Header

I drove by all the places we used to hang out getting wasted

I thought about our last kiss, how it felt the way you tasted

Sometimes I start to wonder, was it just a lie?

If what we had was real, how could you be fine?


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

They say all things heal with time, but it's untrue.

Hej.

Hur mår ni? Jag mår helt ok, har varit hemma i Sverige i en vecka nu. Kom hem förra fredagen för en operation som ägde rum i måndags. En titthålsoperation som utfördes under någon timme o sen fick jag åka hem senare under dagen. Varför jag genom gick en operation var för att jag har haft problem i år med min mage o särskilt vid tidpunkten när jag ska ha mens o ägglossning. Jag har nästan svimmat av smärta, var hemma från skolan o jobb. Ätit massa smärtstillande. Efter ett x antal läkare besök bestämde sig läkarna att en operation skulle till för att se om jag har endometrios. Så det var det de letade efter i måndags i min mage. Resultatet? Ingen endometrios eller något annat som såg fel ut... När min läkare ringde o sa detta så la jag på luren o grät oavbrutet i 1 h... Lättnaden att jag inte har en kronisk sjukdom men oxå känslan att där är inget o känslan att va tillbaka på ruta 1 o kanske inte tas på allvar o behöva kämpa för att hitta felet igen. För det är inte normalt att må som jag o andra gör vid mens, det är inte normalt att behöva ta starka tabletter varje månad eller sjukskriva o stanna hemma från jobb o skola. Känslan att inte bli trodde o att de ska säga att det sitter i mitt huvud o där inte är någon smärta. När jag vet att där är något fel med min kropp, något som gör att den inte vill sammarbeta... Fick iaf tid till min specialist läkare för att prata igenom detta o vad som ska till för att min smärta ska försvinna.

Tomheten o att acceptera svaret lär nog hänga kvar ett tag. Men oxå glädjen att min mage ser normal ut.


💛

Likes

Comments

I'm usually the type of girl that would hit and run.

Today when I was on my way home from work I jumped off a few stations further down from where I used to do and took a longer walk home in the sun, and when I was standing at at the traffic lights I saw a couple on the other side of the street hugging and kissing each other and couldn't have the hands to themselves. It was two guys. And I got me thinking that its so many people out there who is against gay couples. All I saw was 2 people who was madly in love and like they where in the own little bubble and it was so nice to see. And when they where on the way over to the other side one of them looked after the other one so no cars would drove over the other one. It hurt my heart that there are so many people out there who are against gay love. That think its wrong or gross etc. Its love, nothing else, love between 2 people. Just like a woman or a man, mum and her daughter, dad and his son. At the end of the day its all love, it dosen´t look different o feels different. I´m so happy that I had a mum that learn me and showed me that every person are worth the whole world and it dosen´t matter where you are from, what your sexually is or what you have been through. Don't every treat people diffrent just because they are in a way that dosen´t count as "normal" because there are nothing normal, we are all special in OUR own way.

I don't want to hear sad songs anymore, I only want to hear love songs. 💛


Likes

Comments

So you can cut me up and kiss me harder, you can be the pill to ease the pain, cause I know I'm addicted to your drama. Baby, here we go again.

Hej!

Hur mår ni? Jag mår hyfsat, ganska mkt som pågår just nu. Jag jobbar på, ett jobb jag verkligen trivas med, idag träffade jag en kompis som ska flytta tillbaka till London på fredag, vilket är ledsamt men som tur är så är det inte allt för långt bort! På fredag morgon åker jag hem igen för en operation nästa måndag. Ska bli så skönt att få denna operation klar så jag kan få reda på vad som är problem med min mage. Jag fick även redan på i torsdags att jag kommit in på min dröm utbildning men jag är så delad.. Jag har ett jobb som kan ta mig exakt dit jag vill inom loppet på några år, där jag kan vara extrem flexibel men sen har jag en dröm utbildning som väntar som är en riktigt bra utbildning o som oxå kan ta mig till mitt dröm mål men som inte gör mig lika flexibel men som är en utbildning som jag alltid har med mig, men jag kan utbilda mig inom mitt jobb oxå men ah det gör mig så delad o jag är just nu 50/50.. Det är alltid bra med en utbildning men en utbildning är inte för alla o alla är inte gjorda för att gå i skolan. Får ta mig en funderare när jag kommer hem o riktigt fundera på positiva o negativa delar av båda sidorna..


Nu ska jag slänga mig i soffan med en värme dyna o en kopp te o lite mörk choklad o lite painkillers o hoppas att lite av min mens smärta går bort så jag inte behöver va uppe hela natten. Ha en bra kväll o va rädda om varandra o om er själva! 💛

Likes

Comments

You are the Dancing Queen.

Tänkte göra en snabb uppdatering. Äntligen wifi i lägenheten igen så hoppade av lycka när jag slutade jobbet idag. Jobbet går bra, trivs riktigt bra så det är skönt. Fått min universitets ansökan som jag fortfarande inte vet om jag ska tacka ja till.. Tycker det är så svårt. Det är skönt att ha en utbildning att luta sig tillbaka på men den låser oxå mig med vad jag vill göra o jobba med i livet o den idéen gillar inte jag. Jag har ett väldigt klart mål men vad jag vill o just nu kan mitt jobb leda mig där o inte mitt studerande.

Iaf till något helt annat, idag är det 14 år sen min mamma gick bort. 14 år. Känns som det var igår eller att det är en mardröm men det är det inte hur mkt jag än vill det. Satt o funderade för mig själv häromdagen (som jag gör 99% av min vakna tid) Att om jag kunde få tillbaka min mamma för just en dag skulle jag ta erbjudandet? O hur hemskt det än låter så tror jag inte att jag skulle hoppa på det tåget. För jag har en bild av min mamma som ett barn, o även om jag inte tror den hade ändrats så hade jag inte vågat ta den risken o det hade gjort för ont att veta att jag bara skulle se henne 1 dag o sen försvinner hon igen. Nej det hade brutit ner mig mer än hjälpt mig. På tal om henne gjorde jag en hyllnings tatuering till henne för 1 vecka sen o gud vad jag älskar den! Ska hinna ta en bild på den när den läkt så ni kan få se den. Den är oxå en hyllning till alla tjejer o kvinnor där ute som idag 2017 får kämpa för sina rättigheter i världen, till alla de tjejer o kvinnor som har eller gör än idag går igenom något jobbigt, något som har rubbat, skakat o vänt hela hennes värld upp o ner. En hyllning till att hon är stark, powerfull o ALDRIG ensam där ute. Vi andra kvinnor backar upp dig o finns här för dig oavsett! 💛

Jag älskar dig mamma o saknar dig mer än någonsin. ❤


Likes

Comments

Det är så konstigt hur livet kan ta en 360 turn. Jag hade mitt liv planerat till minsta detalj. Jag var den tjejen som skulle bo i London, New York eller någon annan storstad, vara succés full o vara den indepentent strong woman jag alltid trott jag har behövt visa. Ingen skulle sitta på mig o jag skulle kick as the world. Jag skulle inte vara gift eller ha barn. Ha några pojkvänner här o där men inget seriöst. Aldrig vara fäst till någon eller något.

I lördags (8/7-17) var jag o Gary på bröllop, ens av hans bästa vänner hade gift sig under dagen o vi skulle vara på efterfesten. Jag kommer ihåg när han ringde Gary i April o sa att han hade förlovat sig o att de skulle gifta sig i juli. Vi trodde det var juli 2018. Men nej juli 2017, så att säga 3 månader senare. Jag kommer ihåg hur jag o Gary kollade på varandra o var i chock. 3 månader. Good luck tänkte vi nog båda. Men i lördags visade de oss fel, det var helt underbart o så romantiskt. O jag ser fortfarande framför mig hur de kollade på varandra. Hur nykära de såg ut o hur lyckliga de gjorde o gör varandra. Det fick mig att tänka på att så vill jag oxå ha det. Jag vill inte stå där ensam eller va 30 o fortfarande kär i personen jag gifter mig med men inte nykär på det sättet. Jag vet att jag är spontan o inte alltid tänker till men jag vill göra allt med 120% o om det innebär att gifta sig när jag är 25, ja då får det innebära det. Jag bryr mig inte. För om det känns rätt varför vänta? Något jag har lärt mig genom livet är att aldrig ta det föregivet. Det kan vara över imorgon, om 2 h eller om 80. år. Ingen vet.

Jag läser just nu en bok om att bo mitt ute i ingenstans vid havet o om hur man ska ta hand om sin familj. Jag vill bo så. I en inte för liten by, nära vattnet. Där jag kan gå i jeans, gummistövlar o en fisketröja. Vakna upp till havsutsikt o känns hur saltvattnet slår mot ens ansikte o hur vinden tar tag i ens hår. Gå till det lila bageriet inne i byn varje lördags morgon o köpa de mest goda frukostbullarna som finns o sen duka upp världens största frukost till familjen. Känna hur familjens stora hund springer runt fötterna på en o hur 2 små knottar till barn kommer ner från den knakande vita trä trappan halv sovande o jag pussar de godmorgon o berättar hur mkt jag älskar de o sen kommer en lika trött man ner, lite ruffig i håret o så ger vi varandra en stor kyss som vi var 20 igen. Sen äter vi en lång o härlig frukost o inser att barnen är påväg åt olika håll för att möta kompisar o jag o min man klär på oss o tar en lång promenad längst vattnet med hunden. En hund jag egentligen är allergisk mot men inte kan motstå. Pratar om livet o om vart vår nästa resa ska gå. Indien? Kina? Tillbaka till vårt favorit land Australien? Eller Milano som vår dotter så mkt tjatat om eller Barcelona (en annan favorit stad) som vår son tjatat så mkt om för han vill se när EM i friidrott går av i augusti? Men efter många om o men väljer vi Bali så vi kan få sola, bada o bara ta de lugnt o nära till Australien. Lägger upp en plan om att barnen måste vara ledig minst 1 månad från skolan så någon av oss måste ta tag i det.

Nu vet jag att jag kan göra det jag vill, jag är självständigt o att vara självständig behöver inte betyda att man ska vara själv. Att dela ens liv med någon behöver inte vara tråkigt o som alla andra. Jag vet redan att jag inte är som alla andra, jag går min egna väg i alla lägen. Jag sticker ut, jag vågar o jag går ut där o ser till att jag får det jag vill. Har jag inte fått det då är det inte slutet.


💛


Likes

Comments

Kvälls inlägget blir på svenska.

Godkväll på er där ute i stugorna. Tänkte göra ett inlägg på svenska för en gång skull. Satt o kollade på min Facebook sida som vanligt nu på kvällen o kom över ett inlägg från Veckorevyn om en tjej som hade en depression. Om hur det inte bara är att rycka upp sig o gå ut. Hur man bara vill dra täcket över huvudet o stanna i sängen hela dagen. Hur ledsen man är inombords även fast man ler ut åt sett.

2011 förändrades mitt liv för alltid. Jag kraschade. Inte den lilla kraschen utan den som låter bang, exponerar i luften o forsätter lite till. Jag hade den våren ut åt sett haft den bästa perioden i mitt elitidrottande, jag simmade i ett lag som det gick riktigt bra för. Vi skulle åka upp o simma JSM (svenska mästerskapen för juniorer) 2 dagar innan blir jag sjuk, fick hög feber o var alldeles utmattad. Jag med min tränare bestämde ändå att åka med o hoppas på att jag skulle bli bättre men det blev jag inte o den tävlingen var förstörd. Jag som redan mentalt var svajig blev ännu svajigare. Jag fick benhinneinflammation som blev riktigt dåligt, jag blev sviken ordentligt av 2 av mina som jag då trodde närmaste vänner. O jag kunde nog inte mått sämre. Jag var trött både mentalt o fysiskt. Jag flydde till min farmor o farfar för det var där jag kunde komma bort från verkligheten lite, de dömde inte mig verken på land eller i poolen. Våren gick o jag kände bara hur sämre jag blev, mina känslor var inte där jag vill att de skulle va, mitt fokus var inte heller där jag ville att de skulle va. Precis när skolan hade slutat drog min klubb på träningsläger till Spanien. Jag tränade på, både i poolen o på land. Vi kom hem efter nästan 2 veckor o vi skulle köra igenom ett pass för att se hur vi låg tidsmässigt o jag bröt ihop. Vi skulle simma snabba 25:or o mina 25:or blev bara långsammare o långsammare. Jag var snabbare när jag var 11 år på de 25:orna. Jag bröt ihop. Alla trodde att det var pga av mina ben o benhinneinflammationerna men så var inte fallet. Jag var mentalt slut. Min kropp pallade inte längre. Mina panik attacker var som värst o jag isolerade mig från omvärlden. Jag vill inte att folk skulle se hur dåligt jag mådde, hur illa mitt mentala var. Jag var rädd att min mur skull rasa ännu mer o visa sig svag var det värsta jag kunde tänka mig skulle hända. Dag ut o dag in berättade jag för mig själv att: "Emelie du får INTE visa dig svag. Du är inte en svag människa, där ute är det människor som mår sämre. Mkt sämre o du ska inte få ta upp deras läkare tider med något så dumt som psykisk ohälsa. Det är inte du o det vet du!" Men det tog stopp där o då, den dagen i Juni. Jag körde i 200 km/h rätt in i en betongvägg. Jag tog några månader av från simningen o försökte bara att fokusera på mig själv o annan träning. Det gick helt ok. Idag skulle jag nog gått o pratat med någon men just där o då ville jag inte berätta hur jag mådde o jag orkade ju knappt ta mig ur sängen o gå till skolan. O väl i skolan lyssnade jag med ett halv öra på lektionerna.

Jag fortsatte såhär ett bra tag framåt, hade perioder då det var mkt bättre o förra året föll jag ner i gropen igen o tidigare i år sökte jag hjälp då jag inte sov längre om nätterna o de konstaterade att jag aldrig återhämtade mig från min utmattningning o att jag i perioder går in i en lätt depression. Det var skönt att få en förklaring på vad det var o att jag fick hjälp att inte hamna där. För visst kan jag hamna där, kanske imorgon, kanske nästa vecka eller om 2 månader men jag vet vad jag kan göra för att försöka förhindra det. Kommer det hjälpa? Kanske, jag vet inte men jag gör så gått jag kan. Min pojkvän är min högra hand, visst han förstår inte det o jag begär inte att han ska men han är där o pushar mig att gå ut o göra saker, testa nya saker o sakta men säkert hitta tillbaka till den galna energi fyllda unga kvinnan som jag vet finns långt där inom mig o som kommer ut ibland men som borde komma ut oftare.

Ni som har gått igenom liknade, ni som är mitt i det, eller ni som är anhörig till någon med en depression. Finns där, du behöver inte läsa på sida ut o in. Du behöver inte veta allt eller känna skuld när personen säger att den inte orkar hitta på saker. Finns där. Skicka ett sms att du tänker på hen, saknar hen. Gå över med en bucket blommor eller personen favorit godis. Ge personen en lång o varm kram när du väl se den ute. Det behövs inte mkt. Men tappa inte hoppet om hen. Fortsätta fråga den om ni ska ta en lunch o säger den nej erbjud att du kommer hem med lunchen om hen inte vill vistas ute den dagen. Bry dig, tappa inte hoppet om hen. O ni som är mitt inne i stormen, prata, med dig själv, med din bästa kompis, med en psykolog. Gråt när det är jobbigt, gråt när det är när det händer något roligt. Låt det ta sin tid, skynda inte. Men låt de som bryr sig komma in o hjälpa dig för de finns där ute o de vill hjälpa dig. 💛

Likes

Comments

Act my age.

When I was younger I always wanna to grow up, be a little bigger, little older. I wanna be my mum. Have her curves, her red curly hair and rock the world like she did. She was my biggest inspiration and my biggest idol.

When I became a teenager I started to get curves, my hair turned into a dark red but I didn't get the curly part but I started to be out a little later, got my own bank card and money every month to use if I wanna to buy a t-shirt or take a coffee with my friends. I remember that when I was around 16 I couldn't wait till I turned 18, not so I could start drinking alcohol but so I could be a member of the supermarket, the clothes store and get more cards, not just my bank card. That day when I became 18 I started to look for all the store so I could fill my wallet with cards, it was supermarkets, book stores, flowers stores, you name it, I was a member of it. The day after I turned 18 I also got tattoo. My dad was not very happy about it and today I love my little heart.

When I left my teenager years and turned 20 I thought my life where over. What should I do now? Study? I needed to work, but with what? My friends where at uni, and to get a job without a uni degree felt at that time impossible, so I decided to take my stuff and move all the way to Australia. To work as an Au Pair. I went with one of my best friends but she would be staying in Sydney and I would be in north. And for you who know, Australia is a big as Europe, so we was far away from each other even if we where in the same country. I moved into a family that my work would be taking care of the young and energetic 6 year old boy in the house. I never felt so home anywhere. They took me into their family like we had know each other for life and I'm so thankful for that they did that. I had so much fun under the 8 months there, I became sick for a few months but it was so much fun. It didn't went a day without that I laugh so much that I thought I peed my pants. And in all this I realise that my life had just began. I turned 21 a few weeks before I left them, and even it just was 21 I felt I had live a whole life under those 8 months. After I left them I took the airplane to Cairns for some diving and under that week, my emotions was up and down. I miss my second family, I met my love of my life, I laughed because my group was the best diving group I the world and felt a calmness and a proudness that I had done all this on my own and going back home didn't felt as good as I thought it would felt.

Today I´m 23 and gonna turn 24 in a few months, I have moved from county to country. I have a work that I love and have learn to love every age. I have learn something new about them every year and having my birthdays today dosen´t feels like I have lost something, it feels like I have win something. 💛

Likes

Comments

When I fell down you'd be there holding me up.

Since I could walk I have been active in some way. Being out a lot and always on the run. Started dancing before I started to walk that followed me up till I was around 8-9 but also stated to swim. First baby swim and then it became more seriously and when I was 8-9 I had to choose between dance and the swimming and I choose to keep swimming.

I had the best group and the best trainer. Going to the training was so much fun and I went even if I was sick, lied to my parents that I was ok but the truth was that I had fever. When I was around 11 I saw my first OS and one of my biggest idol at that time in the pool and I decided that one day I would have a world championship gold. Just one.

When I was 11 I moved up from my safe group and friends till elite group, new friends and new trainer. I cried when my old trainer told me. I didn't wanna to leave, all my friends was still left in my old group, but the most important was that my best friend was still there and I couldn't go to the training if she wasn't there. My old trainer told me that I had to if I wanna to became something good, I had to fight for my dreams. So I went to my group and I can say from my bottom of my heart today that under those years I was in that group I never felt that I fit in there. And never felt so lonely. I have some of the most amazing memories from that group and under those years I was training with them but when I thing of my swimming career today I thing of those days when I was 10 and trained with my best friends and the best trainer I ever had. But that was not why I wanna wrote about training today.

When I was 14 I got injured in my shoulders and as a swimmer that is the most horrible thing that can happen to you. I couldn't swim, ride my bike to school was nearly possible because holding the handlebars hurted my shoulders so bad. Sitting in school and have 4 hours exam and writing and writing was my worst nightmare. So going from train everyday sometimes twice a day till nearly nothing was horrible. So instead of having control over my training I took control of my food. How much I put in my mouth and what I put in there. And I lied to my dad that I had eat but in fact I hadn't. And that keep going on for years and I still struggle with it from time to time.

In all this crazinest I started to get panic attacks. Bad ones. My doctors thought it was something wrong with my heart until I came to a specialist and he realise what was going on and he send me till another doctor so could started to breath right and to control my panic attacks. When it was at worst I had it a few times a day for weeks. I had no energy to to my school stuff and to eat was back on square again. I was at this time 17 and trained 15 times a week. Today I can see picture from that time and see how skinny I was and think, why did no one do anything? Why did they let me train that much when they know I didn't eat enough or right for it? I had teachers at my school who know what was going on and still didn't do anything. I was extremely scared and lonely at this time even if I had many friends around me. I lost a few of them at this time, friends that I thought was my real friends but as fast I turned my back they didn't was much to hang in the Christmas tree. I was really hurt and to trust people after that has been hard.

2012 I came back to the swimming but only for a few months because my body was not with me and my mind was on other planet. I started to get problem with eczema and couldn't be in the water. I decide to put my stuff away in January 2013 what people thought was because of my eczema but actually because I couldn't face it anymore. I know I had to get out of there or I would broke myself to level I know I couldn't get up from.

Today I still think it is really hard to jump down in pool and swim. I´m still very sad how everything turned out. How my biggest dreams broke in 1000 pieces. How I lost myself there but also how I found myself there. How I found my best friends there but also lost them there. How I didn't value what I had when I had it and always wanted something more.

So this is for all you out there. For all of you who lost yourself in a sport or in training. To all of you who found new friends in a sport but also lost them. To you who stop believing in yourself and to you who got your heart broken. 💛

Likes

Comments

I need you, hey ma.

Good morning my lovers. How are you today? I´m fine, little bit tired but just finished my breakfast and gonna do some training and then head in to town.

I was sitting and watching some youtube videos and come over a gossip video on Bella Thorne where she flashes her nipples in a top and under the video the comments was: sluts, hoe etc etc. And know what? Majority it was woman who wrote it. Woman. Woman who should support each other, to curate each other to wear what we want, to say "you go girl, who cares if you showed your nipples" But instead we say "slut, hoe" Why? How can men takes us seriously and support woman if we can't support each other? Instead Bella had to write on twitter that she didn't thought her top was so sea through. Excuse herself, when she should wrote "Hell yeah, my nipples are out and I don't give a fuck"

Don´t ever excuse yourself, EVER. Dosen´t matters if you are a woman, men, gay, transsexual etc, DON´T EVER EXCUSE YOURSELF.

Be nice to each other out there in the big world 💛

Likes

Comments