. Han var mitt ljus i mörkret men nu när han är borta hur ska jag då kunna se något, hur ska jag nu kunna se något utan mitt ledande ljus.

Jag saknar dig pappa, nu och för alltid.

Likes

Comments

View tracker

Hej på er allesammans!

Det här inlägget jag skriver nu kan mycket möjligt vara det viktigaste inlägget jag har skrivit hittills.

Nästa år är det min tur att ta studenten så den här sommaren blir det sista riktiga sommarlov jag har. Sedan oktober förra året har jag skrivit inlägg på den här bloggen om hur mitt liv har sett ut sedan allting hände med min pappa, jag har även skrivit lite om min syn på fotbollsvåldet och hur det har påverkat mig.Det här året är ett stort år för mig, jag fyller arton år i oktober, den här sommaren kommer jag att resa mycket och i stort sätt försöka hitta tillbaka till den människan jag brukade vara. Jag vet att det kan låta konstigt att man säger att man ska försöka hitta sig själv när man egentligen inte ens är arton år, men det är inte det de handlar om. Jag har någonstans på vägen lyckats tappa bort min motivation till saker, jag har tappat min livslust och har helt och hållet glömt bort hur det känns att vara lycklig på riktigt. Jag har känt mig så falsk varje gång jag skrattat åt någonting, jag har känt mig så skyldig varje gång jag har försökt att må bra igen och jag har känt mig så ensam varje gång jag försöker förklara hur jag mår när jag vet att det egentligen inte är någon som förstår hur jag känner.

Jag har insett att det är väldigt många som inte vet hur det är att förlora sin pappa så snabbt och på detta vis. Min sorg är inte bara när jag lägger upp en bild på Instagram med mig och pappa, min sorg är inte att jag skriver något på Twitter om hur jag vill hedra min pappa och min sorg är definitivt inte allt som jag skriver på denna blogg. Nej min sorg går såå mycket längre än så. Min sorg är alla gånger jag suttit vid pappas grav och bett att han ska komma tillbaka. Min sorg är de sömlösa nätter och även alla nätter då jag drömmer om pappa. Min sorg är tanken av att jag ska behöva gå igenom min artonårsdag utan min pappa. Min sorg är alla högtider och födelsedagar jag hade önskat att han skulle vara med på. Min sorg är alla fotbollsmatcher jag går på utan honom. Det är alla gånger jag hade velat gå till honom om råd. Min sorg är alla gånger jag har gjort misstag och önskat att han hade funnits där för att stoppa mig. Min sorg är att han inte längre är bara ett telefonsamtal bort. Min sorg är att jag inte längre känner en trygghet. Min sorg är att han inte kommer att kunna se min lillasyster växa upp. Min sorg är alla de småsaker som alla andra inte ser.

Mitt mål med all dess uppdatering på olika sociala mål fortsätter att vara densamma. Jag gör det inte för att alla ska tycka synd om mig, nej jag gör det för att försöka få folk att förstå vad en sådan sak som det som hände min pappa kan göra mot folk. Jag vill försöka göra så att min pappa aldrig blir glömd för att även jag vet att livet går vidare för alla andra runt om kring mig och saker och ting glöms bort. Det är jätte många som säger till mig att han och det som hände aldrig kommer glömmas bort, men det är redan på väg åt det hållet. Folk skadas fortfarande hur mycket som helst i samband med fotbollsmatcher. Vad hände med alla supportrar från hela Sverige som fanns där för varandra och hedrade honom alla tillsammans?

Jag vet att det är helt omöjligt för mig att försöka få alla där ute att älska varandra, jag vet även att det är omöjligt för mig att försöka få ett stopp på fotbollsvåldet. Men kom igen? Så många läsare som jag har fått på vissa av mina inlägg är i stort sätt ett helt derby eller någon annan viktig match. Jag älskar djurgården av hela mitt hjärta, men det betyder inte att jag inte tycker om någon som hejar på ett annat lag. Självklart tycker jag att det är skit skönt om till exempel AIK förlorar en match, och självklart tycker jag att det är så skönt när Djurgården vinner. Men jag använder heller inte våld när det är så att ett annat lag än det lag som jag håller varmt om hjärtat vinner. På matcherna så är det självklart att man hyser agg mot motståndarlaget men man behöver inte använda våld varken under matchen eller utanför arenan efter. Låt varandra vara bara! Jag vet att jag inte är den enda människan som har vänner som hejar på ett annat lag. Jag har sagt det förr och jag säger det igen för att jag tycker att det är så viktigt, vi alla är där för samma sak: för att hedra och heja fram våra lag. Så fokusera på det istället för att hata på alla andra, please! Vi är för det mesta vuxna människor som bråkar som barnen bråkar i om en leksak i sandlådan. VÄX UPP!

Jag vill kunna gå på en fotbollsmatch utan att behöva oroa mig om vad som ska hända efter. Jag vill kunna gå på en match utan att min mamma ska behöva säga åt mig att vara försiktig. Jag vill kunna gå på en match utan att min farbror ska säga åt mig att gå ut senare än alla andra så att jag inte stöter på motståndarsupportrarna. Jag ville att min pappa skulle kunna gå på en match utan att behöva bli dödad.

Om ungefär en månad så kommer den matchen jag har varit så rädd för under nästan ett och ett halvt år att äga rum. Det är nämligen Djurgården-Helsingborg borta ännu en gång. Jag uppmanar alla som ska på den matchen,oavsett vilket lag du håller på att låta varandra vara. Ni behöver inte tycka om varandra men i sådana fall håll er borta. För att om det händer något på den matchen så kommer det att krossa mitt hjärta ännu en gång. Och jag pallar ärligt talat inte med det en gång till. Så kom igen visa era fina sidor som jag redan vet att ni har, som jag faktiskt har bevittnat att ni egentligen har efter det som hände. Och alla djurgårdare som ska på den matchen, jag ber er om en tjänst! Sjung högt för vårt älskade lag där borta, sjung lite extra högt för mig som tyvärr är bortrest då och sjung som aldrig förr för min pappa som hejar med oss uppifrån himmelen!

Sprid gärna vidare den här bloggen, vill att så många som möjligt ska få ta del av det jag skriver!

Med kärlek, Emelie

.

  • 13576 readers

Likes

Comments

Tiden flyger iväg och ändå så står jag kvar på exakt samma ställe som jag gjorde dagen det hände. Jag känner fortfarande av de exakt samma känslor som jag gjorde då: ensamhet, maktlöshet. tomhet, ilska, hopplöshet osv. För mig är fortfarande att vakna upp på morgonen den värsta mardrömmen. Alla dagar som går är bara värre än den andra för det är bara ännu en dag jag måste leva utan min pappa. Vad ska man gör när tårarna tar slut och nätterna på en sekund förvandlas till dag. Ännu en natt går utan sömn och jag ligger där och tittar upp i taket, jag kan inte röra mig, jag kan inte gråta, jag kan inte skrika. Jag bara ligger där och kollar upp i taket för att jag vet att oavsett vad jag gör så kommer jag inte att få min pappa tillbaka. Känslan av meningslöshet slår in och mitt liv förvandlas till ingenting annat än ett tomt hål utan att ens veta hur lycka känns längre.

Jag kommer ihåg den dagen jag förlorade min pappa och även stora delar av mitt liv som om det vore igår. Det var en vanlig söndag, slutet på en seg men mysig helg. Jag satt i hörnet på våran soffa och pluggade, då kom den första notisen på min telefon om oroligheterna i Helsingborg. Min mage vred sig ett varv och oroligheten slog in. Det var en djurgårdssupporter i 43 års åldern med fyra barn som hade blivit misshandlad. Jag fortsätter plugga med oro upp till halsen. Mamma var och jobbade och efter det skulle hon fika med en väninna, så det var bara jag hemma. Nästa notis poppar upp "Djurgårdssupporter död efter misshandel i samband med premiär matchen i Helsingborg", tankar flyger runt i mitt huvud och magen vrider sig ännu mer. Ett par minuter efter det kommer min mamma, hennes väninna och pappas kollega inspringande in i lägenheten och kollar på mig med panik skriven i hela deras ansikten. Min tro och hopp på allt faller i samman på en sekund och utan att någon av dem säger något till mig så vet jag att det är min pappa som är den 43 åriga djurgårdssupporten som har blivit dödsmisshandlad i Helsingborg den 30:onde mars 2014. Hela mitt liv flyger förbi mina ögon för att sedan sprängas upp i luften. Jag ser svart och hela jag kokar, jag skriker och gråter. Paniken bryter ut och jag kan inte andas, jag vill inte andas. Min pappa borta på några sekunder, hela resten av mitt liv känns inte lika spännande längre, alla högtider som pappa älskade vill jag inte vara med om längre, alla födelsedagar, min student och artonårsdag är inget jag ser fram emot längre. 

Vad är ett liv om man inte orkar leva mer? Vad är ett liv om man bara överlever och inte lever? Vad är ett liv utan min pappa?

 

Likes

Comments

Jag kommer ihåg dagarna efter allting hände i Helsingborg hur alla samlades och blev till ett. En sådan stark gemenskap med både sorg och kärlek. Det var inte bara djurgården och alla närmaste som blev berörda. Nej det här skakade hela fotbolls Sverige. Det var hur många som helst som kom till stadion och andra platser i Sverige från alla möjliga olika lag och visade sin kärlek. För när jag gav upp mitt hopp på mänskligheten så uppenbarade sig ett mirakel. De största rivalerna samlades för att hedra och visa kärlek. Folk som kanske tidigare hade slagits med varandra stod istället och kramade om varandra och fanns där för varandra för exakt samma sak. Det var då det faktiskt visades att alla var där för samma grej.

Ska det verkligen vara så att ett liv ska behöva tas inför varje match för vi ska visa kärlek och respekt för varandra? Nej, för att precis som efter händelsen i Helsingborg och precis som alla matcher vi går på tillsammans så är vi där för exakt samma sak. Vi går dit för att hedra, visa kärlek och ibland sörja över en förlust. PRECIS som vi gjorde efter min pappas död. Den enda skillnaden är att en medmänniska miste livet. Men varför ska det vara så att vi kan samlas och respektera varandra då, men inte på planen?

Jag vet att mina ord inte kommer att förändra alls syn på det hela, men jag kanske påverkar vissa i alla fall. Ni som verkligen tar er tid att läsa min blogg, kan ni inte ta er samma tid och tänka två gånger på vad vi håller på med där ute? Jag vet också hur det känns att bli arg och känna adrenalinet rusa i blodet, men istället för att vara den som går till attack: var den bättre människan och gå därifrån. Spara dig själv och dina medmänniskor dagens våld och gå hem och var stolt över dig själv. För den dagen du gör det, den dagen du faktiskt säger emot dina onda tankar och reflexer är den dagen du har övervunnit ditt inre våld och det är då du kan kalla dig själv en respekt- och kärleksfull människa, Kan vi inte låta kärleken till sporten vara större än hatet för motståndarklubben.

  • 14824 readers

Likes

Comments

Jag är nu inne på månad tolv, för i slutet av den här månaden så är det exakt ett år sedan min pappas liv togs ifrån mig och alla andra som älskade honom. För snart ett år sedan så togs inte bara ett liv från den där Allsvenska premiären, mitt försvann också. För exakt ett år sedan började min värsta mardröm, mitt liv förändrades helt. Nu är jag begränsad, jag känner inte lyckan längre, och dom få gångerna jag gör det så försvinner den lyckan lika snabbt som den kom. 

Allt handlar om att lyckas ta sig ur den den onda cirkeln och inte bara överleva, man måste ju försöka börja leva igen. Men hur kan börja leva när hälften av det som skapade mitt liv dog och bara försvann? Det har snart gått ett år och det finns inget så kallat "det blir bättre" eller "gräset är grönare på andra sidan". Nej för att även fast det har gått ett år så känner jag samma smärta. Det må bli enklare tids nog men det är tiden fram tills jag börjar andas lite enklare som är så otroligt jobbig. För hur ska jag kunna veta om och när det blir enklare? Jag lever just nu i en värld där tiden står still, dagarna flyger förbi men min tidszon står fortfarande kvar på den 30e mars 2014. 

Snart börjar allsvenskan igen också, och det bli ännu ett år av rädsla och ensamhet inför varje match. Det är så sjukt hur rädd man kan vara för något man älskar så djupt. Och jag ber och hoppas att ingenting händer det här året. Vi alla borde se det som hände i fjol som ett tecken, för ingen borde få mista sitt liv, och framförallt inte för en fotbollsmatch. Jag älskar djurgården och jag älskar allsvenskan men alltså helt allvarligt så tycker jag att det är så extremt idiotiskt att man ska behöva använda våld för att försöka bevisa för sina motståndarsupportrar att just sitt lag är "störst, bäst och vackrast". Kom igen hallå, stå och skrik och sjung utav bara helvete istället under matchens gång och sen lämna varandra ifred. Det är fotboll vi KOLLAR på och inte krig vi håller på med?

Som jag sa så har det snart gått ett år, men snälla glöm inte vad det var som hände! För glömmer vi bort så betyder det att vi tycker att det är okej. MEN DET ÄR INTE OKEJ!! Sluta vara så barnsliga och bete er som vuxna, era klubbar och lag har inte bett er att slåss för dom. Att gå till en fotbollsmatch och kolla på sitt lag ska handla om kärlek för sitt lag, så håll det till själva kärleken då. Ni behöver inte älska varandra men vi alla är bara människor och alla människor förtjänar att behandlas med respekt. 


Kramar Emelie

  • 27856 readers

Likes

Comments

År 2014 så som många kanske förstår har varit det värsta året i mitt liv. Det började helt perfekt med en resa till Thailand med familjen och vi hade det så bra att jag inte ville åka hem, ingen av oss ville det. Vi hade varit i Thailand två gånger innan dess och man kan lugnt säga att pappa trivdes som bäst där med sin familj. Man kunde se att han var lycklig och slappnade av på ett sätt han inte kunde göra hemma med all vardags stress och hans företag. Pappa hade alltid den där stoltheten med glimten i ögat men när vi var där så var det inte bara ögonen som lyste, hela han gjorde det. Det var självklart inte bara då man såg honom lysa det var många andra gånger också, som när min lillasyster föddes och alla gånger han var med henne, det var när han fick träffa sin familj efter en hetsig dag på jobbet, det var när han skulle få gå och kolla på sitt älskade djurgården och ännu mer när jag skulle följa med han på en match, det var alla dessa högtider och festligheter med en extra glimt över jul och nyår. Jag skulle kunna sitta här och rabbla upp tusen saker som fick han att må bra för att han såg oftast allt i ett positivt perspektiv.

Alla dessa ögonblick, saker och människor som fick honom att känna den här lyckan gör allt mycket svårare för mig att gå igenom. För alla dessa saker påminner mig för mycket om honom och tar fram en massa starka minnen som får mig att sakna honom ännu mer. Min syster och min familj överhuvudtaget betyder allt för mig. Men när jag kollar på min lillasyster så ser jag en sån oskyldig lyckligt ovetande själ som ska behöva växa upp utan sin pappa, En människa som ska få missa allt det jag har fått uppleva genom att växa upp med honom. Och det krossar mig inne från och ut. Det ska inte behöva vara så här pga en människas sekunder av vrede. Det är så fel på alla möjliga vis och det gör mig så arg, ledsen, krossad ja you name it att det bara kokar inombords.

Det har gått lite mer än 9 månader sen händelsen i Helsingborg och mina dagar blir bara värre och värre, för att varje dag som går och varje morgon jag vaknar måste jag inse att jag aldrig att kommer att få träffa min pappa igen. Att jag aldrig kommer att få höra hans röst eller känna hans närhet och omsorg igen det är det som krossar mig. Jag har precis gått igenom de två värsta högtiderna Jul och Nyår. Och ja jag är självklart hur tacksam som helst över att jag fick spendera Julen med min familj och Nyår med mina närmsta vänner men ändå så är det ju det här otroligt stora hålet i mitt liv som inte går att ersätta och det är där pappa borde vara, men inte är. När tolvslaget närmade sig på nyårsafton blev det som ett slag i magen och jag mådde så dåligt för oavsett hur tacksam jag är över att jag fick spendera nyår med mina vänner så är det ändå ingen annan jag hellre skulle vilja spenderat mitt nyår med än pappa.

2014 har varit det värsta året i mitt liv men jag är också övertygad om att år 2015 kommer att bli precis lika jobbigt. För precis som igår, precis så som det har varit de senaste månaderna och precis som det kommer att vara för resten av mitt liv så står jag här utan min pappa.

Gott nytt år pappsen, och gott nytt år alla där ute.

Med kärlek, Emelie.

  • 28925 readers

Likes

Comments

Hej igen.

Allting handlar om att leva, men just nu gör jag inte det. Jag bara överlever. För hur skulle jag någonsin kunna leva på riktigt när en av de största delarna av mitt liv bara har dött. Jag skulle offra allt och lite till för att få tillbaka honom igen, jag skulle ge hela mitt liv för att få tillbaka honom. Jag mår inte bra, jag mår heller inte bättre och jag kommer inte göra det på ett väldigt bra tag. Sedan allting hände i Helsingborg för snart åtta månader sen har jag inte känt någon glädje. Ja jag skrattar och försöker att se saker och ting positivt men den där riktiga glädjen finns liksom inte där och jag är rädd för att den aldrig ska komma tillbaka, för man vet aldrig. Allt är förstört och alla mina dagar just nu går ut på att tänka på vad jag kunde gjort skillnad. man ska inte tänka så för man kan inte ändra på det som har hänt, men man börjar ju i alla fall tänka på till exempel vad som skulle ha hänt om jag skulle följt med dit. Kanske skulle allt gått till på ett annat sätt och jag kanske skulle haft kvar min pappa. 

Jag kommer inte ens ihåg vad det sista min pappa sa till mig var för innan det som hände hade jag inte träffat honom på en hel vecka i och med att mina föräldrar var skilda. Till och med hans röst börjar blekna för man hör den nästan aldrig längre ändå, hans telefonsvarare är borta såklart och allt jag har kvar som gör att jag minns hans röst är några filmer där man knappt ens hör att det är han. Allting man gör känns så meningslöst och varje dag som går är bara ännu flera tomma timmar.

Jag mår inte bra och felet folk gör är att tro det bara för att jag kan skratta, för att jag kan tänka positivt. Men sanningen är den att man gör det bara för att man inte orkar gå runt och vara ledsen och arg hela tiden, det är liksom en överlevnadsinstinkt typ, Allt det här med fotbollsvåldet och skit måste få ett slut nu för det kommer inget gott ur det, det skadar livs levande människor och ingen förtjänar en sådan smärta. Det är hemskt.

För fösta gången i mitt liv är jag faktiskt glad att fotbollssäsongen är över för det här senaste halvåret har varit rena helvetet, och ja visst hockeyn är igång men jag kan inte göra annat än att hoppas på att det blir en bra säsong både spelmässigt och supportermässigt. Det är så fel att en man ska behöver mista livet för en sport. Det är en sport. Säg det högt och ni hör hur fel det låter. Jag älskar mitt Djurgården och jag dömer ingen annan som har en annan åsikt eller stödjer ett annat lag. Gör då det mig till en oäkta supporter? Bara för att jag inte hatar ett annat lag? NEJ. 

Alla tycker och tänker olika men till grunden är vi ändå likadana; skelett. Så tänk på det nästa gång man höjer näven till en annan människa.

Med kärlek, Emelie  

  • 30511 readers

Likes

Comments

Det värsta med allt är nog att man vet att förr eller senare måste man gå vidare med sitt liv och börja ta tag i sina rutiner igen. Skola, träning, börja umgås med folk som man för nu tycker att det är jobbigt att vara med för att det påminner för mycket om honom. Till och med de små sakerna som att börja äta igen, göra sig i ordning på morgonen, kunna sova, att behöva tänka på att andas för att det är ingen självklarhet längre. Vart jag än går påminner det mig om min pappa, till skolan jo för att det var min vardag och han bara flöt med i det, att behöva gå till gymmet men känner att det är jobbigt för att det var dit jag gick en gång när han och jag bråkade, att ta en Alvedon till och med för att det var alltid det han sa att jag skulle göra när jag hade ont i huvudet.

Jag kan inte vara hemma eller bara ligga och göra ingenting för det är då tankarna svämmar över. Jag kan inte kolla på TV för att de flesta program jag kollar på brukade jag också kolla på med pappa. Allt jag gör och tankarna kommer ifatt en. Det är som att sitta fast i en låda med ljud så höga att man får ont i magen och huvudet, men ljuden är inte vanliga ljud utan det är mina tankar som skriker åt mig. 

Min verklighet har blivit till min värsta mardröm. Det för så ont att tänka på att min bästa vän, min hjälte, ja att min egna pappa inte kommer tillbaka. Folk säger att jag är stark, men egentligen är det bara en mask jag håller för att jag är rädd att förlora ännu flera personer om jag jämt ska gå runt och vara ledsen hela tiden. Allt jag gör just nu känns begränsat och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen eller hur jag ska hantera det.

kramar Emelie

Likes

Comments

Det är som en dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse, som ett spel som inte har något slut vilket gör det hopplöst att vinna, det är som ett hål utan botten och du bara faller och faller. Det är den där ensamheten som tränger sig på oavsett vilken tid på dygnet, vart man än är. Jag skulle kunna stå mitt i en folkmassa och känna mig precis lika ensam som om jag vore själv hemma. Det är den där ständiga rädslan och att behöva känna sig otrygg vart man än går för att man vet att han inte bara är ett telefonsamtal bort längre. Det är den där hopplösa känslan när man verkligen känner att det aldrig kommer att bli riktigt bra igen. Det är ilskan som värker i din kropp för att den är så pass stark. Det är saknaden och vetskapen om att han inte kommer tillbaka, någonsin. 

Jag är 17 år och har förlorat min pappa till några minuters vrede för att han hade en egen åsikt. Ingen kan någonsin förstå hur jag känner vilket leder till att jag känner mig ännu mer ensam, för ingen kan någonsin förstå. Folk kan bara tänka sig hur det känns och det är inte ens hälften så illa som det faktiskt är. Det är så tomt för att en av de största delarna av mitt liv försvann snabbare än någon kunde tänka sig. För vem skulle någonsin kunna tänka sig att det skulle vara min pappa som skulle drabbas. Han var den mest omtänksamma och kloka människa jag någonsin stött på. Så mycket stolthet som han hade bara glittrade i hans ögon, det var så vackert att kolla på. Han var min förebild och bästa vän genom alla år, den som alltid fanns där oavsett hur litet eller stort problemet var. För var jag ledsen så tog han det på största allvar och gjorde allt för att jag skulle må bra igen. Och det var inte bara mig han var så mot, han prioriterade alltid utan undantag alla andra före honom själv.

Jag är så rädd att folk ska glömma bort honom, att folk ska glömma bort hur han var. För han om någon förtjänas att komma ihåg. Han var min och många andras hjälte, för som sagt. Han fanns alltid där. Och nu när han är borta, vad ska jag göra då? Visst jag kan vara stark och försöka vara glad men det känns inte rätt för det är något som saknas, det är så tomt. 

Ta aldrig för givet om vilka ni har i era liv, för en dag kanske dom inte finns där längre och då kommer ni ångra varje sekund ni tog allt för givet. Uppskatta alltid allt folk gör för dig, för som sagt dom gör det för dig!

Min största dröm är den som aldrig kommer att gå i uppfyllelse, det är min verklighet.

med kärlek, Emelie

  • 34491 readers

Likes

Comments